I snitsarens lilla bokhylla stod, förutom lexikon, kartböcker och Svenska Akademiens Ordlista, bara tre böcker, ”Mina tretton olympiader”, ”Rekordmän på kolstybb” samt ”Drömmilare och drömgränser”, alla författade av Sven Lindhagen. En gång kunde man där också hitta barnböckerna ”Tio veckor vid cirkus” och ”Uno som detektiv”, men fler påhittade böcker, som han uttryckte det, rymdes aldrig i hans sparsmakade bibliotek.
Snitsaren hade vad han själv brukade kalla ”bokryggsbildning”. Han kände till författarnamn, boktitlar och böckernas utsidor, men han fann det sällan lönt att mer än bläddra i verken. När hans bristande läsintresse kom på tal, brukade han citera slutorden i Oddvar Moens andra brev om ”Det stora jättebrevet”, varefter kritiken alltid tystnade:
”Vi tror oss veta att det tidigare fanns en tradition att fritt improvisera kring “Det stora jättebrevet”. Under framförandet kunde man, med avstamp i ett känsloladdat ord eller en ödesmättad tung replik, ta språnget ut ur texten för att låta dialogen sedan flyta i en ström av fria associationer. Oftast ville man nog bara roa sin publik, men tillfälle gavs också att i lönndom lätta hjärtats sorger eller ventilera gamla oförrätter. Stora improvisatörer kunde trollbinda publiken med sin hissnande verbala flygarkonst i flera timmar för att sedan under jubel, lika elegant som plötsligt, åter landa i “Det stora jättebrevet”. Improvisationerna är sedan länge bortglömda, men rester av dem lever ännu kvar i talesätt och vardagsfraser eller döljer sig på annat sätt i språket. Varje gång vi öppnar munnen, ekar dessa gamla ökenröster. Oddvar Moen hävdar till och med, att världslitteraturen inte är stort mer än nedskrivna fragment av sedan länge glömda improvisationer kring “Det stora jättebrevet”. Kanske ska vi, när vi slår oss ned i läsfåtöljen med en tegelstensroman eller en haikudikt, en gammal klassiker eller en nyutkommen bestseller, i själva verket minnas någon utav dessa underbara kvällar när man framförde “Det stora jättebrevet”. Kanske ska vi rentav lägga vår lektyr åt sidan för att, när vi äntligen har återfunnit det, i stället njuta av originalet. Varför dricka flodens grumliga när källans klara vatten bjuds. “Det stora jättebrevet” är “Det stora jättebrevet””.
Efteråt hos farbror Steffe 
Varför heter det ”Det stora jättebrevet” och inte ”Det jättestora brevet”? Och varför måste man i så fall komparera, räcker det inte med ”Jättebrevet”? Är det möjligt att det finns ett litet jättebrev? Är det sant att det givits ut en parodi på ”Det stora jättebrevet” kallad ”det lilla mikrobrevet”? Och appropå ingenting, hur ser det ut för familjen Karjalainen i årets StM?
Enligt dem som förstår finns det massor av ”jättestora brev” och massor av ”jättebrev”. Små och stora jättebrev finns det också gott om, men ”Det stora jättebrevet” är däremot unikt och dess unicitet återtspeglas i den bestämda formen. Någon parodi kallad ”det lilla mikrobrevet” känner vi inte, däremot ”det lilla pyttebrevet”.
Till familjen Karjalainen ska vi återkomma.