Löparen 2007

Vid sina samtal med vännen ”löparen” i samband med dennes tävlingslopp tycks snitsaren ha haft bandspelare eller stenografblock i beredskap, ty i en lång rad brev plågade han sina läsare med ordagrant återgivna dialoger därifrån. Dessa löparintervjuer hittade med tiden sin egen form, där snitsaren och löparen blev alltmer samspelta för att slutligen tala med gemensam tunga och enligt Oddvar Moen fusionera. I den allra första trevande intervjun våren 2007, som återges i sin helhet nedan, sökte dock snitsarens vän och trätobroder bevara sitt tillgjort vardagliga och lätt ovårdade språk. Då brevet var det första av detta slag, bjöds läsarna också en grundkurs i ämnet löpning.

När snitsaren en dag äntligen lyckades fånga sin vän, löparen, för en pratstund, var frågorna från den förre många och när den senare väl hämtat andan, lät svaren inte heller vänta på sig:

– Du springer och springer?

– Springa är roligt.

– Vi brukar kalla dig allt möjligt, ”Löpo”, ”Löpis”, ”Löpar-Nisse”, ”Den talanglösa löparnörden”, ”Löpar-Miffo”, vilket namn tycker du bäst om?

– Nu kan du kalla mig ”Number 7498”!

– Ditt startnummer i Stockholm Marathon?

– Precis !!!

– Det ser du fram emot?

– Hur är det man säger? Med blandade känslor.

– Det gick visst inte så bra sist?

– Nej fan! Något sket sig. Efter tre sega mil i lusig sexminutersfart tappade jag lusten totalt och började gå. Du fattar? Sex minuter per kilometer!! Det lufsar jag ju på vintern i snömodd och i full vinterskrud. Vete fan vad som hände. Såg fel på klockan också. Helt snurrigt! Fast jag kom ju i mål i alla fall.

– Kan det inte ha varit värmen?

– Ja, många klagade. Läste nyligen om en snubbe, god för 4.30, som raglade i mål på 5.30 efter att ha spytt ett par gånger på Flemminggatan. Själv hade jag krafter kvar i mål och mådde skapligt tills ett tag efter loppet.

– Och då mådde du hur?

– Det minns du nog.

– Det verkar trevligt att springa maraton?

– Ja, inte sant.

– Och i år?

– Mitt främsta mål är att behålla maginnehållet hela kvällen. Jag tror att man kan träna upp digestionen och metabolismen. Tarmarna är lika viktiga som benen, brukar jag säga. Nu kan jag i alla fall springa i tre timmar och ha aptit efteråt. Har börjat käka banan på långpassen. Lägger sig dödsskönt i kistan. Ska testa några riktiga mastodontpass i vår med mycket gallowalking och riktig matsäck.

– Gallowadå för nånting?

– Gallowalking. Jeff Galloway, en amerikansk löparguru, förordar regelbundna gångavbrott i löpningen. Kortare för eliten och längre för motionärerna. Han påstår till och med att det är det effektivaste löpsättet på tävling.

– Då måste man ju springa desto fortare när man springer?

– Precis! Klart att killen har fått saftigt mothugg. På nätet kan du läsa hur han hudflängs av andra maratonlöpare! Själv gallowgick jag i flera år utan att veta vad det hette. Nu blir det mest LSD.

– Du menar ”runners high”?

– Tokstolle! LSD betyder ”long slow distans”. Långpass i snacktempo, säger en del. Veckans höjdpunkt säger jag. Man drar iväg ett par mil i ett omväxlande landskap med lite dricka och en banan i fickan.

– Hur långt?

– Runt 25 km en gång i veckan. Däremellan springer jag 12,2 km två eller tre gånger. Säg att jag lubbar sådär fem, sex mil i veckan. Det blir kanske lite mer i vår när jag kommer ut på fina stigen.

– Och vad håller du för fart, när du, som du säger, lubbar?

– Strax under 6 minuter per km om jag springer långsamt. På korta flåspass går det fortare. Mina vanliga 12,2 km tar mellan 66 och 72 minuter. Skumt nog är jag i snitt ett par minuter snabbare än förra vintern, fast jag blivit ett år äldre. Kanske var snön värre förr. Man glömmer.

– Varför just 12,2 kilometer?

– Det är 6,1 km till Gustav Vasakullen i Lindholmen. Cykelbanan dit brukar vara välplogad.

– Samma väg varje gång, det låter lite tråkigt?

– Hemligheten är variation. Ibland joggar jag hela vägen och ibland flåsar jag hela vägen. Ibland lubbar jag snabbare dit och joggar hem. Ibland tvärtom. Man kan också växla tempo här och där med snuttar i 5-minutersfart eller jaga på i alla uppförsbackar. Jag vet aldrig från början hur jag ska springa. Riktigt tråkigt blir det aldrig.

– När du växlar fart, blir det VO2-max då eller VDOT enligt Jack Daniels eller mera som tröskelintervaller med joggvila?

– Oj, här har vi killen som har läst på! Nej, fan, jag lyssnar på kroppen och ger den vad den säger att den behöver. Mera som något slags pruttlek kanske.

– Pruttlek?????

– Träningsformen ”fartlek” med återkommande tempoväxlingar under löpning uppfanns på 1930-talet av den svenske fridrottstränaren Gösta (Gösse) Holmér och blev snart spridd över världen, varvid det svenska ordet lånades, såsom till exempel även ”ombudsman” och ”smorgasbord”, oöversatt direkt till engelskan. Eftersom de flesta löpare liksom jag släpper väder när de springer, torde många tråkiga träningspass i de engelsktalande delarna av världen ha lättats upp av de rektala och anala skämt som varit ofrånkomliga. Gösse Holmér var för övrigt far till Palme-spanaren Hans Holmér.

– Varför pratar du som snitsaren plötsligt?

– Gömde bort !

– Brukar du också själv skoja om att, som du uttrycker det, ”släppa väder”?

– Inför långlopp hade jag förr en, som jag tyckte då, skojig dräpande replik i bakfickan.

– Och hur lät den?

–  ”Jag har raketmotor”!

– Det var väl inte särskilt roligt?

– Jag vet en annan som brukade säga: ”Varför kom det en sån hård prutt?”!

– Det var värst?

– Fast jag pingde fortaje än han !

– Du verkar lite ensam. Du kanske saknar någon att skoja med när du är ute och tränar?

– Ibland springer jag med en löparkompis som heter A.

– Berätta?

– Hon har brunt hår och är snäll.

– Är det allt?

– Okej, då. 55 år. 169 cm. 63 kg. Vilopuls runt 60. Maxpuls okänd. Springer ett par mil i veckan. Lite mer kick i steget bara så grejar hon lätt milen på under en timme. Rasande grann är hon också.

– Och du? Hur fort springer du en mil?

– Har kämpat mig under 50 minuter en gång på bana, men det var satans flåsigt. Håller mig hellre en eller ett par minuter däröver. Det är alldeles för jobbigt att försöka maxa så korta sträckor. En mil är för kort för att gå ut löst och hålla igen och för långt för att ligga och mala i tröskelfart hela vägen. Hellre halvmaraton och helst ännu längre så att man kan softa i början. Gillar inte att bli trött.

– Anders Gärderud har sagt att maratonlöpare måste älska smärta. Din håg ligger tydligen åt annat håll?

– 42195 meter känns helt klart djävligt långt. Det är mycket en psykisk grej det där. Det gäller att hitta ett skönt tempo och inte tänka framåt. Då kan man nog lubba 32 km i hyfsad fart. Typ fram till Västerbron andra varvet. Sen får man ta ett snack med latmasken som börjar gnaga i bakhuvet. Man får bjuda honom på en banan och sen lura honom typ en kilometer i taget. Sånt kräver diplomati. Maskjäveln har ju veto och är inte är tappad bakom en vagn heller. Man får tänka på, att efter tre mil är man inte längre samma löpare som en gång stod på startlinjen. Ungefär så.

– Jag förstår?

– Det tror jag inte !

– Blir det något lopp före Stockholm Marathon?

– Funderar på halvmaran Kungsholmen runt som en lagom tempoträning några veckor före Stockholm. Risken är att man dras med i rusningen i början och sen får blodad tand och försöker maxa för att persa. Lubba andfådd i två mil är inget man ser fram emot. I Sankt Eriksloppet sist hängde jag ju på en yngre snubbe i idiottempo. Hade kunnat sluta illa om jag inte lugnat ner mig i tid. Gick bra den gången.

– Om vi inte minns helt fel kom du i mål på förnämliga 1.52.12. Är det ditt bästa tävlingslopp?

– Kan nog tyvärr inte springa så mycket fortare. Lidingö 2005 var jag också nöjd med. Kunde dock ha slagit den tiden (3.11 nånting) i höstas om det inte skitit sig. Kanonform en vecka före och kanonform en vecka efter och så bajs däremellan. Nåt virus typ. Men det är sånt man får ta som långskubbare. Det går flera tåg till Lidingö.

– Och bussar?

– Ha ha !

– Och ditt närmaste mål?

– Att det ska bli barmark och torrt så jag kan snöra på mig mina sommar-Asics och dra iväg på fina stigen! “Asics Cumulus” heter dom egentligen.

– Vad har du haft på fötterna i vinter då?

– Asics Gel 1100. Jag kallar dom vinter-Asics. Dom har gått långt mer än 100 mil nu.

– Vi har hört att man helst ska byta löparskor som använts så länge?

– Says who? Löparskotillverkarna? Dom påstår ju till och med att skor som stått för länge på hyllan inte får användas eftersom stötdämpningen försvunnit. Jag läste en artikel av nån ortopedsnubbe som sa att sånt var nys. Han hade forskat och sett att dom dyraste skorna med specialframtagen superstötdämpning gav mest skador. Han förordade skor med platta tunna sulor. Typ barfota.

– Nu skojar du?

– Seriously! Han menar att stötdämpning och upphöjda fotvalv i skorna gör att fotsulan inte kan känna av trycket mot marken och därför ger fel signaler till hjärnan som sen ger fel signaler till alla inblandade muskler från ryggen och ner till tårna med olika skador som följd. Gamla pjuck var bättre än nya om dom inte var snedsprungna.

– Så du behåller dina “pjuck” ett tag till?

– Ja, tills dom blir sneda eller faller sönder. Mina gamla Nike Pegasus, som jag köpte på Myrorna för några år sen, räcker nog hela karriären. Används bara på asfalt. Fortfarande som nya. “Maratondojorna”, kallar jag dem.

– Nike Pegasus ? En segergudinna på en flygande häst? Är det kanske det som är “runners high”?

– Man kan ju alltid hoppas !

– Asics då, vad betyder det?

– Det är ett sånt där anagram: “Anima sana in corpore sano”.

– Brukar det inte heta “Mens sana in corpore sano”?

– “Msics”? Vem fan skulle köpa såna dojor? Mstislav Rostropovitj kanske !

– Springer han?

– Ett namn jag hört bara.

– Det är en världsberömd cellist*. För övrigt heter det “akronym”. Ett anagram är ett ord, som innehåller samma bokstäver som ett annat, ehuru omkastade. Även en mening kan vara ett anagram på en annan. Specialfallet “palindrom ”blir likadant läst från båda håll.

– Whatever !

– En sund själ i en sund kropp”? Är det så du känner dig, när du, som du säger, “snörar på dig dina Asics och drar iväg på fina stigen”?

– Jag svarar som Gunder Hägg: Spring själv gubbdjävel !

– Du menar troligtvis Artur Häggblad? Efter någon SM-seger i Falun ska han ha besvarat landshövdingen Bernard Erikssons fråga, hur det kändes, med ett ilsket “Åk själv gubbjävel”. Yttrandet har på senare tid även felaktigt tillskrivits såväl Tomas Wassberg som Ingemar Stenmark. När det gäller Häggblad berättas att han vid ett annat tillfälle på en försynt radiofråga, om han hade någon att hälsa till, ska ha svarat: “Åka skidor är ett hundliv. Jag önskar jag vore död. Hälsa till vem fan som helst!”

– Whatever! Men seriously, Snirro. Spring själv! Du är ju gammal idrottsman. Vi har samma skonummer och nu tittar solen fram. Du lånar mina sommar-Asics så tar jag vinterpjucken! Jag kör ett lätt softpass idag. Häng på!

– Sa du softpass? Jag vill bara påpeka att en annan har gjort 55 på 400 meter**. Take a close look at this face man, cause you won’t see it no more när vi lubbar där ute. Gubbdjävel?

*)   Rostropovitj dog senare samma år (Asgams anm.).

**) Det har senare visat sig att snitsaren i en tiokamp på Lidingövallen 1967 sprungit 400 meter så fort som 54,3 sekunder (Asgams anm.).

Annons