Kungsholmen runt åt andra hållet

 

Medalj KR

 

Som framgått av tidningarnas löpsedlar och inträngande reportage i radio och TV sprangs i lördags årets upplaga av halvmaratonloppet Kungsholmen Runt. Bland de rekordmånga deltagarna utmärkte sig denna bloggs contributor och flitige kommentator, jumper.  Då den stilige löparen  en lägre tid behandlats styvmoderligt på snitsarens blogg, är det inte mer än rätt att hans röst åter får höras. När vi närmar oss den sympatiske 63-åringen för en kort intervju, sitter han bekvämt utsträckt i en gungstol och läppjar på morgonkaffet.  Efter några artighetsfraser avfyrar vi till slut den förlösande traditionella frågan:

– Hur känns det?

– Benen är stela som alltid på morgonen, men det brukar lösa upp sig framåt middagssnåret. Man är inte 17 år längre.

– Så du har inga men efter loppet i lördags?

– Nej, tvärtom.

– Du menar att du blev kvitt några men?

– Sista träningen kändes som skit, men loppet kändes kanon. Mer behövs inte för att skingra en smygande löpleda. Kungsholmen runt är alltid något av en själslig vitamininjektion. Bara man kliver av bussen och ser alla tävlingsklädda löpare, blir man löparhög.

– Kan du berätta om ditt lopp?

– Det är inte mycket att säga. Jag ställde mig som jag tänkt långt i bak i näst sista startgrupp och följde med i den fart som bjöds, vilket visade sig betyda ungefär 5:30/km trots att det kändes som fisjoggning. Jag behövde knappt andas för att hänga med löparskocken i början, så pulsen kan inte ha varit hög. Sen höll jag ungefär det tempot loppet igenom, lite långsammare i de värsta backarna och lite snabbare på andra varvet i medvinden. Ett säkert och stabilt lopp, om inte efter fysisk förmåga så i alla fall efter psykisk.

– Du menar att du kunde ha sprungit fortare om det gällt livet?

– Numera prioriterar jag känslan framför resultatet.  Det är inte lönt att plåga sig för några futtiga minuter bättre tid. Trött bli man ändå på slutet. 

– Du gjorde en så kallad negativ split. Den andra halvan gick tydligen ungefär en minut fortare än den första. Hur förklarar du det?

– Den lösa utgångsfarten bäddade för löpglädje i början av andra varvet där jag utan ansträngning drog på i 5:15/km i medvinden.  Lite runners high faktiskt. Jag sprang om löpare hela tiden, vilket stimulerade.

– Många verkar ha satt personliga rekord i lördags  och de flesta sprang i varje fall mycket snabbare än förra året. Du hade ungefär samma tid som då, 1:55:29 jämfört med 1:55:49?

– Förhållandena var bättre i år, trots att det blåste en del. Jag har helt enkelt blivit en sämre löpare. Men jag är glad ändå.

– Vad tycker du om årets förändringar med vänstervarv, chiptidtagnig och start i grupper och löpning på hela körbanan första kilometerna på Norr Mälarstrand?

– Mycket bra.

– Fanns det något som var mindre bra?

– Jag missade många kilometerskyltar, men det kan också ha berott på min egen ouppmärksamhet.  Efter femton kilometer stod en kille med en skylt i handen, så den ordinarie 15-kilometersskylten hade kanske blåst ner i Karlbergskanalen.

– Hur var publiken?

– Fåtalig, utom möjligen vid Rålambshovsparken, men funktionärerna från FK Studenterna hejade som vanligt mycket bra. En av dem använde mitt artistnamn vid påhejningen. Självklart hoppades jag bli nämnd av speakern Lorenzo Nesi vid målgången också, men då pågick någon prisutdelning parallellt. Jag får helt enkelt vänta till nästa år på att den äran ska vederfaras mig.

– Hoppas du att han ska säga något om ditt förflutna på kolstybben och kalla dig ”klubbrekordhållarn” eller något sådant?

– Nej då, namn och klubb räcker gott.

– Det är tydligen ”Kometen” som gäller nu. Har du aldrig funderat på att gå med i en riktig klubb?

– När jag ser att den officielle DM-trean i klassen M-60 hade två minuter sämre tid än jag,  är det inte utan att det vattnas i den gamla tävlingsmunnen. I sådana fall säger förnuftet Vallentuna FK  medan hjärtat klappar för FK Studenterna. Samtidigt springer hela löparbloggosfären för IF Linnéa, vilket både lockar och skrämmer. Det blir alltså Kometen tills vidare, men möjligen lägger jag till det ursprungliga ”IK” framför, trots att en bordtennisklubb i Bollnäs bär samma namn.

–  Det var alltså ont om gamlingar som sprang?

–  Det var faktiskt inte fler än ett halvdussin 63-åringar eller äldre som slog mig. Förutom en kille från ”Team Skavsåret” omgavs jag av idel ungdomar, smidigt men kraftfullt löpande flickor och tungt lunkande pojkar. Jag konstaterade att mitt korta snabba löpsteg nog är ganska effektivt i jämförelse. Jag liksom rann förbi med betydligt högre kadens. Doktor Romanov har att göra ett bra tag.

– Minns du något annat från loppet?

– På andra varvet luktade det stekt strömming på Norr Mälarstrand och nere vid vattnet nära Smedsudden spelades ”Jolly Bob från Aberdeen” oavbrutet i något studentikost sammanhang. Vid Kungsholms Strand gjorde jag  ”low five” med tre småttingar.

– Träffade du några bekanta före under eller efter loppet?

– Jag språkade lite med en Vallentunaledare före loppet och efter loppet mötte jag en drös bloggande eller bloggkapande Linnéalöpare, alla strålande med nya personliga rekord. Inför Johan och Nix, som sprungit på 1:32 respektive 1:34, bugade jag djupt. Medan jag bara blir sämre och sämre, blir de stadigt bättre. När jag kallade dem ”monster”, svarade de, att de till och med var rädda för sig själva. Dessa käcka svartklädda löpare tycks lika snabba i käften som i benen. Flera Linnéaflickor blev medaljörer i sina olika DM-klasser, bland andra den duktiga  MarathonMia,  trots att hon sprang in i en vägbom och massakrerade sina intimiteter. För detaljerad information om detta hänvisas till hennes blogg.  I vimlet sågs också skådespelaren Anders Ahlbom Rosendahl, som nu 62 år gammal sprang milloppet på skapliga 51 minuter.

– Du pratar om Nix. Det känns som om det är något som fattas?

– Du menar Masse. Han var visst på sitt landsställe.

– Så det är ingen fnurra på tråden?

– Nej, inte enligt kvällstidningarna.

– Förra året citerades ett antal löparbloggar på Studenternas hemsida. Av dina uttalanden valde man då ditt klassiska ”Varför kräkas i Boston och Berlin, när det finns en bajamaja i Rålambshovsparken”. Har du något fyndigt att bjuda på i år?

– Det skulle väl i så fall vara: ”Skit i Boston eller Berlin, ty i Rålis finns det inga bajamajor”. I varje fall hittade jag inga när jag behövde dem, varför jag fick lätta blåsan i den halvofficiella herrtoaletten i ett buskage nedåt Västerbroplan. Där satt det till och med en kille och björnade.

– Björnade?

– Som björnen i skogen om du förstår vad jag menar.

– Medaljen hade visst ny design i år igen, men den tycks fortfarande inte falla löparna i smaken? Någon i vimlet hördes villig att betala en extra hundring för att få den lite tyngre och snyggare. Förra året ironiserade du över de kräsna löparna som behövde ”minst två lejon och en fläkt örn” på medaljen för att bli nöjda. Är du möjligen mer förstående i år?

– Nej!

– Du gillar alltså medaljen?

– Gillar och gillar. Det är som att fråga om jag gillar nummerlappen. Den skiter väl jag i.

– Enligt Nix ska du ha kallat medaljen ”liten och söt”. Stämmer det?

– Men nu får du väl ge dig!!

– Har du ingen åsikt alls om hur medaljen i ditt favoritlopp är utformad?

– Den är ärlig och utger sig inte för att vara något annat än den massproducerade plåtbit den är. Gärna medalj men först tydliga kilometerskyltar. Så tråkig är jag. Men det där med favoritlopp kan nog stämma.

– I en intervju i vintras svarade du också att halvmaraton var din favoritdistans?

– Så svarade nästan alla i den där enkäten. Det är tillräckligt långt för att man ska ha samvete att ta det lugnt i början och ändå hinna bli lagom trött. Ett millopp är för kort och maraton är på tok för långt. Som Ultraschmultra så klokt påpekade efter mitt senaste brutna Stockholm Marathon, är ett maratonlopp för mig mer som ett ultralopp för normala löpare. Det handlar mest om rätt energitillförsel. Under en halvmara behöver jag däremot inget käk. Jag drack för övrigt bara en gång ordentligt under loppet i lördags.

– Du är anmäld till Stockholm Marathon om tre veckor? Om vi minns rätt har du nu brutit två gånger i rad. Blir det tredje gången gillt?

– Om jag var av den rätta långlöparullen, skulle jag intala mig att jag kommer att spurta i mål på starka ben, men så lättlurad är jag inte. Jag nöjer mig med att det ska bli spännande att se vad som händer, men några förväntningar har jag inte.

– Det hade du inte inför Kungsholmen Runt heller, och det gick ju riktigt bra?

– Precis !

                                                                                   ¤

2009-05-11

Till administrationen för denna blogg har inkommit ett förslag till ny utformning av den kritiserade medaljen för Kungsholmen Runt. Den anonyme formgivaren har tänkt sig medaljen i massivt guld med millimetermåtten 110 x 110 x 5.

 

Medaljförslag

 

.

34 svar till “Kungsholmen runt åt andra hållet

  1. Grattis till ett väl genomfört lopp 🙂 Det ser ju bra ut inför SM!

  2. (När Startnummer X levererar en sådan välkammad och rakt igenom normal löparbloggskommentar, därtill kryddad med en glad gubbe, undrar man först om han är ironisk. Sedan skäms man som en hund för att man genast tänker det sämsta om sina medmänniskor).

    Tack !!

    Butlern har just gått till biblioteket för att skanna av min medalj för att kunna visa den i blogginlägget. Vi vill låta även andra än de som sprang i lördags bilda sig en uppfattning om plåtbitens utformning. Kanske Startnummer X, som ju har medaljer från Lidingöloppet, S:t Eriksloppet, StM*, Stockholmshalvan, London, New York och Boston, kan göra en jämförelse. Vilken av alla hans bläckor tilltalar honom mest rent estetiskt. Jag har förstått att tyngden är ett tungt vägande villkor för en ”riktig medalj”.

    Hur är det förresten med foten?

    *) Jag försöker lansera förkortningen StM för att skilja Stockholm Marathon från Svenska Mästerskapet med mera.

  3. Ha, ha! Bra skrivet! Jag beundrar det faktum att ni springer FÖRBI uteserveringarna. Det skulle jag aldrig klara!

  4. Nejdå, Startnumret är inte alls ironiskt. Visserligen råkar det ha samma namn som en viss ironisk generation men detta rår han själv inte för. St:M medaljen är ju ganska tung men saknar band, vilket måste sägas dra ner betyget rejält. En medalj ska man kunna bära runt halsen eftersom det är minst halva nöjet. NYCM medaljen är nog finast, kanske för att skönheten finns i betraktarens öga och NYCM nog är det mest eftertraktade loppet. Lidingömedaljerna är ju annars riktigt stiliga och får nog sägas stå sig väl i konkurrensen. Bostons emeljerade enhörning är väl även den ganska söt. Londonmedaljen minns inte Startnumret X. Den kanske var gjord av margarin. F.ö. sitter foten där den ska och verkar bli bättre med lite vila.

  5. Som alltid en ypperlig beskrivning av loppet såväl före som under och efter! Starkt jobbat! Jag föreslår att du hädanefter använder dig av en åldersomräknare (det gör nämligen jag också!) Skulle du omvandla de yngres prestationer till din ålder fås en del intressanta resultat! Jag tror du står dig väldigt väl i en sån jämförelse!!

    http://www.marathonguide.com/fitnesscalcs/ageequivalent.cfm

  6. P.S. Tummen upp för den anonyme formgivarens medaljförslag! Liten och söt tycker jag!

  7. Medaljen för Kungsholmen runt finns nu att beskåda överst i inlägget. Den ser silverglänsande ut men är i själva verket guldglänsande. Texten framträder bäst om man tittar snett på datorskärmen

    Till administrationen för denna blogg har även inkommit ett anonymet förslag till ny medalj. Detta kan ses i slutet av blogginlägget.

    Enligt gammal sed på denna blogg hälsas Fisken ”välkommen till dårhuset” och snitsaren säger ”Tack!”. Jumper säger att förutom långborden med vatten och äckeldryck minns han bara en ölutskänkningsstation vid Smedsudden, improviserad av någon ur ovan nämnda Jolly Bobsällskap. Någon löpande yngling lät sig väl smaka men i övrigt sprangs mycket riktigt värdshus förbi.

    Jumper, som plockat fram sin medaljhög, håller med om att Lidingöloppsmedaljen nog är rätt tung. Någon StM-medalj har han som bekant inte trots ett fullföljt lopp 2006, vilket talar för vikten av band att hänga runt halsen. Tyngre än alla medaljer och diplom väger dock den ros han fick efter sitt brutna lopp 2007. Den har blommat om flera gånger och står nu, cirka en och en halv meter hög, i en kruka för utplantering på lämplig plats. Om någon i hushållet ägt en digitalkamera, skulle ni få se den.

  8. En digitalkamera är väl inget att se.

  9. Att Johan gärna anlitar åldersomräknaren är begripligt. Han sopar ju banan med de flesta även i verkligheten. Som 47-åring springer jag på 1:39, som 36-åring på 1:33 och som 25-åring på 1:30. Fan trot!

  10. Klart man ska tro på det!! Vad gäller banans sopande återstår nog en hel del för att det ska bli någon schvung i den sopkvasten.

  11. Den som mot förmodan vill se hur jumper såg ut när han fisjoggade i 5:30/km i början av loppet kan klicka här:
    http://www.kungsholmenrunt.se/Main/bildarkiv2.asp?PicGalleryId=14 (Första bilden i femtonde raden).

  12. Härligt, härligt! Finfin insats Jumper och en av de bättre sportintervjuerna jag läst på mången dag. Dessutom ett utomordentligt snyggt och skolat löpsteg Jumper visar upp på bilden från loppet. Romanov kan vara stolt. Eller kanske till och med avundsjuk!

  13. Tack för det! Jag hade dock hellre sett att bilden tagits i nästa steg med vänster ben fram. I denna vinkel ser mitt lår lite väl spinkigt ut. Om löpsteget ser lätt och fint ut på stillbilden från början av loppet, syns det på målgångsvideon att det är en 63-åring som springer eller snarare skrider fram, majestätiskt stapplande. Ändå går det i 5:30-fart.

  14. 1:55 är en mycket respektabel tid för en 63-åring. Jag tror helt klart att StM kan gå riktigt bra för dig i år. Jag hoppas man kanske stöter på dig så man får säga hej =)

  15. Tack för det! Ja, under fem timmar ska jag nog kunna masa mig runt det där loppet utan att falla ihop. Om jag ska visa min lekamen före loppet, antar jag att jag får söka upp och ställa mig i närheten av Linnéaflaggan, löparbloggosfärens mittpunkt. När jag går i mål har däremot hela löparbloggosfären gått hem, vilket är lika gott, så som jag brukar må efter 42 kilometer.

    Den som har dödtid att slå ihjäl, kan roa sig med att se alla målgångar på Kungsholmen:

    http://media.kungsholmenrunt.se/2009/smurftube.aspx?movie=kr2009-21kmen&links=kr2009-live/450/320,Direkts%c3%a4ndningen,kr2009,Loppet%202009,kr2009-knattar,Knatteloppet,kr2009-10kmen,10km%20Herrar,kr2009-10kwomen,10km%20Damer,kr2009-21kmen,21km%20Herrar,kr2009-21kwomen,21km%20Damer

    De ovan nämnda löparna går enligt videotiden i mål som nedan:

    Johan 61:20 (Kraftigt spurtande)
    Nix 63:25 (Glidande stil med hög frekvens)
    MarathonMia 75:30
    jumper 85:55 (Majestätiskt skridande)

  16. Om den föreslagna medaljen i rent guld ska få diametern 11 cm och tjockleken 0,5 cm, kommer den att väga 5,5 x 5,5 x 3,14 x o,5 x 19,3 gram, dvs drygt 900 gram. Med ett guldpris på 220 kronor grammet, skulle varje medalj kosta runt 200 ooo kronor. Till detta kommer konstnärens lön och kostnader för gjutning och prägling. Hur har ni tänkt att finansiera det?

  17. Nog för att jag redan gratulerat till den fina insatsen på annan plats, men det kan aldrig sägas för många gånger. Grattis! Och med sån stil sedan.-*bugar – eller niger kanske- fint*.
    Den suveräna intervjun får också ett jubelrop.

    Angående medaljer. Jag tycker såna är töntiga. Pumlan leker med dem jag har fått i sandlådan. Bra som pengar. Men om det ”anonyma” förslaget blir verklighet, då vill jag ha medalj! Om den så är gjord i trolldeg.

  18. J Staël von Holstein

    Konstnärens lön?? Vaba? Ska sådana ha pengar också?? Trams! Det räcker väl med bakelser!

  19. Tack tack! Bureborn och alla ni andra ljuger så bra att jag nästan tror att jag ännu har ett löpsteg. Jag håller dock med om att min stil har något majestätiskt över sig. När Tildo såg videosnutten där jag går i mål, härmade hon Gustav den femte: ”Det vav ett besvävligt lopp. Det vav då föv väl att jag ovkade ända till mål”.

    När bureborn säger att medaljer är töntiga, tycker jag synd om dem. Jag tycker medaljer är lite rörande.

    Däremot tycker jag inte om trolldeg. Inte modellera heller. Särskilt inte dammig modellera. Allra värst tycker jag om häftmassa. Vanlig lera, bulldeg och marsipan på rätt plats är däremot helt okej. Ville bara säga det.

  20. Det gläder en fåfäng butler att hans enkla intervju har uppskattats. Att fråga ut en nöjd och pratsam jumper är dock ett rent nöje och sådana intervjuer gör sig själva. Dessvärre har en stackars butler mindre samarbetsvilliga intervjuobjekt som väntar.

    Till Räkne-Nisse svarar snitsaren att det fixar sig alltid.

    Till ”Stal från Ålsten” svarar Tildo att prinsessbakelser är godast!

  21. Det var du och jag jumper, den nionde maj! Visst vill även jag gratulera till ett välsprunget lopp och finfint resultat, men framförallt blir jag glad över den nyväckta löparglädjen. Och den höga kadensen, förstås.

    Sedan undrar jag om vi inte kan få se några representanter för Snitsarens hushåll efter maran i Nix’ trädgård? Det vore nice, när nu hela löparbloggosfären kommer att samlas, även de utsocknes.

  22. Ska inte Jumper, Tildo, Snitsaren och Butlern (och kanske även Asgamen) titta in på Nix´ party? Varför må illa i Berlin och Chicago när man kan kräkas i Nix´ trädgård?

  23. Håller med Fredrika och Startnumret! Ser också gärna att det Vallentunska Snitsarhushållet förärar trädgården på St Essingen med ett besök!

  24. Att bli nämnd tillsammans med Fredrika, om så bara för en dag, ökar löpglädjen ännu några snäpp. Tack! Stegfrekvensen var dock inte högre än 175, där den ofta brukar hamna, men bland yngre lunkande löpare med långa steg känner man sig ändå som värsta Romanov.

  25. Angående det berömda partyt på kvällen den 30 maj svarar snitsaren att han aldrig går på kalas och en stackars butler är aldrig ledig på lördagkvällar. Jumper svarade förra året att han inte var någon IRL-kille. Sedan dess har han stött på flera bloggande löpare i samband med diverse lopp, vilket gör att det argumentet inte längre håller. Nu säger han, att han bara umgås när det har direkt samband med någon aktivitet. Var har han hört det förut? I år skyller han dessutom på att han är rädd för Linnéamaffian. Huvudundanflykten, att han av tradition inte är på partyhumör efter sina maratonlopp, försöker tydligen startnumret trolla bort genom att självsvåldigt erbjuda Nix trädgård som alternativ toalett. Med Berlin och Chicago som geografiska referenspunkter låter han oss ana att han själv längtar efter att äntligen få visa upp sig live (för andra än Karin). Tildo och Bronte kommer dock som förra året trots att det inte erbjuds någon badtunna i år. De får väl leka med bokstäverna och eventuell Pumla.

  26. Lite sent, men ändock!
    Nej, Masse och jag är ”de goaste vänner ändå”.

    Alla är hjärtligt välkomna på fest, bara de osar på bloggen. Speciellt Tildo brukar osa 😉

  27. En aktivitet åt jumper skall väl gå att ordna – vad sägs om att övervaka vegogrillen tillsammans med undertecknad?

  28. Fredrikas locktoner är värre än sirenernas. Ovanpå smickret i den förra kommentaren presenterar hon detta svåremotståndliga förslag. Jumper blev så tagen att han var tvungen att sätta sig en stund. Så samlade han ihop sig och sa med högdragen aristokratisk min: ”Gvillpavty så vulgävt!”. Den gode jumper är inte lätt att ha att göra med.

    Tildo är dock med på alla noter och undrar på vilken blogg hon ska osa.

  29. Nu har den goda Jumpern sagt ”så vulgävt!” två gånger (som jag sett) inom kort tidsrymd på olika bloggar, fått dille på ett nytt uttryck? Eller är det så man talar i de fina kvarteren i de omdöpta kvarteren där Jumper huserar?

  30. Dessa kvavtev äv fövvisso omdöpta, men häv bov likväl samma människov, som gvillav under ljumma sommavkvällav och voav sig med vaketev och dvickev vulgäv champagne på nyåvsafton. Vid dessa tillfällen vaknav avistokvaten i mig och fvamtändevna i övevkäken skjutev fvam övev undevläppen.

  31. Under tiden det sippas på lite vose?

  32. Jag nyttjav övev huvud taget inte vusdvyckev. Alkohol äv vulgävt.

  33. Hahaha, Jag tror jag är kär i din blogg… (Ja, jag vet att inlägget är gammalt.)

  34. Tack! Ja visst är inlägget gammalt och det var ett kärt återseende även för mig. På den tiden var bloggen, som då ännu i huvudsak var en löparblogg, fltigt besökt och kommenterad. Sedan dess har mycket hänt, och i takt med att mitt löpande alter ego ”jumper” flyttat till den (nu avsomnade?) kollektiva träningsbloggen MaxochNisse och denna blogg antagit formen av snitsarens memoarer, har besöksfrekvensen sjunkit. Alla är dock lika välkomna att titta in om så bara för att läsa om jumpers gamla bravader…

    (Och grattis till ett, om jag läser rätt, väl genomfört Stockholm Halvmarathon!)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s