Etikettarkiv: Jumper

Efter Premiärmilen

Premiärmilen avgjordes idag i härligt vårväder. Många duktiga löpare sprang de två varven förbi Laduviken och Stora skuggan, däribland startnummer 5683, på denna blogg mer känd som jumper. Han såg närmast oberörd ut i mål, men tog sig åt högerbenet och ruskade lite på huvudet. Några timmar senare fick jag (Asgam) en kort pratstund med honom:

– Hur känns det, jumper?

– Inget vidare. Smalbenet ömmar här  (jumper pekar på utsidan).

– Hade du problem under loppet?

– Högerbenet började kännas lite knas redan efter ett par kilometer, men det gick att springa. Det är värre efteråt.

– Inget Vällingby på lördag?

– Knappast. Jag får vila, sen får vi se.

– På Löparforum hade du sagt att du skulle springa på 52:42. Nu blev det 52:01. Då är du väl nöjd?

– I kortbyxor och lätta skor borde jag nog kunna springa fortare. Det kändes lätt i början och första kilometern gick på strax över 5 minuter trots lite trängsel. Sen höll sig kilometertiderna mellan 5:10 och 5:19 utom den sista som jag spurtade på 4:55 och den näst sista som tydligen tog hela 5:25 i leran.

– Leran?

– Det hade regnat innan och grusvägarna runt Stora Skuggan var överraskande geggiga. Jag hade finskorna (Adistar Comp 4) på mig och måste ta det försiktigt för att inte lorta ner dem.

– Ja, annars hade dom väl blivit arga och ropat ”Perkele!”?

– Ha ha.

–  Bortsett från att du tydligen hade ont i benet, verkade du väldigt pigg i mål?

– Ja, jag har svårt att ta ut mig ordentligt. Högerbenet kanske höll nere farten också. Märkte att jag andades ganska lugnt under loppet, medan andra flåsade runt omkring. Borde kanske skaffa en sån där pulsmanick och kolla upp det där. Det kanske inte är motorn som är kass utan växellådan. Ja idag var det tydligen punktering på höger framhjul också.

– Såg du någon bekant under loppet?

– Inte en käft. En lång man född 47, som jag minns från Kungsholmen i fjol, sprang förbi mig och var nån minut före i mål. Annars var det nästan bara yngre löpare av båda könen runt omkring mig. Jag sprang om många, men blev också omsprungen. Vet inte vad nettot blev i det avseendet. Min första halva gick på 25:56 och den andra på 26:05 så jag höll farten skapligt.

– Hade du någon som hejade på dig under loppet?

– Ja, den ordinarie påhejerskan stod vid målet tillsammans med startnummer X och hans påhejerska. Hann precis se dem före målgång.

– Startnummer X hade alltså redan gått i mål före dig?

– Ja, ungefär 8 minuter tidigare. Ungefär som väntat.

– Är det fråga om samma startnummer X, som figurerar i snitsarens intervjuer?

– Same old chap.

– Hade han något att säga om loppet efteråt?

– Inte mycket. Dom skulle åt sitt håll och vi skulle hem.

– Springer inte påhejerskorna?

– Min springer, men aldrig på tävling.

– Tränar ni tillsammans, du och hon?

– Mycket sällan numera. Jag har en tendens att dra upp tempot. Ibland springer vi spåret samtidigt men åt olika håll. Rätt kul faktiskt.

– Såg du till dina blogg-bekanta Max och Nisse och allt vad dom heter?

– Nix och Masse, antar jag att du menar. Ja, asfaltsjokern och 42195 hälsade jag på när dom skulle starta i tävlingsklassen. Skymtade också barnmorskan Karin i startvimlet. Jag hejade på dem lite diskret när de sprang också. Alla tre hade gula TSM-tröjor, lätta att känna igen. Om studenterna är smurfar, vad blir dom då? Kycklingar? Jag stötte på bloggaren Berglund också under uppvärmningen, om han nu förstod, vad det var för ett troll som tittade på hans nummerlapp. Han verkade grymt fokuserad och sprang fort också.

– Tror du att dom där tre gulingarna var glada för att du hejade när de sprang?

– Knappast, men dom log artigt.

– Inget annat bekant ansikte?

– En äldre Vallentunalöpare i TSM-tröja. Tydligen populärt. Signaturen LN stod och delade ut reklam för Kungsholmen runt efter loppet och jag blev igenkänd av honom. En annan är ju klubbrekordhållare hos smurfarna som du kanske vet. Jag skymtade förstås A Lennart också. Han dyker alltid upp.

– Julin, känner du honom?

– Nej nej!

– Inget mer att berätta?

– När jag åkte till loppet med Roslagsbanan hade jag sällskap med unga AIK-fans. Dom var tidigt ute och skulle väl till något AIK-lokus och elda upp sig. Var det kan ligga nånstans, får du fråga Nix eller Berglund om. Dom är visst svart-gula.

– Vad höll du på för något lag, när du var ung?

– Hade faktiskt inget lag. Har inget nu heller. Jag är en sån där tönt som säger ”heja den som förlorar”. Ett par gånger, för typ femtio år sen, hakade jag på ett litet gäng som åkte in och hejade när Stocksund spelade ishockey på Stadions uterink. Minns att Loa Falkman var med en gång och förstörde mina kläder.

– Hur då??

– Han sa nåt roligt i tågkupén när jag hade munnen full av choklad. Jag kom att tänka på det i morse när jag såg AIK-killarna. Minnena kommer när man blir gammal.

– Inte är man gammal om man springer en mil på 52 minuter?

– Jag gillar dig Asgam.

– Tack för pratstunden?

– Any time.

Inför Premiärmilen

På söndag springs den så kallade Premiärmilen över 10 kilometer vid Laduviken och Stora Skuggan på Norra Djurgården. Ur det rekordstora startfältet väljer vi start nummer 5683 för en kort intervju:

– Får jag ställa några frågor?

– Skjut!

– Många läsare av denna blogg känner dig som ”jumper”, men vem är egentligen ”jumper”?

– ”En enkel kille från Vallentuna som försöker hitta i livets labyrint”.

– Allvarligt?

– Man är den man är. För övrigt är jag inte från Vallentuna. Jag har bara råkat bosätta mig i den här hålan. Växte upp i Stocksund.

– Oj då !!!?

– Vadå ”Oj då”? Det här var femtio år sen. Bara för att man bodde på den där halvön, levde man inte på gåslever och rysk kaviar, om du tror det.

– Utan på?

– Falukorv, ärtsoppa och strömming. Nyponsoppa eller ”lingon och mjölk” till efterrätt. Glass fick man högst en gång om året och då hade den oftast redan smält. Blev mera som vaniljsås.

– Oj då?

– Drömde man om ett mikroskop, fick man nöja mig med en liten lupp. Egen cykel var det inte tal om. Det fanns en damcykel att låna, men grabbarna med speewaystyren hade ju garvat på sig om jag kommit med den. Det gällde att hålla masken i alla väder.

– Sicket elände?

– Man fick vara glad om man hade träningsoverall på kroppen och någorlunda hela gymnastikskor. Riktiga spikskor fick jag inte förrän jag var femton. Innan dess satte jag två pappspikar under en plåtbit i hälen på en vanlig gympasko för att inte halka på kolstybben. Man fick ta vad man hade.

– Spikar av papp, det kunde väl inte hålla?

– Du har väl spikat takpapp nån gång? Såna spikar, pucko!

– Oddvar Moen hävdar att du är ett hopkok av snitsaren och löparen, som vi känner från denna blogg. Vem av dem är du mest?

– Man tänker inte så. Jumper är hundra procent jumper.

– Enligt termodynamikens andra huvudsats ökar entropin i varje slutet system. Vid fusionen mellan snitsaren och löparen frigjordes dessutom, enligt Oddvar Moen, ergiknippet Tildo. Rimligen borde du blivit en sämre löpare än den gamla löparen, sen du fick hans ben och snitsarens hjärna?

– Ja, jag springer nog tio sekunder långsammare per kilometer i år jämfört med förra året vid den här tiden. Det kan bero på åldern också. Förhoppningsvis ska lättviktsskorna kompensera.

– Adistar Comp 4, om vi minns rätt?

– Bulls eye!

– Om din och snitsarens identiska framfart på kolstybben i ungdomen har jag hört den senare berätta otaliga gånger, men när började du egentligen att springa långt, som idag?

– En yngre ingift släkting, vi kan kalla honom X, anmälde sig till Lidingöloppet för snart nio år sen. Då började jag lubba så smått i vanliga långbrallor och gympaskor. Bland annat sprang och gick jag på skoj en tremil i motionsspåret. Det tog 4 timmar och 45 minuter. Nästa försök gick på 4 timmar jämt och året efter gjorde jag 3:45. När jag var nere på 3:15 anmälde jag mig till det riktiga Lidingöloppet. Köpte träningsoverall och riktiga löparskor second hand. Asics Cumulus och Nike Pegasus.

– Sveriges mest omskrivna begagnade löparskor, om jag har förstått det rätt?

– Inte begagnade men second hand. Det är en viktig distinktion.

– Lidingö 2005 var alltså din debut?

– Om man inte räknar Vallentuna Maraton?

– Vallentuna?

– Jag skulle nog ha anmält mig redan till Stockholm Marathon 2005 om jag inte fått influensa i mars. Kom dock i skaplig form och sprang en egen mara på en noga uppmätt bana här hemma. Försökte till och med fejka en Flemminggata och en Västerbro. Första milen gick på 55 minuter, sen blev det långsammare med fler och längre promenader. Tror att jag gick tolv och en halv kilometer sammanlagt. Kom i mål på 4:49.  Spydde förstås efteråt,  men var ändå skapligt nöjd.

– Din bästa tid är väl, om vi minns rätt, inte mer än 9 minuter bättre?

– Ett dödsdömt pers om du frågar mig. Halvmara på 1:51 och helmara på 4:40. Doesn’t make sense.

– Men nu är det Premiärmilen på söndag?

– Usch ja!!

– Jag har läst lite löparbloggar. Varenda löpare verkar plötsligt tycka samma sak. Har det utbrutit nån massfobi mot Premiärmilen?

– Folk börjar väl ta sitt förnuft till fånga. Först tänker dom att en premiärmil på våren verkar najs, sen bangar dom när dom inser hur trötta dom kommer att bli.

– Jag såg på löparforum att du tippat din tid till 52:42. Är du inte bättre?

– När jag kollar mig i spegeln, tänker jag att dom här benen borde kunna springa riktigt snabbt, men skenet bedrar. Inuti är det inte samma muskelfibrer som förr.

– I Bore Cup sprang du ju milen på 51:30. Har du blivit ännu sämre nu?

– Då var jag helt slut efter fem kilometer och tog mig i mål på ren vilja.  Sådant avskräcker.

– Är det där skon klämmer?

– Ja, jag är helt klart skraj för att bli trött. En maxad mil är värre än en halvmara.

– Kan du inte bara ta det lugnt och njuta av en trevlig löptur i gott sällskap.

– Inte med nummerlapp på magen. Folk kan tro att jag inte kan springa fortare. Helst borde man dra iväg ensam i vårsolen och göra en Grobert, fast lite kortare förstås.

– Du menar han som springer tvärs över Götaland med benen på ryggen?

– Du har väl sett när han står före starten med vind i kalufs. Rätt cool bild. Lite Tomas Wassberg.

– Eller jumper i unga år?

– Äsch!

– Lycka till på söndag?

– Tack!