Monthly Archives: maj 2012

Klass

   47-detalj-5

Eventuella läsare med ambition att kategorisera huvudpersonen på denna blogg, vad gäller samhällsklass och politisk hemvist, har inte mycket information att hämta ur dennes hittills publicerade memoarer, och de fragmentariska uppgifter som meddelas i detta avseende är inte sällan motstridiga enligt gängse sätt att se. I ett inlägg berättas, hur han låtsas maskera sig i samband med den beryktade kårhusockupationen 1968 för att sedan hellre tävla i höjdhopp än att övernatta som kvasirevolutionär. Ehuru uppvuxen i det välmående Stocksund lever han senare ett liv på sparsam ekonomisk fot, och när han, låt vara ogärna men dock, förvärvsarbetar, väljer han hamnsjåarnas tunga jobb hellre än att utnyttja sina meriter från akademiska studier. När ”aristokraten i honom vaknar till liv och framtänderna skjuter fram över underläppen”, drabbas både hög och låg av hans sarkasmer, men den säkerhet, som anas i hans syn på sig själv som människa, tycks sakna tillämpning i det sociala livet, där han för sig obekvämt i såväl enkla kök som i finare salonger. För att skingra dimmorna och ge tydligare konturer åt denna motsägelsernas man, ser jag ingen annan råd än att fråga honom, det vill säga mig själv, rakt på sak:

– Vilken samhällsklass hör du egentligen till?

– Vad gäller tydligt urskiljbara sådana, hör jag inte till någon eller möjligtvis till flera. Spår av genuin arbatarklass eller fin överklass hittar du knappast hos mig, men i övrigt är jag öppen för de de flesta tolkningar, om sådana önskas.

– Du är uppvuxen i Stocksund?

– Ja.

– I ett mycket tidigt inlägg, ”Inför premiärmilen”, är du noga med att förklara att man inte ”levde på gåslever och rysk kaviar bara för att man bodde på den där halvön”. Du påpekar att du serverades enkel husmanskost och att du långt ifrån fick allt du pekade på. Ett önskat mikroskop blev tydligen bara en liten lupp och dina första spikskor fick du göra själv av ett par gamla gymnastikskor och några pappspikar. Varför har du behov av att framställa din uppväxt som så materiellt torftig?

– Att vara född med silversked i mun är knappast någon merit nuförtiden, i varje fall inte i de kretsar där jag rör mig.

– Men du hade det väl gott ställt när du var barn?

– I jämförelse med 1950-talets kvardröjande armod i Sverige och senare tiders barnfattigdom, globala jämförelser att förtiga, hade jag det naturligtvis mycket gott ställt, men upplevelsen av det materiella livet är relativ, och att önska något utöver den tillräckliga men samtidigt självklara vardagen, var ett stort steg för mig.

– Hade dina föräldrar tutat i dig den moralen?

– Naturligtvis, ehuru indirekt och troligen helt oavsiktligt. Det handlade mer om min ovilja att visa vem jag var. Ett mikroskop var ingen leksak för mig som liten forskare, och spikskor till en trettonåring hade känts alltför pretentiöst, trots att jag med min moderna fotisättning halkade när jag hoppade höjdhopp utan spikar i hälen på skon.

– Men om du hade bett föräldrarna om sådana ting hade du väl fått dem?

– Risken att bli ifrågasatt vad gällde min seriositet avhöll mig från att sätta deras givmildhet på prov. Spikskorna hade jag för övrigt haft råd att köpa själv om jag bara haft mod att visa upp dem, men två spikar i en gymnastiksko var lättare att dölja. Mikroskopet tillverkade jag också själv, när jag väl förstod optiken.

– Det låter som en bra skola för livet?

– Jag vill ogärna romantisera min uppväxt.

– Ensam är stark och själv är bäste dräng?

– Det har förblivit tryggast så, på gott och ont.

– Du talar om att upplevelsen av det materiella livet är relativ. Menar du att dina kamrater i Stocksund fick mer än du?

– Möjligen fick de andra ting, och i den mån de överglänste mig på något område, berodde det nog på att de var mer normala, när det kom till att uttrycka sådana önskemål. På den tiden förekom även i Stocksund familjer, som måste vända på slantarna, varför det bör ha hörts en del tjat här och var i andra hus.

– Men inte i ditt?

– Nej, önskemål framfördes bara när positiva svar kunde förutsättas.

– Men dina föräldrar behövde väl inte vända på slantarna?

– Möjligen i stort men knappast i smått och i varje fall inte när jag blev äldre och potentiellt kostsammare. Eftersom båda förvärvsarbetade i välavlönade yrken, gick det nog runt allt bättre med åren.

– Vilken samhällsklass skulle du säga att de hörde till?

–  Övre medelklass eller kanske övre övre medelklass.

– Inte lägre överklass?

– Det beror på hur gränserna dras och vilka parametrar som studeras. Även om mina föräldrar gjorde en ekonomisk klassresa i kraft av sina chefsbefattningar, kände de säkert ingen större själsgemenskap varken med traditionell överklass eller nyrik brackighet.

– Vad röstade de på då?

– Sådant talade man inte om i anständiga familjer på den tiden,  men med tanke på deras pionjärinsatser till nytta för folkhemmet och de åsikter som då och då nådde mina öron, skulle jag kalla dem socialliberaler, vilket inte var självklart, varken bland mer konservativa släktingar eller i den välbärgade köpingen. Om deras röster sedan hamnade hos Erlander, Ohlin eller möjligen Hedlund, ska jag låta vara osagt.

– Och var har dina egna röster hamnat?

– Sådant frågar man inte om.

– Men du har väl röstat?

– Ja troget sedan 1968 men sällan med någon större entusiasm. Jag tycker rent allmänt illa om att behöva välja, antingen det gäller löparskor, telefonbolag eller politiska partier.

– Har du inga bestämda politiska åsikter?

– Låt oss säga att jag har en oformulerad grundinställning vad gäller människans roll i samhället, där fördelningen av ansvaret för hennes handlingar bestämmer en åsiktsskala från vänster till höger, som skiljer sig från den gängse. Eftersom jag har svårt att se en fri vilja och ett därav följande individuellt ansvar, förblir jag vänsterextremist enligt detta sätt att se, men vad det sen innebär i fråga om praktisk politik är mer oklart och när jag lägger min röst är jag ganska normal.

– Menar du att ingen är ansvarig för sina handlingar?

– ”Moraliskt ansvar” är något vi av nödvändighet ålägger varandra och oss själva för att hantera vår ofullkomlighet, men att tala om begreppet i någon absolutare mening, är naturligtvis meningslöst. Låt oss hellre säga, att alla efter förmåga är ansvariga för allas handlingar, så låter det mindre negativt.

– Även för Hitlers handlingar?

– Ja, för alla illdåd utförda av alla temporära bärare av vad de goda människorna hjälplöst väljer att kalla ondska. På samma sätt har alla del i Zlatan Ibrahimovics framgångar.

– Borde inte alla i så fall sitta i fängelse och få del av Zlatans miljoner?

– Även om det sista låter trevligt, ska mina formulerade tankar inte tolkas alltför praktiskt och bokstavligt. Det handlar om en fundamental känsla från vilken all politik blir nödvändig revisionism, ett slags tyst påminnelse om den självklarhet vi tvingas förråda i handling.

– Är du emot straff och belöningar?

– I brist på bättre praktiska lösningar får nog moroten och piskan vittna om vår hjälplöshet för överskådlig tid framåt, men någon rättvisa i högre mening skipar vi inte, om begreppet över huvud taget ens är meningsfullt.

– Och vari ligger i så fall bristen på rättvisa?

– I den triviala determinismen.

– Det låter uppgivet?

– Nej tvärtom. Den självklara determinism, som varje tänkande människa måste erkänna, medger paradoxalt nog större möjlighet att verka för det goda, medan idéer om en ”fri vilja” på sätt och vis begränsar detta utrymme.  Att vi sedan av nödvändighet och, om man så vill, per definition tänker och handlar som om vår vilja var fri med åtföljande moraliskt ansvar för våra handlingar, motsäger inte den självklara sanningen om alltings beroende. Vår vilja betraktad som en följd av yttre påverkan borde i själva verket göra oss hoppfulla som samhällsvarelser. Le déterminisme est un humanisme.

– Du hörs ibland sucka över ”människan”?

– Dessvärre har vi ingenting annat att lita till.

– Lever du själv som du lär eller tycker du att du har svikit dina ideal?

– Mina eventuella goda handlingar torde huvudsakligen vara av passiv natur och inskränka sig till viss underlåtenhet att göra illa, varför jag för övrigt inte heller ”lär” utan tycker i tysthet. Vad idealen beträffar, är ärligt svikna sådana trots allt bättre än falsk rättrådighet.

– Men svårare att leva med?

– Inte för mig?

– Har du alltid haft samma politiska uppfattning?

– Ja, så länge jag minns.

– Hur passade dina filosofiska vänsteråsikter in i de politiska rörelser som var på tapeten när du var ung?

– Som självständigt tänkande demokrat hade jag naturligtvis svårt att hitta rätt bland de bokstäver som fanns att välja på, och som belöning har jag i efterhand sluppit att försvara mig. Till skillnad från många unga entusiaster, som inte bara övergivit sina gamla rigida trossatser utan dessvärre ofta gripit efter nya sådana, har jag stannat i min eftertänksamhet.

– Har du aldrig gått med i demonstrationståg heller?

–  Ett halvdussin gånger har jag låtit mig fösas runt på gatorna i Stockholm, oftast utan att skandera de mer eller mindre fåniga slagord som påbjudits, antingen det gällt krig i Indokina, avrättningar i Spanien, utbyggnad av kärnkraft eller annat. Senast jag gjorde min plikt var en kall februaridag 2003, och då som oftast mest för sällskaps skull.

– Men du har väl sympatiserat med demonstrationernas budskap?

– Ja, förhoppningsvis har störande detaljer inte fått skymma min sikt.

– Har du burit sånt där FNL-märke någon gång då?

– Nej, och FNL-rörelsens kampsång fann jag också lite för blodig. I den mån jag engagerade mig, var det mot kriget som sådant och den amerikanska insatsen, vilket knappast var någon revolutionerande ståndpunkt. Det gula antikärnkraft-märket bars dock en kort tid.

– Hur var det med den där kårhusockupationen då?

– I inlägget ”Snitsarens morgon” beskrivs min korta närvaro i huvudsak korrekt. När jag lämnade mötet med min kamrat, hävdade jag att vi kanske bevittnat ett historiskt ögonblick när ockupationen utropades, vilket visade sig riktigt, även om händelsen bara fått symbolisk betydelse.  Medan en kvällstidning beskrev ockupanternas demonstrationståg på stan med rubriken ”Slaget om Stockholm” och min far talade om ”barnungar som leker med elden utan att veta vad de gör”, betraktade jag de upproriska studenterna med en blandning av road nyfikenhet och trött överseende. Hur händelserna kring kårhuset påverkade det föreslagna nya studiesystemet, UKAS, som mitt bevittnade möte från början handlade om, minns jag inte.

– Är du inte lite efterklok när du ser på din roll i ett fyrtiofyraårigt perspektiv?

– Även om jag blivit klokare med åren, var jag jämförelsevis förståndig redan på den tiden. Sant är dock att jag då som nu mest intresserade mig för mitt eget liv.

– Hade din eventuella klassbakgrund någon del i din skeptiska inställning till de unga revolutionärerna?

– Stränga marxist-leninister kom även från fina familjer, även om stränghet med annat innehåll var vanligare där. Fundamentalism har med personlig läggning att göra.

– Var har du fått din antifundamentalistiska läggning ifrån i så fall?

– Arv och miljö i oklara proportioner.

– Ständigt dessa föräldrar?

– Bland annat.

– Vad har du annars fått med dig från dem?

– Blandade gener som givit mig en ovanligt väl fungerande hjärna, vilken sedan tillåtits och möjligen uppmuntrats att tänka fritt.

– Det låter som en självförhärligande förenkling. Även något av innehållet i dina tankar borde du ha fått hemifrån, om inte med modersmjölken, så åtminstone vid middagsbordet?

– I den mån det över huvud taget talades med mat i mun, snappade jag säkert upp en del tankefragment, men några bordssamtal över generationsgränserna kan jag inte erinra mig. Jag minns att jag någon gång frågade vad en testikel var, men jag insåg snart att det hade varit klokare att ta reda på den saken själv.

– Blev de generade?

– Nej, men jag.

–  I inlägget ”Ju” kallar du ditt barndomshem ”kultiverat” och här ovan använder du ordet ”anständigt”.  Handlar det om moraliska värderingar eller har det mer med smak att göra?

– Bådadera och mycket däremellan, men vad jag har övertagit av detta, är oklart. Om jag har någon smak, är den i alla händelser mindre klassbunden än de flestas och mindre konventionell än mina föräldrars. Begreppet har en klang av ytlighet i mina öron.

– I inlägget ”Arbetets son” redovisar du ett ärvt ekonomiskt kapital, men enligt den franske sociologen Bourdieu lär du också bära med dig ett kulturellt sådant. Vari tycker du att det består?

– Förutom ett vårdat språk och ett gott uppförande har jag ärvt en öppenhet för kultur och bildning. Att studera har varit självklart och de sköna konsterna har aldrig känts främmande, även om mitt intresse för dem har fått vänta till vuxen ålder. Det handlar mer om tillgänglighet och beredskap än om konkret innehåll, ty det hum om konst, musik och litteratur, jag fick hemifrån, hade jag kunnat lära mig på två veckor, och vem som helst med ett nytt intresse blir snart expert i en halvbildad omgivning. Där detta slag av kulturellt kapital saknas, beror det inte på uteblivna kulturella veckopengar, som många tror.

– Utan på vad?

– Jag hittar ingen lämplig pekunjär metafor.

– På dörren till den kulturella banken har föräldrarna kanske hängt en skylt med texten:  ”Obehöriga äga ej tillträde”?

– Den imaginära skylten har troligtvis hängt där i generationer, även om var och en samtidigt skriver och hänger upp sin egen skylt, som oftast bara konstaterar: ”Här finns ingenting för mig”. Sådana begränsningar ålägger sig för övrigt också kulturellt kapitalstarka, men då från en förment högre position med överblick.

– Men för dig har alla kulturella bankdörrar varit öppna?

– Ja, även om jag bara gläntat på de flesta och inte gått in genom mer än ett fåtal.

– Du har ofta förklarat, att du har ”bokryggsbildning”, och i ditt inlägg, ”Y меня мало книг”, förtydligar du: ”Snitsaren har mycket sällan läst de otaliga böcker vars författare, titlar och i många fall innehåll han känner. Han vet vad man bör ha läst och nöjer sig med det”.  Varför har du stängt den dörren?

– Den står alltid öppen, men medan en konstutställning kan överblickas på några timmar och musik kan avnjutas under pågående manuellt arbete, tar det tid att tränga in i en bok, i synnerhet för en långsam läsare som jag. Då jag i första hand sett mig som kulturproducent, har detta slag av konsumtion känts som en lyx, jag varken haft tid eller samvete att ägna mig åt.

– Det låter lite snobbigt?

– Å andra sidan saknar jag helt ambition att av prestigeskäl läsa rätt författare, vilket å tredje sidan inte hindrar att jag en dag ger dem en chans av andra skäl. Som bildkonstnär kunde jag oftast nöja mig med att ”se filmen”, men sedan jag börjat försöka knåpa ihop egna texter, ser jag på litteraturen med delvis andra ögon och kan avnjuta den styckevis och delt.

– Eller i form av några tusen sammanhängande Knausgårdsidor?

– När andan faller på och så länge den stannar kvar. Någon ambition därutöver har jag varken med min läsning eller med min kulturkonsumtion i övrigt, varför jag är lyckligt okunnig och obekymrad om mitt kulturella kapitalvärde.

– Den där sociologen talar också om ”socialt kapital” i form av familj och vänner med kulturellt eller politiskt inflytande. Har du ärvt något sådant med tanke på dina föräldrars ställning i samhället?

– Inte det minsta, och jag har inte heller dragit fördel av det kulturellt belastade efternamn i min närhet, som jag förmodar att nästa fråga skulle ha handlat om. Detta slag av sociala investeringar kräver en för mig främmande framåtanda och social kompetens, varför jag har förblivit en bifigur i de kulturella sällskap, där jag någon gång råkat hamna.

– Dina läsare och vänner här på denna blogg då?

– Som sådana är de ovärderliga, men i likhet med andra vänner och bekanta har de föga värde som investeringsobjekt i Bourdieus mening, vilket bland annat de stadigt minskande besökstalen hos snitsaren vittnar om. Denna isolering gäller i än högre grad min ambitiösa hemsida ”Katalog”, som trots en första googleträff på mitt namn bara åtnjuter sporadiska besök.

– Skulle du vilja vara mer etablerad som konstnär eller på annat sätt?

– Jag varken kan eller vill förneka mitt behov av uppmärksamhet, men troligen är jag inte beredd att ta det sociala ansvar ett normalt konstnärsliv skulle kräva. I brist på ansvarslös berömmelse i tysthet får jag fortsätta att leva i min invanda avskildhet och anonymitet.

– Är det tecken på gott eller dåligt självförtroende?

– Bådadera, men i fråga om olika ting. Trots mina tidigare omtalade svårigheter i sociala sammanhang, har jag en sakligt positiv syn på mitt värde som konstnär och människa.

– Du gillar dig själv?

– Ja, på många sätt.

– Var har du fått den självkänslan ifrån?

– Det kan man fråga sig

– I inlägget ”Ju” talar du om ”aristokraten i dig”?

– Någon i min närhet har liknat mig vid en gammal engelsk aristokrat, som i kraft av sin odiskutabla ställning kan tillåta sig mer än andra. I min skenbart lättjefulla tillvaro och påstådda excentricitet ger jag intryck av att stå över konventioner, som bekymrar normala människor. Jag vill minnas att konstnären Carl Johan de Geer har vittnat om en liknande frihet, men i hans ådror flyter blodet verkligen blått.

– När ”framtänderna skjuter fram över underläppen”, finner du folkets festande med champagne och raketer ”vulgävt”, men å andra sidan drabbas även finare årgångsviner som ”uttalas på god franska” av ditt förakt. Vad är det du försöker säga med de där tillgjorda attityderna?

– Förutom min motvilja mot alkohol som kulturbärare uttrycker de kanske min vägran att tillhöra någon samhällsklass.

– Ekonomiskt och materiellt har du gjort en påtaglig klassresa nedåt från en stor villa i Stocksund till en trerummare i Vallentuna. Hur ser du på det?

– Jag har haft stor frihet att göra vad jag vill i livet, vilket är en få förunnad lyx, och eftersom min relativa brist på pengar är självvald, har jag svårt att betrakta mig som underprivilegierad. Om ”tid är pengar”, måste jag motvilligt räkna mig till den ekonomiska överklassen.

– Samtidigt räknas du som fattigpensionär och borde klaga?

– Förnöjsamhet är en lyx jag unnar mig, även om den är osolidarisk.

– När du var ung tackade du nej till en anställning vid matematiska institutionen på universitetet för att sen i stället ta jobb som extra stuveriarbetare i hamnen. Ville du ta avstånd från ditt klassursprung och bli en del av det arbetande folket, eller vad handlade det om?

– Nej knappast. Jag har varken känt skam eller stolthet över min bakgrund som akademiker och någon arbetarklassromantik har aldrig besvärat mig. Det högst sporadiska hamnarbetet var ett praktiskt sätt att försörja mig som konstnär utan alltför mycket själsligt engagemang, och någon tanke på fast anställning, som så småningom erbjöds, hade jag inte.

– I inlägget ”Ohne Worte” om din uppväxt bland gästande hembiträden antyder du en oförmåga att se dig själv som representant för, eller ens en del av, din egen familj i dess egenskap av arbetsgivare, och denna bakgrund med ”tjänstefolk i en Stocksundsvilla” var, som du skriver, inte heller det första du berättade om, när du senare ”gästspelade i världen”. Vad hade du att skämmas för?

– Ingenting.

– Så varför?

– Bland fördomsfulla människor ville jag inte riskera att betraktas som någon jag inte ville vara.

– Hur var det när du var mindre då?

– Då visste jag inget annat, och i en skoluppsats om julfirandet hemma berättade jag aningslöst hur ”vårt hembiträde” serverat mig frukost på sängen. Att jag som tioåring ännu inte tänkte i termer av ”föräldrarnas hembiträde” och dessutom inte hade vett att dölja min naivitet, har i efterhand känts obehagligt att minnas, även om jag inser min oskuld i sammanhanget.

– Varför har du så svårt att identifiera dig med dina föräldrar i just den rollen?

– Jag tycker allmänt illa om att ”bli betjänad”. Vid restaurantbesök föredrar jag enkel, affärsmässig servering över disk framför underdånig bordsbetjäning, och du lär heller aldrig se mig lämna dricks eller höra mig klaga på vare sig mat eller service.

– Är det något fel att göra det?

– Inte nödvändigtvis, men när människor i detta avslöjar sina klassambitioner, blir jag lite beklämd.

– Handlar det inte om osäkerhet i ditt fall?

– Den osäkerheten tänker jag i så fall vårda ömt. Att visa världsvana är vulgävt.

– Säg något som inte är vulgävt?

– Bajs.

– Börjar du bli trött?

– Ja.

– Då kanske vi ska sluta här?

– Tack!

– Tycker du att vi har kommit fram till något beträffande din klasstillhörighet?

– Knappast.

– Tror du att dina läsare har blivit klokare?

– Fråga dem!

Annonser

Den enfaldige sabotören

Torrnålsgravyren ovan, som fått namnet ”Tvångstankar”, utfördes av snitsaren hösten 1974 och illustrerar hur han i sitt konstnärliga skapande haft att kämpa mot en perfektionism som visserligen med tiden givit honom teknisk färdighet men som i övrigt inte bara fördröjt hans arbete och förmörkat hans sinne utan alltför ofta också haft en destruktiv inverkan på det konstnärliga slutresultatet. Antingen hans överdrivna strävan efter renhet och konsekvens har gällt någon utförd konstnärlig detalj eller bara tillskärningen av en passepartout, tycks den ha haft som psykologisk huvuduppgift att vända konstnärens blick från dennes viktigare problem kring färg, form och uttryck för att som slutgiltigt mål beröva honom lusten att skapa.

Om kopparplåtsristningen innebar någon lättnad, minns han inte, men möjligen kan dess plats i hans verkförteckning ses som ett bejakande av det ofullkomliga. Som mogen konstnär har han förmått se den goda konsten i sina halvfärdiga och misslyckade bilder, och hans sista insatser i målarkonstens tjänst har inte gällt korrigering av oviktiga detaljer, som brukligt varit, utan om radikala ingrepp i helheter, där stora brister förr dolts bakom mindre, inte sällan med påklistrade svarta och vita lappar som fåfänga ursäkter. Om tillägget ”stadium II” i verkens titlar tidigare betytt reducering, är katalognummer 185 ett resultat av motsatsen och möjligen ett senkommet konstnärligt friskhetstecken som inger hopp, även om steget till nyskapande ännu väntar.

Gravyren här ovan kan också tolkas i ljuset av snitsarens sextiofemåriga liv, där tvångstankar begränsat hans verksamhet också utanför konsten, även om hans tidigaste minne av denna inneboende destruktiva kraft rör en barnteckning som tycks förebåda hans senare konstnärliga problem. Han hade ritat en ovanligt fin fågel av okänd, påhittad art, och han minns ännu sin obesmittade glädje över det unika konstverket, men när han visade upp det för ett hembiträde i köket föll en droppe diskvatten på papperet med en liten men fullt synlig bubbla som tragiskt resultat, och han förmådde inte längre se sin skapelse för vad den var. Om detta konstverk inte förstörts i besvikelse, hade det sextio år senare kunnat ramas in som monument över snitsarens konstnärskap, liksom över hans verksamma liv i övrigt, där en liten fläck i ett frimärksalbum kunde avbryta ett kort gästspel som filatelist, eller där ett teoretiskt problem kring höjdhoppsteknik kunde kräva en snabb repetition vid åsynen av varje horisontell linje strax över ögonhöjd, annat egendomligt att förtiga. Dessbättre hör de mer energikrävande variationerna på detta tema ungdomen till, och som memoarskribent tycks snitsaren nöja sig med språklig stringens, stilistisk enhetlighet och naturligtvis en jämn högermarginal, där hans konsekventa regel tillåter ett underskott av högst två tecken i varje rad för att mellanrummen i texten inte ska bli  iögonenfallande efter marginalutjämningen i datorn, så som exemplifieras i raden här ovanför, där ett tiotal tecken fattas. Om författaren Stig Larsson  har rätt när han förespråkar rak högermarginal med motiveringen att ”begränsningen kan skapa ett mottryck som visar sig konstnärligt produktivt”, är snitsarens läsare kanske att gratulera, även om han själv får lite merarbete. Visst ser snitsaren fel i sina texter, och han kan brottas länge med en formulering, men när ett inlägg väl publicerats ändrar han det sällan, ty som skribent förstår han numera bättre att dölja gamla misstag med nya, till den enfaldige sabotörens förtret.