Zut alors!

När berättaren i Prousts roman ”På spaning efter den tid som flytt” på ett ställe talar om hur hans ungdoms naturupplevelser smittats av erotiska dagdrömmar och ofrivilligt fått en ny sinnlig laddning, känner jag (för ovanlighets skull under min läsning) igen mig en liten smula. Som konstnär har jag egentligen bara varit road av naturen som motiv, när den utöver en rent visuell upplevelse givit mig en känsla av något annat, och för att söka fånga detta, har jag tillgripit de medel mina ofrivilliga associationer tillhandahållit i form av sinnligt belastad rekvisita. De kvinnor och barn som därvid har förorenat mina landskap är inte uttryck för konkreta dagdrömmar, vilket jag i några fall måste vara tacksam för, utan har hamnat där genom tillfälligheter för att sedan stanna kvar i brist på konkurrens. Mars månads rödblonda trädklättrerskor dök som motiv upp i mitt huvud under en vårpromenad 1975, medan exempelvis de brunhåriga flickor i blå klänning, som sitter i gräset skugglösa junikvällar, har sitt ursprung i en målning jag såg i Moskva 1971. Ytterligare andra märkliga uppenbarelser i min konst tycks vara en följd av flera anakronistiskt samverkande associationer, inte sällan med små pojkar i svårförklarade roller. Åtskilliga är de landskap, årstider och väder som i mitt måleri fått ny uttolkning hämtad ur djupet av min själ, och ett flertal av dem har presenterats och förklarats med bilder på denna blogg, men av oklara skäl har jag hittills förbigått såväl de konstverk som visas här nedan som den yttre och inre verklighet de representerar. Som rubriken på detta inlägg är avsedd att antyda, handlar det om rödskimrande vatten och en däri återspeglad himmel, men inte som i Prousts fall om hösten, utan under juli månad när luftfuktigheten är hög och kvällshimlen färgas av den nedgående solen vars stora, platta, liksom av rosa papper urklippta skiva framträder svagt genom diset.

Rubrikens franska utrop motiveras också av att detta väder en gång upplevts i Frankrike och därefter stannat kvar i mitt minne som ett slags första belägg för min känsla. Under den resa i Europa 1968, som tidigare har beskrivits flyktigt i inlägget ”Andorra”, hamnade jag och en kamrat vid något vattendrag söder om den sydfranska staden Montauban, troligen floden Tarn, där några badare dröjt kvar i den varma och fuktiga kvällen. Efter vad jag kunnat erinra mig befann vi oss väster om vattnet, varför minnet av en röd himmel som speglades däri kan vara en efterkonstruktion, liksom min föreställning kring de badande, även om några torde ha varit av honkön och i kraft av detta fångat min uppmärksamhet. Medan min kamrat föreföll mer likgiltig inför skådespelet och även skulle förbli ovetande om vad jag sett och känt, skrev jag i min dagbok som enda kommentar till en lång och händelserik dag orden ”M. flod”, vilket vittnar om upplevelsens betydelse, och måhända tänkte jag redan där och då, att jag borde uttrycka detta i måleri.

Det skulle dock dröja sex år innan jag tog mig an problemet med pensel och färg, och då bara i ett fåtal små skisser av en kvinna, som betraktad bakifrån byter om före eller efter sitt kvällsbad, och där mina eventuella förebilder ur verkligheten snarare hämtats från svenska badplatser än ur mitt bedrägliga franska minne. Varför kvinnan kläddes i röd badkappa är oklart, ty något minne av en sådan har jag inte, även om färgen så som den framträder mot bakgrunden borde ha varit skäl nog.

Den första målningen av detta slag, ”Juli 74”, som ses ovan till vänster, utfördes med oljefärg på papper i en semestertom lokal på Stockholms universitet där jag sökt skydd med mina målardon undan en av de talrika regnskurar jag minns från denna sommar. Vattenfärgsmålningen till höger, som tycks gjord senare samma år, saknar känd tillkomsthistoria, men gissningsvis har jag velat pröva ett riktigt akvarellpapper (något som efter vad jag minns aldrig använts annars), varvid jag helt enkelt i brist på bättre valt detta välkända och stimulerande motiv utan att tillföra det något nytt, förutom möjligen den överraskande titeln ”Nattbad”, som dock hittats på långt i efterhand när bilden upphöjts till konst och katalogiserats.

Samma bortvända kvinna skulle återkomma när jag sex år senare gjorde ett nytt försök att få grepp om min badbild, vars form och innehåll vid det laget tycks ha mognat i min målarhjärna, ty den duk jag spände upp i det rekordstora formatet 110 x 130 cm fylldes i ett svep under ett dygn utan många ändringar, och även om jag enligt välkänt mönster hakade upp mig på några fula, centrala penseldrag som senare doldes bakom en pappbit, var jag belåten med resultatet. Bron över floden i bakgrunden är möjligen en rest från min franska upplevelse, men annars torde målningen återspegla mina iakttagelser av svenskt badliv sedan dess, och med tanke på barnet i gulgrön badkappa döljer sig nog även minnen av bad långt dessförinnan.

Förutom ett litet självporträtt, som jag i ett ungdomligt svagt ögonblick givit till en bekant för en symbolisk summa av nio kronor, är denna stora badmålning det enda konstverk jag lämnat ifrån mig mot betalning, och efter att det burits bort för tjugo år sen, får jag lita på att det återges någorlunda rätt av fotografiet här ovan. Enligt min katalog har verket fått titeln ”Kvällsbad i juli (Skriket)”, vilket naturligtvis för tanken till Munchs målning, även om det tysta skrik, som jag och mitt avbildade yngre alter ego utstöter, har mer släktskap med hänförelsen hos Prousts yngling när denne svänger sitt paraply och klämmer fram den berömda besvärjelsen. Möjligen kan man säga att jag i min målning gjort samma sak som Proust i sin text, det vill säga försökt fånga och uttrycka en undflyende känsla, och då jag efter detta kraftprov lämnade ämnet, tycks jag ha lyckats artikulera och därmed temporärt tysta det skrik som eljest på Prousts vis stode till buds. (Här anar jag läsarens tveksamhet men förlitar mig på hens vilja och förmåga att överse med mitt genomskinliga försök att knyta ihop detta privata blogginlägg med dess krystat litterära rubrik).

Teckningen här nedan är gjord ytterligare tio år senare, efter att jag sysslat med andra motiv utan att ägna det minnestyngda kvällsbadandet något konstnärligt intresse. Huruvida detta sena återfall var tänkt att förbereda en ny målning med en tydlig, nedgående sol över ett öppnare vatten och ett utökat badsällskap som klär om mer ogenerat, minns jag inte, men bilden rymmer förvisso möjligheter. Annars förundras jag över hur jämförelsevis få försök jag har gjort i detta ämne, men också över hur mycket dessa i all sin enkelspårighet har att berätta om den åldrande konstnärens utveckling. Med åren får han en allt mer desillusionerad syn på motivet, i det han efter hand erkänner de banala känslor som tidigare har dolt sig under en oskuldsfullt romantisk fasad, som om hans konst behöver en allt starkare dos av tydligt redovisad sinnlighet för att locka honom, en pinsam omständighet som kan förklara mycket av hans senare problem som konstnär. Tusan alltså!

Annons

Att läsa Proust 3

Som framgår av rubriken har snitsaren tidigare publicerat två inlägg kallade ”Att läsa Proust”. I det första av dessa redovisade han fortlöpande sina intryck under läsning av Marcel Prousts roman ”På spaning efter den tid som flytt”, varvid han så långt möjligt försökte bortse från dess litterära storhet och inte heller drog sig för att svära i kyrkan, men efter att han läst ut sista delen av verket och funnit denna mer givande än tidigare delar, undrade han om läsningen av dessa varit en förutsättning för hans senkomna upplevelse och om de första delarna i sin tur kunde läsas mer välvilligt i ljuset av romanens helhet och slut. Han sade sig inte heller vara främmande för en selektiv omläsning, och när så den första delen av det berömda verket återfanns på bibliotekets hylla, lånade han den och tog sig an sin nya uppgift med frejdigt sinne för att sedan sammanfatta sina intryck på denna blogg:

”Eftersom det främsta skälet till min ärligt kända besvikelse vid mitt första möte med Proust varit en orealistisk förväntan grundad på hörsägen, blev naturligtvis förutsättningarna bättre för en fruktbar läsning, när jag visste vad jag hade, eller snarare inte hade att vänta mig, och mycket riktigt fick boken, i synnerhet dess fristående inledning kallad ”Combray”, en delvis ny läsare vid mitt andra försök. Mycket blev dessutom mer begripligt denna gång, emedan flera personer, som skymtar förbi mer eller mindre oförklarade i berättelsens början och därför lätt förbises vid en första läsning, återkommer i senare delar med större tydlighet. Även det säregna berättarjaget är lättare att förstå mot bakgrund av kommande händelser, och när jag väl accepterat den stackars gossen, vars största skräck är att bli utan moderns godnattkyss och som annars förutom läsning gläds åt de två slags promenader han regelbundet gör med sina föräldrar i Combray, finner jag många av hans små observationer och tankar intressant beskrivna, även om jag tvingas undra över hans ålder när han gråtande med papiljotter i håret kramar sina älskade hagtornsbuskar farväl eller när han tio sidor (men oklart hur många år) senare på sin ensliga höstpromenad längtar efter att möta söta bondflickor ”att kunna sluta i sin famn”. När han senare i denna första del bor i Paris och varje dag följs av familjens trogna Francoise till Champs-Elysées för att där leka rymmare och fasttagare med bland andra den älskade Gilberte, men samtidigt av samma Gilberte får en bok där den fiktive favoritförfattaren Bergotte ”talar om skönheten i de antika myter som inspirerade Racine”, blir den stackars snitsaren konfunderad och undrar hur pojken är funtad. Om jag tillåter mig att skratta ser jag dock med försonande ögon på den svårbestämda karaktären och finner hans (gissningsvis medvetet) konstruerade, motsägelsefulla personlighet spännande. Av romanens alla kärleksskildringar är trots allt denna kring berättarens första oskyldiga förälskelse den enda som engagerat mig en smula, och beskrivningen av den lille gossens värld är stundom levande, ehuru mer sällan så omedelbart visuell och välgörande fri från långsökta liknelser som i nedanstående läsvärda utdrag:

Jag var övertygad om att Gilberte skulle komma till Champs-Elysées, och jag var fylld av en glädje vilken tedde sig endast som en svag föraning om en stor lycka, då jag tidigt på morgonen kom in i salongen för att kyssa min mamma som redan var färdigklädd, med sitt svarta hår uppsatt i ett torn och sina vackra, vita , knubbiga händer ännu doftande av tvål. Då förstod jag, vid åsynen av ett dammoln som stod för sig självt ovanför pianot och vid ljudet av ett positiv som spelade ”På hemväg från paraden” under fönstret, att vintern ända till kvällen fick ett oväntat och strålande besök av en vårdag. Medan vi åt frukost öppnade damen mitt emot sitt fönster och jagade hastigt bort en solstråle som börjat hålla siesta intill min stol och nu drog ett blixtsnabbt streck tvärs över hela vår matsal för att strax efteråt komma tillbaka och slå sig till ro bredvid mig igen. I skolan, under ett-lektionen, kom solen mig att försmäkta av otålighet och leda; den sände en gyllene stråle ända till min pulpet, som en inbjudan till den fest där jag inte kunde infinna mig före klockan tre, då Francoise kom och hämtade mig vid skolan och vi begav oss på väg till Champs-Elysées genom de festligt solbelysta gatorna, där folket trängdes och där balkongerna, luftiga och liksom lösgjorda från väggarna av solen, svävade som guldmoln framför husen. Men ack! på Champs-Elysées fanns ingen Gilberte; hon hade ännu inte kommit.

Som kontrasterande exempel visar jag nedan två korta utdrag ur det inskjutna, närmare tvåhundra sidor långa kapitel kallat ”Swann och kärleken”, där Proust berättar Gilbertes föräldrars kärlekshistoria vid tiden före berättelsens början. Den elaka skildringen av madame Verdurins osannolikt inskränkta lilla salong har naturligtvis sina poänger och i en längre målande beskrivning av gäster och tjänstefolk vid en bjudning hos markisinnan de Saint-Euverte visar författaren sitt sinne för åldrandets komiska uttryck, men eljest fann jag berättelsens kärna, skildringen av Swanns sjukliga svartsjuka, föga engagerande även vid min andra läsning, och om jag tidigare vågat klaga på språket i romanens första delar, torde det framför allt ha gällt denna delvis fristående text som tycks skriven med en sämre penna, även om knöliga formuleringar och svåröverblickbara parenteser också återkommer när berättarjaget som vuxen ska analysera sina kärlekskval. Min irritation kan med en kronologisk kullerbytta sammanfattas ungefär så här: Även om det är svårt att beskriva kärleken ingående och sakligt, borde Proust, när han skrivit ett av världslitteraturens viktigaste verk, ha kunnat uttrycka sig bättre. Låt vara att jag bara har läst texten på svenska, men översättaren Gunnel Vallquist har dock fått beröm för sitt arbete och de flesta av mina landsmän som uppskattar Proust behärskar inte heller dennes modersmål.

När Odette nu efter dessa pendlingar automatiskt återtagit den plats från vilken Swanns svartsjuka tillfälligt utträngt henne; när han åter såg henne under den synvinkel ur vilken han fann henne förtjusande, tedde hon sig i hans fantasi fylld av ömhet, med en blick som sade ja till hans begäran, och så vacker att han inte kunde låta bli att forma läpparna till en kyss, som om hon verkligen hade varit hos honom; ….

Denna kärlek hade till den grad lösgjort Swann från alla egoistiska intressen, att när han händelsevis någon gång deltog i sällskapslivet i tanke att hans förbindelser, likt en vacker infattning som Odette för övrigt inte skulle ha varit i stånd att rätt värdera, kunde skänka honom lite större betydelse i hennes ögon (och detta skulle kanske också ha varit sant, om inte hans förbindelser mist sitt värde i och med själva denna kärlek, som för Odettes skull förringade allt som kom i dess väg enbart genom det faktum att den tycktes proklamera att det hade mindre värde än den själv), så erfor han ….

Då jag emellertid vet, att omvittnat vackra intryck och spännande upplevelser är långt intressantare än aldrig så vältaligt saknade och efterlysta sådana (eller enklare uttryckt, att positiva omdömen är intressantare än likgiltighet, hur väl denna än motiveras), önskar jag avslutningsvis bjuda läsaren på några utdrag ur barndomsskildringen i romanens början, som funnit nåd hos mig, ty även om jag själv skulle ha slipat av språket och därtill så långt möjligt låtit en näckros förbli en näckros, blir jag fängslad av den lillgamla gossens fantasi, när han med hjälp av den ambitiöse författaren tar en promenerad åt ”Guermanteshållet”:

Längre fram spärrades Vivonnes lopp av vattenväxter. Först fanns där bara enstaka, såsom till exempel den näckros som inte fick någon ro för den ström över vilken den hade oturen att vara placerad; den flöt ideligen från den ena stranden till den andra, som en mekaniskt driven färja vilken i all oändlighet måste upprepa sin dubbla överfart. När den drevs mot stranden sträcktes stjälken ut, drogs och tänjdes till hela sin längd tills den nådde stranden, där strömmen ånyo grep tag i den, stjälkens gröna rep rullade då ihop sig och förde tillbaka den stackars plantan till vad som med all rätt kunde kallas dess utgångspunkt eftersom den inte ens stannade där en sekund, förrän den åter gjorde om samma manöver. Jag återsåg denna näckros varje gång jag gjorde en promenad åt detta håll; den befann sig ständigt i samma situation och kom mig att tänka på vissa neurasteniker  –  till vilka min morfar räknade Léonie  –  vilka år ut och år in ådagalägger samma besynnerliga vanor, som de ständigt tror sig bli av med men likväl bibehåller för alltid; de har hamnat i en härva av symptom och manier, och deras fåfänga ansträngningar att komma loss tjänar endast till att hålla igång deras säregna, ofrånkomliga och ödesdigra system av hälsoregler. Den arma näckrosen påminde också om de olyckliga, vilkas egendomliga, evigt förnyade plåga väckte så stort intresse hos Dante att han skulle ha stannat för att få höra offren själva berätta mera om hur den verkade och hur den uppkommit, ifall inte Virgilius som snabbt begav sig därifrån tvingat honom att skynda efter, liksom jag måste skynda efter mina föräldrar, vilka hunnit långt före mig.

Ibland gick vi förbi en villa på den skogbevuxna stranden; den låg där enslig och undangömd och såg ingenting annat av världen än den flod som sköljde marken vid dess fot. Fönstret inramade en ung kvinna, vars tankfulla ansikte och eleganta slöjor säkerligen inte härstammade från denna trakt och som antagligen hade kommit hit för att  –  som det med ett folkligt uttryck heter  –  ”begrava sig” här, för att känna den bittra tillfredsställelsen att veta att hennes namn, och i synnerhet dens namn vars hjärta hon inte lyckats bevara, här var fullkomligt okänt. Från fönstret kunde hon inte se längre än till den båt som låg förtöjd alldeles utanför dörren. Hon tittade förstrött upp då de förbigåendes röster hördes bakom strandens träd, och innan hon ännu sett deras ansikten kunde hon vara säker om att de aldrig hade känt och aldrig skulle lära känna den trolöse, att intet i deras förflutna bar spår av honom, att intet i deras framtid skulle kunna stämplas av honom. Man kände att hon i frivillig försakelse lämnat de platser där hon kunde ha fått se åtminstone en skymt av den älskade, och valt denna tillflyktsort där han aldrig vistats. Och jag såg på henne, när hon nyss hemkommen från en promenad på en stig där hon visste att han aldrig skulle sätta sin fot, med bortslösad grace drog de långa handskarna från sina resignerade händer.

Och för att ytterligare putsa upp Prousts rykte på denna blogg kompletterar jag mina valda utdrag med en kort episod från en höstpromenad åt det andra hållet, mot  Méséglise, så beskriven att jag med Prousts ord kunnat ”läsa mig själv”, ty nog kan även jag utbrista i ett upprepat ”Zut !” med åtföljande dåligt samvete för att som konstnär inte hitta något bättre uttryck för de känslor naturen väcker hos mig.

Tegeltaket framkallade i dammen, som åter blev spegelblank i solen, en rosafärgad skiftning som jag aldrig förut hade lagt märke till. Och när jag såg hur vattenytan och skjulets vägg blekt log tillbaka mot himlens leende, ropade jag fylld av hänförelse i det jag svängde mitt hopfällda paraply: ”Tusan! Tusan! Tusan också!”  Men samtidigt kände jag att det borde ha varit min plikt att inte nöja mig med dessa dunkla ord utan söka få ett klarare begrepp om min hänförelse.  (Le toit de tuile faisait dans la mare, que le soleil rendait de nouveau réfléchissante, une marbrure rose, à laquelle je n’avais encore jamais fait attention. Et voyant sur l’eau et à la face du mur un pâle sourire répondre au sourire du ciel, je m’écriai dans mon enthousiasme en brandissant mon parapluie refermé : “Zut, Zut, Zut, Zut. Mais en même temps je sentis que mon devoir eût été de ne pas m’en tenir à ces mots opaques et de tâcher de voir plus clair dans mon ravissement).

Strax efter detta ofta citerade avsnitt avslöjar dock berättaren hur sinnesintryck från såväl natur som konst samma höst smittats av pubertala dagdrömmar och ofrivilligt fått en sinnlig laddning, men huruvida känsloutbrottet ovan är uttryck för detta och sålunda får sin efterlysta förklaring, skall jag låta vara osagt, även om jag som ”läsare av mig själv” gärna önskar tro det. Att jag som konstnär inte är främmande för naturens sinnlighet, vet var och en som följt denna blogg, och som vi ska se i ett kommande inlägg har även rödskiftande, franska vattendrag givit mig associationer av sådant slag.”