Maratonepilog

 

 

 

 

Att den trettioandra upplagan av Stockholm Marathon genomfördes i sällsport behagligt löparväder med en uppsjö av uppfyllda målsättningar, underskridna drömtider och personliga rekord som följd, kan inte ha förbigått någon som de senaste dagarna besökt löparbloggosfären. Med rätta mindre uppmärksammat är att även medarbetaren på snitsarens blogg, allas vår jumper deltog i loppet, men då detta enligt egen utsago var hans sista framträdande i genren, ser vi det som vår plikt att avsluta den serie maratonintervjuer, han medverkat i under de gångna åren. Den journalist som tidigare anlitats i sammanhanget, har dessvärre uttryckligen bett att få ”slippa befatta sig med den där eländige jumper”, varför det är snitsaren själv som håller i pennan och stenografblocket nedan.

 

– Får vi till att börja med gratulera dig till ditt lopp?

– Ordet är fritt.

– Efter vad vi hört, hade du som målsättning att behålla maginnehållet under och efter loppet, något som du tydligen lyckades med?

– Jaha.

– Då är du väl nöjd?

– Du är rolig du!

– Ska det tolkas som ett ”nej”?

– Det får du avgöra själv.

– Du är kanske inte helt missnöjd i alla fall?

– Loppet är över och jag slipper göra om det fler gånger.

– Är det allt?

– Det kan väl räcka.

– Du är inte särskilt talför idag?

– Nej.

– Vill du att vi avbryter intervjun?

– Det får du avgöra själv.

– Är du inte glad för din medalj?

– Den har jag tappat.

– Igen??

– Ja.

– Du skojar?

– Ja naturligtvis. För säkerhets skull snodde jag två medaljer den här gången. Det stod ju ett helt gäng och delade ut dem, så det var inte särskilt svårt.

– Är det sant?

– Ja, runda plåtbitar kan man alltid ha nytta av.

– Du skojar? 

– Naturligtvis, men jag minns att jag tänkte tanken.

– Tycker du att du är värd din medalj?

– Mitt värde mäts i andra mått. 

– Det brukar heta att alla som springer är vinnare?

– Jaha.

– Känner du dig som en sådan?

– Nej.

– 5:23:51 är trots allt en bra tid i din ålder?

– Det kan vara en bra tid i vilken ålder som helst, precis som 2:30 kan vara riktigt uselt. Det bestämmer man själv.

– Och vad tycker du om din tid?

– Jag är mer intresserad av känslan.

– Och hur var den?

– Det vet du nog.

– Har du inget positivt att säga om din prestation?

– Efter 2:08 på första halvan av loppet drämde jag till med fenomenala 3:15 på den andra. Positivare split får du leta länge efter.

– Det blev tydligen mycket gång på slutet?

– De sista nio kilometerna tog jag inte ett löpsteg.

– Inte ens inne på stadion?

– Nej, att börja springa där hade bara känts fånigt.

– Du hade deklarerat, att du skulle betrakta det hela som ett halvmaratonlopp med nerjoggning. Hur tycker du att den taktiken höll?

– Halvmaratonloppet gick ungefär som tänkt, medan nerjoggandet sket sig.

– Du höll god fart i 25 kilometer?

– Tjavars.

– Sen började det gå lite långsammare?

– Jag sprang nog i samma fart men tog längre tid på mig vid vätskestationerna, även om jag inte drack så mycket längre. Jag kände tendenser till illamående.

– Du har ju sprungit mycket längre tidigare utan att må illa och på SUM hade du 5:06 som mellantid på maratonsträckan, trots att det till stor del handlade om ett terränglopp?

– Maraton är maraton.

– Har det med nervositet att göra?

– Nej.

– Så vad är skillnaden? 

– När jag springer halvmaratonlopp behöver jag bara dricka en eller två gånger, medan ultralopp och överlånga långpass kräver ordentliga matraster, allra helst sittande vid ett bord. När jag springer det slags hybridlopp som kallas maraton försöker jag tillföra vätska och näring kontinuerligt, vilket tydligen tenderar att misslyckas.

– Vad stoppade du i dig?

– I vanlig ordning drack jag vatten före starten, vilket brukar räcka för kortare långpass. Därefter stannade jag vid ungefär varannan station och fyllde på lite, även om det kändes rätt onödigt. Vid Rålambshovsparken på första varvet fick jag av misstag en mugg äckeldryck och efter 26 km klämde jag i mig en gelépåse, men blev så kladdig om handen att jag fick ta en extra mugg vatten vid Skansen för att tvätta mig, En märklig prioritering kan man tycka, men jag minns att det kändes viktigt för välbefinnandet.

– Brukar det inte alltid heta att man ska dricka vid varje vätskestation redan från början?

– Jag brukar inte dricka många deciliter under mina långpass och det fanns hela tiden vatten i magen att jobba med. Även om jag tog muggar här och där, drack jag allt mindre ur dem och efter Söder Mälarstrand lämnade jag magen helt och hållet i fred. Jag mådde illa och längtade precis som för två år sedan bara efter nyponsoppa.

– Men sådan bjöds inte?

– Nej inte förrän efteråt.

– Vore det inte en idé att bära med sig denna undergörande dryck nästa gång?

– Tanken är god.

– På senare tid har du ju druckit dextropurspetsad coca-cola och ätit marsipan när du sprungit långt. Varför övergav du den dieten?

– Jag ville springa utan vätskebälte som riktiga maratonlöpare.

– Kan man inte lära sig att klara en kontinuerlig tillförsel av vätska och näring?

– Du frågar fel person.

– Har du gett upp?

– Jag är inte längre tillgänglig som försökskanin.

– Om du finge göra om ditt lopp, hur skulle du göra då?

– Jag skulle gömma en lunchlåda i förväg ute på Djurgården och ta en ordentlig matpaus efter 25 km. Om man ska gå en mil under loppet, bör man hellre göra det då. En annan variant är att ta det mycket lugnt under den första halvan med lätt jogg och matpromenader för att som avslutning riva av en snabb halvmara och få uppleva hur det känns att som omväxling springa förbi löpare på slutet. Problemet är väl att klara ”repet” i början.

– Du brukar hävda att starten är roligast på Stockholm Marathon?

– Javisst, och de första femton kilometerna sprangs också lätt och i god fart. Där hade det varit lagom att öka farten för att avsluta loppet efter 21,1 kilometer ute på Gärdet och jogga tillbaka till Stadion och heja.

– Kan du inte göra så nästa gång?

– Åtta hundra kronor är dyrt för ett halvmaratonlopp och jag vill ogärna stjäla startplats från riktiga maratonlöpare.

– Tror du att du hade kunnat fortsätta att springa hela vägen om det gällt livet?

– Naturligtvis.

– Hur fort hade det gått då?

– Eftersom jag inte förmår stappla mycket långsammare än 7 min/km, hade jag hamnat nånstans under 4:40.01.

– Ditt personliga rekord?

– Ja.

– Men det funderade du aldrig på?

– Inte ett ögonblick.

– När man läser maratonberättelser på olika löparbloggar, slås man av löparnas lust och förmåga att kämpa in i det sista. Sådan är tydligen inte du?

– Min kamp gäller annat.

– Ångrar du att du sprang?

– Nej.

– Vädret kunde du i alla fall inte klaga på?

– Nej

– Och musiken efter banan?

– Champagnegaloppen, som togs till nåder förra året, anses tydligen inte hålla måttet som startmelodi men vad som spelades i stället har jag ingen aning om. Dragspelaren på Västerbron satt dock kvar och vid början av Greve von Essens väg underhöll en näktergal i ett buskage. Lite senare ute på Djurgården hördes en svarthätta. Resten har jag glömt.

– Träffade du några andra löpare?

– Drygt 15000, av vilka jag senare blev omsprungen av ungefär 2500.

– Några bekanta ansikten i vimlet?

– Innan loppet påträffade jag Startnummer X sittande i en skogsslänt bland sina klubbkamrater. Han såg avspänd och samlad ut och sprang sedan mycket riktigt som aldrig förr. Längre bort hittade jag ett gäng Linnéalöpare av vilka jag bytte ord med Karin, Mia, Hans, Nisse och möjligen någon till. Järngänget, Masse, Nix och Johan saknades däremot. Måhända satt de kvar på Stora Essingen och sjöng kampsånger. Benet syntes  inte heller till  trots sina 193 i strumplästen. Själv 188 lång och svårmisskännlig gick jag omkring för att göra mig sedd och mottaglig för glåpord. Jag mötte och hälsade på nummer 890, Bob Beamon i sällskap med Daniel, men i övrigt fick jag gå ifred. Vid starten träffade jag samme bekant som jag sprang första varvet på Kungsholmen samman med, men denna gång skildes våra vägar genast. Bland de 2500 löpare som senare sprang förbi mig dök det naturligtvis upp ett och annat bekant ansikte. Micke F hälsade på mig efter sex kilometer och lite senare bytte jag några ord med Hans från Linnéa innan han försvann framåt i fältet. När jag gick uppför Västerbron under andra varvet kom min startkamrat ifatt mig, likaledes gående, men till skillnad från mig med avsikt att i fortsättningen åtminstone ”lunka lite då och då”, vilket skulle visa sig ge en halvtimmes bättre sluttid. När jag sedan gick nerför bron, sprang Conny från Vallentuna förbi och såg undrande ut och på Norr Mälarstrand gavs jag tillfälle att heja på Söderbruttan Helena, varefter jag fick fortsätta min vandring bland okända kämpar, tills jag mötte några Linnéaflickor på Östermalms idrottsplats, däribland en belåten MarathonMia, som deklarerade att detta var hennes sista maratonlopp, emedan hon i fortsättningen bara ämnade springa längre, på vilket jag fyndigt svarade: ”Samma här fast för min del blir det bara kortare”.

– Hade du någon som hejade på dig under loppet?

– Vid Valhallavägen stod fru Startnummer X och någon kilometer senare ropade NiklasN mitt artistnamn. På Söder Mälarstrand stod Fredrika och letade efter bekanta ansikten, till vilka mitt uppenbarligen inte hör, eftersom jag som vanligt fick hojta för att bli sedd. När jag kom till Vasaparken lät jag blicken svepa över åskådarledet, där bureborn förväntades stå och mycket riktigt också stod. Jag stannade och stal mig till en energikram, vilket jag kunde behöva, ty sedan sågs inget bekant ansikte förrän jag åter, nu långsamt gående med en mugg vatten i handen, passerade Fredrika och hennes vänner. Hon uppmanade mig att kämpa vidare, vilket jag gjorde så länge jag var inom synhåll, ty det är viktigt att visa påhejarna sin uppskattning. I själva verket hade jag redan bestämt mig för att sluta kämpa och när jag några hundra meter längre fram kom till IK Kometens servicestation i form av min trogna påhejerska som nu hunnit dit från arbetet, stannade jag en god stund. Eftersom jag hade bra mellantider ännu fram till 30 kilometer, hade hon skyndat sig och stod som avtalat beredd med en påse gelé, åt vilken jag dock bara gjorde en ful grimas och när hon i samma veva kunde meddela att Startnummer X redan gått i mål på 3:16 nånting, visste jag min plats som maratonlöpare. Vi kom överens om att återses utanför Stadion någon gång vid sju, en väl optimistisk plan eftersom en promenad med lätt illamående tar närmare tolv minuter per kilometer. På Norr Mälarstrand hörde jag mitt kända artistnamn ropas från en soldränkt uteservering tvärs över gatan, och senare efterforskningar har givit vid handen att det rörde sig om Maria med ett antal vänner. Jag vill minnas att jag bugade mig och frågade om de ville ha min mössa. Vad de än må ha tänkt om mig, skänkte de distraktion i mitt elände, ty det är inte roligt att gå illamående samtidigt som andra springer förbi i tusental. Om jag inte haft folk som väntade och möten att se fram emot, är det tveksamt om jag haft lust att fortsätta bara för ett fullbordat lopp och en medalj. Turligt nog stod bureborn kvar i Vasaparken och jag drog ut länge på mötet, först stående osedd beundrande hennes påhejarnit, sedan välkomnad och uppiggad av hennes lilla tillfälliga påhejargäng, där jag dock inte fick stanna kvar, trots att jag bad snällt, ty professionella påhejare vet att bruka lagoma doser morot och piska. En kort fotografering hanns dock med innan jag tvingades fortsätta min osäkra vandring mot målet på Stadion och för den händelse jag skulle stupa på vägen dit, skänkte jag som ett minne av mig den Stockholm Marathonmössa, som jag haft i handen under hela loppet.

– Men du nådde fram till Stadion i alla fall?

– Ja.

– Och där väntade din kära påhejerska?

– Ja, stående på Sofiavägen sedan länge och även Startnummer X lär ha dröjt sig kvar i krokarna till den utlovade tiden klockan sju, men givit upp hoppet om mig och åkt hem, vilket var lika gott. Om jag levererat den djupa bugning till marken som mötet krävt, hade jag sannolikt även hedrat honom med mitt då obefintliga maginnehåll. Du vet väl att karln sprang på 3:16:58 !!

– Jo då, men nu är det dig och ditt lopp det handlar om?

– I brist på egna maratonframgångar får man skryta med släktens, även om de gemensamma generna i detta fall inte tycks vara många. Dessutom anser jag att blogglösa löpare bör uppmärksammas, så att de får de hyllningar de förtjänar. En kort intervju med denne maratonlöpare hade varit betydligt intressantare än ovanstående långa, sega litania.

– Fick du en ros i år också?

– Ja då, en fin röd ros, som jag dessvärre inte förmådde ägna tillbörligt intresse. Jag var mest intresserad av nyponsoppa och diskuterade länge den fortsatta strategin för ett möte med påhejerskan och välbehövlig återhämtning i skogen bakom Östermalms IP. Jag höll nästan på att glömma att jag måste gå i mål på Stadion först. 

– Ja, tänk om du kommit hem utan medalj igen?

– Det hade varit humor.

– Så det här var ditt sista maratonlopp?

– Ja.

– ”Aldrig mer”, säger många, bara för att strax efteråt bestämma sig för ett nytt försök?

– Att sluta springa maraton på allvar bestämde jag redan i våras när långpassen kändes tunga och i lördags tog jag mina sista seriösa maratonsteg.

– Du kanske tar några mindre seriösa maratonsteg i framtiden?

– Möjligtvis enligt någon av de antydda, galna strategierna ovan. En rekordstor negativ split kunde vara en spännande utmaning.

– Blir det fler ultralopp?

– Möjligen som heldagsutflykter med god mat och bad.

– Lidingöloppet?

– Det är mera tveksamt. Att tävla över tre timmar är alltid ett riskabelt äventyr med maginnehållet som insats. Det är liksom Stockholm Marathon ett dyrt nöje att bara springa på skoj.

– Men halvmaraton tänker du väl fortsätta att springa?

– Förhoppningsvis, även om det kräver maratonträning för att bli fullt njutbart.

– Vad står närmast på programmet?

– Jag ser fram emot mycket banlöpning i sommar. På sträckor under en mil finns en hel del spännande att pröva. I övrigt hoppas jag på sköna löpturer i naturen, eventuellt med en kompass i handen.

– Och nästa tävling?

– Parloppet i Hagaparken den 15 juni.

– Med vem ???

– Tildo.

 

Påhejerskan bureborn med objekt. (Fritt efter foto av bureborn).

 

 

32 svar till “Maratonepilog

  1. Ping: maxochnisse.se » Jumpers sista maraton

  2. Bob Beamon låter hälsa att det var trevligt att hälsa och få en ansikte på en unika Jumper.

    För övrigt undrar han vad Jumper associerar till nummer 555 vilket blev Bob’s placering i årets lopp.

  3. Tack det samma och hatten av för ett storstilat maratonlopp !!

    Den sista femman räddar Bob från den mindre smickrande benämningen ”femfemma”. http://sv.wikipedia.org/wiki/Femfemma

    I stället går mina tankar till stavhopp och Sveriges ende världsrekordhållare i grenen, Kjell Isaksson. Googling bekräftar att hans sista godkända resultat var just 5,55. Det slogs dock snart av Bob’s namne Seagren.

    Jag mötte för övrigt Kjell en gång i höjdhopp och fick stryk. Jag tror att han kom över två meter nån gång utan specialträning.

  4. Det känns lite vemodigt det här. Jag trodde stenhårt på ett PB för Jumper i årets StM. Jag hoppas dock att det finns möjlighet att ändra sig för jag tror nämligen inte riktigt på dig när du säger
    ”- Att sluta springa maraton på allvar bestämde jag redan i våras när långpassen kändes tunga och i lördags tog jag mina sista seriösa maratonsteg.”

    Jag tror mer på :

    ” Lördag morgon:
    Tuuuuuuuuuuuuuut !!! (Inte på topp men 4:40:00 får bli mitt sista bud!)”

    Som den tävlingsmänniska som du innerst inne är tror jag du ger det åtminstone ett försök till! Varför inte i Vällingby?
    Så får det bli!

  5. Äntligen! och nu menar jag inte spydigt á la Fylking utan ärligt á la bureborn. Äntligen kom den där intervjun jag väntat på!
    Jumpers marathon må inte ha varit någon höjdare, men blogginlägget är det. Så det så.
    Att jumper nu tackar för sig i marathonsammanhang känns sorgesamt, men det hindrar inte mig från att hoppas på ett gemensamt långlopp.

  6. Masse konstaterar (på annan plats) att en epok gått i graven och här samlas vännerna vid denna. Alla antyder de dock möjligheten till ett liv efter detta i någon form.

    Johan vill jag svara, att båda citaten är giltiga. Jag har haft Stockholm Marathon i medvetandet hela våren med ambitionen att göra ett riktigt lopp, men under slutet av varje långpass i år har jag tänkt att efter den 5 juni får det vara nog. Citatet med signalen ”faran över” visar också problemet med detta slags prestigelopp som kräver anmälan ett år i förväg. Då det är svårt nog att springa frisk, fruktar man varje litet virus. En logisk lösning på det dilemmat vore mycket riktigt en direktanmälan till exempelvis Vällingby Marathon. Men varför inte i så fall lika gärna Vallentuna Maraton eller ”Stockholm Marathon öppet spår”. Ett maratonlopp är enligt min erfarenhet 12 km för långt för att med behållning springas i ett svep, varför det inte är otänkbart att jag någon gång i smyg prövar något av de koncept jag föreslår i intervjun. Johan får tänka på att det är skillnad på att springa i 3 1/2 och 4 1/2 timmar.

    Snitsaren säger sig glad att burenborn uppskattat hans hopkok, ty det har krävt mycket möda. Han tackar också för bilden ovan och hoppas att hon inte har alltför mycket att invända mot beskärningen. Själv ser jag fram emot åtminstone gemensam start i något överkomligt långlopp. Någon längre kontakt efter startskottet törs jag dock inte hoppas på då våra normalfarter tenderar att divergera allt mer. Men ids hon springa ett halvmaratonlopp i 5:30-tempo så är hon välkommen.

  7. Om jag vetat att det var dextropurspetsad coca-cola och marsipan som är ”hemligheten” så hade jag personligen sett till att det funnits stationer med sådant till Jumper.
    Blev nyfiken på vad det är för annan kamp än den att ta sig i mål som görs? A men inte B blev sagt där…
    Håller med bureborn att det är sorgesamt att det inte blir fler maror för Jumper. men har jag tur kommer jag kanske ändå att få tillfälle att springa tillsammans med honom i framtiden. 🙂

  8. Ja, det finns andra lopp än maratonlopp och andra sträckor, både längre och kortare, än just 42,2 km. Ingmarie springer själv ogärna på asfalt numera, medan jag skyr maratonlöpning utan rast. När det gäller långloppskosten börjar jag luta åt att det i stället är nyponsoppa som är hemligheten. Jag ska på allvar prova det vid tillfälle.

    Min kamp handlar i ett maratonlopp inte om att springa i mål till varje pris, ty kämpandet har inget egenvärde. Jag vill göra ett snyggt lopp och springa i mål på trötta ben men med gott humör, inte illamående och håglös men med pigga ben. För att benen skulle få vad de bespetsat sig på och löparsjälen restaureras sprang jag en tur med påhejerskan i vacker natur på söndagen och idag tog jag ett normalt löppass i spåret.

  9. Trevlig läsning! Någonstans i en text, minns inte riktigt, uppfattade jag att du kände till trakterna kring Stora Hult och Vejbystrand – då kanske vi rent av har gått om varandra på Bjärehalvön?

  10. Jag förstår och inser hur ”rätt” du har. Det är ju så löpningen ska vara! Glädjefull! Skönt att du fått några riktiga pass för löparsjälen nu efteråt. 🙂

  11. Snitsaren, som nu vilar sig efter den långa intervjun, ber att, enligt gammal bloggsed, få hälsa såväl Staffan som Cecilia här ovan välkomna till dårhuset och tackar.

    Jag har mycket riktigt tillbringat många barndomssomrar i Stora Hult och Vejbystrand och hälsar fortfarande på där någon gång ibland. Jag skrev in ortnamnet ”Vejbystrand” i sökrutan hos Cecilia och såg att hon gärna springer längs bjärehalvöns kust, varför vi möjligen mötts någon gång på Skåneleden. Den beskrivna envägslöpningen från Hovs hallar till Vejbystrand har jag dock aldrig prövat annat än i tanken.

  12. Nämen, inte sluta springa! Jag vill också servera dig nyponsoppa, cola och marsipan nästa år. Du kommer att rulla i mål med alla servicestationer!

  13. Tack för välkomnandet men jag har spenderat en hel del tid här tidigare även om det kanske varit si och så med kommenterandet.

    Förbryllad har jag ofta varit och försökt förstå inläggen ur ett löparperspektiv… Fascination över den höga litterära och språkliga nivån har dock funnits där hela tiden.

  14. Snitsaren säger ”tack!” och tillägger att av dem som av olika anledningar hamnar i snitsarens blogg, lämnar mycket få några spår efter sig annat än i statistiken och de flesta undrar vart de kommit. I takt med min medverkan på den äkta löparbloggen MaxochNisse, har snitsarens blogg lämnats åt snitsarens tankar och minnen, varför löparperspektivet bör ge en förbryllande bild. För ytterligare förståelse uppmanar snitsaren sent tillkomna besökare att studera bloggmytologin i tidigare blogginlägg (”Snitsologi”, ”Steffologi” och ”Tildologi” från mars 2009). Själv tycker jag att man kan ha roligare saker för sig.

    Säkert säger sig dock snitsaren veta att Maria kommenterat här en gång tidigare, men då under sitt andra bloggnamn ”funrun”, men hon är lika välkommen vad hon än heter. Tycker snitsaren.

    Själv vet jag snart varken Hedvig eller Ludvig? Här hörs det ena lockropet efter det andra, både under detta inlägg och hos MaxochNisse. Nu ropar skogsrået själv out of the wild: ”Kom kom kom får du nyponsoppa!!”. Tänk på att även en ståndaktig jumper har sina svaga punkter.

    Innan min fanclub startar en riksomfattande insamling till startavgift för Stockholm Marathon, vill jag säga, att bara för att jag inte vill springa MARATHON, betyder det inte jag jag inte vill springa ”mmmmarathon” (eller åtminstone ”mmmmaraton”).

  15. Nu tillhör inte Startnumret de som tror att man nödvändigtvis måste springa just maratonlopp i all evighet. Det är uppenbart så att vi alla passar olika bra för en viss distans. Jumper passar uppenbarligen perfekt för att springa halvmaraton och då bör han få göra det. Startnummer X passar av någon outgrundlig anledning ganska bra för maraton men att springa 800m passar han inte alls för. Fast nu ska vi inte prata om Starnummer utan om Jumprar. Allt tyder på att vi kommer se Jumper skynda förbi på en halvmaratonbana nära dig även i framtiden. Eller kanske en tartanbana? Eller varför inte en ultrabana i lagom tempo och med lunchpaus. Till sist vill Startnumret ta tillfället i akt och gratulera alla trevliga löpare till sina fina Stockholmstider och dessutom tacka för alla gratulationer han själv tagit emot.

  16. Det smärtar mig sannerligen att läsa att det blev lite platt fall på andra halvan för jumpers del. Men, det är ju så på de här loppen; allting måste ju stämma just den där dagen. Det är faktiskt en jävla press, om ni frågar. Vissa kanske tycker att det är just det som är grejen; att allting hänger på hur det är just då, den dagen, det loppet. Själv tycker jag som sagt att det på ett sätt är väldigt stressande. Givetvis kul när det stämmer, men mindre kul när det inte gör det.

    I min bok borde löpningen så ofta som möjligt vara glädjefull. Även på loppen. Men det är kanske inte så lätt när det känns otroligt tungt eller det är något annat som verkligen inte stämmer.

    Själv lovade jag bland annat Ingmarie att om inget annat, så skulle jag i alla fall ha kul på maran, då jag dagarna innan gruvade mig för både det ena och det andra. Det löftet höll jag. Men så kändes det också bra hela vägen och det är jag givetvis oerhört glad för. Hade jag hållit löftet om det (som i Göteborg) känts pisstungt redan efter 1/3? Vet ej. Förmodligen inte…

    Jag hoppas sannerligen att jumper fotsätter springa sköna långpass! Om det sedan är på arrangerade officiella lopp eller myslöpningar på egen hand spelar mindre roll.

    Slutligen vill jag givetvis passa på att tacka för ännu en fantastiskt välgenomförd och underhållande intervju. Alltid lika roligt att läsa. Tack!

  17. Se där, kloka ord från två som lyckades prestera på topp i årets Stockholm Marathon.

    Benet pekar i sin kommentar på ett av många problem med loppet. Jämte Lidingöloppet är detta det största långloppet i Stockholm. Det är loppet alla talar om och därför har det sin egen dragningskraft. Inte står det samma skimmer kring välarrangerade trevliga lopp som Kungsholmen runt eller Stockholmshalvan. I Göteborg är det tvärt om. Alla vill springa varvet och det är folkfest, medan Göteborg Marathon springs mer i skymundan. Om Stockholm Marathon inte vore så dyrt och inte krävde anmälan långt innan man vet om man ens lever när det avgörs, kunde jag nog tänka mig att springa det som ett anspråkslöst utflyftslopp varje år, men dess status, exklusivitet och pris försvårar ett springande utan ambition. Som halvbra höjdhoppare hade jag aldrig någon särskilt viktig tävling, ty de kom i en jämn ström från vår till höst. Jag är helt enkelt främmande för detta satsande på ”den stora dagen”. Om det lyckas är det naturligtvis skoj, men efter fem mer eller mindre misslyckade framträdanden, känner jag att det kan räcka. Man ska dock aldrig säga aldrig, ty kanske kan det om några år, om jag då är stadd vid kassa, kännas som en spännande utmaning att bara ta sig runt?

    Startnummer X hävdar mycket riktigt att halvmaraton och banlöpning också är en form av löpning. Gunder Hägg sprang exempelvis aldrig maraton, men han var glad ändå.

    Startnummer X visar också med sin slutkläm på det blogglösa springandets villkor. Snitsaren undrar om Startnummer X möjligen står till snitsarens förfogande för att mycket kort besvara några frågor efter sitt suveräna lopp, ty han anar att många läsare, inte minst yngre löpande sådana, skulle vara intresserade att höra hur han bär och bar sig åt. Stockholm Marathon ingår visserligen inte i Big Five Marathons, men en sådan kortintervju skulle inte bara hålla denna blogg vid liv ännu en vecka utan även höja dess anseende ett snäpp.

  18. Det är tveksamt om en Starnummerinterview skulla locka så värst många läsare och han var inte alls ironisk utan vill naturligtvis tacka för de uppskattande ord han fått.

  19. Att Startnummer X gratulerats flitigt av släkt, vänner och löparkollegor i den skenvärld de fåvitska kallar IRL, ifrågasätter vi inte. Här i snitsarens värld har han dock fått vara ifred, vilket han måhända funnit behagligt. Vi tvivlar inte heller på att han klarar sig utan det obetydliga rampljus denna blogg kan bjuda, men snitsaren skulle för egen del uppskatta en kort pratstund och i det fall innehållet av en sådan kom till allmänhetens kännedom skulle Startnummer X naturligtvis äga rätt att vara anonym. Vi kan i så fall kalla honom Startnummer Y.

  20. OK då, men under pseudonym i så fall!

  21. Vilken pseudonym hade han tänkt sig. Går det bra med Startnummer Y ?

  22. Det går bra, det är ju ingen som genomskådar detta.

  23. Visst är det obegripligt att den långe röde drasuten lyckades göra sig osynlig i den förbidragande strömmen av löpare av mestadels mindre modell och grad av färggrannhet. Det är dock alltid lika roligt att som åskådare bli påhejad av löpare 😉

    Får man ändå gratulera till loppet? Gå i mål är helt okej i min bok. Kanske till och med lite coolt. Dessutom blir det ju en så bra story efteråt.

  24. Tack!

    Ja, inte sant, även om det är viktigt att vara observant på gränsen mellan ”coolhet” och ”nonchalans”. När löparen sedan gör om loppet på sitt eget vis efter en vecka (se MaxochNisse!), kanske man till och med får låna ordet ”wild”?

    (Om man enligt Oliver Sacks kan ”missta sin fru för en hatt” bör det vara fullt möjligt att låta ens undermedvetna välja att inte se en ståtlig och färggrann löparkollega på tre meters håll).

  25. Jag tror det. Snitsaren sitter och slipar knivarna.

  26. Aj!

  27. Det bör påpekas att den ”Champagnegalopp”, som jumper efterlyser vid starten för Stockholm Marathon, avser Hans Christian Lumbyes komposition. Även Johann Strauss den äldre har en mindre känd Champagnegalopp på sin opuslista. Jumpers saknad ska inte heller blandas ihop med de spektakel som ibland äger rum i Uppsala och Lund.

    Lumbye (här i ukrainsk tappning):

    Strauss:

    Uppsalavarianten:

  28. Uppsalavarianten påminner inte så lite om Stockholmmarathonstarten, fast deltagarna uppvisar inte samma grad av riktad migration som stockholmmarathondeltagarna utan den verkar mer randomiserad (i sann Brownsk anda).

  29. Vid det så kallade Parloppet i Hagaparken igår (där jumpers egen aktivitet förutom lite ULK-mingel och hejarop bestod av ett varv på egen hand mellan de två officiella loppen) var migrationen vid starten ”diametralt dubbelriktad” för att vid målgången bli mäktigt enkelriktad.

  30. Jag tror du får peta på Y med den där kniven igen.

  31. Jag undrar om det inte tvärtom är Y som stuckit kniven i snitsaren, som nu ligger och kippar efter luft på golvet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s