Monthly Archives: mars 2014

Rödtovan

 
Snitsarens svärmor, född 1922 och uppvuxen i Stockholm, lär i sin krafts dagar ha roat yngre åhörare med att berätta sagan om Rödluvan på gammal slang från sin ungdom, varvid inledningen för ett ovant öra sägs ha låtit ungefär:
 
”De va en gång en tjockabesk som alla va så dingalo i”
 
Jag har senare erfarit att det rört sig om en ”sjucker besk”, det vill säga (här) en ”söt flicka”, och en googling på lämpliga ord visar att sagan om ”Rödtovan” har varit populär och berättats i många snarlika versioner, av vilka en kan höras på SR-minnen, där Åke Söderblom framträder inför publik i något radioprogram från 1935. Om vi hittar sagans ursprung här, är mig obekant, men den populäre skådespelaren torde i alla händelser ha bidragit till dess spridning, på samma sätt som jag i min ungdom ofrivilligt lärde mig Martin Ljungs, Hans Alfredssons eller Stig Grybes monologer utantill från radion. Enligt dottern till den ovan omtalade svärmodern, skiljer sig dennas version från Söderbloms i många detaljer, men är i huvudsak igenkännbar i den nedan visade utskrift som snitsaren gjort från den bevarade radioinspelningen:
 
”Det var en gång en liten sjucker besk som alla va så dingalo i å särskilt hennes stomma-stomma som va så översegiven så hon skicka kroken en röd tova. Å tjejen tyckte tovan va så tjick så hon använde aldri nån annan kanna å därför skällde alla na för Rödluvan. Åsså en dag hosta stomman hennes att besken skulle hoppa i sina maron å rigga på sig söndasblåsan å kila till stomma-stomman me lite brö å en flaska bludder. ”Ä duuu, va ere medeeej”, hosta kroken, ”Ska mandrom steppa solo till tanten när man bor på bystan å inte finns nån trick”. ”Eru nervis”, snyfta stomman å va alldeles nere. Men hure nu va eller inte va så spanska tjejen opp sej, facka bröt å bluddret i norra kardan å pipa iväg. För å inte bli trast å känna sej solo så lira besken trynorgel mens hon rörde på spirerna i riktning mot stomma-stommans kappe därinne i skogen. Mens hon gick där å rytma efter sista slagern, så kom en lattjo jycke på striten. ”Äh du”, pep besken, ”vicken jänki sjefer”. Hon haja inte ett barolino att de va en varg. ”Du, vatt ska du kila rå?”, sa vargen å spenka vrångt på kroken. ”Till stomma-stomman”, sa besken, ”hon ligger å trynar å har vaj på kistan, åsså har hon örsprång så hon e alldeles täppt i kåssdraget. ”Aj-aj du”, sa vargen å verka sugen. ”Skaru inte facka blomster till tanten”, sa han å flukta ut i geografin. ”Äh, du va läckra grunker”, sa besken å begynte kila ut i gröngräset för å facka blomster. Åsså såg hon inte att jycken såg läskig ut. Men vargen flukta ett sista kast på besken, koppla på trean å schava före till kappen å klämta på dörrn. ”Va ere om”, hosta tanten i slaggen å verka trast därinne. ”De e ju rödluvan”, sa jycken, ”va ere mere, haru vaj på hattparkeringen, hajaru inte pucken”.  ”De e ju bara å lätta på klykan”, sa tanten, som ana att de va klimpen som kom me krubb. Å vargen steppa in i kåken, rusa fram till slafen å slök tanten å slicka sej om mulen. Så hoppa han själv i gummans pyjamas å kila å häcka sej i pinnsoffan. Sen dröjdere inte lång stund förrän Rödtovan kom inknatande me sina grönsaker å mossa på tanten. ”Äh du, va propert”, sa vargen å verka spansk i tirena. ”Va ere, varu spenkar lattjo”, kvittra tjejen. ”Visst sö”, sa vargen, ”då fluktar jag skarpare”. ”Ajaj sö, men örona rå, haru såna där lattjo högtalare i kåssdraget?”. ”De e klart, då hajar ja ju bättre varu klykar”, sa besten. ”Å vicka jättekratteru har då”, mena bruden. ”Än sen då”, grymta vargen å skicka in en rak höger så fjällan vatt alldeles bröst väck. Sen skicka han sej ur lopplådan å krubba opp ungen innan hon hann hosta ett halvt franska. Sen la han sej ner å begynte alla tajders sköna tryning. Han kände sej faktist lika proper som om man ryckt på fika me lite lagom lättbentyl. Sen ere egentligen inge vidare å snacka om för allting ordnajusej. För utanför kappen kom en grönsvidad jänkare med knallpåk, hoppa in i kåken å skicka puffran i ett hörn å sprätta opp vargen å plocka ut beskarna ur kistan pån. Beskarna vatt feståss väldans uppåt å skicka killen en blejd för besväre. Sen pula alla tre knat i kistan på vargen så han fick kistbök, välte, slog i däck å lämna in. Å sen ryckte stomma-stomman klimpen å den jänkia staren på fika å bludder, satte på speldosan å begynte fröjda i pin  förtjusning. Å ere sårom inte har börjat fajtas ånyo å blitt syrak på varandra å åkt ur prästbetyget så harom livat än idag så de så!”
 
 
 
Annonser

Minnets kapriser 4

 

 Tage D

Den 6 november har snitsaren eller något av hans alter egon i många år brukat skriva frasen ”Sikten framför allt” på lämpliga forum, därmed påminnande inte bara om dimman över Lützen 1632 utan också om ett gammalt blogginlägg med samma namn, där man bland mycket annat kunnat läsa:   

”Från tidig teve, minns snitsaren hur han hört Tage Danielsson framföra en visa kring svenska kungars fiktiva men lämpliga valspråk. Till tonerna av La donna e mobile lät han rimmen flöda på den gamle kungens valspråk ”Plikten framför allt”. Vem som därvid begåvades med valspråket ”Vikten framför allt”, har en ambitiös butler försökt ta reda på, men förgäves, eftersom Danielssons sång, troligen hämtad ur hans och Hans Furuhagens Uppsalaspex ”Gustav Hasa eller Glid i natt eller I fara i Mora”, inte stått att finna någonstans. Snitsaren minns att Gustav II Adolf, med tanke på dimman, gavs valspråket ”Sikten framför allt”, medan den lika fete Karl X Gustav fick prisa ”svikten” i isen i samband med tåget över bält. ”Vikt” behöver dock, som snitsaren klokt påpekar, inte nödvändigtvis syfta på en monarks egen kroppsdito. Så långt snitsaren minns, handlade övriga valspråk om ”bikten”, ”dikten”, ”gikten” samt ”fighten” och som lämplig uppgift och snitsartävling uppmanas denna bloggs vakna läsare att applicera dem på rätt svenska kungar eller drottningar. Varje riktigt svar belönas med en halv poäng och den, som kan hitta en trovärdig pretendent på valspråket ”Vikten framför allt”, får tio.”

De riktiga svaren till de fyra rimorden, skulle enligt den tvärsäkre snitsaren vara Kristina, Gustav III, Adolf Fredrik, respektive Karl XII, vilket vakna läsare så småningom lyckades klura ut, dock efter viss hjälp med den snusdossvarvande och semmelfrossande Adolf Fredrik, som enligt snitsarens källor även lär ha lidit av gikt, medan valspråket ”Vikten framför allt” trots många förslag och utdelade stilpoäng förblev utan trovärdig regent.

Då emellertid snitsarens glasklara minne härrör från något av teveprogrammen ”Här är ditt liv”, som numera är tillgängliga i SVT’s arkiv, har han fått den lika geniala som självklara idén att gå till källan för att äntligen få svar på sin fråga, och mycket riktigt, ett stycke in i det program där Lasse Holmqvist ”kidnappat” Tage Danielsson, sjunger denne följande tre verser ur visan:

Odhners historiebok
gör varje människa klok
på vad som ska hända
intill tidens ända.
Ett valspråk blev bestämt, jo
nittonhundrafemtio.
Kungen anbefallt
plikten framför allt,
aa-haaa
plikten framför allt.
 
Men redan i hedenhös
gick konung Erik lös.
Läspe och halte
riket befallte.
Stödd på sin regalpåk
gnola han sitt valspråk,
bättre läsp än halt,
gikten framför allt,
aa-haaa
gikten framför allt
 
När Gustav Adolf ställt
hären vid Breitenfeld
gick han ut i striden
och blev fet med tiden.
Och blev striden hetare
blev han bara fetare,
aldrig nånsin svalt,
vikten framför allt,
aa-haaa
vikten framför allt

En förvirrad snitsare upptäcker alltså att han inte bara fått ett oväntat men fullt logiskt svar på sin tiopoängsfråga, utan även att han kommit ihåg fel beträffande den giktbrutne kungen. Visans övriga valspråk meddelas dock helt i enlighet med snitsarens minne, kompletterat med Gustav Vasas fyndiga devis ”drick den framför allt!”, medan det märkligt nog över huvud taget inte förekommer någon vers med rimordet ”sikten” i visan !!!.

Låt vara att det snopet avslöjade sakförhållandet är likgiltigt i sig och fullkomligt ointressant för de läsare som aldrig fått anledning att fundera på problemet, men snitsarens (det vill säga mitt) uppenbarligen falska minne har ändå givit skäl till eftertanke. Att inte komma ihåg alla detaljer i en visa som hörts en enda gång för trettiofem år sen, är begripligt, men jag har likväl varit bergfast övertygad om riktigheten i de få minnesfragment jag bevarat. Troligen har jag någon tid efter programmet, road av idén om kungarnas rimmade valspråk, sökt rekapitulera eller rekonstruera dessa, varvid den ”med tiden tämligen fete” Gustav II Adolf olyckligtvis inte associerats med sin välmåga utan med sin död i Lützendimman, möjligen i meteorologisk anslutning till den sviktande isen under Karl X. Sedan har gissningen med tiden fått status av sanning och felaktigt införlivats i minnet, och även om förslaget är minst lika fyndigt som spexets original och vittnar om ett vaket sinne, har snitsarens läsare anledning att misstro hans minnesförmåga och följaktligen även vad han skriver i sina memoarer.

Drygt 47 minuter in i det nedan länkade programmet talar Tage om sitt spex och efter 53 minuter sjungs delar av visan:                     

http://www.svtplay.se/klipp/140215/tage-danielsson

Utan rubrik

 

109 

Med anledning av den internationella kvinnodag som inföll i förrgår publiceras ovanstående teckning, som återfunnits i konstnärens verkförteckning, men vars tolkning tills vidare lämnas åt kreativa läsare.