Lek och idrott

Att snitsarens brev ofta handlade om friidrott och i synnerhet höjdhopp, är föga förvånande med tanke på hans ivriga aktiviteter på kolstybben från tidig ålder. Som många små pojkar var han en inbiten kalenderbitare, och även om intresset svalnade och minnet grumades med åren, fick hans sentida läsare smaka många godbitar ur friidrottsskafferiet, vilka dock inte alltid uppskattades. I motsats till vad snitsaren själv låtsas i sin utvärdering nedan, möttes hans ambitiösa frågelek “Sex snåriga sportspörsmål” inte av något större intresse. Någon läsare skrev i samband med en senare frågelek kring nationalsånger, att “dessa frågor har varit oändligt mycket roligare att svara på än de, som utgjorde förra omgången, något om friidrottsutövare och deras inbördes läge i diverse tabeller”. Jag (Asgam) är tacksam om eventuella läsare av denna blogg får mindre tråkigt.

Sex snåriga sportspörsmål

Tidningen “Track & Field News” rankar varje år de tio bästa friidrottarna i varje gren och har så gjort sedan 1947 på den manliga sidan och sedan 1956 på den kvinnliga. Hänsyn tas inte bara till idrottarnas bästa resultat utan också till deras genomsnittliga prestationsnivå, deras inbördes möten och placeringar i viktiga tävlingar.

1.  Olika länders idrottsmän har vid olika tider dominerat olika grenar, men bara en gång har det inträffat att alla de tio högst rankade i en friidrottsgren kommit från ett och samma land. Vilken är grenen och vilket är landet och när kan det ha hänt?

a. Stavhopp, USA, 1947
b. Kulstötning, USA, 1948
c. 110 meter häck, USA, 1956
d. 400 meter, USA, 1968
e. 3000 meter hinder, Kenya, 1997

2.  På den förra frågan har nog många gissat på Kenya och 3000 meter hinder, men se det var fel. Som mest (1996 och 1997) har det varit nio kenyaner bland de tio bästa hinderlöparna i världen och det är ju mycket nog. Kenya har sedan 1990 aldrig haft mindre än fem man på topplistan. Mindre känt är att ett annat land på sin tid också dominerat grenen med inte mindre än åtta löpare bland de tio högst rankade i världen samma år. Vilket land tror ni att det var och när?

a. Sverige år 1947
b. Finland år 1951
c. Ungern år 1955
d. Polen år 1958
e. Qatar år 2005

3.  Löpning 1500 meter kallas av någon oklar anledning “friidrottens blå band”. Kanske är det den engelska milen, den självskrivna sträckan att kappas på i den engelska obygden, som lånat sträckan sin glans, men varför valde man i så fall 1500 och inte 1600 meter, fyra hela varv på en idrottsplats. Hur som helst, när de smäckra femtonhundrameterslöparna radar upp sig på bortre långsidan går det alltid samma förväntansfulla sus genom publiken. Medeldistansstjärnor har tänts och slocknat. Hegemonin på 1500 meter och engelska milen (sträckorna bedöms gemensamt i ovannämnda tidnings ranking) har flyttat från kontinent till kontinent, men bara två gånger har det hänt att de tre högst rankade manliga löparna kommit från samma land. Vilka två länder kan det handla om och när kan det ha hänt?

a. Sverige (Strand, Eriksson, Bergkvist) 1947
b. Ungern (Tabori, Iharos, Rozsavölgyi) 1955
c. Australien (Elliot, Lincoln, Bailey) 1958
d. USA (Burleson, Beatty, Grelle) 1961
e. Nya Zeland (Snell, Halberg, Davies) 1964
f. USA (Ryan, Liquori, von Ruden) 1967
g. Kenya (Keino, Jipcho, Boit) 1971
h. Nya Zeland (Walker, Dixon, Quax) 1974
i. Storbritannien (Coe, Ovett, Cram) 1981

4.  Enligt Track & Field News har Sverige sedan 1947 varit världens tredje bästa nation i höjdhopp. Närmare ett sjuttiotal tio i topp-placeringar av inte mindre än 21 olika hoppare talar sitt språk. Patrik Sjöberg ansågs vara världens bäste 1985 och 1987, medan Stefan Holm och Kajsa Bergqvist har toppat listan minst tre gånger var hittills. Det finns dock ytterligare en svensk höjdhoppare, som enligt tidningens ranking ett år har varit bäst i hela världen. Vem kan det ha varit och under vilket år.

a. Rune Reiz, 1949
b. Bengt Nilsson, 1954
c. Rickard Dahl, 1958
d. Stig Pettersson, 1958
e. Snitsaren, 1967

5.  ”Man ska sluta när man är på topp” lyder en enfaldig regel, som alltför många atleter följer. De vet inte vad de går miste om. De vet inte att även senhösten kan ha sin försynta charm. En del idrottsmän och kvinnor slår ut i full blom redan i unga år, andra först i mogen ålder. De flesta får dock, som snitsaren en gång, nöja sig med att glanslöst grönska. Få är de friidrottare som kunnat glädja sig åt en lång och prunkande blomstertid. Kulstötaren O´Brien, stavhopparen Bubka, spjutkastaren Zelesny och släggbjässen Zsivotsky har i likhet med kulstöterskan Fibingerova varit bland de tio främsta i sina grenar i mer än 15 år. Sprinterässet Merlene Ottey, still running fast, är, skulle man kunna tro värst med sina 19 (!) år på topplistan för 100 meter, första gången 1981 och sista (eller ska vi kanske säga senaste) gången år 2000, men ännu segare har faktiskt längdhopperskan Heike Drechsler varit med sina 20 år bland de tio bästa mellan åren 1981 och 2002. Svårt att sluta hade också den friidrottare som ansågs världsbäst i sin gren 1956 och som stadigt höll sig bland de tio bästa under resten av femtio- och hela sextiotalet för att sedan efter tio år åter dyka upp på en niondeplats 1979! Vad var det för en filur och vad har han eller hon mer för något nästan unikt på sin meritlista?

a. Släggkastaren Harold Conolly
b. Diskuskastaren Al Oerter
c. Diskuskasterskan Olga Fikotova
d. Spjutkasterskan Dana Zatopkova
e. Höjdhopperskan Iolanda Balas

6.  En nation har så långt tillbaka vi minns dominerat i synnerhet den manliga spjutkastningen i världen. Ett trettiotal olika kastare har sedan 1947 nått över hundra platser bland de tio bästa. Namn som Hyytiäinen, Rautavaara, Nevala, Kinnunen, Siitonen, Räty, Korjus och Parviainen, nog klingar de skönt. Vilket är detta vackra land, som även kallas “tusen sjöars” och som den 6 december firar sin självständighetsdag (itsenäisyyspäivä)?

7.  Utslagsfråga: Hur många gånger har Björn Borg tilldelats Svenska Dagbladets guldmedalj?

Sex sakkunniga snitsarsvar

Snitsaren är glad igen. Intresset för hans frågelek har visat sig över förväntan. Inte mindre än 28 svar har inkommit, varav de flesta har innehållit åtminstone något helt korrekt svar. Allra bäst har den lyckats som sökt på internet och där funnit vår egen källa, vars rikedom därför får gälla som första pris. Många har tackat snitsaren för de trevliga frågorna och några har kompletterat sina svar med intressanta synpunkter. Vi tackar i synnerhet för den spännande inblicken i den ungerske tränaren Mihaly Iglois metoder på 1950-talet och för den skojiga anekdoten om bronsstatyn i Vancouver. Tack Zoltan, Raimo, Roger, Inga-Lena och alla ni andra!

Rätta svar:
1:  a
2:  a
3:  a och b
4: d
5:  b  (Han har liksom Carl Lewis fyra olympiska guldmedaljer i samma gren).
6:  Finland
7:  Tre gånger.

1. Den amerikanska dominansen i kulstötning vid slutet av fyrtitalet och i början av femtitalet var förvisso tung men aldrig fullständig. Sovjetmedborgaren (och förmodligen esten) Heino Lipp toppade världsrankingen 1947 och höll sig bland de tio bästa i många år. Året som frågan gällde, 1948, sprängde han sålunda det amerikanska köttberget. 1950 kom islänningen Gunnar Huseby med i gänget och 1952 den store tjecken Jiri Skobla. Svenske Roland Nilsson var också bland de tio bästa i världen ett par år i början av femtitalet, medan “Myggan” Uddebom tydligen inte räckte till, trots en sjätteplats i OS 1956.

110 meter häck är inte heller den gren vi söker. Som mest har det varit nio amerikanska staketrävar bland de tio bästa. År 1956, som vi föreslog, trängde sig tysken Martin Lauer, sedermera världsrekordhållare, in på en åttonde plats.Det berömda året 1968 tog tre svarta baskrar alla medaljerna på 400 meter vid OS i Mexiko City och en fjärde kompletterade sedan det långa stafettlag som satte världsrekord. Ytterligare ett par amerikaner var bland de tio bästa 400-meterslöparna under året, men, det räcker inte här.

Rätt svar är alltså det första alternativet. På tidningen Track & Field News´ rankinglista för år 1947 belade amerikaner alla de tio första platserna i stavhopp. Glädjen blev dock kortvarig. Året efter svingade sig Ragge Lundberg upp tillsammans med norrmannen Erling Kaas och finnen Erkki Kataja och så småningom fick de sällskap av islänningen Torfi Bryngeirsson.

2. Genom uteslutningsmetoden förstår vi att Sverige och 1947 är det enda möjliga svaret. Året efter tog också tre svenskar alla OS-medaljerna på 3000 meter hinder, något som annars bara kenyaner lyckats med. Sverige var en stor löparnation och för konkurrensen i denna udda gren stod främst andra nordbor. I Europa och Amerika kunde man knappt stava till hinderlöpning och i Kenya knappt stava över huvud taget.

3. Inget av de föreslagna alternativen hade i och för sig varit otänkbart. Den engelska eran på medeldistans från slutet av 70-talet till slutet av 80-talet tål att minnas. Tio gånger parkerade sig en britt överst på rankinglistan och sex gånger var två brittiska löpare bland de tre bästa. Var det inte Steve Ovett och Sebastia Coe så var det någon av de två tillsammans med Steve Cram, men strangely enough var aldrig alla tre där på samma gång. En liten luring av snitsaren alltså.

Peter Snell, Jim Ryan, Kip Keino och John Walker hade alla sina storhetstider då de var bäst i världen ett par år var. De hade också till och från sällskap i toppen av en och annan landsman, men aldrig av två på samma gång, vilket vi krävde för rätt svar på frågan.Få minns nog idag att världens två bästa 1500-meterslöpare 1961 hette Dyrol Burleson och Jim Beatty. Den tredje amerikanen Jim Grelle kom dock först på fjärde plats och först året efter. Rankad trea 1961 var i stället Dan Waern, den envise västgöten, som för femte året i rad var bland världens fem bästa på distansen.

Den väldige Herb Elliott toppade mycket riktigt världsrankingen 1958 tillsammans med sin mer okände landsman Merv Lincoln. Den tredje föreslagna australiern, Jim Bailey rankades trea, men två år tidigare och då efter John Landy, också han från Australien. Den senare, en småkrullhårig gentleman, satte flera världsrekord i början av femtitalet och kunde blivit än mer historisk om han skyndat sig på. Samma år (1954), som Roger Bannister gjorde den första drömmilen med tiden 3.59,4 så sprang Landy på 3.58,0.

Nej, rätt svar på vår fråga var i stället Ungern 1955 och, som väl någon redan anat, Sverige 1947.Alla de tre ungrarna, som tränades av den berömde Mihaly Igloi, slog eller tangerade värlsrekordet på 1500 meter i mitten av 50-talet, men ingen av dem lyckades vinna något stort mästerskap. Laszlo Tabori, världens genom tiderna tredje drömmilare, som snitsaren en gång såg spurtbesegra Dan Waern på stadion, blev fyra på 1500 meter och sexa på 5000 meter vid Melbourneolympiaden. Efter de politiska händelserna en månad tidigare var han då redan på väg att lämna sitt hemland, och han blev senare (liksom för övrigt även läromästaren Igloi) tränare i borta i USA. Den andre ungraren, Sandor Iharos var nog egentligen ännu bättre på 5000 meter, där han satte världsrekord två gånger. Här, på längre distanser, hade han även landsmännen Joszef Kovacs och Miklos Szabo att tampas med. Iharos blev som bäst sexa på två europamästerskap, 1954 på 1500 meter och 1958 på 5000 meter. Istvan Rozsavölgyi, den yngste i gänget, toppade senare (1959) världrankingen på 1500 meter och blev till slut bronsmedaljör vid OS 1960. De tre bildade tillsammans med Ferenc Mikes det stafettlag, som 1955 satte världsrekord på den numera sällan löpta stafettsträckan 4×1500 meter. Ännu en magyar, Lajos Szentgali, var en riktig rackare på 800 meter, där han var europamästare 1954 och vi ska naturligtvis inte heller glömma hinderlöparen Sandor Rozsnoy, europamästare i Bern 1954, silvermedaljör i Melbourne och därtill världsrekordhållare. Laszlo, Sandor, Istvan, Lajos, Miklos, Ferenc och inte minst Mihaly, vi glömmer er aldrig.

(De tre svenskarna, Lennart Strand, Henry Eriksson och Gösta Bergkvist höll sig kvar i världseliten på 1500 meter ännu ett par år efter 1947. Guld-Henry toppade listan 1948 och Strand rankades tvåa året efter, men som förr blev det aldrig mer. Innan de för alltid sjunker ner i glömskans träsk, bör vi också nämna de övriga svenskar som på den tiden en eller flera gånger rankades bland världens tio bästa på distansen, Olle Åberg, Ingvar Bengtsson, Rune Persson, Sture Landqvist, Sune Karlsson och Ingvar Ericsson).

4. Utan facit i hand hade snitsaren själv utan vidare gissat på Bengt Nilsson, som 1954 satte europarekord med 211 cm och som under säsongen radade upp resultat strax därunder. Vi minns hur han ideligen försökte på världsrekordhöjden 213, men, till världsrekordhållaren Walter “Buddy” Davies´ lättnad, varje gång touchade ribban med det förargliga sista benet. Till bäste höjdhoppare under året utsågs dock inte Benke utan amerikanen Ernie Shelton, som också klarade 211 cm men som antagligen vann något inbördes möte.

Rune Reiz hoppade två meter jämt 1949. Det gav honom en sjundeplats på världsrankingen det året. Rune hoppade i saxstil och hade även en eller två höjdhoppande söner, som dock, trots den modernare dykstilen, så vitt känt aldrig nådde faderns resultat. Rickard Dahl vann, som väl ingen kan ha glömt, EM 1958 med ett hopp på 212 cm, ett resultat som han inte var i närheten av varken förr eller senare. Följaktligen rankades han inte bättre än femma i världen, två placeringar före en annan svensk, Bertil Holmgren, som varit med ett tag men nu lämnat den kaliforniska stilen till förmån för något slags straddle. Långe Bertil lär för övrigt på någon oannonserad tävling i USA ha hoppat högre än det dåvarande svenska rekordet.

Bäst under året 1958 ansågs märkligt nog Stickan Pettersson ha varit. Han klarade inte mer än 210 cm och blev bara trea på EM, men han var en jämn rackare och ryssarna och amerikanerna hade något av ett mellanår. Pettersson var bland de tio bästa i världen under hela nio år (1956-1964) och placerade sig som sämst femma i tre olympiader i följd. Sitt bästa resultat, 216 cm, nådde han 1962, då han också knep en silvermedalj på EM efter den store Brumel. Snitsaren, det femte alternativet, tävlade mot nämnde Sticka så sent som 1967 och förlorade med 15 centimeter, vilket säger något om bådas klass. “Stig Pettersson 1958″ var alltså det svar vi sökte.

5. Amerikanen Harold Connolly blev olympisk guldmedaljör i släggkastning 1956. Damernas diskuskastning vanns i samma veva av tjeckiskan Olga Fikotova. Harold och Olga fattade tycke och gifte sig året därpå. Det var en på sin tid mycket omskriven romans över järnridån. Olga tävlade sedan för USA och deltog under namnet Olga Connolly i ytterligare fyra olympiader, sista gången i München, där hon till på köpet fick bli fanbärerska. Harold och Olga skilde sig, men hann få åtminstone en son, Jim, som blev en god tiokampare. Harold tog sig sen en annan friidrottsbrud, Pat Winslow, och avlade med henne sju barn, av vilka det yngsta, Adam, sedermera överträffade sin fars gamla världsrekordnotering i slägga. Ja, nog var familjen Connolly envis och hängiven sin idrott, men 1979, det år vi frågar om, hade nog både Harold och Olga lagt sina respektive kastredskap på hyllan.

Dana Zatopkova, som vann damernas spjutkastning i Melbourne, var inte heller hon av det sega virke vi efterlyser, även om hon fortsatte att kasta ännu många år efter att hennes man, Emil, sexa på maraton vid samma olympiad, slutat springa, trött som han var på att ständigt kämpa i skuggan av sin berömda fru (Yngre okunniga läsare uppmanas slå upp namnet “Emil Zatopek”!).

I snitsarens ungdom vanns alltid damernas höjdhopp av rumänskan Iolanda Balas. Det hörde liksom till. Balas hade varit obesegrad i elva år och vunnit 140 tävlingar i rad, när hon till slut i juni 1967 förlorade och så småningom drog sig tillbaka. Under hela karriären hade hon hoppat i en egen typ av saxstil med ansatsen nästan rakt framifrån och båda fötterna före kroppen över ribban. Hon hävdade själv att stilen passade hennes kroppskonstitution och hon hade ju heller ingen anledning att fundera på hur hon bar sig åt så länge hon vann med bortåt en decimeter. Långbenta Iolanda var dock inte den som var den, utan när floppen kom på 70-talet, började hon öva stilen i smyg och 1979 klarade hon oväntat åter 190 cm, vilket gav henne en niondeplats på världsrankingen.

Ha!, trodde ni på det? Nej, tant Balas åldrades tidigt och 1979 hade hon sen länge dragit sig tillbaka till det gods utanför födelsestaden Timisoara, som hon tilldelats i egenskap av “socialismens hjälte”. Där satt hon, delvis förlamad från knäna och neråt, fram till revolutionen 1989, då hon sköts i egenskap av “socialismens hjälte”.

Ha!!!, gick ni på det också? Nej, sanningen att säga vet vi inte mycket mer om Iolanda Balas öde efter 1967 än att hon gifte sig med sin tränare Ion Söter (död 1987), som för övrigt själv var en av världens bästa höjdhoppare i början av 50-talet (rankad fyra 1952), samt att hon så småningom blev något slags internationell friidrottspamp. Om hon ännu lever så har hon nyligen fyllt 70 år.

Helt säkert vet vi i alla fall, att gamle diskuskastaren Al Oerter faktiskt dök upp på en niondeplats på Track & Fields världsranking så sent som 1979. Han är ju annars, som alla naturligtvis redan känner till, mest känd för att ha vunnit fyra olympiader i rad (1956-1968), en bedrift som Carl Lewis senare upprepade i längdhopp. “Al Oerter”, var alltså rätt svar på frågan.

Utslagsfråga: Björn Borg har fått Svenska Dagbladets guldmedalj tre gånger (1938, 1974 och 1978).Det gläder oss att denna gamla kuggfråga ännu kan gå hem, det vill säga att inte alla känner till den gamle simmaren Björn Borgs meriter. Han kallades “Sälhunden från Peking” eftersom han kom från Norrköping.

                   ¤

1954 Miracle Mile

När Roger Bannister 1954 som förste man sprang engelska milen under fyra minuter, hette det hos oss att han gjorde ”drömmilen”. I den engelsktalande delen av världen talade man i stället om ”The Four-Minute Mile”.  Uttrycket  ”The Dream Mile”  har däremot använts om ett möte på distansen i Philadelphia 1971 mellan Jim Ryan och Marty Liquori. Även en del senare lopp, exempelvis kampen i samväldesspelen 1974 mella Filbert Bayi och John Walker, har haussats med denna benämning. ”The Miracle Mile” handlar som vi kan läsa i snitsarens berättelse om något ytterligare annat:

Året var 1954. Engelsmannen Roger Bannister hade den 6 maj gjort den första ”drömmilen” när han sprang en engelsk mil (drygt 1609 meter) på 3.59,4 och sex veckor senare hade John Landy från Australien förbättrat detta världsrekord till 3.58,0. När de båda så möttes den 7 augusti i samväldesspelen i Vancouver, kallades loppet ”The race of the century”, ett namn som vi nog med facit i hand tycker är befogat. I efterhand har man även talat om ”The Miracle Mile”. Loppet, som sågs av 35000 åskådare på läktarna och (genom CBC Television) av ännu fler ute i hela Kanada, blev precis så spännande som förutspåtts: En nyzeeländare, som snabbt tog täten från liggande start (!), hade tänkt tjänstgöra som hare, men redan efter drygt 200 meter gick Landy upp i ledningen. Han drog ifrån med ett tiotal meter, varför inte heller den snart jagande Bannister fick någon draghjälp. Strax före sista varvet kom denne dock ifatt och i vid utgången av sista kurvan gick han förbi, vilket Landy tydligen inte genast observerade eftersom han samtidigt kastade en blick över sin vänstra axel för att se var han hade sin medtävlare. När man ser loppet i efterhand, har man svårt att förstå betydelsen av denna huvudvridning, Bannister vann ju med fem meter, men situationen framhålls ändå ofta som avgörande och ögonblicket förevigades av skulptören Jack Harman i en bronsstaty som uppfördes utanför Empire Stadium 13 år senare. Om detta har den krullhårige spjuvern Landy sagt: ”While Lot’s wife was turned into a pillar of salt for looking back, I am probably the only one ever turned into bronze for looking back”.

Bronsskulpturen i Vancouver:

http://flickr.com/photos/25426000@N00/2569281105

http://www.flickr.com/photos/9817122@N05/2739229536/

Loppet kan ses på
http://www.youtube.com/watch?v=jP_NzZP_LK0

eller i andra vinklar på CBC Television’s arkivfilm
http://archives.cbc.ca/400d.asp?id=1-41-1303-7607-10&wm6=1 eller
http://archives.cbc.ca/IDC-1-41-1303-7607-10/sports/four_minute_mile/

Chalie Warners foto, som ligger till grund för skulpturen, kan ses på
http://www.achievement.org/achievers/ban0/large/ban0-008.jpg

Bannister sägs ha haft en släng av ”chest cold” före tävlingarna, och hostar också betänkligt i intervjun i den första filmen. Det var tuffa gossar på den tiden. I den andra filmen uppskattar snitsaren den hjärtliga omfamningen kombattanterna emellan efter loppet. Trots att engelsmannen som vanligt fallit ihop som en hösäck efter målgången skyndar han sig att leta upp den lika trötte Landy.Vid prisutdelningen spelas inte ”God Save the Queen” utan ”Land of Hope and Glory”, som av speakerrösten kallas ”the English viktory anthem”. I Commonwealth Games tävlar man ju för England och inte Storbrittannien och vid denna tid var för övrigt ”God Save the Queen” officiell nationalhymn också i Kanada, Australien, Nya Zeeland med flera tävlande länder. De gammaldags varma bylsiga träningsoverallerna tål också att tittas på. Se lyssna och njut!

                   ¤

Att göra en Wottle

När ishockeyspelaren Forsberg, kallad ”Foppa”, 1994 ”gjorde en Foppa”, hette det att han ”gjorde en Kenta Nilsson”. Snart nog blev det dock ”Foppa” för hela slanten. När man i ett 800-meterslopp ”gör en Borzakovskij”, det vill säga, lägger sig sist i början av loppet en bit efter de övriga löparna för att sedan komma i spurten, så skulle man lika gärna kunna säga att man ”gör en Wottle”. Liksom ryssen Jurij Borzakovskij sprang amerikanen Dave Wottle (för många mest känd som killen med den stora kepsen) sina lopp i jämn hastighet, vilket fick det att se ut som om han var nonchalant och lade sig sist, långt efter konkurrenterna bara för att stila. På film nummer 1 nedan vinner Borzakovskij OS-finalen i Aten 2004. Marockanen Chehibi ”gör en Chehibi” och lägger sig till och med bakom ryssen och spurtar liksom denne förbi ett antal löpare på upploppet. Han blir fyra och skulle om loppet varit lite längre även hämtat in den tappert kämpande Wilson Kipketer, dansken med de vita tänderna, som efter detta lopp tycks ha ovanligt långt till sitt vanliga leende. Borzakovskij springer det första varvet på 52,25 och det andra på 52,20. Den amerikanska speakerrösten talar initierat om ”even pace” och nämner i sammanhanget också Wottle och dennes ”gutsy, nailbiting strategy”. Film nummer 2 nedan visar hur amerikanen vinner OS-finalen i München 1972, om än bara med en bröstvårta. Hans taktik ser här ännu mer extrem ut än ryssens.

1. http://www.youtube.com/watch?v=YWsAACwEki4
2. http://www.youtube.com/watch?v=6HKaqAKbcUA

¤

Sisu saunassa

Inför Stockholm marathon 2007 kunde snitsarens läsare ta del av några tankar kring den finska sisun och det värmeälskande finska folket. På köpet fick de lite idrottshistoria:

Inte mindre än 6270 finländare är anmälda till Stockholm Marathon (som därmed faktiskt lär vara Finlands till deltagarantalet största maratonlopp).  De skeppas över i extrainsatta jättefärjor, ger järnet i några timmar och tar sen samma båt hem igen. Den förväntade hettan på lördag torde inte bekymra dessa kämpar. I flera tusen år har de övat sin värmetålighet i så kallade ”saunat”, ett slags ångfyllda värmestugor, som får svetten att lacka. ”Nyt lakkaa satamasta”, ropar de glatt när temperaturen når 100 grader. Åt våra ”fisljumma bastubad” fnyser de och svenskar anser de i detta, liksom i andra sammanhang vara ”fjollor” eller något ännu grövre finskt. Finska maratonlöpare ropar ofta något, när de springer förbi trötta svenskar, men varken löparen (som löpare) eller snitsaren (som mångårig åskådare) har lyckats uppfatta vad. När man frågar dem, svarar de bara ”En ymmärrä”. Kanske vill de bara muntra upp oss på sitt lite kärva vis. Ordet ”knapsu” används i Vittula med omnejd om allt utom ishockey, bastubad, motorer och brännvin, men ett sådant svåruttalat ord kommer aldrig över en urfinnes läppar. I snitsarens ordbok står bara ett halvdussin finska ord på ”kn” (däribland ”knoppikysymys”, som betyder ”kuggfråga”, vilket kan vara bra att veta).

Vid olympiaden i Paris 1924 genomfördes ett terränglopp över 10650 meter i fruktansvärd värme. Värmeslagen bland deltagarna var många och det talades om skandal. Två löpare sprang dock till synes oberörda i mål, segraren Paavo Nurmi och hans landsman, tvåan Ville Ritola. Nurmi vann också 1500 meter och 5000 meter, medan Ritola i Nurmis frånvaro sprang hem 10000 meter. En tredje finländare, Albin Stenroos, vann maratonloppet med över fem minuter. Det lär för övrigt vara namnet Ritola som givit biffens och bananens tecknare, Jan-Erik Garland, idén till pseudonym. En fotbollskommentator, Ola Andersson, som ritar pilar i teve, lär också kallas Rit-Ola, men här torde alla samband den gamle storlöparen sedan länge ha upphört. Om man frågar denne Ola, svarar han troligen att (Mattias) Ritola är en ishockeyspelare i Leksand, som värvats till Detroit Red Wings.

Nurmi vinner 5000 meter före Ritola

                        ¤

Zatopek

Snitsaren lär en gång som barn ha sett den store Emil Zatopek springa på Stockholms Stadion. Drygt femtio år senare, den 24 augusti 2007 får snitsarens läsare följande brev:

Vår vän löparen satte igår helt oväntat nytt personligt rekord på 10 000 meter. Han har varit skadad både i ett knä och en fot och borde rimligen inte vara i form. Rekordet förklarar han själv blygsamt med de nya lättviktsskor han köpt. Efter sin bedrift har han varit på gott humör, men snitsaren, som känner honom, anar att han bakom den uppspelta masken ändå saknar något slags klapp på axeln. Om någon bland våra läsare önskar bistå med en bildlig sådan, kan han eller hon klicka på ”svara” och därefter skriva ”Strongt gjort”, kärva ord som vi vet att han skulle uppskatta. Om sitt rekordlopp berättar han (gång på gång) följande:

”Jag borde nog egentligen ha vilat min trötta fotled ännu någon dag, men fick lust att gå upp på idrottsplatsen och springa några varv i mina nya fina lättviktsskor (Adistar Comp 4). Vädret var prima och jag beslöt att fortsätta löpningen så länge knät, foten och farten höll, i första hand i fem lätta, snabba kilometer, i värsta fall i tio kämpiga. Jag startade som alltid för fort och tröttnade. Farten sjönk men stabiliserades så småningom kring strax under fem minuter per kilometer. Efter sex kilometer insåg jag att jag skulle orka sätta personligt rekord. Efter åtta anade jag att 49 minuter fanns inom räckhåll. Under de sista varven drog jag upp armbågarna, kastade huvudet bakåt och grimaserade vilt. Jag blev Emil Zatopek, på väg att som förste man i världen underskrida (inte 49 utan) 29 minuter på 10000 meter. Året var 1954. Zatopek gick i mål på 28.54,2 och jag spurtade in på 48.55  och slog därmed mitt två år gamla personliga rekord med en halv minut”

Zatopeks löpstil kan ses på den välkända videon nedan, där han vinner 5000 meter vid OS i Helsingfors 1952. Hans höga armbågar och bakåtkastade huvud är lätt igenkända. Tyvärr (eller möjligen dessbättre) ser vi inte hans plågade, grimaserande ansikte i närbild. Tvåa i loppet blir den nordafrikanske fransmannen Mimoun och trea den, enligt Sven Lindhagen, ”notoriskt spurtsvage” tysken Schade. Samme Lindhagen hävdar i boken ”Mina tretton olympiader” att britten Chataway ”får en knuff, osäkert av vem, och faller”. På filmen ser vi dock att han redan är omsprungen när han snubblar på sargen eller sig själv. Notera också den hjärtliga kramen i slutet av filmsnutten. På den tiden förekom inga överdrivna segergester. Två höjda händer vid mållinjen och möjligen ett blygt ärevarv fick räcka. Att fjanta runt med flaggor som badlakan och annat liknande som idag, hade varit otänkbart 1952. Zatopek vann vid denna olympiad, som alla vet, förutom 5000 meter även 10000 meter och maraton, vilket han är ensam om i historien. Den lille Mimoun fick för övrigt revanch fyra år senare, när han blev olympisk guldmedaljör på maraton med en åldrande Zatopek på sjätte plats.

http://www.youtube.com/watch?v=3Irnx6Upmkg

(Asgams PS): På en kort tjeckisk filmsnutt ser vi också hur Zatopek vinner maratonloppet i Helsingfors. Notabelt är att svensken Gustav Jansson, så småningom trea, leder över den store vid vändningen.

http://www.youtube.com/watch?v=oFl829WefFQ&NR=1

                      ¤

Valerij Brumel

 

IN MEMORIAM: VALERIJ BRUMEL.   5 FEB 2003   (www.friidrott.se)

Man kan göra det enkelt för sig och säga att titeln ”Tidernas främste” per definition tillhör aktuell världsrekordhållare. Men det blir betydligt intressantare om man väger in faktorer som ”överlägsenhet gentemot samtid” och ”banbrytare resultatmässigt”. För manlig höjd är det då ett namn som får en unik lyster: Valerij Brumel! Ty trots att hans idrottskarriär tog slut redan vid 23 års ålder p g a en motorcykelolycka hann Brumel med att revolutionera höjdhoppet totalt de första åren på 1960-talet. Medan konkurrenterna i bästa fall höll sig på 2.15-2.18 drog Brumel iväg rekordet upp till 2.28! I förra veckan avled denne friidrottslegend blott 60 år gammal efter en längre tids sjukdom. På ”Track & Field News” hemsida (se nedan (snits. anm.)) finns en hyllning som dessutom innehåller den klassiska och hisnande bilden av en tonårig Brumel sparkande i en basketkorg (dvs drygt 3 m ovanför marken). Mer läsning om Valerij Brumel och hans exceptionella friidrottsbedrifter för ca fyrtio år sedan finns i tidningen Friidrott nr 8/2001 sid 20-21. (www.friidrott.se).

VALERIY NIKOLAYEVICH BRUMEL
April 14, 1942–January 26, 2003
When Track & Field News picked its All-Century Team as the new millennium dawned, the man atop the high jump charts was Valeriy Brumel.Despite an international career that was cut short after only six years, the springy Russian was clearly the top high jumper of the 20th century.He came from nowhere in 1960, an 18-year-old wunderkind who was named to the Soviet Union’s Olympic team only because of the firm convictions of his influential coach, Vladimir Dyachkov. International experts gave him no chance of even placing in the top 6 in Rome, but when the (saw)dust had cleared he had the silver medal, joining with teammate Robert Shavlakadze to push America’s highly favored World Record holder, John Thomas, back to bronze. Over the next five seasons, 1961-65, Brumel, standing just 6-3/4 and weighing 176lb (1.85/80) would dominate not only Thomas, but also every other barmeister in the world, racking up five straight No. 1 T&FN World Rankings, a feat no other high jumper has ever matched, before or since. At the end of the ’64 season, he had the 10 highest jumps ever and 18 of the 19 performances over 7-3 or better. He had cleared 7-2 or better no fewer than 43 times; all others had a mere 15 combined. He took both the indoor and outdoor World Records away from Thomas, setting a pair of records undercover and six outdoors, raising the highest height ever cleared from Thomas’s 7-3 3/4 (2.22) to 7-5 3/4 (2.28). He had a particular affinity for coming up big at the right time, half of his outdoor records coming in the U.S.-U.S.S.R. meets that were so huge at the time. The last one, the 7-5 3/4, came in Moscow in ’63 and nobody jumped higher for another seven years. After winning Olympic gold at Tokyo in ’64, Brumel went undefeated in ’65, but on October 3 of that year was cruelly injured in a motorcycle accident. He spent the next three years enduring 29 operations and never competed internationally again, although he did reach 6-9 (2.06) in ’70.

Ovanstående bilder och minnesartiklar hittades i snitsarens arkiv. De kopierade artiklarna skickade han i ett av sina brev med tillägget:

John Thomas (som väl i förbigående sagt är det engelska namnet på ”Petter Niklas”) höjde faktiskt världsrekordet lika mycket som Brumel, men hans bedrifter hamnade snart i skuggan av dennes. Efter chocken i Rom blev Thomas aldrig lika bra som tidigare. I nästa olympiad var han dock oväntat nära att ta revanch på ryssen. Båda stannade på 218. Stig (Stickan) Pettersson blev fyra och Kjell-Åke Nilsson, ”Sörmarkarn” kallad, sexa. I augusti 1962 satte Stickan, med snitsaren som åskådare, svenskt rekord på Stockholms Stadion med 216 och slog då John Thomas på samma höjd. Brumel tävlade, så vitt känt, aldrig i Sverige*, men snitsaren minns, att en kamrat till honom var på Stadion 1960 och kom hem med den ännu relativt okände Robert Sjavlakadses autograf. Få anade då vad denne, rätt åldersdigne georgier snart skulle ställa till med.

*)  Det har senare kommit till snitsarens kännedom att Brumel faktiskt tävlade en gång i Malmö under slutet av sin karriär.

                      ¤

Robert Sjavlakadse

Роберт Шавлакадзе

Выражение ‘прыгнуть выше собственной головы’ у прыгунов имеет двойной смысл. Так вот, на римском стадионе ‘Форо Италико’, где проходили олимпийские старты легкоатлетов 1960 г., Шавлакадзе не только прыгнул выше собственной головы, но и голов соперников,значительно более ‘рослых’ по уровню своих достижений. Личный рекорд Шавлакадзе на целых девять сантиметров уступал мировому рекорду американца Джона Томаса, установленному за полтора месяца до Олимпиады-60.

Среди наших прыгунов в высоту заслуженный мастер спорта, кавалер ордена Ленина Роберт Шавлакадзе занимает особое место. И не только потому, что первым из советских прыгунов сумел победить многолетних законодателей прыжковых ‘мод’-спортсменов США. А произошло это в 1959 г. во время традиционного ‘матча гигантов’ в Филадельфии. И не только потому, что Шавлакадзе стал первым нашим олимпийским чемпионом по прыжкам в высоту, завоевав золотую медаль на Римской олимпиаде. Роберта вряд ли можно было отнести к числу редких талантов, какими были, скажем, Брумель или Ященко. К тому же прыжками в высоту он начал заниматься, лишь когда ему шел шестнадцатый год. Но зато у Шавлакадзе со временем обнаружился талант иного свойства-он обладал характером бойца. Внешне мягкий, интеллигентный, даже несколько флегматичный Роберт умел ‘заводиться’, когда начиналась большая ‘драка’. Честолюбивый и гордый, Шавлакадзе смело вступал в борьбу с соперниками, которые объективно были сильнее его, и, если у него оставался хотя бы один шанс на успех, он делал все возможное, чтобы его использовать.

Выражение ‘прыгнуть выше собственной головы’ у прыгунов имеет двойной смысл. Так вот, на римском стадионе ‘Форо Италико’, где проходили олимпийские старты легкоатлетов 1960 г., Шавлакадзе не только прыгнул выше собственной головы, но и голов соперников,значительно более ‘рослых’ по уровню своих достижений. Личный рекорд Шавлакадзе на целых девять сантиметров уступал мировому рекорду американца Джона Томаса, установленному за полтора месяца до Олимпиады-60. Впрочем, результаты более высокие, чем у Роберта, имели и экс-рекордсмен мира, олимпийский чемпион-56 Чарльз Дьюмас (США), и чемпион СССР Виктор Большов, и юный Валерий Брумель, только что установивший рекорд Европы, и еще целый ряд ведущих прыгунов мира. Но все они отступили под натиском Шавлакадзе с верхней ступени олимпийского пьедестала. В тот день его не смогли выбить ‘из седла’ ни грозные соперники, ни кипящая страстями атмосфера олимпийского стадиона. У Роберта получалось все. Прыгать начал с двухметровой высоты, чего не делал никогда.

Все высоты преодолевал с первой попытки. И, улучшив личное достижение, установил новый олимпийский рекорд. Когда много лет спустя у него спросили, за счет чего же он добился успеха, Роберт ответил так: ‘Победил, наверное, потому, что очень хотел победить’.

Från vänster Thomas, Sjavlakadse och Brumel.

                           ¤

Volodomir Jasjenko

I snitsarens brevlåda hittar vi även denna minnesnotis:

VOLODOMIR JASJTJENKO AVLIDEN
2 DEC 1999 Den ukrainske förre världsrekordhöjdhopparen Volodomir Jasjtjenko har avlidit blott 40 år gammal. Jasjtjenko var en av friidrottshistoriens absoluta supertalanger bevisat av 2.33 som 18-åring och 2.34 ute och 2.35 inne året efter – allt seniorvärldsrekord! Resultat som dessutom med största sannolikhet kommer att få evigt liv som inofficiella världsrekord – i dykstil! Ty trots att det då redan gått tiotalet år sedan Fosbury succélanserade flopstilen vid OS i Mexico och gjort hela världen (nästan) till lärjungar hoppade Jasjtjenko alltså i dykstil! 2.35 som 19-åring indikerade att kanske 2.40 kunde ha varit möjligt, men en allvarlig fotskada satte redan året efter punkt för idrottskarriären. Något som tragiskt nog också fick honom att helt tappa fotfästet i livet. Dödsorsaken nu har uppgivits till skrumplever.(www.friidrott.se)

 –
Snitsaren skriver här en lång kommentar, där han föreslår begreppet ”klassisk stil”, omfattande alla varianter av höjdhopp, som kan utföras i en sand- eller sågspånsgrop  (sittstil, saxstil, kalifornisk stil samt olika former av ”straddle”,  det vill säga  dykstil ). Bland senare tiders klassiska hoppare  nämner  snitsaren  tyskarna Rolf Beilschmidt, som 1977 klarade 231 och den kraftige tiokamparen Christian Schenk med 230 cm så sent som år 1990! Snitsaren tror inte att det sista höga hoppet är hoppat i den klassiska stilen. Världsrekordet lär inte (som ovan antyds) stanna vid Jasjtjenkos 234. Kroppen är trots allt mer böjlig framåt än bakåt, som Stefan Holm brukar säga.

Som exempel på den californiska stilen, visar vi här Walter (Buddy) Davis när han vinner OS-guld i Helsingfors. Han höll ett tag världsrekordet med 212 cm.

                     ¤

Finska hoppare

I mars 2004 skrev Yrsa Stenius i Aftonbladet:

”Jag minns min ungdoms friidrottstävlingar på Olympiastadion i Helsingfors. Jag var en hängiven åskådare. Inte minst när Finland mötte Sverige i dramatiska landskamper som fick sin glöd av lika delar nationell rivalitet och nationellt broderskap, inklusive lillebrors- och storebrorskomplex. Jag minns tystnaden i stadions södra kurva när Eeles Landström och Ragge Lundberg tog mått på varandra i stavhoppsgropen. Ragge hade en bronsmedalj från OS i Helsingfors 1952 i sitt troféskåp. Landström – sedermera finländsk riksdagsman – hade sina största framgångar något senare. Men ett tag på femtiotalet var de jämspelta. Lika bedövande knäpptyst var det när de omöjliga svenska höjdhopparna koncentrerade sig på att mosa sina finländska konkurrenter. Benke Nilsson, som visst var först i Norden med dykstilen, och den långe Stickan Pettersson, som såg ut som om han klev över två meter var överlägsna – finnarna, som fortfarande hoppade innerfot eller sax, hade inte en chans. I gengäld hade Finland ett sjujäkla ess i längdhoppsgropen. Jorma Valkama, landslagets linluggige kapten, som innehade ett för sin tid fantastiskt finskt och nordiskt rekord 7,77 meter. Även han krävde att hans överentusiastiska landsmän på Olympiastadions läktare skulle hålla andan när han samlade sig till ansats och hopp. Så var det på den tiden. Toppidrottsmännen ville försjunka i sig själva när de förberedde sig på att prestera sitt yttersta. De sökte kontakt med kraftkällor inuti sig, med personliga energier och förmågor som frigjordes när de suggererade sig till att de var ensamma med Gud eller den bara himmelen. Deras ultimata insats föddes ur ljudlösheten. Så är det inte nu längre. I dag ska det till ett oherrans oväsen innan friidrottsarenornas män och kvinnor känner sig redo att ge järnet”.

Snitsaren fann artikeln på internet tre år senare och skickde den till sina läsare med kommentaren:

När snitsaren torkat sina ögon, som tårats vid minnet av hjältarna ovan, vill han tillägga att även namnet Stenius väcker hopparminnen. Rainer Stenius satte 1966 finskt rekord i längdhopp med 816 cm. Noteringen höll stånd i 39 år tills flätprydde Tommi Evilä i hemma-VM i fjol hoppade två centimeter längre. Stenius tog bland annat en silvermedalj vid EM 1962 efter giganten Igor Ter-Ovanesian från Sovjetunionen och Armenien. Trea där blev för övrigt ännu en finländare, Pentti Eskola.

Eeles Landström hoppade som högst 457 cm, Ragnar Lundberg 446 cm. Landström deltog i tre olympiader. 1952 blev han 14:e man i tiokamp, 1956 sjua i stavhopp och 1960 slutligen tog han en bronsmedalj. Han blev Europamästare både 1954 och 1958 och satte ett antal Europarekord. Ragge blev Europamästare 1950, bronsmedaljör vid OS 1952, silvermedaljör vid EM 1954 samt 5:a vid OS 1956. Ett tag innehade han Europarekordet med 444 cm. Han var även, som alla vet, en god häcklöpare med en silvermedalj på 110 meter vid EM 1950. (Det lär för övrigt vara snitsaren, som har skrivit artikeln om Ragnar Lundberg på Wikipedia (Asgams anm.))

             Eeles Landström

¤

Annons