Monthly Archives: september 2011

Arbetets son

 

”Ett fotografi föreställande sju skogsarbetare i vårsolen. Det är fortfarande snö på marken, men alla står och skrattar i bara skjortärmarna. En har klättrat upp på en annans axlar. Bilden tycks vara tagen på tjugo- eller trettiotalet. Kanske är det Martin Widmark själv som står längst fram och myser under mustaschen”.

                                                                      ¤                          ¤

Under rubriken ”Bilder ur arbetslivet” har vi tidigare på denna blogg publicerat ovanstående fotografi med bifogad text, varvid snitsaren som förklaring till den uppenbara bristen på överensstämmelse mellan ord och bild givit nedanstående detaljerade information i en kommentar, där vi även kan lägga märke till att han, åtminstone delvis, börjat tala om sig själv i första person:

”Som den pekglade och observante noterat har bilden titeln ”Beckholmen 1981″ och bakom spegeln syns väggen av ett större arbetstält, där den fotograferade gruppen höll till denna vår. I en stor bassäng därstädes förvarades delar av ett tiotal medeltidsbåtar från utgrävningarna på Helgeandsholmen 1978-1980, och gruppen hade till uppgift att dokumentera fynden, mest bordplankor och spant av ek, genom fotografering och avritning på plastfilm över ett spegelbord. Det kan tilläggas, att detta var det sista ordentligt avlönade handtag den blåtröjade fotografen längst till höger på bilden kom att göra i livet, och det var också den enda anställning han någonsin hade med månadslön. Den bifogade texten är inte ägnad att förvilla utan är spontant associerad och understryker det allmängiltiga i bilden. Citatet är hämtat ur ett brev sänt till min blivande sköterska i mars 1972 och rör ett fotografi på väggen i en stuga tillhörig en Martin Widmark i Bullmark utanför Umeå, där jag övernattade på golvet under en militär repetitionsövning. Morgonsolen lyste in genom de röda gardinerna och skogsarbetarna på väggen utstrålade den glädje som någon gång kan infinna sig bland arbetande kamrater i vårsolen. Så som på Beckholmen 1981″.

I övrigt har denna blogg haft föga eller intet att förtälja om snitsarens sällsynta gästspel i arbetslivet och ännu mindre har yppats om hur han funnit försörjning dessemellan. Att förtiga sådana trivialiteter, när vi skriver snitsarens memoarer, vore dock att göra honom mer spännande än han är, och då ämnet enligt vad han själv hävdat inte är känsligt, törs vi nalkas honom med läsarnas naturliga frågor, av vilka den första är medvetet provokativ för att väcka liv i den gamle mannen:

– Är du arbetsskygg?

– Nej då, de som såg mig bygga en tio meter lång stenmur förra sommaren skulle nog inte kalla mig arbetsskygg. Sant är dock att jag inte arbetar i onödan.

– Var det inte jumper som byggde den muren, som dessutom knappast kan anses nödvändig?

– Frånsett hans löpning lär vi leva samma liv och murbygget tillfredsställde vår skaparlust. Egen behovstillfredsställelse är ett inte ovanligt och i mina ögon fullt begripligt skäl till arbete.

– Ska arbetet inte tillfredsställa andras behov också?

– Dessbättre utesluter det ena goda ändamålet inte det andra och tvärtom. Själv nöjer jag mig med att inte göra skada och vad muren beträffar, har den möjligen sitt värde som ögonfägnad åt andra. Att den markyta som befriats från murens stenar skapat nytt arbete i form av gräsklippning, är en olycklig om än inte alls ovanlig bieffekt. Lön för mödan är inte sällan mer möda.

– Lön för mödan är väl oftast pengar på ett lönekonto. De flesta är ju tvungna att arbeta för att försörja sig?

– Det är nog en riktig iakttagelse.

– Men denna livets trivialitet tycks inte ha gällt dig?

– Också jag har fått lön och betalat skatt, även om mitt strå till den gemensamma stacken varit litet och lätt att bära.

– Enligt texten ovan ska du inte ha haft något avlönat arbete efter 1981?

– Ja, bortsett från två veckor som restaurantdiskare på OBS-varuhuset i Handen har jag hållit mig borta från lönearbete. Sant är dock att jag en period efter ovan avbildade äventyr på Beckholmen sökte alla möjliga arbeten, till och med på en korvfabrik så vegetarian jag var, men när mina talanger inte efterfrågades, drog jag den logiska slutsatsen att det var bäst för alla om jag höll mig hemma, varvid jag med fortsatt gott samvete kunde använda titeln ”hemmaman” som eufemism för min arbetsfria roll.

– Som forna tiders hemmafruar?

– Dock utan dessas ambition, vad gäller hemmets skötsel. Till och med de flesta heltidsarbetande föräldrar torde ägna mer tid åt hushållsarbete än jag någonsin funnit nödvändigt.

– Din sköterska fick kanske göra det du borde ha gjort, så som kvinnor ofta får?

– Du säger det.

– Det lär ha funnits hemmavarande barn också?

– Två, som föredrar att förbli anonyma och okommenterade på denna blogg.

– Blev de också satta på undantag i enlighet med din önskan att minimera det nödvändiga hemarbetet?

– I den mån försummelser förekommit vid umgänge med människor i min nära omgivning, har det inte i första hand gällt materiella och praktiska ting.

– Utan vad?

– Du vet lika väl som jag, att du inte får svar på sådana frågor.

– Vad sysslade du med, om du nu varken lönearbetade eller ägnade nämnvärd tid åt hushållet?

– Att jag aldrig varit sysslolös torde framgå av denna blogg, där du också finner svaret på din fråga, ehuru utspritt på olika inlägg.

– Är det din sköterska som har försörjt dig under tiden?

– Ja, delvis. I övrigt har jag levt på kapital härrörande från från min far och mor, vilka dog 1976 respektive 1987.

– Var de så rika?

– Alla någorlunda väl avlönade tjänstemän, som köpte hus i Stocksund i början av 1940-talet och därefter bostadsrätt i Mörby i slutet av 1970-talet, blev med tiden förmögna, åtminstone på papperet. Att som jag använda dessa ärvda och realiserade värden till betalning av löpande utgifter för livets uppehälle, torde däremot vara mindre vanligt. Så småningom sålde jag också min ärvda tredjedel i familjens sommarhus, för syskonsämjans skull till då gällande taxeringsvärde. Motsvarande förskingring av ärvda tillgångar kan dock inte återupprepas i nästa generation, vilket den möjligen kommer att beklaga.

– Att sälja tillgångar för att få råd med räntor och löpande utgifter, är väl just vad problemtyngda stater, landsting och kommuner uppmanas till?

– Ja, tyvärr.

– Hur förvaltade du ditt pund annars?

– Som de flesta aktiva småsparare.

– Enligt inlägget ”Stockholmssnitsaren” sysslade du under en tid med aktier och optioner. Det är knappast en aktivitet som man förknippar med dig?

– Vad gör man inte för att få pengarna att räcka.

– Och slippa arbeta?

– Det var du som sa det.

– Gjorde du några klipp?

– Sådana var tidvis svåra att undvika, men en överdriven försiktighet i medgång kombinerad med alltför stor iver i motgång begränsade vinsten och mina alltför många och små affärer lär främst ha gynnat olika mellanhänder. ”Let the profits run”, ”When in doubt, stay out”, ”Never try to catch a falling knife”. Lätt sagt!

– Köp till kräftorna och sälj till sillen!?

– Ha ha!

– Ångrar du din tid som börsspekulant?

– Jag kunde ha använt tiden bättre.

– Samlade du inte burkar och flaskor också?

– Ja, som ”Stockholmssnitsaren” plockade jag upp vad jag hittade under varma dagar, vilket gav mig några extra tusenlappar om året och sammanlagt under ett decennium en summa motsvarande en årslön, det vill säga vad jag årligen tog ut av mitt kapital.

– Så pass?

– Utan denna extrainkomst hade jag, allt annat lika, saknat försörjning ett år före min pensionering. Aktiviteten som sådan gav därtill pengarna ett värde som lätt förbisågs vid hanteringen av fiktiva belopp på finansmarknaderna.

– Har du kvar några besparingar nu?

– Nej, som framgår av diagrammet ovan tog mitt kapital som beräknat slut lagom till pensioneringen, vilket innebär att jag bara har en pension på drygt femtusen kronor i månaden att leva av. Då denna summa ungefär motsvarar mina tidigare månatliga kapitaluttag omräknade i dagens penningvärde, kan den intresserade räkna ut vilka tillgångar jag haft att knapra på.

– En ansenlig summa, som många skulle avundas dig?

– Om någon haft anledning att avundas mig detta på intet sätt exklusiva arv, har det i varje fall inte gällt mitt materiella liv i övrigt.

– Hur menar du?

– I jämförelse med trettio normala årslöner omräknade i dagens penningvärde är summan inte stor och de flesta, som fått samma arbetsfria inkomst som jag, hade valt att göra bostadskarriär eller ge livet guldkant på annat sätt, i värsta fall med ett växande behov av arbete som följd, i enlighet med vad jag ovan konstaterat i samband med stenmuren. Säkert är, att ytterst få skulle leva sparsamt och köpa tid för pengarna.

– Finns det ingenting däremellan?

– Att jag lämnat allt lönearbete bakom mig, insåg jag inte förrän i mycket mogen ålder, eftersom mina ekonomiska marginaler tillåtit mig att skjuta upp den föga lockande kontakten med arbetsförmedlingen, tills det äntligen blivit för sent att låta mig förödmjukas. Att söka arbete är principiellt emot min natur.

– Hur då?

– Det logiska förhållandet borde vara det omvända, det vill säga att arbetet söker mig. Säg vad ni vill ha gjort, så skall jag göra en bedömning av nödvändigheten.

– Menar du att arbete ofta är onödigt?

– Mycket onödigt eller rentav skadligt arbete utförs medan önskvärt eller till och med nödvändigt sådant förblir ogjort. Min positiva insats i sammanhanget torde inskränka sig till underlåtenhet i det förra fallet och möjligen har jag också varit en mindre destruktiv konsument än de flesta.

– Det låter så defensivt. Borde inte du med alla dina dokumenterade talanger ha kunna bidra mer aktivt till det allmänna bästa?

– Om jag varit beredd att betala priset i form av offentligt liv och det ansvar som därav följer.

– Du gillar att sitta och pula ifred?

– Ordvalet är ditt men tanken är riktig.

– I ditt blogginlägg ”Utan titel?”, som delvis snuddar vid problemet, antyds att du en gång rent av uttryckligen tackade nej till en assistenttjänst vid matematiska institutionen på Stockholms universitet?

– Under min studietid anlitades jag ofta som ämneskunnig tentamensvakt och en termin hjälpte jag till att rätta ettbetygsskrivningar, vilket dock visade sig kräva ett själsligt engagemang som jag inte var redo för, emedan min håg redan då låg åt ett annat håll. Jag minns att jag tänkte, att jag hellre försörjde mig på att gräva diken. När jag tackade nej till erbjudandet om en fastare och ännu ansvarsfullare anställning, valde jag troligen min bana i livet.

– Konstnärens?

– Ja, konstnärens då ännu mycket obestämda bana.

– Att kombinera denna med något intellektuellt extraarbete, borde inte ha varit omöjligt. Många konstnärer har exempelvis ägnat sig åt undervisning utan att gå under som skapande individer. Vad gjorde dig så speciell i det avseendet?

– Även ett deltidsarbete hade tagit all min tid, då jag saknade förmågan att ta lätt på mitt umgänge med och ansvar för andra människor. Följaktligen tackade jag även nej till ett erbjudande att få undervisa pensionärer i ryska språket, när jag senare höll till på slaviska institutionen.

– Men studierna som sådana hämmade tydligen inte ditt konstnärliga skapande?

– Dem kunde jag avnjuta efter behag, eftersom jag bara ansvarade för mig själv, och det sociala umgänget där kom att få stor betydelse såväl för min konst som för livet i övrigt. Någon annan nytta har jag inte haft av mina studier i ryska.

– Du har konsekvent undvikit allt arbete i nivå med din universitetsutbildning?

– Ja, om min skoltid var en olönsam investering, gäller detta i än högre grad mina studier vid Stockholms universitet. Till mitt försvar kan andragas, att jag varken tog någon annans utbildningplats eller utnyttjade dåtidens förmånliga studielån. Jag insåg tidigt, att mina studier inte skulle komma samhället till del.

– I stället började du arbeta i hamnen?

– Som extra stuveriarbetare till och från under tio år, tills jag slutligen gjorde ett snedlyft och blev sjukskriven för ryggont.

– Du valde att förstöra din kropp för att få ha din själ ifred?

– Det är din beskrivning.

– Har du någon bättre?

 

 

 

– Arbetet var fritt och omväxlande och bara undantagsvis slitsamt. Man kunde välja när man ville hörsamma hamnarbetskontorets önskemål om arbetskraft och vid stor anhopning erbjöds luckrativt övertidsarbete. Dock måste man vara morgontidig för att hinna in till uppropet klockan sex i ”Borgen” vid Slussen där även lönen avhämtades varje fredag i ett kuvert som ovan. Efter några år byttes mitt femsiffriga nummer mot ett fyrsiffrigt, vilket gav förtur vid arbetsbrist och möjlighet att stå som ”luckbas”, det vill säga att från däck vinka till kranföraren och ropa ner i lastrummet, en behaglig syssla varma sommardagar men avskydd vintertid. Av all tänkbar last jag råkade ut för, minns jag apelsinerna med glädje av flera skäl, medan ett lastrum fullt av saltsäckar eller lös, dammande spannmål aldrig uppskattades. Jag minns också den elkabel, tänkt att läggas till Åland, som i flera dygn lastades hopringlad varv efter varv och lager på lager i lastrummet. Man skulle gå med spett och se till att varven blev täta när kabeln matades ner i sin takt. Efter varje kilometer tog vi rast.

– Hej och hå?

– Nu ska du inte vara ironisk.

– Jag menar bara att det låter som ett käckt arbete, lite som rallarens fast på en begränsad yta?

– Ha ha.

– Nog brukar väl hamnsjåarnas liv ibland omges med ett romantiskt skimmer?

– Mitt liv där var för det mesta ganska färglöst.

– Mången känd kulturperson säger sig ha arbetat extra i hamnen som ung. Minns du kanske någon sådan?

– Nej.

– Ingen annan minnesvärd festlig hamnbuse?

– För att svara allvarligt på din raljant ironiska fråga, har ytterst få av kollegorna i hamnen lämnat tydliga spår i mitt minne, eftersom de oftast kom och gick utan att nämnvärt profilera sig, och säkert är att inte heller många kommer ihåg mig. De originella arbetskamrater, som hedrats med en bild överst i detta inlägg, kan jag däremot tala länge om.

– Men nu var det inte dem frågan gällde?

– Mina tankar återvänder hellre till mitt halvår på Beckholmen än till mina tio år i hamnen. Medan sjåandet i efterhand känns som en serie förlängda parenteser, fick jag våren 1981 en aning om vad ett fast arbete i bästa fall kunnat innebära.

– Funderade du aldrig på fler ”parenteser” i hamnen efter din ryggskada?

– Nej.

– Inte ens när du senare förgäves sökte arbete?

– Nej, den tiden var förbi. Behovet av extra arbetskraft hade dessutom minskat i takt med att allt mer gods transporterades i containrar eller lastades av redan på västkusten för vidare färd med långtradare. Tiderna hade förändrats.

– Ångrar du dina år som kroppsarbetare?

– Under de tio åren arbetade jag inte många dagar, varför jag inte finner mycket att ångra. Livet utspelade sig på annat håll.

– Och ditt övriga arbetsliv, eller snarare brist på sådant?

– Det blev som det blev.

– Av ett utdrag ur ”Vem är vem” från 1962, som har skymtat i ett tidigare inlägg på denna blogg, framgår att din far varit byråchef på arbetsmarknadsstyrelsen och bland annat skrivit böcker om yrkesval och yrkesvägledning. Vad sa han om dina yrkesval?

– Han sa ingenting, eftersom han satt i rullstol oförmögen att tala efter en stroke.

– Det har du aldrig sagt något om?

– Du har inte frågat.

– Men hans öga kanske talte?

– Det talte troligen mest om hans eget öde. Av efterlämnade brev framgår att han ibland önskat göra mer av sitt liv, men när han slutligen fick tid, var det för sent.

– Menar du att att han skulle ha förstått dig eller att du tagit lärdom av hans öde?

– Jag menar ingenting.

– Vad har andra sagt om ditt originella arbetsliv?

– De har i allmänhet förbigått det med taktfull tystnad. Vad de tänkt vet jag inte.

– Men själv tycker du inte, att du har något att skämmas för?

– Med tanke på den lediga tid jag haft till förfogande kan man möjligen tycka att jag borde ha ägnat mig mer åt mitt egentliga arbete.

– Du menar din konst?

– Gjort är gjort och kan inte göras ogjort.

– Men ogjort kanske kan göras gjort?

– Du slutar aldrig hoppas.

                        ¤

 

Annonser

En olönsam investering

 

    

 

Att pojken här ovan på sitt första skolfotografi blickar fånigt flinande rakt fram och inte sorgset drömmande ut genom fönstret som den självständiga flickan på Peter Tillbergs välkända målning, betyder inte att han trivs i skolan, än mindre att hans skolgång ska visa sig lönsam i något avseende. På en direkt fråga om sin första skoldag sägs han svara att ”det är ett förfärligt slöseri med tid”, och denna torrt sakliga inställning ska i huvudsak komma att följa honom under de tolv år han tillbringar i skolbänken.

Under sin skoltid kommer pojken att möta ett tjugotal lärare, av vilka några ska hålla eleverna i helt omotiverad skräck, medan andra lika oförklarligt kommer att sitta övergivna och hjälplösa i katedern. De goda pedagoger, som emellanåt gästspelar, kommer pojken att frukta, emedan de har en obehaglig förmåga att inte lämna honom ifred, trots att han sitter och försöker gömma sig längst bak i raden vid fönstret, mestadels utan att ha hunnit göra sin hemuppgift ordentligt. Några lärare ska bli ihågkomna för sin originella framtoning, om så bara i form av namn, utseende eller något säreget yttrande. Förutom den excentriske lektor Tegnaeus, som presenterats i ett tidigare inlägg, ska pojken komma att minnas en gymnastiklärare, som i sin fysiska fostran söker efterlikna sin nästan namne, Per Henrik Ling, vidare en högdragen, sarkastisk lärare i engelska och franska, elakt beskriven i någon av Jonas Gardells böcker samt en på den tiden välkänd studentspexare, som pratar om allt utanför det ämne han är satt att vikariera i, varvid pojken bibringas den enda sexualundervisning han kommer att minnas från hela skoltiden. En svensk mästare i längdhopp med ett personligt rekord på 7,36 kommer att ge pojken högsta betyg i matematik och vara funktionär, när han vinner längdhoppet vid den årliga kampen mot grannkommunernas skolor, och pojken ska heller aldrig glömma den biologilärare, som stående vid fönstret demonstrerar fotosyntesen genom att fånga solljuset med sin högra hand för att sedan med en smäll förena luftens koldioxid med vänsterhandens vatten, därvid upprepande frasen ”nitar dem tillhopa”.

 

  

   

Pojken kommer att få drygt tjugo terminsbetyg, enligt vilka han trots sin lättja aldrig blir underkänd och även lyckas undvika det lägsta godkända betyget ”B”, utom i ämnet ”musik”, där han enligt statistiken ovan är ensam sämst i klassen, troligtvis emedan han sitter tyst, när övriga elever åtminstone försöker sjunga, och han ges också ”B”  i ”gymnastik med lek och idrott”, innan hans talanger för friidrott sätter spår. I folkskolan får han några gånger ”litet a” i geografi, vilket är begripligt med tanke på hans intresse för kartor, medan samma betyg i ämnet ”kristendomskunskap” i tredje klass förklaras av att han på kartan längst bak i bibeln lär sig namnen på Jakobs tolv söner. Likaledes räcker det att i femte klass ha ordning på de svenska konungarna för att få detta näst högsta betyg i historia. Minst tre gånger kommer pojken att räcka upp handen för att namnge Kristofer av Bayern, varje gång belåtet konstaterande att ingen annan tagit vara på denna enkla gratispoäng. Han ska också komma att minnas hur han oväntat frimodigt berättar om Gustav II Adolfs död, varvid han använder uttrycket ”Det berättas att”, som han tycker låter initierat. Annars kommer pojken ogärna att tala inför publik, varför de två föredrag han tvingas hålla, ett i sjätte klass om den första världsomseglingen och ett i första ring om författaren Sigfrid Siwertz, ska fylla honom med skräck. 

I övrigt kommer polken att överleva skolgången med ett minimum av arbete, ty med god receptivitet och förmåga till abstrakt tänkande, kommer han att ha lätt för att lära sig språk och i ämnet ”matematik” får han i fjärde klass betyget ”A”, vilket är ovanligt och påtvingar honom en självbild som matematisk begåvning, några år senare ytterligare bekräftad, när hans namn nämns i tidningen efter en delad 16:e plats och en poäng från final i Svenska Dagbladets matematiktävling. Något mattesnille som studerar på egen hand är han dock inte, ty han har inget genuint intresse för ämnet utan nöjer sig med läroböckernas kunskap, som han tycks ha ovanligt lätt att ta till sig, och hans tid som matematikstudent kommer att avslutas utan saknad efter några terminer på universitetet.

 

   

 

Av klasskamraterna på bilden ovan känner pojken flera sedan länge, varför han inte behöver riskera vad som senare ska komma att kallas ”mobbning” i skolan, varken i form av sofistikerad utfrysning eller av det primitiva slag han bevittnar, när en stackars gosse vid namn Otto gråtande söker undkomma en svans av barn som skanderar ett upprepat ”Otto Potto”.  I inlägget ”Awesome Boy” har Tildo berättat om en påtvingad brottning med någon kallad ”dräggelkonstapeln”, men de vanliga slagsmålen omgivna av påhejande barn ska pojken komma att slippa. Vid ett tillfälle ska han kasta en hård isboll i huvudet på en äldre elev, som dock får leta förgäves efter någon att hämnas på, ty ingen tror den lille gossen om ont. Han kommer även att minnas hur två pojkar ur en grannklass, den ene begåvad med en påfallande fult kraxande röst, förgäves söker reta honom med det i hans smak föga kreativa tillmälet ”Apan, paddan, grodan”, och när två flickor får för sig att bakifrån dra i hans utstående öron, behandlar han dem som luft, varefter kränkningen snart upphör. I övrigt kommer han inte att minnas någon närmare kontakt med det motsatta könet förutom i de få lekar, där han får tillfälle att jaga eller bli jagad av detta. Till de så kallade hippor, där pojkar och flickor förväntas umgås, kommer han lyckligtvis inte att bli bjuden, varför läsarna av detta inlägg slipper den eljest obligatoriska barndomskildringen av traumatiskt deltagande i ”ryska posten” eller liknande initiationslekar. En termin i dansskola ska pojken dock genomlida, innan han inser att han har rätt att bestämma över sitt eget liv och enkannerligen sitt uppträdande som man. Bland kamrater accepteras hans tillbakadragenhet på området, emedan han inte förväntas hysa sådana intressen, ty trots att hans ögon ständigt är ute på spel, kommer han att behålla sina tankar för sig själv och först som mogen konstnär erkänna sina svagheter enligt nedan.