Rysare i sommarnatten

När jag skrev föregående inlägg drog jag mig till minnes en historia jag hörde för mer än femtio år sedan. Jag hade i de nedre tonåren en så kallad raketradio, ur vilken jag via en sladd med öronmussla kunde lyssna på ”Blå tummen” och andra av den tidens spännande humorprogram efter sänggåendet. Tydligen sändes en tid också något slags sena skräckhistorier, av vilka jag mycket väl kommer ihåg två stycken, inte för deras kuslighet, ty naturligtvis har jag hört kusligare rysare, utan för de fantasifulla tankar de väckte.

Den ena historien utspelade sig, efter vad jag minns, i ett framtida USA, där det just hållits presidentval med knapp seger för en ung kandidat, vars bild syntes överallt, så även på väggen i ett laboratorium för tidsresor, som ordnades av en forskargrupp. Huvudpersonen, möjligen engagerad i den nyvalde presidentens kampanjarbete och nöjd med valutgången, hade av oklara skäl beviljats göra en resa bakåt i tiden. Hur denna gick till rent tekniskt minns jag inte, mer än att han måste följa strikta regler, för att besöket i dåtiden inte skulle påverka framtiden, det vill säga historiens nutid. Bland annat var han tvungen att under ledning av en vägvisare hålla sig till en upphöjd spång, varifrån han kunde se men absolut inte fick vidröra naturen nedanför, där jätteödlor och andra urtida djur rörde sig bland höga ormbunkar, och där stora insekter surrade i den tropiska värmen. Säkert hände åtskilligt där för milliontals år sedan, som jag har glömt, men när huvudpersonen kom tillbaka till framtiden, upptäckte han en liten krossad fjäril under sin sko. Han sade dock inget därom till någon i tron att hans oförsiktighet var betydelselös, och efter vad han kunde se var allt i laboratoriet och utanför fönstret så som han hade lämnat det. Likväl anade han svagt att någonting var annorlunda i rummet, men han förstod inte vad. Så föll hans blick på väggen där den nye presidenten tittade ner från sin bild.

Den andra av de två historier, jag hörde som ung i mörkret, handlade också om en framtida resa men inte i tiden utan i rummet, närmare bestämt långt bort till en främmande planet, som beboddes av intelligenta, helt människolika varelser, till vilkas egenheter dock hörde, att de förutom att tala och förstå jordiska språk även kunde läsa tankar. I gengäld saknade de all förmåga att uppfatta bildspråk, varför alla yttranden och tankar tolkades bokstavligt, något som den gästande jordiska expeditionen var väl införstådd med, och för säkerhets skull hade den även utrustats med ett slags hjärnspärrar som hindrade alla tankar att läcka ut. De främmande varelserna var extremt gästfria och måna om att tillfredsställa alla uttryckta önskemål, och den sista kvällen före avfärden bjöds det jordiska sällskapet på en konsert med pianospel av någon kvinnlig virtuos. Som tack för besöket fick slutligen huvudpersonen, expeditionens ledare, en inslagen present av världfolket, med förklaringen att de så gärna velat ge honom något som han önskat sig. Vad det kunde vara begrep han inte, då något som liknade önskemål aldrig framförts efter vad han kunde erinra sig. Under pianokonserten hade han visserligen ett kort tag haft sin tankespärrmackapär avtagen för att höra bättre, men då hade han bara njutit av musiken och inte haft plats för tankar på annat. Så mindes han plötsligt och blev kall av skräck. När han beundrat pianistens spel hade han tänkt: ”Åh, den som ändå hade hennes fingrar!”.

Dessa två kortfattat återgivna berättelser är naturligtvis bara rekonstruktioner utifrån oklara minnesfragment. Av den första historien kommer jag egentligen inte ihåg stort mer än bilden på den nye presidenten, som lika väl kan ha varit en tidningsrubrik om vilken vald ledare som helst, samt spången i det förhistoriska landskapet som inte nödvändigtvis behöver ha varit från dinosauriernas tid, och den trampade fjärilen som kan ha varit vilken flygande insekt som helst. I den andra berättelsen kan på samma sätt mötet mellan civilisationerna lika gärna ha ägt rum på jorden med spel av en jordisk pianist, som jag svagt anar kan ha varit huvudpersonens hustru, vilket skulle göra den välmenta gåvan än makabrare. Huvudsaken i mitt minne är historiernas poänger, där i båda fallen små misstag trots sträng försiktighet får otrevliga konsekvenser, så som ofta sker i sagorna, och måhända har berättelserna format mina tankar såväl kring ordets makt som kring den triviala determinismen.

Annons

Bortom gränsen

   

Då jag erfarit, att några rader om ”den triviala determinismen”, som smugit sig in i min förra intervju, har vållat problem för en del läsare, känner jag mig tvungen att ställa mig ytterligare några förtydligande frågor, varav den första gäller det egendomliga begreppet som sådant:

– Varför kallar du determinismen för ”trivial”?

– I brist på tillräcklig kännedom om det filosofiska begreppet ”determinism” har jag spontant valt att tala om ”trivial determinism” för att beskriva det självklara förhållandet, att inget uppstår ur intet utan alltid beror på något eller kommer någonstans ifrån. Till allt finns en fråga ”varför”, om man så tvingas in till minsta elementarpartikel, tillbaka till Big Bang eller för den delen bort till alla berömda fladdrande fjärilar på andra sidan jorden, och redan som barn kunde jag undra, var mina tankar kom ifrån och varför jag ”ville” just det jag ville. När jag tycker att tankegången är trivial, menar jag helt enkelt att jag inte förstår hur det skulle kunna vara på något annat sätt.

– Tycker inte alla så?

– Ja, det gör de nog, om de tänker efter. Tveksamheten handlar troligen mer om fenomenets relevans och tillämpbarhet.

– Hur då?

– ”Determinism” kan felaktigt uppfattas som att allt är förutbestämt i meningen att det inte är något att göra åt vilket skulle vara handlingsförlamande. Jag kan också tänka mig att begreppet ger ett sken av befrielse från ansvar och skuld och att det i förlängning kan tänkas användas som försvar för alla slags handlingar.

– Men så är det alltså inte?

– Nej, på sätt och vis är det snarare tvärtom.

– Hur då?

– Enligt den triviala determinismen är inte bara nuet, som jag tidigare förklarat, en följd av det förgångna, utan framtiden är av samma skäl även en följd av nuet och sålunda påverkbar, vilket borde göra oss hoppfulla i tanke och handling.

– Hur kan man påverka framtiden om den samtidigt är förutbestämd?

– Också all påverkan av framtiden omfattas av bestämmelsen, även om vi i vårt medvetande uppfattar våra initiativ som självständiga, vilket de i denna mening också är.

– Vem eller vad är det som har bestämt framtiden?

– Allt som har föregått den enligt det tidigare barnsliga resonemanget. Man kan också tolka participformerna ”förutbestämd” eller ”determinerad” utan agent i betydelsen ”unik”, vilket också den gängse bestämda formen ”framtiden” anger. Av alla tänkbara framtider kommer vi i vår gemensamt upplevda värld att möta endast en, som alltså i denna mening är bestämd, ehuru ännu okänd, och allt vi tänker och gör för att påverka framtiden, kan i efterhand betraktas som ”det vi tänkte och gjorde” men idag som ”det vi kommer att tänka och göra”. Ett tredje sätt att se determinismen, vore att betrakta tiden på samma sätt som rummet, varvid framtiden existerar på samma sätt som platser gör det, även när vi inte är där.

– Du menar att framtiden redan är här?

– Nej, den existerar men är inte här och nu, lika lite som Tristan da Cunha är här i vår rum-tid. Om man vill kan man säga att framtiden är här i rummet men inte i tiden, medan ön i Atlanten är här i tiden men inte i rummet, i varje fall inte i alla dess tre dimensioner.

– Det verkar ju helknäppt?

– Men medge att tanken är kul.

– Har det här verkligen någon betydelse för normala människor?

– Naturligtvis inte.

– Icke desto mindre säger du, att du ”har svårt att se någon fri vilja och ett därav följande individuellt ansvar”?

– Jag menar bara, att jag har svårt att förstå vad en ”fri vilja”, som lever sitt eget liv oberoende av den triviala determinismen, skulle kunna vara för något, men i övrigt har jag inga problem med begreppen. Att allt som sker i våra huvuden har en orsak i den triviala meningen ovan, hindrar mig ju inte från att uppleva en fri vilja och känna såväl ansvar som skuld. Med ännu en egen definition skulle man kunna hävda, att vi har en fri vilja, som är omedvetet underordnad den triviala determinismen, och jag ser ingen motsättning mellan min påminnelse om denna verklighet och ett normalt moraliskt tänkande och handlande, ty för mig rör det sig om helt olika slags begrepp.

– Vad är det för mening att påminna om något som egentligen saknar betydelse?

– För mig är det en ofrånkomlig påminnelse. Även om den till sitt innehåll saknar tillämpning som moralisk vägvisare, hjälper den mitt omdöme från att hamna på avvägar, ty inte sällan finner jag hos förment rättrådiga människor en förenklad människosyn, som man skulle kunna tolka i termer av ”bristande deterministisk insikt”, även om det filosofiska begreppet som sådant är en efterkonstruktion.

– Vari ligger den förenklade människosyn, du tycker dig observera?

– Människans oförmåga att bedöma andra efter deras förutsättningar, varvid de betraktas som bättre eller sämre kopior av henne själv, samtidigt som hon inte förmår se andras mörker i sitt eget, allt bottnande i en rädsla för tänkvärda svar på svåra frågor, som följaktligen anses otillbörliga att ställa.

– Men du själv är tydligen inte rädd att ställa svåra frågor?

– Jag är tacksam att kunna se skillnaden mellan att ”förklara” och att ”försvara”, liksom mellan människan och hennes handlingar.

– Även mellan Hitler och hans ”handlingar”?

–  I ”Min kamp 6” finns ett längre kapitel om den unge Adolf Hitler och hans tid, där Karl Ove Knausgård med hjälp av såväl ”Mein Kampf” som andra biografier och vittnesmål söker svar på frågan ”varför?”, och tidigare har även andra visat intresse för Hitlers barndom av liknande skäl. I mångas ögon är sådant sökande bara ägnat att befria en otäck massmördare från ansvar och förringa hans brott, men för mig är det ett konstruktivt sätt att förstå sådana människor och ytterst mig själv. För egen del lär Hitler, liksom även aktuellare massmördare, mindre gärna ha velat se sig i analytiskt ljus, vilket inte är oviktigt i sammanhanget.

– Så du menar att även onda människor har något att lära dig?

– När människor talar om ”ondska”, uppfattar jag det inte sällan som ett sätt att slippa tänka vidare. Jag är tvärtom intresserad av, vad personifierad ”ondska” har gemensamt med mig och vad som skiljer oss åt, ett perspektiv i vilket jag är tacksam för att inte ha blivit själsligen värre skadad än jag blivit, och för att min begåvning senare hjälpt mig att i lämplig omgivning hitta moraliskt godtagbara kanaler för mina kompensatoriska behov.

– Du har använt ordet ”tacksam” några gånger här?

– Visst kan även jag känna stolthet och i värsta fall självgodhet, men i den triviala determinismens perspektiv är tacksamhet en mer logisk känsla.

– Men nog var väl Hitler ond?

– Oavsett ordval, återstår frågan, när och varför? Om han hade stupat i första världskriget, skulle ingen i efterhand ha kallat honom ond.

– Eller om han kommit in på konstakademien i Wien?

– Tanken är intressant.

– Han kanske var ond i sig själv?

– Genetisk ondska vore väl determinerad om något.

– Han var ond för att han valde att vara ond?

– Och låt mig då gissa, att han valde att vara ond för att han var ond, det vill säga att han var ond för att han var ond.

– Varför pratar vi om Hitler?

– Som extremfall är han ett tacksamt exempel, när mina tankegångar ska sättas på prov, medan resonemang kring mer närliggande ”ondska” hotar att skymmas av känslor. Starka sådana är begripliga och har sin berättigade plats, men när de tar form av åsikter, blir jag bekymrad.

– Du tycks bekymra dig mer för människans syn på sin nästa, än för de brott och det lidande denna nästa trots allt ansvarar för?

– Vad gäller det senare förutsätter jag underförstådd samstämmighet, medan den bekväma, förenklade rättrådighet, jag bekymrar mig för, sällan ifrågasätts, trots att bådadera är utslag av samma brist på inlevelse. I sin normalitet är de fåvitska människornas reaktioner ofta mer skrämmande än de undantag, om än aldrig så otäcka, de handlar om.

– Du låter uppgiven, men samtidigt överlägsen?

– Att synen på vad som är en människa förändras över tid och rum, ger mig ett visst hopp om mänskligheten. Vad min påstådda överlägsenhet beträffar, döljer jag den så gott jag kan.

– Du känner dig således överlägsen?

– Låt oss säga, att jag är tacksam för min vilja och förmåga att tänka och jag blir glad, när jag finner samma strävan hos andra.

– Om den åtalade vid den aktuella rättegången i Oslo lär en tillkallad psykiater ha yttrat ungefär: ”Det är inte en demon vi ser framför oss utan en medmänniska”. Vad säger du om det?

– Jag säger, att det var modigt sagt.

– Så du tycker att en kallblodig massmördare är din ”medmänniska”?

– Ja, om jag nödvändigtvis måste svara på den egendomligt formulerade frågan.

– Hur då egendomligt formulerad?

– Det är inte i egenskap av kallblodig massmördare han är min medmänniska.

– Många läsare torde ändå ha svårt att acceptera ordvalet i sammanhanget?

– Det är inte mitt, även om jag förstår det.

– Vad tycker du att man ska göra med den typen av ”medmänniskor”?

– Det tror jag att de, som är utbildade för uppgiften, kan svara bättre på.

– Så du tror på rättvisan ändå?

– I trivialdeterministiskt perspektiv är den utopisk, eller meningslös att tala om, men mot bakgrund av vad jag tidigare sagt, är jag tacksam, så länge den jordiska rättvisan handhas av juridiskt utbildade specialister, som förmår hålla stånd mot folkflertalets primitivare önskemål om lag och ordning.

– En elitistisk syn på rättvisan?

– Hellre det än en populistisk sådan.

– Du har kallat inlägget ”Bortom gränsen”. Vad är det för gräns det handlar om?

– Med anledning av en nyutkommen bok om pedofili, såg jag någonstans någon rekommendera en ”bortre gräns för empati”, oklart om den avsågs gälla allmänt eller bara handlade om tyckarens egen begränsade empatiska räckvidd.

– Tycker du att empati ska vara gränslös?

– Våra känslor rår vi inte över, men åtminstone en vag insikt om, att något finns att söka bortom de gränser vi stakat ut, vore önskvärd.

– Medvetenhet om ”den triviala determinismen”?

– Om man så vill.

– Men inte nödvändigtvis?

– Nej.