Populärpsykologiskt bevandrade läsare, enkannerligen sådana med intresse för egna förklaringar, finner rikt analysmaterial i snitsarens memoarer, där flera av de svårigheter och egenheter han redovisar från sin uppväxt kan tolkas i ljuset av modern diagnostik kring medfödda mentala handikapp. Hans återkommande tvångstankar och påtagliga intresse för ordning och systematik på bekostnad av känsligare och mindre kontrollerbara verkligheter är symptom, som kan föra en amatörpsykologs tankar till diagnoser inom vad man kallar ”autismspektrum”.
En noggrannare och mindre enkelspårig granskning ger emellertid snart en mer nyanserad bild. Icke minst saknas hos snitsaren de ”kognitiva svårigheter” som sägs känneteckna personer med identifierbara syndrom, ty medan han uppvisar många av sagda syndrombärares vanliga talanger, lider han varken av bristande tidsuppfattning eller oförmåga att planera, och i fråga om vardagens bekymmer tycks han vara flexiblare än de flesta. Vad gäller ”Theory of Mind” handlar hans problem mer om överambition än om otillräcklighet, och hans känsla för ironi och subtil undertext är synnerligen välutvecklad. Allmänt förefaller hans sinne vara alltför rörligt och inkonsekvent eller sakna tillräckligt fokuserad energi för detta slags namngivna diagnoser, och på en direkt fråga om hur han själv ser på sitt själsliv, svarar han:
”Medan varje människas verklighet utgör sin egen diagnos, är psykologiskt eller psykiatriskt fastställda sådana i bästa fall användbara verktyg, och de teorier, som ligger till grund för dessa, är på sin höjd ett slags modeller för verkligheten. Var tid har haft sina mer eller mindre fruktbara modellbyggen, och som barn av 1970-talet tolkar jag det mesta i mitt inre med den tidens begrepp om ”neuroser” i form av ”försvar mot bortträngda känslor”, där vokabulären hämtats ur den tidens psykologiska populärlitteratur. De flesta av mina avvikande intressen och mentala egenheter kan enkelt förklaras med att vi väljer våra neurotiska försvar efter talang, och jag föreställer mig också att de spänningar i hals och axlar, som påtvingar mig skenbart ofrivilliga rörelser, skulle förlösas i känslouttryck under en kroppsterapeutisk behandling”.
När bilden ovan utan närmare förklaring publicerades på snitsarens blogg under rubriken ”Primalterapi”, undrade en läsare försiktigt, om det handlade om ”ett färskt eller ett gammalt skri”. I en kommentar, där han uppenbarligen ännu såg sig separerad från sitt konstnärsjag, svarade snitsaren med oväntad rättframhet:
”Målningen har titeln ”Umeå 1978″ och kan tolkas både som en sedd och som en symboliskt känd verklighet. Den målades vårvintern 1978 i ett studentrum på Pedagoggränd i Ålidhem i Umeå, dit konstnären och jag veckopendlade och där vi mantalsskrivit oss för att få tillgång till den exklusiva form av terapi som där märkligt nog gavs under landstingets tak. Till vårt ringa försvar skall sägas att jag faktiskt tog viss del i universitetets tjugopoängsundervisning i finska mellan sessionerna. Vad beträffar det efterfrågade skriet, eller jämförbara yttringar av bortträngda känslor, behöll vi allt sådant motsträvigt kvar inom oss under alla konsultationerna, men denna hittills enda kontakt med professionell själavård hade ändå sitt värde, såväl för mig som för konstnären. Det periodiska livet i en studentkorridor var också en spännande erfarenhet”.
Då primalterapi i den psykiatriska historiens ljus har kommit att betraktas som en tillfällig förvillelse och inte sällan ansetts ”flummig”, torde våra läsare undra hur snitsaren, känd som en rationellt tänkande människa, har kunnat hänge sig åt något sådant. Han svarar som han brukar, att oavsett om sagda terapiform är fruktbar eller ej, har den en inneboende självklar logik som tilltalar honom, och i efterhand ser han detta steg mot sitt inre som det på många sätt modigaste och klokaste han försökt ta.
I en förfalskad version av ”Det stora jättebrevet” från tiden kort efter snitsarens besök i Umeå har den femte frågan i det femte benet, ”Ni själv?”, ersatts av den mer speciella ”I terapin?”, varvid ordväxlingen fått följande lydelse:
– Vad är det för en svamp som liknar en kamel med vita taggar?
– Vittaggad kamelsvamp !
– Men vad är det för en tagg som liknar en kamel med vita svampar?
– Rimfrost !
– Inte här i öknen väl?
– Ni säger det !
– Vad är det då för en kamel som liknar vita taggar på en svamp?
– Det är ju jag !!!!
– I terapin?
– Nej efteråt, hos farbror Steffe !
På vår berättigade fråga, om snitsaren möjligtvis haft något att skaffa med detta tillrättalagda alster, svarar han som alltid undvikande, men säger sig ändå förstå tanken bakom den förvanskade repliken, och som avslutning på sitt blogginlägg tilläger han tyst:
”Ännu kan jag någon sällsynt gång känna ett styng av saknad efter mig själv och dåligt samvete för att ha övergivit vägen dit, men till de psykologiska försvarens natur hör per definition en förmåga att finnas till, och så länge inget hotar dem i form av ansvar för en viktigare verklighet, kan de utvecklas i fred och ge mig ett liv som väl fungerande neurotiker inom gränserna de stakat ut i den anpassade tillvaro vi kan kalla ”Efteråt hos farbror Steffe””.
*
Tillägg 190707:
När snitsaren många år senare på skoj låter sig diagnosticeras på internetsidan ”bokstavsdiagnoser.se” erhåller vi (trots medvetna val av autistiska alternativ vid tveksamhet) detta svar:
”Du visar inte symtom på autismspektrumtillstånd. Svaret är baserat på ditt resultat, 11 poäng. Du fick ett lågt resultat i detta test vilket tyder på att du inte visar symtom på autismspektrumtillstånd. När detta test har utvärderats på kontrollpersoner är genomsnittsresultatet ungefär 16,4 poäng. Män brukar få något högre, 17 och kvinnor något lägre, 15 poäng. 80 procent av testpersoner med autism får 32 poäng eller mer i detta test.”
Troligen föll autismdiagnosen på frågor om inlevelseförmåga, fantasi, flexibilitet och förmåga att fårstå undertext och tolka subtila signaler. Snitsaren hävdar ibland självironiskt att han ”känner människorna”, men sant är dock att han troligen är ovanligt kompetent när det handlar om att ana andra människors tankar och känslor, och i den mån han känner osäkerhet uppfattar han den som fruktbart avvaktande, ofta omgiven av alltför snabba och fyrkantiga tolkningar, inte sällan med olika egna jag som otillräckliga referensramar. Denna av allt att döma goda egenskap hos snitsaren bottnar naturligtvis i hans egen i barndomen förvärvade överkänslighet.
Efteråt hos farbror Steffe 