Ovanstående tuschmålning, betitlad ”Kung”, här något beskuren, målades 1966 av den konstnär som tidigare granskats på denna blogg och vars barnteckningar visats i föregående inlägg. Målningen, som i verkförteckningen givits nummer 2, är det äldsta bevarade konstverket av den vuxne konstnärens hand, och för dess överlevnad kan vi tacka en välvillig betraktares uppmuntrande omdöme inför en lättsmickrad upphovsman, ty målningen lär nu återfinnas inramad i London, varifrån fotografiet ovan har sänts oss. Till skillnad från andra alltför lättsinnigt bortskänkta alster behöver detta enkla konstverk inte heller skämmas för sig, ty det målades, eller snarare tecknades med pensel, av en tjugoårig konstnär, ännu obevandrad i konsthistorien och lyckligt opåverkad av det samtida konstlivet, men uppfylld av en önskan att manifestera sig själv i sitt skapande.
På sitt samvete hade han redan ett mycket kort gästspel som filmare, med bland annat två mycket enkla, svartvita åttamillimetersfilmer, ”L’oeuf” och ”Tunnan”, där en man iklädd egendomlig hatt och rock finner, som titlarna antyder, ett ägg respektive en tunna, för att därefter, med nämnda föremål i handen respektive över huvudet, bli galen. Dessa sedermera förstörda, omogna förstlingsverk, där han själv ansvarade för manus, regi, fotografi, skådespeleri och produktion, kan vi le åt idag, men konstnären försäkrar att de gjordes på största allvar, och i den mån hans verk avsågs locka till skratt, förväntades detta bottna i osäkerhet, ty gåtfull humor tycks ha varit hans enkla språk vid denna tid, såväl i filmkonsten som när kameran snart byttes mot penna och pensel.
Förutom det absurda motivet i målningen ovan noterar vi hur alla detaljer i den annars harmoniskt komponerade helheten har tecknats felaktigt och fult. Denna medvetna tafatthet gav inte bara en befrielse från kravet på korrekt återgivning och ytlig snitsighet utan var också ett raffinerat stilmedel, som tillät konstnären att uttrycka sig själv utan risk för att behöva synas. Dessutom ansåg han troligen denna egna antiestetik vara djupt originell, ty han hade ännu inte sett mycket av den västerländska konstens medvetna och omedvetna former av seriös naivism. Än mindre torde han ha känt till begreppet ”zhuo” i det kinesiska tuschmåleriet, där ett spontant, till synes valhänt uttryck befriar konstnären från hämmande skicklighet och målningen från ytlig skönhet. ”Zhuo”, som kan översättas med ”klumpig” eller ”tafatt”, motsvarar som konstnärligt begrepp ungefär franskans ”gaucherie”, där den väntra handen befriar den högerhänte från högerhandens inlärda hämningar. Bilden nedan, som lär föreställa en gris i månsken, är liksom informationen ovan hämtad från katalogen till utställningen ”Mästare från Kina” på Liljevalchs Konsthall 1989. När vi googlar ordet ”zhuo” i olika kombinationer finner vi emmellertid inget som tyder på att begreppet är välkänt i konstvärlden, varför vårt inlägg pryder sin plats som informationskälla, och för egen del finner vi termen ”zhuo” praktiskt kort och associationsfri för ett västerländskt öra.
Om vi önskar finna inspirationskällor för den unge konstnären och influenser till det konstverk som visas överst i detta inlägg, bör de inte sökas i den etablerade konsten utan snarare bland de skojiga illustrationer i böcker och tidningar, som tillfälligt hamnat i konstnärens händer. Vi vet att han ägde en samlingsvolym av Blandaren från åren 1863-1943 samt, inte minst viktigt i sammanhanget, Povel Ramels ”Min galna hage”, med geniala teckningar av författaren.
När den oerfarne konstnären senare fick en bok om den tyska expressionismen i julklapp och besåg en stor utställning av Emil Noldes verk, väcktes hans intresse för vad andra gjort före honom, och varje ny upptäckt satte nya spår hans konst. Han köpte oljefärger och fyllde stora dukar med egendomliga motiv ur fantasin, men från denna sista tid som oskyldig och medvetet tafatt målare återstår bara ett fåtal fragment, och när konstnären i ett tidigare blogginlägg porträtteras som ung med röd hatt på huvudet och pensel i munnen, ska han snart anträda en ny väg mot ett sinnligare måleri än hans distanserade zhuomåleri kunnat erbjuda.
Även om konstnären idag vågar kännas vid såväl sin ABC-bok från 1979 som de konstverk han skapat i Tildos skepnad på denna blogg, har dessa omisskännliga återfall i zhuo-genren inte fått plats i hans verkförteckning, och någon befriande syntes i form av sinnlig tafatthet eller tafatt sinnlighet tycks han ännu inte hittat. Troligen inser han att även antiestetik är ett slags estetik och anar att dess frihet bara har ännu en fängelsehåla och ytterligare tvångsarbete att erbjuda honom.
Efteråt hos farbror Steffe 