Du 3

Om föregående blogginlägg inte avslutats så naturligt med berättarduets död och sista vila i en minneslund, hade det kompletterats med nedanstående berättelse om ännu ett raketäventyr som utspelat sig långt senare, närmare bestämt den 6 juni 2002 i samband med firandet av Stockholms 750-årsjubileum. I stället blir denna föga märkvärdiga händelse ämne för ytterligare ett inlägg med vars hjälp snitsarens blogg kan leva vidare några veckor till, och då det nyfunna stilgreppet att berätta självbiografiskt i andra person fortfarande känns spännande och av allt att döma har varit framgångsrikt, saknas skäl att inte spinna vidare medan ullen är varm: 

Du är nu femtiosex år gammal och efter en lång dag som ”Stockholmssnitsaren”, vars kringvandrande existens beskrivits i ett tidigare blogginlägg, har du hamnat vid Kungsträdgården där folk trängs i samband med något stökigt evenemang. Ur högtalarna hör du Täppas Fogelberg berätta om hur det är att som boende i Gamla Stan tvingas dela tvättstuga med kungliga slottet, och publiken skrattar mycket lamt åt hans fomulering ”Ni vill inte veta hur kungens kalsonger ser ut”. Den ljusa junikvällen till trots tycks man också ha ordnat ett fyrverkeri som är i full gång när du passerar Strömgatan och möjligen har du stannat till för att ägna det en stunds uppmärksamhet, när du känner hur något hårt träffar dig uppifrån på din bara hjässa. Det gör ordentligt ont och när du känner efter med handen upptäcker du att det blöder. På marken bredvid dig finner du blodflödets orsak, ett föremål som bedöms vara en bit av höljet till en raket och som du tar med dig när du målmedvetet styr dina steg mot det tält där festarrangörerna håller till. Du känner samma opersonliga ilska som när du slår tån i en tröskel eller huvudet i en dörrpost, men när du går in i tältet riktar du din vrede mot den första person du ser och tilltalar denna: ”Hörru pajas!”. Sedan du förklarat din belägenhet blir du emellertid väl omhändertagen, varför du snart ångrar dina ord. Du får såret omsett och som ytterligare plåster på detta ett glas vatten och ett äpple, ty till skillnad från arrangörerna av det fyrverkeri, som ett halvt sekel tidigare vållade dig betydligt värre lidande, är alla här både medlidsamma och ångerfulla, vilket säger något om hur tiderna har förändrats. Ångerfull är även Täppas Fogelberg som sitter i samma tält efter fullbordad insats, men när han beklagar sitt dåliga framträdande försäkras han  (föga sanningsenligt)  om att han ”varit jättebra”. Själv ger du dig snart iväg mot nya äventyr, närmast till ett övergångsställe vid Hamngatan, där en stor bil med vältränade ynglingar i förarhytten och på flaket tutar åt en skröplig åldring som går långsamt över gatan och som när han hötter med käppen blir skrattande upplyst om att ”Den här bilen är hårdare än du”. Eftersom du fortfarande har förhöjd adrenalinhalt i blodet och känner sympati med den gamle mannen som i likhet med dig själv tidigare har fått sitt livsrum beskuret av högljudda representanter för en tid han inte känns vid, gör du något du efteråt kommer att förvånas över. I din hastigt uppflammande vrede harklar du dig och spottar i handen för att sedan vid passage av bilen kasta loskan över axeln upp på flaket, där den att döma av ilskna kommentarer träffar mitt i prick, varefter du lugnt och oskyldigt vandrar vidare utan att vända dig om.     

Du 2

Du är åtta eller nio år gammal och har följt med din kamrat och hans familj för att bevittna det traditionella valborgsfirandet vid hamnen i Stocksund och du står och tittar upp i skyn, där fyrverkeriet lider mot sitt slut, och en av de sista spektakulära pjäserna exploderar ovanför ditt huvud och sprider sig i ett antal mindre raketer som i sin tur avslutar sina snabba spiralfärder i ett smattrande och blixtrande skådespel, när du märker att en av dessa ”raketormar” (som du i brist på bättre ska benämna dem efteråt) har kommit hotande nära dig och du plötsligt bedövas och förblindas av något som du bara svagt anar har med detta att göra. Du känner ingen smärta, men du står hjälplös och helt förvirrad tills en okänd man tar hand om dig och leder dig bort till arrangörerna av fyrverkeriet, där någon säger att ”så går det när man står för nära”, en förklaring som du och alla i din omgivning sedan samstämmigt anser ovanligt korkad, eftersom du och din kamrat stått mitt i en folksamling. Du gråter, men utan att kunna minnas det efteråt, och senare ska du envist föreka dina förväntade tårar, inte alls av skam utan av sanningslidelse, ty du litar mer på dina sinnen än på din kamrat som lika bestämt hävdar att sättet du gråtit på varit lika karaktäristiskt för dig som lukten av dina fisar. Du har sällskap med hans familj en bit på hemvägen, men får sedan gå ensam till ditt hus, som du finner tomt så när som på din far, och först när han följer dig till badrummet för att tvätta och plåstra om dig, blir du varse det stora otäcka sår som gapar på din sotiga kind. Att din far tar hand om dig på detta sätt är mycket ovanligt, och när du senare ser tillbaka på ditt liv kan du inte erinra dig något annat tillfälle med liknande kroppslig närhet, och även om du innerst inne bär en stor saknad, ska du aldrig medvetet känna denna utan alltid finna det fysiska avståndet mellan er naturligt. Du ska höra berättas hur han inte förrän sent i livet fått veta att hans far haft en protes på ena foten och själv ska du inte se din far utan käder förrän under hans sista år, när du hjälper honom att bada, en syssla som du då finner jämförelsevis okomplicerad och gärna tillgriper som kompensation för den ömsesidigt smärtsamma bristen på själsligt umgänge, ty du har lättare att kommunicera med tvål och borste än med ord, och när din mor vid hans begravning tackar dig för din hjälp, förstår du inte vad hon talar om, ty de enda betungande krav du känt och nu äntligen slipper har du aldrig kunnat uppfylla, och även om din skuld egentligen inte är din, ska du bära den med dig genom livet som ett ärr i din själ. På samma sätt ska det öppna sår på din kind, som efter valborgshelgen nyfiket begapas på skolgården, läkas till ett långsamt försvinnande ärr, först i form av ett liggande ”U” men så småningom reducerat till två parallella streck, av vilka du till slut, när du som sextiosjuåring ser dig i spegeln, bara kommer att kunna upptäcka ett som snart ska döljas bland övriga rynkor och veck, innan du äntligen bränns och hälls i en lund och med dig dina minnen av sår såväl på din kropp som i din själ.