Troll

Radioprogrammet ”På nätet” handlade nyligen om så kallade internettroll eller kort och gott ”troll”. Ordet, som kommer av den engelska fisketermen ”troll” (jfr ”tråla”), betecknar enligt Wikipedia en internetanvändare som skriver avsiktligt provocerande artiklar eller skapar osämja på bloggar och diskussionsforum med olämpliga kommentarer. Enligt debattörerna i det åhörda radioprogrammet är det typiska trollet en  arbetslös man i Norrlands inland, som efter att ha tröttnat på att porrsurfa ger sig ut bland andra, mer framgångsrika aktörer på internet, primärt i avsikt att reta upp dessa,  men ytterst för att själv bli sedd,  allt enligt Hjalmar Söderbergs sanning om själens skräck för tomrummet.

Snitsaren, som känner människorna, tillåter sig en mer nyanserad syn och hans erfarenhet av inlägg och kommentarer på bloggar och andra forum gör honom om inte entusiastisk så dock försiktigt förstående till fenomenet ”troll”. Medan alla slags positiva kommentarer självklart välkomnas, förväntas negativa sådana uppfylla stränga krav på relevans, saklighet och balans. Omdömen som ”Word”, ”Underbart” eller ”Du är bara bäst, glöm aldrig det” behöver inte motiveras eller nyanseras, men den som vågar skriva ”Struntprat”, ”Skitdåligt” eller ”Du är bara sämst”, har kvalificerat sig som troll med god marginal. Att som Tildo hävda att ”bloggar tigger om troll” är kanske att överdriva, men måhända drivs de flesta troll, liksom deras släktingar ”grå vampyrer”, bara av en alltför stor och därtill möjligen missriktad sanningslidelse.

Snitsaren, som städse haft förstånd att vakta sina pekfingrar och endast efter moget övervägande erbjudit sina kunskaper för att bistå fåvitska med nödvändig information, har aldrig behövt se trollöron eller vampyrtänder växa ut från sitt kranium.  Den enda i Snitsarens hushåll,  som, låt vara mycket kortvarigt men dock, förlänats trollstatus, är föga förvånande Tildo,  som innan hon (eller han) blev känd och ihjälkramad kunde förbrylla många.  I snitsarens gamla brevlåda återfanns nyligen nedanstående utdrag ur en diskussion på Löparforum (puls.se) från hösten 2007,  där en nyintroducerad busig Tildo tycks ha ställt till det för en olycklig jumper. Av hänsyn till de inblandade debattörerna har dessas namn fingerats och delar av innehållet i deras kommentarer förtigits. Vad Tildo från början haft att säga om Signaturen B och dennes sätt att argumentera är oklart, då ingenting i den bevarade dialogen tyder på något onormalt, men det aktuella dramat utspelade sig i en tid,  när den numera så populära ultralöpningen ännu var en ifrågasatt nymodighet, varför det är möjligt att Tildo bara velat försvara en, som jumper uttrycker det, ”utsatt minoritet”. Det är också värt att notera, att Tildo då ännu inte flyttat till Snitsarbo eller ens tycks ha träffat jumper. I övrigt förklarar snitsaren själv i inledningen till det bevarade dokumentet bakgrunden till den därefter återgivna ordväxlingen.

                                                                                         ¤

En av de längre trådarna  ”Rune Larsson” på löparforum, tog fart när signaturen ”Signaturen A” kom med sin gamla käpphäst om långlöpningens meningslöshet och farlighet. Medan invektiven haglade höll sig signaturen ”jumper” som alltid analytiskt avvaktande och nöjde sig med att ställa några intelligenta frågor till sagde ”Signaturen A”. Plötsligt, halvvägs in i tråden, dök så signaturen ”Tildo” upp och ansatte signaturen ”Signaturen B” med envisa frågor. Hon (Tildo) blev tillrättavisad av ”jumper” och tycks därvid ha blivit sur och redigerat sina inlägg så att ordväxlingen blivit obegriplig. Möjligen hann hon dessförinnan kläcka ur sig något spydigt om nämnde ”Signaturen B”. Det blev en veritabel oreda, som ”jumper” hade all möda att ta sig ur med hedern i behåll. ”Signaturen C” syftar i sitt inlägg nedan dock varken på ”jumper” eller ”Tildo” utan på trådens allmänna hatobjekt, ”Signaturen A”

 

Signaturen B: Som jag redan tidigare sagt tycker jag det är utmärkt att det finns tävlingsformer som passar alla. Men ovanstående vill jag bara kommentera genom att påpeka att det tycks vara väldigt viktigt för ultralöpare att diverse ”listor” upprätthålls och att vara med på dessa listor. Inget fel i det alls, men inte stämmer det väl med tanken på ”icke-konkurrens”? 

Tildo: Jaha. 

Signaturen B: Jag tänker inte säga mer av respekt för de inblandade (som säkert känner igen sig från förra gången detta debatterades), men kort så stämmer inte det du säger i verkligheten.

Tildo:  Hm? Jag saju bara ”Jaha”.

Signaturen B:  Var du med i förra debatten? Jag behöver inte försöka igen.

Tildo:  Hm? Kan jag hjälpa dig med något?

Jumper:  Tildo!! Vad har jag sagt om att skoja på löparforum !!(Redigerat efter omständigheterna).

Signaturen B:  Det var ett himla liv om att komma in på listorna. Från folk som mig veterligt uppgivit att de ultrar mycket därför att de inte vill delta i ”hetsen” på ”vanliga” motionslopp. Det räcker för mig att dra rätt långtgående slutsatser om att det föreligger, mer eller mindre, hyckleri bland ultras (där också, alltså).Man kan faktiskt stundom irriteras lite, lite av att ultrasgänget tenderar att framställa sig som trevligare och ‘nuftigare löpare som har jättemycket mysigare än vi hetsande rekordsuktare.Återigen: jag tycker det är supernajs att ultraköret finns för de som gillar det upplägget. Vem vet, rätt vad det är gör jag ett ultralopp också! Om jag får…

Tildo:  Jumper är dum!

Signaturen D:  Tycker att detta ditt sista inlägg är det som borde tas bort eller redigeras.

Tildo:  ???  Varför?

Signaturen D:  Frågar du varför du skall redigera ett inlägg du redan redigerat?Då kan du ju ställa frågan till dig själv istället, men vill du ha mitt svar så menar jag att personangrepp inte hör hemma här. 

Tildo:  Tokigt. Kan ju inte ställa fråga till mig själv heller. Det blir ju tokigt: ”Hörru Tidde varför ska du redigera ett inlägg som du redan har redigerat?”. Då kanske jag svarar med sån här röst: ”Redigeeeerar, vad betyder deeeeet” eller nåt. Jumper är dum för han sa till mig.

Signaturen E:  Troll på tråden? Eller så är det bara trolltyg i tomteskogen… vilket iofs skulle förklara ett och annat.

Jumper:  Delar av denna tråd tarvar förklaring för nytillkomna läsare. Signaturen B, som vi alla känner som en hedersknyffel, gjorde ett hastigt inpass med ett generaliserande omdöme om en utsatt minoritet*. Signaturen ”Tildo” krävde upprepade gånger ett förtydligande, men fick, vad vi kunde se, inget tillfredsställande svar. Jag satte ner foten och gjorde ”Tildo” uppmärksam på det fåfänga i hennes företag. Jag förklarade att envishet inte alltid ses som en dygd bland människorna. Jag blev då kallad dum, vilket Signaturen D med rätta fann olämpligt. Tydligen fick ”Tildo” i samma veva ett busigt infall och redigerade alla sina inlägg in absudum. Hon har senare på telefon givit en förklaring i stil med: ”Ska det vara goddag yxskaft så ska det vara goddag yxskaft”. På grund av ovanstående incident har andra mer givande inlägg hamnat i bakgrunden, vilket jag är den förste att beklaga.

Signaturen D:  Nu var det iofs inte vad Tildo kallade dig Jumper som jag reagerade på utan vad som skrevs om Signaturen B och det var innan ni började redigera era inlägg. Men nu är det väl bara att gå vidare  

Jumper:  Nej nej! Jag kan inte tänka mig att ”Tildo”, denna hjärtegoda lilla krabat, skulle skriva något nedsättande om andra än mig här på löparforum. Jag vet att hon håller av er alla och uppskattar det ni skriver. Om Signaturen B har hon bara haft gott att säga sedan hon läst några gamla vitsiga inlägg och sett delar av honom på Tömilen. Kanske har hon uppfattat honom som en generationskamrat och sökt något slags samförstånd på ironins bakgård. Jag har lärt henne att man på detta forum alltid måste sätta ut för att gör klart att man bara skojar, men sådant finner hon mesigt, för att inte säga töntigt. ”Vad är det då för vits”, frågar hon med viss logik.

Jumper:  Offentlig ursäkt. Jag känner att jag bör be om ursäkt å ”Tildos” vägnar. Hon är visserligen myndig, men jag känner ändå ett ansvar för henne, då jag var den som introducerade henne på detta forum. Hon är klart överbegåvad både vad gäller logiskt tänkande och verbal uttrycksförmåga, men kan regrediera emotionellt när hon inte blir tagen på det allvar hon förtjänar. Hon saknar, som vi sett, inte humor men har svårt att hålla den innanför de anständiga gränser vi andra har i ryggmärgen. Jag försökte hejda henne denna gång, men några, som känner henne sämre, satte i oförstånd käppar i hjulet och lade lök på laxen, varför jag har haft en tung uppgift hela natten att trösta henne via andra kanaler. Nu har vi kommit överens om att hon framöver inte svarar på inlägg från sådana hon inte känner. Att stänga av henne från löparforum vore olyckligt, då hon förutom mig inte har många kontakter utanför sitt boende.. 

Signaturen F:  Stänga av från forumet, av vilken anledning då?

Jumper:  Jag vet inte. Kanske för att hon vägrar att använda den blinkande smiley-gubben. Själv tycker jag att Tildo är både intelligent och rolig (Ni skulle höra henne härma Annika Sörenstam!!), men vi lever i en hård värld och människornas ögon är kalla.

Tildo:  Jag skäms!  (Varför blev det ingen sån där gubbe som jumper kan göra?)

Jumper:  Menar du den här:   Vi förstår vad du menar, Tildo. Välkommen tllbaka!

Signaturen G:  Delar ni två på dator eller person? 

Jumper:  Frågar du mig eller Tildo? Jag grubblar på frågan så att det snurrar runt i planeten. Har aldrig träffat Tildo, men när jag är ute och springer hör jag alltid att någon tassar bakom. När jag tittade i snön idag, såg jag bara små små fotspår efter mig. Själv har jag skonummer 46, så det var riktigt läbbigt!! Tildo påstår att hon syns i publiken på filmen från tömilen, men jag vet inte vem det kan vara.

Signaturen C:  Undrar om …denna tråd som är höstens mest kvalificerade skitsnackstråd kommer upp i över 200 inägg? Tycker mest synd om Signaturen H som vile dela med sig av en för henne positiv upplevelse och så kommer all denna dynga.  Fan ta den svenska avundsjukan…

Jumper:  Guilty (22 inlägg).  Men å andra sidan har nog ovanligt många JUST DÄRFÖR läst hennes inlägg. Varje gång man klickar på högersidans ”Senaste ämnena”, kommer ju det första inlägget upp, och namnet ”Rune Larsson” står ju dessutom före varje inlägg. Jag skulle vara glad om ett ämne, jag introducerat, levde så länge.

Signaturen J:  Think quality, not quantity!

Jumper:  Why not both? (Nu 24)

Signaturen J:  Känner på mig att det om något finns brist på kvalitet och inte kvantitet i det här fallet?

Jumper:  ”I dehär fallet” ???. Du menar väl inte mina inlägg?

Signaturen J:  Inte dina inlägg .

Jumper:  Pust !!!  (25:e (och sista?))

Signaturen K:  Min behållning av denna tråd (som jag följt men inte kommenterat) har till stor del bestått i att läsa dina inlägg Jumper. Välformulerade och alltid med en dos underfundighet.

Jumper:  Tack, signaturen K !!!   (26:e inlägget).

 

 

Annons

Jubileumsintervju

Snitsaren till minne.

februari 21, 2008

Vi är inte många, men sorgen i våra hjärtan är stor, när vi nås av nyheten om snitsarens tystnad. Hans forna forum ”Hotmail” ekar plötsligt tomt och ödsligt. Trots att ingen av hans fem eller sex läsare orkade tränga in i hans knastertorra prosa och någon föraktfullt kallade hans brev för ”spam”, torde alla ändå sakna den gamle kufen. Tack för allt!

                                                                                        ¤

Ovanstående minnesord, formulerade av salig Asgam, utgjorde det allra första inlägget på det som senare skulle kallas ”snitsarens blogg”. Den hade då existerat i en knapp vecka med ett sorgligt,  sedermera borttaget frågetecken som enda bloggpost och i sitt avskedsbrev till sina forna läsare hade snitsaren beklagat att man ”börjat blogga i hans namn”. Sitt eget öde hade han sammanfattat med de klassiska orden: ”Här ligger Pegasos i spiltan, vingklippt, benlös, snöpt och utan tänder. Sådan krake duger inte ens till hästkorv”.

Idag, två år senare är samme snitsare full av livskraft och på den blogg, han en gång inte ville kännas vid, har med hans godkännande inte mindre än 154 inlägg publicerats. Om dessas popularitet vittnar sammanlagt 44250 bloggvisningar med åtföljande 2422 kommentarer och att döma av de sökmotortermer som lett nyfikna läsare hit, försvarar snitsarens blogg också sin plats som kunskapskälla på internet. Vad man än tycker om den nu tvååriga bloggen ”Efteråt hos farbror Steffe”, kan man inte förneka  dess framgångssaga, och vem är bättre skickad att berätta denna än snitsaren själv? Vår första fråga i den stora jubileumsintervju vi förberett blir dock inte av det slag vårt intervjuobjekt väntat sig:

– Då vi anar att denna frågestund kan bli lång, undrar vi om du möjligtvis skulle kunna tänka dig att dagen till ära temporärt lägga bort titlarna med dig själv och kalla dig för ”jag”?

– Intervjuaren beviljas tillåtelse att vid renskrivningen av stenogrammet enligt framlagt förslag byta ut aktuella oönskade namn och pronomen, därest sådana förekommer.

– Du får gärna uttrycka dig lite mindre krystat i dina svar också?

– Det blir nog bra med det.

–  Din blogg har just firat tvåårsjubileum. Hur känns det?

–  Livet bjuder ibland på överraskningar. Att jag skulle ägna en stor del av min tid åt att blogga kunde jag inte föreställa mig för några år sedan.

– Har du haft roligt under de här två åren?

– Att skapa är roligt, när resultatet blir bra.

– Och det har det blivit tycker du?

– Jag är mycket nöjd med min blogg, både vad gäller utseendet och innehållet.

– Är det något du är särskilt nöjd med?

– Mina och Butlerns djupdykningar i Kungliga Bibliotekets tidningsarkiv i jakten på sanningen om Jurij Stepanov håller hög klass som grävande journalistik och utgör nu en viktig källa till kunskap på internet. Vårt försök att spåra såpstilen i spjutkastning på 1950-talet har haft många besök liksom det betydligt gedignare gästinlägget om spjutkastningens aerodynamik. Högst professionell var också den journalist som gjorde reportage från Snitsarbo våren 2008. Även om den bild han gav av oss inte var odelat smickrande, fann han en stilsäker ton som jag tyckte mycket om.  I övrigt har jag fått lita till mina ordinarie medarbetare, som i sin osäkerhet och oförmåga att skriva levande prosa varit tvungna att gömma sig bakom den välbeprövade dialogformen, för att om möjligt fånga verkligheten med hjälp av listigt formulerade frågor och svar.

– Mer berömda skribenter än du har tillgripit samma knep utan att skämmas?

– I våra uppskattade reportage efter viktiga långlopp har intervjuformen varit naturlig, i några fall till och med nödvändig, och Tildos oväntade infall, när hon eller han ställts mot väggen, har förvisso förnyat genren och roat mig mycket, men låt oss likväl aldrig glömma, att dessa ständigt återkommande utfrågningar vittnat om fantasilöshet och bristande uttrycksförmåga.

– Läsarna har kanske ändå föredragit detta framför dina svårforcerade texter?

– När inspirationen tryter, lyser det likafullt igenom.

– Och nu tryter inspirationen?

– Som synes.

– Inte sällan har du låtit intervjua dig själv och på senare tid har denna blogg mer eller mindre antagit formen av ”snitsarens memoarer”. Börjar även det projektet kännas oinspirerat?

– Det har aldrig varit fråga om något projekt. Det ena har lett till det andra och så har det fortgått, men nu tycks dock det mesta ha berättats som kunnat berättas om mitt torftiga liv.

– Redan?

– De som följt denna blogg en längre tid utbrister snarare ”Äntligen!”

– Kunskap föder nyfikenhet och information kräver mer information. Gäller inte det även dina läsare och den bild du tecknar av dig själv?

– Ju mer de har lärt känna mig, desto mer förbryllade torde de ha blivit, och mitt senaste inlägg om ”Stockholmssnitsaren” har knappast hjälpt dem.

– Varför publicerade du det då?

– Att förtiga denna del av min verklighet skulle kännas förljuget.

– Du tycks gärna vilja bli sedd som lite udda och halvt misslyckad?

– Någon sådan ambition har jag inte.

– Kan du inte komplettera den bild du vill ge av dig själv med några normala, mer begripliga minnen?

– Det begripliga är en skälm.

– Är du avsiktligt gåtfull för att dina läsare inte ska inbilla sig att de begriper dig?

– Mina ord saknar avsikt liksom mina tankar, ty jag skriver bara om sådant som tillfälligt rör sig i min hjärna, och då med stor urskillning. Den senaste tiden har jag läst ”Stenografins historia” av Olof Melin, en för mig osedvanligt spännande berättelse skriven av en gigant inom sitt område och just i kraft av detta svår att sammanfatta i ett blogginlägg.  Så snart en lagom anständig anakdot ur mitt liv pockar på uppmärksamhet, lovar jag att berätta den.

– Du låter lite överlägsen?

– Den som läst denna blogg vet att jag inte är främmande för det vardagsnära och till synes torftiga. Vad som fyller mitt huvud kan jag dock inte styra, varför mina memoarer blir därefter.

– Du har undvikit att skriva något om dina närmaste och du har inte heller berört ditt måleri?

– Lögnens försonande filter kräver distans och perspektiv.

– Varför lögnens?

– Beskrivna minnen blir mer eller mindre osanna och om viktiga ting vill jag inte ljuga. Hänsynsfullhet mot mina anhöriga har också krävt återhållsamhet.

– Du sägs inte ha hållit i en pensel på många år. Är det inte dags att lägga ”lögnens försonande filter” över den verksamheten?

– Även döda anhöriga har rätt att vara ifred.

– Bortsett från dina försök till kinesisk och stenografisk kalligrafi har Tildo och i någon mån Startnummer X fått ansvara för bildkonsten på din blogg. Hur känns det?

– Den senares teckningar och fotografier har varit till mycken glädje och räddat månget blogginlägg.

– Och Tildos alster?

– Gamla Tildo!

– Du låter lite sorgsen?

– Tildos mästerverk har påmint mig om min ungdoms övergivna ideal.

– Hade du velat måla och rita så som hon eller han?

– Var tid har sina uttryck.

– Kanske Tildo kan rädda din bloggs framtid med sin konst?

– Även hon eller han tycks numera ha lagt sina penslar och ritdon på hyllan.

– Så synd?

– Utan nyfikenhet dör konsten.

– Är det likadant med din blogg?

– ”Efteråt hos farbror Steffe” har med tiden fått allt svårare att leva upp till sitt eget krav på oförutsägbarhet. Vanligtvis brukar det ligga många påbörjade eller halvfärdiga inlägg i bloggens utkastkorg, men nu gapar det fullkomligt tomt där. Blogginlägg skriver sällan sig själva och eftersom jag är perfektionist har mitt ambitiösa bloggande kommit att fylla en allt större del av min dag. Då krävs det mycket i den andra vågskålen för att jag ska fortsätta att skriva.

– Du har fått uppskattning för dina inlägg. Väger inte det en del?

– Jo.

– Men inte tillräckligt?

– Jag vill åtminstone överraska mig själv.

– Och det kan du inte längre?

– Konst kräver nyfikenhet.

– I ett tidigare inlägg, ”Levende charader”, har du sagt att ”läsarnas gunst är guld värd, men inget att förvänta sig, än mindre eftersträva eller spekulera i” och att ”den dag vi börjar snegla mot läsarens smak och stryka den medhårs, är det dagsatt lägga ner vår verksamhet”. Är det sådant det handlar om?

– Min blogg har främst varit ägnad att roa mig själv, men utan gensvar hade den troligen dött kvävningsdöden långt tidigare. De många kommentarerna har med tiden blivit lika viktiga som de inlägg de ofta inte ens kommenterar. Om jag har tråkigt behöver jag bara gå tillbaka och läsa vad mina kommentatorer skrivit i diverse oförutsedda ämnen. De bloggar som bannlyser kommentarer ”off topic”, vet inte vad de går miste om.

– Bortsett från Tildo, Bertil, annakarin och i någon mån Startnummer X, har dina kommentatorer varit genomgående positiva och inte sällan berömmande i sina omdömen om vad och inte minst hur du skrivit.  Tror du att de varit uppriktiga eller bara artiga?

– Möjligen har de hållit inne med eventuellt missnöje, men de har knappast ljugit.

– Du kanske tycker att du har varit värd beröm?

– Eftersom jag gissningsvis ägnar tio gånger mer tid åt min blogg än vad som är normalt i den genren, vore det illa om det inte blev ett läsvärt resultat. ”Efteråt hos farbror Steffe” är knappast en blogg i vanlig mening utan snarare en samling litterära produkter av obestämt slag. Bloggen har velat vara en scen där vad som helst kunnat hända och vilka upptåg som kommer att tilldra sig där i framtiden vet jag följaktligen ingenting om.

– Din gamla butler kanske skickar ett nytt brev från Finland?

– Förhoppningsvis.

– Eller Tildo kanske kommer i skapartagen igen?

– Det är nog att hoppas för mycket. Nu sitter hon eller han och lägger barnpussel hela dagarna.

– Du kanske börjar rita lite själv på din blogg?

– Det lär knappast hända.

– Varför inte köpa en digitalkamera och dokumentera din verklighet?

– Jag är inte gjord av pengar och dessutom tycker jag lite synd om min gamla fina systemkamera av märket Minolta.

– Kan du inte använda den och sedan skanna bilderna?

– Låt vara att bibliotekets scanner är gratis och ett under i fråga om detaljskärpa och färgåtergivning, men en kontinuerlig dokumentation av min värld med krav på aktualitet skulle ställa sig dyr. Jag vet inte vad det kan kosta att framkalla och kopiera 24 bilder idag.

– Du kanske har gamla fotografier att visa?

– Så som hittills i mån av lämplighet.

– Gamla målningar och teckningar?

– De få som finns bevarade från barndomen är förvånansvärt fantasilösa.

– Och senare alster?

– Alla mina anhöriga äger rätt att vara ifred på denna blogg.  Redan erkännandet av deras existens är en kränkning av deras integritet.

– Blir inte dina memoarer sällynt tråkiga om du konsekvent förtiger allt som har varit viktigt i ditt liv?

– Den frågan har jag redan fått och besvarat i ett tidigare blogginlägg.

– Ska vi betrakta dina memoarer som mer eller mindre färdigskrivna?

– Det blir de aldrig.

– Vad skulle du ägna dig åt om du skulle sluta blogga?

– I bästa fall skulle jag få mycket fritid.

– Kanske ”Stockholmssnitsaren” skulle vakna till liv?

– Möjligen ”Flanören”.

– Konstnären?

– Ni slutar aldrig hoppas.

– Skulle du inte sakna dina kommentatorer om du slutade blogga?

– Min blogg kommer alltid att stå öppen för dem och själv kan jag överleva som kommentator på deras bloggar i den mån de håller sig med sådana.  Ett liv som bloggkapare är inte heller att förakta.

– Läser du många bloggar?

– Antalet läsvärda bloggar är mångdubbelt större än vad en normal människa kan hinna läsa. Jag blir inte sällan lätt sorgsen över alla ord som skrivs och eftersom framkrystandet av mina egna tar allt längre tid,  hinner jag därutöver bara läsa mina närmast sörjandes.

– Du menar de få bloggare, som mer regelbundet kommenterar din blogg?

– Ja, och några till.

– Tycker du att de skriver bra?

– Med tanke på hur lite tid de har till sitt förfogande,  betraktar jag dem närmast som skrivarmonster.

– Har du något att lära av dem?

– Mycket.

– Har du några favoriter?

– Naturligtvis, men om du undrar vilka, får du inget svar.

– Kan man säga att de här två åren har givit dig nya vänner?

– Vänner är ett starkt ord.

– Bekanta?

– Våra inbördes relationer behöver inte nödvändigtvis definieras.

– Har du något att säga till dem?

– Keep chewing !

–

Stockholmssnitsaren

Varför jumper heter ”jumper”, förstår var och en som känner till hans ungdoms bravader på kolstybben och även sköterskans, påhejerskans och Butlerns namn skvallrar om deras bakgrund och verksamhet. Tildo hävdar bestämt att hennes (eller hans) namn kommer från fornbrasilianskan och att det beroende på uttalet kan betyda allt från ”Den som ingen ska komma och sätta sig på” till ”Den som ska få gottis”. Namnet ”Asgam” är enligt säkra källor en avsiktligt konstruerad apronym, medan ”farbror Steffe” redan står nämnd i ”Det sora jättebrevet” och följaktligen alltid har funnits.

Hur ägaren till denna blogg, snitsaren, har fått sitt namn tycks däremot aldrig ha blivit tillfredsställande klarlagt. En ”snitsare” är enligt ordboken en ”person som utför något på ett elegant och skickligt sätt” och för mången ytlig betraktare har snitsaren förvisso visat månget prov härpå. Att han i sitt namn velat framhålla denna sin förmåga att handha sina konstnärliga uttrycksmedel, förefaller dock mindre troligt, i synnerhet som vi känner hans inställning till ytlig ”snitsighet” i sådana sammanhang. Eftersom ytterligare lösa spekulationer kring det märkliga namnet ”snitsaren” lönar föga, ställer vi helt enkelt dess bärare mot väggen med en lika enkel som genial fråga:

– Varför heter du ”snitsaren”?

– När snitsaren i början av 2000-talet lärde sig handskas med bibliotekets dator och skaffade sig en e-postadress, valde han detta namn. ”Stockholmssnitsaren”, som han egentligen kallade sig, ansåg han vara för långt, varför det stannade vid bara ”snitsaren”.

– Stockholmssnitsaren?

– En snitsare i Stockholm.

– Snitsare?

– En som snitsar.

– Snitsar?

– En snitsare snitsar. Någon ytterligare definition gives inte.

– Och Stockholmssnitsaren snitsade tydligen i Stockholm?

– Ungefär så.

– Vari bestod hans aktivitet i detta speciella fall?

– Stockholmssnitsaren brukade gå långa sträckor på Stockholms gator utan mål och mening. Varma sommardagar drev han planlöst omkring och tog vara på de möjligheter som bjöds. Troligen gick han och väntade på att något skulle hända. Låt oss kalla det ett vandrande vegeterande tillstånd.

– En hemlös vagabond?

– Knappast.

– Kanske en zombie?

– Inte fullt så död.

– Den vandrande vålnaden?

– Stockholmssnitsarens vandrande torde ha varit föga demoniskt.

– Var vandrade han någonstans?

– Geografiskt syntes han mest på Östermalm och i Vasastan och på den sociala kartan sades han vara lika hemma vid snabbköpens burk- och flaskautomater som framför bankernas börsskärmar.

– Samlade han tomburkar eller spekulerade han i värdepapper?

– Det ena utesluter inte det andra, varken principiellt eller i snitsarens värld.

– Vilket lönade sig bäst?

– Det beror på hur man ser det.

– Hur menar du?

– Att plocka upp och panta burkar och flaskor för några kronor, ger pengar ett värde som lätt glöms bort vid hantering av fiktiva belopp i form av aktier och optioner.

– Spekulation på börsen är ingenting som man direkt förknippar med snitsaren?

– Det var en parentes i hans liv.

– Med kännedom om snitsarens läggning kan vi gissa att han gick vetenskapligt till väga?

– Pseudovetenskapliga teorier var legio i sammanhanget och snitsarens egna höll inte högre klass än andras.

– Blev han rik?

– En snitsares rikedom handlar mer om små utgifter än om stora tillgångar.

– Äger du några värdepapper nu?

– Snitsaren får varje år ett besked om sitt innehav av 10 aktier i Prosolvia, ett företag som gick i konkurs 1998. I övrigt är han numera helt oinformerad om vad som händer i den världen.

– Du samlar kanske inte heller burkar och flaskor längre?

– När snitsaren ser sådana ligga på gatan, noterar han deras värde och hoppas att någon annan ska plocka upp dem, både för sin egen och den goda sakens skull. Själv ids han inte.

– Du kanske inte vill ta brödet ur mun på dem som bättre behöver?

– Stockholmssnitsaren undvek på sin tid allfartsvägarnas konkurrens och varma sommardagar fanns det tillräckligt åt alla och blev över.

– Hade du några favoritstråk när du gick omkring i Stockholm?

– Snitsaren tycker om långa, raka och sparsamt trafikerade gator ett stycke från stadens larm. Östermalmsgatan är en sådan.

– Snitsade du aldrig utanför Stockholm?

– Snitsaren cyklade en del ute på landet runt Vallentuna. Möjligen var även det en form av snitsande.

– Du har tidigare berättat om hur du ägnat dig åt så kallad celebrityspotting. Du fick kanske tillfälle att kryssa många kändisar under den här tiden?

– Snitsaren minns alltid var men mycket sällan när han gjort sina observationer. Säkert är dock att han ideligen, inte sällan flera gånger om dan, såg konstnären Ernst Billgren i hans fula röda plastjacka och likaledes hörde Roy Andersson till gatans vimmel på Östermalm. Snitsaren minns sig fåfängt ha sökt utstråla den ”autenticitet” som nämnde regissör sagt sig söka hos sina amatörskådespelare och han har också förgäves stått i en lång kö av arbetssökande statister utanför dennes studio på Sibyllegatan. Om snitsaren ägt en frack, hade han möjligen fått vara med och sjunga ”Jerum, jerum” i filmen ”Du levande”, men dessvärre hade han då för länge sedan sålt den han ärvt efter sin far.

– Hur ser du idag på din tid som Stockholmssnitsaren?

– Som en parentes i snitsarens liv. Måhända var den nödvändig, även om dess värde ännu är förborgat.

– Du kanske tänkte mycket när du gick omkring?

– Låt oss hoppas det.

– Har du inget gott att säga om denna tid?

-Även om det varit hälsosammare att andas in skogsluften hemma i Vallentuna, fick snitsaren mycket motion när han vandrade längs gatorna och troligen skulle han ha klarat Stockholm Marathon under sex timmar om han varit intresserad. Förmågan att gå hela dagen på asfalt utan mat och dryck hade han stor glädje av när han två gånger besökte London som turist.  Man ser trots allt mer när man går än när man åker tunnelbana.

– Kan man säga att ditt snitsande var en billig form av Stockholmsturism?

– Du kan välja vilka eufemismer du vill utan att det tillfredsställande motiverar Stockholmssnitsarens temporära existens.

– Är inte ”Stockholmssnitsaren” en eufemism i sig?

– Ja, och därtill en självironisk sådan.

– Ångrar du din tid som Stockholmssnitsaren?

– Man ångrar inte vad man är utan vad man gör.

– Hur menar du?

– I det skådespel som kallas livet har snitsaren kreerat många egendomliga roller varav ”Stockholmssnitsaren” torde ha varit en av de minst bejublade.

– Hade du hellre velat spela en bärande huvudroll?

– Små karaktärsroller är inte heller att förakta.

– Statistroller?

– Även sådana kan spelas med autenticitet.

– Har man ingenting att säga till om själv, när rollerna besätts i livets skådespel?

– Man vill gärna hoppas det.

– Du låter tveksam?

– Många skådespelare får vänta på roller hela livet.

– Och i väntan på sådana fick du hoppa in som ”Stockholmssnitsaren”?

– Uppenbarligen.

– Hur ofta?

– Alltför ofta.

– Hur många säsonger?

– Alltför många.

–

Kirje Savosta

Till redaktionen för snitsarens blogg kommer dagligen något hundratal brev från hela världen. Mest handlar det om beundrarpost med önskemål om snitsarens porträtt och autograf men emellanåt efterfrågas även hans åsikter och goda råd i olika frågor. Eftersom snitsaren emellertid anser sig säga vad han behöver säga i sin blogg, arkiverar han breven obesvarade och sällan ägnar han denna ensidiga korrespondens mer än en förströdd suck. I morse blev han dock rörd till tårar, när han på sitt bord bland pockande brev från okända lycksökare fann en darrig handskriven hälsning från en gammal vän.

 

 

Gott nytt år alla i snitsarbo. Hur mår ni. Jag mår bra. Jag bor i Finland nu. I ett litet hus som heter pirtti. Jag trivs bra i det och det går ingen nöd. Här i Finland är det mycket snö nu och på sjön här utanför är det tjockt av is. Jag har fått låna skidor av en vän som heter Ismo som har inget vänster ben som de har kapat av för länge sedan. Då behöver han inga skidor. Han har bott i Sverige också. Han kände snitsaren som han kallade för långe lappik. Annars har han nästan glömt bort att tala svenska precis som jag också snart. Jag kan inte heller finska. Jag talar engelska med alla som kan engelska. Här bor många ryssar på sommaren men inte på vintern. Dom är klädd i tulub. Jag har också blivit vän med en dam som heter Marja. Det betyder bär och då kallar jag henne för Berry på engelska som skoj. Hon kallar mig för Putte. Hon kan inte säga b som det är i Butlern. Vi brukade bada tillsammans på hösten i sjön som heter Saimaa. Men vi är ju inte fästfolk som ni tror utan bara som vänner. På julen var jag och Ismo och Marja inne till Puumala och åt på konditori. Ismo bjöd oss. Det var roligt. Jag har inga pengar så det är tur att Ismo och Marja har pengar. Om snitsaren kunde skicka lite pengar skulle vara bra. så kunde jag bjuda tillbaka åt Ismo och Marja. Ibland säger de något på finska och tittar på mig och skrattar. Jag blir lite ledsen då. Det skulle vara bra att ha någon att prata med. Kanske Tildo kunde komma och hälsa på mig och ta med lite pengar. Jag har bara ätit bär hela tiden när jag har bott här men nu är det tjock snö. Det är svårt att skrapa fram bär utan att de går sönder. Marja fiskar och jagar men jag och Ismo äter inte fisk och djur. Marja har hjälpt att laga huset där jag bor. Pirtti heter det. Jag kokade sylt och gav till Marja till tack. Hon kan inte koka så det hjälper jag med. Ismo skriver dikter som han ger till tidningen. När han får pengar bjuder han på god soppa och så gott bröd. Jag kunde också baka finskt bröd om jag hade mjöl. Snitsaren kunde kanske skicka pengar till mjöl. Och till socker till sylt. Det växer många slags svampar i Finland men jag kan inga svampar. Inte Marja och Ismo heller. På hösten plockade vi en hel säck svampar och åkte till Puumala till en man där som kan svampar. Han sa att det var giftigt. Det var tråkigt med så mycket besvär. Jag tänkte att snitsaren kunde skicka med Tildo en svampbok. Jag saknar snitsarens sköterska som var så vänlig mot mig och berömde när jag lagade mat. Hon kunde kanske följa med Tildo och hälsa på mig. Hon kunde lära mig svampar som hon kan. På våren ska Ismo och jag fara med tåg till Ryssland. Det ska bli roligt. Många hälningar från Butlern.

                                                                                  ¤