Kulturhistoria

Ovanstående bild, som vi fått oss tillsänd av en vänlig herre i Uppsala, bör vara tagen 1982 och föreställa Vallentuna gamla idrottsplats.  Denna låg i öst-västlig längdriktning till skillnad från den nya moderna arena med fina allvädersbanor, som anlades på samma plats några år senare. I bakgrunden syns det ballongtält, som användes av Vallentuna Tennisklubb och där bakom tallarna i skogen mot Lindholmsvägen och Lingsbergsvägen.

På ansatsbanan för höjdhopp har man lagt mattor av filt eller gummi, troligen i avsikt att efterlikna de modernare underlag som på andra håll ersatt den gamla, mer svårskötta kolstybben.  Att den höjdhoppande mannen på bilden ser ut att använda något slags dykstil, gör fotografiet dubbelt kulturhistoriskt intressant. Detta sätt att hoppa var föråldrat redan vid tiden för bilden och vi anar den lilla åskådarskarans förundran. Mannens klädsel låter oss förstå att han inte haft för avsikt att hoppa höjdhopp när han gick hemmifrån denna eftermiddag. Kanske fick han bara en plötslig lust att sparka av sig skorna och återuppväcka minnen från ett svunnet idrottsliv. Kanske önskade han fövissa sig om att han ännu var ung. Enligt fotografen ligger ribban på 1,50 och mannen är som syns högt över.

Detta blogginlägg bar först den fantasieggande titeln ”Ett fotografi berättar”.  I äldre öron låter detta som ett ämne för en skoluppsats och snitsarens tanke var från början också, att be sina läsare berätta, vad de hittar i hans bild. Att fresta tålamodet hos snitsarens sista vänner genom att ta deras dyrbara tid i anspråk, vore dock en omtänksam butler fjärran,  varför vi fått nöja oss med snitsarens knapphändiga faktakunskaper i texten ovan. Om någon i läsekretsen har något att invända eller tillägga,  står dock utrymmet nedan till förfogande.

Tildogalan

 

Tildo fick guldmedalj, bureborn fick silvermedalj och benet fick bronsmedalj. Startnummer X och Fredrika fick ingenting.  Allt enligt tecknaren Tildo.

                                                                             ¤

Snitsargalan

Snitsarens frågelek ”Finn fem från förr” har gjort stor lycka bland denna bloggs läsare. Inte mindre än sex av dessa har själva bidragit med insiktsfulla svar och spännande kommentarer, medan andra har suttit ensamma och gissat i tysthet. Frågorna har visat sig så svåra, som avsett varit, och har krävt många ledtrådar för att så småningom besvaras korrekt. Tävlingstiden har nu gått ut, varför det är dags att redovisa de riktiga svaren och vinnarna.

                                                                                   ¤

 

                  1                          2                                  3                                4                  5

 

Nr 1

Bilden föreställer den gamle finske presidenten Urhu Kekkonen. Under bilden, som är hämtad ur Idrottsbladet, står att han som 22-åring hoppade 1,88. Enligt uppgift ska han ha blivit finsk mästare 1924 på resultatet 1,85. Han sysslade även med stående höjdhopp och stående trestegshopp, i vilken senare gren han satte ett inofficiellt världsrekord. Riktiga svar har i tur och ordning avgivits av Startnummer X, Benet och bureborn. Fredrika uppgav helt rätt president men dessvärre till fel bild.

Nr 2

Bilden föreställer snitsaren. Bakgrunden hittar vi på sidan ”Snitsarens morgon” från den 23 mars 2008.  Även svaret ”jumper” har godkänts.  Snitsarens bästa resultat i höjdhopp var 1,97 år 1967. Riktiga svar har i tur och ordning kommit från StartnummerX … och märkligt nog ingen mer.

Nr 3

Bilden föreställer författaren Per Olov Enquist. På många internetsidor påstås att han hoppat 1,98, medan hans personliga rekord enligt egen utsago är 1,97, satt 1959. Han blev som bäst fyra på SM. Här bär han tävlingsdräkt för Bureå IF och hoppar i saxstil, enligt bildtexten troligen vid något distriktsmästerskap. Senare lärde han sig dykstil och tävlade under sin storhetstid för Bromma IF, men någon bild från detta har vi inte kunnat finna. Riktiga svar har avgivits av bureborn och Benet i nu nämnd ordning. Någon har svarat ”Björn Ranelainen”, vilket inte godkänts.

Nr 4

Bilden är utskuren ur detta porträtt av Bill Cosby, så som han såg ut, när han låg vid flottan och bland mycket annan idrott idkade en del höjdhopp. Han uppges ha klarat ”six feet five inches”, vilket motsvarar knappt 1,96. Snitsaren tror sig någon gång hört att Cosby skulle ha hoppat en bit över två meter, men detta har inte kunnat bekräftas. Här har riktiga svar i tur och ordning kommit från Benet, Startnummer X och bureborn.

Nr 5

Bilden föreställer professorn och dopingexperten Arne Ljungqvist, när han som 18-åring vinner Skolungdomens Mästerskap på Stadion. Hans bästa resultat var 2,01 år 1952, endast en centimeter från det dåvarande svenska rekordet. Andra bilder på höjdhopparen Arne Ljungqvist hittar vi här.  Riktiga svar har i tur och ordning levererats av Startnummer X, Benet och bureborn.

                                                                        ¤

Ovanstående i kombination med de poängregler snitsaren i sin visdom utarbetat ger nedanstående resultatlista.  Möjligen har Startnummer X åtnjutit viss fördel vid tolkningen av bild nummer 2, men den som kunnat sin snitsarblogg har ändå haft tillgång till tillräcklig information. Fredrika har tilldelats två extrapoäng för att genast ha gissat rätt president och därmed hjälpt övriga tävlande ett stycke på väg,  medan Tildo slutligen får en tröstpoäng, för att vi ska kunna sova i natt.

 

1.  Startnummer X     7  poäng
2.  bureborn                 5  
3.  Benet                         3,5
4.  Fredrika                   2
5.  Tildo                          1

 

                                                                        ¤

Efter publiceringen av detta blogginlägg har det genom en protest, inlämnad i en kommentar nedan, kommit till vår kännedom, att vi blandat samman två namn i prislistan ovan. Ett extra jurysammanträde har beslutat, att bureborn och Benet ska byta både plats och poäng.  För det lidande vårt misstag åsamkat dem, ska de båda dessutom tilldelas varsin extra poäng, vilket ger följande oomkullrunkliga resultatlista.

 

1.  Startnummer X     7  poäng
2.  Benet                         6  
3.  bureborn                 4,5
4.  Fredrika                   2
5.  Tildo                          1

God morgon vackra mask

                  1                           2                                  3                                4                 5

I snitsarens ännu ej avgjorda frågelek, ”Finn fem från förr”, tycks höjdhopparen på bild nummer två fortfarande vara svår att känna igen. Som en sista ledtråd på traven publicerar vi nedanstående fotografi föreställande mannen eller kvinnan, när han eller hon ett tiotal år efter avslutad höjdhoppskarriär demonstrerar sin dykstil.  Att han eller hon är vardagsklädd och hoppar i strumplästen, tyder på en hastigt improviserad fotografering. Kanske påmindes den okända fotografen, i ett helt annat ärende, om mannens eller kvinnans förflutna på idrottbanan och arrangerade en bild. För att den före detta höjdhopparen inte genast ska kännas igen, har vi maskerat hans eller hennes ansikte en smula.  Snitsaren önskar även påminna om de poäng som fortfarande finns att hämta från övriga bilder, i den mån gissningar kring dessa inte avgivits. De riktiga svaren och vinnarna avser vi presentera på snitsargalan den 15-16 februari, då vi även kan fira ettårsdagen av snitsarens blogg.

 

Nå, ser du inte vem det är?

I snitsarens ännu ej avgjorda frågelek, ”Finn fem från förr”, tycks höjdhopparen på bild nummer två ha varit extra svår att känna igen. Snitsarens tankar har gått till Anna Maria Lenngrens dikt ”Porträtterna”, nedan återgiven i form av en lång rimpokal och illustrerad av Fritz von Dardel.  Den replik ur verket, som återges i bloggrubriken bör vara den ledtråd, som till slut får klockorna att pingla och den sista poletten att ramla ner.  Ett lätt travesterat citat ur samma dikt som svar på snitsarens gåta belönas med stilpoäng.

 

 

    Uppå ett gammalt gods, ett arv av gamla fäder,
                    en skinntorr grevlig änka satt.
              Var skral, drack ständigt te på fläder
                 och hade ben, som spådde väder,
                     och leddes merendels besatt.
                  En dag – Gud vet hur det var fatt –
                   när hon med kammarpigan satt
      uti den stora saln, beklädd med gyllenläder
               samt här och där med ett porträtt
                     av hennes högvälborna ätt,
                     hon i sitt höga sinne tänkte:
                 Om jag likväl så lågt mig sänkte
                   att tala med det lumpna hjon,
      kanske det gav min gikt en liten diversion;
              och fast ej denna dumma flundran
                    förstår en fin konversation,
                     så får min lunga en motion
   och detta stackars våp skall falla i förundran
                    att höra på min extraktion.
   ”Susanna” – sade hon – ”du sopar denna salen,
                    och sopar den mest alla dar,
                    du ser de konterfej, den har,
                  men gapar, som du vore galen,
    och ej vet av vad folk du spindelväven tar!
 Hör då .. Till höger främst, det är min farfars far
                   den vittbereste presidenten,
   som kände flugors namn på grekska och latin
    och förde med sig hem och skänkt akademin
                    en metmask ifrån Orienten …
     Nå … den där näst intill – av våda satt i vrån –
             är salig fänriken, min enda kära son,
                i ställning och i dans ett mönster,
                    mitt och familjens hela hopp,
              som sju slags stångpiskor fann opp,
                 men fick en fläkt ifrån ett fönster
             och slöt i en katarr sitt ärofulla lopp …
         – hans gravvård resas skall av marmor –

 Det här är till min mor, grevinnan, en fru farmor:
         hon var uppå sin tid för skönhet vitt i rop
  och – som det verkligt hänt, och icke är en sagen –
             halp drottning Kirstin kröningsdagen
                      att häkta understubben hop …
                  Nu … den där damen i mantiljen
                   det är min grandtant, kära barn …
                   och den där gubben med talar´n
                          det är en onkel i familjen,
  som spelte en gång schack med själva ryska tsarn …
                 Det där porträttet sen till vänster
                       är salig översten, min man.
     Vem ägde skicklighet, talanger och förtjänster
                      i rapphönsjakt, om icke han? …
                    Men se nu väl på denna damen
                         i den ovala vackra ramen,
         som i sin höga barm den där buketten bär …
                          se hitåt – inte på den där –
       vad stolthet kan man ej ur hennes ögon läsa!
                      Se, vilken ädelt buktad näsa!
     Kung Fredrik blev en kväll i denna skönhet kär.
         Men hon var dygden själv och började fräsa
                      och kungen underdånigt snäsa,
    så att han blev helt flat och sade: ”Ack, ma chère,
                     bevars vad hon är fasligt fjär!” …
      Ja ja, den händelsen kan ännu mången sanna …
                        Nå, ser du inte vem det är?
 Vad … känns jag inte strax på denna stolta panna?” –
               ”Men kors bevars väl,” skrek Susanna
                     och släppte nålar, sax och tråd,
                     ”skall detta vara hennes nåd!!!” –
           ”Vad … skall det vara? Vad … vad! Slyna,
fort ut på dörrn med dig och med din knyppeldyna!
          … Vad harm! … men det med rätta sker,
         när man med slika djur i nådigt tal sig ger!” 

    Grevinnan fick på stund en ny attack av gikten,
      och det är alltihop som lärs av denna dikten.

 

När snitsaren gick i femte klass,  lät en ambitiös lärarinna eleverna framföra Lenngrens dikt som teater inför publik med en mångsidigt begåvad, sedermera tyvärr död  flicka i  huvudrollen som grevinnan. Rollen som Susanna hade bara en enda replik men ställde i gengäld krav på nyanserat minspel.  Ett antal av de övriga eleverna i klassen fick agera porträtt genom att helt enkelt stå och hålla stora guldramar framför sig.  Snitsaren slapp uppträda denna gång,  men dikten har för alltid fastnat i hans minne. Vad de säregna orden ”konterfej”, diversion”, ”stångpiska” och ”talar” betydde, lärde han sig dock inte förrän långt senare.

Året därefter fick en annan lärare den ungdomliga idén, att uppföra ett så kallat Amerikaspel med musik och teater kring det populära landet i väster. Förutom sång- och dansnummer, roliga sketcher, och annat uppskattat, bjöds publiken också på en scen ur Chicagos undre värld,  framförd av tre lika obegåvade som ointresserade skådespelare. Med reservation för någon glömd, eller förvrängd replik bör det ha låtit som nedan:

(Ett rånoffer kommer in på scenen. En gangster kommer in med pistol).
Gangstern:   Upp med händerna och hit med pengarna!
Offret:   Hjälp!
Gangstern:  Håll käften annars skjuter jag.
(Offret håller inte käften).
Pistolen:  Pang !!
(Offret segnar ned. Gangstern tar pengarna och försvinner. En polis kommer in).
Polisen:  Vad nu då? Vad är det här?
(Gangstern smyger in igen).
Gangstern:  Jag ska bara se till att jag inte har lämnat några spår.
(Polisen griper gangstern i rockkragen).
Polisen:   Följ med här nu!
(Slut).

Manusförfattaren bakom detta drama är okänd, men klart är att det varken var snitsaren eller hans lärare. Vid den sista av de två föreställningar, som gavs inför publik, strejkade gangsterns knallpulverpistol.  Snitsaren, ty det var naturligtvis han som hade fått den bärande rollen på sin lott, stod länge och fumlade med sitt trilskande vapen, alltmer desperat och olycklig, tills läraren räddade honom med ett muntligt ”pang!” och ett basackord på pianot. Det populära uttrycket ”esprit d’escalier” täcker inte på långt när snitsarens tankar decennierna efteråt, ty så långa trappor finns inte. Först idag förstår han hur den sparsmakade rollen skulle ha gestaltats och vilket lysande extranummer han kunde ha gjort av den besvärliga knallpulverpistolen.

Butlern utmanad

Butlern utmanad

Butlern utmattad 

Butlern orkar inte fylla i fler frågeformulär.

Joggerskan utmanad

Som om en utbränd butler inte hade nog att göra ändå, har han uppmanats av snitsaren och jumper att fylla i det välbekanta frågeformuläret en tredje gång. Tidigare har Tildo och snitsaren lånat hans tjänster, medan det denna gång är den så kallade joggerskans åsikter, som ska sammanfattas. Enligt expertisen lär hon vara en löpande sammansmältning av sköterskan och påhejerskan, två angenäma uppenbarelser som till vardags förgyller detta i övrigt sällsynt trista hushåll. Svaren på de 27 frågorna har avgivits muntligen på jumpers anmodan, varvid en lomhörd och senil butler har försökt komma ihåg dem efter förmåga. Det är följaktligen inte joggerskans glada röst och pigga ordval ni möter, utan bara en knarrig och minnessvag gubbes darriga anteckningar.

 

1. Vilken typ av löpare är du?

(Efter en serie misstänksamma motfrågor i stil med ”Vadå, finns det olika typer av löpare?”, talar joggerskan länge om sitt joggande och berättelsen formar sig till ett försvarstal för den spontana, prestigelösa löpningen, en aktivitet som uppebarligen handlar om mycket annat än att bara springa. En stackars butler hinner inte anteckna mer än enstaka uttryck som ”frisk luft”, ”höra på fåglarna”, ”plocka blåbär”, ”slå en drill”. Joggerskan tycker uppenbarligen om att följa sin känsla när hon är ute och springer).

2. Hur länge har du löpt?

Drygt fem år till och från. Första gången jag sprang en mil var nog sommaren 2004. Direkt efteråt simmade jag tusen meter. Så det så!

3. Hur mycket löper du per vecka?

På grund av bibliotekets oregelbundna arbetstider och avsaknaden av dusch där, blir det mycket olika. Mellan 15 och 30 km per vecka kanske.

(Jumper tillägger att han dock kommer ihåg veckor med 50 löpta kilometer)

4. Vilket är ditt “feelgood” tempo?

Låååååångsamt. Kanske åtta per kilometer. Eller sju.

(Jumper, som håller en smula koll på joggerskans joggning, svarar att runt sju minuter per kilometer eller strax därunder låter som ett lagom tempo när hon själv får bestämma).

5. Vid vilken ålder började du springa?

Tydligen så smått i 53-årsåldern, det vill säga vid samma ålder som jumper.

6. Vilka andra sporter utövar du regelbundet?

Periodvis har jag ägnat mig åt styrketräning på gym, yoga, pilates, seniorgympa och simning.

7. Vad måste du ha med dig på ett pass?

En vattenflaska, gärna någon av jumpers små som får plats i fickan. Vidare en citrusfrukt som av samma skäl bör vara liten. En pappförpackning med 2,5 dl sojadryck och sugrör är också gott på vintern. SL-kortet har jag alltid med mig och naturligtvis radion. (Här räknar joggerskan upp alla program hon lyssnat på genom åren, allt från ”Mozarttimmen” och ”Kropp och själ” till ”Spanarna” och ”På minuten”).  Däremot har jag aldrig med mig mobiltelefon.

8. Varför springer du?

(En glömsk butler har bara ett vagt minne av uttrycket ”frisk luft” i joggerskans långa svar, men dagen efter, innan hon ger sig av till sitt arbete, förtydligar hon och ber att få bli citerad ordagrant).

För att orka med vardagens vedervärdigheter !!

9. Har du någon gång ljugit för att få springa? Hur löd lögnen?

Ja, på jobbet har jag nog sagt nån gång att jag bara skulle gå och bada, när jag i själva verket också skulle jogga först. Man vill ju inte göra sig märkvärdig.

10. Hur ofta köper du skor? 

Tre par hittills på fem löpta år.  Ett av paren står dessutom ännu oanvända på jobbet i väntan på joggning före, under eller efter arbetstid.

11. Tycker du att jumper är en fånig skäggapa?

Skäggapa, men inte fånig.

(Av någon anledning tycks vi ha fått Tildos lätt manipulerade frågeformulär).

12. Var/hur handlar du utrustningen?

Ett par skor på ”Gå och Löpkliniken” på Långholmsgatan och ett annat par på Löplabbet. En overall i samband med vårrusnummerlappshämtning på PUB. Annars mest second hand.

13. När föredrar du att springa?

(En stackars butler har glömt alla årstider och tider på dygnet, som joggerskan räknar upp, men hans minns att hon utesluter ”mitt på dagen mitt i sommaren”. Till skillnad från jumper tål hon värme dåligt. Hon svarar för övrigt lika mycket på frågan ”var?” som på den egentliga frågan ”när?”. Hon säger sig helst vilja undvika biltrafik och hon enas med jumper om att ett löppass i Stockholm tidigt på morgonen eller sent på kvällen vore spännande).

14. Hur ofta tävlar du?

En gång om året på Vårruset,  ditkommenderad av min chef på jobbet.

15. Vilka distanser?

Vårruset är 5 km.

16. Vilken är favoritdistansen.

Ingen tävlingsdistans !!!

17. Har du ett mantra som du rabblar i huvudet?

Nej !!

18. Vilken typ av vätska dricker du?

Vatten och på vintern sojadryck med chokladsmak. På vårruset får man sån i gottispåsen,  men alla tror att den är äcklig och ger sin till mig.  Numera köper jag den.

(Jumper tillägger att han har fått smaka nämnda sojadryck under gemensam joggning och funnit den god. Den heter ”Alpro Soya” och är 100 % vegetarisk).

19. Springer du helst i grupp eller ensam?

Jag springer nästan alltid ensam, men får jag sällskap kan det vara roligt någon gång. I höstas sprang jag Hellasfemman och badade i iskyla tillsammans med bland andra jumper.  Annars har han helt rätt i, att jag tror, att han tycker, att vi springer för långsamt, när vi springer ihop. Det gör att jag springer fortare än jag vill. Men det är kanske bra träning. Jumper och jag har joggat i München, Berlin och Malmö,  men joggning i Mariehamn, Helsingfors och Göteborg är jag ensam om. Å andra sidan har jumper, till skillnad från mig, sprungit i Linköping.

20. Hur återställer du dig efter ett långpass?

En kopp kaffe, en ostmacka eller två och gärna en tupplur.

21. Vilken snabbhetsträning föredrar du?

Ingen !

22. Vart blir du oftast skadad?

Min vänstra fot och ett knä kan krångla. För att inte få ont i ryggen tar jag då och då simtag i luften när jag joggar.

(Jumper skrattar och intygar att det sista ser skojigt ut. Under simmandet, som i regel varar i fem eller tio sekunder, ökar joggeskan farten och blir lite andfådd).

23. Vilket lopp drömmer du om att springa?

Inget !!

24. Vilken kändis skulle du helst vilja springa med?

Inget svar.

(Jumper föreslår retsamt ”En ung Gérard Depardieu”, men en omtänksam butler fruktar, att det skulle låta tramsigt, även om joggerskan, vad det yttre beträffar, skulle matcha vilken ung spoling som helst.  Utseende är för övrigt inte allt, vare sig det handlar om löpsällskap eller livet i allmänhet).

25. Vilken idrottsstjärna skulle du vilja springa med?

Inget svar.

(Här föreslår jumper ”Thomas Wassberg”,  som han åtminstone har skägget gemensamt med).

26. I filmen om dig, vem spelar rollen som du?

Eftersom jumper svarat ”Douglas Håge”, får väl jag säga ”Hjördis Pettersson”.

(Yngre läsare kan upplysas om att skådespelarparet ovan spelade Fridolf och Selma i den populära radiofamiljeserien ”Lilla fridolf och jag”  på 1950-talet).

27. Vilka tre löp/träningsbloggare utmanar du?

Jag känner inga bloggare utanför familjen, även om jag har skakat hand med Karin (som för övrigt redan är utmanad (butl.anm.)). Jag får väl ta Butlern då.

(I löparbloggarnas marginaler figurerar ofta andra löpare, betecknade ”frun”, ”karln”, ”min bättre hälft” eller ibland kallade vid förnamn eller initialbokstav. Ett förslag från jumper, att låta joggerskan utmana några av dessa medsystrar och medbröder, förkastades av en förståndig butler,  emedan det kunde ge en bild av dem som ett löparnas B-lag,  som kämpade i en lägre division.  Att inte vilja apa sig i bloggosfären är ju inte detsamma som att vara en sämre löpare).

Snitsaren utmanad

I N’batha M’bweles populära frågelek  ”27 frågor”  har nu turen beklagligt nog kommit till ägaren av denna blogg, snitsaren, som enligt ett bindande avtal har blivit utmanad av sitt alter ego, bloggens contributor, jumper. Snitsarens enda villkor har varit, att frågorna formulerats om till förfluten tid och riktats till sitt offer i tredje person. Eftersom snitsaren inte längre förmår skriva själv, har han dikterat svaren på de 27 frågorna för en dödstrött men plikttrogen butler, som gjort vad han kunnat för att inom ramen för snitsarens godkännande lätta upp dennes torra och tråkiga berättelser. Den som regelbundet följt snitsarbloggens snart ettåriga historia skall inte hitta mycket nytt av intresse, men att förmena snitsaren utrymme på hans egen scen, hade varit förödande. En teaterdirektör av den gamla stammen hittar alltid medel att få sina egna pekoral uppförda.

 

1. Vilken typ av löpare var han?

Varken naturligt snabb eller uthållig.

2. Hur länge har han löpt?

Han började som liten pojk och slutade i 25-årsåldern, så han sprang kanske i 20 år.

3. Hur mycket sprang han per vecka?

Snitsaren svarar att han inte har en blekaste aning, varför han hänvisar till sidan ”Snitsaren” ovan, där vi tvingas damma av hans numera tämligen uttjatade barn- och ungdomsminnen:

”När han var liten sprang han jämt. Utan cykel att trampa var han tvungen att pinna på rejält om han skulle hålla jämna steg med bättre lottade pojkar. På sina stålhingstar med speedwaystyre hade rikemansslynglarna mer än kilometervid äventyrsradie och nya ideer och upptåg var legio. Skulle de inte “hoja sta” och meta mört och kondomer vid kloakutsläppet i hamnen, så bar det iväg långt bort till Långängen att skära pipor i vassen. Om våren ljöd kommunens brandlarm titt och tätt och då var det bara det långa benet upp till brandstationen som gällde om man skulle hinna se brandbilarna tuta iväg. Hade man tur, lämnade dessa ett vattenspår efter sig bort till någon spännande gräsbrand. När det var stiltje på den fronten, fick man tutta på själv. Ideliga snabba ruscher med andan i halsen och golfbyxorna fulla av äpplen bättrade sedan på konditionen om hösten. Så springa kunde han i varje fall, den lille magre pojken med de utstående öronen. Ett kort tag drömde han till och med om att bli långdistanslöpare. Senare i livet sprang han dock inte längre än nödvändigt. När han någon gång pliktskyldigast joggade ett par kilometer på träning, tyckte han att han varit tillräckligt duktig och på tävling blev det inte gärna längre än 400 meter. Någon av de kortaste sträckorna på Dagbladsstafetten kunde också tänkas om klubben, SSIF, numera FK Studenterna, bad snällt. I tiokamp, som han idkade en del, ingick ett 1500-meterlopp, men längre än så blev det inte”.

4. Vilket var hans “feelgood” tempo?

Det skulle verkligen vara intressant att veta vilken fart han höll, när han joggade några kilometer i Liljansskogen, men en bit under fem minuter per kilometer bör det  ha varit, med tanke på hans spänstiga ben och dokumenterade löpförmåga. Å andra sida hade exempelvis Kajsa Bergqvist en del problem att komma under 50 minuter, när hon sprang ett millopp i fjol, men så långt sprang, efter vad han minns, aldrig snitsaren.

5. Vid vilken ålder började han springa?

Han började springa före två års ålder och löpa vid ungefär sju års ålder.

6. Vilka andra sporter utövade han regelbundet?

I trettonårsåldern spelade han bordtennis en säsong i Stocksunds IF. Annars höll han på med all slags friidrott ända fram i vuxen ålder, då han tränade för höjhopp och tiokamp. I en klubbmatch på Gotland 1969 fick han till och med kasta spjut och hoppa stav.  

7. Vad måste han ha med sig på ett pass?

På så korta löppass behövde han nog bara hålla reda på sig själv.

8. Varför sprang han?

Som barn ville han bli löpare. När han blev äldre ingick det i hans träning för höjdhopp och tiokamp.

9. Har han någon gång ljugit för att få springa?

Möjligen höll han en del av sitt springande hemligt ungefär som jumper gjort på senare tid. När han sprang om vintersöndagsmorgnarna  i tonåren, ville han inte gärna bli sedd. På den tiden var det inte så vanligt att springa utan anledning och det hade definitivt inte varit coolt, om begreppet funnits.

10. Hur ofta köpte han skor?

Mycket sällan. Som barn förbrukade han vanliga blåa gymnastikskor. En sådan med två pappspikar fastsatta under en mekanoplåtbit  i hälen utgjorde hans första spiksko för höjdhopp. Sedan dess har han ägt två par spikskor för löpning och två separata hoppskor, varav han fick den ena gratis av friidrottsförbundet.  Ett par långlivade, vita, tjockbottnade tennisskor användes till all form av idrott, bland annat joggning, som väl frågan gällde.

11. Hur ofta köpte han annan löprelaterad utrustning?

Aldrig vad han kunnat minnas. Träningsoverall bör han ha ägt, men var den kom ifrån minns han inte. Om han köpte något var det nog främst till höjdhoppandet. 

12. Var/hur handlade han utrustningen?

På den tiden var det Idrottsmagasinet i hörnan Birger Jarlsgatan-Smålandsgatan som gällde,  eller möjligen Alewalds, som då låg på Norrlandsgatan. En del köpte han naturligtvis också på internet.

13. När föredrog han att springa?

Som barn any time. Som ung helst tidigt om söndagsmorgnarna när ingen såg på. Som vuxen oftast på kvällen i samband med annan träning.

14. Hur ofta tävlade han?

I barndomen sprang han 60 meter en gång varje höst. Senare hade IK Kometen klubbmästerskap två gånger om året på distanser upp till 1500 meter och i terränglöpning. För Studenterna sprang han Dagbladsstafett om våren och några häcklopp i olika klubbmatcher. En häckstart i Stockholms-DM gjorde han också. Lägg därtill ett par tiokamper om året med fyra löpningar i varje, så innebar det sammantaget en hel del tävlingslopp.

15. Vilka distanser?

Svarade vi inte på det?

16. Vilken var favoritdistansen?

Om vi talar om löpning i vuxen ålder var han bäst på 110 meter häck (16,2), men 100 meter (11,8 ) och 400 meter (54,3)  gick också an. 1500 meter (5:06,7)  var däremot pest. Längre fanns inte på kartan annat än möjligen i terräng.

17. Hade han ett mantra som han rabblade i huvudet?

Nej, på den tiden var idrotten ren.

18. Vad drack han?

Massor av mjölk men inte förrän efter träningen.

19. Sprang han helst i grupp eller ensam?

Han hade sällan sällskap. Det hände att han hängde på löparna i Studenterna under uppvärmningen, men därefter körde han sitt eget race. Ett par gånger joggade han spåret i Lilljansskogen med Studenternas sprinterlöpare Amer al-Samarai från Irak, som hade studerat i Moskva och kunde grova ord på ryska.

20. Hur återställde han sig efter ett långpass?

Han drack mjölk efter all träning och om han skulle ha sprungit ett långpass, hade han förmodligen druckit mjööööölk.

21. Vilken snabbhetsträning föredrog han?

Ruscher genom en kurva och ut på rakan som de riktiga grabbarna. Backen i Lilljansskogen i slutet av nuvarande trekilometersspåret användes flitigt av Studenterna och ibland hängde han på.

22. Var blev han oftast skadad?

Han blev sällan skadad, men knän och ljumskar låg nog sämst till och då var det knappast den obetydliga löpningen som var orsaken.

23. Vilket lopp drömde han om att springa?

Hans drömmar gällde annat.

24. Vilken kändis hade han helst velat springa med?

Att höra hur till exempel ismannen Ötzi talade, skulle nog ha varit spännande. Alternativt kunde Bockstensmannen dugt. En äldre släkting till snitsaren hade spelat fotboll med Douglas Håge. Det hade kanske varit något att skryta med. Svaret blir alltså:  Ötzi eller Douglas eller varför inte båda?

25. Vilken idrottsstjärna hade han velat springa med?

Som åttaåring såg han Emil Zatopek springa på Stadion, men vid det laget hade han redan övergivit sin korta långlöparkarriär. Antagligen joggade han senare någon gång ett par meter med Stickan Pettersson. Det fick han vara nöjd med.

26. I filmen om honom, vem spelar rollen som han?

Vet inte. Har inte sett filmen. 

27. Vilka tre löp/träningsbloggare utmanar han?

Så som frågeformuläret är utformat här ovan, bör det vara några, som har lagt spikskorna på hyllan och ingenting hindrar att de också tagit ner skylten.  Han kunde ha valt Nikolaj Kovtun,  Jurij Stepanov och Vladimir Jasjenko,  men till den trion har han helt andra frågor.  I stället dammar han av sin barndomsidol Evert Nyberg, Sveriges första kvinnliga löparstjärna Nora-Anna Larsson samt, för att flörta med den populära friidrottsklubben IF Linnéa, Edvin Wide.

Om varje utmanad utmanar ytterligare tre löpare, växer antalet offer med en faktor fyra för varje generation, varför det förr eller senare är oundvikligt, att en och samma person utmanas från flera håll, vilket redan i tredje led har hänt några populära bloggare. Ovannämnda gamla trio bör dock vara obesmittad.

Liksom Ultraschmultra har snitsaren fascinerats av de egenartade turer detta frågeformulär funnit.  På ”funbeat” kallas det tydligen ”kedjebrevet”, en fullt begriplig benämning, även om upphovsmannen inte får mer än uppskattning för sin skapelse. Något slags succé tycks denna ”utmaning” i alla händelser ha gjort, vilket möjligen säger något om berättarglädjen hos löpare och bloggare.