Monthly Archives: januari 2012

Konsten att se 1

Annonser

Författarintervju 2

– Shoot !

Denna enfaldiga uppmaning, som hycklar försvarsberedskap inför ett förväntat angrepp, gör oss besvikna och osäkra, ty vi har sett fram emot ett trevligt samtal med författaren vi gästar och önskar minst av allt agera skjutjärnsjournalister i dennes fåninga rollspel. För att undvika hans uppfordrande blick, medan vi letar efter en lämplig, inledande fråga, ser vi oss omkring i det stora, ännu nedsläckta köket, där en blek kvardröjande januariskymning förvarnar om annalkande vår, samtidigt som vi konstaterar att författaren ännu inte har dansat ut julen helt. Två hyacinter och två ännu inte utslagna röda amaryllisar pryder köksfönstret, där vi även lägger märke till och förundras över en originellt utformad, elektrisk ljusstake, vars sju lampor bildar en hängande båge i stället för den traditionella, toppformade ”ålderstrappan”. På väggen strax intill hänger en inramad målning, som av allt att döma föreställer en kvinnlig bakdel, och vi funderar på vem som kan tänkas vilja ha något sådant att titta på vid matbordet. Ovanpå ett stort skåp bakom författarens huvud noterar vi några träleksaker av varierande ursprung, däribland en dansk soldat, en rysk gumma och en tomte  i form av en speldosa. Längs kylskåpets ena sida hänger något slags broderad julbonad, som hålls fast av en ovanpå stående marmormortel, men då vi nertill läser ”God Jul” rättvänt, medan ett julgransljus i bonadens överkant ser ut att hänga med ljuslågan nedåt, gissar vi att broderiet egentligen varit tänkt som en lång duk eller bordslöpare. För att vinna ytterligare tid och mod tar vi en klunk av vårt serverade sojakaffe, smackar uppskattande och  nickar mot författaren utan att möta hans blick. Så får vi syn på en tjock bok som ligger på bordet bredvid oss. ”Min kamp 2”, läser vi på omslaget, där författaren Karl Ove Knausgård också visar sitt vänstra öga, och då vi anar att denna tegelsten på 600 sidor avsiktligt placerats i vår närhet, överväger vi att stryka vårt intervjuobjekt medhårs med en inställsam fråga om hans läsning, men för att om möjligt reparera något av vår stympade självkänsla, väljer vi i stället att hämnas hans larviga ”Shoot” med en lika enfaldig fråga:

– Hur känns det?

– Bortsett från en verruca plantaris strax framför hälen, som hindrar mig från att gå normalt inomhus, känner jag mig bra.

– Vi tänkte närmast på hur du känner dig som författare?

– Som författare lider jag av samma fotvårta.

– Du har nyligen publicerat dina memoarer?

– De har fortlöpande publicerats på denna blogg i fyra år, utan att ni för den skull har uppsökt mig för att fråga om mitt hälsotillstånd.

– Men nu är vi äntligen här?

– Jag ser det.

– Då är du väl glad?

– Om vi kanske skulle försöka komma till saken!!

– Dina memoarer har fått blandade recensioner?

– Ja, mycket ros av en recensent men i gengäld desto mer ris av en annan, varför medelbetyget torde hamna ungefär på noll.

– Tycker du att du har blivit rättvist bedömd?

– I båda omdömena finns korn av sanning som fått gro och växa till spektakulära överdrifter. När jag ser tillbaka finner jag många gamla inlägg vara förbluffande välskrivna. Sant är även att de, som läst min blogg någorlunda flitigt, känner min person bättre än de flesta som träffar mig i det verkliga livet. Icke för ty kan jag stundom känna beklämning över min oförmåga att skriva en enkel och flytande svenska och i ögonblick av klarsyn anar jag beräknande förställning även i fråga om sakinnehållet.

– Hur då?

– Varje avslöjande utsaga om mig själv döljer i sin ofullständighet sanningar, som jag väljer att förtiga av olika hänsyn.

– Hänsyn till andra?

– Andra och mig själv.

– Du menar att du är rädd om ditt rykte?

– Delar av min verklighet har varit ömkligare, än jag har ett passande språk för.

– Räcker det inte att ”begära lögnlöshet”?

– Att gömma större synder bakom mindre och mer lättbekända, är ett beprövat knep, som i litteraturen ställer krav på läsarens förmåga att läsa mellan raderna, i den mån sanningen eftersträvas.

– Förtiger inte alla memoarförfattare valda delar av sanningen?

– Naturligtvis, och många gör det till stor konst.

– Även Knausgård?

– Ja, även om han tycks ha satt ribban lite högre än vanliga memoarförfattare.

– Tycks?

– Vad han eventuellt förvränger och förtiger förblir ointressant för dem som inte känner honom. ”Min kamp” kan lika gärna läsas som trovärdig fiktion och något behov av att leta mellan raderna föreligger knappast när det som står på dessa är så detaljrikt och levande.

– Den där norrmannen och hans omdiskuterade jätteroman har tydligen funnit nåd inför dig?

 – Ja, jag läser annars inte mycket skönlitteratur men här blev jag uppenbarligen sittande, och då jag läser långsammare än de flesta, har det tagit sin tid.

-Har du läst alla delarna?

– Nej. bara de tre som hittills är översatta, och eftersom jag troligtvis läser ännu långsammare på norska, tar jag en välbehövlig andningspaus. En snabbläserska i min omedelbara närhet räds dock inte skrifter på främmande språk utan ämnar ge sig i kast med originalet.

– Skulle du vilja kunna skriva som Knausgård?

– Eftersom det ytterst handlar om att ”kunna vilja”, är frågan meningslös.

– Det får du nog förklara?

– Mina ärliga tankar och känslor skulle jag knappast ens våga formulera i ord för mig själv. Det handlar inte bara om mitt eget rykte bland människorna utan lika mycket om språket som sådant. Ord har ett slags skamlig nakenhet som gör mig försiktig.

– Hm?

–  Medan en tecknad eller målad bild hittar en fristad i konsten, saknar det talade eller skrivna språket sådan ursäkt hos mig. Flera av de publicerade konstverken på min blogg hade inte ärligt och utan skam kunnat beskrivas eller tolkas i ord, vilket naturligtvis är ett skäl till att de har fått undsätta texten. Till skillnad från blyertsstreck och penseldrag är orden i det svenska språket belastade av vardag och banalitet, varför de känns naknare och mer pretentiösa, när de upphöjts till litteratur. Medan få eller ingen förmår kopiera mina teckningar eller målningar, saknar jag denna ursäkt i skriven text, där hantverkskunnandet är av ett annat, mindre påtagligt slag. Om bildkonsten rymmer såväl opersonlighet som unicitet, står språket utan skydd, och i mitt sökande efter egna oantastliga formuleringar är modersmålets rikedom på uttjatade nyanser, inte till hjälp.

– Om du skrev på ett annat språk?

– Snitsarens högtidliga och lätt ålderdomliga svenska språk har möjligen denna ursäktande funktion, även om tillämpningen är begränsad. Andra pseudonymer har med framgång bidragit med olika former av barnspråk och bruten svenska, men steget från medveten stil till tröttsamt manér är kort.

– Du menar Tildo?

– Även snitsarens butler skrev en levande svenska i sitt brev från Savolax, men dessvärre han inte hörts av sedan dess.

– Kan du inte skriva som han då?

– Det vore att göra mig till.

– Ditt eget språk, ”Nujpraw”, kanske skulle duga?

– Ja.

– Menar du allvar?

– Nujpraw är stilistiskt neutralt och litterärt obefläckat. Skrivet med egna tecken äger det förvisso kalligrafisk skönhet, och då det i princip saknar fastställt uttal, borde en transkription med latinska bokstäver lämpa sig bra för känsliga inlägg på denna blogg.

– Inlägg som bara du kan läsa?

– Ja.

– Vad är det då för mening att ha en blogg?

– Det vore ett sätt att berätta ”att” och samtidigt erbjuda åtminstone en teoretisk möjlighet att ta reda på ”vad” genom att dechiffrera texten.

– Bara teoretisk möjlighet?

– I inlägget ”Nujpraw” ges visserligen en del grundregler och en kortare parallell text, men en mer komplett uttydning skulle kräva en större ”Rosettasten” än så. Dessutom har språket ändrats en del sedan inlägget skrevs.

– Vad slags hemligheter skulle du i så fall skriva om?

– Hevesehi emb enses fehawaw te fajr re me bre re me ent ins ksen re. Ko jaj zen zme rer de is tcesle re.

– Vi förstår?

– Så bra!

– Med några få undantag har dina senaste inlägg varit av ren metakaraktär och  bara handlat om din blogg som sådan. Har du inget mer att berätta om dig själv och världen omkring dig, eller är det bara alltför känsligt?

– Eftersom minnet rymmer mer än en dödlig människa kan skriva ner under en livstid, blir mina memoarer aldrig färdigskrivna. Då de saknar ordnad kronologi och enhetlig komposition, är möjligheterna i princip oändliga, att spinna vidare på nya och gamla trådar.

– Du spinner livets ull?

– Den säger ull han menar slem!

– Du kanske nystar upp livets trassliga garnhärva?

– Kanske det.

– Och väver därav?

– I värsta fall en vacker klädnad.

– Kejsarens?

– I bästa fall.

– Hurså?

– Omedveten exhibitionism är en god konstnärlig ambition.

– Att skriva så att ett oskyldigt barn kan läsa mellan raderna?

– En exklusiv läsekrets.

– Tror du att dina läsare verkligen vill se dig naken?

– Det handlar mer om vad jag själv medvetet vågar visa av min själsliga lekamen, om den motsägelsefulla metaforen ursäktas.

– Och din kroppsliga lekamen, om tautologin ursäktas?

– Den är skamlöst skamfri och följaktligen ointressant.

– Du har tidigare talat om hur bildkonsten erbjuder en fristad där du kan gömma dig bakom ditt hantverk. Kan du inte börja rita dina memoarer?

– Bortsett från fotoreportaget kring ”Vintervändbanan” och ett par fotografier i inlägget ”Ateljérunda” har bloggens illustrationer ursprungligen skapats för helt andra ändamål i helt andra sammanhang, och mina teckningar och målningar är berättelser i sin egen värld, där livet sedan länge stått stilla. Jag tänker numera hellre i ord.

– Du menar att du är mer författare än konstnär.

– Medan även anspråkslös bildkonst är förenad med praktiska initialsvårigheter, kan ord formuleras när och var som helst, och även om arbetet går långsamt och inte sällan känns fåfängt, kan jag fortfarande ha nöje av att försöka skriva ihop en text.

– Vad slags text har vi att vänta härnäst?

– Ingen aning?

– Ännu ett metainlägg?

– Det spåret bör vara tömt i och med denna intervju.

– Kanske något om en isbjörn på Skansen i början av 1950-talet?

– Varför inte.

– Det låter spännande?

– Ja.

– Då ska vi kanske lämna dig ifred med ditt arbete?

– Ja tack.

– Hur är det med fotvårtan?

– Nu går jag obehindrat i strumplästen och när jag springer i löparskor känner jag ingenting.

– Har den blivit så bra medan vi har suttit här och pratat?

– Detta blogginlägg har tagit mer än en vecka att tänka ut och skriva, och alla vet mycket väl, att ni inte alls har suttit där i soffan och intervjuat mig.

– Sitter vi inte ens här nu?

– Nej.

– Och inte du där i gungstolen heller?

– Nej, alla har suttit vid datorn hela tiden.

– Och det som faller utanför fönstret?

– Det är snön.

Författarintervju

Vägen till författarens lägenhet visar sig vara betydligt krångligare än vi kunnat ana, och vi tvingas irra runt en evighet i det svåröverskådliga bostadsområdet, där ingen vi möter tycks ha en aning om någonting, innan vi äntligen hittar rätt gatuadress och knackar på. När han öppnar och vi redovisar våra vedermödor, förklarar han skrattande, att han själv efter snart trettio år ännu inte hittat något system i numreringen på vägarna i området.

Vi kliver in i något som liknar en tambur, varifrån en brant, svängd trappa leder upp till den egentliga lägenheten på andra våningen. Han berättar hur flyttkarlar vid inflyttningen förgäves försökte baxa upp ett gammalt piano, som sedan efter konsultation med en pianoaffär fick bytas mot en mindre skrymmande variant till en kostnad av 3000 kronor, en summa som av oklara skäl aldrig avkrävdes. Han tänder lampan och visar oss upp men manar oss att gå försiktigt för att inte snubbla på något av de skodon, som står parvis uppradade i hela trappans längd. ”Pass opp där”, varnar han alltför sent, när vi efter några trappsteg slår huvudet i något hårt och vasst. Det tycks vara en vev av något slag, och han förklarar att det rör sig om en ombyggd kaffekvarn, på vilken han malde mjöl och solrosfrön under sina odlingsexperiment för tjugofem år sen, varefter han inte haft ork att ”plocka ner eländet”. Trappans motsatta vägg är tapetserad med topografiska kartor i skalan 1:50000, hopsatta så att de sammanhängande visar större delen av Södermanland och Uppland med Oxelösund nere till vänster och Hallstavik överst till höger. I mitten breder Stockholm ut sig med gråa tentakler och strax ovanför pekar han ut Vallentuna och en vit fläck, där huset vi gästar byggts efter kartans tillkomst. På vår befogade fråga, hur han lyckats få upp de allra översta kartbladen, och vad meningen med dem varit, när det ändå inte går att se några detaljer eller läsa några ortnamn nerifrån trappan, svarar han att han var vigare förr, men tillägger som om han läst våra tankar: ”Och möjligen dumdristigare”.

Förutom kök, badrum, en rymlig hall och sagda trappa visar sig lägenheten bestå av tre stora rum, vilka förefaller utnyttjas dåligt. Vardagsrummet är långsträckt och påfallande mörkt, emedan det vetter mot en överbyggd balkong. I rummets ena ände står ett äldre, mer eller mindre trasigt möblemang på en persisk matta av okänd kvalitet och längs väggarna trängs ytterligare ärvda skåp och byråer. Någon traditionell tevesoffa hittar vi inte, men väl en mycket liten teveapparat, som uppges beskådas alltmer sällan och då från en svart vridbar länstol eller en säng, som också tjänstgör som sovplats åt husets folk. I en stor vit bokhylla från IKEA står, förutom böcker av diverse slag, en skivspelare med förstärkare och högtalare samt två hyllmeter klassisk musik på vinylskivor, vilket tillsammans med det tidigare omtalade pianot och två fioler på väggen vittnar om musikalisk aktivitet, men vår värd försäkrar att såväl lyssnandet som fiolspelandet ligger i träda för hans del. Sedan vi emellertid bedyrat våra minimala förväntningar och lovat att stänga av bandspelaren, bjuder han ändå på en polska efter Byss-Kalle, varefter han ber om överseende med de gnissliga strängarna som behöver bytas. Hans egna otränade och ouppvärmda fingrar är dock, menar han, ”inte mycket att göra åt”.

Medan vardagsrummet numera mest nyttjas som sovrum, används lägenhetens två egentliga sovrum bara som sådana vid sjukdom eller när det kommer gäster, oftast något av de sedan länge utflugna barn, efter vilka urgamla spår ännu syns på väggar och i bokhyllor. I det ena av dessa sovrum står husets enda dator, där författaren skriver sina berömda blogginlägg. Här har han utsikt mot en mindre aspdunge och en cykelbana som erbjuder distraktion och spänning, vilket är det huvudsakliga skälet till att han har valt denna arbetsplats framför husets andra sovrum, som han annars ockuperar som sitt eget med gamla och nya aktiviteter, och som han tycks mindre angelägen att visa oss under vår rundvandring. Först efter lång övertalning öppnar han dörren dit, varvid han ber oss ”ursäkta röran” för att därefter liksom tyst mumlande för sig själv beklaga sin ovana att ”bre ut sig överallt”. Vi förstår hans tveksamhet, ty rummet liknar mer ett skräpupplag än ett rum att vistas i. På golvet trängs överblivna möbler med allehanda väskor, papperskassar och kartonger. Skrivbordet är översållat av papper, pärmar och tidskrifter, och de mer eller mindre svettiga kläder, som inte ligger kringströdda på golv och möbler, hänger slarvigt på ett i rummet diagonalt spänt klädsträck. På den obäddade sängen skräpar gamla klädpåsar från olika löpartävlingar och under densamma gömmer sig en dammsugare, som inte lär användas alltför ofta.

Utmed ena väggen står ett antal snickrade trälådor, i vilka den strama ordningen kontrasterar mot rummet i övrigt, ty när vår vän lyfter på locken ser vi mängder av inramade teckningar och målningar stående i prydliga rader. Han visar stolt hur konstverken kan plockas upp vart och ett för sig ur sin praktiska förvaring, men avbryter sig plötsligt, som om han anat ointresse i våra blickar. ”Det mesta finns att se på nätet”, säger han och tillägger med en suck: ”Som ettor och nollor tar det i alla fall mindre plats än det här eländet”. För att förekomma ytterligare självkritiska utgjutelser och lätta upp den sjunkande stämningen försäkrar vi att de konstverk vi noterat runt om på väggarna i lägenheten ändå pryder sin plats. ”Ja ja”, muttrar han och förklarar som för att ursäkta sig, att träet i ramarna får en fin guldbrun färg när de hänger några år i dagsljus. Det visar sig också att den självkritiske konstnärens tavlor fått samsas om väggutrymmet med inramade barnteckningar och äldre släktingars, främst svärmoderns konstverk, medan vi av yrkeskonstnärer i övrigt bara upptäcker ett fåtal undanskymda verk av Sven Ljungberg, Sten Eklund, Helga Henschen, Berta Hansson och Einar Norelius, de flesta skänkta till hushållet i andra eller tredje led. En reproduktion av van Gogh och ett japanskt träsnitt kompletterar den inramade konsten på väggarna, där vi också hittar en mängd slitna affischer och gamla kartor, däribland en äkta sådan från 1600-talet som författaren ärvt av sin far. Även möblerna tycks till största delen vara arvegods eller secondhandfynd, och vår värd visar stolt upp ett skåp med skjutbara dörrar, som han snickrat själv.  Som helhet präglas lägenhetens inredning mer av sparade minnen och tillfälliga infall än av medveten planering, varför det slags ängsligt smakfulla estetik, vi alltför ofta möter i medelklasshem, känns befriande avlägsen, och frånsett författarens eget nyss besedda skräprum andas bostaden hemtrevnad. ”Det säger möjligen något om vem som svarar för trivseln här”, skrattar han och tillägger skuldmedvetet, som om vi skulle bry oss om det: ”När hon är bortrest vattnar jag blommorna”.

”Nej, här blir inga barn gjorda”, säger han plötsligt och visar oss in i köket, där vi anvisas sittplats i en bäddsoffa bakom ett bastant och väl använt furubord. Själv ämnar han slå sig ner i sin vanliga gungstol vid bordets motsatta sida, och medan han ställer fram varsin stor blåvit tekopp och en burk ekologiskt, rättvisemärkt pulverkaffe, berättar han hur han en gång cyklade med denna otympliga möbel genom hela Stockholm från Älvsjö till en studentlägenhet i Freskati som familjen bebodde några år när barnen var små.  Han demonstrerar med bägge händerna hur gungstolen stod på pakethållaren med medarna på ömse sidor om kroppen. Själva cyklandet härmar han med snabba, gungande knärörelser, som får honom att likna någon som dansar ”små grodorna” vid midsommar, och när han sedan tvingas tala med allt högre och gällare stämma för att överrösta det tilltagande oväsendet från den just igångsatta vattenkokaren, kan vi inte låta bli att skratta.  ”Ja ja”, grymtar han lite förnärmad, medan han långsamt reser sig och lägger sitt yviga, silverglänsande hår till rätta på båda sidor om huvudet. Därefter tar han vattenkokaren och fyller våra koppar sedan han uppmanat oss att själva lägga i kaffepulver efter behag. Han frågar om vi önskar mjölk i kaffet, varpå han utan att invänta svar går till kylskåpet och tar ut två förpackningar, en innehållande ekologisk lättmjölk och en på vilken vi läser ”Alpro soja”, och när vi nyfikna på hans exempel väljer den senare, vegetariska varianten, tillhåller han oss att röra om ordentligt för att det inte ska skära sig. Slutligen slår han sig ner i gungstolen, lägger den högra foten över det vänstra benet och särar på mustaschen med den vänstra handens tumme och pekfinger, så som han har för ovana inför allvarliga utfrågningar, innan han till slut öppnar munnen och uppmanar:

– Shoot !

Denna enfaldiga uppmaning, som hycklar försvarsberedskap inför ett förväntat angrepp, gör oss besvikna och osäkra, ty vi har sett fram emot ett trevligt samtal med författaren vi gästar och önskar minst av allt agera skjutjärnsjournalister i dennes fåninga rollspel. För att undvika hans uppfordrande blick, medan vi letar efter en lämplig, inledande fråga, ser vi oss omkring i det stora, ännu nedsläckta köket, där en blek kvardröjande januariskymning förvarnar om annalkande vår, samtidigt som vi konstaterar att författaren ännu inte har dansat ut julen helt. Två hyacinter och två ännu inte utslagna röda amaryllisar pryder köksfönstret, där vi även lägger märke till och förundras över en originellt utformad, elektrisk ljusstake, vars sju lampor bildar en hängande båge i stället för den traditionella, toppformade ”ålderstrappan”. På väggen strax intill hänger en inramad målning, som av allt att döma föreställer en kvinnlig bakdel, och vi funderar på vem som kan tänkas vilja ha något sådant att titta på vid matbordet. Ovanpå ett stort skåp bakom författarens huvud noterar vi några träleksaker av varierande ursprung, däribland en dansk soldat, en rysk gumma och en tomte i form av en speldosa. Längs kylskåpets ena sida hänger något slags broderad julbonad, som hålls fast av en ovanpå stående marmormortel, men då vi nertill läser ”God Jul” rättvänt, medan ett julgransljus i bonadens överkant ser ut att hänga med ljuslågan nedåt, gissar vi att broderiet egentligen varit tänkt som en lång duk eller bordslöpare. För att vinna ytterligare tid och mod tar vi en klunk av vårt serverade sojakaffe, smackar uppskattande och nickar mot författaren utan att möta hans blick. Så får vi syn på en tjock bok som ligger på bordet bredvid oss. ”Min kamp 2”, läser vi på omslaget, där författaren Karl Ove Knausgård också visar sitt vänstra öga, och då vi anar att denna tegelsten på 600 sidor avsiktligt placerats i vår närhet, överväger vi att stryka vårt intervjuobjekt medhårs med en inställsam fråga om hans läsning, men för att om möjligt reparera något av vår stympade självkänsla, väljer vi i stället att hämnas hans larviga ”Shoot” med en lika enfaldig fråga:

– Hur känns det?