Monthly Archives: december 2010

Motsägelser

 

 

Att innehavaren av denna blogg, snitsaren, som åtminsone fram till helt nyligen ogärna använt ordet ”jag”, befunnits vara ägare till en bok med denna titel, får betraktas som en ödets ironi, i synnerhet som bokens ”jag” inte har formulerat sin berättelse själv utan tycks ha haft icke tillfrågade spökskrivare till sin hjälp. Skriften är sammanställd av Ella Pipping och illustrerad av Signe Hammarsten-Jansson och hennes dotter Tove Jansson, men för själva sakinnehållet förefaller berättarjagets moder ha svarat, genom att i mån av tid, ork och intresse fylla i de tomma utrymmen som lämnats i den förtryckta texten.

Den något fragmentariska självbiografin handlar om en liten pojkes första år i slutet av 1940-talet och förutom information om härkomst, familj, födelse och mätbar kroppslig och medicinsk utveckling meddelas när och hur han lärde sig le, jollra, äta, bajsa, krypa, leka, sitta, gå, tala och till slut läsa och vad han under tiden tyckte, tänkte och så småningom hördes säga. Berättelsen är indelad i sex kapitel, vart och ett med tidstypiska underrubriker i stil med: ”vari högtidligen upptecknas vad bekant är om släkt och ursprung, om hem, anförvanter och min slutliga ankomst till världen”, eller ännu värre: ”vari berättas om min underbara utveckling och ovanliga begåvning, min karaktär och första uppfostran”. Det sjätte och sista kapitlet, ”vari slutligen återfinnas ömma tankar och utgjutelser i den sublima ordning modershjärtat följer”, har lämnats tomt, vilket ändå hedrar ifyllerskan, som inte heller försökt härma det krystade språket i den förtryckta texten. När vi antyder att detta påminner något om snitsarens, surnar denne till, hävdande att han visserligen skriver omständligt och stundom högtravande men aldrig någonsin tillgjort.

När det gäller bokens sakinnehåll noterar vi att berättarjaget döptes i Karolinska Sjukhusets doprum och bars till dopet av en sköterska. Något nöddop tycks det dock inte ha varit fråga om, ty pojken förefaller ha varit ett ovanligt friskt barn. Intressant är också att hans käraste tidiga leksak skall ha varit en blå tygdocka vid namn Anna och att han lärde sig läsa tre gånger efter att däremellan ha glömt bort om inte principen så dock bokstäverna.

Däremot ställer vi oss undrande till uppgiften att den lille pojken inte skulle ha tålt mjukt skinn. Som bevis anförs hans vägran att bära pälsmössa i tvåårsåldern samt en dansk skinnmössprydd träsoldat, som han gömt underst i leksakslådan. Mot detta mycket förenklade resonemang talar en annan skrift som återfunnits i snitsarens gömmor och som av titeln att döma handlar om samma pojke, ehuru mycket senare i livet. Denna, nedan visade, tryckta verkförteckning, utgiven på okänt förlag någon gång efter 1991, innehåller små svartvita reproduktioner av målningar och teckningar, där vi snarast möts av orgier i mjukhet och där bilden på omslaget till yttermera visso har titeln ”Mjukt svart”. 

 

 

 

 

Modellbygge

vit

vit

Att vara ”autodidakt” som konstnär brukar betyda att det saknats undervisning förmedlad av lärare. Mycket få lyckas dock undvika all slags konst, och även om den unge konstnär, som skärskådats i några tidigare blogginlägg, under många år målade i ensamhet utan närmare kontakt med samtiden, tog han lärdom av vad, och framför allt hur, andra gjort före honom och i hans måleri kunde snart anas influenser ur konsthistorien från Rembrandt till Bonnard. Sant är också att han senare, ehuru till en början motvilligt, tog emot traditionell undervisning för att i formellt sammanhang kunna måla efter levande modell, och i efterhand skulle även denne egensinnige elev komma att inse värdet av de få synpunketer hans lärare vågade framföra. Hans otidsenliga sätt att måla, oftast i strängt begränsat bildformat, där han ibland nöjde sig med att studera modellens huvud, armbåge eller någon annan kroppsdel som han fann intressant, väckte begriplig förvåning bland andra elever. Av dessa tidiga modellmålningar återstår idag bara några få urklippta fragment, såsom det fläckiga hudpartiet ovan och de två hårdetaljerna nedan.

vit

vit

För att ge en sann och mindre heroisk bild av den unge konstnär, som oförskyllt kommit att granskas på denna blogg, bör även nämnas att han så småningom vid 28 års ålder gick ett helt år på en traditionell konstskola, där merparten av tiden ägnades åt studium efter levande modell, i detta fall visserligen länge och envist med blyertspenna och ritblock innan hans säregna sätt att måla motvilligt lät sig utsättas för lärarnas försiktiga omdömen.

Den sista målningen därifrån, som också skulle bli hans sista över huvud taget av detta slag, visar vi här ovan. Att denna överkorsade modellmålning har sparats med katalognummer, förklaras av dess speciella betydelse för upphovsmannen, ty något decennium senare återupptog han samma motiv med denna förlaga och några få teckningar som enda stöd för minnet, ett egenartat modellmåleri utan modell, som erbjöd problem nog för att hålla honom sysselsatt under många år. Han tycks ha gjort omkring ett dussin misslyckade försök, av vilka dock de två någorlunda hela och sammanhängande målningar, som visas nedan, bevarades temporärt och gavs katalognummer 87 och 89.

vit

Att den vänstra av modellerna saknar bakdel och den högra har begåvats med en svart lapp vittnar om konstnärens svårigheter att få målningarna att hänga ihop, och verkens omständliga titlar, ”Modellmålning V nr 8 a, stadium I” respektive ”Modellmålning V nr 10, stadium I”, berättar att de inte längre existerar i samma tillstånd utan har styckats ytterligare och därefter upptagits i verkförteckningen som ”stadium II” tillsammans med övriga sparade likdelar, av vilka vi nöjer oss med att visa nedanstående exempel, ”Modellmålning V nr 2 b”, ”Modellmålning V nr 9, stadium II” samt ”Modellmålning V nr 4 a”.

vit

modellbitar-3-130-2-med-8-77

Till den självkritiske styckmördarens försvar skall sägas, att de flesta målningar han förstörde var betydligt sämre än vad våra välvilliga fotografier förmår visa, medan några av de sparade resterna, såsom bakdelen ovan till vänster, fungerar utmärkt som fristående målningar. Först alltför sent sägs konstnären ha insett omöjligheten i ett konsekvent genomförande av samma måleri i större format, men att tillfredsställande förklara vari denna bestått, skulle föra alltför långt, varför vi nöjer oss med att illustrera konstnärens problem med några teckningar från den tiden.

vit

vit

Hur ovanstående teckning kallad ”Modellen klättrar på ryggen” egentligen skall tolkas, är oklart. Sant är att konstnären i sitt modellbygge blev alltmer nertyngd och fastlåst som på bilden, men känt är också att han stundom gav lekfullheten oväntat spelrum, varvid han fick utlopp för fantasier, vilkas substans prövades i teckningar som denna. Om detta hjälpte honom att se motivet klarare, eller om han blott roade sig för stunden med att besjäla sin döda modell och ge ett mindre stillsamt liv åt sitt stilleben, vet vi inte.

vit

 vit

Mot en eventuell önskan om motivets avobjektifiering talar teckningarna ovan och nedan, betitlade ”Tung modell” respektive ”Modellens tyngd”, vilka båda bör betraktas som hjälpskisser. För varje försök att bygga modellen tycks denna ha blivit allt mer voluminös men samtidigt fått allt svårare att ligga tungt mot underlaget, varför konstnären helt enkelt tecknat dessa opersonliga kroppar i extremt avslappnade tillstånd, för att hitta känlan av tyngd hos modellen och i sig själv.

vit

vit

                                                               *              *

Sedan inlägget publicerades har det kommit till vår kännedom att konstnären samlat sina försök i en separatutställning, där vi även hittar nedanstående långt i efterhand färdigmålade och av allt att döma godkända målning, där han tycks ha givit sig själv friare tyglar.

vit

image

Second hand

 

De bilder av mer eller mindre kända verk ur konsthistorien, som visas här ovan, har hämtats från internet och urvalet har gjorts med ledning av de få kryptiska dagboksanteckningar vi funnit efter den unge konstnär som porträtterades i ett tidigare blogginlägg.  När vi lämnade honom, stod han iklädd en röd hatt och såg framtiden an med en pensel i munnen. Han beskrevs som lycklig i sin tro på sina egna möjligheter, ännu omedveten om svårigheterna på den nya väg han beträtt. Hans målningar var avsiktligt mångtydiga och utförda i en medvetet tafatt stil, som tillät såväl ett befriande uttryck som en behaglig distans till honom själv. Snart nog skulle han emellertid överge detta expressionistiskt inspirerade, men ganska omogna skapande för ett gedignare och mindre spektakulärt studium av måleriets teknik, där reproduktioner av andras målningar, bland annat de ovan samlade, blev hans motiv i många år. Det handlade inte om regelrätt kopiering, så som påbjöds i traditionell konstnärsutbildning, utan han tog vad han behövde från konstens smörgåsbord och resultatet blev ett mycket eget måleri. Av dessa små målningar och detaljstudier återstår idag bara några få fragment, sparade som minnen eller jämförelsematerial, några dock, som exempelvis näsan nedan till höger, försedda med katalognummer och egen titel, i detta fall nummer 17 och ”November 71”.

Motiv i form av redan målade bilder skiljer sig såväl från den tredimensionella verkligheten som från motiv ur fantasin i det att de redan valts ut och översatts till två dimensioner, men erbjuder i övrigt samma svårigheter och möjligheter. Till den unge konstnärens försvar, i den mån han behöver sådant, ska sägas att han tillät sig stora friheter med sina föregångares verk, varvid dessa inte sällan förvandlades till oigenkännlighet.  Hur Renoirs målning ”La première sortie” har givit upphov till den fjälliga arm som visas nedan till höger, vet bara konstnären, men att fragmentet begåvats med katalognummer 7 och titeln ”Första operan”, tyder på att dess ursprung inte behövt döljas utan blivit en del av verket. 

Även den reproducerade målningen nedan till vänster, där Anders Zorn visar att han i all sin skicklighet stundom även hade en nyfiken och skarp blick, tycks ha lockat till avmålning och inte lämnat sin sentida beundrare någon ro. Om dennes svårigheter att hitta originalets reflexer, skvallrar rester av misslyckade försök, och delvis samma problem tycks senare ha lånats in i den fria fantasin till höger, målad på papper i litet format.

 

Under sin lärotid i döda kollegors sällskap sägs den unge konstnären ha använt högst åtta färger, vilka han lärde sig blanda, inte bara hoprörda på paletten utan framför allt lagda som lasyrer och små fläckar, varvid han vid oljemålning även kunde utnyttja dukens gräng för att separera färgpimenten. Samma sparsamma palett skulle han komma att behålla hela sitt liv och hans otidsenliga sätt att måla skulle senare väcka förvåning, när det vid sällsynta tillfällen möttes av samtida. Själv kom han snart att bli fånge i sin egen relativa skicklighet och trots att hans syn på andras måleri blev alltmer generös med åren, skulle han själv aldrig tillåta sig samma konstnärliga frihet och till sin ungdoms målarglädje skulle han aldrig hitta tillbaka.