Inkognito

I lördags sprangs årets upplaga av världens största terränglopp, Lidingöloppet   i ett härligt höstväder och med rekordstort deltagande, och efter vad snitsaren kunnat se visade den honom kända delen av löparbloggosfären i vanlig ordning såväl framfötterna som lejonklon. Då Johan valt att springa under annan flagg och övriga Linnéalöpare var trötta i benen efter sina hårda maratonlopp i Berlin, försvarades den anrika söderklubbens färger av en ensam och sammanbiten Nix. Löparklubben FK Studenterna kom däremot väl samlade med NiklasN, Clarre,  N’batha M’bwele, ”Don’t fear the mjölksyra”  och andra i spetsen. Av dessa lyckades den sistnämnde erövra den åtråvärda silvermedaljen, medan N’batha denna gång missade den med tre sekunder. Han tycks dock ha gjort ett i alla avseenden föredömligt lopp och hans berättelse är väl värd att läsa som exempel på hur ett Lidingölopp kan avnjutas i lyckliga ögonblick. Att vägen dit kan vara, om inte törnbeströdd, så dock full av förädiska rötter och stenar, vittnar Johan och NiklasN om i sina respektive blogginlägg, medan Nix i sitt beskriver upplevelsen och möjligen lärdomen av att springa Lidingöloppet med ett knappt veckogammalt maratonlopp i benen. Hur några av pojkarna såg ut efter att ha avverkat de tre milen i lördags, visas på dessa bilder, tagna av en påpasslig fotograf.

Enligt resultatlistan tycks även denna bloggs extra tillförordnade administrator, jumper, ha deltagit i loppet med en sluttid av 3:20:54, men då hans namn inte nämnts i förhandsdiskussionerna och ingen över huvud taget sett honom på ön, blir vi tvungna att fråga honom rent ut:

 

– Var du där?

– Ja, nog var jag där, och nog sprang jag mina tre mil.

– Hur kom det sig? Det var väl inte tänkt så?

– Efter mitt senaste framträdande på ön, där jag sprang sjuk i ösregn och därefter fick mitt rättmätiga straff, deklarerade jag, att om jag någonsin skulle springa det officiella loppet igen, fick det bli via direktanmälan i mån av hälsa och väderlek. Nu var jag inte direkt sjuk och kunde inte heller klaga på vädret, en kombination som inträffar högst en gång vart femte år, så om jag någonsin skulle få det loppet sprunget igen, så var det nu. Med facit i hand har jag ingen anledning att ångra mitt beslut.

– 3:20:54 är kanske ingen kanontid i sammanhanget, men inte heller direkt uselt. Vad tycker du själv?

– Det är väl ungefär så bra som jag är. I min ungdom för fyra år sen var jag inte mer än nio minuter snabbare. Dessutom var jag faktiskt inte på topp i lördags och löpningen kändes lite motig redan från början. I det perspektivet gjorde jag ett gediget lopp efter min förmåga. Jag börjar helt enkelt känna min kropp och dess begränsningar.

– Är det det som kallas ”rutin”?

– ”Rutin”, ”erfarenhet”, ”helkoll”, kärt barn har fler än ett namn. Jag minns för övrigt, när jag som liten pilt stötte på det konstiga ordet ”rutin” första gången. I en text under en bild i den gamla tidskriften ”All Sport”, sades någon löpare ha förlorat en spurtuppgörelse ”i brist på rutin”. Jag trodde nog att det handlade om något medicinskt.

– Kan du berätta lite om ditt lopp?

– Det finns inte så mycket att säga. Jag skötte mina förberedelser enligt plan, med sedvanligt besök i den halvofficiella urinoaren uppe i tallskogen tjugo minuter före start. Denna gång satte jag mig en stund ensam på en sten i skogen och försökte känna stundens allvar. I startfållan, nummer sju i mitt fall, ställde jag mig sedan som jag brukar längst till höger för att kunna springa på grusvägen och vid torr väderlek gena i vasskanten nere i första kurvan. När skottet small, förvånades jag över hur bråttom alla hade. Jag försökte hålla igen farten, men startade ändå i sexminuterstempo och till och med en bra bit därunder när det blev medvind. Trots det blev jag hela tiden omsprungen och frånsprungen. Så även av de svängande hästsvansar som jag försökte haka på. Senare under loppet återsåg jag dock flera av dem och kunde konstatera att jag disponerat mina krafter klokt.

– Varför springer du så gärna bakom damer med svängande hästsvans?

– Det är en vanlig frisyr i löpsammanhang och kvinnor brukar springa i jämn fart, även om jag tydligen gjorde en felbedömning här.

– Så det är inte hingsten i dig som väcks till liv?

– Nej då, de oskyldiga stona har inget att frukta. Det handlar bara om löpstrategi, även om jag, som sagt, just i dessa fall satsade på fel hästar, om uttrycket tillåts.

– Är du riktigt ärlig nu?

– Så ärlig man kan tillåta sig att vara i en idrottsintervju på snitsarens blogg.  

– Minns du några andra möten under loppet. Du kanske rentav hann göra någon flyktig bekantskap?

– Jag hörde många runt omkring mig i spåret komma i samspråk med varandra, ofta uppenbarligen utan att ha träffats innan, men jag fick springa otilltalad hela vägen. Å andra sidan tog jag inte heller några egna initiativ i den vägen, förutom att jag frågade hur det gick, när en flicka snubblade femhundra meter från mål och slog vänstra knät blodigt. Där hade vi kanske haft något gemensamt att språka om. Jag har ju skrapat vänsterknät två gånger i år.

– Men du höll dig på benen denna gång?

– Ja, jag såg mig noga för och snubblade bara till lite lätt en gång, men runt omkring mig tyckte jag att det ramlades ovanligt mycket i år.

– Hur var publiken då? Hade du ingen kontakt med den heller?

– Nej, den hejade väl som den brukar, hjärtligt, men anonymt och några gånger tackade jag för stödet, men annars var vårt umgänge ömsesidigt återhållsamt. Vid 22 kilometer stod en skönsjungande damkör, troligen samma kör som stod i golfbanebacken när jag sprang loppet senast. Jag tänkte ge dem en tvåhands slängkyss, men behärskade mig.

– Hade du inte din ordinarie påhejerska i publiken?

– Nej, hon var bortrest.

– Och ingen annan du kände?

– Inte en käft.

– Bloggaren och löparen Masse lär ha stått och hejat?

– Jodå, om han sett mig, hade jag säkert fått ett ord på vägen, men eftersom jag startade bortåt en timme efter alla andra kändisar och dessutom springer i en långsammare division, hade till och med fotspåren efter honom blåst igen när jag passerade hans påhejarplatser, var det nu kan ha varit.

– Hur kändes det att springa helt inkognito?

– Säreget, men inte helt oangenämt. Ensamheten har sin diskreta charm.

– Träffade du över huvud taget någon du kände där på Lidingö?

– När bussen sniglade sig fram bland de alltför många privatbilarna på väg till Lidingövallen, såg jag genom fönstret studenternas coach, Lorenzo, älga över en gräsplan med okänd destination. När bussen till slut kom fram hade troligen hela löparbloggosfären gett sig av bort till startplatsen och väl där hann jag precis se startgrupp två springa iväg. I vimlet stötte jag på Ola från Vallentuna FK, som önskade lycka till, men i övrigt omgavs jag av idel okända ansikten hela dan.

– Hur kändes det?

– Som jag sagt, var det en säregen men inte helt oangenäm upplevelse.

– Du har antytt att du disponerade ditt lopp förståndigt. Kan du utveckla det lite närmare?

– Efter ett par kilometer hittade jag ett bekvämt löptempo kring sex och en halv minut per kilometer, lite långsammare i kuperad skog och lite snabbare på bättre vägar. Jag gick uppför delar av de tre backar jag planerat att gå uppför under första halvan av loppet, Killingebacken, Ekholmsnäsbacken och backen efter Hustegaholm. Jag noterade att jag inte förlorade mer än tjugo meter för varje hundra meter jämfört med dem som valt att springa uppför. Sedan trasslade jag mig lika förståndigt igenom ”mörka skogen” med dess allt annat än löpvänliga upp- och nerförsbackar. Medan många andra flåsade, försökte jag springa med jämn ansträngning, vilket innebar korta gångpauser här och där. Farten var inte hög men i gengäld blev jag inte heller så trött som jag brukar. Jag sprang förbi många långsammare löpare men blev också omsprungen av snabbare sådana som startat i senare grupper, vilket vållade en del trängselproblem, eftersom jag inte kunde bestämma mig för vilken kategori jag själv tillhörde, det vill säga om jag skulle hålla till vänster eller till höger. En del snabbfotingar briljerade med mycket spektakulära, improviserade vägval i naturen, men själv sprang jag inte en meter i onödan. I Grönstabacken efter 20 km tog jag det lugnt och åt lite marsipan inför den väntande hårda avslutningen. Eftersom jag hoppade över alla officiella vätskekontroller, förlorade jag inte så mycket tid på att i stället gå i de tunga backarna och käka och dricka under tiden.

– Vad stoppade du i dig då?

– Knappt fem deciliter avslagen cocacola spetsad med dextropur och cirka 50 gram marsipan, alltsammans från vätskebältet.

– Det var inte mycket för tre mils löpning?

– Nej, men jag kände ändå varken törst eller energibrist.

– Är det inte synd att betala så mycket utan att smaka på vad det officiella bordet har att bjuda?

– Det trängs och slabbas så dant vid kontrollerna och jag vill ogärna ha min mundering nersölad, i synnerhet inte skorna. Jag lät mig dock väl smaka både före och efter loppet. I mål tog jag två muggar blåbärssoppa och en välbehövlig mugg kaffe och innan jag gick hem fick jag, i brist på nypondito, ytterligare två muggar båbärssoppa, så nog försåg jag mig för minst 700 kronor.

– Av mellantiderna att döma höll du tydligen ihop ditt lopp föredömligt även under den sista milen. Den gick lika snabbt som under ditt bästa lopp för fyra år sen, men differensen i den positiva splitten stannade nu vid åtta minuter jämfört med det dubbla då och under ditt eländiga lopp för två år sen tappade du ännu mer på slutet?

– Eftersom jag konsekvent brukar gå i de tre största backarna, Grönstabacken, Aborrbacken och Golfbanebacken, tar denna tredjedel av banan alltid längst tid, men frånsett nämnda backar sprang jag det mesta av den sista milen denna gång, vilket syns på mellantiderna. Enligt protokollet förbättrade jag mina placeringar med tusen platser under den andra halvan av loppet och jag minns att jag sprang förbi många trötta löpare på slutet, i synnerhet mellan  26 och 28 km, där jag höll ett stabilt tempo kring 6:25/km. I Burebornbacken en kilometer från mål tassade jag upp utan problem på trötta men lätta ben och sen var resten en ren njutning. När jag gled in på Grönsta gärde fick jag till och med en liten tår i ögonvrån.

– Så pass?

– Jodå, även gamla löpare har känslor. 

– Varför heter det förresten ”Burebornbacken”?

– Jag stod där förra året och hejade, när hon sprang uppför backen på snabba ben samtidigt som hon hade luft att prata oavbrutet i flera hundra meter. Det var imponerande och efter det har jag lovat mig själv att aldrig mer gå i den backen.

– Lundbäckbacken i Vasaloppet och Magnussonbacken i Lahtis är kända liksom Mühleggbacken i Salt Lake City. Nu har vi tydligen Burebornbacken på Lidingö att hålla reda på också. Finns det ingen Jumperbacke?

– Möjligen en slingrande, svag nerförsbacke i en doftande tallskog någonstans. Nerförsbackarna i lördags var i allmänhet för branta för mina knän.

– En nyhet för året var tydligen att tidtagningschippet satt på skon i stället för på nummerlappen. Hur var det?

– För löparna är väl pipmatta eller pipbåge skit samma. Tråkigare i så fall att man har behållit de intetsägande placeringarna vid 5,5 och 20,2 kilometer, eller 20,4 som det mer korrekt borde heta. Det är tur att man har en egen klocka med 100 mellantider. Eftersom jag sedan gammalt vet var de står, missade jag inte en enda kilometerskylt. Vill du höra mina kilometertider?

– Nja. Det blir kanske lite mycket siffror?

– En av våra läsare har uttryckligen deklarerat att hon önskar höra ALLT.

– Nja?

– Här är de i alla fall. Den första siffran anger tiden från startskottet ner till den egentliga startpunkten: 1:16, 6:09, 5:49, 6:10, 6:11, 6:36 (Killingebacken), 6:28, 6:48 (Ekholmsnäsbacken), 5:59, 6:17, 6:38 (Hustegaholmsbacken), 6:30, 6:18, 6:09, 6:21, 6:40, 6:35, 6:57, 6:40, 7:11, 7:18, 7:41 (Grönstabacken), 7:13, 6:40, 6:40, 8:05 (Abborrbacken), 7:16, 6:26, 6:22, 7:35 (Golfbanebacken), 6:01.

– Noterade du annars något nytt eller intressant under loppet?

– Jag förvånades över hur unga alla var runt omkring i spåret. De åldringar jag såg sprang jag snart förbi och ifrån, Eftersom jag kom först på 92:a plats av 212 fullföljande 60-åringar, måste de snabbare gamlingarna har startat före mig. En av dem tycks ha sprungit på 2:23:36, vilket är ofattbart.

– Du har antytt på annat håll att du stannade kvar i målområdet och tog emot de sista löparna. Stämmer det?

– Ja, det är en trevlig tradition. Jag gillar den avslagna stämningen när nästan alla har gått hem och man börjar plocka ihop efter festen i skymningen. Det var dessutom en sällsynt fin kväll. Vinden hade stillnat och luften var ljum, och när den sista, nästan tomma Lidingöloppsbussen åkte över bron mot Ropsten, lyste himlen magnifikt röd över Värtan.

– På sidan ”Löparen 2007 (4)” ovan står att läsa, hur du efter loppet för två år sedan tömde ditt maginnhåll på ett flertal ställen mellan Grönsta och Ropsten. Törs man fråga hur du mådde efter loppet i lördags.

– Inga problem i den vägen. Jag åt min medhavda matsäck med god aptid efteråt.

– Det lovar ju gott inför SUM, dit du tydligen är anmäld?

– Det lovar inte ett dugg. Att starta på SUM, är att beträda helt okänd mark, inte bokstavligen eftersom jag känner banan väl, men jag är helt enkelt skitskraj för hur jag kommer att må. Jag har aldrig sprungit så långt utan att göra långa mat- och vilopauser och jag vill ju inte komma en hel timme efter alla andra i mål.

– Det ska säkert gå bra?

– Det vet ingen något om, allra minst du.

                                         ¤    ¤

 

 

 

26 svar till “Inkognito

  1. När det gäller backarna på Lidingö, sägs det att den så kallade Golfbanebacken egentligen har namnet ”Karins backe”, vilket låter logiskt eftersom ”Karins mosse” ligger strax intill.

  2. Jag kan även uppskatta att springa inkognito och bara njuta av loppet. Helt klart en bra tid i M60 som du ska vara nöjd med.

    Jag hoppas vi ses på SUM, att du ställer upp i loppet eller åtminstone är där och springer med som du gjorde förra året. Ni får ju finbesök från Skåne =)

  3. Ha ha ha! Snyggt Jumper! Det där med hästsvansar ska jag tänka på.

    Jag missade silver med 3 minuter, inte sekunder 😉

  4. Tackar och bugar! Både över att jag fått mig en alldeles backe, men ännu mer över en fantastisk intervju. Så mycket ALLT man kan önska sig!

  5. Tack! ( och varsågod).

    Ja, att hamna i mitten av prislistan bland 60-åringarna är bättre än det låter, eftersom mycket få gamlingar springer så långa lopp dåligt tränade. Där handlar det om ett urval hängivna, erfarna löpare, detta till skillnad mot i yngre klasser där även rena nybörjare deltar.

    Snitsaren brukar ha dålig ordning på sorterna vid tidsangivelser. När han menar timmar säger han minuter och tvärtom och när han menar minuter säger han sekunder och tvärtom. Att han nu tydligen börjat blanda ihop begreppen även i skrift, är oroväckande. Att ha missat silvermedaljen med tre sekunder hade varit försmädligt på gränsen till för jäkligt. Frågan är om snitsaren ska vara saklig och ändra uppgiften eller behålla den dramatiska knorren.

    Angående hästsvansar är de dessvärre inte alltför många i de delar av startfältet där n’batha springer, men förvisso kan det vara värt att hålla utkik. Annars duger i princip de flesta frisyrer när det handlar om farthållning. Om man ser en nusnäsduk (heter det så?) virad runt håret kan det vara idé att haka på, ty det kan vara bureborn, en erkänt god hare, som både under LL 2008 och StM 2009 sprang som en klocka. Om man ber snällt springer hon säkert i gubbtakt också. I rättvisans namn ska sägas att även andra flickor (och ett fåtal pojkar) i löparbloggposfären vet hur man disponerar ett lopp.

    När det gäller SUM lockar såväl storfrämmandet från söder som banan och arrangemanget i stort. Sträckan skrämmer dock. När jag tittar i starlistan och knappar fram uppgifter om löparna, hittar jag mest unga vältränade pojkar och flickor i slimmade trikåer. För den som likt Dunceor springer ett maraton i jämn takt under fyra timmar, kan ett femmila terränglopp vara trevligt om han tar det lugnt, men för en stackars jumper kan det bli nog så kärvt. Man har visserligen åtta timmar på sig, men tider över sju timmar är mycket sällsynta i resultatlistorna. Tanken att gå den sista milen med en uttråkad, otålig följecyklist i hälarna lockar inte. Till starten i Björkhagen kommer jag dock om jag är frisk.

  6. Okej, okej, Lidingö bla bla bla, grattis, grymt jobbat och allt det där. Hörde jag SUM?!

    Vad gäller 50 km och långa mat- och vilopauser lyder det gyllene tipset att faktiskt ta dessa pauser, men gåendes. Att ta sig framåt är det enda att tänka på, det spelar ingen roll om det går snabbt eller sakta. Bara det går framåt.

    Cyklisterna brukar för övrigt inte vara uttråkade, snarare mycket snacksaliga.

    Och vad startfältet beträffar har jag inget minne vad gäller gubarna, men i damernas omklädningsrum sänkte till och med jag medelåldern rejält vill jag minnas.

    Jag vågar nästan garantera att ultrajumper klår min debuttid från i fjol, förutsatt att han springer klokt och sansat från start. Och förhoppningsvis får han mycket trevligt på vägen!

  7. Javisst, låt oss inte tala om sådana futiliteter som världens största terränglopp, när vi i stället kan tala om SUM med 150 deltagare:

    Min bild av startfältet har jag hittat bland dem som visat intresse för loppet på funbaet.se. Om de inte är hårt tränande triathleter så är de inbitna ultralöpare, alla i beskriven klädsel på bild och med det ena mottot fräsigare än de andra. Om det dyker upp åldringar, så är de säkert sega som eneträ. Jag kan båda typerna. Hittar jag någon ung eller medelålders debuterande motionär att hänga på, har jag tur, annars får jag lita på gullfots ord, att köcyklisten håller tillgodo med mitt tråkiga sällskap. Till Alby kan jag bevisligen hinna på två timmar och till Tyresta på drygt fyra och en halv, men då är jag trött. Resten tar minst två timmar och en kvart att gå, varför en sluttid uppåt sju timmar är ett sämsta alternativ. Gullfots långsamma fjolårstempo (som jag hade glädjen att känna på i 13 km) håller jag i drygt tre och en halv mil, och jag kommer också att springa som hon gjorde då, det vill säga med strategisk gång i uppförsbackar och lugnt tempo däremellan. Långa matpromenader är jag också både van vid och inriktad på, men frågan är om de kan bli tillräcligt långa. En eller två timmar brukar behövas för ordentlig omladdning. Med tanke på gullfots senaste Lidingö Ultra och Stockholm Marathon, och om jag läser rätt mellan raderna här, kan jag inte räkna med draghjälp från henne denna gång.

  8. Jag kommer troligtvis vara ganska trashad efter två fjällhelger i rad, särskilt bävar jag inför denna i Tänndalen då det blir jag och sextio norska elitskidåkare typ. Därmed kan jag inte sia än mindre utlova någonting alls om tempo. Däremot är det riktigt att jag kommer att bränna på vad jag förmår, inte minst eftersom det blir den sista riktiga löpningen för säsongen, för därefter blir det några månaders tung styrketräning.

  9. ”Bränna på vad jag förmår”, ”tung styrketräning”, ja gullfot hamnar definitivt i kategori 1 (slimmade unga monster) enligt ovan. Kommer vi någonsin mer att ses? Snyft !

  10. Kan inte Jumper ha en cykel på lut vid Tyresta Gård? Det är väl ingen som bryr sig om detta? Vad är förresten en Nusnäsduk? Är det något som man sätter på dalahästen? Hur skiljer den sig från t ex en Gagnefduk eller en Björboduk?

  11. Om ni kommer att se mig igen? O ja. Vanligtvis mellan 10-30 km, då jag springer om er efter att ha tagit en lugn start i eget tempo 😉

    Nej men allvarligt. Jag blir snabbare på sikt (lång sikt), men just nu är potentialen för sällskap åtminstone bitvis god. Då är jag mer oroad över att jag blivit allt mer asocial, och inte längre pratar på lopp. Det får bli en själarnas gemenskap.

  12. Visst kan jag ha en cykel Tyresta och ta den om jag lyckas skaka av mig följecyklister och sällskapssjuka gullfötter. Enklare dock att ta bussen, som avgår 14:50 och kommer fram till Handens station 15:08. Att ansluta vid sörmlandsleden före järnvägsövergången söder därom är sedan en enkel match. Tidigare under loppet finns också många genvägar att ta. Ulvsjöberget kan man skita i och efter Nyfors kan man ta den vänstra kortare lättsprungna vägen. Enligt kommentarer på olika forum sprang några för kort förra året medan andra sprang flera kilometer för långt. Det brukar jämna ut sig med åren och vi ultralöpare är en enda stor glad familj som skrattar åt sådana detaljer.

    Om man googlar ”nusnäsduk” kommer man som första alternativ tillbaka till snitsarens blogg, där nämnda bureborn anger en sådan duk i svart, gult och rött som signalement inför ett Lidingölopp. Annars undrar jag liksom google om det inte menas ”snusnäsduk”.

    Jaså gullfot vill inte prata med mig! Då kan jag tala om att jag inte vill prata med henne heller, så det så, och om hon tror att hon kan springa om mig efter 10-30 km så kan hon glömma det. Hon kommer inte att se annat än ryggen på mig förrän jag sitter på en soffa i Handen och dricker nyponsoppa. Ha!, vad sa hon nu då?

  13. *ler fånigt och nickar, med hörlurarna på*

  14. Jag kan inte tänka mig att Bureborn snusar, alltså måste hon mena Nusnäsduk.

  15. Och varför kan du inte tänka dig det? Trots att ni är med i samma klubb har du efter vad jag förstår lyckats undvika hennes sällskap. Att döma osett kallas fördomsfullhet.

  16. Det är klart, från norrlänningar kan man vänta sig vad som helst.

  17. Törs man fråga om det pågår något slags häxjakt här på denna blogg. Vad har denna ”bureborn” gjort för att behöva utsättas för en så respektlös granskning. När signaturen ”jumper” talar om fördomsfullhet, är det ett milt uttryck för vad han och Startnummer X (var det så?) visar i sina kommentarer. Jag är själv norrlänningen sedan födseln men dricker för den skull inte kokkaffe. Min mage tål på sin höjd lite svagt mintte med honung.

  18. Snitsaren har efter besök på andra bloggar upptäckt att han inte varit helt sanningsenlig beträffande deltagandet i årets Lidingölopp av löpare från IF Linnéa. Till ”den snitsaren kända delen av löparbloggosfären” bör han även räkna ”Snorkfröken”, som utan att förta sig sprang runt på drygt tre timmar. Bland påhejarna kan även MarathonMia nämnas, även om jag (jumper) inte såg röken av henne. Beträffande dagispappans chip säger snitsaren för säkerhets skull ingenting.

  19. Aha, det är mina slinkande fingrar som gett upphov till nusnäsduken. Säkert en dräll. I lin. Den jag bär i håret är förstås av snusvarianten. Trots att jag inte snusar. Och då är jag ändå norrlänning…
    Varför heter det snusnäsduk? Kan Snitsaren vara god nog att utreda den saken?
    Bertil behöver inte oroas över ”häxjakten” på undertecknad. Häxan känner sig blott stolt över uppmärksamheten och väljer att tolka granskningar som komplimanger.

  20. Vad bra, Startnumret har just personligen blivit utskäld per telefon av någon (Jumper?) ur det Snitseanska hushållet. Så långt har det alltså gått. Annars tänkte X boka ett datum för Startnummer X prisets utdelning. Får anledning att återkomma till detta när drevet dragit vidare.

  21. Skulle jag (jumper) ha ”skält” ut startnumret personligen per telefon. Försöker startnumret så split i bloggosfären eller vilka är hans dunkla motiv bakom detta ljug. Låt oss hoppas att startnumret är mindre vårdslöst med sanningen, när han talar om sitt pris och den förestående utdelningen av detta.

    När det gäller orden ”nusnäsduk” eller möjligen ”Nusnäsduk” och det betydligt vanligare ”snusnäsduk”, är snitsaren förbryllad.

    På en blogg hittar han följande rader:

    Outfit: Svarta jeans (Zoul, MQ), vit t-shirt (H&M), grå farfarskofta (Gina Tricot) och min röda favorit-snusnäsduk (och ja, jag vet att det heter nusnäsduk, men snus är mycket sötare 😉

    Kan det vara så att det egentligen från början hetat nusnäsduk men döpts om till snusnäsduk för att det låtit så och liknat sådan? Eller är det tvärtom så, att en variant av den allmännare snusnäsduken tillverkats i Nusnäs och då fått det fyndiga namnet nusnäsduk? Samtidigt borde ”nusnäsduk”, om det vore en korrekt benämning, ge fler än 6 futtiga googleträffar, varav en kan härledas hit. Enligt SAOB är en ”snusnäsduk” en ”stor kulört näsduk ursprungligen avsedd att snyta sig i vid snusning”. Troligen bör ordet ”ursprungligen” betonas idag.

  22. Det där låter som nys, en Nusnäsduk används naturligtvis för att polera dalahästarna, det har St X själv sett vid besök i tomtefabriken i Nusnäs.

  23. Ja, det är möjligt att startnumret har rätt, ty något samband mella Nusnäs och snusnäsdukar har snitsaren inte kunnat finna. Hemslöjden där tillverkar förutom hästar bland annat ljusstakar, lampfötter, kuddvar, löpare (!), bordsdukar och handdukar men inga huvuddito. Nog är det lite förbryllande.

  24. 😀
    När är det egentligen dags för den där utdelningen? Min paljettprydda festblåsa riskerar att bli omodern!

  25. Jag trodde då aldrig att mitt liv skulle späckas av så mycket jobb och annat oviktigt att jag helt enkelt inte får tid till att läsa dessa fantastiskt inspirerande och ofattbart uppiggande löparblogginläggen. Men bättre sent än aldrig som Ranelid en gång lär ha sagt.

    Tack för ännu en oförglömlig intervju och Grattis till ett väl genomfört Lidingölopp! Hoppas att jag en gång får tummarna ordentligt loss och tar mig upp mot Mälardalen i slutet av September. LL är något jag bara måste prova en dag.

    Slutligen vill jag önska Jumper ett stort Lycka Till på SUM i morgon!

  26. Snitsaren och jag tackar båda. Den förre för att hans blogg fortfarande har läsare och jag själv för gratulationen till Lidingöloppet och i efterhand, eftersom jag inte läst den förrän efter loppet, lyckönskan inför gårdagens SUM. Båda loppen kan rekommenderas till den som tycker om att springa långt i vacker natur. Det senare loppet gick bättre än man kunnat vänta av en halvmaratonlöpare med en tid strax över sex timmar efter mycket promenerande på slutet.

    När det gäller det Ranelidska talesättet, vill jag minnas att jag ett kort tag travesterade detta som motto på löparforum, skrivandes ”Bättre segt än aldrig”, egentligen knyckt av en skolkamrat som på 1960-talet vitsade om skolbespisningens mjuka hårda smörgåsar. Sådant tyckte vi var roligt på den tiden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s