Historia

Snitsaren hade en respektlös inställning till ämnet historia och blandade utan att skämmas ihop personer, platser och årtal. Han tyckte att Hans Alfredssons visa om Karl XV sammanfattade den svenska historien på ett föredömligt sätt. Någon gång,  som vid uträkningen kring Gustav II Adolfs död, kunde snitsaren stå till tjänst med uttömmande svar, men oftast var det han som ställde frågorna. De flesta resonemang ledde dock förr eller senare till Finland.

Karl XV

Karl XV:s äventyr:

Vet du vem Karl den femtonde va’?
Jo, det var en kung som kunde rida bra.
Han red som en galning över stock och sten
rätt genom hela den ryska armén.
Undan för Karl, undan för Karl!!
Hans häst dundrar fram över berg och dal.
Han rider över stäppen både natt och dag.
Nu drar han revolvern och skjuter ett tag.
Bang bang bang, Bang bang bang!!

På tisdagen gömde Karl den femtonde sej
under ett lass utav hö och timotej
och elaka män stack i höet sina spjut,
men rätt som det var hoppa konungen ut.
Undan för Karl, undan för Karl!!
Han knockar en karl med en fräck special.
Sen välter han dom andra med ett enda slag.
Så drar han revolvern och skjuter ett tag.
Bang bang bang, Bang bang bang!!

På onsdagen var Karl den femtonde på fest.
Det var maskerad, han var utklädd till präst.
Då kom där en skurk och sköt på denne präst,
men kungen han hade en skottsäker väst.
Undan för Karl, undan för Karl!!
Nu är det hålligång uti konungens sal.
Då kastar han masken och skriker ”Här kommer jag!”
Så drar han revolvern och skjuter ett tag.
Bang bang bang, Bang bang bang!!

På torsdan vid Lützen Karl den femtonde slog
tolvtusen man så dom stod och dog.
Klart han var hungrig efter denna bedrift,
men någon hade lagt i hans ärtsoppa gift.
Undan för Karl, undan för Karl!!
Ska kungen nu lida förgiftningens kval?
Nej, kungen tycker inte att ärtor är gott.
Han käkar sina plättar med lingonsylt blott.
Bang bang bang, Bang bang bang!!
”Undan för Bernadotte!!”

               ¤

Hummel Hummel – Mors Mors

Den som likt snitsaren var i Hamburg hösten 2006 kunde inte undgå att lägga märke till  en mängd  tillfälliga skulpturer föreställande en man som bar på två hinkar. Snitsarens efterforskningar ledde till följande brev:

Hans Hummel eller Johann Wilhelm Bentz, född 1787 och död 1854, var ett original i staden Hamburg. Han arbetade som vattenbärare och ansågs ilsken och lättretad, vilket barnen i staden tog fasta på genom att ropa öknamnet ”Hummel Hummel” efter honom. Då han ständigt tvingades bära två tunga ämbar med vatten, fick han sällan fatt i bråkstakarna, varför inte mycket annat återstod för honom än att ropa ”Mors Mors” tillbaka. Uttrycket lär vara en förkortning av plattyskans ”Klei mi am Mors”, vilket betyder ”Leck mich am Arsch”. Så när någon morsar på er på gatan, så vet ni vad det egentligen betyder.

Så som Stockholm för några år sedan överhopades av konstfullt dekorerade kor, så tycks även tyska städer ha drabbats hösten 2006. I München handlade det till exempel om lejon, i Dresden om kor och i Berlin om björnar, men i Hamburg hade konstnärena helt fräckt gett sig på den stackars Hans Hummel. Vart man kom stod han där med sina hinkar, utspökad på alla möjliga sätt. ”Mors Mors”, tänkte han nog.

Den egendomliga frasen ”Hummel Hummel” tål att fundera över och så tycks många också gjort. Den är först känd genom den ovan nämnda ordväxlingen ”Hummel Hummel – Mors Mors”, mellan Hamburgs rackarungar och originalet Johann Bentz, men det är långt ifrån klarlagt vad de retande barnen egentligen syftade på med ordet och namnet ”Hummel”. Vår anonyma tyska källa urskiljer tre möjliga härledningar, den ena mer långsökt än den andra:

1. Ordet kommer från den nordtyska beteckningen ”Griephummer” eller kortare ”Hummer”, öknamnet på rättvisans tjänare, som ju också griper. ”Hummer” har sedan förvanskats till ”Hummel”. (Men vad har det med herr Bentz att göra? (snits.anm.))

2. Namnet kommer från den av barnen älskade stadssoldaten George Daniel Christian Hummel, i vars tidigare bostad vattenbäraren höll till. (Men varför ropade de den förres namn efter den senare? Såg de ingen skillnad? Var ungarna helt enkelt lite korkade? (snits.anm.))

3. Bentz sprang med sina bräddfyllda hinkar snabbt trippande för att inte spilla. Oavbrutet bar han hinkvis med dricksvatten från brunnen genom staden för att sälja det till olika hushåll. Barnen tyckte kanske att han var flitig som en humla eller på tyska ”eine Hummel”. (Åtminstone lite logik, men på vad sätt var det i så fall ett öknamn? (snits.anm.))

Snitsarens egen teori är att Johann Bentz helt enkelt brummade så, som många enstöringar kan göra. Beteendet brukar vara gefundenes Fressen för uttråkade slynglar. Fråga snitsaren! Han vet.

Hur som helst tycks hälsningsfrasen sedan länge ha förknippats med staden Hamburg och dess invånare. Förr var det vanligt att man hälsade folk härifrån med ett skämtsamt ”Hummel Hummel” och det kunde även hända att gästande popband mötte sina fans i staden med detta tillrop, varpå dessa naturligtvis hade ett givet svar. Någon kanske minns hur John Lennon 1961 på klubb 10 gjorde publiken svarslös genom att själv med spjuveraktig min väsa ”Mors Mors” i mikrofonen. Inte det? Den beska uppmaningen, om än annorlunda formulerad, tillskrivs också Götz von Berlichingen ”med järnhanden” (se uppslagsverk). På en reliefskulptur i Weisenheim am Sand citeras han:

”Er aber, sag’s ihm, er kann mich am Arsch lecken”

I Goethes skådespel ”Götz von Berlichingen” får han säga meningen i sitt rätta sammanhang,  när han ropar till anföraren av de (helt överlägsna) kejserliga trupperna: ”Vor Ihro Kaiserliche Majestät hab ich, wie immer, schuldigen Respekt. Er aber, sag’s ihm, er kann mich im Arsch lecken!”. I flera senare bokutgåvor av skådespelet har de tre sista orden utelämnats, vilket inte spelat någon roll eftersom alla ändå känt till dem. Observera att Goethe använder prepositionen ”in” i stället för ”an”, vilket väl bör göra uttrycket och därmed smädelsen grövre.

                        ¤

Gustav II Adolfs död

Fråga:

Alla vill ju äta Gustavadolfbakelser den 6 november, men innan ni slafsar i er hela bakverket bör ni förvissa er om att ni firar slaget vid Lützen och den Fete Konungens död på den korrekta dagen. Frågan blir därför: När infaller årsdagen av slaget vid Lützen? Ledtråd: Betänk kalenderreformen 1753 samt möjligen även det sk ”skottdagseländet”.

Snitsaren svarar:

Från ett visst klockslag (låt oss kalla det klockan K) den 6 november 1632 till samma klockslag den 6 november i år har det gått precis 374 kalenderår, varav 93 stycken med februarimånad och årtal jämt delbart med 4. Enligt den nya tidräkningen 1753 blev det inga skottdagar år 1800 och år 1900 (men däremot år 2000). Året 1753 blev 11 dagar kortare då man gick från 17 februari direkt till 1 mars. Från klockan K den 6 november1632 till klockan K samma datum i år har det alltså gått: 374 x 365 + 93 – 2 – 11 = 136590 dygn

Från klockan K den 6 november 1632 till motsvarande tidpunkt på (det tropiska) året i år (då vi enligt frågaren bör äta bakelsen) skall det ha gått precis 374 tropiska år. Ett tropiskt år är ungefär 365,2422 dygn, varför 374 tropiska år är ungefär:  374 x 365,2422 = 136600,5828  dygn, vilket är  10,5828  dygn mer än de 136590 vi räknade till klockan K den 6 novemberi år.  10,5828  dygn motsvarar ganska precis 10 dygn och 14 timmar. Nu kommer vi till det knepiga. När ska vi räkna klockan K? Vilken händelse är det vi firar? Kungens död, tycker frågaren, men när inträffade den. Om det var före klockan 10 på förmiddagen ska vi sätta tänderna i bakverket den 16 november, annars den 17 november. Den som inte orkar plocka fram historieboken kan för säkerhets skull frossa på grädde och marsipan hela natten.

(Uttrycket ”klockan K” används för övrigt i det militära, som utgångstid för ordergivning. Tid meddelas, klockor synkroniseras och K fastställs som tid för operation. Tid före K anges därefter kort och gott som K minus den tid som återstår till K:  ”Framryckning till skogsbrynet sker K minus 20 minuter”.  Jo då, även snitsaren har tumlat om på slagfältet.)

                     ¤

Markisen av Bath

Snitsaren skriver:

Snitsarens sköterska läser för närvarande, bland många andra böcker, ”Återstoden av dagen” av Kazuo Ishiguro. Där förekommer en Lord Darlington. Snitsaren själv har bara sett filmen och borde kanske egentligen hålla käft, men någonstans  långt bak i huvudet  tycker vi oss någon gång ha hört att denne Darlington ska ha haft en förebild i verkligheten. Någonstans ännu längre bak i vår överbelastade hjärna associerar vi denna förbiflimrande minneslucka med Docenten. Vet han något om detta? Kan han vid något generöst tillfälle ha låtit några droppar ur sin ocean av vetande sippra ned på snitsarens låga panna, där de i så fall haft svårt att tränga igenom det tjocka benet. Vi är tacksamma för ett svar av något slag, om så bara ett hånflabb eller en lobba.

Svar:

Vi vill minnas att vi för länge sedan fick ett vykort av en senare allt för tidigt avliden vän. Vykortet föreställer Markisen av Bath, sittande läsande i sin favoritfåtölj, å släktgodset Longleat, som ju, som alla vet, ligger i närheten av den berömda romerska badorten Bath. Det sägs att nämde markis var ett stort ”fan” av, en på 30- och 40-talet, i Tyskland verksam politisk ledare som sedemera nådde ett stadgat världsrykte av det mer dubiösa slaget. Vad vi minns, ska tavlor av denne politiker fortfarande finnas till allmänt beskådane å Longleat.

Snitsaren skriver:

Einar Haglund, släng dig i väggen! Gösta Knutsson, släng dig i väggen! Och du, vad du nu hette som hade fråge- och svarprogrammet klockan tre på eftermiddagen med den där Bachflöjttruddelutten som signatur, släng dig i väggen!  Vi bockar så djupt att det nybegjutna pannbenet slår i jordgolvet! Svaren på två frågor gäckar dock ännu snitsaren:

1. Hur gick det i verkligheten för den riktige markisen. Bodde han kvar tills han dog? I romanen övertas Darlington Hall någon gång efter kriget av en amerikan vid namn Farraday, ej att förväxla med den engelske elektrikern med nästan samma namn.

2. I romanen och filmen finns en scen där lordens lätt förfriskade sällskap, ytterst ifrågasättande hela idén om demokrati, skall demonstrera den enkla människans oförmåga att överblicka komplicerade politiska problem. Butlern Stevens kallas in och får ett antal svåra frågor, vilka han konsekvent besvarar: ”Jag beklagar, herrn, men jag kan tyvärr inte stå till tjänst i denna fråga”. Den engelska formuleringen, som snitsaren en gång kunnat och använt, har dessvärre flugit sin kos. Vi minns bara att den var ”sjukt cool”, som någon yngre skulle uttryckt det.

Svar:

I verkligheten bor den 6e markisens son, den 7e markisen, på Longleat. Alltså inga amrisar där, även om slottsträdgården har blivit safaripark. Denna markis verkar vara hippie och kompis med diverse rockstjärnor och demimonder. Se för övrigt hans egen hemsida (http://www.lordbath.co.uk)

¤

Arpa on heitetty

Nedanstående fråga från snitsaren i ett brev kallat ”Veckans klurighet” blev extra svår på grund av Hotmails tidigare ofullkomlighet, när det gällde att förmedla främmande skrivtecken. Ett gåtfullt skiffer uppstod av misstag i stället för de grekiska bokstäverna. Senare fick snitsaren från en lärd läsare sig tillsänd en länk med koder till alla världens skrivtecken, varpå han utropade på krypterad grekiska,  som dock här med modern bloggteknik automatiskt översätts till: ”ευρηκα !!!!!”

Snitsaren skrev:

Vem sägs med hög röst på klingande grekiska ha förklarat: ”Ἀνερρίφθω κύβος,”

Svar:

Det måste medges att vi först blev något ställda av detta underliga och krypterade meddelande, ett sammelsurium av &, # och siffror utan någon synbarlig inbördes relation. Men, skam den som ger sig, den finske farbror Google lyckades tyda koden så lätt som stode det ”but Brutus is an honorable man” (se nedan). Uppenbart är att tecknen ska tolkas som det från Asterix kända uttrycket ”Alea iacta est”, fast förklätt till grekiska.

Ylittäessään Gallian ja Rooman rajana toimineen joen Plutarkhos kertoo hänen lausuneen näytelmäkirjailija Menandrosta lainaten kreikaksi ”????????? ?????” (/Anerriftho kybos/), ”Lentäköön noppa”. Historioitsija Suetonius esittää lauseen latinaksi /”Iacta alea est”/, ”Arpa on heitetty”, jota nykyisin käytetään usein muodossa ”Alea iacta est”. Caesar näet tiesi tällöin rikkovansa lakia, joka määräsi legioonat pysymään oman maakuntansa alueella, eikä voinut enää perääntyä ja silti säilyttää henkeänsä ja asemaansa. Caesar oli muutenkin haluton ryhtymään sisällissotaan: barbaareja vastaan sotiminen oli luku sinänsä, mutta toisia roomalaisia vastaan taisteleminen oli paljon vakavampi asia.

Snitsaren skriver:

Snitsaren trodde detta var svårt. Han var beredd att ändra rubriken till ”månadens klurighet” för att inte säga ”årets”. Att kejsaren ska ha sagt ”Alea iacta est”, fick vi lära oss i lekskolan, men att han (enligt Plutarchos) ska ha lånat det grekiska ”Anerriftho kybos” (Må tärningen flyga) är mindre känt och var tänkt att förvilla. Pusselarbetet att lösa det oavsiktligt uppkomna sifferskiffret till grekiska bokstäver borde också ha krävt lite längre tid än de få minuter docenten använde för att leverera ett uttömmande svar.  Hur bar sig docenten åt? Och hur kommer det sig att vi hamnade i vårt östra grannland?

Svar:

Enligt våra finska medarbetare uttryckte sig Julius varken på grekiska eller latin utan på finska! Hur den samlade expertisen på antikens historia lyckats förbise detta faktum är en gåta.

Snitsaren skriver:

Det är däremot oklart huruvida han sade ”Arpa on heitetty” (enligt snisarens ordbok ”lotten är kastad”) eller ”Lentäköön noppa” (”må tärningen flyga”). Vad anser docentens vittra finska arbetskamrater?

Svar:

De nickar medhållande till Arpa och ser mer frågande ut vid Noppa, varför vi kan vi sluta oss till att Julius (som ju aldrig blev kejsare) uttalade det förstnämnda ordet.

(Snitsaren fick strax därpå också ett brev där det hävdades att den romerske senatorn Cato skulle ha uttalat sina berömda ord om Karthago, inte på latin utan, på finska: ”Muuten olen sitä mieltä, että Karthago on tuhottava”, ännu ett bevis för att Olof Rudbeck delvis haft rätt. Snitsarens brevväxling ledde sedan via den otäcke Riddar Kato till Götz von Berlichingen med järnhanden, som då i konsekvensens namn bör ha sagt ”Nuole minun takamusta”).

Annons