Monthly Archives: oktober 2009

Utan titel?

En av denna bloggs flitigare kommentatorer, här och som egen bloggare mest känd som tillskyndare av ultralöpning, har som många observerat öppnat en helt ny blogg, där hon uppmanar sig själv men även inspirerar andra, att under en treveckorsperiod äta så kallad raw food, det vill säga mat som inte upphettats i mer än 45 grader. Då det kommit till vår kännedom att snitsaren i sin ungdom intresserade sig för en, efter vad vi förstått, snarlik diet kallad ”levande föda”, introducerad av en krutgumma vid namn Ann Wigmore, blir vi, som de sanna grävande skjutjärnsbloggare vi vill vara, helt enkelt tvungna att be snitsaren berätta. När vi försiktigt väcker honom och framför vårt ärende, tittar han först misstroget på oss med hopsnörpta läppar i tron att vi blott kommit för att göra narr av honom, men så spricker ansiktet upp i en otäck grimas och vi, som väl känner vår snitsare och vet att detta är det närmaste ett leende den gamles mun kommer, kan andas ut och med god tillförsikt invänta nästa tecken, oftast en harkling och en trött gest med högerhanden, i detta fall mot det stora skåpet med skjutdörrar, ur vilket han beordrar fram en stor svart pärm med idel lösa blad, mestadels av rutat papper fullklottrade med siffror och bokstäver. Här och där hittar vi matrecept och korta anteckningar om väder och odlingsförhållanden. ”Arbetstidsstudier kring en självförsörjande, motor- och husdjursfri odlar- och samlarekonomi”, läser vi på ett papper överst i högen. Vår tysta fråga, vad allt detta har med ”raw food” eller ”levande föda” att göra, blir inte hängande länge obesvarad, ty snitsaren harklar sig ivrigt och förklarar:

– Då som nu var ”enkelhet” snitsarens signum och även om en del av trossatserna kring så kallad levande föda inte riktigt var i hans smak, fann han den principiellt intressant och började experimentera med olika maträtter inspirerade av böcker i ämnet. Resultaten blev sen en naturlig del i hans stora ekonomiska odlings- och matlagningsexperiment, vars hemligheter döljs bakom siffrorna här.

– Du åt alltså rå mat?

– Jag bakade surbröd på råg och kokte potatis. Möjligen förvällde jag groddade ärtor också eftersom jag var osäker på deras giftighet, men i övrigt åt jag maten rå, dock ofta i groddat eller fermenterat skick

– Vad gick hela experimentet ut på?

– Det framgår av forskningsprojektets preliminära titel ”Arbetstidsstudier kring en självförsörjande, motor- och husdjursfri odlar- och samlarekonomi”.

– Men varför?

– Japanen Masanobu Fukuoka beskrev i boken ”The One Straw Revolution” ett enklare och uthålligare sätt att odla ris och andra grödor och snitsaren själv hade praktiserat arbetsbesparande ”mulching” eller ”täckodling” i blygsam skala. I boken ”Stone Age Economics” visade Marshall Sahlins hur inte bara jägar- och samlarfolk utan även primitiva jordbrukare klarade sin matförsörjning med ett minimum av tid och arbete. Kanske lurade också gamle Thoreau i bakgrunden. Snitsaren frågade sig vad ett enkelt jordbruk skulle kräva på hans breddgrader och företog sig följaktligen att under en period odla samma mat som han lagade och åt, varvid alla arbetsmoment mättes med klocka och bokfördes noggrant. Odlingsexperimentet bedrevs på en kolonilott om 80 kvadratmeter och pågick under fyra år eller en hel cykel i det skiftesbruk som tillämpades, medan tiden för det noga kontrollerade ätandet inskränkte sig till fem månader.

– Kunde du försörja dig på en yta av bara 80 kvadrat?

– Nej, snitsaren åt i proportion till sin skörd, som var mycket måttlig, varför alla siffror i odlingsexperimentet måste multipliceras med en faktor av drygt 20. Den nödvändiga odlingsarealen skulle alltså snarare vara 1600 kvadratmeter eller en yta på ungefär 40 gånger 40 meter. Till detta kom en lika stor areal, där gräset till täckodlingen skördades. De c:a 25 timmar snitsaren arbetade per år skulle i full skala motsvara 500 timmar eller tio i veckan. Matlagning, inklusive malning av mjöl för hand, tog sedan inte mer än någon halvtimme om dan. Med mer erfarenhet och bättre teknik, inte minst vid tröskning och rensning, skulle snitsarens hypotes om en timmes tillräckligt dagligt arbete för brödfödan inte vara så orimlig.

– Du tröskade alltså för hand?

– Säden skars med tandad brödkniv och tröskades på köksbordet med en sorts naggkavel. Sedan skiljdes agnarna från vetet genom att allt kastades mot ett upphängt lakan. Ett vev- eller trampdrivet tröskverk hade naturligtvis sparat tid och någon metod att tröska solrosfrön kom snitsaren över huvud taget inte på. Däremot gjorde han på skoj en fungerande liten väderkvarn av en pepparkvarn och en gammal drillborr. Denna använde han dock inte eftersom malningen av mjölet till det dagliga brödet ändå var ett enkelt arbete som inte krävde många minuter.

– Tyckte folk inte att det var konstigt att du odlade vete på din kolonilott?

– Jo, snitsaren möter ibland gamla koloniägare som minns.

– Vad odlade du mer?

– Förutom normala koloniträdgårdsväxter såsom potatis, morötter, rödbetor, palsternackor, vitkål, gul lök och bondbönor växte där råg, ärtor, linser, linfrö och solrosor. Två buskar svarta vinbär och lite hallon fanns också. Gräset till täcket skördades däremot på ett helt annat ställe liksom naturligtvis blåbär och lingon. Ett eller ett par fiktiva fruktträd ingick också i ekonomin.

– Det ryktas att du kokte gräs också?

– Det handlade om utvinning av protein ur gröna växter genom malning, silning och upphettning  enligt en känd metod, dock utanför protokollet, eftersom det inte förelåg någon brist på protein i den odlade maten.

– Det ryktas också att du bjöd på din experimentmat när du fyllde 40 år?

– Ja, några släktingar fick snällt tugga i sig läckerheterna.

– Vad tyckte de?

– De sa att det var gott, men efter vad vi minns åt de ganska selektivt, även om de smakade på det mesta. Snitsaren höll ett kort förklarande tal där slutorden löd: ”Jag hävdar inte att denna mat är nyttigare än annan mat, inte ens att den är lika nyttig, bara att den är tillräckligt nyttig”. Bortsett från denna originella bjudning har snitsaren aldrig firat födelsedagar som vuxen.

– Inte ens när du fyllde femtio?

– Allra minst då.

– Hur mådde du själv av din mat under det där halvåret?

– Rent oförskämt bra.

– Det ryktas om att du gick ner i vikt?

– Nej tvärtom. Efter en period med lågkalorikost och låg vikt återgick allt till det normala under experimentets gång, vilket skulle visa att maten var tillräcklig.

– Har du publicerat dina rön någonstans? Av pärmens tjocklek att döma tycks du ha haft material för en doktorsavhandling?

– Nej, så illa är det inte.

– Hur då, illa?

– En sann snitsare bedriver sina studier långt från de fina lärosätena. Det handlar om barfotaforskning där drivkrakten bara är snitsarens egen brist på kunskap.

– På frågan om din profession lär du någon gång ha svarat ”ideellt konstnärligt och vetenskapligt arbete”. Är det så man ska se det?

– Eftersom snitsaren tycks undvika all slags offentlig publicering, denna blogg möjligen undantagen, kan han knappast anklagas för idealism. Möjligen består hans välgärning i att mänskligheten förskonas från hans alster. Vanlig hederlig självupptagenhet ska man man inte heller förakta.

– Det finns många bysnillen, som anser sig missförstådda och förbigångna av det akademiska etablisemanget. Är det möjligen något sådant det handlar om?

– Nej då, snitsarens förhållande till den akademiska världen är i alla avseenden oladdat. Han är bara genuint ointresserad för egen del.

– Att titlar inte imponerar på snitsaren har vi förstått, men en hederlig lön hade du väl inte sagt nej till.

– Just det gjorde snitsaren uppenbarligen, när han erbjöds en assistenttjänst vid matamatiska intitutionen i Stockholm som ung. Han ansåg sig ha varken tid eller kraft för ett sådant engagemang, eftersom hans livsuppgift var en annan. Den typen av arbete hade dessutom med tiden krävt en långvarig specialisering som snitsaren inte varit mäktig. Som extra stuveriarbetare hade han hjärnan fri till annat.

– Är det inte lite snobbigt att medvetet avstå från intellektuellt arbete?

– Tvärtom, de som förmår hålla sig till en disciplin har snitsarens aktning.

– Kan man säga att snitsaren har många strängar på sin fiol?

– Ja, men därmed har han inte sagt att han spelar särskilt rent på någon av dem.

– Kanske är strängarna alltför många?

– Något slags musik blir det alltid.

– Du talade om en livsuppgift. Törs man fråga vad det handlade om?

– Frågan är redan ställd, men något svar får den inte.

– Varför ?

– Det finns gränser även för snitsarens öppenhjärtighet.

– Så spännande?

– Knappast.

– Blev det något av den där ”livsuppgiften”?

– Inte mycket.

– Så tråkigt?

– Nej.

– Hur så?

– Livslögner hör ungdomen till.

¤

Annonser

SU-m!

 

SUM detalj maskerad

 

Fågelvägen mellan Björkhagens tunnelbanestation och Rudans friluftsgård söder om järnvägsstationen i Handen är det inte mer än en och en halv mil och vill man ta sig mellan ställena till fots, behöver sträckan inte bli många kilometer längre. Väljer man däremot den långa, vackra omvägen förbi Nackareservatets sjöar, Dammtorpssjön, Söderbysjön, Ulvsjön, Sandasjön, Strålsjön och Öringesjön ner till forsarna och bergen mellan Albysjön och Tyresö-Flaten för att sedan via vägar och skogsstigar förbi gårdarna Grändalen, Brakmaren, Åva, Tyresta och Skutan så småningom nå målet österifrån, får man en härlig heldagsutflykt på drygt fyra mil. Om man dessutom till synes omotiverat kompletterar äventyret med ett par backiga kilometer i lämpligt placerade motionsspår vid början och slutet av färden, är man troligen någon av deltagarna i vad som kallas Sörmland Ultra Marathon eller kort och gott SUM. Årets upplaga av detta mytomspunna lopp över fem mil sprangs i lördags i strålande höstväder med deltagande av inte mindre än 131 löpare, äldst däribland den extra tillförordnade administratorn för snitsarens blogg, allas vår jumper. På bilden ovan, som lånats och beskurits med tillstånd av fotografen funrun, syns den populäre löparen gå i mål i vackert motljus och så vitt vi kan se med humöret i behåll. Då han har tävlat flitigt i höst och därefter varje gång skämt bort oss med långa uttömmande intervjuer, är det med stor tveksamhet vi knackar honom på axeln för att besvära med ännu en fråga:

 

– Har du tid att prata en stund?

– Egentligen inte.

– Det är många som vill veta lite om ditt fantastiska lopp?

– Med smicker kommer du ingen vart. För övrigt har jag skrivit tillräckligt på mina träningsforum, ”jogg.se” och ”funbeat.se”. Det borde duga åt de flesta!

– Ett sånt här lopp är inte bara torra siffror utan också känslor. Det är dig vi vill lära känna, människan jumper?

– Det kan du drömma om!

– Du kanske har tid med en liten enkel, improviserad snabbintervju i alla fall?

– Då får den vara jävligt snabb!

– Först vill vi gratulera till en väl genomförd ultradebut?

– Jaha.

– Hur känns det?

– Jag är lite stel i benen fortfarande, så det var tydligen lite längre än ett vanligt långpass. Igår kväll hade jag lite ont i nackmuskeln också. Denna åkomma tycks märkligt nog återkomma ungfär ett dygn efter varje längre lopp. Annars mår jag bra.

– Är du nöjd med tiden, 6:02:17?

– Jag är mest förvånad. Min föresats var att springa till Tyresta efter 37 km utan att må dåligt, för att sedan ta en ordentlig gående matrast i väntan på vidare order från en trött hjärna. Nu kom jag till Tyresta redan efter 4:07, vilket var närmare halvtimmen tidigare än jag trott. Jag kunde ha brutit där och ändå gjort ett gott dagsverke, men eftersom jag inte alls mådde illa, kunde jag lika gärna fortsätta och bjuda på en snygg målgång och få medalj. Den stiliga bilden här ovan, ska jag inte heller förakta. 

– Du låter nonchalant. Är du inte lite stolt ändå över att ha tagit dig hela fem mil i delvis svår terräng på bara sex timmar?

– Ja, det hade sett lite tråkigt ut med DNF i resultatlistan. Tiden är jag som sagt mest förvånad över. Jag hade ju fruktat ett betydligt långsammare lopp med en otålig följecyklist i hälarna.

– Du skrev någonstans, att du gjorde en extremt positiv split, så som man kan förvänta sig när en habil halvmaratonlöpare springer fem mil. Vad menade du med det?

– Att springa alla fem milen var det aldrig tal om. På grusvägen före golfbanan i början höll jag 5:50-tempo och jag hade kunnat fortsätta så i två mil. I skogen sjönk farten rejält, men jag kom ändå fram till Alby efter 1:53. Där hade jag nog min bästa placering i loppet efter att ha sprungit förbi flera löpare strax innan. Resten av löpningen fram till Tyresta gick på ren vilja, ty 37 km är långt för en halvmaratonspecialist. Jag räknade med att bli ordentligt omsprungen på slutet, men det dök upp förvånansvärt få löpare bakifrån, trots att jag promenerade de fyra och en halv kilometerna  mellan Tyresta och Dalarövägen, vilket tog 56 minuter. Det blev till och med lite ödsligt ett tag i storskogen. För ovanlighets skull hade jag mobiltelefon med mig och kunde bli påhejad av min ordinarie påhejerska och strax därefter av en gemensam nära yngre släkting. Båda hade varit ute och sprungit under dagen, dock på respektfullt avstånd från allt vad tävlingar heter. Löpning kan bedrivas på mer än ett sätt.

– Fanns det inte någon publik som hejade under loppet i lördags?

– Många helglediga gick eller cyklade efter banan, men nästan ingen förutom de närmast inblandade hejade. Folk förstod nog inte varför vi sprang omkring med nummerlappar. Jag minns en liten pojke som trots föräldrarnas förmaningar roade sig med att försöka springa tvärs över vägen så många gånger som möjligt mellan de passerande löparna.

– Träffade du några bekanta före under eller efter loppet?

– På Roslagsbanan fick jag sällskap både dit och hem av långloppsräven Janne S, som sprungit det mesta som går att springa och som hade en del spännande att förtälja. I omklädningsrummet, både före och efter loppet, stötte jag sedan på bloggaren Dunceor, som skulle göra sin ultradebut. Han frågade om banan och förhoppningsvis kunde jag göra honom något klokare. Att han sprang några hundra meter fel vid Tyresta by berodde varken på mig eller arrangörerna utan på någon övernitisk snitselbortplockare. Trots detta missöde sprang han på imponerande 5:04:42.

– Dunceor? Var det inte en av de där skåningarna du pratade om efter Stockholm Marathon?

– Ja, han är från Helsingborg. Den andre, som är från Kristianstad, stannade hemma denna gång. Däremot hälsade jag på en smålänning från Malmö, kallad Askan.

– Det var värst?

– Ja, det är alltid roligt med exotiska inslag i startfältet. Mannen som vann hela loppet hade danskt namn och det sägs ha funnits en australier med också, men sanningshalten i det ryktet törs jag inte gå i god för. Australien ligger jättelångt bort! 

– Hittade du någon bekant bland de vanliga Stockholmarna då?

– Söderklubben Linnéa var som vanligt väl representerad, med MarathonMia, gullfot och Tone i spetsen, men även resten av maffian börjar jag numera känna igen svagt: Kalle, Staffan, Linda, Annika och några till.  Andra kända ultranamn som jag lärt mig är Zebban, Peter N, Micke F, Lisse, Sigvard K och inte minst snabbspringande Cecilia P. Säkert har jag glömt någon, men det lär han eller hon i vilket fall som helst strunta i.

– Det sägs att gemenskapen bland ultralöpare är något utöver det vanliga. Man påstås inte tävla mot utan med varandra som i en enda stor familj. Märkte du något av det?

– Jo då, men en och annan snabblöpare med oroliga ben och mord i blicken kunde jag också se, åtminstone före start, sen försvann de av naturliga skäl ur min värld.

– Du hittade kanske något annat lämpligare sällskap under loppet?

– De första kilometerna i det inledande motionsspåret slog jag följe med sagde Dunceor. Han kunde på begäran upplysa mig om att vi sprang i en fart av 6:10 per kilometer. När han drog iväg  hakade jag på ovan nämnde Janne S i några kilometer. Ett tag före och efter Tyresta hade jag också sällskap med Linnéa-flickan Tone, men i övrigt sprang jag solo.

– Den där gullfot hade skrivit i en kommentar på snitsarens blogg att hon skulle springa förbi dig mellan 10 och 30 km, Hur blev det med det?

– Redan vid Ältavägen upptäckte jag henne 100 meter bakom mig. Likadant vid dammarna efter Tyresövägen, där hon också såg mig och vinkade. Sedan måste jag ha sprungit ifrån igen, ty först på den långa grusvägen efter Brakmaren dök hon upp i hälarna på mig.

– Sa ni något till varandra?

– Hon hade hörlurar i öronen och jag frågade om det var bra musik, vilket hon sa att det var. Eftersom jag troligen ändå inte hade förstått svaret, frågade jag inte vad hon lyssnade på. Jag sa att jag skulle till Tyresta och undrade hur långt hon tänkte sig. En retorisk och rätt skojig fråga tyckte jag själv.

– Och vad svarade hon på det?

– Va?

– Jag frågade vad gullfot svarade när du frågade vart hon skulle?

– Hon svarade ”Va?”, pucko! Hon hade ju musik i öronen.

– Svarade hon ”Va?, pucko!” ? Då blev du väl arg?

– Snitsarhumor !!

– Lite roligt var det väl?

– Ja, för femtio år sen.

– Den där gullfot, är hon alltid så där tvär och vrång?

– Nej då, före och efter loppen är hon snäll. Nu hade hon annat fokus och drog snart ifrån mig, dock inte längre än att jag såg  henne ett par hundra meter framför mig i ytterligare nästan en halvmil. I mål var hon 20 minuter före mig, men var ändå missnöjd efter att ha haft fel skor i skogen och halkat omkring i leran. Vem fan halkar inte i lera? Då får man väl gå försiktigt som vanligt folk.

– Så det blev ingen draghjälp av några gullfötter?

– Nej men en blond flicka höll mig ändå något slags sällskap då och då och hade så gjort under några kilometer.

– Törs man fråga om hennes frisyr?

– Hon hade inte hästsvans, om det är det du antyder, utan håret i en lös knut, och hon sprang inte heller jämnt som en klocka, så som ett felaktigt rykte påstår att jag sagt att damer med hästsvans gör. Ena stunden var hon femtio meter framför mig bara för att strax därefter vara lika långt bakom, mest beroende på att hon ofta stannade och bestyrde något. Någonstans på den långa alfaltsträckan mot Tyresta stod hon och svarade i sin mobiltelefon när jag passerade och sedan såg jag henne inte förrän hon sprang förbi en sista gång i skogen en mil senare.

– Sa ni något till varandra under loppet?

– Hon hojtade till när jag höll på att springa fel vid ett tillfälle och i storskogen efter Tyresta konstaterade vi båda att det varit glest med folk. I övrigt utbytte vi blickar och  miner, alltmer inseende det komiska i att hela tiden springa förbi varandra. I mål var hon sju minuter före mig.

– Du gick tydligen och åt din matsäck och pratade i telefon hela vägen mellan Tyresta och vätskekontrollen vid Dalarövägen. Vad var tanken med det?

– Jag hade gjort mitt och behövde ladda om batterierna. Mat och vila har ibland gjort underverk med mitt löphumör, men nu blev det lite för kort rast. Jag hade behövt en timme till och gärna ett uppfriskande bad. Jag förlorade dock inte så mycket tid på min långpromenad som man kan tro och som jag tidigare nämnt blev jag inte omsprungen av många löpare under nästan en hel timmes gående. En av dem sprang inte mycket fortare i terrängen än jag promenerade och var inte heller långt före i mål, Andra hade mycket krafter kvar och rusade förbi i god fart, vilket fick mig att undra var de hållit hus hela loppet innan dess. Strax före vätskekontrollen vid Dalarövägen sprang Peter N förbi men det tror jag var den sista placeringen jag tappade före mål. Efter det sprang jag hela vägen utom i uppförsbackarna.

– Du var inte långt ifrån att gå under sex timmar. Tänkte du något på det när du närmade dig mål?

– Jo då. När jag passerade bron över järnvägen hade jag hela 21 minuter på mig, men jag vägrade att springa uppför backarna i motionsspåret utan prioriterade i stället en snygg målgång. Om jag kämpat mig in på 5:59:59 hade jag kanske sett ut som fan på bilden ovan. Nu ser det väl inte så pjåkigt ut. Tack funrun!

– Fastnade du inte på några andra bilder under loppet?

– Linda och Staffan från Linnéa fotograferade i stort sett alla löparna. En riktig guldgruva för den som vill lära sig känna igen ultralöpare. Jag vet inte om det är tillåtet att länka härifrån till deras alster, men på funbeat.se är de tillgängliga. Två bilder på mig före Alby tål att ses. Jag ser ganska cool ut i min hemmagjorda mundering: Upprullade overallbyxor och vätskebältet över den avtagna jackan med ärmarna knutna runt midjan. Jag tycker om att ha axlarna fria när jag springer. 

– Intaget av energi och vätska brukar vara av visst intresse när det handlar om ultralöpning. Vad stoppade du i dig för gott?

– Avslagen cocacola med dextropur samt en bit marsipan från bältet. Därtill lite kaffe och en liten förpackning Gainomax som jag fick efter Stockholmshalvan. Vid vätskekontrollerna tog jag en bananbit och lite vetelängd och något slags vit dryck som hette ”Vittangi” eller ”Viagra” eller nåt liknande och vid den näst sista kontrollen bjöd man på nyupphälld cocacola.

– Det lär finnas något som heter ”Vitargo”. Kan det ha varit det?

– What ever!  Nåt på ”v” var det och det smakade rätt gott minns jag. Jag tror att jag fick i mig ungefär den näring  jag behövde under loppet, även om den numera obligatoriska nyponsoppan efteråt gjorde gott.

– En del gick på restaurang Hermans efteråt, men det var tydligen inget för dig?

– Nej.

– Varför inte? Du är väl vegetarian?

– Maten är inte det viktigaste i sådana sammanhang.

– Utan?

– Det ska du skita i !!

– Angående Åland Marathon lär du ha myntat talesättet ”För långt, för dyrt och för tråkigt sällskap”. Gäller något liknande för restaurangbesök i sällskap med ultralöpare?

– Om någon är tråkig i sådana sammanhang, är det nog jag själv.

– Vi förstår?

– Det tror jag inte.

– Vilket blir ditt nästa lopp?

– Ingen aning.

– Tiden börjar snart gå ut för anmälan till Stockholm Marathon. Tänker du göra ett försök till?

– Ja, så får det nog bli. Nu hade jag 5:06 som mellantid vid 42,2 km efter att ha promenerat i 56 minuter, så mitt gamla personliga rekord på 4:40 sitter nog löst om jag mot förmodan skulle vara frisk den 5:e juni.

– Har du något mer att säga till svenska folket?

– Ja.

– Låt höra?

– En annan gång.

                    ¤

Resultatlista SUM 2009:

http://www.sormlandultra.se/

Bilder och berättelser från några av de löpare jumper nämner i intervjun:

http://picasaweb.google.se/LindaPersson84/SUM2009?authkey=Gv1sRgCMreuqjy7tyQmAE#
 
http://picasaweb.google.se/LindaPersson84/SUM20091010?authkey=Gv1sRgCMbs26bEq4K-pwE

http://dunceor.wordpress.com/2009/10/11/sormlands-ultramarathon-2009-ultradebut/

http://askanbloggar.blogspot.com/2009/10/sormlands-ultra-50-km.html

http://marathonmia.blogspot.com/2009/10/om-smarta.html
 
http://markatta.com/mary/funrun/?p=1810
 
http://mslisse.spaces.live.com/blog/cns!235AA986CC255EE3!3981.entry
 
http://www.ultradistans.se/phorum/read.php?3,2962,2963#msg-2963
 
http://gonnarun100miles.blogspot.com/2009/10/sormlands-ultra-2009.html

                                                                                 ¤

På otåliga läsares begäran publiceras här nedan det oförfalskade fotografi över jumpers målgång, som lånats av fotografen funrun och använts till ingressbilden ovan.

SUM målgång

Kognito

Efter publiceringen av föregående blogginlägg har nedanstående bild hittats på internet. Efter förstoring och närmare skärskådande tycks den föreställa jumper i aktion under Lidingöloppet 2009 och publiceras därför som ännu ett bevis för dennes närvaro på ön och deltagande i tävlingen.

 

LLBF0576 förstoring

 

Lidingö 2009 närbild

 

Lidingö 2009 ansikte