Bekanta

Med rubriken på denna sida vill jag (Asgam) antyda att snitsaren saknade riktiga vänner. ”Löparen”, som jag har givit fyra egna sidor i bloggen, var kanske den enda, förutomhans sköterska, som fick komma honom inpå livet.  De delade ju idrottsintresset och den bevarade nedtecknade pratstund dem emellan,  som återges på sidan ”Snitsaren”, är guld värd för den som vill få en liten inblick i snitsarens liv. Han umgicks visserligen ständigt med sin butler, men denna enkla människa förstod sig aldrig på sin egensinnige arbetsgivare, och tveksamheten var ömsesidig. Snitsarens relation till Ismo, vars historia ska behandlas nedan, är mer oklar. Namnet dyker ofta upp i snitsarens brev, men huruvida de båda någonsin träffades i ungdomen vet man inte. Kände snitsaren en andlig släktskap med  den olycklige finnen eller var det något mer? Kanske hade snitsaren trots allt ett hjärta längst inne.

          

K-gruppen

I sitt första av sammanlagt tre brev till snitsaren talar Oddvar Moen om en kvasiradikal sammanslutning, kallad K-gruppen. Den tycks ha haft en kort blomstringstid i slutet av 1970-talet men är i övrigt okänd och några spår i historien har gruppen inte satt. Enligt Oddvar Moen handlade det om “en ökänd skara unga män av tveksam härkomst och med oklart mål”, i vars händer “Det stora jättebrevet” förvandlades till “ett våldsromantiskt pekoral, en orgie i pubertala, för att inte säga infantila, fantasier” och blev då, hävdar han, ”ett manifest i gruppens kamp mot allt och ingenting”. I snitsarens handskriftsamling hittar vi endast ett fåtal  dokument, som  rör K-gruppen, tre karbonkopierade maskinskrivna brev i en beige mapp med påskriften “Leffe”. Troligen har snitsaren gjort brevfyndet i Brandbergen, där han i slutet av 1970-talet en tid bebodde en tvårummare på sjunde våningen. Det tredje av de brev, som återges nedan, är något förkortat:

Leif !
Vi har hittat ditt brev och tar med glägje emot ditt erbjudande. Vi behöver det stöd vi kan få. Då vår kamp i sig själv är den ojämnt kämpandes, minoritetens, den ensammes, kommer vi alltid att vara för få. Ditt eget brev är det enda bevis du kan få på din lämplighet. Vi för vår del har att räcka fram handen och säga “Jaha”. Din nyfikenhet ger oss kraft i vårt sökande. Jättebrevskampen förenar oss alla. Gåtan skall lösas och kommer att lösas! Tillsvidare sänder vi allt material till din hemmaadress. Vi får senare finna ett säkrare sätt.
K-gruppen.

K-medlem
Vi kallar dig till höstens sista möte. Samling under Gustav Adolfs torg, tisdagen den 12 december klockan 18.00. Tag med filtar och eventuellt nytt material. Vi kommer att diskutera vårens program och den fortsatta kampen. Senare under kvällen får vi besök av den norske jättebrevsforskaren Oddvar Moen från K-bevegelset i Oslo. Han kommer att tala över ämnet “Myt og virkelighet runt det store kempebrevet”. Möt upp!
K-gruppen.

Leffe!
Nu börjar det verka dra ihop sig. Har fått gama en lya ute i Brandbergen av en typ som bara är här då och då. Från början var han påtänkt för ditt pul, men Ismo tyckte att han var “för lång och slappig”. Men han vet vad det gäller och har lovat att hålla sig undan när det blir dags. Härifrån kan jag se alltihop, kikarkontakt med Ismo i Huddinge. Vi provade igår: 6 minuter och 52 sekunder, mer angår inte dig. Som du känner till var vi tvungna att paketera Janne. Han var rätt fet på löv och läckte ju som en trål. Du läste om det i tidningen, det vanliga sättet. Och Erik har ju tuggat in på råppis igen, troligen för gott. Så nu får det bli vi tre, du och jag och Ismo, och det får gå som det går. Jag har kommit över en gammal skorpbil, som vi ska ha stående i P. och Ismo har hämtat ut nya lädertaggar. Han är här och hälsar på för övrigt. Du känner Ismo, han står säker. Just nu sitter han här på en kudde och käkar raketost och skrålar sin nya kampsång: “Må tåg och broar brinna, blod och tårar rinna, Leffe undan hinna, Ragges lastbil finna, Ismos gäng försvinna, med portföljer stinna, Ismos sång påminna, vad du har att vinna!”  Lär dig den, så vet du vad du har att göra, men sjung för fan inte på tunnelbanan. Vad portföljerna innehåller, får du veta när vi kommer fram, men om jag säger att det knappast är jordnötter den här gången, så förstår du. Håll dig i ordning. Inga taggar! Inget brus! Den exakta tiden meddelar jag samma dag. Okej.
Ragge.

Avsändaren bakom det andra brevet behärskade uppenbarligen inte det norska skriftspråket. “K-bevegelset” ska nog heta “K-bevegelsen” och föredragets titel bör ha varit “Myte og virkelighet runt det store kjempebrevet”. Enligt snitsaren fanns det tidigare  även ett,  nu dessvärre förkommet,  fjärde brev adresserat till samme “Leffe”,  skrivet på bruten svenska av ovan nämnde Ismo. I detta ber han sin vän komma och hälsa på,  eftersom han inte kan ta sig någonstans med sitt onda ben. Han klandrar också Leif för dennes samröre med K-gruppen,  som han kallar “de där blåbärspojkarna”.

Ismo själv

I dokumenten efter K-gruppen nämns en “Ismo” vid namn. Det finns anledning att tro att han är identisk med den “Ismo Karjalainen”, som figurerar i några av snitsarens brev. Han ska ha varit född i början av femtiotalet och uppvuxen i trakten av staden Puumala i Savolaks tillsammans med en far, sex bröder och enligt obekräftade uppgifter en syster. Familjen lär vid sidan av jordbruket ha idkat en del löpning och Ismo sägs ha blivit östfinsk juniormästare på 1500 meter. Hans idrottskarriär och med den hans livskraft tycks dock ha fått ett sorgligt slut. Snitsaren berättar:

När Ismo en gång i ungdomen på skoj försökte hoppa stavhopp, råkade han trampa sig själv med spikskon. På den tiden visste man inget om bakterier och snart gick det röta i benet, som fick kapas strax nedom knät. Hela livet led han sen av otäcka fantomsmärtor. På 1970-talet sökte han läkarvård i Sverige, men fann ingen. Han bodde en tid i Haninge kommun, där han i tvivelaktigt sällskap sökte döva sin smärta på finskt vis. När han till slut lyckades ta sig hemåt, var han i mycket dåligt skick och många illusioner fattigare. Vad som därefter har hänt med den lille finnen vet vi inte. Spåren efter honom slutar någonstans i ödemarken 110 mil från hemorten Puumala. På en bild ses han sitta övergiven, klädd i en fånig, lila Napoleonhatt och solglasögon och med vänsterbenet i ett stort bandage. “Ismo med sitt sjuka ben, sitter ensam på en sten” har någon rimmat med spretiga bokstäver ovanför bilden. Kan det vara Ismo själv som velat sammanfatta sitt öde. Känt är att han inte bara var läs- och skrivkunnig utan också hade en poetisk ådra, som han då och då kunde tappa på några centiliter fullödig vers. Under sin tid i Stockholm lär han vid ett par tillfällen ha stött på poeten Pentti Saarikoski. Vid ett av dessa sägs han ha fått en klapp på axeln av sin berömde landsman, vilket ska ha glatt honom mycket. Tillsammans med sin kamrat Leffe gav han på eget förlag ut diktsamlingen “Sågspån”, som tyvärr i huvudsak bär kamratens lite enkelspåriga prägel. Endast undantagsvis glimtar Ismos omisskännliga infall fram. En dikt sticker ut bland de övriga i det att den är rimmad och delvis skriven på det särpräglade östfinska versmått Ismo insupit med fadersmjölken. Hör bara:

Efter dikter sjuttifem
önskar Ismo åka hem

Åter skåda Karjaland
Puumala vid Saimas strand

Väinämöinen vithårsgubbe
gamle mannen på sin stubbe

Ropar över land och vatten
tordönstämman genom natten

Ismo, Ismo gamle vän
väl du vore här igen

Orden “dikter sjuttifem” kräver en förklaring. Ismo hade läst inte bara 73 dikter om den flygande greken Ikaros utan också en dikt om vardera en gråsten och en gallsten, den senare travesterande den förra. Summa 75 dikter stod sålunda Ismo upp i halsen, när han stal sig till några minuter vid Leffes skrivmaskin.

Ismos familj

I samband med Stockholm Marathon 2007 kunde snitsarens läsare ta del av nedanstående berättelse om den maratonlöpande familjen Karjalainen, där Ismo ska ha växt upp. Namn och tider stämmer helt visst överens med tillgängliga resultatlistor, men några belägg för de inbördes samband, som antyds, finns inte. Troligen har snitsaren i sin ensamhet försökt ge den stackars Ismo och i slutändan sig själv ett begripligt sammanhang. Epilogen vittnar om stor saknad efter den lille finnen.

Familjen bodde inte, som man skulle kunna förmoda, i Karelen utan i Savolaks, närmare bestämt i Puumala vid sjön Saima. Som i de flesta finska familjer bestod barnaskaran av sju bröder. Äldste brodern, Heimo, föddes 1950. Därefter kom i tur och ordning Ismo, Aimo, Seppo, Jouko, Keijo och Timo. Fadern, Osmo, var inte bara en baddare att avla gossebarn utan också en duktig löpare, om än utan tävlingsmeriter. “Om inte det satans kriget hade varit”, brukade han hävda, när idrottskarriären kom på tal. Hans talang gick i arv till alla sju sönerna, främst naturligtvis till Ismo, som hann bli östfinsk juniormästare på 1500 meter, innan han skadade benet. Vid faderns död 1965 var storebror Heimo tvungen att ta över pörtet, men de övriga fem löpdugliga bröderna hade gott om tid att träna och blev alla sedermera halvskapliga maratonlöpare, med många goda insatser genom åren, inte minst här i Stockholm, där Joukos 2.46.01 ännu gäller som släktrekord. Aimo, Seppo och Timo, som alla tre tidigt flyttade till Sverige och med framgång tävlade för svenska klubbar, behöver inte heller skämmas för sina enstaka försök här. Flitigaste gäst i vår vackra huvudstad har Keijo varit, och han gjorde förra året sitt nionde Stockholm Marathon. Även Heimo har på gamla dar smittats av löparbacillen och vid maratondebuten i Stockholm 2005 överraskade han sina bröder med den fina tiden 3.39.00. Förra året gick det långsammare i värmen, men han fick i alla fall ännu en gång visa lillebror Keijo att gammal är äldst. Inför årets Stockholm Marathon var de båda bröderna taggade till tusen. Skulle det bli tredje gången gillt för Heimo eller skulle Keijo få sin revansch? Eller skulle rentav lillasyster Sirpa, som fötts i obemärkthet och oväntat anmält sig till loppet, snuva dem på konfekten?

Loppet blev just så spännande som vi hoppats. Keijo startade snabbast och ledde ett tag med mer än minuten över sin storebror, men redan på Norr Mälarstrand hörde han dennes välbekanta flåsande i nacken. Strax före 15 km sprang Heimo förbi och drog sedan obönhörligt ifrån i sin karaktäristiska löpstil. “Den satan vinner väl med en halvtimme som vanligt”, flåsade Keijo på finska, medan han fortsatte kämpa i hettan. Ännu vid 35 km ledde Heimo med 14 minuter, men nu började han bli trött. Hans älgkliv hade tagit på krafterna medan lillebrors lätta fötter fortsatte att tassa i god fart och vid 40 km hade avståndet krympt till 8 minuter. När Keijo, ivrigt sekunderad av de övriga fem bröderna Karjalainen, förstod att han tog in, ökade han farten ytterligare. På Karlavägen kunde han höra sin bror krokna en kilometer längre fram. “Akta skinkan Heimo” ropade han på finska, varpå brodern fräste något ohörbart. I mål skiljde det bara tre minuter mellan dem. “En kilometer till och jag hade haft dig på gaffeln”, sa Keijo efter loppet och den trötte Heimo kunde inte annat än hålla med. “Satans Keijo”, var allt han orkade säga. Bakom de båda bröderna gjorde lillasyster Sirpa ett fint lopp och gick i mål på 4.49,17. Hon sprang sina kilometrar stadigt mellan 6.40 och 7 minuter och avlutade med en spurt i 6.20-tempo. Halva sträckan sprang hon på 2.26,06, varför hon lyckades med något så ovanligt som en “negativ split”. Här hittar vi den verkliga maratontalangen i familjen Karjalainen.

De löpande bröderna Heimo och Keijo Karjalainen kallas hemma i Finland för “Mänty ja Kataja”, eller ”Tallen och enbusken”, och när vi ser bilderna på dem från Stockholm Marathon i år, förstår vi skälen till dessa poetiska artistnamn hämtade ur den östfinska naturen. Båda bröderna har valt att springa i sina vita maratontröjor, men därefter upphör alla likheter. Heimo har ärvt sin mors långa ben och sin morfars kraftiga bringa medan Keijo har tyngdpunkten nära marken efter fadern. Där Heimos profil skvallrar om ariskt blod, är Keijo, med sin breda panna och sina hängande kinder, en typisk representant för den utdöende karelska folkspillran. I löpsteget erinrar Heimo om Rudof Harbig medan Keijos envisa, energiska steg för tanken till Vladimir Kuts. Furan Heimo är i de flesta avseenden en bättre löpare, men Keijo är seg som en enbuske och kan springa hur länge som helst oberoende av väder, vilket han gav prov i lördags, då han så när snuvade sin ståtlige bror på familjesegern. Lillasyster Sirpa har inte fastnat bild, vilket är att beklaga, då hon lär vara särdeles grann att se, när hon glider fram i sitt smidiga, fjäderlätta löpsteg och sin vackra, höga hästsvansföring. I skogarna hemma i Savolax kallas hon inte utan skäl för “Raita”. Vad det betyder på finska, överlåter vi dock åt läsaren att finna ut.

Som den uppmärksamme och aritmetiskt bevandrade konstaterat, befann sig alla sju bröderna Karjalainen i Stockholm under årets maratonlopp. Enligt sägen missar de ogärna den årliga resan till vår huvudstad och enligt vår berättelse var skaran tydligen fulltalig i år. Var den sedan 1979 saknade Ismo kommit ifrån och vart han sen begav sig på kvällen, vet vi inte. I vårt östra grannland frågar man inte om sådant. Ju längre tid en finne saknats desto mindre passande är det att undra var han varit och när han sedan tyst bryter upp, rör hans väg av hävd bara honom.

Fotnot: De rasbiologiskt färgade formuleringarna ovan, ska tolkas som en ironisk drift med äldre tiders beskrivningar av idrottshjältar. Snitsaren och hans fem läsare kände naturligtvis till den moderna vetenskapliga inställningen i frågor av detta slag.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s