Löparen 2006

Hösten 2006 fick snitsarens läsare för första gången stifta bekantskap med den löpare, vars berättelser så småningom skulle fylla många och långa brev. Till en början kallades han vid sina skiftande startnummer i diverse tävlingslopp, men vi har ändå anledning att tro att det rörde sig om samma figur, som senare blev känd under namnet ”löparen”.

Sankt Eriksloppet 2006

2006 års Sankt Erikslopp genomfördes i lördags i behagligt löpväder och inför en entusiastisk publik. Av 4733 startande fullföljde 4579 löpare. Startnummer 2870 kom med tiden 1.52.12 preliminärt på 2039:e plats. I klassen M 60-65 blev placeringen 29 av 111 fullföljande. Därutöver sprang 11 gubbar över 65 år och 3 damer över 60 år fortare. Han såg pigg ut i mål och ansåg sig nöjd med sin insats. Så här berättar han själv om loppet:

”Startskottet avfyras men ingen champagnegalopp hörs. När jag springer över den röda pip-mattan, där alla andra löpare trycker på sina fina sportur som de fått från tidningen ”Runners World”, försöker jag tolka sekundvisaren på min lilla klocka som jag köpt på Myrorna för trettio kronor. Resten av loppet blir sen ett knepigt uträknande och memorerande av mellantider. Publiken står tät vid Kungsträdgården och jag följer med strömmen av löpare, osäker på farten, med maratonloppets felbedömning i minne. Noterar att Bruno Rimbe, veteran från Vallentuna med en obruten svit i Stockholm Marathon på meritlistan, springer förbi på insidan. Om jag orkat följa honom hade jag blivit två minuter snabbare. Väljer i stället att hänga på startnummer X från Uppsala, som för dagen löper i långbyxor och har deklarerat att han ska ta det lugnt och se det hela som en träning inför Lidingöloppet. Senare drar han också en vals om att han dagen innan under en promenad i Tromsö snubblat på en trägren och sträckt sig. Som om det skulle växa träd så långt norrut. Vid den första vätskekontrollen på Torsgatan efter 2,5 km sveper denne dock sin mugg på nolltid och försvinner sedan ur mitt blickfång med en hastighet av ungefär fem meter för varje löpta hundra meter. Han fortsätter i samma takt (5 min/km) och kommer följakligen i mål på drygt 1.45 medan jag hittar ett eget lagom tempo (c:a 5.15 min/km) och nytt sällskap, som dock byts ut i oredan vid varje vätskestation. Två damer med hästsvans minns jag väl. Hur gick det för dem? Vi borde ha nummerlappar på ryggen också. Att springa förbi och vända sig om passar sig ju inte. Många tankar fladdrar förbi, men inte mycket fastnar i minnet under ett sånt här lopp. På Kungsholms Strand kommer en kort men lätt regnskur. Ur ett fönster på Lindhagensgatan brölar en förfriskad man något i stil med att ”Sätt lite fart era djävla sopor!”. Vid Rålambshovsparken står sambaorkestern med de lättklädda dansöserna kvar sedan Stockholm Marathon. Att de orkar. På Norr Mälarstrand börjar jag leta i publiken efter en flicka i blå klänning, som jag givit mina beräknade mellantider till. Först efter Stadshuset vid Tegelbackens viadukt ser jag henne på långt håll. Jag vinkar glatt med båda armarna men kan inte göra traditionella ”höga fem” eftersom hon står bakom ett räcke fem meter upp. Jag känner mig pigg och tänker att ”detta är roligt och kommer att gå lätt”. Vid Munkbron möter jag löpargurun Anders Szalkai på väg mot mål. Täten har då redan passerat. På Söder Mälarstrand börjar jag känna mig lite sliten, som det heter på maratonspråk. Tempot sjunker (till c:a 5.30 min/km) men jag vet att jag kommer att orka. En och annan springer om mig, bland annat en långsmal gubbe med en egendomligt framåtlutande, eller snarare framåtramlande löpstil. Jag kan inte ta ögonen ifrån honom. Hur gör han när han ska stanna och dricka? På Bergsunds Strand gormar en arg, instängd taxichaufför på bruten svenska att han förlorar en massa pengar. På gräsplanen vid Hornstulls Strand har de rest ett stort cirkustält. I de långa sugande backarna som sedan kommer upp mot Söders höjder springer jag förbi många trötta ben, av vilka en del går, särskilt i den sista knixen upp till korsningen S.t Paulsgatan-Ragvaldsgatan. Jag får ett infall att ropa att det är den sista backen och att det sen bär nerför, alla känner ju inte banans topografi så väl som jag, men jag avstår och koncentrerar mig på att slappna av och samla kraft nerför Götgatan. Munkbroleden är sedan oväntat kort och lätt. Vid Norrbro söker ögonen åter efter den blåa klänningen men finner den inte förrän efter loppet. På upploppet i Kungsträdgården har man lagt ut ett slags sviktande gummimatta. Jag bjuder publiken på en 75-metersspurt. När jag springer över den röda pip-mattan räknar jag snabbt ut min sluttid till 1.52.15 vilket stämmer ganska bra med den officiella. Även min mellantid 52.05 vid 10 km visar sig vara riktig. Jo, nog går det att springa halvmaraton även utan slimmade kläder i funktionsmaterial och senaste elektronik”, avslutar han med ett skratt.

Några dager senare skriver snitsaren:

På målbilden från 2006 års Sankt Erikslopp, som visas på loppets hemsida, syns den omtalade röda pipmattan, men någon ”utlagd sviktande gummimatta”, som den citerade löparen i snitsarens senaste brev berättar om, står inte att finna, inte ens en tillstymmelse till sådan, bara gatsten. Hann de lägga ut den på de tiominuter som gått sedan bilden enligt klockan togs, eller fanns svikten helt enkelt i löparens ben eller i de Nike Pegasus som han köpt våren 2005 på Myrorna. Sprang han måhända som i en dröm, i ett lyckorus eller, tvärtom, yrande av trötthet. Kanske sprang han heller aldrig förbi något cirkustält och kanske inbillade han sig bara de halvnakna dansöserna vid Rålambshov. Kanske var det ingen flicka som vinkade till honom vid Tegelbacken utan bara fantomen i sin blåa overall. Kanske sprang han inte alls och inte startnummer 3157 eller någon av de andra heller. Kanske har loppet, i likhet med fotblls-VM 1958, över huvud taget aldrig ägt rum. Kanske är det inte snitsaren som sitter här vid bibliotekets dator utan Lars Leijonborg. Men regnet, som faller utanför fönstret idag, måste väl ändå vara regnet. Eller?  R

Lidingöloppet 2006

Lidingöloppet, årets höjdpunkt för alla löparnördar, gick av stappeln i lördags i stickande sol och inför en högljudd publik. I tremilsloppet startade en satans massa löpare och de flesta tycks också ha tagit sig i mål. Det ansågs ha varit tunglöpt i värmen och startnummer 50091 från Vallentuna, i år försökskanin åt ett forskarlag från Karolinska sjukhuset, bröt loppet efter halva sträckan, men tycktes vara lika glad för det. Han skyllde kort och torrt på att han ”hade nåt skit i kroppen” och att han därför ”inte ville riskera sin hälsa för en sketen medalj”. För snitsaren är han dock villig, för att inte säga ivrig, att berätta mer om sin ovanliga löpardag. Låt oss lyssna:

”När jag kommer ut på trappan har jag solen i ögonen. Det känns inte bra. Jag är feberfri, men kroppen är full av antilöparvirus. Hela vägen till Lidingö känner jag efter och undrar hur jag mår, men jag får inget svar. För medicinmännen från Karolinska förklarar jag att jag kanske kommer att bryta loppet. Varför säger jag så? Under vandringen upp mot Koltorps gärde känns benen pigga men inte resten av kroppen. Ögonen är trötta och hjärnan skvalpar för sig själv. Runt omkring mig tjattrar löpare nervöst och förväntansfullt om de strapatser som väntar. ”Abborrbacken”, nickar de menande åt varandra. ”Dit är det 25 km”, tänker jag. Tidigare på dan har jag mött ett kusinbarn med det osannolikt låga startnumret 599, men i övrigt verkar hela ön idag vara full av idel okända löparnunor. Maratonräven Bruno Rimbe tycks inte lockas av Lidingös backar. Hans Furuland (ej att förväxla med Hans Furuhagen, den skojige historikern, är anmäld men startar inte. Vet för övrigt inte hur han ser ut. Startnummer X från Uppsala syns inte förrän efter loppet, då behängd med en fånig plåtbit i ett band runt halsen. Det visar sig att han som vanligt sprungit ungefär lika fort som vanligt. Den mannen kan man ställa klockan efter. På startgärdet slår jag mig ner i skuggan och lägger huvudet i knät på en flicka i blå klänning som inte vikit från min sida på hela morgonen. Hon klappar mig lugnande på huvudet, dessvärre mothårs så att min löparfrisyr blir förstörd. Skit samma, jag kommer nog ändå inte fram till fotomotionkillarna. Var tionde minut ljuder ett startskott åtföljt av några takter champagnegalopp. Dessa toner, påhittade år 1845 av H.C. Lumbye, brukar vara långloppens höjdpunkt, men i år hjälper de mig inte mycket. Före starten går jag upp i skogen för att slå en sista drill. Där upptäcker jag att hela backen är full av inte bara herrar utan också damer i samma ärende. ”Här är icke man eller kvinna, här är vi alla nödiga löpare” inser jag. När jag sen går in i startfållan, är uppvärmningsgympan redan i full gång till glad musik. Jag gör några knäböjningar i ett hörn. En hurtig tjej uppmanar oss i högtalaren att vinka, men av mig får hon bara ett diskret finger. När skottet smäller gäller det att ha björnkoll på klockan, och sifferminnet sätts sedan på svåra prov under loppet. Starten går ju på fel ställe och de primitiva pipbågarna, som ska ge officiella mellantider, sitter lite hur som helst. Lite bättre kunde man kräva för 425 kronor. Jag hamnar nånstans mitt i gröten och följer med i dess långsamma fart. En ung löpare tar ett steg upp på en sten och stilar med ett språng ut i luften. Några andra flåsar däremot betänkligt redan efter 300 meter. Hur hamnade de i startgrupp 5? Nere vid Stockbysjön blir det stockning och farten sjunker lite till, men det gör mig inget idag. Första kilometern passeras på 6 minuter, den andra går fem sekunder snabbare, den tredje likaså. En svartklädd dam med en brun hästsvans ser att jag tittar på klockan. Hon frågar om inte den första kilometern var lite för lång. Jag informerar henne om att den egentliga startpunkten, från vilken tiden dock inte räknas, var vid en skylt vid en ek nere i kröken efter så där 200 meter, eller i mitt fall en minut och tjugo sekunder efter startskottet. jag tillägger att vi tycks ha startat i ungefär 6-minutersfart, varpå hon svarar att det passar henne bra. Jag försöker sen hitta något mer att säga, nu när jag fått en kamrat i spåret, men hon förvinner i vimlet. Kanske lugnast så. Hur konverserar man en främmande dam? ”Mycket folk här idag. Kommer du ofta hit? Törs man fråga efter ditt startnummer?” Snart nog får jag dock annat att tänka på. Jag har börjat ana oråd. Benen springer lätt men resten av kroppen vill säga något annat. I backarna börjar det bli lite segt trots den låga farten. Skylten 5 km når jag på exakt en halvtimme. Vid vätskekontrollen sen tar jag en mugg sportdryck och en mugg vatten. På marken har det blivit en enda lervälling, som jag bättrar på genom att hälla vattnet över huvudet, varvid jag också slutgiltigt förstör min löparfrilla. Annars är banan så torr att det dammar när vi klampar fram. När jag kommer ut på asfalten efter 7 km bestämmer jag mig definitivt för att bryta loppet. Det gäller bara att göra en snygg sorti. Vid kyrkviken står flickan i den blåa klänningen, nu i sällskap med en ung dam i snofsig vit blus och eleganta gräddgula korksandaletter. Mitt eget kött och blod i lyxförpackning, vad mer kan jag begära!! Jag stannar och växlar några fraser, överväger att kliva av för gott redan här, men väljer att fortsätta svängen runt Fågelöudde för att sedan möta dem i ”Mörka skogen”, dit de ämnar ta sig med hjälp av karta och kompass. Stigarna bort mot Elfvik är också banans löpvänligaste parti. Det vill man inte missa. För säkerhetsskull går jag i ett par av de få uppförsbackar som bjuds och vid drickakontrollen tar jag mycket god tid på mig. Vid skjutbanan efter 12 km ligger invid spåret en man i framstupa sidoläge. Runt honom har några hjälpande samlats. ”Där ligger du och här springer jag”, tänker jag. Det är då jag äntligen hör rösten som väser i mitt öra: ”Memento mori”. Det är en liten slav som sitter på mina axlar och försöker göra sig hörd. Han måste ha suttit där hela loppet, ja, när jag tänker närmare efter, i flera dagar. Inte konstigt att det är lite tungt. Så småningom, eller närmare bestämt en timme och 32 minuter efter start springer jag under pipbågen, som alltid är rätt placerad vid 15-kilometersskylten. Vid matkontrollen tar jag en bananhalva och två bullbitar och beger mig sorglöst, ömsom gående och ömsom stilande med spänstiga löpsteg, genom den backiga mörka skogen. Jag vill säga till löparpacket att jag inte längre tillhör deras skara. Efter tre kilometer återser jag de två flickorna. De har väntat länge och blir glada att se mig, eftersom de nu äntligen får trassla sig hem till civilisationen. Jag kastar en sista blick på alla de trötta löparna innan jag lämnar dem och tänker att resten hette Hillevi och sen så var det rast”.

Annons