Monthly Archives: februari 2013

Nwe ne tces a ne haw pe a ta slu

Då det i dagarna är fem år sen denna blogg öppnades, tänkte vi  (det vill säga jag) först kalla inlägget ”Femårsjubileumsintervju”, men snitsaren  (det vill säga jag) förordar ovanstående gåtfulla titel, där ett extra, enligt uppgift orytmiskt ”att” samt översättning till nujpraw bör avhålla läsaren från varje jämförelse med ett snarlikt betitlat hopkok. En intervju med snitsaren  (det vill säga mig)  skall vi (det vill säga jag)  i alla fall försöka krysta fram dagen till ära, men då ordningen i denna bloggs rollbesättning med tiden blivit allt svårare att upprätthålla, blir vår (det vill säga min)  första fråga:

– Varför envisas du med dessa så kallade intervjuer, när du ändå hittar på såväl frågorna som svaren själv?

– Dialogformen ställer mindre krav på mig som författare eftersom jag gömmer mig bakom mina samtalande jag, eller möjligen någonstans mellan dem. Genom att textens frågor och svar strukturerar de ofta komplicerade resonemang jag vill föra och driver dessa framåt i ett naturligt tankeflöde, slipper jag ägna tid och möda åt stil och komposition för att i stället koncentrera mig på vad jag vill ha sagt och på hur detta kan formuleras så exakt och uttömmande som möjligt. Även detta långa svar har tagit min begränsade stilistiska förmåga i anspråk och kunde följaktligen ha delats upp i ytterligare frågor och svar, men någon måtta får det vara.

– Kan du inte lika väl föra en inre dialog i jagform med dig själv, eller formulera frågorna indirekt?

– Det skulle göra texten mer svårläst och ge ett än mer ansträngt intryck.

– Samtidigt handlar det inte om någon naturlig dialog, eftersom du uttrycker dig på ett skriftspråk mer osannolikt flödande än det Erland Josephson bjuder på i Bergmans filmer?

– ”Snitsarens” onaturliga formuleringsförmåga, som jag för övrigt skojar med i inledningen av den långa intervjun ”Brott och straff”, var från början en del av bloggdramaturgin där varje alter ego hade sitt språk. De läsare som har problem med dialogens brist på naturalism får tänka sig att ”snitsaren” har fått frågorna skriftligen i förväg och följaktligen haft tid att tänka igenom och skriva ner sina svar, vilket på sätt och vis också är sant.

– Får man till att börja med gratulera till att snitsarens blogg har fyllt fem år?

– Tack!

– Som rubrik till detta inlägg har du envisats med att nästan ordagrant låna titeln från en aktuell bok. Vad är det tänkt att ge för associationer?

– Den ödesmättade frasen dök upp i mitt huvud, men i övrigt har jag inte mycket gemensamt med bokens författare. Även om vi båda läser våra gamla texter om och om igen och finner behag däri, har jag en mindre säker syn både på mig själv som skribent och på min förmåga att bedöma litteraturens absoluta kvalitet, om någon sådan över huvud taget finns.

– Vilket du betvivlar?

– Jag nöjer mig med en personlig, föränderlig smak och ett gott självförtroende vad gäller mitt eget skapande.

– Är du nöjd med vad du har åstadkommit på din blogg?

– När jag läser gamla inlägg, förvånas jag inte sällan över min förmåga att skriva, och min klara uppfattning om vad som samtidigt fattas ger mig anledning att tro att min belåtenhet inte bara handlar om självgodhet. Oavsett distributionsform har jag åstadkommit läsvärd litteratur, även om den potentiella läsekretsen är begränsad och den reella inskränker sig till ett krympande fåtal som från början uppmärksammat mig av andra skäl men haft vänligheten att dröja kvar.

– Varför är den potentiella läsekretsen begränsad, menar du?

– Allmänintresset för mig och mitt liv torde vara mycket begränsat, och av dem som vet vem jag är bryr sig mycket få om att berika sin bild av mig.

– Är inte motståndet mest av praktisk art. Fem års blogginlägg, flertalet längre än en understreckare i Svenska Dagbladet, läser man trots allt inte på en kafferast?

– Samtidigt lämpar sig varje enskilt inlägg utmärkt för separat läsning. När något kommer på tal angående mig, tvingas jag inte sällan tänka eller säga: ”Det har jag skrivit om på min blogg”. Eftersom jag redan har lagt ner oproportionerlig möda på att skriftligen komprimera mina erfarenheter till en kärna av väsentligheter, känns det otillfredsställande att erbjuda en sämre formulerad, muntlig version. Snitsarens första litterära alster på internet i form av de så kallade snitsarbreven föranleddes för övrigt av min oförmåga att få tillräckligt mycket sagt muntligen.

– Kan du inte återuppta denna korrespondans, eller påminna mänskligheten om snitsarens existens på annat sätt?

– Det händer att jag sänder lämpliga utdrag ur min blogg i brev till släktingar eller lämnar länkar till gamla inlägg när ämnen i dessa aktualiseras på sociala forum, men annars gör jag inte gärna reklam för mina memoarer. I vilken utsträckning tillfälligt besökande googlare dröjer kvar och återkommer, törs jag inte bedöma, men några spår härav ser jag varken i statistiken eller bland kommentarerna.

– Hur är det annars med besökssiffrorna i statistiken?

– De håller sig sedan länge på en stabilt låg nivå.

– Rubriken på detta inlägg låter en smula oroande. Vad är det som ”känns att det håller på att ta slut”?

– Det kan man fråga sig.

– Livet?

– Ja, även det.

– Är det så illa?

– Även om en cancerdiagnos inte innebär någon omedelbar dödsdom, påminner den mig om att livet är ändligt, vilket kan vara bra att veta.

– Har du mycket kvar att göra innan du packar ihop och tar ner skylten?

– Tillräckligt.

– Konst?

– Ni slutar aldrig hoppas.

– Dina memoarer?

– De blir aldrig färdigskrivna.

– Är det på dem den olycksbådande bloggrubriken syftar?

– Möjligen.

– Har du rentav planerat detta inlägg som avslutning lagom till femårsjubileet?

– Nej, högtidliga avsked ligger inte för mig.

– Men det känns att slutet närmar sig?

– Min skrivlust tycks ha sinat och för första gången på länge gapar utkastkorgen tom.

– Om vi inte minns fel lät det likadant för ett par år sedan, varefter vi snart kunde läsa det ena spännande inlägget efter det andra, och även om snitsaren redan var känd för sin bredd, har hans memoarer sedan dess nått höjder och djup, vi inte kunde drömma om?

– Det känns annorlunda idag.

– Har du ingenting kvar att skriva om?

– Allför mycket.

– Hur menar du?

– När jag inventerat och redovisat mitt liv, har jag så långt möjligt försökt lämna bekanta och anhöriga i fred, i synnerhet mina allra närmaste, men eftersom livet väsentligen utspelat sig i kretsen av dessa nära och mer eller mindre kära, förblir memoarerna ofullständiga. Även om de bjuder på ett rikt spektrum av lyckliga och sorgliga minnen har jag förtigit såväl de ljusaste som de mörkaste, och även om jag inte givit någon fördelaktig bild av mig själv, har jag gömt mina svåraste synder bakom bikt av lättare sådana, ty en ärlig och utförlig redovisning av mina allra värsta ogärningar och mina svartaste tankar och känslor skulle ge en alltför obehaglig bild av min själ. Bakom varje offentlig berättelse om mig finns också en annan, som jag bara kan dela med mig av till andra i lämpligt anpassade doser, och som jag inte önskar se i skrift annat än möjligen på nujpraw.

– Samtidigt hävdar du, att de som läst din blogg vet mer om dig än de flesta som känner dig i verkliga livet?

– De flesta som känner mig utanför snitsarens blogg gör det bara fragmentariskt, varför mina ofullständiga memoarer är en bra introduktion till min person med ytterligare möjlighet att lära känna mig mellan raderna.

– Men vad som egentligen står där avslöjar du inte?

– Nej inte offentligt.

– Kanske på nujpraw?

– Meci gest i ge fem

– Men inte här?

– Då måste jag först erbjuda en nujprawkurs, vilket i och för sig vore trevligt och gåve uppslag till månget spännande inlägg, men emedan texter på sagda språk då bleve potentiellt offentliga, finge jag åter vakta min penna.

– Många konjunktiv?

– Ett stiligt modus.

– Måste du nödvändigtvis skriva om ditt innersta själsliv?

– I takt med att snitsarens olika alter egon assimilerats i mig, har inläggen på min blogg blivit allt personligare, ärligare och allvarligare, varför det lär bli svårt att finna ämnen av motsvarande tyngd på annat håll.

– Du vill inte riskera att åstadkomma en västgötaklimax?

– Något ditåt.

– Du har blåst upp din ballong och är rädd att luften ska pysa ut?

– Kanske det.

– Du har målat in dig i ett hörn och fastnat med skägget i byrålådan?

– Jag tror att läsarna redan har förstått vad vi menar.

– Kan du inte anse memoarerna avslutade och betrakta framtida inlägg som en lång efterskrift?

– Tja.

– Varför inte börja om på nytt eller köra ”Favoriter i repris”?

– Ja ja, det blir nog bra med det.

– Men snitsarens blogg ska väl leva vidare i någon form?

– Det bestämmer han.

Den långa trappan

När det är dags att uppdatera snitsarens blogg, brukar vi kunna välja bland ett flertal färdiga blogginlägg som ligger och väntar på publicering, men vid dagens inventering finner vi bara detta enda oskrivna alster, betitlat som ovan, varför vi i desperation vänder oss direkt till snitsaren för en förklaring:

– Vad är det fråga om?

– Säg det.

– Det senaste blogginlägget är snart fjorton dagar gammalt och något nytt kan vi inte hitta?

– Jag är ledsen

– Har du verkligen ingenting att publicera?

– Jag skiter inte blogginlägg.

– Har du inte ens tänkt skriva färdigt detta?

– Det verkar inte så.

– Vad skulle det annars ha handlat om?

– Den preliminära rubriken syftar på det franska uttrycket ”esprit d’escalier”.

– Tänkte du dra alla gamla vitsar du aldrig hunnit leverera och sålunda gått och burit på genom livet?

– På min livslånga trappa har jag inte bara formulerat försenad, godmodig espri, utan även slagfärdighet av bittrare art. Sagda inlägg var tänkt som komplement till en tidigare publicerad bekännelse, ”Mea culpa”, ty om jag ibland skuldsköljs av minnen kring mitt beteende mot andra, tycks jag vara än mer minnesgod vad gäller andras gentemot mig.

– Låt höra?

– Jag har sällan blivit illa behandlad och min långsinthet är knappast värre än de flestas, varför eventuella exempel på ältade oförrätter skulle ge en småaktigare bild av mig än jag förtjänar. När jag tagit illa vid mig av ord och handlingar, har dessa sällan varit ondsinta, och de kränkningar jag emellanåt återupplever torde tyckas harmlösa i de flestas ögon. Mestadels handlar det om aningslöst orättvisa bedömningar av min person, där jag inte givits tillfälle att förklara mig, ty om jag ska klandras vill jag att det sker på riktiga grunder, det vill säga, att mina fel och brister ses sådana de verkligen är.

– Ett begripligt önskemål kan man tycka?

– Ja, i bästa fall.

– Har du svårt att förlåta?

– En objektiv bedömare skulle nog hävda motsatsen, och det handlar för övrigt mer om att förklara än om att förlåta. Eftersom jag tror människor om gott och ser deras svagheter, har jag svårt att skaffa mig fiender för livet.

– Det låter som en konstruktiv inställning?

– Ja, i bästa fall.

– Och i sämsta?

– I sämsta fall har min inställning till medmänniskorna varit mindre förnöjsam, vilket huvudsakligen drabbat mig själv och tagit min tid och kraft i anspråk. Jag tycks ha haft märkligt svårt att fördra och glömma deras envist och självsäkert upprepade osanningar och deras oförmåga att lyssna till och förstå mina alltför sent formulerade förklaringar och argument. Att predika oviktiga sanningar för döva öron är förvisso lönlöst, men att göra det för frånvarande sådana är ännu mer meningslöst och enfaldigt. Jag får vara glad så länge jag inte pratar högt för mig själv i trappan.

– Kan man säga att du är en rättshaverist?

– Knappast.

– Vad handlar det om då?

– Mina sporadiskt uppdykande, tysta rättstvister handlar för det mesta om föga viktiga sakfrågor, som jag egentligen kan lämna outredda. Troligen är de ägnade att dölja viktigare känslor som eljest hotar att dyka upp i vardagen eller ur det förgångna. Trappor är längre än man ser.

– Fick du inte sagt vad du ville få sagt när du var mindre?

– Inte alltid.

– Går du fortfarande och ältar oförrätter från din barndom?

– Troligen.

– Vet du inte?

– Även om jag sällan lyssnar aktivt, anar jag ett eko därifrån varhelst jag klampar i min trappa.

– Du menar, att barndomens instängda indignation indirekt söker verbalisering i  tysta monologer kring oförrätter du möter som vuxen?

– Typ.

– Kan man säga, att du egentligen har gått i samma trappa hela livet?

– Mer eller mindre.

– Och nu?

– Dessbättre har trappstegen glesnat och blivit lägre, och med ålderns rätt väljer jag numera hellre hissen.

– Ska dina luddiga metaforer tolkas som att du blivit fördragsammare med åren?

– Alla trappor har ett slut.

– Livet?

– Ja, även det.

– Liksom detta oskrivna blogginlägg?

– Ja.