Inkognito

I lördags sprangs årets upplaga av världens största terränglopp, Lidingöloppet   i ett härligt höstväder och med rekordstort deltagande, och efter vad snitsaren kunnat se visade den honom kända delen av löparbloggosfären i vanlig ordning såväl framfötterna som lejonklon. Då Johan valt att springa under annan flagg och övriga Linnéalöpare var trötta i benen efter sina hårda maratonlopp i Berlin, försvarades den anrika söderklubbens färger av en ensam och sammanbiten Nix. Löparklubben FK Studenterna kom däremot väl samlade med NiklasN, Clarre,  N’batha M’bwele, ”Don’t fear the mjölksyra”  och andra i spetsen. Av dessa lyckades den sistnämnde erövra den åtråvärda silvermedaljen, medan N’batha denna gång missade den med tre sekunder. Han tycks dock ha gjort ett i alla avseenden föredömligt lopp och hans berättelse är väl värd att läsa som exempel på hur ett Lidingölopp kan avnjutas i lyckliga ögonblick. Att vägen dit kan vara, om inte törnbeströdd, så dock full av förädiska rötter och stenar, vittnar Johan och NiklasN om i sina respektive blogginlägg, medan Nix i sitt beskriver upplevelsen och möjligen lärdomen av att springa Lidingöloppet med ett knappt veckogammalt maratonlopp i benen. Hur några av pojkarna såg ut efter att ha avverkat de tre milen i lördags, visas på dessa bilder, tagna av en påpasslig fotograf.

Enligt resultatlistan tycks även denna bloggs extra tillförordnade administrator, jumper, ha deltagit i loppet med en sluttid av 3:20:54, men då hans namn inte nämnts i förhandsdiskussionerna och ingen över huvud taget sett honom på ön, blir vi tvungna att fråga honom rent ut:

 

– Var du där?

– Ja, nog var jag där, och nog sprang jag mina tre mil.

– Hur kom det sig? Det var väl inte tänkt så?

– Efter mitt senaste framträdande på ön, där jag sprang sjuk i ösregn och därefter fick mitt rättmätiga straff, deklarerade jag, att om jag någonsin skulle springa det officiella loppet igen, fick det bli via direktanmälan i mån av hälsa och väderlek. Nu var jag inte direkt sjuk och kunde inte heller klaga på vädret, en kombination som inträffar högst en gång vart femte år, så om jag någonsin skulle få det loppet sprunget igen, så var det nu. Med facit i hand har jag ingen anledning att ångra mitt beslut.

– 3:20:54 är kanske ingen kanontid i sammanhanget, men inte heller direkt uselt. Vad tycker du själv?

– Det är väl ungefär så bra som jag är. I min ungdom för fyra år sen var jag inte mer än nio minuter snabbare. Dessutom var jag faktiskt inte på topp i lördags och löpningen kändes lite motig redan från början. I det perspektivet gjorde jag ett gediget lopp efter min förmåga. Jag börjar helt enkelt känna min kropp och dess begränsningar.

– Är det det som kallas ”rutin”?

– ”Rutin”, ”erfarenhet”, ”helkoll”, kärt barn har fler än ett namn. Jag minns för övrigt, när jag som liten pilt stötte på det konstiga ordet ”rutin” första gången. I en text under en bild i den gamla tidskriften ”All Sport”, sades någon löpare ha förlorat en spurtuppgörelse ”i brist på rutin”. Jag trodde nog att det handlade om något medicinskt.

– Kan du berätta lite om ditt lopp?

– Det finns inte så mycket att säga. Jag skötte mina förberedelser enligt plan, med sedvanligt besök i den halvofficiella urinoaren uppe i tallskogen tjugo minuter före start. Denna gång satte jag mig en stund ensam på en sten i skogen och försökte känna stundens allvar. I startfållan, nummer sju i mitt fall, ställde jag mig sedan som jag brukar längst till höger för att kunna springa på grusvägen och vid torr väderlek gena i vasskanten nere i första kurvan. När skottet small, förvånades jag över hur bråttom alla hade. Jag försökte hålla igen farten, men startade ändå i sexminuterstempo och till och med en bra bit därunder när det blev medvind. Trots det blev jag hela tiden omsprungen och frånsprungen. Så även av de svängande hästsvansar som jag försökte haka på. Senare under loppet återsåg jag dock flera av dem och kunde konstatera att jag disponerat mina krafter klokt.

– Varför springer du så gärna bakom damer med svängande hästsvans?

– Det är en vanlig frisyr i löpsammanhang och kvinnor brukar springa i jämn fart, även om jag tydligen gjorde en felbedömning här.

– Så det är inte hingsten i dig som väcks till liv?

– Nej då, de oskyldiga stona har inget att frukta. Det handlar bara om löpstrategi, även om jag, som sagt, just i dessa fall satsade på fel hästar, om uttrycket tillåts.

– Är du riktigt ärlig nu?

– Så ärlig man kan tillåta sig att vara i en idrottsintervju på snitsarens blogg.  

– Minns du några andra möten under loppet. Du kanske rentav hann göra någon flyktig bekantskap?

– Jag hörde många runt omkring mig i spåret komma i samspråk med varandra, ofta uppenbarligen utan att ha träffats innan, men jag fick springa otilltalad hela vägen. Å andra sidan tog jag inte heller några egna initiativ i den vägen, förutom att jag frågade hur det gick, när en flicka snubblade femhundra meter från mål och slog vänstra knät blodigt. Där hade vi kanske haft något gemensamt att språka om. Jag har ju skrapat vänsterknät två gånger i år.

– Men du höll dig på benen denna gång?

– Ja, jag såg mig noga för och snubblade bara till lite lätt en gång, men runt omkring mig tyckte jag att det ramlades ovanligt mycket i år.

– Hur var publiken då? Hade du ingen kontakt med den heller?

– Nej, den hejade väl som den brukar, hjärtligt, men anonymt och några gånger tackade jag för stödet, men annars var vårt umgänge ömsesidigt återhållsamt. Vid 22 kilometer stod en skönsjungande damkör, troligen samma kör som stod i golfbanebacken när jag sprang loppet senast. Jag tänkte ge dem en tvåhands slängkyss, men behärskade mig.

– Hade du inte din ordinarie påhejerska i publiken?

– Nej, hon var bortrest.

– Och ingen annan du kände?

– Inte en käft.

– Bloggaren och löparen Masse lär ha stått och hejat?

– Jodå, om han sett mig, hade jag säkert fått ett ord på vägen, men eftersom jag startade bortåt en timme efter alla andra kändisar och dessutom springer i en långsammare division, hade till och med fotspåren efter honom blåst igen när jag passerade hans påhejarplatser, var det nu kan ha varit.

– Hur kändes det att springa helt inkognito?

– Säreget, men inte helt oangenämt. Ensamheten har sin diskreta charm.

– Träffade du över huvud taget någon du kände där på Lidingö?

– När bussen sniglade sig fram bland de alltför många privatbilarna på väg till Lidingövallen, såg jag genom fönstret studenternas coach, Lorenzo, älga över en gräsplan med okänd destination. När bussen till slut kom fram hade troligen hela löparbloggosfären gett sig av bort till startplatsen och väl där hann jag precis se startgrupp två springa iväg. I vimlet stötte jag på Ola från Vallentuna FK, som önskade lycka till, men i övrigt omgavs jag av idel okända ansikten hela dan.

– Hur kändes det?

– Som jag sagt, var det en säregen men inte helt oangenäm upplevelse.

– Du har antytt att du disponerade ditt lopp förståndigt. Kan du utveckla det lite närmare?

– Efter ett par kilometer hittade jag ett bekvämt löptempo kring sex och en halv minut per kilometer, lite långsammare i kuperad skog och lite snabbare på bättre vägar. Jag gick uppför delar av de tre backar jag planerat att gå uppför under första halvan av loppet, Killingebacken, Ekholmsnäsbacken och backen efter Hustegaholm. Jag noterade att jag inte förlorade mer än tjugo meter för varje hundra meter jämfört med dem som valt att springa uppför. Sedan trasslade jag mig lika förståndigt igenom ”mörka skogen” med dess allt annat än löpvänliga upp- och nerförsbackar. Medan många andra flåsade, försökte jag springa med jämn ansträngning, vilket innebar korta gångpauser här och där. Farten var inte hög men i gengäld blev jag inte heller så trött som jag brukar. Jag sprang förbi många långsammare löpare men blev också omsprungen av snabbare sådana som startat i senare grupper, vilket vållade en del trängselproblem, eftersom jag inte kunde bestämma mig för vilken kategori jag själv tillhörde, det vill säga om jag skulle hålla till vänster eller till höger. En del snabbfotingar briljerade med mycket spektakulära, improviserade vägval i naturen, men själv sprang jag inte en meter i onödan. I Grönstabacken efter 20 km tog jag det lugnt och åt lite marsipan inför den väntande hårda avslutningen. Eftersom jag hoppade över alla officiella vätskekontroller, förlorade jag inte så mycket tid på att i stället gå i de tunga backarna och käka och dricka under tiden.

– Vad stoppade du i dig då?

– Knappt fem deciliter avslagen cocacola spetsad med dextropur och cirka 50 gram marsipan, alltsammans från vätskebältet.

– Det var inte mycket för tre mils löpning?

– Nej, men jag kände ändå varken törst eller energibrist.

– Är det inte synd att betala så mycket utan att smaka på vad det officiella bordet har att bjuda?

– Det trängs och slabbas så dant vid kontrollerna och jag vill ogärna ha min mundering nersölad, i synnerhet inte skorna. Jag lät mig dock väl smaka både före och efter loppet. I mål tog jag två muggar blåbärssoppa och en välbehövlig mugg kaffe och innan jag gick hem fick jag, i brist på nypondito, ytterligare två muggar båbärssoppa, så nog försåg jag mig för minst 700 kronor.

– Av mellantiderna att döma höll du tydligen ihop ditt lopp föredömligt även under den sista milen. Den gick lika snabbt som under ditt bästa lopp för fyra år sen, men differensen i den positiva splitten stannade nu vid åtta minuter jämfört med det dubbla då och under ditt eländiga lopp för två år sen tappade du ännu mer på slutet?

– Eftersom jag konsekvent brukar gå i de tre största backarna, Grönstabacken, Aborrbacken och Golfbanebacken, tar denna tredjedel av banan alltid längst tid, men frånsett nämnda backar sprang jag det mesta av den sista milen denna gång, vilket syns på mellantiderna. Enligt protokollet förbättrade jag mina placeringar med tusen platser under den andra halvan av loppet och jag minns att jag sprang förbi många trötta löpare på slutet, i synnerhet mellan  26 och 28 km, där jag höll ett stabilt tempo kring 6:25/km. I Burebornbacken en kilometer från mål tassade jag upp utan problem på trötta men lätta ben och sen var resten en ren njutning. När jag gled in på Grönsta gärde fick jag till och med en liten tår i ögonvrån.

– Så pass?

– Jodå, även gamla löpare har känslor. 

– Varför heter det förresten ”Burebornbacken”?

– Jag stod där förra året och hejade, när hon sprang uppför backen på snabba ben samtidigt som hon hade luft att prata oavbrutet i flera hundra meter. Det var imponerande och efter det har jag lovat mig själv att aldrig mer gå i den backen.

– Lundbäckbacken i Vasaloppet och Magnussonbacken i Lahtis är kända liksom Mühleggbacken i Salt Lake City. Nu har vi tydligen Burebornbacken på Lidingö att hålla reda på också. Finns det ingen Jumperbacke?

– Möjligen en slingrande, svag nerförsbacke i en doftande tallskog någonstans. Nerförsbackarna i lördags var i allmänhet för branta för mina knän.

– En nyhet för året var tydligen att tidtagningschippet satt på skon i stället för på nummerlappen. Hur var det?

– För löparna är väl pipmatta eller pipbåge skit samma. Tråkigare i så fall att man har behållit de intetsägande placeringarna vid 5,5 och 20,2 kilometer, eller 20,4 som det mer korrekt borde heta. Det är tur att man har en egen klocka med 100 mellantider. Eftersom jag sedan gammalt vet var de står, missade jag inte en enda kilometerskylt. Vill du höra mina kilometertider?

– Nja. Det blir kanske lite mycket siffror?

– En av våra läsare har uttryckligen deklarerat att hon önskar höra ALLT.

– Nja?

– Här är de i alla fall. Den första siffran anger tiden från startskottet ner till den egentliga startpunkten: 1:16, 6:09, 5:49, 6:10, 6:11, 6:36 (Killingebacken), 6:28, 6:48 (Ekholmsnäsbacken), 5:59, 6:17, 6:38 (Hustegaholmsbacken), 6:30, 6:18, 6:09, 6:21, 6:40, 6:35, 6:57, 6:40, 7:11, 7:18, 7:41 (Grönstabacken), 7:13, 6:40, 6:40, 8:05 (Abborrbacken), 7:16, 6:26, 6:22, 7:35 (Golfbanebacken), 6:01.

– Noterade du annars något nytt eller intressant under loppet?

– Jag förvånades över hur unga alla var runt omkring i spåret. De åldringar jag såg sprang jag snart förbi och ifrån, Eftersom jag kom först på 92:a plats av 212 fullföljande 60-åringar, måste de snabbare gamlingarna har startat före mig. En av dem tycks ha sprungit på 2:23:36, vilket är ofattbart.

– Du har antytt på annat håll att du stannade kvar i målområdet och tog emot de sista löparna. Stämmer det?

– Ja, det är en trevlig tradition. Jag gillar den avslagna stämningen när nästan alla har gått hem och man börjar plocka ihop efter festen i skymningen. Det var dessutom en sällsynt fin kväll. Vinden hade stillnat och luften var ljum, och när den sista, nästan tomma Lidingöloppsbussen åkte över bron mot Ropsten, lyste himlen magnifikt röd över Värtan.

– På sidan ”Löparen 2007 (4)” ovan står att läsa, hur du efter loppet för två år sedan tömde ditt maginnhåll på ett flertal ställen mellan Grönsta och Ropsten. Törs man fråga hur du mådde efter loppet i lördags.

– Inga problem i den vägen. Jag åt min medhavda matsäck med god aptid efteråt.

– Det lovar ju gott inför SUM, dit du tydligen är anmäld?

– Det lovar inte ett dugg. Att starta på SUM, är att beträda helt okänd mark, inte bokstavligen eftersom jag känner banan väl, men jag är helt enkelt skitskraj för hur jag kommer att må. Jag har aldrig sprungit så långt utan att göra långa mat- och vilopauser och jag vill ju inte komma en hel timme efter alla andra i mål.

– Det ska säkert gå bra?

– Det vet ingen något om, allra minst du.

                                         ¤    ¤

 

 

 

Berlin Marathon

Berlin Marathon!  Nog klingar orden skönt i varje maratonlöpares öron. Här har de tre senaste världsrekorden noterats och här har många motionslöpare gjort sina bästa tider genom åren.  Årets lopp, det tjugonionde i ordningen, sprangs i söndags i strålande sensommarväder inför en lika stor som entusiastisk publik. Maratonkungen Haile Gebrselassie segrade för fjärde året i följd, men den 25-gradiga värmen lurade honom denna gång på ännu ett världsrekord och bland snitsarens deltagande bloggkollegor, Karin, Nix, Masse, Dunceor, MarathonMia, Söderbruttan med flera, sprang de flesta, med få lysande undantag, tidsmässigt ett gott stycke under sin bästa förmåga. För detaljerade berättelser kring deras skiftande upplevelser under maratonloppet  hänvisas till respektive bloggar. Den flitige kommentatorn av snitsarens blogg, Startnummer X, sprang sträckan på 3:38:25, vilket gav honom 6949:e plats totalt och 1226:e plats i åldersklassen för män mellan 45 och 50 år. Då den duktige Uppsalalöparen saknar eget forum i bloggosfären, ges han, som traditionen bjuder, möjlighet att lätta sitt sinne i en öppenhjärtig intervju här hos snitsaren:

 

– Vi gratulerar till att ha fullbordat Berlin Marathon 2009.

– Tack!

– Vi säger väl du för enkelhets skull?

– Ja, det är på tiden att jag kommer ut som människa.

– Tiden 3:38:25 var nästan 16 minuter sämre än ditt personliga rekord från Boston i våras. Som en jämförelse kan dock nämnas att den extra tillförordnade administratorns för denna blogg, allas vår jumpers, enda officiellt genomförda maratonlopp slutat på 4:40:01. I det perspektivet sprang du väl inte så pjåkigt ändå?

– Av skäl som kanske blir tydliga längre fram måste jag säga att jag är väldigt nöjd med loppet. Att vissa kändisar sprang rätt mycket bättre spelar ju ingen som helst roll. Varje lopp är unikt och jag är varken någon Haile eller någon Gabriel Selassie.

– I en kommentar på snitsarens blogg kastade du så sent som på fredagen in en hopknycklad brasklapp där det stod att det kliade i näsan och att du var lite ”hängig”. Gick klådan och hängigheten över eller förvärrades krämporna till hinder för en fullgod löpning på söndagen?

– Näsklådan uttvecklades till en ordentlig snuva, dock bara i högra näsborren och vid startnummerutdelningen på Tempelhofs gamla flygplats kände jag mig nästan febrig. Därför kändes marathonstarten rejält i fara. Söndag morgon var dock snuvan borta så jag beslöt att ändå pröva att starta men ambitionsnivån sattes bestämt till ”att ta sig i mål och få medalj”. Detta gick ju bra, men på måndagen kom förkylningen tillbaka nu i vänstra näsborren och den har inte försvunnit ännu.

– Ovan nämnde jumper, som hela söndagsmorgonen, medan hans påhejerska avnjöt ett längre långpass i det vackra höstvädret, satt vid datorn och blippade fram mellantider, förundrades till en början över den lusiga öppningsfarten hos flera av löparna i Berlin, i ditt fall 26:41 på de första fem kilometerna. Först när slutkilometerna påstods ha avverkats i sprinterfart, i ditt fall 4:24 per kilometer, insåg han att mellantiderna dittills angivits som bruttotider. Nog tycker man att de ordentliga tyskarna borde klara av att räkna ut nettomellantider? Eller hur?

– Det där med tyskarnas punklighet är bara nys! Det är möjligt att tågen var punktligare än i Sverige vid någon tidigare tidpunkt i historien. Den tyska så kallade punktligheten är snarare en form av orubblighet som antagligen har sin grund i en mild autism. Därför fortsätter man att rapportera bruttotider fast man lika gärna skulle kunna visa nettotiderna.

– Men du hade kanske en egen klocka med dig när du sprang?

– Jomenvisst

– Jumpers klocka kan lagra 100 mellantider. Hur många kan din lagra?

– Tillräckligt många för mitt behov. Fast trycker man fel, så kan det bli lite få mellantider.

– Då kunde du i alla fall konstatera att du öppnat nästan i samma fart som i Boston. Halvmaratonskylten passerade du efter ganska precis 1:40, att jämföra med 1:38 i rekordloppet. Vad tänkte du då?

– ”Det knallar ju på ganska bra”.

– Sen började kilometertiderna krypa över fem minuter, för att till slut matcha jumpers långpasstempo kring närmare sex och en halv minut per kilometer. Var du så trött?

– Inte trött, men jag började huttra i min våta ”Sverige”tröja så jag tänkte det är bäst att jag tar det lite lugnt. Jag tog en paus, gick på toa, tittade på loppet, satte i mig några druvsockertabletter tills jag kände mig piggare. Då joggade jag vidare men i ett lugnare tempo. Dessutom kände jag tydligare att energidepåerna var på upphällning. Det kan ha berott på att jag inte kolhydratladdat (alls!) eller på förkylningen. Virusbekämpning kräver fräscha mitokondrier. Energin återkom efter att jag satt i mig lite äckelgel, men jag hade för lite sådant med mig. Det var ganska få drickastopp som bjöd på energidryck och dessutom var de vätske-stationer som fanns ganska lätta att missa.

– Du kanske rent av gick lite grann som på Stockholm Marathon senast.

– Det kan synas så utifrån men här var jag nog mer herre över sitationen och ville inte riskera något eftersom jag ändå kände att jag hade en infektion i kroppen. Jag slog helt enkelt av på takten.

– Du kanske tänkte att ”vad fan ska det tjäna till att plåga sig för några minuter hit eller dit”?

– Inget sådant, enbart positiva tankar. Jag känner mig rejält nöjd med loppet.

– Så brukar i alla fall jumper tänka. Han avskyr att plåga sig när han tävlar. Vad tycker du om det?

– Det var faktiskt ganska lite av plåga denna gång och därför så känns det så mycket bättre efteråt.

– Du höll tämligen jämna steg med de yngre bloggarna Karin och Nix under större delen av loppet innan de drog ifrån i takt med att du tappade fart. Karin startade framför dig, men av bruttomellantiderna att döma sprang du bara några sekunder bakom henne vid 25 och 30 km. Var du ifatt henne någon gång eller såg du bara hennes rygg?

– Visst, jag tog rygg på henne men när hon oförhappandes slutade springa, stannade jag och hälsade. Hon fortsatte att gå och jag sprang vidare med ett ”kör hårt” ringande i öronen. Vid 32 km bestämde jag mig dock för att inte göra det utan tog en paus.

– Nix som startade bakom dig, måste ha sprungit förbi någon gång mellan 30 och 35 km. Minns du något av det eller var du för trött?

– Jag var inte alls trött på det sättet utan tog det som sagt lugnt. Han smet antagligen förbi när jag var på toa.

– Pratade du med någon av de två före under eller efter loppet?

– Som sagt bytte jag några fraser med Karin.

– Jumper undrar om ni i så fall pratade skit om honom? För i så fall tycker han att ni ska ge fan i det! Han gör så gott han kan, även om han inte kan springa lika fort som ni?

– Nej, vi framhöll hans storhet som löpare.

– Du skrev en i kommentar på någon annan blogg, att loppets startfält bestod av 39999 Linnéalöpare och du, en inte helt korrekt uppgift eftersom åtminstone Dunceor och Gebrselassie sprang i andra färger. Tydligen kände du dig dock åtminstone på papperet liten och ynklig bland de fruktade svartklädda löparna. Med facit i hand, hur upplevde du den anrika klubbens närvaro före under och efter loppet?

– Det verkar mest ha vart danskar som sprang. Det gick inte 10 meter utan att det stod en gäng flaggviftande danskar som skrålade ”Vi er Röde, vi er Vide…”

– På flyget hem från Boston hamnade du bredvid två kenyanska löparstjärnor, vilket du förtjänstfullt skildrat i en teckning på snisarens blogg. Det lär till och med finnas några svårtolkade fotografier från mötet under resan. Nu påstår bloggerskan MarathonMia att hon träffat maratonkungen själv på flygplatsen i Berlin. Ska vi tro på det?

– Nej!

– Fick kanske du en skymt av den leende etiopiern, eller har du något annat spännande möte att berätta om?

– Visst, hans fejja fanns på medaljen!

– Efter Kungsholmen Runt travesterade jumper sig själv med de vitsiga orden ”Skit i Boston och Berlin, ty i Rålambshovsparken finns det inga bajamajor”. Sådana fanns mycket riktigt i den tyska huvudstaden, men köerna till dem lär ha varit kilometerlånga, vilket i kombination med den kraftiga tyska maten ska ha vållat bekymmer. Sällan har det skrivits så mycket på olika löparbloggar om underlivets tömningsproblem som efter detta lopp. Fick du gjort vad du skulle?

– Jag har inte läst något sådant och det var ingen kö till en enda av de major jag gick på. Då menar jag att det var helt tomt vid dem. En del stod visserligen lite underligt till och många stod dessutom utanför området. Jag har en känsla att folk ställde sig i första bästa kö utan att tänka så mycket och utan att kolla runt. Toabesöket under loppet gällde bara det mindre bestyret och Berlin har ju gått om grönområden.

– Vad då  ”gått om grönområden”?

– ”Gott om”, pucko!

– Har du hört historien om när Kålle fyllde år och skulle beställa bord för hundra personer på en restaurant?

– Nej.

– ”Bord för hundra personer, nej det kan vi inte gå iland med”, sa hovmästaren. Vet du vad Kålle svarade då?

– Nej.

– ”Det är klart att man inte kan gå iland om man inte har gott om bord”.

– Jaha.

– Fattar du, ”gott om bord”?

– Jo då.

– Men du tyckte inte att det var roligt?

– Jo då.

– Du hade din påhejerska med dig i Berlin. Såg ni något av varandra under loppet?

– Jag såg inte henne, men hon såg mig.

– Vad brukar din påhejerska ropa när hon hejar?

– Hon fipplade med kameran för att försöka fånga mig in action. Det var dock bara mössan och ena örat som syntes på bilden.

– Fipplade? Det var ett skojigt ord?

– Jaha.

– När jumper och hans påhejerska tillsammans med snitsaren och hans butler och sköterska under en tågluff häromåret bland annat besökte Berlin, joggade de två förstnämnda i en park mellan Innsbrucker Platz och Schöneberg. Var ni där?

– Tror inte det.

– Gick ni kanske längs den gamla murens sträckning mellan East Side Gallery och Potzdamer Platz?

– Ja, på väg till startområdet.

– Vad gjorde ni annars i Berlin då, mer än sprang respektive hejade på?

– Hälsade på Käte Kollwitz och Berthold Brecht. Såg den där blå porten med kamelerna på något museum. Gick på Zoo, men Knut var inte där, vi såg bara en stackars panda med diarré. Gick runt lite på höjderna(!) i östra stadsdelarna.

– Det här var din fjärde av fem möjliga Big Five Marathons och nu återstår bara Chicago Marathon för att meritlistan ska bli komplett. Känns det uppfordrande?

– Ja!

– I en kommentar på snitsarens blogg har du dock nämnt något om att detta lopp nästa år enligt tillgängliga turlistor kolliderar med det årets enda transport till Tristan da Cunha. Stämmer det?

– Det får vi se.

– Med kniven på strupen, vilken av de två begivenheterna skulle du föredra?

– Tristan förståss!

– Om du skulle utse ”Big Five Islands”, vilka öar skulle du välja då? Snitsaren menar då inte Grönland, Madagaskar, Borneo och så vidare utan de öar som utöver störst dragningkraft på dig. Har du förstått frågan?

– Ja!

– Och vad svarar du?

– Om man borser från de öar jag bott på under en stor del av livet, svarar jag: Svenska Stenarna, Lågskär, Tristan da Cunha, Syd Georgien och Newfoundland.

– På tal om trevliga öar, har en del Linnéalöpare förvarnat om att jogga runt och njuta av Lidingöloppet en vecka efter maratonloppet i söndags. Gissningsvis är det inget för dig?

– Ska nog bota min förkylning först. Annars känns det inget speciellt i kroppen. Inga skavsår, inget ont i väsnsterfoten som hämmade löpningen en månad efter StM. Ingen jätteträningsverk utan mer som efter ett vanligt ordentligt långpass. Ingen känsla av misslyckande eller grämelse över uteblivna världsrekord.

– Jumper går och funderar på att anmäla sig till SUM, det vill säga fem mil längs Sörmlandsleden i oktober. Tror du att han orkar så långt?

– Självklart.

– Men SUM är inget för dig?

– ZUM, ZUM, ZUM.

– Så vilket blir ditt nästa lopp?

– Bålsta halvmarathon kanske?

– Vad föreställer medaljen du fick i söndags, förutom då ”fejjan” på den leende världsrekordhållaren? (Om du svarar Brandenburger Tor, slår jumper ihjäl dig, säger han).

– En snöripa!

– En fläkt snöripa?

– Ha ha.

– Har du annars något spännande att berätta från resan eller livet i övrigt?

– Nej, en revisorstyp som jag har inget spännande att säga.

– Tack för att du tog dig tid och lycka till i fortsättningen av ditt löparliv!

– Tack för det! Just nu återstår enbart två marathonlopp innan pensionen, ett i Stockholm och sedan ett i Chicago, men därefter kommer jag nog att sluta med marathon helt och hållet. Kanske Månkarbo marathon någon gång, men annars blir det nog fokus på kortare lopp.

– Du säger att du ska springa ännu ett maratonlopp i Stockholm. Är du anmäld till Stockholm Marathon 2010 eller tänker du på jubileumsloppet 2012?

– Jag menar 2010, fast jubileumsloppet kanske måste avspringas även det.

– Jumper går och funderar på om han ska göra ett sista försök att ta sig runt det förstnämnda loppet nästa år. Vad tycker du?

– Varför inte, i lugnt joggartempo borde det ju gå om inte marathonvirusarna slår till igen. Tydligen kan de dock ta ledigt en stund mitt i infektionen, vilket är intressant.

– Har du saknat någon fråga? I så fall har du möjlighet att ställa och besvara den här?

– Nej.

Stockholmshalvan 2009

 

I perfekt löpväder och inför en fläckvis månghövdad och entusiastisk publik sprangs i lördags årets upplaga av Stockholm Halvmarathon, eller kort och gott Stockholmhalvan, som denna blogg valt att kalla loppet för att undvika dess egendomliga svengelska officiella benämning.

Bland snitsarens eller honom närstående bloggares kommentatorer utmärkte sig de två studentlöparna NiklasN och Clarre, vilka båda kom i mål på en tid strax under en och en halv timme, medan MarathonMia, aldrig mätt på löpning, sprang loppet utom tävlan som ett slags löpande privat hejerklack. Medial uppmärksamhet väckte även den före detta höjdhopperskan Kajsa Bergqvist, som gjorde debut på sträckan med den utmärkta tiden 1:46:04. Att det inte räcker att ha unga spänstiga ben för att springa halvmaraton, intygar säkert hennes kollega Stefan Holm, som dåligt tränad plågade sig i mål med tiden 2:03:11 på samma distans i våras. Under de sista kilometerna skall han ha lovat sig själv att ”aldrig mer sätta sin fot i Göteborg”, där loppet gick.

I denna konkurrens tycks löparbloggosfärens egen avdankade höjdhoppare, den tillförordnade administratorn för snitsarens blogg, allas vår jumper, ha stått sig väl. Med tiden 1:56:25 kom han på 4159:e plats totalt och på 80:e plats av 172 deltagare i klassen för män mellan 60 och 65 år. Än mer imponerade hans jämna löpning, där kilometertiderna stadigt pendlade kring 5:30 och placeringen enligt de officiella mellantiderna stadigt  förbättrades under loppet. I mål såg han enligt frånvarande vittnen mycket fräsch ut och om någon velat höra på, hade han berättat följande om sitt äventyr och som brukligt är hade han valt att göra det i historiskt presens:

”För att  hinna komma i rätt stämning inför loppet, anländer jag i god tid till Kungsträdgården, där jag strosar runt i en dryg timme innan jag byter om till mina tävlingsskor, Adistar Comp 4, och lämnar in min persedelpåse. Jag hälsar diskret på Vallentunaveteranerna Conny och Tommy och ännu mer diskret på Studenternas NiklasN och Clarre och ställer mig slutligen och försöker se cool ut i närheten av några församlade Linnéalöpare. Av dem jag kan namnet på, Karin, Söderbruttan, Spring i benen, Tone och MarathonMia, ska bara den sistnämnda springa loppet, dock tydligen utom tävlan som något slags påhejare åt en bekant debutant. Där gäller det att hålla sig undan, tänker jag, som hört sagda Mias skrik på flera hundra meters håll under Premiärmilen. Övriga svartklädda flickor ska, om jag rätt uppsnappat, stå och heja vid slottet. En halvtimme före start sällar jag mig till de seriösa löpare som värmer upp på Slottskajen. Lite lätt joggning och två snabba så kallade strides får räcka innan jag ställer mig långt bak i startfålla D. Det är trångt om utrymmet, men när skottet smäller och vi väl kommer över pipmattan, är det inga problem att hålla rätt fart. Möjligen känns det som om löparskocken har onödigt bråttom. Jag ser att maratonräven från Vallentuna, Bruno Rimbe, med en obruten svit av Stockholm Marathon på sin meritlista, glider upp på min vänstra sida. Samma sak skedde lustigt nog under mitt förra lopp för tre år sen (se sidan ”Löparen 2006” ovan (snits anm)), men något Startnummer X ser jag däremot inte på min andra sida som den gången. ”Hej Bruno” hälsar jag och vi växlar några ord fram till Mäster Samuelsgatan, där han med ålderns rätt försvinner bakåt i fältet. I stället ser jag den gulblåa Vallentunatröjan på ovan nämnde Conny ett femtiotal meter framför mig och ska så göra under större delen av loppet. Jag konstaterar att jag startat i en fart av 5:30 per kilometer, vilket indikerar ett lopp i nivå med min kapacitet. I uppförsbackarna runt Vasaparken sjunker farten till 5:40/km för att sedan i nerförsbackarna mot Karlbergskanalen öka till 5:20/km. Här börjar jag leta i publiken efter Johan, som bloggledes förvarnat om att söka sig hit, men som vanligt ser han mig innan jag ser honom. I vår inbördes observationskamp står det nu 5-3 till honom, tänker jag när jag passerat. Hans ord på vägen, att jag ”ser stark ut”, känns inte som en lögn och den utslitna sången ”Just idag är jag stark” dyker också upp i min hjärna när jag tassar vidare på lätta ben och jag märker att jag börjar springa förbi många trötta löpare. På Lindhagensgatan roar jag mig med att räkna steg på mig och mina medtrafikanter och medan jag håller mina 180, lunkar de flesta andra fram med 160 steg per minut. En del av dem flåsar också lite svårförklarligt eftersom det knappast är lungvolymen som begränsar syreupptagningen, ännu mindre förmågan att springa ett halvmaraton. Själv klarar jag att andas i 4-takt, det vill säga på vart fjärde steg, åtminstone så länge jag springer på plan mark. Vid Rålambshovsparken noterar jag loppets första ”buskskvättare”, en beteckning jag kommer på i samma stund som jag ser dem. Min egen lätta pissnödighet ignorerar jag i vetskap om att den brukar gå över, allteftersom tilltagande vätskebrist tömmer urinblåsan bakvägen. Här efter nio kilometer dricker jag också för första gången under loppet och ska sen inte göra det igen förrän efter sexton vid Tanto. Det slabbas vådligt vid vätskestationerna och under sådana här korta lopp är det viktigare att hålla löparskorna torra än strupen våt. På Norr Mälarstrand tätnar sedan publikleden, och när jag springer förbi Stadshuset och vidare mot Gamla Stan, skriks det för fullt. På Slottskajen efter 12 km står så den utlovade hejarklacken från IF Linnéa. Jag försöker göra mig sedd över gatan, men den lilla skaran tycks ha fullt upp att heja på de löpare som passerar mot mål i motsatt riktning. Jag hör hur Karin ryter åt några damer som står i vägen för löparna och jag minns hur jag själv blev utskälld när jag som åskådare 2007 hindrade en löpare från att slicka broräcket i en kurva.  Jag tänker att ”en del har bråttom när de springer”. På Skeppsbron hinner jag upp två farthållare, klädda i Linnéas färger. Enligt deras flaggor ska de springa för en sluttid på 2:00, medan jag håller ett stabilt tempo mot 1:55-1:56. När de sedan håller jämna steg med mig, får jag svårt att få ekvationen att gå ihop, vilket jag också påpekar för en av dem. På Söder Mälarstrand börjar loppet kännas av ordentligt och benen stumnar, men jag vet av erfarenhet att det går att springa ändå och farten håller sig stabilt kring 5:30/km. På Bergsunds Strand speglar jag mig i de låga skyltfönstren och kan konstatera att löpsteget är fortsatt lätt och att frisyren och den allmänna framtoningen är som jag önskar, vilket är tur eftersom jag strax därefter får syn på Fredrika Ultraschmultra i publiken. Hon gör allt för att undvika att se mig, gissningsvis har hon bara ögon för svart, men när jag ropar ”hallå”, vinkar hon glatt. Någonstans efter golfbanan vid Tanto har min privata påhejerska sedan lovat att stå efter sin arbetsdag på biblioteket, och mycket riktigt, en bit ut på gräsmattan ser jag henne på långt håll. Jag gör en extra sväng för att kunna hälsa ordentligt innan jag ger mig av uppför Söders höjder med en dos nyladdad energi. Den som tror att man måste måste betala medlemsavgift i IF Linnéa och backträna med dem i deras hood för att att vara en vinnare på detta avsnitt av banan, skulle se mig nu. Här det IK Kometen som regerar! Jag springer förbi löpare hela tiden och först i den allra sista knixen av S:t Paulsgatan känner jag att det faktiskt går uppför. Nerför Götgatsbacken leker jag sedan trasdocka för att skaka loss musklerna och ladda batterierna inför en planerad snygg avslutning. På Skeppsbron möter jag MarathonMia med skyddsling på väg åt andra hållet och strax därefter springer jag förbi ovan nämnde och vanligtvis betydligt snabbare Tommy, som dock hinner förklara att han tränat dåligt och inte sprungit så här långt på två år. Sedan spanar jag efter hejarklacken från Linnéa och när vi till slut uppmärksammar varandra, gör jag några höga krumsprång och andra piruetter. Måhända överdriver jag min föreställning en smula, men efter 20 km blir man lite busig och själv blir jag glatt förvånad över mina spänstiga ben. I den allra sista svängen före mål står åter falkögat Johan och ropar mitt namn. 3-6, konstaterar jag, innan jag spurtar i mål på spänstiga steg och med ännu ett stabilt halvmaratonlopp på meritlistan. Efter en Gainomax, tre dubbla knäckebrödssmörgåsar med ost och en kopp kaffe samt nya kläder på kroppen går jag sedan runt i den tilltagande skymningen och myser i min ensamhet, tills påhejerskan lokaliserar mig och följer mig bort”. 

När jumper avslutat sin berättelse, flinar han en stund för sig själv innan han tillägger, ”Ja jädrar i det!”, vad han nu kan mena med de orden. Hur som helst tackar vi honom för en visserligen tråkig men dock berättelse och önskar honom lycka till i hans fortsatta karriär. Om någon av snitsarens läsare önskar chatta med den populäre löparen, står slussen här nedan öppen i åtminstona en vecka framåt.

Salongsfähighet

Som den minnesgode erinrar sig, administrerades denna blogg för länge sedan av en äldre gentleman, kallad Butlern. Med vanliga mått mätt var han föga mer än en inskränkt gammal kuf som framlevde sina dagar i förutsägbar enformighet och många gjorde också narr av hans struttiga gång och hans enfaldiga, lismande underdånighet. Den som orkar studera hans arbete ska dock finna detta utan anmärkning och om hans flit och plikttrogenhet vittnar inte bara 85 blogginlägg utan även många idéer och utkast i bloggens gömmor. Huruvida nedanstående, nyligen återfunna intervju från hösten 2008 är avslutad och granskad, är oklart, men som en hyllning till sin före detta tillförordnade administrator har snitsaren beslutat publicera den i befintligt skick. Måhända hoppas han med denna gest också förmå sin butler att återvända till herrehuset.

 

”I franskklassicismens salonger skulle en man av värld vara bildad men inte lärd. Kunskap om världen skaffade man sig genom att i lagom doser umgås med de sköna konsterna och med annat bildat folk, inte genom studier. Lärdom var bara till för pedanter. Att på allvar fördjupa sig i ett kunskapsområde var föraktligt, ja värre, det var löjligt”.
 
Detta skriver Catharina Grünbaum i boken ”Strövtåg i språket”.  När en ängslig butler, alltid angelägen att vara till lags, frågar snitsaren, om han tror att samma oskrivna lag även gäller i dagens salonger, skrattar han en god stund, innan han förklarar: 
 
– Äger du detaljkunskap, bör du vakta din tunga. Folk i allmänhet tycker inte om att bli upplysta utan anledning. 

– Hur menar du?

– Ideligen droppade latinska växtnamn brukar sällan falla i god jord under en trevlig skogspromenad. Möjligen kan du plocka en blomma och låtsas syna den intresserat men diskret. På begäran upplyser du så om, att den lilla obetydliga korsblommiga örten kallas ”backtrav” eller på latin ”Arabidopsis thaliana” och att den har nått världsrykte inom den moderna genetiken. Eftersom du inte vet mycket mer än så, bör du sedan försiktigt byta ämne. Prisa mjölkörtens färg eller gulmårans doft men låt andra visa sin bildning. Till denna hör att vitsippan heter ”Anemone nemorosa” och blåsippan ”Anemone hepatica”. När modernare floror med genetiken i ryggen vill föra den senare blomman till ett eget släkte och kalla den ”Hepatica nobilis”, anses det petigt och klåfingrigt av dem som en gång med möda lärt sig ett halvdussin latinska namn. 

– Du kan alltså latinska växtnamn?

– Några sådana fastnade som bonuskunskap under ungdomens exkursioner med flora i hand och sitter kvar i minnet som annat strunt från den tiden. För övrigt räcker det att kunna de svenska namnen på några ogräs för att anses som expert bland vanligt folk.

– Men inte bland botaniker?

– Skulle knappast tro det.

– Är det likadant med dina kunskaper i övrigt?

– Snitsarens signum är att äga detaljkunskap om perifera delar av oväsentliga ämnen.

– Idrottshistoria?

– Snitsaren minns sin barndom och till denna hörde en del idrott.

– Flaggor och nationalsånger?

– En presenterad kartbok med alla världens flaggor och en funnen internetsida med alla världens nationalsånger väckte härom året temporärt intresse för dessa udda ämnen, som torde hamna tämligen högt på en nördighetsskala, men i själva verket vet snitsaren mycket lite om såväl heraldik som musik.

– Finsk grammatik?

– Ha ha ha !

– Vad då, ”ha ha ha”?

– Snitsaren kan inte säga så mycket som flaska på finska.  Jo förresten, ”flaska” kan han faktiskt säga.

– Jaså, vad heter det då?

– ”Pullo”.

– Är du inte specialist på något?

– DSJB.

– Du menar ”Det stora jättebrevet”?

– Ja, men bredvid Oddvar Moen är vi alla ändå noviser.

– Inget annat?

– Snitsaren torde vara världens främste expert på nujpraw.

– Ditt eget språk?

– Nujpraw är snarare ett slags stenografisk skrift med egna tecken, som för att kunna mumlas under läsning har givits ett uttal. Exemplet på sidan ”Fekalier” ovan är bara en transskribering med latinska bokstäver.

– Hur säger man ”God dag” på nujpraw?

– ”Go da”

– Det var ju enkelt, men hur säger man ”Jag var ung en gång för länge sen en flottare med färg och alla flickor var som vax uti min famn”?

– ”Ce ve uge ej gje fe lej sene ej fletere we faj me ale fli re ve zme vahe i mje fame”.

– Oj, det var många ”e”?

– De finns med för uttalets skull, men skrivs inte ut på nujpraw.  Hela raden ovan blir egentligen bara 34 tecken, ungefär hälften så många som på svenska.

– Vad tror du att Snoddas hade tyckt om din översättning?

– Ha ha ha ha.

– Är det inte lite knäppt att ha ett språk, som bara du förstår?

– En snitsare funderar aldrig i sådana banor.

– Vad är nujpraw till för?

– Det är till för sig själv.

– Ska det inte användas?

– Möjligen kan nujpraw användas när känsliga ämnen ska avhandlas. I sin brist på emotionell laddning lockar nujpraw till ärlighet. Frågor kring stil och språk blir meningslösa och något sådant som högt och lågt finns inte, vilket exemlet på sidan ”Fekalier” ovan visar.

– På nujpraw skulle du kanske till och med våga använda ordet ”jag”.

– Ja, ”ce” är inga problem. Om denna blogg vore en utlämnande jag-dagbok, skulle den behöva skrivas på nujpraw.

– Hemska tanke?

– Kanske det.

– Catharina Grünbaums utläggning om ”bildning” i motsats till ”lärdom” här ovan föranleddes av en språkdebatt kring ordet ”innan”. I polemik mot förment obildade språkvetare hävdade en kulturskribent, att ”innan” är en konjunktion, medan ”före” är en preposition. Det skulle alltså heta ”före solnedgången” men ”innan solen går ned”.  Kunskapen, att ”innan” använts som preposition i flera hundra år, fick hos denne kulturskribent stå tillbaka för hans envisa bildning. Vad har du för kommentar?

– Språkpoliser visar ofta bristande kunskap. Att många av dem anser sig bildade gör inte saken bättre. De flesta människor tycks ha någon språklig käpphäst, som de låter gnägga så snart tillfälle bjuds.

– Men inte du?

– Som ung har även snitsaren fått lära sig mycket dumt, som han inte kunnat låta bli att föra vidare. Förhoppningsvis är han klokare nu.

– Vad då för dumt till exempel?

– Liksom de flesta bildade människor fick även den lille snitsaren sig itutat att det heter ”äldre än han” och inte ”äldre än honom” och gissningsvis höll han inte inne med sin torftiga bildning.  Till denna hörde cirkelbeviset, att eftersom ordet ”än” är en konjunktion och alltså skall följas av en sats, måste det röra sig om en satsförkortning med ett utelämnat verb,  till exempel ”är” i detta fall.  

– Cirkelbevis?

– Hela resonemanget bygger på att ordet ”än” är en konjunktion, men varför det nödvändigtvis måste vara så, återstår att förklara.

– Det går alltså lika bra att säga ”äldre än honom”?

– Ja, om ordet ”än” i stället betraktas som en preposition. Att det kan fungera som en sådan,  bevisar den i allas ögon korrekta meningen ”Han är äldre än sin bror”. Detta klassiska motexempel har anförts av språkvetare i decennier, men vandringsmyter är seglivade,  i synnerhet bland bildat folk.

– Du föredrar uppenbarligen språkvetare framför språkpoliser, men vad skulle du kalla dig själv?

– Språkliberal och nyfiken.

– För en tid sedan klagade du när en yngre skribent använde verbens gamla svenska pluralformer i singularis. Var inte det ett språkpolisiärt ingripande om något.

– Jag lät min dåvarande administrator påpeka att det handlade om pluralformer, vilket förvånansvärt få ungdomar känner till.  Hur man än väljer att skriva, är kunskap aldrig bortkastad. Det kan vara bra att känna till hur kombinationen ”jag gingo” låter i äldre läsares öron.

– Ändå togs det illa upp?

– Som tidigare sagts, tycker folk i allmänhet inte om att bli upplysta utan att ha bett om det. När min budbärare trampade i klaveret, handlade det för övrigt mer om framförandet av budskapet  än om dess innehåll. Snitsaren ansvarar bara för det senare.

– Du skyller på Asgam?

– Möjligen på människornas oförmåga att kommunicera.

– Räknar du Asgam till människorna?

– Gamar är de sanna människorna.

– Saknar du honom?

– Han var en mycket kompetent administrator.

– Lika kompetent som sin efterträdare?

– Ja, lika kompetent som honom.

– Heter det inte ”lika kompetent som han”?

– Om du säger ”som sin efterträdare”, borde snitsaren kunna säga ”som honom”. Objektsform som objektsform.

– Ser du alltid så där logiskt på språket.

– Språket är inte alltid logiskt. Det heter som det heter, utan att vi förstår varför. När språkpoliser åberopar logik glömmer de bristen på logik och konsekvens i sitt eget språk.

– På dig låter det, som om det inte finns något som är rätt och fel i språket?

– Jodå, men språklagarna stiftas kontinuerligt och demokratiskt. Om tillräckligt många säger fel, blir det per definition rätt.

– I löparbloggosfären har det vid flera tillfällen diskuterats, om det skall heta ”maraton” eller ”marathon”?  Vilket är egentligen rätt?

– Uppenbarligen bådadera. Snitsaren skriver utan ”h” så som var vanligast när han var barn, men den engelska stavningen verkar vinna terräng bland yngre utövare av sporten. Att förmena de hjältar, som håller begreppet vid liv, rätten att stava det hur de vill, vore enfaldigt.

– Engelska? Kommer det inte från grekiskan?

– De gamla grekernas inflytande över modern maratonlöpning är nog försumbart och till skillnad från engelskan har svenskan i allmänhet inget ”th”, i grekiska låneord.

– ”Triathlon” eller ”triatlon”?

– Stavningen ”triatlon” ger visserligen mer än två miljoner träffar på Google, men eftersom sporten är ung och ordet nytt, skriver snitsaren som de flesta andra med ”h”. Möjligen kan han tänka sig stavningen ”triatlet” i anslutning till svenskans ”atlet”.

– Detta blogginlägg handlade från början om de oskrivna regler, som gäller i dagens salonger. Tror du att vårt samtal här skulle passa där?

– Nej, alltför många människor blir uttråkade av språkanalytiska diskussioner.

– Även läsarna av din blogg?

– De, som orkat läsa ända hit ner, är nog lätt räknade. 

– Har du något att säga till dem?

– Det blir inte roligare än så här.