Monthly Archives: mars 2008

Sekundärmilen

Att löpning är populärt vet vi och att löparbloggar läses flitigt har vi också förstått. På WordPress  ”Blogs of the Day” http://botd.wordpress.com/?lang=sv  hittar jag (Asgam) på listan över ”Top Blogs”  förutom ”Asfaltsjokerns leende” och ”42195”, båda stadigt parkerade mellan 30:e och 50:e plats, även ”Berlund bloggar” på 85:e plats. Den, som idag studerade den exklusiva listan, fann också (på 94:e plats) en blogg med det egendomliga namnet ”Efteråt hos farbror Steffe”. Bland alla hundra bloggarna var snitsarens den enda som inte höll sig med en egen underrubrik, varför introduktionstexten ”Just another WordPress.com weblog” står kvar och vittnar om bloggens brist på avsikt och sammanhang. När jag (Asgam) listat ut hur man går till väga,  ämnar jag ändra underrubriken till ”Not just another WordPress.com weblog”, ty denna motvilligt skapade blogg liknar ingen av de övriga. Dessvärre beror dess temporära framgång inte på bloggens särart, utan på att den under några dagar rättat in sig i ledet av löparbloggar. Att besökstalet stigit de senaste tre dagarna kan varken snitsaren eller hans administrator ta åt sig äran av. Utan vår vän ”jumper” hade bloggen ännu levt ett liv bland ett fåtal sörjande och en och annan vilsekommen googlare, men sedan den populäre löparen kom till oss, har all statistik ställts på ända. En påpasslig länk i ett inlägg av samme ”jumper” på Löparforum (puls.se) efter vår senaste intervju ligger också bakom den exeptionella framgången. Inlägget ”Efter Premiärmilen” var också en av WordPress ”Top Posts” under dagen och nådde i popularitet nästan de två etablerade löparbloggarnas rapportering från evenemanget.  Många har helt enkelt velat läsa om den sympatiske 62-åringens framfart i söndags.

Tyvärr tvingas jag (Asgam) göra flertalet läsare besvikna. Hur obegripligt det än kan tyckas, består livet inte bara av löpning, och mina förpliktelser mot snitsaren rör även andra ämnen. Min förhoppning är ändå, att åtminstone någon nytillkommen läsare skall stanna kvar och härda ut de dagar jag tvingas föra snitsarens penna. Om vi har tur får vi åter besök av den trevlige jumper senare under löparåret.

(Just nu går han omkring och masserar sitt högra skenben. Han har förvarnat om en tids löpfri träning).

Annonser

Efter Premiärmilen

Premiärmilen avgjordes idag i härligt vårväder. Många duktiga löpare sprang de två varven förbi Laduviken och Stora skuggan, däribland startnummer 5683, på denna blogg mer känd som jumper. Han såg närmast oberörd ut i mål, men tog sig åt högerbenet och ruskade lite på huvudet. Några timmar senare fick jag (Asgam) en kort pratstund med honom:

– Hur känns det, jumper?

– Inget vidare. Smalbenet ömmar här  (jumper pekar på utsidan).

– Hade du problem under loppet?

– Högerbenet började kännas lite knas redan efter ett par kilometer, men det gick att springa. Det är värre efteråt.

– Inget Vällingby på lördag?

– Knappast. Jag får vila, sen får vi se.

– På Löparforum hade du sagt att du skulle springa på 52:42. Nu blev det 52:01. Då är du väl nöjd?

– I kortbyxor och lätta skor borde jag nog kunna springa fortare. Det kändes lätt i början och första kilometern gick på strax över 5 minuter trots lite trängsel. Sen höll sig kilometertiderna mellan 5:10 och 5:19 utom den sista som jag spurtade på 4:55 och den näst sista som tydligen tog hela 5:25 i leran.

– Leran?

– Det hade regnat innan och grusvägarna runt Stora Skuggan var överraskande geggiga. Jag hade finskorna (Adistar Comp 4) på mig och måste ta det försiktigt för att inte lorta ner dem.

– Ja, annars hade dom väl blivit arga och ropat ”Perkele!”?

– Ha ha.

–  Bortsett från att du tydligen hade ont i benet, verkade du väldigt pigg i mål?

– Ja, jag har svårt att ta ut mig ordentligt. Högerbenet kanske höll nere farten också. Märkte att jag andades ganska lugnt under loppet, medan andra flåsade runt omkring. Borde kanske skaffa en sån där pulsmanick och kolla upp det där. Det kanske inte är motorn som är kass utan växellådan. Ja idag var det tydligen punktering på höger framhjul också.

– Såg du någon bekant under loppet?

– Inte en käft. En lång man född 47, som jag minns från Kungsholmen i fjol, sprang förbi mig och var nån minut före i mål. Annars var det nästan bara yngre löpare av båda könen runt omkring mig. Jag sprang om många, men blev också omsprungen. Vet inte vad nettot blev i det avseendet. Min första halva gick på 25:56 och den andra på 26:05 så jag höll farten skapligt.

– Hade du någon som hejade på dig under loppet?

– Ja, den ordinarie påhejerskan stod vid målet tillsammans med startnummer X och hans påhejerska. Hann precis se dem före målgång.

– Startnummer X hade alltså redan gått i mål före dig?

– Ja, ungefär 8 minuter tidigare. Ungefär som väntat.

– Är det fråga om samma startnummer X, som figurerar i snitsarens intervjuer?

– Same old chap.

– Hade han något att säga om loppet efteråt?

– Inte mycket. Dom skulle åt sitt håll och vi skulle hem.

– Springer inte påhejerskorna?

– Min springer, men aldrig på tävling.

– Tränar ni tillsammans, du och hon?

– Mycket sällan numera. Jag har en tendens att dra upp tempot. Ibland springer vi spåret samtidigt men åt olika håll. Rätt kul faktiskt.

– Såg du till dina blogg-bekanta Max och Nisse och allt vad dom heter?

– Nix och Masse, antar jag att du menar. Ja, asfaltsjokern och 42195 hälsade jag på när dom skulle starta i tävlingsklassen. Skymtade också barnmorskan Karin i startvimlet. Jag hejade på dem lite diskret när de sprang också. Alla tre hade gula TSM-tröjor, lätta att känna igen. Om studenterna är smurfar, vad blir dom då? Kycklingar? Jag stötte på bloggaren Berglund också under uppvärmningen, om han nu förstod, vad det var för ett troll som tittade på hans nummerlapp. Han verkade grymt fokuserad och sprang fort också.

– Tror du att dom där tre gulingarna var glada för att du hejade när de sprang?

– Knappast, men dom log artigt.

– Inget annat bekant ansikte?

– En äldre Vallentunalöpare i TSM-tröja. Tydligen populärt. Signaturen LN stod och delade ut reklam för Kungsholmen runt efter loppet och jag blev igenkänd av honom. En annan är ju klubbrekordhållare hos smurfarna som du kanske vet. Jag skymtade förstås A Lennart också. Han dyker alltid upp.

– Julin, känner du honom?

– Nej nej!

– Inget mer att berätta?

– När jag åkte till loppet med Roslagsbanan hade jag sällskap med unga AIK-fans. Dom var tidigt ute och skulle väl till något AIK-lokus och elda upp sig. Var det kan ligga nånstans, får du fråga Nix eller Berglund om. Dom är visst svart-gula.

– Vad höll du på för något lag, när du var ung?

– Hade faktiskt inget lag. Har inget nu heller. Jag är en sån där tönt som säger ”heja den som förlorar”. Ett par gånger, för typ femtio år sen, hakade jag på ett litet gäng som åkte in och hejade när Stocksund spelade ishockey på Stadions uterink. Minns att Loa Falkman var med en gång och förstörde mina kläder.

– Hur då??

– Han sa nåt roligt i tågkupén när jag hade munnen full av choklad. Jag kom att tänka på det i morse när jag såg AIK-killarna. Minnena kommer när man blir gammal.

– Inte är man gammal om man springer en mil på 52 minuter?

– Jag gillar dig Asgam.

– Tack för pratstunden?

– Any time.

Inför Premiärmilen

På söndag springs den så kallade Premiärmilen över 10 kilometer vid Laduviken och Stora Skuggan på Norra Djurgården. Ur det rekordstora startfältet väljer vi start nummer 5683 för en kort intervju:

– Får jag ställa några frågor?

– Skjut!

– Många läsare av denna blogg känner dig som ”jumper”, men vem är egentligen ”jumper”?

– ”En enkel kille från Vallentuna som försöker hitta i livets labyrint”.

– Allvarligt?

– Man är den man är. För övrigt är jag inte från Vallentuna. Jag har bara råkat bosätta mig i den här hålan. Växte upp i Stocksund.

– Oj då !!!?

– Vadå ”Oj då”? Det här var femtio år sen. Bara för att man bodde på den där halvön, levde man inte på gåslever och rysk kaviar, om du tror det.

– Utan på?

– Falukorv, ärtsoppa och strömming. Nyponsoppa eller ”lingon och mjölk” till efterrätt. Glass fick man högst en gång om året och då hade den oftast redan smält. Blev mera som vaniljsås.

– Oj då?

– Drömde man om ett mikroskop, fick man nöja mig med en liten lupp. Egen cykel var det inte tal om. Det fanns en damcykel att låna, men grabbarna med speewaystyren hade ju garvat på sig om jag kommit med den. Det gällde att hålla masken i alla väder.

– Sicket elände?

– Man fick vara glad om man hade träningsoverall på kroppen och någorlunda hela gymnastikskor. Riktiga spikskor fick jag inte förrän jag var femton. Innan dess satte jag två pappspikar under en plåtbit i hälen på en vanlig gympasko för att inte halka på kolstybben. Man fick ta vad man hade.

– Spikar av papp, det kunde väl inte hålla?

– Du har väl spikat takpapp nån gång? Såna spikar, pucko!

– Oddvar Moen hävdar att du är ett hopkok av snitsaren och löparen, som vi känner från denna blogg. Vem av dem är du mest?

– Man tänker inte så. Jumper är hundra procent jumper.

– Enligt termodynamikens andra huvudsats ökar entropin i varje slutet system. Vid fusionen mellan snitsaren och löparen frigjordes dessutom, enligt Oddvar Moen, ergiknippet Tildo. Rimligen borde du blivit en sämre löpare än den gamla löparen, sen du fick hans ben och snitsarens hjärna?

– Ja, jag springer nog tio sekunder långsammare per kilometer i år jämfört med förra året vid den här tiden. Det kan bero på åldern också. Förhoppningsvis ska lättviktsskorna kompensera.

– Adistar Comp 4, om vi minns rätt?

– Bulls eye!

– Om din och snitsarens identiska framfart på kolstybben i ungdomen har jag hört den senare berätta otaliga gånger, men när började du egentligen att springa långt, som idag?

– En yngre ingift släkting, vi kan kalla honom X, anmälde sig till Lidingöloppet för snart nio år sen. Då började jag lubba så smått i vanliga långbrallor och gympaskor. Bland annat sprang och gick jag på skoj en tremil i motionsspåret. Det tog 4 timmar och 45 minuter. Nästa försök gick på 4 timmar jämt och året efter gjorde jag 3:45. När jag var nere på 3:15 anmälde jag mig till det riktiga Lidingöloppet. Köpte träningsoverall och riktiga löparskor second hand. Asics Cumulus och Nike Pegasus.

– Sveriges mest omskrivna begagnade löparskor, om jag har förstått det rätt?

– Inte begagnade men second hand. Det är en viktig distinktion.

– Lidingö 2005 var alltså din debut?

– Om man inte räknar Vallentuna Maraton?

– Vallentuna?

– Jag skulle nog ha anmält mig redan till Stockholm Marathon 2005 om jag inte fått influensa i mars. Kom dock i skaplig form och sprang en egen mara på en noga uppmätt bana här hemma. Försökte till och med fejka en Flemminggata och en Västerbro. Första milen gick på 55 minuter, sen blev det långsammare med fler och längre promenader. Tror att jag gick tolv och en halv kilometer sammanlagt. Kom i mål på 4:49.  Spydde förstås efteråt,  men var ändå skapligt nöjd.

– Din bästa tid är väl, om vi minns rätt, inte mer än 9 minuter bättre?

– Ett dödsdömt pers om du frågar mig. Halvmara på 1:51 och helmara på 4:40. Doesn’t make sense.

– Men nu är det Premiärmilen på söndag?

– Usch ja!!

– Jag har läst lite löparbloggar. Varenda löpare verkar plötsligt tycka samma sak. Har det utbrutit nån massfobi mot Premiärmilen?

– Folk börjar väl ta sitt förnuft till fånga. Först tänker dom att en premiärmil på våren verkar najs, sen bangar dom när dom inser hur trötta dom kommer att bli.

– Jag såg på löparforum att du tippat din tid till 52:42. Är du inte bättre?

– När jag kollar mig i spegeln, tänker jag att dom här benen borde kunna springa riktigt snabbt, men skenet bedrar. Inuti är det inte samma muskelfibrer som förr.

– I Bore Cup sprang du ju milen på 51:30. Har du blivit ännu sämre nu?

– Då var jag helt slut efter fem kilometer och tog mig i mål på ren vilja.  Sådant avskräcker.

– Är det där skon klämmer?

– Ja, jag är helt klart skraj för att bli trött. En maxad mil är värre än en halvmara.

– Kan du inte bara ta det lugnt och njuta av en trevlig löptur i gott sällskap.

– Inte med nummerlapp på magen. Folk kan tro att jag inte kan springa fortare. Helst borde man dra iväg ensam i vårsolen och göra en Grobert, fast lite kortare förstås.

– Du menar han som springer tvärs över Götaland med benen på ryggen?

– Du har väl sett när han står före starten med vind i kalufs. Rätt cool bild. Lite Tomas Wassberg.

– Eller jumper i unga år?

– Äsch!

– Lycka till på söndag?

– Tack!

Om zoologi

Monty Python’s “Bookshop skit” skrevs av John Cleese och Graham Chapman och framfördes första gången 1967 i “At Last the 1948 Show”, men då med den skelögde Marty Feldman som kunden. Originalversionen kan avlyssnas här:

http://www.youtube.com/watch?v=Me3f7rI9AOk

eller för tydlighets skull läsas på sidan:

http://www.csd.uwo.ca/~jamie/.Refs/.Footnotes/.MontyPython/bookshop.orig.txt

Som den montypythonkunnige ser, skiljer sig denna urversion från senare varianter i några detaljer. Den säregna boktiteln “Ethel the Aardvark Goes Quantity Surveying” har dock funnits med hela tiden. Den lär dock vid något tillfälle ha översatts med “Myrsloken Ethel blir lantmätare”, vilket snitsaren naturligtvis kommenterat:

”Det engelska ordet “aardvark” kommer från afrikaans (där ofta stavat “erdvark”) med betydelsen “jordsvin”, vilket också är det svenska namnet på djuret. Andra engelska namn är “Cape anteater” och “African ant bear”. Jordsvinet (Orycteropus afer) är den enda arten i däggdjursordningen “Tubulidentata” och finns bara i Afrika. Myrslokarna (fam. Myrmecophagidae) tillhör liksom bältorna och sengångarna ordningen “Edentata” (Tandfattiga) och finns bara i Sydamerika. Av myrslokarna finns så vitt känt fyra arter. Den största kallas på engelska “Great anteater” eller “Ant bear”. Ordet “anteater” används också om en del andra myrätande varelser som t.ex. myrkottar (ordningen Pholidota), som ju på engelska, utom “Pangolin”, också har namnet “Scaly anteater”.

“Aardvark” är av allt att döma ett roligt engelskt ord. Det lär även användas som symbol för “första ordet i ett uppslagsverk”. Det goda skälet till att “aardvark” hellre översätts med “myrslok” än med det mer korrekta “jordsvin” torde vara att få svenskar, om de ens känner till dess existens, har någon spontan, känslomässig relation till det afrikanska djuret, medan myrsloken är välkänd och skojig både till utseende och namn. Det är ett tydligt djur, lite löjligt och inskränkt men samtidigt fulländat inom sitt område. Myrsloken lufsar bara runt och slokar myror men gör det förbannat bra!

På världens flaggor och statsvapen letar vi dock förgäves efter dessa säregna djur. Inte heller myrslokens avlägsna släkting, den stiliga sengångaren eller trögdjuret tycks ha hedrats heraldiskt på nationell nivå. Den enda representanten för ordningen “edentata” (tandfattiga) hittar vi i Grenadas statsvapen, där en bälta fått bli sköldbärare tillsammans med en duva. Bälta heter på engelska “armadillo”, medan sengångaren fått det målande namnet “sloth”. Den tretåiga sengångaren kallas även “ai” och den tvåtåiga “unau”. Sengångaren, genom årmiljonerna bespottad för sin sävlighet, tycks också ha givit namn åt den sjunde dödssynden “sloth”.

Inte myrslokar eller jordsvin men väl sengångare omnämns i filmen “Monty Python and the Holy Grail”. Inför kastandet av “the Holy Hand Granade of Antioch” uppläses “Book of Armaments, Chapter 2, Verses 9 to 21″, där det bland annat heter: “…and the Lord did grin and the people did feast upon the lambs and sloths and carp and anchovies and orangutans and breakfast cereals and fruit-bats and large chu…”.  Den noggranne forskaren skall också någonstans finna ett annat utdrag, “Book of Armaments, Chapter 4, Verses 16 to 20″, men med samma innehåll något annorlunda uttryckt. Raderna ovan lyder här: “…and the people did rejoice and did feast upon the lambs and toads and tree-sloths and fruit-bats and orangutans and breakfast cereals…”.

http://www.youtube.com/watch?v=xOrgLj9lOwk

Google is not your friend

Alla som besöker snitsarens blogg gör det inte av fri vilja. Några råkar klicka på namnen ”Asgam” eller ”jumper” och förstår inte var de hamnat. Andra söker kunskap på Google men får, med få undantag, vända tillbaka än mer förbryllade. Nedanstående söktermer avslöjar de senaste dagarnas irrfärder i snitsarens återvändsgränder. ”Vafan är det här för skit”, anar man att de tänker:

                ¤

mats ergon
”vid en väg på en sten” text
vain henkilökunnalle endast personal
protektorat betyder
lekar man kan ha på idrotten
efteråt hos fra
spanien vapen och flagga
gunder hägg vilopuls
povel ramel
”povel ramel” karl nilsson
skånegubben
betydelse skomakare blivit vid din läst
hugo ekhammar
lejon på två ben

kaisla konstnär

schlager ord betydelse
”räviga röda räv”
engelska djuret sloth
sörmarkarn
benke nilsson höjdhoppare på 50 talet
kallats, sodankylä
allt om sudans geografi
”en stilla lagun” ramel
plinius skomakare
sengångare engelska
vad betyder vain
på en sten vid en väg satt en liten fl

Ravson och Hevson

Som den friidrottsintresserade vet, har friidrottsoraklet A Lennart Julin under ett antal år haft en traditionell ”julfrågesport” på Svenska Friidrottsförbundets hemsida:
http://www.friidrott.se/ovrigt/fragesport/Fragesport00.aspx
Självklart har dessa kluriga frågor, helt i snitsarens klass, fångat även dennes intresse. När jag i morse åter letade fram nätsidan och läste högt för honom, igenkände jag den forna glimten i snitsarens trötta ögon.  Redan den första frågan från år 2000,  om Jesse Owens nästan jämbördige men föga ihågkomne landsman Eulace Peacock,  fick den gamle att mumla ”Bra, mycket bra”.

Julen 2005 handlade frågorna om europamästerskapet i Stockholm 1958, då snitsaren var 12 år, det vill säga i den ålder då man för alltid lägger namn och resultat på minnet, och naturligtvis klarade han också ett flertal av frågorna utan hjälp. På den tredje frågan, om den ensamme guldmedaljören på prispallen, svarade han ”Ravsån” med följande skrockande förklaring:

”Det var i slutet av augusti och vi bodde ännu kvar på ett sommarställe utan radio, varför den lille friidrottsnörden fick höra Lennart Hylands ”Ribban dallrar” först långt senare. Dagstidningens sparsmakade sportsidor studerades desto noggrannare, men i den åldern läste snitsaren alla namn så som de stod på svenska. ”Rawson” och ”Hewson” (den senare Dan Waerns överman på 1500 meter vid samma mästerskap (Asgams anm.)) blev följaktligen ”Ravson” och ”Hevson”. Däremot minns vi att han tidigt uttalade efternamnet på den, då före detta, amerikanske kulstötaren James Fuchs som ”Fjoos”, i enlighet med vad någon äldre förståsigpåare, möjligen helt felaktigt, lärt honom. Engelska är förvisso knepigt. Hur många vågar exempelvis uttala namnet på  skådespelaren Ralph Fiennes?”.

Snitsaren vore inte snitsaren om han inte också hade en kompletterande motfråga, som jag (Asgam) låter gå vidare till läsarna av denna blogg:

”När det gäller 800 meter, har start och löpning på skilda banor genom hela första kurvan tillämpats vid större mästerskap sedan 1960. Vid en senare olympiad prövades dock ännu en variant. När var det och hur sprang man då 800 meter?”.

Snitsarens morgon

När snitsaren vaknar på morgonen är han i bästa fall vid liv någon timme. Efter att sköterskan bytt på honom, butlern matat honom med morgongröten och sköterskan slutligen tvättat och torkat bort densamma ur hans skägg,  brukar jag (Asgam) få sitta en stund hos den döde. Till min glädje har han börjat visa ett förstrött intresse för omvärlden och frågar regelbundet hur det går med ”den där bloggen”. Naturligtvis sköter jag som förr den dagliga, mestadels fruktlösa, morgongooglingen på honom själv, men jag är numera också betrodd att läsa högt ur husorganet, Dagens Nyheter. För det mesta viftar han otåligt avvärjande redan vid tidningsrubrikerna, därmed visande att han vill vidare i nyhetsflödet. Mycket sällan höjer han handen och ber mig dröja vid någon artikel.  Då flockas butlern och sköterskan i dörröppningen som djuren i ”Snövit”, ty de vet att han snart ska harkla sig och mässa på klingande finlandssvenska: ”Därom kan jag ge besked, om herrn så vill, ty jag var med”.  Snitasrens berättelser kan visserligen vara omständliga, men riktigt urtråkiga är de aldrig och när de någon sällsynt gång snuddar vid snitsarens eget liv, har den lilla lyssnarskaran en högtidsstund att se fram emot.

Ledarsidan i dagens tidning handlar om det symboliska året 1968. Ämnet, denna gång överraskande fördomsfritt behandlat, tycks intressera snitsaren, ty vid min högläsning i morse blev han genast ivrig och pekade mot skåpet, där han förvarar sitt pappersarkiv. Ur en tjock dammig pärm plockade han med darriga händer fram ett väl tummat urklipp från Aftonbladet den 25 maj 1968. I en artikel om den omtalade kårhusockupationen syns på en bild en ung man med huva över huvudet, stora solglasögon och munnen dold bakom en handske. Under bilden står en enfaldig text: ”Agent 007 slår till. Vem var han? Angår er inte, sa han”. Näsan, som sticker fram bakom maskeringen, avslöjar dock en ung snitsare, som 40 år senare berättar:

”Snitsaren idkade en smula friidrott på den tiden och tävlade för Stockholms Studenters IF eller FK Studenterna som de kallar sig idag. Klubben var då liksom nu en klubb för löpare, varför vi som utövade teknikgrenar fick ty oss till varandra. Efter träningen denna historiska dag föreslog klubbens spjutkastare att vi två skulle sällskapa till kårhuset, där något viktigt möte hölls. Troligen maskerade sig snitsarens tillfälligt för att skoja med sin kamrat,  han var ju en spjuver redan då, men observerades uppenbarligen av en på nyhetsmaterial svältfödd journalist, tillika fotograf, som mellan fotoblixtarna envist upprepade frågan ”Varför är ni maskerad?” (detta var tydligen före ”du-reformen”), varpå snitsaren spände solglasögonen i den stackars murveln och replikerade med beslöjad röst ”Jaaag ääär infiltratööööör”. Mer än så var det inte och citatet i bildtexten är ett rent journalistiskt påhitt. Någon ockupation blev det inte heller för snitsaren.  Han var en snäll pojke och gick hem till föräldrarna på kvällen. Dessutom skulle han tävla i Västerås dagen därpå och behövde sova”.

img_4412