Månadsarkiv: mars 2008

Sekundärmilen

Att löpning är populärt vet vi och att löparbloggar läses flitigt har vi också förstått. På WordPress  ”Blogs of the Day” http://botd.wordpress.com/?lang=sv  hittar jag (Asgam) på listan över ”Top Blogs”  förutom ”Asfaltsjokerns leende” och ”42195”, båda stadigt parkerade mellan 30:e och 50:e plats, även ”Berlund bloggar” på 85:e plats. Den, som idag studerade den exklusiva listan, fann också (på 94:e plats) en blogg med det egendomliga namnet ”Efteråt hos farbror Steffe”. Bland alla hundra bloggarna var snitsarens den enda som inte höll sig med en egen underrubrik, varför introduktionstexten ”Just another WordPress.com weblog” står kvar och vittnar om bloggens brist på avsikt och sammanhang. När jag (Asgam) listat ut hur man går till väga,  ämnar jag ändra underrubriken till ”Not just another WordPress.com weblog”, ty denna motvilligt skapade blogg liknar ingen av de övriga. Dessvärre beror dess temporära framgång inte på bloggens särart, utan på att den under några dagar rättat in sig i ledet av löparbloggar. Att besökstalet stigit de senaste tre dagarna kan varken snitsaren eller hans administrator ta åt sig äran av. Utan vår vän ”jumper” hade bloggen ännu levt ett liv bland ett fåtal sörjande och en och annan vilsekommen googlare, men sedan den populäre löparen kom till oss, har all statistik ställts på ända. En påpasslig länk i ett inlägg av samme ”jumper” på Löparforum (puls.se) efter vår senaste intervju ligger också bakom den exeptionella framgången. Inlägget ”Efter Premiärmilen” var också en av WordPress ”Top Posts” under dagen och nådde i popularitet nästan de två etablerade löparbloggarnas rapportering från evenemanget.  Många har helt enkelt velat läsa om den sympatiske 62-åringens framfart i söndags.

Tyvärr tvingas jag (Asgam) göra flertalet läsare besvikna. Hur obegripligt det än kan tyckas, består livet inte bara av löpning, och mina förpliktelser mot snitsaren rör även andra ämnen. Min förhoppning är ändå, att åtminstone någon nytillkommen läsare skall stanna kvar och härda ut de dagar jag tvingas föra snitsarens penna. Om vi har tur får vi åter besök av den trevlige jumper senare under löparåret.

(Just nu går han omkring och masserar sitt högra skenben. Han har förvarnat om en tids löpfri träning).

Efter Premiärmilen

Premiärmilen avgjordes idag i härligt vårväder. Många duktiga löpare sprang de två varven förbi Laduviken och Stora skuggan, däribland startnummer 5683, på denna blogg mer känd som jumper. Han såg närmast oberörd ut i mål, men tog sig åt högerbenet och ruskade lite på huvudet. Några timmar senare fick jag (Asgam) en kort pratstund med honom:

– Hur känns det, jumper?

– Inget vidare. Smalbenet ömmar här  (jumper pekar på utsidan).

– Hade du problem under loppet?

– Högerbenet började kännas lite knas redan efter ett par kilometer, men det gick att springa. Det är värre efteråt.

– Inget Vällingby på lördag?

– Knappast. Jag får vila, sen får vi se.

– På Löparforum hade du sagt att du skulle springa på 52:42. Nu blev det 52:01. Då är du väl nöjd?

– I kortbyxor och lätta skor borde jag nog kunna springa fortare. Det kändes lätt i början och första kilometern gick på strax över 5 minuter trots lite trängsel. Sen höll sig kilometertiderna mellan 5:10 och 5:19 utom den sista som jag spurtade på 4:55 och den näst sista som tydligen tog hela 5:25 i leran.

– Leran?

– Det hade regnat innan och grusvägarna runt Stora Skuggan var överraskande geggiga. Jag hade finskorna (Adistar Comp 4) på mig och måste ta det försiktigt för att inte lorta ner dem.

– Ja, annars hade dom väl blivit arga och ropat ”Perkele!”?

– Ha ha.

–  Bortsett från att du tydligen hade ont i benet, verkade du väldigt pigg i mål?

– Ja, jag har svårt att ta ut mig ordentligt. Högerbenet kanske höll nere farten också. Märkte att jag andades ganska lugnt under loppet, medan andra flåsade runt omkring. Borde kanske skaffa en sån där pulsmanick och kolla upp det där. Det kanske inte är motorn som är kass utan växellådan. Ja idag var det tydligen punktering på höger framhjul också.

– Såg du någon bekant under loppet?

– Inte en käft. En lång man född 47, som jag minns från Kungsholmen i fjol, sprang förbi mig och var nån minut före i mål. Annars var det nästan bara yngre löpare av båda könen runt omkring mig. Jag sprang om många, men blev också omsprungen. Vet inte vad nettot blev i det avseendet. Min första halva gick på 25:56 och den andra på 26:05 så jag höll farten skapligt.

– Hade du någon som hejade på dig under loppet?

– Ja, den ordinarie påhejerskan stod vid målet tillsammans med startnummer X och hans påhejerska. Hann precis se dem före målgång.

– Startnummer X hade alltså redan gått i mål före dig?

– Ja, ungefär 8 minuter tidigare. Ungefär som väntat.

– Är det fråga om samma startnummer X, som figurerar i snitsarens intervjuer?

– Same old chap.

– Hade han något att säga om loppet efteråt?

– Inte mycket. Dom skulle åt sitt håll och vi skulle hem.

– Springer inte påhejerskorna?

– Min springer, men aldrig på tävling.

– Tränar ni tillsammans, du och hon?

– Mycket sällan numera. Jag har en tendens att dra upp tempot. Ibland springer vi spåret samtidigt men åt olika håll. Rätt kul faktiskt.

– Såg du till dina blogg-bekanta Max och Nisse och allt vad dom heter?

– Nix och Masse, antar jag att du menar. Ja, asfaltsjokern och 42195 hälsade jag på när dom skulle starta i tävlingsklassen. Skymtade också barnmorskan Karin i startvimlet. Jag hejade på dem lite diskret när de sprang också. Alla tre hade gula TSM-tröjor, lätta att känna igen. Om studenterna är smurfar, vad blir dom då? Kycklingar? Jag stötte på bloggaren Berglund också under uppvärmningen, om han nu förstod, vad det var för ett troll som tittade på hans nummerlapp. Han verkade grymt fokuserad och sprang fort också.

– Tror du att dom där tre gulingarna var glada för att du hejade när de sprang?

– Knappast, men dom log artigt.

– Inget annat bekant ansikte?

– En äldre Vallentunalöpare i TSM-tröja. Tydligen populärt. Signaturen LN stod och delade ut reklam för Kungsholmen runt efter loppet och jag blev igenkänd av honom. En annan är ju klubbrekordhållare hos smurfarna som du kanske vet. Jag skymtade förstås A Lennart också. Han dyker alltid upp.

– Julin, känner du honom?

– Nej nej!

– Inget mer att berätta?

– När jag åkte till loppet med Roslagsbanan hade jag sällskap med unga AIK-fans. Dom var tidigt ute och skulle väl till något AIK-lokus och elda upp sig. Var det kan ligga nånstans, får du fråga Nix eller Berglund om. Dom är visst svart-gula.

– Vad höll du på för något lag, när du var ung?

– Hade faktiskt inget lag. Har inget nu heller. Jag är en sån där tönt som säger ”heja den som förlorar”. Ett par gånger, för typ femtio år sen, hakade jag på ett litet gäng som åkte in och hejade när Stocksund spelade ishockey på Stadions uterink. Minns att Loa Falkman var med en gång och förstörde mina kläder.

– Hur då??

– Han sa nåt roligt i tågkupén när jag hade munnen full av choklad. Jag kom att tänka på det i morse när jag såg AIK-killarna. Minnena kommer när man blir gammal.

– Inte är man gammal om man springer en mil på 52 minuter?

– Jag gillar dig Asgam.

– Tack för pratstunden?

– Any time.

Inför Premiärmilen

På söndag springs den så kallade Premiärmilen över 10 kilometer vid Laduviken och Stora Skuggan på Norra Djurgården. Ur det rekordstora startfältet väljer vi start nummer 5683 för en kort intervju:

– Får jag ställa några frågor?

– Skjut!

– Många läsare av denna blogg känner dig som ”jumper”, men vem är egentligen ”jumper”?

– ”En enkel kille från Vallentuna som försöker hitta i livets labyrint”.

– Allvarligt?

– Man är den man är. För övrigt är jag inte från Vallentuna. Jag har bara råkat bosätta mig i den här hålan. Växte upp i Stocksund.

– Oj då !!!?

– Vadå ”Oj då”? Det här var femtio år sen. Bara för att man bodde på den där halvön, levde man inte på gåslever och rysk kaviar, om du tror det.

– Utan på?

– Falukorv, ärtsoppa och strömming. Nyponsoppa eller ”lingon och mjölk” till efterrätt. Glass fick man högst en gång om året och då hade den oftast redan smält. Blev mera som vaniljsås.

– Oj då?

– Drömde man om ett mikroskop, fick man nöja mig med en liten lupp. Egen cykel var det inte tal om. Det fanns en damcykel att låna, men grabbarna med speewaystyren hade ju garvat på sig om jag kommit med den. Det gällde att hålla masken i alla väder.

– Sicket elände?

– Man fick vara glad om man hade träningsoverall på kroppen och någorlunda hela gymnastikskor. Riktiga spikskor fick jag inte förrän jag var femton. Innan dess satte jag två pappspikar under en plåtbit i hälen på en vanlig gympasko för att inte halka på kolstybben. Man fick ta vad man hade.

– Spikar av papp, det kunde väl inte hålla?

– Du har väl spikat takpapp nån gång? Såna spikar, pucko!

– Oddvar Moen hävdar att du är ett hopkok av snitsaren och löparen, som vi känner från denna blogg. Vem av dem är du mest?

– Man tänker inte så. Jumper är hundra procent jumper.

– Enligt termodynamikens andra huvudsats ökar entropin i varje slutet system. Vid fusionen mellan snitsaren och löparen frigjordes dessutom, enligt Oddvar Moen, ergiknippet Tildo. Rimligen borde du blivit en sämre löpare än den gamla löparen, sen du fick hans ben och snitsarens hjärna?

– Ja, jag springer nog tio sekunder långsammare per kilometer i år jämfört med förra året vid den här tiden. Det kan bero på åldern också. Förhoppningsvis ska lättviktsskorna kompensera.

– Adistar Comp 4, om vi minns rätt?

– Bulls eye!

– Om din och snitsarens identiska framfart på kolstybben i ungdomen har jag hört den senare berätta otaliga gånger, men när började du egentligen att springa långt, som idag?

– En yngre ingift släkting, vi kan kalla honom X, anmälde sig till Lidingöloppet för snart nio år sen. Då började jag lubba så smått i vanliga långbrallor och gympaskor. Bland annat sprang och gick jag på skoj en tremil i motionsspåret. Det tog 4 timmar och 45 minuter. Nästa försök gick på 4 timmar jämt och året efter gjorde jag 3:45. När jag var nere på 3:15 anmälde jag mig till det riktiga Lidingöloppet. Köpte träningsoverall och riktiga löparskor second hand. Asics Cumulus och Nike Pegasus.

– Sveriges mest omskrivna begagnade löparskor, om jag har förstått det rätt?

– Inte begagnade men second hand. Det är en viktig distinktion.

– Lidingö 2005 var alltså din debut?

– Om man inte räknar Vallentuna Maraton?

– Vallentuna?

– Jag skulle nog ha anmält mig redan till Stockholm Marathon 2005 om jag inte fått influensa i mars. Kom dock i skaplig form och sprang en egen mara på en noga uppmätt bana här hemma. Försökte till och med fejka en Flemminggata och en Västerbro. Första milen gick på 55 minuter, sen blev det långsammare med fler och längre promenader. Tror att jag gick tolv och en halv kilometer sammanlagt. Kom i mål på 4:49.  Spydde förstås efteråt,  men var ändå skapligt nöjd.

– Din bästa tid är väl, om vi minns rätt, inte mer än 9 minuter bättre?

– Ett dödsdömt pers om du frågar mig. Halvmara på 1:51 och helmara på 4:40. Doesn’t make sense.

– Men nu är det Premiärmilen på söndag?

– Usch ja!!

– Jag har läst lite löparbloggar. Varenda löpare verkar plötsligt tycka samma sak. Har det utbrutit nån massfobi mot Premiärmilen?

– Folk börjar väl ta sitt förnuft till fånga. Först tänker dom att en premiärmil på våren verkar najs, sen bangar dom när dom inser hur trötta dom kommer att bli.

– Jag såg på löparforum att du tippat din tid till 52:42. Är du inte bättre?

– När jag kollar mig i spegeln, tänker jag att dom här benen borde kunna springa riktigt snabbt, men skenet bedrar. Inuti är det inte samma muskelfibrer som förr.

– I Bore Cup sprang du ju milen på 51:30. Har du blivit ännu sämre nu?

– Då var jag helt slut efter fem kilometer och tog mig i mål på ren vilja.  Sådant avskräcker.

– Är det där skon klämmer?

– Ja, jag är helt klart skraj för att bli trött. En maxad mil är värre än en halvmara.

– Kan du inte bara ta det lugnt och njuta av en trevlig löptur i gott sällskap.

– Inte med nummerlapp på magen. Folk kan tro att jag inte kan springa fortare. Helst borde man dra iväg ensam i vårsolen och göra en Grobert, fast lite kortare förstås.

– Du menar han som springer tvärs över Götaland med benen på ryggen?

– Du har väl sett när han står före starten med vind i kalufs. Rätt cool bild. Lite Tomas Wassberg.

– Eller jumper i unga år?

– Äsch!

– Lycka till på söndag?

– Tack!

Om zoologi

Monty Python’s “Bookshop skit” skrevs av John Cleese och Graham Chapman och framfördes första gången 1967 i “At Last the 1948 Show”, men då med den skelögde Marty Feldman som kunden. Originalversionen kan avlyssnas här:

http://www.youtube.com/watch?v=Me3f7rI9AOk

eller för tydlighets skull läsas på sidan:

http://www.csd.uwo.ca/~jamie/.Refs/.Footnotes/.MontyPython/bookshop.orig.txt

Som den montypythonkunnige ser, skiljer sig denna urversion från senare varianter i några detaljer. Den säregna boktiteln “Ethel the Aardvark Goes Quantity Surveying” har dock funnits med hela tiden. Den lär dock vid något tillfälle ha översatts med “Myrsloken Ethel blir lantmätare”, vilket snitsaren naturligtvis kommenterat:

”Det engelska ordet “aardvark” kommer från afrikaans (där ofta stavat “erdvark”) med betydelsen “jordsvin”, vilket också är det svenska namnet på djuret. Andra engelska namn är “Cape anteater” och “African ant bear”. Jordsvinet (Orycteropus afer) är den enda arten i däggdjursordningen “Tubulidentata” och finns bara i Afrika. Myrslokarna (fam. Myrmecophagidae) tillhör liksom bältorna och sengångarna ordningen “Edentata” (Tandfattiga) och finns bara i Sydamerika. Av myrslokarna finns så vitt känt fyra arter. Den största kallas på engelska “Great anteater” eller “Ant bear”. Ordet “anteater” används också om en del andra myrätande varelser som t.ex. myrkottar (ordningen Pholidota), som ju på engelska, utom “Pangolin”, också har namnet “Scaly anteater”.

“Aardvark” är av allt att döma ett roligt engelskt ord. Det lär även användas som symbol för “första ordet i ett uppslagsverk”. Det goda skälet till att “aardvark” hellre översätts med “myrslok” än med det mer korrekta “jordsvin” torde vara att få svenskar, om de ens känner till dess existens, har någon spontan, känslomässig relation till det afrikanska djuret, medan myrsloken är välkänd och skojig både till utseende och namn. Det är ett tydligt djur, lite löjligt och inskränkt men samtidigt fulländat inom sitt område. Myrsloken lufsar bara runt och slokar myror men gör det förbannat bra!

På världens flaggor och statsvapen letar vi dock förgäves efter dessa säregna djur. Inte heller myrslokens avlägsna släkting, den stiliga sengångaren eller trögdjuret tycks ha hedrats heraldiskt på nationell nivå. Den enda representanten för ordningen “edentata” (tandfattiga) hittar vi i Grenadas statsvapen, där en bälta fått bli sköldbärare tillsammans med en duva. Bälta heter på engelska “armadillo”, medan sengångaren fått det målande namnet “sloth”. Den tretåiga sengångaren kallas även “ai” och den tvåtåiga “unau”. Sengångaren, genom årmiljonerna bespottad för sin sävlighet, tycks också ha givit namn åt den sjunde dödssynden “sloth”.

Inte myrslokar eller jordsvin men väl sengångare omnämns i filmen “Monty Python and the Holy Grail”. Inför kastandet av “the Holy Hand Granade of Antioch” uppläses “Book of Armaments, Chapter 2, Verses 9 to 21″, där det bland annat heter: “…and the Lord did grin and the people did feast upon the lambs and sloths and carp and anchovies and orangutans and breakfast cereals and fruit-bats and large chu…”.  Den noggranne forskaren skall också någonstans finna ett annat utdrag, “Book of Armaments, Chapter 4, Verses 16 to 20″, men med samma innehåll något annorlunda uttryckt. Raderna ovan lyder här: “…and the people did rejoice and did feast upon the lambs and toads and tree-sloths and fruit-bats and orangutans and breakfast cereals…”.

http://www.youtube.com/watch?v=xOrgLj9lOwk

Google is not your friend

Alla som besöker snitsarens blogg gör det inte av fri vilja. Några råkar klicka på namnen ”Asgam” eller ”jumper” och förstår inte var de hamnat. Andra söker kunskap på Google men får, med få undantag, vända tillbaka än mer förbryllade. Nedanstående söktermer avslöjar de senaste dagarnas irrfärder i snitsarens återvändsgränder. ”Vafan är det här för skit”, anar man att de tänker:

                ¤

mats ergon
”vid en väg på en sten” text
vain henkilökunnalle endast personal
protektorat betyder
lekar man kan ha på idrotten
efteråt hos fra
spanien vapen och flagga
gunder hägg vilopuls
povel ramel
”povel ramel” karl nilsson
skånegubben
betydelse skomakare blivit vid din läst
hugo ekhammar
lejon på två ben

kaisla konstnär

schlager ord betydelse
”räviga röda räv”
engelska djuret sloth
sörmarkarn
benke nilsson höjdhoppare på 50 talet
kallats, sodankylä
allt om sudans geografi
”en stilla lagun” ramel
plinius skomakare
sengångare engelska
vad betyder vain
på en sten vid en väg satt en liten fl

Ravson och Hevson

Som den friidrottsintresserade vet, har friidrottsoraklet A Lennart Julin under ett antal år haft en traditionell ”julfrågesport” på Svenska Friidrottsförbundets hemsida:
http://www.friidrott.se/ovrigt/fragesport/Fragesport00.aspx
Självklart har dessa kluriga frågor, helt i snitsarens klass, fångat även dennes intresse. När jag i morse åter letade fram nätsidan och läste högt för honom, igenkände jag den forna glimten i snitsarens trötta ögon.  Redan den första frågan från år 2000,  om Jesse Owens nästan jämbördige men föga ihågkomne landsman Eulace Peacock,  fick den gamle att mumla ”Bra, mycket bra”.

Julen 2005 handlade frågorna om europamästerskapet i Stockholm 1958, då snitsaren var 12 år, det vill säga i den ålder då man för alltid lägger namn och resultat på minnet, och naturligtvis klarade han också ett flertal av frågorna utan hjälp. På den tredje frågan, om den ensamme guldmedaljören på prispallen, svarade han ”Ravsån” med följande skrockande förklaring:

”Det var i slutet av augusti och vi bodde ännu kvar på ett sommarställe utan radio, varför den lille friidrottsnörden fick höra Lennart Hylands ”Ribban dallrar” först långt senare. Dagstidningens sparsmakade sportsidor studerades desto noggrannare, men i den åldern läste snitsaren alla namn så som de stod på svenska. ”Rawson” och ”Hewson” (den senare Dan Waerns överman på 1500 meter vid samma mästerskap (Asgams anm.)) blev följaktligen ”Ravson” och ”Hevson”. Däremot minns vi att han tidigt uttalade efternamnet på den, då före detta, amerikanske kulstötaren James Fuchs som ”Fjoos”, i enlighet med vad någon äldre förståsigpåare, möjligen helt felaktigt, lärt honom. Engelska är förvisso knepigt. Hur många vågar exempelvis uttala namnet på  skådespelaren Ralph Fiennes?”.

Snitsaren vore inte snitsaren om han inte också hade en kompletterande motfråga, som jag (Asgam) låter gå vidare till läsarna av denna blogg:

”När det gäller 800 meter, har start och löpning på skilda banor genom hela första kurvan tillämpats vid större mästerskap sedan 1960. Vid en senare olympiad prövades dock ännu en variant. När var det och hur sprang man då 800 meter?”.

Snitsarens morgon

När snitsaren vaknar på morgonen är han i bästa fall vid liv någon timme. Efter att sköterskan bytt på honom, butlern matat honom med morgongröten och sköterskan slutligen tvättat och torkat bort densamma ur hans skägg,  brukar jag (Asgam) få sitta en stund hos den döde. Till min glädje har han börjat visa ett förstrött intresse för omvärlden och frågar regelbundet hur det går med ”den där bloggen”. Naturligtvis sköter jag som förr den dagliga, mestadels fruktlösa, morgongooglingen på honom själv, men jag är numera också betrodd att läsa högt ur husorganet, Dagens Nyheter. För det mesta viftar han otåligt avvärjande redan vid tidningsrubrikerna, därmed visande att han vill vidare i nyhetsflödet. Mycket sällan höjer han handen och ber mig dröja vid någon artikel.  Då flockas butlern och sköterskan i dörröppningen som djuren i ”Snövit”, ty de vet att han snart ska harkla sig och mässa på klingande finlandssvenska: ”Därom kan jag ge besked, om herrn så vill, ty jag var med”.  Snitarens berättelser kan visserligen vara omständliga, men riktigt urtråkiga är de aldrig och när de någon sällsynt gång snuddar vid snitsarens eget liv, har den lilla lyssnarskaran en högtidsstund att se fram emot.

Ledarsidan i dagens tidning handlar om det symboliska året 1968. Ämnet, denna gång överraskande fördomsfritt behandlat, tycks intressera snitsaren, ty vid min högläsning i morse blev han genast ivrig och pekade mot skåpet, där han förvarar sitt pappersarkiv. Ur en tjock dammig pärm plockade han med darriga händer fram ett väl tummat urklipp från Aftonbladet den 25 maj 1968. I en artikel om den omtalade kårhusockupationen syns på en bild en ung man med huva över huvudet, stora solglasögon och munnen dold bakom en handske. Under bilden står en enfaldig text: ”Agent 007 slår till. Vem var han? Angår er inte, sa han”. Näsan, som sticker fram bakom maskeringen, avslöjar dock en ung snitsare, som 40 år senare berättar:

”Snitsaren idkade en smula friidrott på den tiden och tävlade för Stockholms Studenters IF eller FK Studenterna som de kallar sig idag. Klubben var då liksom nu en klubb för löpare, varför vi som utövade teknikgrenar fick ty oss till varandra. Efter träningen denna historiska dag föreslog klubbens spjutkastare att vi två skulle sällskapa till kårhuset, där något viktigt möte hölls. Troligen maskerade sig snitsarens tillfälligt för att skoja med sin kamrat,  han var ju en spjuver redan då, men observerades uppenbarligen av en på nyhetsmaterial svältfödd journalist, tillika fotograf, som mellan fotoblixtarna envist upprepade frågan ”Varför är ni maskerad?” (detta var tydligen före ”du-reformen”), varpå snitsaren spände solglasögonen i den stackars murveln och replikerade med beslöjad röst ”Jaaag ääär infiltratööööör”. Mer än så var det inte och citatet i bildtexten är ett rent journalistiskt påhitt. Någon ockupation blev det inte heller för snitsaren.  Han var en snäll pojke och gick hem till föräldrarna på kvällen. Dessutom skulle han tävla i Västerås dagen därpå och behövde sova”.

IMG_7120

                       *

Tillägg 2018:

Ämnet berörs flyktigt även i ett senare memoarinlägg kallat ”Klass” från 2012, där snitsaren i en lång intervju utfrågas om sin sociala bakgrund, och där han som vi ser börjat tala om sig själv i första person:

– Hur var det med den där kårhusockupationen då?

– I inlägget ”Snitsarens morgon” beskrivs min korta närvaro i huvudsak korrekt. När jag lämnade mötet med min kamrat, hävdade jag att vi kanske bevittnat ett historiskt ögonblick när ockupationen utropades, vilket visade sig riktigt, även om händelsen bara fått symbolisk betydelse. Medan en kvällstidning beskrev ockupanternas demonstrationståg på stan med rubriken ”Slaget om Stockholm” och min far talade om ”barnungar som leker med elden utan att veta vad de gör”, betraktade jag de upproriska studenterna med en blandning av road nyfikenhet och trött överseende. Hur händelserna kring kårhuset påverkade det föreslagna nya studiesystemet, UKAS, som mitt bevittnade möte från början handlade om, minns jag inte.

– Är du inte lite efterklok när du ser på din roll i ett fyrtiofyraårigt perspektiv?

– Även om jag blivit klokare med åren, var jag jämförelsevis förståndig redan på den tiden. Sant är dock att jag då som nu mest intresserade mig för mitt eget liv.

Karfreitag

Långfredagens språklektion:

http://www.youtube.com/watch?v=0RNj-oIN5E4

¤

¤

Snitsaren lever

Självständigt eller ej, en flagga har i alla fall det lilla landet Kosovo. Den symbol, som antogs den 17 februari, är neutralt blå med sex stjärnor, representerande landets befolkningsgrupper. Efter cypriotiskt mönster har man också lagt till en karta över territoriet.

Några tidigare förslag:

      

                                      ¤

Den 12 mars utlystes också en tävling kring en ny nationalsång med en belöning på tiotusen euro. EU-hymnen, som tidigare spelats i officiella sammanhang, duger inte längre.  Ännu sämre passar den albanska nationalsången ”Hymni i flamurit” (Hymn till flaggan) som ofta sjungits av albaner i Kosovo:

http://www.youtube.com/watch?v=us5Ds5tCfXI .

Den förre presidenten Rugova lär ha föreslagit ”Kur ka ra kushtrimi n’Kosovë”, en sång med albansk text, komponerad av Rauf Dhomi:

http://www.youtube.com/watch?v=RJvgywKnlnw .

Filmen visar också ett antal flaggvarianter, av vilka de flesta dock är alltför albanska för att duga i det multietniska Kosovo. När jag (Asgam) spelade upp låten för snitsarens lik, blinkade det och gjorde tummen upp. Desvärre lär nog ett mer slätstruket musikaliskt förslag antas så småningom. Pristävlingar leder inte alltid rätt, som historien kring den saknade spanska nationalsångstexten visade härförleden.

Fånig fana men sjyst sång

Republiken Montenegro antog den 12 juli 2004  både flagga och nationalsång. När snitsaren våren 2006 fick se den förra på en bild i sitt husorgan, tycks han ha blivit riktigt sur. Om musiken hade han däremot, vid ett helt annat tillfälle, bara gott att säga. Så här föll hans visdomsord:

I Montenegro viftas det i dagarna med en egendomlig röd flagga, på vilken en tvehövdad gul örn i sina klor håller ett svarvat stolsben och en julgranskula eller möjligen en bomb.  Dessa gamla regalier,  spiran och äpplet,  är enligt tillgängliga uppslagsböcker mer än 2000 år gamla kungliga eller kejserliga symboler för regentmakt respektive världsherravälde! Heja, heja! På bröstet har örnen en blå vapensköld med ett gult lejon. Klart en örn ska ha ett lejon! Över alltihop sitter en fin krona. Denna fåniga fana har (den 12 juli 2004) på fullt allvar antagits som officiell flagga i den moderna republiken Montenegro. Riksvapnet (det ovan beskrivna symbolgyttret) skall visst ha rötter långt bak i 1400-talet då örnen i samband med något kungligt giftemål lånades från Albanien. Lejonet är på vanligt heraldiskt vis vänt åt vänster , men på en bild i DN, visande baksidan av en flagga som fladdrar ur ett bilfönster, är hela riksvapnet spegelvänt, så att spiran och äpplet bytt plats och lejonet vänder sig åt höger, framåt i bilens färdriktning. Så länge vapnet inte innehåller någon text, kan man tydligen göra så.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Bild:Flag_of_Montenegro.svg

Montenegros nya nationalsång är en märkligt minimalistisk skapelse. Den elake associerar till den gamla proggklassikern “In kommer Gösta”. Den mer vidsynte hittar drag från de svarta bergens folkmusik. Vi tror att sången kan bli riktigt stilig om den sjungs i stämmor:

http://david.national-anthems.net/me.htm

                                   ¤

Som vanligt har det visat sig att snitsaren haft rätt. Denna stämsång tål att lyssna till. Den svulstiga instrumentationen och den fladdrande flaggan får vi tänka bort (Asgams anm.):

http://www.youtube.com/watch?v=k3sTDf81ghE

                                  ¤

Om heraldik

Våren 2006 fick snitsaren i present en fin kartbok, i vilken alla världens flaggor återgavs på bild. När han i samma veva råkade läsa en liten notis i sitt husorgan, var den slumrande björnen väckt, med långa och detaljerade utläggningar om flaggor och heraldiska djur som följd. Snitsaren hade huvudsakligen estetiska synpunkter i ämnet och kunde vara nog så elak:

”Enligt rykte vill Venezuelas president Hugo Chavez begåva landets gamla flagga med en åttonde stjärna och dessutom vända den lilla hästen i det ingående statsvapnet åt vänster. Skälen till att han tycker att de ursprungliga sju Estados Unidos de Venezuela i stället borde vara åtta sägs vara en lång historia som går tillbaka ända till Simon Bolivars tid, medan hästens nya vänstervridning inte nödvändigtvis är så politisk som de flesta tycks vilja tro. Enligt den svenske riksheraldikern Klackenberg brukar och bör heraldiska djur vara vända åt vänster, så att de, när de sitter på sköldar burna på vänster arm i strid, ser ut att galoppera eller flyga framåt. Annars ser de ju ut att fly. Å andra sidan borde de ju i så fall på flaggor och fanor som fladdrar bakåt alltid vara vända in mot stången och alltså på baksidan åt höger. Hur världens flaggor ser ut på andra sidan, det vill säga vilka symboler (förutom bokstäver) som inte omfattas av den normala spegelvändningen, är oklart. Spelar det någon symbolisk roll om halvmånen är i ny eller nedan? Att Venezuelas häst vrider huvudet bakåt komplicerar detta specialfall ytterligare.

Snitsaren, som känner världens folk, vill också se problemet i ett annat ljus. Latinamerikaner är stolta människor som liksom sina släktingar på den iberiska halvön älskar, vårdar och vill visa upp sina flaggor, vapensköldar och emblem, en drift ock svaghet som de inte bara bär i sina gener utan också i blodet. Statsvapnet på flaggan finner de inte, som vi, överlastat och fånigt utan bara extra stiligt och de flesta spansktalande länder uppvisar också denna variant som statsflagga. I dessa enfaldiga symbolgyttringar ser man icke sällan djur. På mexikos flagga håller aztekernas heliga örn en orm i näbb och klo. På Guatemalas statsflagga sitter en kvesal (en mycket långstjärtad fågel), på Ecuadors ser vi en kondor, på Perus ett lamadjur och på Bolivias både en kondor och en alpacka. Paraguays flagga är säregen i det att den har statsvapnet på framsidan men det så kallade statssigillet på baksidan, och minsann, i det sitter ett lejon och vaktar. Så pampigt! I Spaniens vapen på statsflaggan dansar ett krönt lejon på två ben och i Andorras betar två kossor.

Även i andra statsvapen runt om i världen vimlat det av djur av alla de slag, från elefanter till sköldpaddor, men på ländernas flaggor slipper vi dem oftast. Utanför den spansk- och katalansktalande delen av världen hittar man bara Bhutans drake, Sri Lankas uppnästa lejon och en handfull fåglar, främst naturligtvis örnar, heraldiskt stiliserade som på Österrikes statsflagga och på flaggorna från Albanien (“örnens land”), Moldavien och Egypten (Saladins gyllene örn) eller fritt flygande som på Kazachstans och Zambias flaggor. Den sittande fågeln på Zimbabwes duk är en täljstensskulptur från landets berömda ruinstad. Ugandas krontrana har blivit kvar sen kolonialtiden, då den var en neutral djursymbol som inte stötte eller favoriserade någon av landets många kungar. På Dominicas flagga sitter en papegoja och på Papua Nya Guineas svarta och röda duk flyger bredvid södra korset en paradisfågel. Denna stiliga flagga, en av snitsarens favoriter, lär från början ha ritats av en skolflicka. Betydligt omognare, trots att den sägs gå tillbaka på brittiska traditioner, är då Kiribatis flagga där en fregattfågel seglar över en sol som stiger upp ur ett vågigt hav. Det är bara tufftuff-båten som fattas.

Många unga stater har ambitiöst överlastade flaggor med onödigt många färger, former och symboler. På Sydafrikas duk urskiljer man inte mindre än sju färger. På Mocambiques brokiga stolta fana har man lagt ett gevär och en hacka i kors över en uppslagen bok, alltsammans på en gul stjärna. Tidigare fanns där också ett kugghjul. Glädjande undantag härvidlag är ölandet Palau, vars flagga (gul sol på blå himmel) kan tävla med Libyens (helgrön) i ballhet och coolhet. Många västafrikanska länders flaggor varierar också på ett förtjänstfullt sätt de panafrikanska färgerna, gult, grönt och rött, en kombination som bara Litauen vågat sig på i Europa. Hatten av också för Gabons och Sierra Leones enkla men originella flaggfärgval, liggande grönt, gult och blått, respektive grönt, vitt och blått. Den senare kan enligt snitsaren väl mäta sig med Estlands (blått, svart och vitt) i raffinemang. Slut”.

Världsförklaring

Om gårdagens ämne kunde synas litet, är dagens desto större. Denna sång ur filmen ”The Meaning of Life” hittades i snitsarens arkiv. Kanske lyssnade han till den, när problemen tyngde och han behövde få en smula perspektiv på tillvaron. Hittar vi här ett frö till snitsarens världsförklaring, eller tyckte han bara att det var en trevlig melodi? Vi vet inte. Att han uppskattade den geniala animationen kring det krökta rummet, är dock säkert.

Namedropping

I all sin inskränkthet var snitsaren vad vi idag skulle kalla ”bred”. Inget ämne var honom främmande. Ingen fråga var för stor för hans hjärna men ingen var heller för liten. Nedanstående brev kallat ”Namedropping” hösten 2006 torde sålunda ha höjt en del ögonbryn. I snitsarens inkorg hittar vi ett svar från en yngre läsare: ”Vem har frågat? Inte jag”. Snitsarens snabba, giftiga replik träffar huvudet på spiken och tål att upprepas:

”Du har inte frågat men har ändå fått svar. Det ska du vara glad åt. En fråga är en fråga även om ingen ställer den. Kanske är det så att de viktigaste frågorna aldrig blir ställda”.

Den fråga, snitsaren själv ställer och besvarar i brevet, hade sin grund i vännen löparens berättelse från det brutna Lidingöloppet 2006. Den avslutades med orden: ”Jag kastar en sista blick på alla de trötta löparna innan jag lämnar dem och tänker att resten hette Hillevi och sen så var det rast”. Snitsaren reder ut begreppen:
 

I den kända dikten ”Karl Nilsson” (Povel Ramel, ”Alla fyra” 1960) heter det i den tionde (eller tredje beroende på hur man räknar) versen:

Vi voro tjufyra
elever i klassen.
Jag satt mot katedern där magister Mallblom satt.

Verserna 14-16 (eller vers 4) lyder sedan:

Så sporde han oss vad
vi hette i förnamn och någon sa Erik
och någon sa Urban (uttalat som adjektivet ”urban” (snits. anm.))

Och en ropte Klas
och en sa Madeleine
och en sa Kajsa-Frida och sen så var det rast.

Och nästa lektion
sa någon Severin
och Hillevi sa resten och sen så var det rast.

(För paddelallandalång!
Hugg i och håll!)

Snitsaren drar härav slutsatsen att det fanns sjutton stycken Hillevi i klassen. Förutom de nämnda, Erik, Urban, Klas, Madde, Kajsa-Frida och Severin, gick ju även Karl själv där, även om han inte säger sig ha yppat sitt namn vid uppropet. En möjlig invändning, att han nu, gammal och gaggig, bara drar till med de få namn han minns, motsägs av att han därefter uttryckligen säger ”resten”. Svaret till signaturen ”Sömnlös” blir alltså: 17

Skuggorna på sanden

Eftermiddagsbilden ovan tycks delvis motsäga den gamla visdom, Oddvar Moen citerar i ett brev till snitsaren:

”Man ser ej sanden”, säger oss ett gammalt ökenspråk. Ett annat svarar: ” Från kamelens rygg kan ingen se kamelens skugga”. Även så med spindelns ben. De bokstäver och skiljetecken, ord och meningar, som är ”Det stora jättebrevet”, skymmer det. Vi måste kliva ner från vår kamel och så som strutsen våga sticka huvudet i sanden.

Kameler

Snitsarens blogg har från och med idag ett nytt utseende. Det är min uttalade förhoppning att texten, med ny typografi och högermarginalen bruten, ska bli mer lättläst. Innehållet saknar jag tyvärr snitsarens tillåtelse att ändra. För den nya bilden ovan tackar jag fotografen George Steinmetz, vars foto ”Kameler från ovan” jag lånat och kraftigt beskurit. Ingenstans i ”Det stora jättebrevet” står hur många pucklar kamelerna där har, men jag hoppas att den valda bilden med tre dromedarer ändå skall vara i snitsarens anda. Min tanke är att den föreställer ”Den Ulliga Kamelen”, ”Den Slemmiga Kamelen” och, ett stycke bakefter på behörigt avstånd, ”Den Stinkande Kameeeeeeelen”.

Om någon av de ungefär tio personer, som dagligen besöker denna blogg, har synpunkter på dess utformning, eller vill lätta sitt hjärta i något annat ämne, står en ruta öppen för kommentarer.  Asgam.

Sisu saunassa

Vi  har tidigare hört berättelsen om den löpande familjen Karjalainen och bröderna Heimos och Keijos kamp i maratonhettan. Inför loppet 2007 kunde snitsarens läsare också ta del av några tankar kring den finska sisun och det värmeälskande finska folket.  På köpet fick de lite idrottshistoria.

Inte mindre än 6270 finländare är anmälda till Stockholm Marathon, som därmed faktisk lär vara Finlands till deltagarantalet största maratonlopp. De skeppas över i extrainsatta jättefärjor, ger järnet i några timmar och tar sen samma båt hem igen. Den förväntade hettan på lördag torde inte bekymra dessa kämpar. I flera tusen år har de övat sin värmetålighet i så kallade ”saunat”, ett slags ångfyllda värmestugor, som får svetten att lacka. ”Nyt lakkaa satamasta”, ropar de glatt när temperaturen når 100 grader. Åt våra ”fisljumma bastubad” fnyser de och svenskar anser de i detta, liksom i andra sammanhang vara ”fjollor” eller något ännu grövre finskt. Finska maratonlöpare ropar ofta något, när de springer förbi trötta svenskar, men varken löparen (som löpare) eller snitsaren (som mångårig åskådare) har lyckats uppfatta vad. När man frågar dem, svarar de bara ”En ymmärrä”. Kanske vill de bara muntra upp oss på sitt lite kärva vis. Ordet ”knapsu” används i Vittula med omnejd om allt utom ishockey, bastubad, motorer och brännvin, men ett sådant svåruttalat ord kommer aldrig över en urfinnes läppar. I snitsarens ordbok står bara ett halvdussin finska ord på ”kn” (däribland ”knoppikysymys”, som betyder ”kuggfråga”, vilket kan vara bra att veta).

Vid olympiaden i Paris 1924 genomfördes ett terränglopp över 10650 meter i fruktansvärd värme. Värmeslagen bland deltagarna var många och det talades om skandal. Två löpare sprang dock till synes oberörda i mål, segraren Paavo Nurmi och hans landsman, tvåan Ville Ritola. Nurmi vann också 1500 meter och 5000 meter, medan Ritola i Nurmis frånvaro sprang hem 10000 meter. En tredje finländare, Albin Stenroos, vann maratonloppet med över fem minuter. Det lär för övrigt vara namnet Ritola som givit biffens och bananens tecknare, Jan-Erik Garland, idén till pseudonym. En fotbollskommentator, Ola Andersson, som ritar pilar i teve, lär också kallas Rit-Ola, men här torde alla samband med den gamle storlöparen sedan länge ha upphört. Om man frågar denne Ola, svarar han troligen att (Mattias) Ritola är en ishockeyspelare i Leksand, som värvats till Detroit Red Wings.

 w020070520819066862372.jpg

Nurmi vinner 5000 meter före Ritola

Thor

Den som mot förmodan orkade igenom gårdagens långa sega prosa kan behöva något mer lättuggat idag. Sommaren 2007 gladde snitsaren sina läsare med nedanstående poesi. Han hittade texten på nätet, men letade fögäves efter den sekvens ur filmen ”Pensionat Paradiset”, där Thor Modén framför visan. Via den länk Asgam funnit (se nedan)  kan vi ändå njuta ett par sekunder av mästerverket.  Resten får vi tänka oss.

                                                  ¤

Det finns ett land som ligger lång långt bort nånstans i söder
Det är det landet jag drömmer om idag
Det finns ett land där kaffet växer vilt och druvan glöder
Och presidenter man byter varje dag

Bland Orkidéer och bland kaktéer
där får man vin förutan bord och kommittéer
Bland rosenmurar, där, där faror lurar
och ibland vilda tjurar har jag vuxit upp

Muuuu
Muuuu

Jag är en äkta Mexikanare och jag är van att göra som jag vill
jag har ett blod som en afrikanare och vilden spåras i min pupill
att dansa foxtrot som en amerikanare, jag kan det ej att föra rumba sväng
jag är en äkta Mexikanare och jag gillar kvinnor och handgemäng

Jag brukar säga caramba, när ni i Sverige drar till med fan
och när jag druckit nam-namba, så gör jag utbrott som en vulkan
och därför vill jag bara varna’re, om du tar hand om flickan som är min
jag är en äkta Mexikanare och gör jag det som mig faller in.

http://www.klassikerfilm.se/pilsnerfilm.htm

Q

Snitsarens första brev

                                                                               ¤

Snitsaren sägs  alltid ha varit road av kartor. I barndomen kunde han sitta i timmar vid jordgloben och drömma sig bort och sin käraste ägodel, en tummad, trasig atlas med topografiska kartor över alla världsdelar, hade han i sängen när han sov.  När den togs ifrån honom vid måltiderna, formade han trotsigt maten till alla de fjärran länder, han kände namnen på.  Att snitsarens två första “brev” senare skulle snudda vid ämnet geografi, är inte förvånande. Det första brevet, daterat den 10 januari 2006, sätter läsarens tålamod på svåra prov. Både i stil och innehåll tycks snitsaren  söka  en lärd, kåserande stil, men i synnerhet brevets inledning  påminner mer om telefonkatalogen. Det flagranta sakfelet i andra meningen skäms också för sig. Varför han i detta sitt gesällprov har valt att berätta om Finland är oklart. Han lär en gång  i ungdomen ha tävlat i höjdhopp i Mariehamn och  någon annan  gång  åkt järnväg mellan Åbo och Viborg. Eljest har han inte satt sin fot i vårt östra broderland. Den om möjligt ännu tråkigare uppräkningen av Afrikas kolonier och stater torde ha sin förklaring i att barndomens kartbok från 1950-talet  varit ofullständig i detta avseende.  Snitsaren har helt enkelt velat uppdatera sina kunskaper.

                     ¤

Egentliga Finland

Egentliga Finland, eller Varsinais-Suomi som vi säger, är ett av Finlands historiska landskap. Ett annat namn är “Åboland”, vilket också talar om var vi kan finna det. Här ligger bland andra städerna Uusikaupunki (Nystad), Naantali (Nådendal), Turku (Åbo) och Salo. “Turku” betyder “marknadsplats” och “salo” betyder “ödemark”, ett märkligt namn på en stad. Övriga landskap är Uusimaa (Nyland), Satakunta, Häme (Tavastland), Savo(Savolaks), Karjala (Karelen), Pohjanmaa (Österbotten), Lappi (Lappland) och sist men allra minst Ahvenanmaa (Åland). “Pohja” betyder både “botten” och “nord”, medan “ahven” betyder “aborre”. I Uusimaa i söder ligger städerna Hanko (Hangö), Tammisaari (Ekenäs), Helsinki, Porvoo (Borgå), Kotka och Hamina (Fredrikshamn). “Tammi” betyder “ek” men “saari” betyder som vi vet inte “näs” utan “ö”. “Kotka” betyder “örn”. Kalevi Kotkas var namnet på en 100 kg tung finsk höjdhoppare och diskuskastare som på 1930-talet i gammal saxstil hoppade 204 cm, vilket gällde som europarekord ända till 1954 då Benke Nilsson började härja. I Satakunta hittar vi städerna Pori (Björneborg), Tampere (Tammerfors) och Nokia. I Häme ligger Hämeenlinna (Tavastehus), Lahti och Jyväskylä. “Lahti” betyder “vik”, “jyvä” betyder “säd” och “kylä” betyder “by”. I Savo kan man besöka städerna Kuopio, Savonlinna (Nyslott) och Lappeenranta (Villmanstrand). “Lape” (genitiv “lappeen”) betyder här troligen ”sluttning”. Vid kusten i Pohjanmaa ligger bland många andra städer Vaasa, Uusikarlepy (Nykarleby), Pietarsaari (Jakobsstad), Kokkola (Gamla Karleby), Raahe (Brahestad), Oulu (Uleåborg), Kemi, Tornio och Rovaniemi. “Rova” betyder “stenröse” eller “isbank” medan “niemi” betyder “udde”. Området väster om Kemi älv har även kallats Västerbotten. I Lappi längst upp hittar vi Sodankylä. “Sota” (genitiv “sodan”) betyder “krig”. Ordet “sotilas” för “soldat” känner vi från titeln på romanen “Tuntematon sotilas” av Veinö Linna, ej att förväxla med Paasilinna, den moderne bästsäljaren, ej att förväxla med Paasikivi, den gamle presidenten. “Paasi” betyder “klippa, stenhäll” medan “kivi” betyder “sten”. Kivi med förnamnet Aleksis hette f.ö. egentligen Stenvall i efternamn. Han skrev inte bara “Seitsemän veljestä” utan även sorgespelet “Kullervo” och folklustspelet “Nummisuutarit”. “Suutari” betyder inte “sotare” utan “skomakare”. Ordet kan jämföras med latinets “sutor” som vi bland annat har i den bevingade frasen “Ne sutor supra crepidam” (”Skomakare, inte ovanför sandalen !”), ett yttrande som Plinius tillskriver den grekiske målaren Apelles, som tog till sig kritik och råd beträffande ett målat skodon, men blev förtörnad när skomakaren hade synpunkter även på målningen i övrigt. Än i dag säger inskränkta människor: “Skomakare, bliv vid din läst!” Kanske bör de hellre säga “Fiskare, låt bli skoläst”, då denna djuphavsfisk i likhet med bland annat långstjärt, piggål och taggsvansrocka snart är utrotad. Ordet “sutur” av latinets “sutura” för “söm” känner vi från kirurgin. Ordet “kirurgi” kommer av grekiskans “keir” för “hand” och “ergon” för “arbete”. Mats Ergon heter en konstnär som i sin ungdom var målvakt i Stocksunds A-lag i ishockey, eller “jääkiekko” som vi säger i Finland efter “jää” som betyder “is” och “kiekko” som inte bara betyder “puck” utan även andra platta  ting som  exempelvis “diskus”, ett antikt, idag vid seniortävlingar 2 kg tungt, kastredskap, som en sen höstdag 1984  hivades iväg dryga 71 meter av en då 38-årig Ricky Bruch, som i år fyller 60 år i likhet med många andra svenska idrottsmän, av vilka de mest berömda är Anders Gärderud och den svenske rekordhållaren på maraton, Kjell-Erik Ståhl, som vid 37 års ålder med tiden 2.10,38 på sin fjärdeplats bara var en halv minut från ett VM-guld, och som sägs vilja göra come back i Stockholm i sommar med sikte på världsrekordet för 60-åringar. Tio år yngre är stjärnorna Ingemar Stenmark, som i dagarna upplever, men enligt tidningarna inte vill fira, sin 50-årsdag, samt Björn Borg, ej att förväxla med Björneborg eller, som vi säger, Pori, ej att förväxla med Porvoo, där Runeberg, innan denne dog och han själv fick hjärnblödning, hann nedteckna fänrik Ståls berättelser, ej att förväxla med fältskärns dito, som ju är rena fantasier av Zacharias Topelius den yngre, son till Zacharias Topelius den äldre, läkaren som samlade folkdikter, så kallade runor, och därigenom krattade manegen åt Elias Lönnrot, som f.ö. inte bara gav ut “Kalevala” och “Kanteletar” utan också bringade ordning, reda och enhetlighet i det finska skriftspråk, som brukar sägas ha grundlagts av Finlands reformator Michael Agricola, ej att förväxla med den romerske ståthållaren Agricola, som krigade i Britannien. Michael Agricola översatte bibeln till finska och skrev en ABC-bok eller “aapiskirja”, som det heter hos oss. År 1554 utnämndes han av Kustaa Vaasa, som den svenske kungens finska namn faktiskt lyder, till biskop i Åbo, den gamla handels- och lärdomsstaden vid Aurajokis mynning mitt i det som senare skulle komma att kallas Varsinais-Suomi eller Egentliga Finland.

Tre dagar senare, den 13 januari, skriver snitsaren en rättelse. Nog anar man en hel del sårad stolthet bakom hans torra utläggning:

Ludwiginstitutet i Uppsala har påpekat att Åboland och Egentliga Finland inte är samma sak. Den felaktiga uppgiften hämtades ur Bonniers lexikon från 1940-talet. Den moderna Nationalencyklopedin ger bättre besked. Åboland, eller Turunmaa, är namnet på de huvudsakligen svenskspråkiga skärgårdsområdena i det historiska landskapet Egentliga Finland. Det indelas i Öståboland och Väståboland, åtskilda av Pemarfjärden och Gullkrona fjärd. Åboland fick fast bosättning på 1100-talet, då svenska kolonister kom dit. Under medeltiden fanns en viktig hamn i Jungfrusund (ej att förväxla med det sund visans jungfru härstammade från). Åboland omfattar idag staden Pargas och åtta kommuner. Det är väl geografisklt avgränsat, till skillnad från exempelvis “Stockholms skärgård”, “Österlen”, eller “Gnällbältet”. Enligt uppgift hittades namnet “Åboland” på 1912 av Hugo Ekholm (senare Ekhammar, 1880-1955), fil. dr, folkhögskolerektor, författare mm. I ungdomen förde han som redaktör för Studentbladet den svenska samlingsrörelsens talan. På ålderns höst gav han bl.a. ut det historiska verket “Det forntida Östersverige och svenskdomen”.

                          ¤

Till Geografiska Sällskapet

 

Vid Geografiska Sällskapets senaste sammankomst annandag jul 2005 diskuterades även Tysklands kolonier i Afrika. Dessa hade sin största utbredning åren före första världskriget, då de lär ha omfattat Tyska Sydvästafrika (nuvarande Namibia), Tyska Östafrika (Tanzania, Burundi och Rwanda), det långsmala, inklämda landet Togo samt Tyska Kamerun (omfattande nuvarande Kamerun och mindre angränsande områden i nuvarande Tchad, Centralafrikanska Republiken, Kongo Brazzaville, Gabon och, tycks det, Ekvatorialguinea. Resten av Ekvatorialguinea (Rio Muni samt öarna Annobon och Fernando Poo) hörde till Spanien. Efter kriget kom det s.k. Spanska Guinea att omfatta hela nuvarande Ekvatorialguinea (vars nuvarande huvudstad Malabo märkligt nog ligger ute på ön Fernando Poo, för korsordslösare mer känd som Bioko, en ö av Gotlands storlek med ett 2800 meter högt berg, varifrån man vid gott väder borde kunna se över till Kamerun, där det märkliga Kamerunberget, en slocknad vulkan klädd med yppig regnskog, reser sig mer än 4000 meter över havet). De tyska områdena i nuvarande Gabon, Kongo Brazzaville, Centralafrika och Tchad, vilka Frankrike avträtt 1911 mot att Tyskland avsagt sig alla anspråk på Marocko, återlämnades vid Versaillesfreden för att åter ingå i Franska Ekvatorialafrika. Resten av Tyska Kamerun (nuvarande Kamerun) delades mellan Storbritannien (en mindre del i väster) och Frankrike såsom så kallade mandat under Nationernas Förbund. På samma sätt förfors med Togo. Tyska Sydvästafrika gavs åt Sydafrikanska Unionen, också som mandat under NF. Av Tyska Östafrika blev Tanganyikaterritoriet (nuvarande Tanzania) brittiskt mandat medan Burundi och Rwanda blev Belgiska NF-mandat i anslutning till Belgiens enda koloni Belgiska Kongo (nuvarande Kongo Kinshasa, ett tag även kallat Zaire ( Området, territoriellt fastställt vid Kongokonferensen i Berlin 1886 och erkänt som den delvis självständiga s.k. Kongostaten med kung Leopold II som suverän, blev en regelrätt koloni först 1907, när samme Leopold tvingades avsäga sig sin suveränitet till förmån för konungariket Belgien, i vilket han dock samtidigt förblev kung till sin död två år senare)). Förutom Spanska Guinea ovan hade Spanien även kolonier i nuvarande Marocko, Rio de Oro (Västsahara, där Polisarioguerillan slagits och möjligen ännu slåss för självständihet), den lilla snutten Efni och ett litet område vid Gibraltar sund. Kanarieöarna hörde till Finland, medan Madeira, Sao Tomé och Principe liksom naturligtvis Angola, Mocambique och Portugisiska Guinea (Guinea Bissau) var portugisiska. Italienska besittningar var i förra seklets början Italienska Somaliland (större delen av nuvarande Somalia), Eritrea samt (efter Tripoliskriget med turkarna 1911) delar av norra Libyen. Resten av Libyen (I jämförelse med dagens Libyen dock naggat i kanten av omgivande kolonialmakter) förblev i Turkiets kontroll ännu än tid. För fler detaljer kring Libyens vidare öden fram till 1951 hänvisas till biblioteken som erbjuder utmärkt läsning i ämnet. Italiens senare framfart på Afrikas horn är också värd ett studium. Vid tiden för de tyska koloniernas största utbredning i Afrika (1911-1918) omfattade Franska Ekvatorialafrika de icke-tyska delarna av nuvarande Gabon, Kongo Brazzaville, Centralafrika och Tchad. Franska Västafrika omfattade nuvarande Niger, Burkina Faso (tidigare Övre Volta), Mali, Mauritanien, Senegal, Guinea, Elfenbenskusten och Benin (tidigare kallat Dahomey). De (under administrationen i det fristående Dakar) förenade koloniernas namn, antal och inbördes gränser har växlat. Övre Volta, tidigare delat mellan Niger och Övre Senegal (området vid floden Senegals övre lopp) blev en egen koloni 1919 för att åter delas 1932 mellan Nigerkolonin, Elfenbenskusten och Franska Sudan (området i och kring nuvarande Mali), bara för att 1948 åter bli en egen koloni. Franska områden var även Algeriet och protektoraten Tunisien och (de icke-spanska delarna av) Marocko, vidare Franska Somaliland (nuvarande Djibouti), Madagaskar, Comorerna och Réunion (en ännu fransk, bara fem mil bred men 3000 meter hög ö, idag även känd för ett elakt myggburet virus som håller turisterna borta). Brittiskt dominerade områden (kolonier, protektorat, kondominat och dominier) omfattade vid denna tid nuvarande Seychellerna, Mauritius, S:t Helena, Gambia, Sierra Leone, Ghana (Guldkusten), Nigeria, Egypten, Sudan, delar av Libyen, Nordvästra Somalia (Brittiska Somaliland), Uganda, Kenya, Malawi (Nyassaland), Zambia (Nordrhodesia), Zimbabwe (Sydrhodesia), Botswana (Bechuanaland), Swaziland, Lesotho (Basutoland) och Sydafrika. Turerna kring Egyptens ställning (formellt delvis självständigt under en av Turkiet tillsatt khediv men reelt styrt av Storbritannien och förklarat som brittiskt protektorat 1914 fram till självständigheten 1922) är alltför komplicerade för att vi ska kunna förstå dem idag. Detsamma gäller det egendomliga kondominatet Angloegyptiska Sudan (omfattande nuvarande Sudan och sydöstra Libyen). Sydafrikas otrevliga historia före och efter Sydafrikanska Unionens självständighet l910 vill vi inte heller gräva i. Smuts är inte bara förnamnet brukar vi skoja. Liberia har däremot, som namnet och flaggan (Star and stripes) visar, varit fritt sen urminnes tider. Huvudstaden heter dock varken Freetown eller Libreville (Sierra Leone resp. Gabon) utan som vi vet Monrovia efter Marilyn Monroe. I ett uppslagsverk från 1940-talet kallas landet “en negerrepublik”. I första delen (tryckt 1937) av samma uppslagsverk kan man däremot inte finna namnet Abessinien (eller Etiopien) på kartan över Afrika, inte ens som del i det maffiga Italienska Östafrika som sträcker sig från Röda Havet till Indiska Oceanen. Detta trots att Sverige med flera länder i NF då ännu inte erkänt införlivandet. “Här gäller att hänga med och ligga i framkant”, tänkte kartritaren lyckligt ovetande om allt som skulle kunna komma att hända innan uppslagsverkets sista del gick i tryck tio år senare.

                                                                                       ¤

Snitsaren

Snitsarens opersonliga brev behandlade de flesta ämnen utom sådana som rörde honom själv, men i nedanstående återgivna samtal, sänt till läsarna våren 2007,  fick dessa trots allt veta mer om snitsarens liv än denne yppat annorstädes i sin korrespondens. Huruvida löpning är ett sanningsserum, törs jag (Asgam) inte ha någon åsikt om, men tanken är vacker.

                                                                                  ¤

Efter en längre joggingtur med sin vän, löparen, har snitsaren varit sängliggande i svår träningsvärk. Humöret har inte heller varit det bästa, varför det är med stor försiktighet och ett dåligt samvete den förre närmar sig den senares sjukläger för en pratsund:

– Hur känner du dig?

– “Rådbråkad” är ett gammalt bortglömt ord, som i sammanhanget pockar på användning.

– Är det så illa?

– Resterna, som ligger här, drar sig till minnes hur de vid midsommartid 1967 deltog i ett träningsläger i Järvsö samman med Stockholms Studenters IF, numera FK Studenterna, vars klubbrekord i höjdhopp på 197 cm dessa rester för övrigt ännu innehar. Klubben bestod då som nu nästan bara av löpare och tränaren Bo Aggeborn drillade dem hårt med intervallträning, som då var tidens melodi. En annan sådan var “Jag hade en gång en båt”, en från början karibisk folksång, som fått svensk text av Cornelis Vreeswijk och som sjungen av honom i duett med Ann-Louise Hansson låg på de musikaliska topplistorna. En morgon stämde en av de stackars löparna på lägret upp en egen passande textversion: “Jag hade en gång ett par ben, med vader och lår och knän, men det var för länge sen, så länge sen. Svara mig du! Var är dom nu? Jag bara frååågar: Var är dom nu?”. Som ensam höjhoppare i klubben kom man lindrigare undan och behövde aldrig sjunga sådana sånger.

– Aldrig?

– När man någon gång pliktskyldigast joggade ett par kilometer på träning så tyckte man att man varit duktig. På tävling blev det inte gärna längre än 400 meter. Någon av de kortaste sträckorna på Dagbladsstafetten kunde möjligen också tänkas om klubben bad snällt. I tiokamp ingick ju ett 1500-meterlopp, men att kämpa och ta ut sig som riktiga tiokampare med medaljvittring, blev det aldrig tal om. Att vraket, som ligger här, faktiskt en gång blev skolmästare i orientering, torde mest ha berott på att han lyckades spika alla kontrollerna. En lärare förklarade bedriften med att segraren hade “ett sällsynt gott huvud i kombination med sällsynt långa ben”. Vad gäller benen var omdömet nog en smula överdrivet.

– Då förstår jag att 12,2 kilometer blev lite jobbigt igår?

– Orken tröt nog redan efter 0,2 kilometer.

– No wonder! Du satte ju iväg som värsta Ben Jonson. Hade inte en suck att haka på. Vad skulle det vara bra för?

– Det brukar kallas “gamla-takter-syndromet”.

– Ja, jag får komplementera dig för ditt stiliga löpsteg?

– Du menar nog “komplimentera”.

– Det var ju det jag sa?

– Om du tittar tre rader högre upp kan du konstatera att du faktiskt sa “komplementera”. Något sådant ord finns oss veterligt inte, även om ett “komplement” till sagda löpsteg onekligen kunde behövas i form av bättre syreupptagningsförmåga och fler mitokondrier ute i muskelcellerna. Konditionen är inte vad den för övrigt aldrig varit! Åtminstone inte sedan mycket tidiga barnsben.

– Så dina “mycket tidiga barnsben” sprang?

– Ja, utan cykel att trampa var de tvungna att pinna på rejält om de skulle hålla jämna steg med bättre lottade pojkars ben. På sina stålhingstar med speedwaystyre hade rikemansslynglarna kilometervid äventyrsradie och nya ideer och upptåg var legio. Skulle de inte “hoja” sta och meta mört och kondomer vid kloakutsläppet i hamnen, så bar det iväg långt bort till Långängen att skära pipor i vassen. Om våren ljöd kommunens brandlarm titt och tätt och då var det bara det långa benet upp till brandstationen som gällde om man skulle hinna se brandbilarna tuta iväg. Hade man tur, lämnade dessa ett vattenspår efter sig bort till någon spännande gräsbrand. När det var stiltje på den fronten, fick man tutta på själv. Ideliga snabba ruscher med andan i halsen och golfbyxorna fulla av äpplen bättrade sedan på konditionen om hösten.

– Så farbror var en sån rackarunge?

– Springa kunde han i varje fall, den lille magre pojken med de utstående öronen. Ett kort tag drömde han till och med om att bli långdistanslöpare. Idolen hette Evert Nyberg.

– Vem fan är det?

– Sveriges bäste långdistansare under några år på 1950-talet. Han sprang 10000 meter på 29.33.4 och rankades nia i världen på sträckan 1955. Vid olympiaden i Melbourne blev han åttonde man på maraton. På en bild i någon av Sven Lindhagens böcker sitter han tillsammans med Thomas Nilsson och Lasse Strand, två andra, lika magra, maratonlöpare. Nilsson hade mycket utstående öron och borde i kraft av dessa varit ett naturligare identifikationsobjekt, men förmodligen var Nyberg tillfälligtvis mer i ropet. I texten under bilden har den inte alltid så politiskt korrekte Lindhagen fått till en putslustig formulering om “tre Belsen-fångar”. Inte tusan visste en liten parvel vad Belsen var. Man berättade aldrig något för barn på den tiden utan allt fick man, då som nu, ta reda på själv. Det lär för övrigt vara Evert Nyberg som yttrat: “Vilken halvdåre som helst kan springa 10000 meter, men för att springa maraton måste man vara helgalen”!

– Har farbror kvar sina utstående öronen under den gråa kalufsen?

– Känn efter om du törs !

– Men farbror blev inte långskubbare utan, om jag fattat rätt, höjdhoppare? Hur kom det sig?

– När Benke Nilsson introducerade dykstilen i landet och i ett huj höjde europarekordet med sju centimeter till 211, var den människospillra som du nu ser framför dig och som du insinuant och ganska omotiverat, eftersom vi är precis jämngamla, kallar “farbror”, en grabb på åtta år. Det är i den åldern man fattar sina viktigaste beslut i livet. Den californiska stilen övergavs alltså till förmån för den effektivare dykstilen, även benämnd “straddle”. På den vägen blev det.

– Så då kunde du redan hoppa?

– Vid fem års ålder var rekordet 62 cm. Det sattes i pendelstil, av de fåvitska kallad “saxstil”.

– “Vid fem års ålder var rekordet 62 cm”, blir det inte ett brott mot subjektsregeln? Det var väl inte rekordet som var fem år gammalt?

– Subjektsregeln är ingen regel utan en påminnelse. Där ingen risk för missförstånd föreligger, är en överträdelse tillåten och ibland till och med att föredra. Om detta har det skrivits långa avhandlingar. Jämför för övrigt meningen ovan med skaldens berömda ord: “Vid femton års ålder blev stugan mig trång”. Om det stått “Vid femton års ålder hade stugan ruttnat och fallit ihop och därvid blivit mig för trång”, hade det möjligen kunnat missförstås. Snisaren bryter inte gärna själv mot subjektsregeln, men detta mer av estetiska än av strikt språkliga skäl.

– Hur vet du förresten att ditt rekord var just 62 cm?

– I familjen fanns på den tiden en dubbelt så gammal och följaktligen dubbelt så livserfaren bror. Han idkade en smula friidrott och förde bok över sina personliga rekord, varvid han även avsatte en sida åt sin yngre brors resultat i den mån sådana fanns. Snart nog tog dock lillpojken själv hand om pennan och fann på egna system att dokumentera sin framfart på grusplanen och senare på kolstybben. Året därpå noterade han 71 cm och därefter runt en decimeter högre för varje år. Resten är historia.

– När knep du din första seger?

– 1957.

– Så tidigt?

– Vid folkskolans årliga hösttävlingar sprang man 60 meter och hoppade längdhopp. En fånig liten boll skulle också kastas men sedan var det slut. Höjdhoppstalangen kunde följaktligen ha utvecklats i obemärkthet, om inte gymnastikläraren en vinterdag i elvaårsåldern plötsligt plockat fram mattor, ställningar och ribba och beordrat höjdhoppstävling. Vi hade gymnastik samman med en parallellklass, där de svåraste konkurrenterna fanns i form av Anders “Ålen” Åhlberg och Finn Johnsson, den senare för övrigt numera bland annat styrelseordförande i Volvo.

– Vänta nu, “om inte gymnastikläraren en vinterdag i elvaårsåldern plötsligt plockat fram”, det måste väl ändå vara fel, eller fanns det så unga gympalärare på den tiden? Om inte detta är ett djävligt flagrant brott mot subjektsregeln, så vet inte jag?

– Ett brott mot subjektsregeln och ett medvetet sådant.

– Vadå “medvetet”?

– Det finns ett litet ord vars närvaro, genom sin frånvaro, markeras utan att uttalas.

– Du säger aldrig “jag” utan alltid “man”, “vi”, “snitsaren”, “den lille gossen”, “vraket som ligger här” och annat krystat. Är det det du menar?

– Något ditåt.

– Törs du inte säga “jag”?

– Jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag!

– Ska vi göra en deal? Du säger “jag” om dig själv, så slutar jag kalla dig “farbror”?

– Topp !

– Tant vann alltså höjdhoppstävlingen över “ålen” och den där industrisnubben?

– “Jag” klarade 125 cm, en höjd som ingen av de två eller någon annan mäktade med. Klasskamraterna, som hejat på mig som sin egen kämpe, bar mig i guldstol efteråt! Bland grabbar i den åldern smällde det ju högre att vinna en höjdhoppstävling än att vara bäst på en provräkning.

– Bland flickorna då? Hur smällde det där?

– De föredrog elaka snorungar, som tog deras mössor och mulade dem med snö.

– Jag förstår?

– Det tror “jag” inte!!!

– Triumfen i gympasalen i all ära, men när vann du din första riktiga tävling och fick stå överst på en riktig prispall och ta emot en riktig medalj ur en riktig hand?

– Redan hösten därpå. Utan att träna speciellt hade “jag” plötsligt blivit fena på länghopp. Grenen är tekniskt betydligt svårare än den ser ut men tydligen hittade “jag” under en kort period i tolvårsåldern en koordination mellan ansats och uthopp, som “jag” inte varit i närheten av varken förr eller senare. “Jag” blev inte bara skolmästare utan vann även pojkarnas längdhopp i den årliga kampen mot grannkommunernas folkskolor. Det var ett stort ögonblick där på prispallens översta trappsteg, nänns “jag” påstå . Högre gick ju inte att komma på den tiden. Att segraren bland flickorna hoppade två decimeter längre, fick “jag” försöka att inte låtsas om.

– Men det blev ingen längdhoppskarriär?

– Den slutade redan  samma höst på Zinkensdamms idrottsplats, av stockholmarna på den tiden, enligt vissa källor, kallad “Zinkööön”. På skol-DM därstädes placerade “jag” mig, trots ett personligt rekord på 419 cm, långt ner i prislistan, mer än halvmetern bakom de bästa. “Jag” insåg att mina framgångar hemmavid mest berott på dålig konkurrens! “Jag” övergav längdhoppet.

– Men blev idrotten trogen?

– “Jag” hade gjort mig ett namn i skolan och värvades snart till IK Kometen.

– En känd storklubb, förstår jag?

– Den hade runt halvdussinet aktiva medlemmar, de flesta bosatta på Storängsstigen i Stocksund. Varje helg om våren och hösten utkämpades klubbmästerskap i allt från pilkastning till orientering. Simning 50 och 100 meter arrangerades mitt ibland andra badgäster i Forsgrenska badet. Ett fotbollslag till Sankt Eriks-cupen lyckades klubben också skrapa ihop. Efter noll poäng och endast ett gjort mål på hela säsongen, lade dock Kometen svansen mellan benen och drog sig tillbaka för att fortsättningsvis koncentrera sig på sin huvudsyssla, riktig friidrott. Med pengar från amerikanskt lotteri inköptes tidtagarur, måttband och diverse kastredskap. Så småningom växte klubben i storlek och anseende och en bit in på 1960-talet hade de flesta friidrottstalanger i Stocksund och Danderyd sökt sig dit. Ovannämnde Finn Johnsson var länge klubbens bäste höjdhoppare, men när “jag” väl börjat växa, tog “jag” över tronen. När IK Kometen slutligen självdog, hade klubbrekordet höjts till 180 cm.

– Var det ingen mer än du som fortsatte att tävla?

– Ingen  som synts i resultatlistorna. Johnsson har visat framfötterna i företagsvärlden. Andra sitter som präster och professorer. Ett kort tag var faktiskt också sedermera förre finansborgarrådet Carl Cederskiöld med i klubben, men det har han nog glömt.

– “Sedermera förre”?. Vad fan betyder det?

– “Sedermera” i förhållande till då. “Förre” i förhållande till i dag.

– Sen blev det tydligen Studenterna och tydligen ytterligare 15 centimeter högre?

– Efter en kort sejour i Enebybergs IF, där “jag” för övrigt också hann sätta klubbrekord med 180 cm, blev det, för att vara exakt, Stockholms Studenters Idrottsförening och, för att fortsätta att vara exakt, ytterligare 17 centimeter.

– Varför inte Westermalms IF, Benke Nilssons gamla klubb?

– Tafatta värvningsförsök förekom faktiskt, men att hoppa tredje fiol efter stjärnorna där hade inte smakat bra. SSIF hade nästan bara löpare och tog emot en höjdhoppare med öppna armar. På köpet fick de en hyfsad häcklöpare och värdefulla extrapoäng i klubbmatcherna. “Jag” blev, om inte kung, så i alla fall min egen herre. Man gav “mig” egen nyckel till klubbens omklädningsrum under läktaren på Stadion, dit “jag” kunde komma och gå som “jag” ville. När det var stortävlingar där, passade “jag” på att träna innan och sen stanna kvar och se evenemangen gratis. Dummare var man inte. Förlåt, dummare var “jag” inte.

– Är det inte lite jobbigt att sätta citattecken kring varje “jag” du säger?

– I vår så kallade deal ovan står det att “jag” ska säga “jag”.

– Citattecknen ingår väl för fan inte i citatet? Då skulle det väl ha varit dubbla citattecken: “”jag””?

– Hur antalet citattecken ska tolkas är inte helt självklart. Du har väl hört den skojiga historien om läraren som sa till en uppstudsig elev “Säg inte emot!”, varpå eleven åtlydde uppmaningen med yttrandet “Inte emot!”.

– Snirro, var får du allt ifrån?

– Att säga emot är inte samma sak som att säga “emot”. Att säga förlåt är däremot samma sak som att säga “förlåt”, även om man med viss rätt kan hävda att man i någon mening “säger förlåt” även när man säger “ursäkta” eller “sorry”.

– Är det det du försöker göra? Säga förlåt?

– Om du slutar säga emot !!!!

– Okej, ny deal? Du skippar citattecknen så ska jag låta bli att säga “emot”?

– Nej, inte “låta bli att säga “emot””, utan “låta bli att säga emot”!

– Tummis?

– Och inte säga “tant”!!

– Tummis?

– Topp !!

– Vad är det vi pratar om egentligen?

– Det borde du veta, som ställer frågorna.

– Långdistanslöpning?

– Du menar träningsvärk.

– Hur känns det nu?

– Rigor mortis tenderar att ge med sig. Benen har antagit sin vanliga gulgråa färg. Möjligen spritter de också en smula.

– Så pass?

– Dina raska massagefingrar tycks ha gjort susen.

– Any time?

– “Fit for fight” är ett typiskt svenskt uttryck för vad engelsmännen oftare brukar kalla “fighting fit”. Det förra står ofta som ett fast uttryck i engelsk-svenska ordböcker men inte i rent engelska sådana. En så kallad googlesökning på de båda uttrycken bekräftar denna, för många svenskar svårsmälta, sanning. Den senare frasen är dubbelt så vanlig som den förra och om svenskspråkiga exempel exkluderas med ordet “is” framför, visar det sig att “is fighting fit” är tio gånger så vanligt som “is fit for fight”. Ett annat, likaledes mer svenskt än engelskt, uttryck är “five o’clock tea”. Uttrycket kallas “något föråldrat” i vissa lexikon och lär också egentligen beteckna något slags äldre ceremoniell tebjudning. I moderna engelsk-engelska ordböcker står ofta bara uttrycket “five o’clock shadow” med den lite omständliga förklaringen “a darkness caused by hair growing on the face of a man who has not shaved since the morning”. I äldre svenska uppslagsböcker kallas “five o’clock tea” för “svenskars benämning på engelsmännens eftermiddagste” Engelsmännen själva dricker “afternoon tea” och inte nödvändigtvis klockan fem.

– Försöker du säga, att du snart är redo för strid eller att du vill ha en kopp te?

– Bäggedera.

– En muffins till teet?

– Jaaaaaaaaaaaaaaaaa !!!!

– Det var trevligt att få en liten pratstund med dig?

– Vi måste vi göra om det nån gång.

– Vad då? Få en pratstund?

– Nej, jogga.

– Varför inte bäggedera?

– Hur var det nu det hette, “long slow distans i snacktempo”.

– Är du på?

– Stryk ordet “long” och stryk under ordet “slow”! Då är jag, som du säger, “på”!

– Toppis?

– Toppis !

Startnummer X

Löparen, snitsarens vän och trätobroder, vars bedrifter granskats i föregående inlägg på denna blogg, var inte alltid pålitlig och tillgänglig för samtal. Det hände inte sällan att han bröt sina lopp eller uteblev helt, varvid snitsaren fick söka sina offer annorstädes. I nedanstående två intervjubrev tycks en och samma löpare, fortsättningsvis kallad startnummer X, både bokstavligt och bildligt ha fått löpa gatlopp. Min (Asgams) förhoppning är ändå att dessa exempel ska kasta ytterligare ljus över långdistanslöpningens vedermödor och ge snitsarens syn härpå.
¤

London Marathon 2007
 
Vi gratulerar startnummer X till att ha fullbordat Flora London Marathon 2007 och tackar för den exklusiva ensamrätten till denna intervju. De frågor som önskats skriftligen i förväg och de spontana svaren lyder som följer:

– Får vi säga “du”?

– Man kan kalla oss “du” eller “X”

– Du sprang på drygt fyra timmar, kom på ungefär tiotusende plats totalt och var runt trettionde bäste svensk. Är du ändå inte hyfsat nöjd? Många skulle ge sin högra fot bara för att få stå på startlinjen?

– Detta sågs faktiskt med egna ögon! Strax innan Cutty Sark, just nu höljd i byggnadsställningar, sprang vi förbi en enbent herre som i stället för fot hade en sorts stålskena. Men, visst var vi nöjda, eftersom vi trodde oss oförmögna att starta överhuvudtaget så sent som på fredagen.

– Du opererade ditt knä för några veckor sedan och tvingades till ett kortare uppehåll i träningen. Har detta påverkat formen och, i så fall, i vilken riktning? Det har också ryktats om en förkylning. Har det handlat om “chest cold” och hosta à la Bannister i Vancouver eller bara vanlig snorighet à la vanliga dödliga. Hade du några andra problem före, under eller efter loppet? Hur mår du idag?

– Kortare uppehåll! För en löpare är en vilodag en oändlighet! Uppehållet varade i 11 dagar, vilket måste anses som en ocean av tid. Ett kortare “långpass” på 16 km en vecka före Loppet ledde till träningsvärk samt en svår förkylning som lättade först dagen före loppet.

– Första halvan av loppet gick tio minuter långsammare än förra året i Stockholm, medan den andra halvan gick lika fort som då. Startade du medvetet långsamt eller var det trängsel i början? I Stockholm förra året hindrades du av en elak man i stingtrosor. Förekom något liknande här?

– Trängsel? Ni skojar! En bebis kryper snabbare än vad man “springer” i början. Det gällde att tänka i miles, vilket vid närmare eftertanke inte visade sig vara något problem. 3 miles är lika med knappt 5 km. Alltså borde man ligga på 26 min/3 miles för att få en hyfsad tid. Detta höll inte riktigt och osäker på att orka, intog vi en försiktig hållning. Strategin var att orka springa 30-35 km och sedan i värsta fall gå i mål. Men det gick egentligen som vanligt och kanske den försiktiga starten var onödig, men det får vi aldrig veta.

– Londonpubliken sägs överträffas i entusiasm endast av den i New York, medan Stockhom Marathon i jämförelse brukar liknas vid ett liktåg. Vad är din åsikt.

– Publiken var smått hysterisk men vi ska nog inte se ned på den i och för sig ganska tunnsådda svenska publiken. Londonborna är ändå ca 10 gånger fler än Stockholmarna, vilket naturligvis märks. Det råder dock något av en namnhysteri i London, alla har sitt förnamn väl synligt och blir därför mer påhejade. Dessa individualistiska yttringar är oss svenskar helt främmande.

– Hade du stöd av någon efter banan och hur märktes det i så fall? Hur hittar man varandra i London? Att leta efter en blå klänning på en folktom gräskulle, duger ju inte där. Sprang du med mobiltelefon?

– Uppenbarligen lyckades den medföljande påhejarskan få en skymt av mig vid 30 km ute i Docklands. Att uppfatta något inviduellt ansikte i publikhavet var dock en övermäktig uppgift, särskilt efter 30 km.

(Varför X här börjar kalla sig “jag” i stället för som tidigare “vi” är oklart (Asgams anm.))

– Minns du någon av de övriga deltagarna, någon särskilt pratglad eller lustigt utstyrd löpare eller kanske någon av de knappt åttio svenskar, som fullföljde? I prislistan hittar vi bland andra kocken Jan Boris-Möller som kom i mål på lite över sex timmar. Morsade du på honom i vimlet?

– Konstiga utsyrslar var så vanliga att de säkert kunde samlas ihop och få ett eget lopp i klass med Stockholm Marathon. Jag trasslade in mig i kedjorna som bars av ett förbrytargäng vid första vattenstationen. Jag sprang förbi stålmannen, Batman, Robin, Darth Vader, vilket säger något om min form. På tillbakavägen när löparna på väg mot Themsen tillfälligt möter löparna från Tower Bridge sågs en noshörning och ett antal andra konstiga figurer av mer lokal berömmelse.

– Enligt väderkartorna ska det ha varit ganska varmt, drygt 20 grader och soligt? I Paris i förra veckan var det över 25 grader och vattnet tog slut för de sista löparna. Tumultartade scener med okvädningsord och slagsmål utspelade sig vid vätskekontrollerna och ambulanserna åkte i skytteltrafik med utmattade löpare. I London hade man därför för säkerhets skull skaffat några tusen extra vattenflaskor? Hur fungerade langningen? Drack du bara vatten eller pinade du i dig lite äckeldryck också?

– Det fanns vatten minst varje mile och här och där äckeldryck som ändå gjorde viss nytta. Men jätteflaskan man fick i presentpåsen efter målgången kastades bort, någon måtta får det vara.

– Vår vän löparen brukar säga att tarmarna är maratonlöparens viktigaste organ. I lördags genomförde han ett så kallat mastodontpass för att träna dem, varvid han sprang och gick i fyra timmar och fyrtiofem minuter fullastad med välling i magen, bananer, choklad och sötsaker i fickorna samt en liter vatten i vätskebältet som han köpt på myrorna för trettio kronor. I passet ingick en 25-minuters matpromenad efter tre timmar. Experimentet utföll till belåtenhet, han kunde avsluta med några varv på idrottsplatsen i god fart och mådde sedan bra hela kvällen och hade god aptit. I ett riktigt maratonlopp ska man dock inte behöva bära med sig all näring själv. I Stockholm brukar det severas bananer, kexchoklad och druvsocker. Nytt för i år lär ska vara så kallade energybars från Maxim samt kaffe vid Stadshuset. Vilka godsaker (förutom margarin) bjöds man på i London?

– Vatten och Äckeldryck. Vaselin (smakade Pekka!). Inte förrän i målet fick man en påse med diverse saker, mest krämer och deodoranter (kanske i brist på dusch i målområdet?). Äpple, vatten, godis, torr powerbar (sparad som minne). För hungriga personer kan man tipsa om att ta med en rygga med matsäck.

– Årets höjdpunkt är naturligtvis Lidingöloppet, men innan dess står Stockholm Marathon på programmet. Ser du fram emot det eller kommer det, efter detta äventyr, att smaka som avslagen pilsner?

– Visst, det ska bli roligt. Vi vet inte hur en avslagen pilsner smakar.

– Gav London Marathon blodad fot vad gäller internationella maratonlopp. De långa platta raksträckorna i Berlin är kanske inget för den som knappt står ut med två kilometer mälarstränder, men kanske Paris kan vara lite charmigt med Seine, Champs Élysées, Bois de Boulogne och annat? New York ska vi bara inte tala om?

– Berlin tenderar att krocka med årets löparhändelse nummer 1, men vi får se! New York 2008, kanske skulle kunna gå att genomföra. Den sluge betraktaren kanske inser att målet verkar vara samtliga Marathon Majors någon gång i livet. Det vore inte helt fel.

(Med löparhändelse nummer 1 avses Lidingöloppet. World Marathon Majors omfattar London, Berlin, New York, Boston och Chicago (snits. anm.))

– När man går i mål efter ett maratonlopp brukar man få något som minne. I Stockholm förra året fick vår vän löparen en alltför stor T-shirt, men någon medalj med fint stockholmsmotiv såg han inte till. Vid ingången till stadion fick han dock av sin egen kranskulla en röd ros, som han efter hemkomsten ställde i vatten. Där står den än idag med gröna blad och utvecklade rötter, vilket han tolkar som ett gott maratontecken. Vad fick man efter fullbordat London Marathon?

– Denna fråga har redan besvarats, men svaret kan kompletteras med svart tröja och medalj. Samt en trevlig plastpåsa att förvara attiraljerna i.

– Vår sköterska drömde i natt att löparen åkte till Nepal för att under två timmar (!) bedriva höghöjdsträning inför Stockholm Marathon. Så illa är det nu inte, men måhända säger drömmen något om omgivningens syn på hans nördiga träningsmetoder. När det gäller det så kallade mastodontpasset ovan, verkar han för övrigt ivrig att få berätta, att när han kom hem och mätte på kartan i datorn, visade det sig att han tillryggalagt 42,3 km! Av dessa tycks han ha sprungit ungefär 33. Förra helgen var han ute på en liknande tur i jämt fyra timmar och påstår sig då ha hunnit 36,5 km. Med dåligt spelad likgiltighet återkommer han gång på gång till ämnet och verkar angelägen att få något slags kommentar. Har du någon att ge honom så han blir tyst?

– Jag vill minnas att Malin Ewerlöf körde långpass på upp till 32 km, vilket verkar vara en rimlig distans. Startnummer X ska dock inte säga något som nyss kört träningspass på 42 km. En arbetskamrat till X som tränar med Anna Rahm, brukar dock springa mellan Enköping och Uppsala och andra distanser. Han har belönats med ett skavsår stort som en femkrona. Gärna långpass, men någon måtta får det vara!

– Du var inte bara i London för att springa? Hittade du och din hustru på något annat skoj?

– Visst! Trevligt, men Brighton kändes mer kuperat än för två månader sedan. Maratonlår och Brightonbackar är inte kompatibla med varandra.

– Finns det i övrigt något att säga om London Marathon eller om löpning eller livet i största allmänhet?

– Nej

– Vi har glömt den viktigaste frågan: Startmusiken i London! I Stockholm och på Lidingö spelas som vi vet “Champagnegaloppen”. I Paris spelades i år ledmotivet ur löparfilmen “Triumfens ögonblick”. Hur låter det i London när startskottet gått?

– Man skulle kunna tro att “Rule Britannia” eller “Land of Hope and Glory” eller åtminsotone “Liberty Bell” av John Philip Sousa ljöd ur högtalarna, men startnummer X minns ingen startmusik. Kanske var han alltför gripen av stundens allvar eller, hemska tanke, spelades ingen musik. Vi vet inte. Däremot ljöd mycket annan löpvänlig musik ur högtalarna på startplatsen, som t ex The Proclaimers gamla hit “I´m gonna be (500 miles)”.

– Snitsaren tackar för de intressanta svaren.

¤

Stockholmshalvan 2007

 

Stockholm Halvmarathon, före detta Sankt Eriks-loppet, före detta Stockholmsloppet, i framtida löparmun lämpligen kallat “Stockholmshalvan” sprangs i lördags i prima löparväder. Startnummer X var pigg och glad efter loppet och svarade villigt på alla frågor från sin lilla, men ack så trogna beundrarskara. Då vi anar, att även en större allmänhet kan ha intresse av hans berättelse, ber vi den sympatiske 46-åringen om ännu en intervju.

– Får vi det?

– Jo.

– Får vi säga “du”, eller kanske rentav “hörrödu”?

– Öhrrödu! , går bra.

– Ska det tolkas som: “Det går bra att säga “Öhrrödu””, eller som: “Ja, öhrrödu, det går bra att säga både “du” och “hörrödu””?

– Öhrrödu, det går bra att säga både “du” och “hörrödu” och “Öhdubah!”

– Du mosade ditt personliga rekord och sprang på dryga 1.35. Fattar du hur fort det är?

– ??

– Snitsarens löpande vän och namne, nedan för enkelhets skull kallad L, vågade inte springa detta lopp i år på grund av fotskada. Förra året hängde han på dig i ett par kilometer och var i mål inte mer än drygt 6 minuter efter. I år stod han bara och gapade. Han fattade ingenting. Gjorde du?

– Nä!

– Tror du att L någonsin kommer att få springa i samma startgrupp som du igen?

– Ja, varför inte?

– Du gick ut hårt från början. Vår vän L sa varje gång han såg dig efter banan, att “det där pallar han aldrig”. När vi tillsammans letade efter dig efter loppet för att gratulera, sa han att “den stackarn står väl och spyr nånstans”. Hans farhågor visade sig dock i båda fallen obefogade. Var du aldrig orolig själv, att den hårda utgångsfarten skulle knäcka dig?

– Jo, fast det kändes inte så hårt.

– Inför en häpen församling efter loppet knappade du med illa dold stolthet fram ett antal lagrade mellantider på din fina löparklocka. Det visade sig att du inte bara sprungit “med” utan också “som” ett urverk. Femkilometerstiderna låg om vi minns rätt mellan 22.31 och 22.51. Hur fungerar egentligen en sån där liten makapär och vad kostar den?

– 300 kronor. Lundbäck har en likadan, i hans fall gratisklocka.

(Lundbäck är tydligen en löpande vän till X (Asgams. anm.))

– Vad är det för märke? Löparen L är sugen på att köpa en, när han nu sparat 400 kronor genom att inte springa här. Vad ska han säga att han vill ha, när han går in på Löplabbet eller Runner’s Store? Han är rädd att de där unga expediterna i slimmade trikåer ska skratta åt honom.

– En billig klocka, den billigaste de har. Den som sågs är från Runners wörld. Lundbäck har tydligen fått sin gratis, billigare kan det inte bli. Jag blev lurad på 300-350 kronor. Minns platsen men ej priset.

– När du köper en Forerunner eller Garmin, så är vännen L spekulant på den gamla klockan, som då inte bör vara mycket värd. Har han första tjing?

– Jag har en pulsklocka som jag inte verkar kunna förstå mig på. Kanske det vore något?

– Placeringslistorna brukar ändras något efter hand, men enligt den senaste torde du ha varit bland de 900 första av alla som ställde upp. I den inofficiella klassen “alla män och kvinnor över 45 år” lär du ha varit bland de 140 bästa. Fattar du, 140 personer, det är ju inte fler än vad som får rum i ett ordinärt cirkustält. Hade du någon koll på dina veterankollegor under loppet? Brukar du, när du springer förbi någon eller (mer sällan) blir omsprungen, tänka att “den där tanten är nog äldre än jag”?

– Såg inte mycket gamlingar, tog rygg på en dam, eftersom de har en tendens att springa jämnt.

– Kanadensaren som vann hade förberett sig med höghöjdsträning genom att under veckan bestiga (den krympande) toppen av Kebnekajse. För tre år sen försökte du dig på fjällvandring i Jämtland en vecka före Lidingöloppet. Då stapplade du i mål på en tid som till och med L kunde ha klarat av. Inför loppet i lördags påstås du tvärtom ha tränat så nära havsytan du kunnat. Hela sommaren har du snubblat fram bland stenar och rötter i strandbrynet på en liten ö i Stockholms skärgård. Det sägs att det en sommar för länge sen bodde en kompositör på ön. Han lär ha låtit frakta ut en hel flygel. Vad var det han hette nu igen?

– Gösta Nystroem? Invar Lidholm? Ture Rangström? Adolf Wiklund? Harry Brandelius? Stravinskij?

– Om svaret ska tolkas som en motfråga med svarsalternativ, gissar vi på Adolf genom uteslutningsmetoden. Gösta föredrog som bekant västkusten och havet, Igor och Ture hade landstigningsförbud på ön, den förre av militära skäl och den senare emedan han tonsatt Strindberg, och någon Invar har vi över huvud taget aldrig hört talas om. Harry slutligen hade ju ingen flygel. Är detta riktigt?

– “Invar sin egen lyckas smed” sa alltid morbror Hjalle. Harry var nog inte känd just för sin flygel. Adolf klingar bekant.

(“Morbror Hjalle” var inte morbror till startnummer X men väl till dennes mormor. Han hade sina rötter i Malmö men framlevde sina dagar på Kungsholmen vintertid och Stora Essingen sommartid. Han var känd för sina sparsamma men tunga visdomsord (snits. anm.))

– Hur långt har du sprungit som längst under ett pass ute på nämnda ö?

– 60 minuter, räknar ej sträckan, bara tiden.

– Tänker du åka ut dit och ta några varv längs stranden också inför Lidingöloppet.

– Nej.

– Du var ju, sägs det, biolog från början. Hur kom det sig egentligen att du började med löpning i stället. Kan man säga att du “halkade in på ett bananskal”?

– Jag har alltid velat springa långdistans. Jag beställde Anders Gärderuds långdistanstips från Kalle Ankaklubben, fast sedan tog det nästan 300 år innan jag gjorde slag i saken.

– Vår sköterska påstår att du aldrig varit med i Kalle Anka-klubben, men däremot i Fantomenklubben. Hittar du inte bara på alltihop? Är det verkligen sant, det där med Kalle Anka och Gärderuds tips?

– Det är möjligt att något medlemsskap i KA-klubben inte fanns, däremot hade de en satsning på friidrott där man mot erläggande av porto kunde erhålla en broschyr med friidrottstips i diverse discipliner, “Så tar du anabola” av Ricky och Honta, men även långdistanstips av Anders Gärderud och Ulf Högberg.

(Med “Ricky och Honta” avses Ricky Bruch och Hans “Honta” Höglund, som fortfarande har (och för all framtid lär få behålla) de svenska rekorden i diskus respektive kula (snits. anm.)).

– De ständiga motvindarna över Uppsalaslätten, har härdat och slipat många storlöpare genom åren. Från Osaka i veckan har vi hört, hur Janne Holmén och Anna Rahm under maratonloppen därstädes sprungit om den ena tröttnande löparen efter den andra. Under ditt lopp i lördags förbättrade du också din placering från 10 km in till mål. Brukar du också träna i motvind eller varifrån har du fått den där härliga förmågan att “jobba ända in i kaklet”?

– I Uppsala har man inget val, vilket håll man än springer åt är det alltid motvind.

– Många löpare har någon melodi eller några ord att ta ta till, när tröttheten sätter in. Vi läste i en löpartidning om en, som brukade upprepa frasen “Nu är det tandkött som gäller”. Har du något liknande knep?

– ??

– Vår vän L funderar på att i nästa långlopp testa en gammal känd travestering av Karin Boye, “Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är väggen som är mödan värd”. Vad tror du om det?

– Låter inte trevligt, vem vill springa in i väggen, möjligen igenom den.

– Enligt McMillans löparkalkulator, bör man kunna springa ett maratonlopp på 3 timmar och 2o minuter, om man springer halva sträckan på 1.35. Inte fan kan du väl det?

– Självklart inte. Hur skulle det gå till?

– Någon räknenisse på “löparforum” har konstaterat att hyfsade löpare, som samma år sprungit både Stockholmshalvan och Lidingöloppet, har avverkat det senare på i snitt 1,6 gånger så lång tid som det förra. Får vi se ett lopp neråt 2.30 från dig den 29 september, eller tänker du, som vår vän L, om han kommer till start, softa runt och njuta?

– 2.30 i de backarna? Nä!.

– Utan?

– Jag tänkte nog försöka springa på under 2.50.

– President Bush den yngre sägs under sin presidenttid ha sprungit den engelska milen på under sju minuter. Den lite äldre svenske riksbankschefen Stefan Ingves, gammal löpare och numera god motionär, har enligt tidningen “Runner’s World” försökt göra om bedriften och lyckats. Vår vän L lär också umgås med liknande planer. Enligt McMillans formler bör du klara “lilla drömmilen”, det vill säga springa sträckan på under sex minuter. Vad tror du?

– Vet inte.

– L satte ju rekord på 10000 meter för ett par veckor sen med 48.55. I lördags var din mellantid på sträckan fyra minuter bättre. Hur fort tror du att du skulle kunna springa 25 varv nere på “Studenternas” om du fick ett par Adistar Comp 4 på fötterna?

– 48.54 kanske?

– Bilderna från “Photomotion” visar hur du någonstans efter 10 kilometer springer förbi två löpare, som du sedan i mål är mer än två minuter före. Ditt löpsteg ser, om inte vackert så i varje fall, kraftfullt ut och på armföringen har vi heller inget att anmärka. Ögonen däremot verkar helt borta. Löparblicken tycks ha förirrat sig i ett fjärran ingenting. Varför blir du så vindögd, när du springer?

– Jag gör mig aldrig på bild, särskilt inte på Photomotionbild. Kan man lägga in en beställning om att slippa hamna på deras hem(sk)sida?

– Har du aldrig tänkt på att hålla för nummerlappen när photomotionkillarna höjer sina kameror?

– Kan man det? Det låter som hastighetskameraskolk och det är väl förbjudet eller åtminstone moraliskt förkastligt.

– Tror du att vår vän L är slut som löpare?

– Naturligtvis inte!

– Tack och lycka till !

– Tack!

Löparen

Det har sagts att snitsaren hade ett fåtal bekanta men saknade riktiga vänner. “Löparen”, som tidigare nämnts, var kanske den enda förutom hans sköterska, som fick komma honom någorlunda inpå livet. De delade ju idrottsintresset och deras pratstunder i samband med löparens långlopp kom även snitsarens läsare till del under flera år i form av ordagrant utskrivna intervjuer, av vilka samtliga pliktskyldigt återges i kronologisk ordning här nedan De läsare som inte roas av medelmåttig veteranlöpning kan emellertid med gott samvete välja bort nedanstående textmassa:

Sankt Eriksloppet 2006

2006 års Sankt Erikslopp genomfördes i lördags i behagligt löpväder och inför en entusiastisk publik. Av 4733 startande fullföljde 4579 löpare. Startnummer 2870 kom med tiden 1.52.12 preliminärt på 2039:e plats. I klassen M 60-65 blev placeringen 29 av 111 fullföljande. Därutöver sprang 11 gubbar över 65 år och 3 damer över 60 år fortare. Han såg pigg ut i mål och ansåg sig nöjd med sin insats. Så här berättar han själv om loppet:

“Startskottet avfyras men ingen champagnegalopp hörs. När jag springer över den röda pip-mattan, där alla andra löpare trycker på sina fina sportur som de fått från tidningen “Runners World”, försöker jag tolka sekundvisaren på min lilla klocka som jag köpt på Myrorna för trettio kronor. Resten av loppet blir sen ett knepigt uträknande och memorerande av mellantider. Publiken står tät vid Kungsträdgården och jag följer med strömmen av löpare, osäker på farten, med maratonloppets felbedömning i minne. Noterar att Bruno Rimbe, veteran från Vallentuna med en obruten svit i Stockholm Marathon på meritlistan, springer förbi på insidan. Om jag orkat följa honom hade jag blivit två minuter snabbare. Väljer i stället att hänga på nummer X från Uppsala, som för dagen löper i långbyxor och har deklarerat att han ska ta det lugnt och se det hela som en träning inför Lidingöloppet. Senare drar han också en vals om att han dagen innan under en promenad i Tromsö snubblat på en trägren och sträckt sig. Som om det skulle växa träd så långt norrut. Vid första vätskekontrollen på Torsgatan efter 2,5 km sveper denne dock sin mugg på nolltid och försvinner sedan ur mitt blickfång med en hastighet av ungefär fem meter för varje löpta hundra meter. Han fortsätter i samma takt (5 min/km) och kommer följakligen i mål på drygt 1.45 medan jag hittar ett eget lagom tempo (c:a 5.15 min/km) och nytt sällskap, som dock byts ut i oredan vid varje vätskestation. Två damer med hästsvans minns jag. Hur gick det för dem? Vi borde ha nummerlappar på ryggen också. Att springa förbi och vända sig om passar sig ju inte. Många tankar fladdrar förbi, men inte mycket fastnar i minnet under ett sånt här lopp. På Kungsholms Strand kommer en kort, lätt regnskur. Ur ett fönster på Lindhagensgatan brölar en förfriskad man något i stil med att “Sätt lite fart era djävla sopor!”. Vid Rålambshovsparken står sambaorkestern med de lättklädda dansöserna kvar sedan Stockholm Marathon. Att de orkar. På Norr Mälarstrand börjar jag leta i publiken efter en flicka i blå klänning, som jag givit mina beräknade mellantider till. Först efter Stadshuset vid Tegelbackens viadukt ser jag henne på långt håll. Jag vinkar glatt med båda armarna men kan inte göra traditionella “höga fem” eftersom hon står bakom ett räcke fem meter upp. Jag känner mig pigg och tänker att “detta är roligt och kommer att gå lätt”. Vid Munkbron möter jag löpargurun Anders Szalkai på väg mot mål. Täten har då redan passerat. På Söder Mälarstrand börjar jag känna mig lite sliten, som det heter på maratonspråk. Tempot sjunker (till c:a 5.30 min/km) men jag vet att jag kommer att orka. En och annan springer om mig, bland annat en långsmal gubbe med en egendomligt framåtlutande, eller snarare framåtramlande löpstil. Jag kan inte ta ögonen ifrån honom. Hur gör han när han ska stanna och dricka? På Bergsunds Strand gormar en arg, instängd taxichaufför på bruten svenska att han förlorar en massa pengar. På gräsplanen vid Hornstulls Strand har de rest ett stort cirkustält. I de långa sugande backarna som sedan kommer upp mot Söders höjder springer jag förbi många trötta ben, av vilka en del går, särskilt i den sista knixen upp till korsningen S.t Paulsgatan-Ragvaldsgatan. Jag får ett infall att ropa att det är den sista backen och att det sen bär nerför, alla känner ju inte banans topografi så väl som jag, men jag avstår och koncentrerar mig på att slappna av och samla kraft nerför Götgatan. Munkbroleden är sedan oväntat kort och lätt. Vid Norrbro söker ögonen åter efter den blåa klänningen men finner den inte förrän efter loppet. På upploppet i Kungsträdgården har man lagt ut något slags sviktande gummimatta. Jag bjuder publiken på en 75-metersspurt. När jag springer över den röda pip-mattan räknar jag snabbt ut min sluttid till 1.52.15 vilket stämmer ganska bra med den officiella. Även min mellantid 52.05 vid 10 km visar sig riktig. Jo, nog går det att springa halvmaraton även utan slimmade kläder i funktionsmaterial och senaste elektronik”, avslutar han skrattande.

På målbilden från 2006 års Sankt Erikslopp, som visas på loppets hemsida, syns i nederkant den omtalade röda pipmattan, men någon “utlagd sviktande gummimatta”, som den citerade löparen i snitsarens senaste brev berättar om, står inte att finna, inte ens en tillstymmelse till sådan, bara gatsten. Hann de lägga ut den på tio minuter efter att bilden enligt klockan togs, eller fanns svikten helt enkelt i löparens ben och de Nike Pegasus som han köpt våren 2005 på Myrorna. Sprang han måhända som i en dröm, i ett lyckorus eller, tvärtom, yrande av trötthet. Kanske sprang han heller aldrig förbi något cirkustält och kanske inbillade han sig bara de halvnakna dansöserna vid Rålambshov. Kanske var det ingen flicka som vinkade till honom vid Tegelbacken utan bara fantomen i sin blåa overall. Kanske sprang han inte alls och inte startnummer 3157 eller någon av de andra heller. Kanske har loppet, i likhet med fotblls-VM 1958, överhuvudtaget aldrig ägt rum. Kanske är det inte snitsaren som sitter här vid bibliotekets dator utan Lars Leijonborg. Men regnet, som faller utanför fönstret idag, måste väl ändå vara regnet. Eller?

Lidingöloppet 2006

Lidingöloppet, årets höjdpunkt för alla löparnördar, gick av stappeln i lördags i stickande sol och inför en högljudd publik. I tremilsloppet startade en satans massa löpare och de flesta tycks också ha tagit sig i mål. Det ansågs ha varit tunglöpt i värmen och startnummer 50091 från Vallentuna, i år försökskanin åt ett forskarlag från Karolinska sjukhuset, bröt loppet efter halva sträckan, men tycktes lika glad för det. Han skyllde kort och torrt på att han “hade nåt skit i kroppen” och att han “inte ville riskera sin hälsa för en sketen medalj”. För snitsaren är han dock villig, för att inte säga ivrig, att berätta mer om sin ovanliga löpardag. Låt oss lyssna:

“När jag kommer ut på trappan har jag solen i ögonen. Det känns inte bra. Jag är feberfri, men kroppen är full av antilöparvirus. Hela vägen till Lidingö känner jag efter och undrar hur jag mår, men jag får inget svar. För medicinmännen från Karolinska förklarar jag att jag kanske kommer att bryta loppet. Varför säger jag så? Under vandringen upp mot Koltorps gärde känns benen pigga men inte resten av kroppen. Ögonen är trötta och hjärnan skvalpar för sig själv. Runt omkring tjattrar löpare nervöst och förväntansfullt om de strapatser som väntar. “Abborrbacken”, nickar de menande åt varandra. “Dit är det 25 km”, tänker jag. Tidigare på dan har jag mött ett kusinbarn med det osannolikt låga startnumret 599, men annars tycks hela ön idag vara full av idel okända löparnunor. Maratonräven Bruno Rimbe tycks inte lockas av Lidingös backar. Hans Furuland (ej att förväxla med Hans Furuhagen, den skojige historikern) är anmäld men startar inte. Vet för övrigt inte hur han ser ut. Startnummer X från Uppsala syns inte förrän efter loppet, då behängd med en fånig plåtbit i ett band runt halsen. Det visar sig att han som vanligt sprungit ungefär lika fort som vanligt. Den mannen kan man ställa klockan efter. På startgärdet slår jag mig ner i skuggan och lägger huvudet i knät på en flicka i blå klänning som inte vikit från min sida på hela morgonen. Hon klappar mig lugnande på huvudet, dessvärre mothårs så att min löparfrisyr blir förstörd. Skit samma, jag kommer nog ändå inte fram till fotomotionkillarna. Var tionde minut ljuder ett startskott åtföljt av några takter champagnegalopp. Dessa toner, påhittade år 1845 av H.C. Lumbye, brukar vara långloppens höjdpunkt, men i år hjälper de mig inte mycket. Före starten går jag upp i skogen för att slå en sista drill. Där upptäcker jag att hela backen är full av inte bara herrar utan också damer i samma ärende. “Här är icke man eller kvinna, här är vi alla nödiga löpare” inser jag. När jag sen går in i startfållan, är redan uppvärmningsgympan i full gång till glad musik. Jag gör några knäböjningar i ett hörn. En hurtig tjej uppmanar oss i högtalaren att vinka, men av mig får hon bara ett diskret finger. När skottet smäller gäller det att ha björnkoll på klockan. Sifferminnet sätts sedan på svåra prov under loppet. Starten går ju på fel ställe och de primitiva pipbågarna, som ska ge officiella mellantider, sitter lite hur som helst. Lite bättre kunde man kräva för 425 kronor. Jag hamnar nånstans mitt i gröten och följer med i dess långsamma fart. En ung löpare tar ett steg upp på en sten och stilar med ett språng ut i luften. Några andra flåsar däremot betänkligt redan efter 300 meter. Hur har de hamnat i startgrupp 5? Nere vid Stockbysjön blir det stockning och farten sjunker lite till, men det gör mig inget idag. Första kilometern passeras på 6 minuter, den andra fem sekunder snabbare, den tredje likaså. En svartklädd dam med en brun hästsvans ser att jag tittar på klockan. Hon frågar om inte den första kilometern var lite för lång. Jag informerar henne om att den egentliga startpunkten, från vilken tiden dock inte räknas, var vid en skylt vid en ek nere i kröken efter så där 200 meter, eller i mitt fall en minut och tjugo sekunder efter startskottet. jag tillägger att vi tycks ha startat i ungefär 6-minutersfart, varpå hon svarar att det passar henne bra. Jag försöker sen hitta något mer att säga, nu när jag fått en kamrat i spåret, men hon förvinner i vimlet. Kanske lugnast så. Hur konverserar man en främmande dam? “Mycket folk här idag. Kommer du ofta hit? Törs man fråga efter ditt startnummer?” Snart nog får jag dock annat att tänka på. Jag har börjat ana oråd. Benen springer lätt men resten av kroppen vill säga något annat. I backarna börjar det bli lite segt trots den låga farten. Skylten 5 km når jag på exakt en halvtimme. Vid vätskekontrollen sen tar jag en mugg sport och en mugg vatten. På marken har det blivit en enda lervälling, som jag bättrar på genom att hälla vattnet över huvudet, varvid jag också slutgiltigt förstör min löparfrilla. Annars är banan så torr att det dammar när vi klampar fram. När jag kommer ut på asfalten efter 7 km bestämmer jag mig definitivt för att bryta loppet. Det gäller bara att göra en snygg sorti. Vid kyrkviken står flickan i sin blåa klänning, nu i sällskap med en ung dam i snofsig vit blus och eleganta gräddgula korksandaletter. Mitt eget kött och blod i lyxförpackning, vad mer kan jag begära!! Jag stannar och växlar några fraser, överväger att kliva av för gott redan här, men väljer att fortsätta svängen runt Fågelöudde för att sedan möta dem i “Mörka skogen”, dit de de ämnar ta sig med hjälp av karta och kompass. Stigarna bort mot Elfvik är också banans löpvänligaste parti. Vill man inte missa. För säkerhetsskull går jag i ett par av de få uppförsbackar som bjuds och vid drickakontrollen tar jag mycket god tid på mig. Vid skjutbanan efter 12 km ligger invid spåret en man i framstupa sidoläge. Runt honom har några hjälpande samlats. “Där ligger du och här springer jag”, tänker jag. Det är då jag äntligen hör rösten som väser i mitt öra: “Memento mori”. Det är en liten slav som sitter på mina axlar och försöker göra sig hörd. Han måste ha suttit där hela loppet, ja, när jag tänker närmare efter, i flera dagar. Inte konstigt att det är lite tungt. Så småningom, eller närmare bestämt 1 timme och 32 minuter efter start springer jag under pipbågen, som alltid är rätt placerad vid 15 km-skylten. Vid matkontrollen tar jag en bananhalva och två bullbitar och beger mig sorglöst, ömsom gående och ömsom stilande med spänstiga löpsteg, genom den backiga mörka skogen. Jag vill säga till löparpacket att jag inte längre tillhör deras skara. Efter tre kilometer återser jag de två flickorna. De har väntat länge och blir glada att se mig, eftersom de nu äntligen får trassla sig hem till civilisationen. Jag kastar en sista blick på alla de trötta löparna innan jag lämnar dem och tänker att resten hette Hillevi och sen så var det rast”.

Löparen.

När snitsaren en dag äntligen lyckades fånga in sin vän, löparen, för en pratstund, var frågorna från den förre många och när den senare väl hämtat andan, lät svaren inte heller vänta på sig:
– Du springer och springer?

– Springa är roligt.

– Vi brukar kalla dig allt möjligt, “Löpis”, “Löpar-Nisse”, “Den talanglösa löparnörden”, “Löpar-Miffo”, vilket namn tycker du bäst om?

– Nu kan du kalla mig “Number 7498″!

– Ditt startnummer i Stockholm Marathon?

– Precis !!!

– Det ser du fram emot?

– Hur är det man säger? Med blandade känslor.

– Det gick visst inte så bra sist?

– Nej fan! Något sket sig. Efter tre sega mil i lusig 6-minutersfart tappade jag lusten totalt och började gå. Du fattar? Sex minuter per kilometer!! Det lufsar jag ju på vintern i snömodd och i full vinterskrud. Vete fan vad som hände. Såg fel på klockan också. Helt snurrigt! Fast jag kom ju i mål i alla fall.

– Kan det inte ha varit värmen?

– Ja, många klagade. Läste nyligen om en snubbe, god för 4.30, som raglade i mål på 5.30 efter att ha spytt ett par gånger på Flemminggatan. Själv hade jag krafter kvar i mål och mådde skapligt tills ett tag efter loppet.

– Och då mådde du hur?

– Det minns du nog.

– Det verkar trevligt att springa maraton?

– Ja, inte sant.

– Och i år?

– Mitt främsta mål är att behålla maginnehållet hela kvällen. Jag tror att man kan träna upp digestionen och metabolismen. Tarmarna är lika viktiga som benen, brukar jag säga. Nu kan jag i alla fall springa i tre timmar och ha aptit efteråt. Har börjat käka banan på långpassen. Lägger sig dödsskönt i kistan. Ska testa några riktiga mastodontpass i vår med mycket gallowalking och riktig matsäck.

– Gallowadå för nånting?

– Gallowalking. Jeff Galloway, en amerikansk löparguru, förordar regelbundna gångavbrott i löpningen. Kortare för eliten och längre för motionärerna. Han påstår till och med att det är det effektivaste löpsättet på tävling.

– Då måste man ju springa desto fortare när man springer?

– Precis! Klart att killen har fått saftigt mothugg. På nätet kan du läsa hur han hudflängs av andra maratonlöpare! Själv gallowgick jag i flera år utan att veta vad det hette. Nu blir det mest LSD.

– Du menar “runners high”?

– Tokstolle! LSD betyder “long slow distans”. Långpass i snacktempo, säger en del. Veckans höjdpunkt säger jag. Man drar iväg ett par mil i ett omväxlande landskap med lite dricka och en banan i fickan.

– Hur långt?

– Runt 25 km en gång i veckan. Däremellan springer jag 12,2 km två eller tre gånger. Säg att jag lubbar sådär fem, sex mil i veckan. Det blir kanske lite mer i vår när jag kommer ut på fina stigen.

– Och vad håller du för fart, när du, som du säger, lubbar?

– Strax under 6 minuter per km om jag springer långsamt. På korta flåspass går det fortare. Mina vanliga 12,2 km tar mellan 66 och 72 minuter. Skumt nog kutar jag i snitt ett par minuter fortare än förra vintern, fast jag är ett år äldre. Kanske var snön värre förr. Man glömmer.

– Varför just 12,2 kilometer?

– Det är 6,1 km till Gustav Vasakullen i Lindholmen. Cykelbanan dit brukar vara välplogad.

– Samma väg varje gång, det låter lite tråkigt?

– Hemligheten är variation. Ibland joggar jag hela vägen och ibland flåsar jag hela vägen. Ibland lubbar jag snabbare dit och joggar hem. Ibland tvärtom. Man kan också växla tempo här och där med snuttar i 5-minutersfart eller jaga på i alla uppförsbackar. Jag vet aldrig från början hur jag ska springa. Riktigt tråkigt blir det aldrig.

– När du växlar fart, blir det VO2-max då eller VDOT enligt Jack Daniels eller mera som tröskelintervaller med joggvila?

– Oj, här har vi killen som har läst på! Nej, fan, jag lyssnar på kroppen och ger den vad den säger att den behöver. Mera som något slags pruttlek kanske.

– Pruttlek?????

– Träningsformen “fartlek” uppfanns på 1930-talet av den svenske fridrottstränaren Gösta (Gösse) Holmér och blev snart spridd över världen och det svenska ordet lånades, såsom till exempel även “ombudsman” och “smorgasbord”, oöversatt direkt till engelskan. Eftersom många löpare, liksom jag själv, släpper väder när de springer, torde många tråkiga träningspass i de engelsktalande delarna av världen ha lättats upp av de rektala och anala skämt som varit ofrånkomliga. Gösse Holmér var för övrigt far till Palme-spanaren Hans Holmér.

– Varför pratar du som snitsaren plötsligt?

– Gömde bort !

– Brukar du också själv skoja om att, som du uttrycker det, “släppa väder”?

– Inför långlopp hade jag förr en, som jag tyckte då, skojig dräpande replik i  bakfickan.

– Och hur lät den?

– Jag har raketmotor”!

– Det var väl inte särskilt roligt?

– Jag vet en annan löpare som brukade säga: “Varför kom det en sån hård prutt?”!

– Det var värst?

– Fast jag pingde fortaje än han !

– Du verkar lite ensam. Du kanske saknar någon att skoja med när du är ute och tränar?

– Ibland springer jag med en löparkompis som heter A.

– Berätta?

– Hon har brunt hår och är snäll.

– Är det allt?

– Okej, då. 55 år. 169 cm. 63 kg. Vilopuls runt 60. Maxpuls okänd. Springer ett par mil i veckan. Lite mer kick i steget bara så grejar hon lätt milen på under en timme. Rasande grann är hon också.

– Och du? Hur fort springer du en mil?

– Har kämpat mig under 50 minuter en gång på bana, men det var satans flåsigt. Håller mig hellre en eller ett par minuter däröver. Det är alldeles för jobbigt att försöka maxa så korta sträckor. En mil är för kort för att gå ut löst och hålla igen och för långt för att ligga och mala i tröskelfart hela vägen. Hellre halvmaraton och helst ännu längre så att man kan softa i början. Gillar inte att bli trött.

– Anders Gärderud har sagt att maratonlöpare måste älska smärta. Din håg ligger tydligen åt annat håll?

– 42195 meter känns helt klart djävligt långt. Det är mycket en psykisk grej det där. Det gäller att hitta ett skönt tempo och inte tänka framåt. Då kan man nog kuta 32 km i hyfsad fart. Typ fram till Västerbron andra varvet. Sen får man ta ett snack med latmasken som börjar gnaga i bakhuvet. Man får bjuda honom på en banan och sen lura honom typ en kilometer i taget. Sånt kräver diplomati. Maskjäveln har ju veto och är inte är tappad bakom en vagn heller. Man får tänka på, att efter tre mil är man inte längre samma löpare som en gång stod på startlinjen. Ungefär så.

– Jag förstår?

– Det tror jag inte !

– Blir det något lopp före Stockholm Marathon?

– Funderar på halvmaran Kungsholmen runt som en lagom tempoträning tre veckor före Stockholm. Risken är att man dras med i rusningen i början och sen får blodad tand och försöker maxa för att persa. Lubba andfådd i två mil är inget man ser fam emot. I Sankt Eriksloppet hängde jag ju på en yngre snubbe i idiottempo. Hade kunnat sluta illa om jag inte lugnat mig i tid. Gick bra den gången.

– Om vi minns rätt kom du i mål på förnämliga 1.52.12 Är det ditt bästa tävlingslopp?

– Kan nog tyvärr inte springa så mycket fortare. Lidingö 2005 var jag också nöjd med. Kunde dock ha slagit den tiden (3.11 nånting) i höstas om det inte skitit sig. Kanonform en vecka före och kanonform en vecka efter, och så bara bajs däremellan. Nåt virus typ. Men det är sånt man får ta som långskubbare. Det går fler tåg till Lidingö.

– Och bussar?

– Ha ha !

– Och ditt närmaste mål?

– Att det ska bli barmark och torrt så jag kan snöra på mig mina sommar-Asics och dra iväg på fina stigen! “Asics Cumulus” heter dom egentligen.

– Vad har du haft på fötterna i vinter då?

– Asics Gel 1100. Jag kallar dom vinter-Asics. Dom har gått långt mer än 100 mil nu.

– Vi har hört att man helst ska byta löparskor som använts så länge?

– Says who? Löparskotillverkarna? Dom påstår ju till och med att skor som stått för länge på hyllan inte får användas eftersom stötdämpningen försvunnit. Jag läste nyligen en artikel av nån ortopedsnubbe som sa att allt sånt var nys. Han hade forskat och sett att dom dyraste skorna med specialframtagen superstötdämpning gav mest skador. Han förordade skor med platta tunna sulor. Typ barfota.

– Nu skojar du?

– Seriously! Han menar att stötdämpning och upphöjda fotvalv i skorna gör att fotsulan inte känner av trycket mot marken och därför ger fel signaler till hjärnan som sen ger fel signaler till alla inblandade muskler från ryggen och ner till tårna med olika skador som följd. Gamla pjuck var bättre än nya om dom inte var snedsprungna.

– Så du behåller dina “pjuck” ett tag till?

– Tills dom blir sneda eller faller sönder. Mina gamla Nike Pegasus, som jag köpte på Myrorna för några år sen, räcker nog hela karriären. Används bara på asfalt. Fortfarande som nya. “Maratondojorna”, kallar jag dem.

– Nike Pegasus ? En segergudinna på en flygande häst? Är det det som är “runners high”?

– Man kan ju alltid hoppas !

– Asics då, vad betyder det?

– Det är ett sånt där anagram: “Anima sana in corpore sano”.

– Brukar det inte heta “Mens sana in corpore sano”?

– “Msics”? Vem fan skulle köpa såna dojor? Mstislav Rostropovitj kanske !

– Springer han?

– Ett namn jag hört bara.

– Det är en världsberömd cellist*. Dessutom heter det “akronym”. Ett anagram är ett ord, som innehåller samma bokstäver som ett annat, ehuru omkastade. Även en mening kan vara ett anagram på en annan. Specialfallet “palindrom” blir likadant läst från båda håll.

– Whatever !

– En sund själ i en sund kropp”? Är det så du känner dig, när du, som du säger, “snörar på dig dina Asics och drar iväg på fina stigen”?

– Jag svarar som Gunder Hägg: Spring själv gubbdjävel !

– Du menar nog Artur Häggblad? Efter en vasaloppsseger ska han ha besvarat landshövdingen Bernard Erikssons fråga, hur det kändes, med ett ilsket “Åk själv gubbjävel”. Yttrandet har på senare tid även felaktigt tillskrivits såväl Tomas Wassberg som Ingemar Stenmark. När det gäller Häggblad berättas också att han vid ett annat tillfälle på en försynt radiofråga, om han hade någon att hälsa till, ska ha svarat: “Åka skidor är ett hundliv. Jag önskar jag vore död. Hälsa till vem som helst!”

– Whatever, whatever! Men seriously, Snirro. Spring själv! Du är ju gammal idrottsman. Vi har samma skonummer och nu tittar solen fram. Du lånar mina sommar-Asics så tar jag vinterpjucken! Jag kör ett lätt softpass idag. Häng på!

– Sa du softpass? Vill bara påpeka att en annan har gjort 55 på 400 meter**. Take a close look at this face, man, because you won’t see it no more när vi lubbar där ute. Gubbdjävel?

*)   Rostropovitj dog senare samma år (Asgams anm.).

**) Det har senare visat sig att snitsaren i en tiokamp på Lidingövallen 1967 sprungit 400 meter så fort som 54,3 sekunder (Asgams anm.).

Kungsholmen runt 2007.

Idrottsmän, som intervjuas omedelbart efter sina bedrifter, brukar inte ha  mycket vettigt att säga. “Fy fan alltså! Helt jävla underbart! Helt jävla underbart!”, brukar vara det intelligentaste man kan uppfatta mellan flämtningar och oartikulerade krigsdansskrik. Efter en del långlopp har vi också sett och hört Anna Rahms fladdrande huvud haspla ur sig svårhörbarheter värre än på sin tid Reefat El-Sayeds. Snitsaren har därför väntat några dagar efter halvmaratonloppet Kungsholmen Runt, innan han uppsöker sig sin vän, löparen, för en pratstund:
– Hur känns det i benen?

– Inte värre än efter ett vanligt långpass. Andra kroppsdelar tycks däremot ha tagit omotiverat stryk.

– Ett av våra alteregon, låt oss kalla det “T”, var ute i skärgårn i söndags. Där lär han ha jämnat till en badmintonplan och grävt ett hål till en fånig pionplanta. Gissningsvis har du också fått en förhårdnad under höger tumme?

– Ja, jädrar i det.

– Dina ryggbevär före loppet torde på samma sätt ha sin grund i att snitsaren suttit snett vid sin dator. Så går det till i dubbelgångarnas värld. Vi tvingas bära spåren av varandras synder. Oddvar Moen använder ordet “stigmatisering” om fenomenet?

– Jag tycker det låter mer som “voodoo”.

– Krämpan tycks dock inte ha hindrat din framfart på Kungsholmen?

– Den försvann under uppvärmningen. Sen kände jag inte ett spår. Löpning hjälper mot allt.

– Uppvärmning före ett långlopp, brukar du behöva det?

– Lite joggning för benen och några ruscher för hjärta och lungor. På ett riktigt maratonlopp får de första kilometerna tjäna som uppvärmning. Där gäller det ju att spara på bränslet. En halvmara är mer som ett tempolopp. Inte så mycket tid att vifta på.

– Det blåste ganska friskt i stan. Hur var det att springa i vinden?

– Som tur var kom den rakt från söder, så halva loppet gick i lä. Motvind vid Stadshuset och ut till Smedsudden men medvind uppför backen vid ryska ambassaden och nerför Nordenflychtsvägen. På Norr Mälarstrand försökte jag snedställa kroppen och kryssa i den hårda sidvinden. I perfekt löparväder, som förra året, kunde jag kanske grejat “sub 1.50″.

– Du sprang på 1.51,21, nytt personbästa med en minut. Du måste ändå vara nöjd?

– 1.51,03, om man räknar tiden från min passage av startlinjen, Jag försökte göra ett jämnt lopp, vilket lyckades. Första milen gick på 52,25. Det betyder 5,15 per kilometer. Resten av loppet snittade jag följaktligen på 5,17. Om man betänker den extra vätskekontrollen vid varvningen, så måste jag ha sprungit som ett urverk. Jag tog det lugnt i början och bet ihop på slutet, men benen höll sin jämna takt, ungefär 5,10 per kilometer mellan drickastoppen.

– Det tar alltså tid att dricka?

– Till skillnad från många andra måste jag stanna och gå för att inte sätta i halsen när jag tar mina klunkar. Det är lite frustrerande det där. Man har hittat en bra rygg eller ett trevligt sällskap. Så, när man har druckit klart och slängt sin mugg i skräpkorgen, då är ryggen typ fyrtio meter bort. Man kanske ska träna på att greppa muggen och dricka i flykten.

– Hittade du några, som du säger, “bra ryggar”?

– Jag hade sällskap med två Vallentunalöpare de första kilometerna. Gunnar G och Conny C. Om jag hade hetat Sture Ström eller Torsten Turefjäll, hade vi varit skön trio, som kunde hållit ihop hela loppet och sen turnerat i parkerna.

– “Trio Allitteration” då, eller vad??

– Något ditåt. Tyvärr hette jag inte så och i Kristinebergs slottspark fick C stanna för ett privat ärende bakom en syrenbuske. G försvann vid första vätskekontrollen. Sen såg jag hans blågula Vallentunatröja ett sjuttiotal meter framför mig under större delen av loppet. C syntes inte till förrän han gled upp vid min sida två kilometer från mål. Jag sa “Tjena!” och han svarade “Inte långt kvar”, varpå han la in ännu en växel och försvann med en hastighet av ungefär fem meter per löpta hundra meter. På upploppsrakan lät det plötsligt som en buffelhjord bakom min rygg när två muskulösa ynglingar dundrade förbi mig i en intern spurtuppgörelse. En del hade tydligen sparat på krafterna. Själv var jag rejält trött den sista biten, så som man ska vara efter ett bra lopp.

– Du minns inga andra löpare?

– De flesta stod framför mig i starten och försvann sen ännu längre bort. Ett tag var det riktigt glest med löpare både framför och bakom mig, men på andra varvet började jag springa förbi den ene ynglingen efter den andre. De lunkade med långa trötta steg. Jag tassade med lätta korta. “Hur har ni skött era långpass, killar”, flinade jag när jag rann förbi dem.

– Du skojar väl?

– Ja, annars hade man väl åkt på ett antal proppar. Det var rätt biffiga killar en del.

– Du sa inget till dem, men kanske kroppsspråket och ögat talte?

– Förbi deras bana min bana ledde.

– Du kan din Runeberg?

– Den bittra stunden för dem, den ljuva för mig !

– Annars under långlopp brukar du gärna vilja springa bakom damer med hästsvans?

– Jag kan bara minnas en hästsvans, men den sprang för långsamt för att vara till hjälp. Kvinnor i alla åldrar brukar annars vara bra ryggar. Dom disponerar sina lopp förståndigt och håller jämn fart. Något annat är det inte fråga om. Inte har man tid med sånt när man springer inte. Vem är förresten intresserad av en sextiårig gubbe?

– Vi har hört dem som tycker att du är stilig där du glider fram i din gråa kalufs. Det sägs även att du fått vackra vader av din löpning?

– Säger du det !

– I lördags sprang du dessutom i en knallröd tröja. Är det din nya stil?

– Japp! Jag har ett par matchande byxor också, köpta på Myrorna liksom tröjan. Du får kanske se dom under Stockholm Marathon. Ska bara klippa till innerkallingen så den inte skaver. Eventuellt tar jag bort den helt.

– Innerkallingen ?

– Ett slags nät, typ, som ska hålla sakerna på plats när man lubbar.

– Sakerna ?

– Men nu får du ge dig, Snirro ! Du har väl sett hur sportbrallor är konstruerade.

– Och hur går det med “sakerna” på Stockholm Marathon om du har avlägsnat sagda nät?

– Ska du skita i !

– Man drar sig till minnes hur man en gång sprang ett häcklopp i en skolmatch mellan Mörby läroverk och Djursholms samskola. Man hade ganska fladdriga kortyxor och saknade kalsonger. Man ledde och gick mot en lätt seger, när man upptäckte att lilleman tittade fram vid varje häcktagning. Man nödgades sakta in och strama åt byxan med handen, varför man blev omsprungna och slutade tvåa. Mörby vann dock dubbelt liksom i de flesta andra grenar. Snobbarna från Djursholm hade inte mycket att sätta emot det året. Större delen av Mörbys lag kom ju från Kometen. Men i dina långlopp är det kanske en annan sak. Folk över arton år är inte så kinkiga med avseende på sin blygd. Ute på Gärdet och Djurgården påminner ju Stockholm Marathon icke så lite om Monty Pythons sketch “maratonlöpning för inkontinenta”. Grete Waitz var till och med i ledningen i något lopp, när hon satte sig bakom en byggfutt. Att göra en så kallad Enqvistare, det vill säga att dra undan byxbenet med ena handen och under knäande löpning göra nummer två, är dock mindre vanligt. Lars Enqvist lär ha fått spontana applåder från den kräsna japanska publiken vid sin uppvisning under Fukuoka Marathon 1977. I detta perspektiv är det måhända bara praktiskt om John Thomas inte sitter fast i ett nät?

– Det viktigaste är att brallorna har fickor så jag får plats med lite maratongodis att äta när jag blir trött. Äckeldrycken skippar jag. Den är så utpädd att man måste bälga i sig den, om den ska ge nån vidare energi.

– Så i lördags drack du bara vatten?

– Två klunkar ur muggen och resten över huvudet vid varje kontroll. Jag sprang med en “Power Fast Fuel Gel” i handen, men den fick jag varken tid eller anledning att, som det heter på maratonspråk, “trycka i mig”. Jag sparar den till Stockholm.

– “Power Fast Fuel Gel” ?

– Druvsocker i kletform spetsat med hokus pokus och en tesked placebo, allt förpackat i miljöovänlig plastmetallfolie. Det säljs för dyra pengar i Löplabb och liknande affärer där butiksbiträden, tillika triathleter, försäkrar att de “trycker i sig” den ena gelen efter den andra under sina löpningar och cyklingar. Fan vet om de inte smaskar gelé när de simmar också. Måste dock erkänna att det smakar mycket bättre än äckeldryck. Godast är förstås bananer, men dom är lite för stora att ha i byxorna. Kan ju se lite konstigt ut också. Typ “Pastor Hannes” eller vad han hette hos killingarna.

– Here we go again?

– Du började.

– Om tre veckor kommer du alltså med byxfickorna fulla av energi?

– Gele, stänger, kakor, rubbet. Allt som får plats.

– På placeringen bakom dig hittar vi Gösta Bunis, 63 år, som har en obruten svit i Stocholm Marathon. För 25 år sen sprang han där under tre timmar. Ger det månne en fingervisning om vad du skulla ha kunnat prestera om du börjat springa tidigare?

– Tyvärr funkar det inte så rätlinjigt. Många blir bättre med åren. Tage Winter, 60 år, kutade i lördags på fenomenala 1.23,05. Han var inte så mycket bättre i fyrtioårsåldern. Andra, som Bunis, blir stadigt sämre. De flesta lägger av. Om jag gett järnet i ungdomen så hade jag nog inte stått på startlinjen idag och hur kul hade det varit. Vem vill sitta i soffan och gagga om sina resultat i höjdhopp för 40 år sen.

– Är du oföskämd?

– Oförskämd, men med en glimt i ögat.

– Du hade startnummer 1215. Kändes det historiskt förpliktigande?

– Det kan jag inte påstå.

– Du känner väl till Magna Charta?

– Förr använde jag ofta Google Earth. Nu mäter jag långpassen mest på http://www.gis.lst.se/lanskartor/

– Allvarligt talat, har du verkligen inte hört talas om “Magna Charta” eller, med en mindre vanlig engelsk benämning, “The Great Charter”?

– Du menar Springtime och “big five”. Jag svarar som jag brukar, “Varför kräkas i London och New York när man har en toalett hemma?”. Förresten åker jag hellre tåg än flyg.

– Allvarligt talat ?

– Okej då. Magna Charta kallas det avtal som slöts mellan den engelske kungen Johan utan land, adeln och prästerna år 1215. Avtalet gav adel och präster förmåner i bland annat skattefrågor. Det tvingade alltså kungen att dela med sig av sin makt till de två översta stånden. Magna Charta kan ses som grunden till Englands parlament. Fördraget innehåller också en del som kan sägas ha inspirerat till idag gällande grundlagars fri- och rättighetskataloger och till FN:s stadga om de mänskliga rättigheterna. Bland annat innehåller Magna Charta regler mot godtycklig fängsling, med den latinska samlingsbeteckningen “habeas corpus”. Varaktig fängsling enligt dessa regler får endast ske efter domstols beslut.

– Ser man på?

– Jag är inte så djävla tappad bakom ett flöte som du tror!!

– Och hur “djävla tappad bakom ett flöte” är du då?

– Ordvrängare! Petimeter! Besserwisser! Snitsarnörd !!

– På vem syftar komplimangerna?

– Vem tror du, Torsten Liljechrona !

– Vi har glömt att fråga om det spelades någon musik i samband med loppet?

– Inte en ton.

– Och publiken, hur var den?

– Ett fåtal anhöriga. Helgflanerande Kungsholmsbor såg mest förvånade ut. Någon frågade en polis, vad det var för ett lopp. Några barn vinkade och från Klarastrandsleden på andra sidan vattnet hördes svaga hejarop ur en bil på väg till Dalarö.

– Så någon publik, som bar dig fram som på vingar, var det inte tal om?

– Däremot hade arrangörsklubben FK Studenterna placerat ut sina medlemmar som vägvisare. De hejade desto mer. Efter loppet skrev jag till deras ledare och bad honom tacka dem.

– Ja, på Studenternas diskussionsforum “Chat” har någon skrivit: “Vår klubbrekordhållare i höjd deltog i Kungsholmen Runt idag, 40 år efter rekordnoteringen. Han mejlar: Jag tackar för ett trevligt lopp. Särskilt uppskattade jag alla blåklädda pojkar och flickor som visade väg utefter banan. Vad är den berömda publiken i London och New York mot dessa sakkunniga påhejare, som ropade ´Bra jobbat´ i varje gathörn. Hälsa och tacka!”.  Detta är alltså dina inställsamma formuleringar?

– Skyldig !! Men höjhoppsryktet svär jag mig fri från. Man måste ha blandat ihop oss båda.

– Folk har en benägenhet att göra det. Du har fler mitokondrier i vadmuskelcellerna, jag fler ganglier i hjärnan, eljest är vi lika som bär. Samma namn tycks vi också lystra till. Titta i spegeln och säg om du ser någon skillnad?

– Nej, jädrar i det !

– Du är nöjd med ditt lopp och berömmer arrangörerna. Har du inget negativt att säga förutom om blåsten?

– Jag hade lite svårt att hitta rätt kilometermarkeringar i början. Det sprangs ju ett millopp också och dom hade sina skyltar. Missade 5-kilometerspasseringen. Synd på statistiken.

– Och vad händer nu fram till Stockholm Marathon?

– Träning.

– Ska man inte vila mycket den sista tiden före loppet?

– Jag kör lite lugnare sista veckan, annars som vanligt. Man vill ju inte

klättra på väggarna av abstinens.

– Och din målsättning i Stockholm Marathon?

– Som tidigare, “att må bra hela kvällen”.

– Får man säga “lycka till” före ett lopp?

– Du får säga vad fan du vill.

– High five?

– High five, på dig, gamle Snirro !

Inför Stockholm Marathon 2007

5 juni

Aurinko paistaa siniseltä taivaalta. Temperaturen kryper redan över 20 grader. Värmen beräknas hålla i sig eller stiga ytterligare i veckan. Prognosen för lördag eftermiddag talar om 25 grader och växlande molnighet. De som tänkt sig springa 42195 meter ställer in sig på ett tungt lopp. Alla submål revideras. Det talas om “att bara ta sig runt”.

Det varmaste Stockholm Marathon lär ha varit 1982, då det var 31 grader. Kjell-Erik vann på 2.19,20. Kallast ska 1988 ha varit med 7 grader. Ska vi gissa att det då blåste nordvind också. Åren 1987 och 1989 sägs det ha varit 11 grader och regn. Sett i detta perspektiv kan lördagens förväntade väder låta tevligt. En, åtminstone till en början, angenäm dag väntar såväl publik som löpare. De senare tycks dock, av diverse löparbloggar och chattinlägg att döma, inte bli så många. De, som inte fått löparknä eller benhinneinflammation eller drabbats av olika elaka virus, lär vara paralyserade av hypokondri och/eller bacillskräck. Många håller tummarna och knackar i trä så hårt, att de får fula frakturer och måste opereras. Rastlösheten den sista veckan tycks också vara ett allvarligt problem för dem, som slaviskt följer Anders Szalkais maratonträningsprogram. Det rycker i löparbenen på dem, men mästaren föreskriver bara några lätta kilometer och vila. Lugnande piller ger i dessa fall tillfällig men på sikt tvivelaktig lindring. Värst drabbade tycks unga män i 30-årsåldern vara, trots att de rimligen har ett par dussin Stockholm Marathon kvar i livet och borde kunna ta det mer filosofiskt.

Snitsaren vill i sammanhanget citera inte bara Boye (“Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd”) utan också polskan Szymborska (vars rätta konsonanter och accenter snitsaren inte orkar slå upp): “Jag tror på åratals bortkastad möda”. Snitsaren minns att han som höjdhoppare aldrig tog så hårt på sitt tävlande. Han hade alltid blicken längre fram. När han gled över 197 med luft, såg han det bara som ett steg mot högre höjder, som han dock aldrig skulle komma att nå.

Startnummer 7498, som inte varit sjuk sen Lidingöloppet och sen december varken behövt avstå från eller dumdristigt tvinga sig ut på ett enda löppass, hoppade igår över träningen på grund av okänt virusan. När man frågar, om han tror att han kan springa Stockholm Marathon, svarar han gåtfullt: “Det är långt till den 31 maj 2008″. Symptomen låter dock så vaga (ingen riktig förkylning och ingen feber) att snitsaren undrar om han inte bara mörkar.

7 juni

Det virus som angripit 7498 tycks tillfälligt ha lämnat honom. Det kommer och går och tänker göra en ny attack på lördag morgon. I förrgår tog han tjuren vid hornen och som han uttryckte det “blåste igenom lungorna” med åtta kilometers löpning i blandat tempo. Det hjälpte åtminstone ett tag. Nu tycks han mest bekymrad över att tandläkaren grejade i hans mun i förra veckan så att det fortfarande är lite ömt. Han har läst hemska historier om direktförbindelsen mellan tandkött och hjärtmuskler. När vi frågar om han kan springa på lördag, börjar han snabbt yra om diverse andra maratonlopp, främst Helsinki City Marathon. “In i lejonets kula”, säger han och flinar. När han kom hem från sin löptur i den värsta eftermiddagshettan, berättade han att en dam i 45-årsåldern (med enligt 7498 helt normal kroppsform) avslutat sitt varv samtidigt som han och därvid flåsande kommenterat värmen. “Fast du har ju inte en massa extra kilon att bära på”, hade hon sagt med tillägget: “När jag springer kommer ändan (ev. rumpan) hundra meter efter”. Under hemjoggningen funderade 7498 på vilket ord damen egentligen använt om sin bakdel. Att det inte var a-ordet eller ännu mindre r-ordet, var han säker på. Som hos en speedad George Costanza fylldes också hans hjärna av esprit d’escalier. “Ja, jag undrade just vad det var för något jag sprang förbi” eller “Nu ser den ju ut att ha hunnit ifatt i alla fall”, hade han kunnat svara, men allt han hade kommit på var något tafatt i stil med “Nu överdriver du”. Snacka om att missa en straffspark i öppet mål, tyckte 7498. En sak säger han sig dock säker på: När han är ute och springer händer alltid något skoj.

¤

Stockholm Matathon 2007

Stockholm Marathon 2007 blev som bekant en varm historia. De 14319 startande löparna drack och duschade så gott de kunde för att hålla sig på benen. Segertiden i herrklassen blev den sämsta i loppets historia, trots att segraren tog ut sig så att han spydde. Inte mindre än 1884 löpare bröt loppet, däribland startnummer 7498 från Vallentuna, som stretade på i 25 kilometer innan han kastade in sin dyblöta handduk. Sedan dess har han inte varit på bästa humör och har till en början bestämt vägrat att svara på våra frågor. “Fråga nån som har sprungit i stället”, har han fräst, “till exempel den där jävla startnummer X, han vill nog snacka maraton så det räcker”. Sedan snitsaren lite taktiskt nonchalerat sin buttre vän en tid, har denne dock kommit kravlande till Canossa och tiggt om att få lätta sitt hjärta. Efter vad vi minns, lät vårt samtal som följer:

– Före loppet informerade speakern om att de, som inte trodde sig klara ett lopp i värmen, hade möjlighet att avstå och behålla sin plats gratis till nästa år. Denna panikåtgärd har kritiserats som lite svårtolkad och orättvis. Någon kunde ju ha ont i en fot och sedan fuska till sig en gratisplats. Funderade aldrig du på att nappa på erbjudandet?

– Nej, jag har rykte om mig att trivas i värme. Dessutom var jag löpsugen och inbillade mig att jag var frisk.

– Men det var du alltså inte? Vad var det som fattades dig?

– Vem kan ha intresse av att veta det.

– Min läsekrets från Uppsala i norr till Malmö i söder älskar självupptagna nördar. Man vill inget hellre än att höra dig klaga och gnälla?

– Lite skrap i näsgången, någon gång diffust tryck bak i lungsäcken, matthet, men ingen feber. Det känns som när man är förkyld fast utan de vanliga symptomen. Eftersom jag inte haft en normal förkylning med halsont, snuva, hosta och konstig röst på över två år, så är min huvudteori att detta är min egen reaktion på förkylningsvirus. En annan teori är att det handlar om någon form av allergi. Nu blommar till exempel gräsen för fullt. Jag har ibland, dock vid olika årstider, brukat nysa omotiverat och därefter haft samma symptomfria förkylning i en kvart. Då har löpning alltid hjälpt. En tredje teori är att tandläkaren satte igång något när hon rumsterade runt i käften och bland annat brände bort lite tandkött för att komma åt. Sånt har man ju hört talas om. Ytterligare tveksamma teorier som framkastats har varit “överträning”, “löpabstinens” eller “hormonstorm till följd av övertaggning”. Borrelia, TBE, TBC, HIV, ADHD och andra bokstavskombinationer går inte heller att utesluta, men huvudspåret är, som sagt, ett vanligt dagisvirus, som blivit förvirrat när det hamnat i en gubbkropp. En läkare skulle väl bara ruska på huvudet. Om man springer 25 kilometer i trettiogradig värme så verkar man väl i de flestas ögon åtminstone kroppsligt frisk.

– Hur mår du nu då?

– Det vet jag inte förrän jag har försökt springa. Det händer att jag är lite smårisig före en löptur, men mår som en prins efteråt. I lördags var det annorlunda. Halvmilspromenaden tillbaka till målet var lite seg och på kvällen var jag trött. Konstigt nog fick jag träningsvärk också, fast jag sprungit kortare och långsammare än ett normalt långpass. Kanske var det allt duschande som tog på lårmusklerna!.

– Hade du ingen tanke på att fortsätta?

– Vid 25 kilometer brukar man normalt börja bli trött, men nu kändes det lite annorlunda. Jag hade bestämt mig för att hoppa av om jag kände som jag gjorde och så kände jag som jag gjorde och hoppade av. Konstigare var det inte. Jag hade med viss möda kunnat fortsätta i ungefär samma takt fram till 30 km, men att sen vandra runt Riddarfjärden hade tagit två timmar och hade knappast gynnat hälsan. Jag hade ju folk som väntade också.

– På LIdingöloppet klev du av vid Fågelöudd efter femton kilometer och nu gav du upp längst borta på Djurgården. Hur kommer det sig att du alltid bryter loppen så långt från all civilisation?

– Det får du fråga Sigge om.

– Du menar Freud?

– Nej, Fürst !

– Du sprang i alla fall mer än halva loppet. Hur var det?

– De första fem kilometerna följde jag med löparhjorden i makligt joggingtempo. Jag hade en vattenflaska i handen och tog några klunkar i första uppförsbacken. Det kändes rätt skapligt så långt, men sen kom vätskekontrollerna och duschstationerna tätt. Jag minns mest en massa vatten. Vatten i magen, vatten över huvudet, vatten på tröjan, vatten på byxorna och, inte minst tyvärr, vatten i skorna. Så mycket löpning blev det inte. Det var på det hela taget en ganska meningslös eftermiddag.

– Hände inget skojigt under loppet? Minns du några andra löpare?

– Några veteraner gnetade på i sina särskilda tröjor med antalet Stockholm Marathon på ryggen. På Greve von Essens väg kom jag ifatt ett gäng farthållare med 4.45-flaggor. Jag frågade en av dem om han höll farten i värmen. Han sa att han gjorde det. På Västerbron hörde jag hur en ung löpare berättade för en annan, hur han där på andra varvet förra året blivit omsprungen av en gammal kutryggig gumma. Längre upp på bron stod en lustigkurre och ropade att det var ett varv till sen. De som orkade svarade något fyndigt. Vid Kungsträdgården sprang jag förbi en kopia av George Clooney, en “klonad Clooney” om man vill vitsa, iförd keps modell äldre. Om kepsen inte varit rutig utan gråbrun, hade han från axlarna och uppåt varit som hämtad ur filmen “O Brother Where Art Thou”. På Söder Mälarstrand visade det sig att han var tysk, då han stötte till mig och sa “Entschuldigung”. Annars såg de flesta likadana ut i värmen. Vit tröja, vit keps och solglasögon. Uttryckslösa tråkiga ansikten.

– Inga svängande hästsvansar att försöka följa?

– De få hästsvansar jag såg låg klistrade längs ryggarna som vått sjögräs. Överhuvudtaget tycks damerna ha valt att springa nån annastans än jag, vilket var begripligt så som jag såg ut. “Mister Wet T-shirt” med stripigt hår. Vackrare har jag varit!

– Det brukar spelas mycket musik under Stockholm Marathon?

– När jag närmade mig Östermalms idrottsplats före loppet och hörde Nick Borgens obligatoriska “We are all the winners”, verkade allt som det skulle, även om jag minns att jag skaldade “We are all the losers, we are all the worst. Vi ger upp tillsammans, av värme och av törst”. Tydligen hade jag mina föraningar. Chocken kom när startskottet small och ingen champagnegalopp spelades. Bara intetsägande dunka-dunka. Loppet kunde verkligen ha börjat bättre. Några dansande sambatanter minns jag inte heller. Kanske hade de flyttat på sig som allt annat detta konstiga år. En ensam dragspelare på Västerbron kommer jag i alla fall ihåg liksom ett gäng på en scen vid Odengatsbacken, som iförda trettiotalskläder spelade nåt slags bluegrass-countrymusik eller vad det kan heta. Du får fråga startnummer X, han diggar sånt. Den tyske Clooneyklonen hade platsat bra i det gänget. Jag minns också en blåsorkester vid Stadshuset som spelade “Bron över floden Kwai”!

– Och alla löparna visslade med förstås. Det måste ha låtit mäktigt?

– De flåsade nog mest.

– Det lät måhända som på femtiotalet, när smågrabbar försökte vissla den tuffa melodin, men bara förmådde frambringa ett slags energiska blåsljud. Minns du det?

– Klart jag minns. Jag kunde inte heller vissla.

– Nej, någon Toots Thielemans var man inte. Busvissla gick ännu sämre, vilket kanske var ett allvarligare handikapp i den åldern. “Den tuffa melodin” ovan heter för övrigt egentligen “Colonel Bogey March” och skrevs 1914 av löjtnanten F.J. Ricketts under pseudonymen “Kenneth Alford”. Under andra världskriget fick den tillfälligt texten: “Hitler has only got one ball”. Versionen i filmen “Bron över floden Kwai” är arrangerad av Malcolm Arnold, som till samma film även skrev den mindre kända “The River Kwai March”. Gissningsvis var det inte den marschen du hörde vid 15-kilometerspasseringen?

– Ingen risk! Vet inte ens hur den låter.

– Du har i tidigare lopp ofta haft en påhejerska. Hur blev det i år?

“Vid en väg, på en sten, satt en liten flicka, bara fötter, bara ben, mager som en sticka“.

– Hm ?

“Räviga röda räv, taliho!,  men hon var inte där“!

– Du menar stenen vid Kaknäs, där det satt en flicka i en blå klänning förra året?

– Totte ledsen

– Vill du att vi gör en paus?

– Totte fortsätta !

– Du tittade efter flickan på stenen och nu saknade du henne. Är det så du menar?

– Uppe på backkrönet på Greve von Essens väg stod hon inte heller. Hon hade jobbat på sitt bibliotek under halva loppet och därefter lite optimistiskt ställt sig vid backen upp tiil Västerbron, där det bara är drygt nio kilometer kvar. När det inte kom något SMS från 30-kilometerspipmattorna, åkte hon till Stadion, där hon gav mig en ny fin ros.

– Då blev väl “Totte” ändå lite glad?

– Fast det hade varit ännu roligare att få springa in på Stadion.

– Kunde du inte ha gjort det då?

– Förra året såg man på teve hur en överviktig finne gick i mål på under tre timmar. Han hade brutit efter halva loppet men tog en rövare. Det upptäcktes natuligtvis eftersom han saknade mellantider på andra varvet, men han hann nog få sin medalj, tröja och godispåse och smita iväg hem till Finland.

– Vad tycker vi om sådant?

– Fusk, mina herrar, fusk !!

– Hur upplevde du publikstödet under dina 25 kilometer?

– Jag sökte en del blickar bland åskådarna och tackade för deras hejarop. Vid Nybroplan gjorde jag “höga fem” med ett barn av oklart kön och på Söder Mälarstrand ropade en av vattenutdelerskorna “Det är bra Tor”. Jag tittade undrande på henne och letade ett tag i minnet, innan jag insåg att hon bara läst mitt namn på nummerlappen. Snacka om lång näsa. Rent allmänt kan man säga att om man önskar många hejerop under Stockholm Marathon, ska man nog sätta på sig en finsk flagga. Finnarna i publiken är helt galna.

– Vi ser på dina tider att du inte bara sprang kort utan också långsamt? Dina 25 kilometer tog tio minuter längre tid än förra året?

– Det var det evinnerliga drickandet och duschandet som tog tid. Jag har räknat ut att det sinkade mig en halv minut per kilometer. Annars verkar det som om jag i mina maratonlopp håller samma fart som löparna runt omkring mig. När jag lubbar utan nummerlapp samma varv i Stockholm, går det mycket fortare trots cyklister, fotgängare och rödljus. Jag får väl springa upp mig till stargrupp D, där det går lite fortare eller försöka lära mig att springa om. På Göteborgsvarvet var det en snubbe som sprang förbi mer än fjorton tusen löpare, så nog går det.

– Det var visst lite problem med mellantiderna i år?

– En del fick ingen tid vid 15 km och när man skulle titta på sin klocka vid 10 km, fanns det ingen pipmatta där. Den dök upp först några hundra meter senare. Jag minns att jag tänkte som Karl Oskar: “Flytta spottlådan, det gjorde aldrig Kristina”!

– Det var nog inte Karl Oskar utan en herre vid namn Jarl och det handlade om en helt annan Kristina än den vanliga från Duvemåla. Din tillgjorda småländska accent var däremot helt befogad. I Mobergs komedi “Änkeman Jarl” ska en nybliven änkling slå sina påsar ihop med en nybliven änka, men det visar sig besvärligare än han trott. Bland annat flyttar änkan på hans spottlåda, vilket aldrig hans förra hustru, Kristina, gjorde. Måhända är ett maratonlopp också något av ett äktenskap. Ni hoppas och tror och somliga lovar, men verkligheten visar sig ofta annorlunda. Jarl hade ingenstans att spotta och du fick ett virus i din kropp?

– Du är så klok, Snirro !

– Tror du att du någonsin kommer att springa fortare än 4.40,01, som du hade förra året?

– Om man springer halvmaraton på 1.51, ska man teoretiskt inte behöva så mycket mer än fyra timmar på den dubbla distansen. Det är ungefär sån fart jag håller på mina långpass över tre mil. Nån gång kanske jag bara på pin kiv fortsätter i 12,2 kilometer. Där har du ditt maratonrekord.

– Ungefär som när du förr sprang en massa “Lidingölopp” hemma i motionsspåret?

– Ja, det var charmigt. Långbyxor och vanliga gympaskor. Matkontoll hemma i  köket. Ibland saknar jag den där oskuldsfulla tiden.

– Den kanske återkommer?

– I våras gjorde jag några galna långturer. “Mastodontpass” kallade jag det. Det var lite samma känsla. Jag drog iväg och sen fick det bli så långt det blev. En gång blev det ett maratonlopp, men det förstod jag inte förrän jag kommit hem och mätt på kartan. Det var till och med lite längre, 42,3 kilometer.

– Hur lång tid tog det?

– 4 timmar och 44 minuter. Ändå gick jag i 9 kilometer. Jag minns att det kändes trögt och klumpigt, när jag stretade iväg i motvinden fullastad med vatten, bananer och godis, men de som såg mig avsluta långturen med några snabba varv på löparbanan, kunde nog inte tro att jag hade fyra mil i benen inte. Där fanns reschuscher! You wait!

– Du kanske springer något annat maratonlopp än i Stockholm?

– Med facit i hand borde jag åkt och lubbat Vällingby Marathon den 31 mars. Det var en solig vårdag och tio grader varmt. Enligt träningsdagboken sprang jag ett långpass på 27,5 kilometer. Först en halvmara över Lindholmen, Vada och Seneby på 1.59 och sen 5-kilometersspåret på 31 minuter. Jag var grymt kaxig den dan. I Vällingby hade det kunnat bli nåt.

– Kanske nästa vår?

– Om jag törs. Det är ju mest seriösa löpare där.

– Du har pratat om Helsingfors eller kanske Åland?

– Jag pratar så mycket skit !

– Nu kan vi väl inte kalla dig 7498 längre?

– Kalla mig startnummer 1.

– Varför då?

– You will understand !

– Du ska ha tack för pratstunden?

– Det är jag som ska tacka !

– Känns det bättre nu, när du har fått lätta ditt hjärta?

– Totte glad !!!

– Det låter bra?

– Totte pinga påjet !!!

– Det låter ännu bättre. Får man haka på?

– Jaaaaaaa !!!

Lidingöloppet 2007.

I hällande regn sprangs i lördags årets upplaga av Lidingöloppet. Bland de löpare, som trots allt fullföljde det leriga loppet, väljer vi slumpvis startnummer 50135 från Vallentuna för en intervju:

– Hur känns det?

– Tack mycket bättre.

– Bättre än vad?

– Bättre än när jag på hemväg efter loppet gödslade en plantering vid Ropstens tunnebanestation med magsäckens sista innehåll.

– Som bestod av vad?

– Det såg ut som blåbärssoppa, vilket det väl också till stor del var.

– Du hade varit sjuk under veckan?

– Hade varit och var fortfarande. Den gamla vanliga visan. Förkylningsvirus utan förkylningssymptom. Förr fick man ont i halsen och snorade och hade feber ett par dar. Sen var man bra. Numera bryter det varken ut eller tar slut. Man får gå omkring och vara frisk men löpoduglig i tio dar. I brist på vetenskaplig definition och förklaring kallar jag det “långloppsvirus”, eftersom det nu tre gånger i rad kommit lagom till “the big two”, det vill säga Stockholm Marathon och Lidingöloppet. Och aldrig annars. Snacka om timing!

– Tror du att det finns något slags samband?

– Du som har två betyg i matematisk statistik kan ju räkna ut sannolikheten för att tre sjukdomsveckor under ett drygt år skall infalla precis under de tre givna långloppsveckorna. Något trolltyg är det.

– Du har anmält dig till Stockholm Marathon nästa år. Var inte det, med tanke på detta “trolltyg”, att kasta pengarna i sjön.

– Jo, men fram till dess lär jag ju, om trollteorin håller, vara frisk och i bra form. Jag har med andra ord en fin löparvinter att se fram emot.

– Men du fullföljde ändå loppet i lördags?

– Tidigare har jag brutit loppen när viruset sagt ifrån, men denna gång bestämde jag mig för att ta det lugnt och försöka ta mig runt, i värsta fall gående. Och mycket gång blev det. Särskilt sista milen.

– Du sprang på 3:26:40. Inte är du väl nöjd med den tiden?

– För några veckor sen sprang jag banans sista 22 kilometer som långpass. Då höll jag lugn fart och sprang uppför alla backar inklusive “Abborren”. Det tog inte mer än två timmar och femton minuter och då var jag ändå pigg efteråt. Inget virus, bra form och kanonväder. Årets härligaste löptur. En annan vacker dag gör jag om den, men då med start från början i Koltorp. Där har du ett Lidingölopp neråt tre timmar!

– Men nu gällde det inte dina privata utflykter på Lidingö, som ingen kan kontrollera, utan det officiella loppet i lördags

– Min enda ambition var att försöka få en inte alltför obehaglig löptur och må någorlunda bra efteråt. Med det senare misslyckades jag uppenbarligen.

– Och löpturen?

– Lite för blöt och geggig i min smak. De flesta andra sprang i slimmade våtdräkter, men sprang i bomull. Det suger upp regnet skapligt. Vattnet i skorna och leran långt upp på benen verkade däremot ha varit lika för alla.

– Har det gått att göra rent skorna?

– Har försökt tvätta dem, men de luktar fortfarande källare. Som tur var använde jag mina äldsta pjuck, köpta secondhand för tre år sen. De är nu degraderade till trialskor att användas i gyttjeföre. Det var värre för startnummer X från Uppsala. Hans fina nya “New Balance” har väl blivit “Old Balance” nu. Fast den killen verkar ju ta det mesta med en klackspark.

– Du hade sällskap med honom före starten. Vad språkade ni om?

– Han hade haft en ukrainsk förkylning i veckan och verkade måttligt fokuserad på loppet. Han hade glömt starbeviset hemma och strulade med utrustningen in i det sista. Jag blev riktigt bekymrad för honom. Vi enades om att vi, var och en för sig, skulle ta det lugnt under loppet, något som han tydligen snart glömde eftersom han tycks ha satt iväg i rasande tempo. Han hade visst haft svårt att få av sig sina overallbyxor före startskottet. Kanske fick han något slags adrenalinchock då. Hans första mil gick på 51 minuter, ungefär en kvart snabbare än min. Så småningom gick han i mål på utmärkta 2:47 nånting. Den dag han är frisk och har ordning på sina grejor springer han väl runt på 2:30.

– Men du tog det alltså försiktigt?

– Jag ställde mig långt bak i min startgrupp och koncentrerade mig efter starten på att försöka undvika de värsta lerpölarna. Dessvärre hade många andra löpare samma ambition, varför det blev lite trångt. Den första kilometern gick på över sju minuter netto. Snart insåg jag dock det meningslösa i att försöka hålla vatten och lera borta från skorna. Det var bara att klafsa på i det behagliga tempo som löparhjorden bestämde. När vi kom ut på asfalten efter sju kilometer, ökade farten rejält och här började kroppen säga ifrån.

– När du passerade Kyrkviken, läste speakern upp ditt namn i högtalaren, med tillägget ”han ser pigg ut”, vilket du verkligen också gjorde, när du vinkade till svar. Även vid målgången blev du uppmärksammad i högtalaren. Två gånger samma dag, hur kändes det?

– Jag är inte dummare än att jag inser att det var mitt skägg och min helröda dress, som drog till sig uppmärksamheten.

-Var det för Burmas skull, som du sprang i rött?

– Jag borde kanske ha rakat av skägget och kalufsen också. Nu blev det lite mycket jultomte.

– Så du tycker att mänskliga rättigheter är viktigt?

– Någon måste ju sätta ner foten.

– Du satte ner varje fot ungefär femton tusen gånger. Var det så du tänkte?

– Maktspråk är det enda militärerna förstår.

– Så idrott och politik hör ihop?

– Som ler och långhalm.

– Bortsett från snitsaren, som ju ständigt följer dig, hade du visst ingen som hejade på dig efter banan?

– Nej, den ordinarie påhejerskan jobbade denna lördag. Jag fick suga i mig de hejarop och applåder som bjöds av okända åskådare. Jag applåderade tillbaka så ofta jag orkade. I en backe stod samma puckon som för två år sen och skrålade att “öööh de e väl föffan ingen gångtävling” och liknande fyndigt. En dam ropade ”Heja stålfarfar”, varpå jag svarade “Inte förrän i december”.

– Du skojar?

– Ja naturligtvis, jag gav henne bara en sur blick.

– Det kanske var tänkt som en komplimang. Du vet väl vem stålfarfar var?

– Ja, en fånig liten skånegubbe med ovanligt pipig röst. Men när jag ser på photomotionbilderna från loppet, inser jag att jag kunde fått värre tillmälen.

– Startnummer X stod inte kvar och hejade på dig heller?

– På upploppet spanade jag ut bland publiken efter hans följe, men dom var nog redan i Uppsala vid det laget. Klart att dom inte hade tid att vänta på en ensam gamling. Skulle väl vidare på konferenser eller nåt.

– Du låter bitter?

– Med facit i hand var det nog lika bra att vraket fick vara i fred efter målgången. Orkade inte ens trängas för att hämta ut mina överdragskläder utan satte mig att huttra på en bänk tills kön hade glesnat. Hade gärna lagt mig ner om det inte varit så blött överallt. Fick i mig lite blåbärssoppa men matsäcken, som jag gjort i ordning, lämnade jag orörd. Kanske var bäst så med tanke på vad som sen hände. Kunde ha blivit en präktig pizza.

– Jaså, vad var det i matsäcken då?

– Sex hårda mackor, två kokta ägg, en tomat och lite mjölk. Mjölken smakade fint när jag piggnade till på Roslagsbanan hem. Smörgåsarna och tomaten kom till pass, när jag vaknade och var hungrig på natten. Äggen hackades ner i en makaronisallad dagen därpå. Det är viktigt att maten inte förfars.

– Vi hörde ingen “Champagnegalopp” spelas efter startskotten i år. Tydligen anses det inte vara en tradition värd att bevara. Men det bjöds kanske på annan fin musik?

– Det fanns några orkestrar efter banan och i Golfbanebacken med två kilometer kvar stod en trevlig damkör och sjöng en visa om ”svett”. Jag stannade och lyssnade en kort stund och applåderade som sig bör. Fan vet om jag inte gav dem en slängkyss också.

– Så pass?

– Ja, efter 28 km blir man lite busig.

– Minns du några andra löpare i spåret?

– Tyckte att samma dam sprang framför mig hela tiden, men snart förstod jag att alla såg likadana ut i regnet.

– Ingen liten flört?

– Nej nej, jag hade nog med att se var jag satte fötterna i leran.

– Annars brukar du ju inte vara blyg i spåret?

– “Varför försaka en enda liten stilla flört, stunden kommer kanske aldrig tillbaka”, som Ernsnt Rolf sjöng.

– Om den store kuplettsångaren hade den på sin repertoar, är osäkert. Däremot sjöng helt visst hans hustru, Tutta Rolf, denna melodi i filmen “En stilla flirt” från 1933 i regi av Gustaf Molander. Även Agnetha Fältskog har, som vi kan höra, framfört den.  Om det blir solsken och fågelkvitter nästa år, kanske damerna ska akta sig för dig igen?

http://www.youtube.com/watch?v=sKKNTUProaM

– Nästa år är en skälm.

– Så du är tveksam till att anmäla dig?

– I så fall blir det direktanmälan senast dagen före i mån av hälsa, löpform och lämplig väderlek. Sannolikheten, att alla dessa tre villkor ska uppfyllas just när ett långlopp springs, tycks dock minimal.

– Tack och lycka till !

– Med vad?

          

Seitsemän veljestä

I samband med Stockholm Marathon 2007 kunde snitsarens läsare ta del av nedanstående märkliga berättelse om den maratonlöpande familjen Karjalainen där den tidigare nämnde Ismo ska ha växt upp. Namn och tider stämmer väl överens med tillgängliga resultatlistor, men några belägg för de inbördes samband, som antyds, finns inte. Troligen har snitsaren, i sin ensamhet, sökt ge den stackars Ismo ett begripligt sammanhang. Epilogen vittnar om stor saknad efter den lille finnen.

Familjen bodde inte, som man skulle kunna tro, i Karelen utan i Savolaks, närmre bestämt i Puumala vid sjön Saimaa. Som i de flesta finska familjer bestod barnaskaran av sju bröder. Äldste brodern, Heimo, föddes 1950. Därefter kom i tur och ordning Ismo, Aimo, Seppo, Jouko, Keijo och Timo. Fadern, Osmo, var inte bara en baddare att avla gossebarn utan också en duktig löpare, om än utan tävlingsmeriter. ”Om inte det satans kriget varit”, brukade han hävda, när idrottskarriären kom på tal. Hans talang gick i arv till alla sönerna, främst natuligtvis till Ismo, som hann bli östfinsk juniormästare på 1500 meter, innan han skadade benet. Vid faderns död 1965 var storebror Heimo tvungen att ta över pörtet, men de övriga fem löpdugliga bröderna hade gott om tid att träna och blev alla sedermera skapliga maratonlöpare, med många goda insatser genom åren, inte minst i Stockholm, där Joukos 2.46.01 ännu gäller som släktrekord. Aimo, Seppo och Timo, som alla tre tidigt flyttade till Sverige och med framgång tävlade för svenska klubbar, behöver inte heller skämmas för sina enstaka försök här. Flitigaste gäst i vår vackra huvudstad har Keijo varit. Har gjorde  förra året  sitt nionde Stockholm Marathon. Även Heimo har på gamla dar smittats av maratonbacillen och vid debuten i Stockholm 2005 överraskade han sina bröder med finfina 3.39.00. Förra året gick det långsammare i värmen, men han fick i alla fall ännu en gång visa lillebror Keijo att gammal är äldst. Inför årets Stockholm Marathon var de båda bröderna taggade till tusen. Skulle det bli tredje gången gillt för Heimo eller skulle Keijo få sin revansch? Eller skulle rentav lillasyster Sirpa, som fötts i obemärkthet och oväntat anmält sig till loppet, snuva dem på konfekten?

Loppet blev just så spännande som vi hoppats. Keijo startade snabbast och ledde ett tag med mer än minuten över sin storebror, men redan på Norr Mälarstrand hörde han dennes välbekanta flåsande i nacken. Strax före 15 km sprang Heimo förbi och drog sedan obönhörligt ifrån i sin karaktäristiska löpstil. ”Den satan vinner väl med en halvtimme som vanligt”, flåsade Keijo på finska, medan han fortsatte kämpa i hettan. Ännu vid 35 km ledde Heimo med 14 minuter, men nu började han bli trött. Hans älgkliv hade tagit på krafterna medan lillebrors lätta fötter fortsatte att tassa i god fart och vid 40 km hade avståndet krympt till 8 minuter. När Keijo, sekunderad av de övriga fem bröderna Karjalainen, förstod att han tog in, ökade han farten ytterligare. På Karlavägen kunde han höra sin bror krokna en kilometer längre fram. ”Akta skinkan Heimo” ropade han på finska, varpå brodern fräste något ohörbart. I mål skiljde det bara tre minuter mellan dem. ”En kilometer till och jag hade haft dig på gaffeln”, sa Keijo efter loppet och den trötte Heimo kunde inte annat än hålla med. ”Satans Keijo”, var allt han orkade säga. Bakom de båda bröderna gjorde lillasyster Sirpa ett fint lopp och gick i mål på 4.49,17. Hon sprang sina kilometrar stadigt mellan 6.40 och 7 minuter och avlutade med en spurt i 6.20-tempo. Halva sträckan sprang hon på 2.26,06, varför hon lyckades med något så ovanligt som en ”negativ split”. Här hittar vi den verkliga maratontalangen i familjen Karjalainen.

De löpande bröderna Heimo och Keijo Karjalainen kallas hemma i Finland för ”Mänty ja Kataja” (”Tallen och enbusken”). När vi ser bilderna på dem från Stockholm Marathon i år, förstår vi skälen till dessa poetiska artistnamn hämtade ur den östfinska naturen. Båda bröderna har valt att springa i sina vita maratontröjor, men därefter upphör alla likheter. Heimo har ärvt sin mors långa ben och sin morfars kraftiga bringa medan Keijo har tyngdpunkten nära marken efter fadern. Där Heimos profil skvallrar om ariskt blod, är Keijo, med sin breda panna och sina hängande kinder, en typisk representant för den utdöende karelska folkspillran. I löpsteget erinrar Heimo om Rudof Harbig medan Keijos envisa, energiska steg för tanken till Vladimir Kuts. Furan Heimo är i de flesta avseenden en bättre löpare, men Keijo är seg som en enbuske och kan springa hur länge som helst oberoende av väder, vilket han gav prov i lördags, då han så när snuvade sin ståtlige bror på familjesegern. Lillasyster Sirpa har inte fastnat bild, vilket är att beklaga, då hon lär vara särdeles grann att se, när hon glider fram i sitt smidiga, fjäderlätta löpsteg och sin vackra, höga hästsvansföring. I skogarna hemma i Savolax kallas hon inte utan skäl för ”Raita”. Vad det betyder på finska, överlåter vi dock åt läsaren att finna ut.

Som den uppmärksamme och aritmetiskt bevandrade konstaterat, befann sig alla sju bröderna Karjalainen i Stockholm under årets maratonlopp. Enligt sägen missar de ogärna den årliga resan till vår huvudstad och enligt vår berättelse var skaran tydligen fulltalig i år. Var den sedan 1979 saknade Ismo kommit ifrån och vart han sen begav sig på kvällen, vet vi inte. I vårt östra grannland frågar man inte om sådant. Ju längre tid en finne saknats desto mindre passande är det att undra var han varit och när han sedan tyst bryter upp, rör hans väg av hävd bara honom.

Fotnot: De rasbiologiskt färgade formuleringarna ovan, ska tolkas som en ironisk drift med äldre tiders beskrivningar av idrottshjältar. Snitsaren och hans fem läsare kände naturligtvis till den moderna vetenskapliga inställningen i frågor av detta slag.