Finisher

 

 

 

Jag har återigen blivit ombedd att göra en intervju med den sjuke jumper, denna gång efter hans brutna Stockholm Marathon i lördags. Att någon fortfarande kan ha intresse av hans åsikter är mig helt obegripligt, men då varje framträdande på snitsarens blogg är meriterande för mig som journalist, har jag inte råd att tacka nej. Med tanke på min förra intervju med samme löpare och de senaste turerna kring hans sjukdom är min första fråga lika enkel som självklar:

– Hur mår du nu?

– Tack, mycket bättre.

– Bättre än vad?

– Bättre än i söndags, dagen efter Stockholm Marathon. Då var jag lite vissen?

– Usch då!  Du borde kanske inte ha sprungit?

– Att jag sprang nio kilometer var nog inget problem och det kändes bara fint.  Det var nog värre att stå i solen i flera timmar med virus i kroppen.  Trött i ögonen blev jag också av att glo efter löpare. Till slut ser man inga löpare för bara löpare.

– Hur menar du?

– Försök själv får du se!

– Du har en lite konstig solbränna, bara på ena sidan av halsen?

– Ja, jag stod ju och spanade åt samma håll hela tiden.

– Du sa före loppet att du skulle springa två kilometer, men det blev tydligen lite längre. Hur kom det sig?

– Jag fick trevligt sällskap och då vet du själv hur det kan vara. Jag hängde med ända till slussen, men där var jag tvungen att säga ”hej och lycka till”. Om jag varit frisk hade jag kunnat få en bekväm resa, med fin draghjälp ända till slutet. Hon sprang som en klocka hela vägen sen.

– Vem är det du talar om.

– Bureborn. Har du inte läst vad hon skriver på sin blogg om loppet. Jag tycker att du verkar dåligt förberedd för den här intervjun. För övrigt borde du som journalist läsa hennes blogg oavsett detta.

– Hur kom det sig att ni sprang tillsammans?

– Vi hamnade i samma startgrupp och i stunder av nöd tyr man sig till dem man känner. Hon var debutant medan jag kunde banan utan och innan. Om jag var till någon hjälp vet jag inte, men jag hade i alla fall trevligt.

– Vad pratade ni om?

– Jag förvarnade om vätskekontrollerna som väntade, utom den allra första som överraskade till och med mig. Fast när jag tänker efter var den kanske där förra året också. Sen pekade jag upp mot höjden, där jag skulle stå och heja nästa varv och på stenen där min påhejerska ibland brukat sitta, samt på eken där Karl den tolfte alltid band sin häst Pompe när han jagade björn i trakten.

– Pompe, var det inte hans hund?  Hästen hette väl Brandklipparen?

– Nej då!

– ”Pompe kungens trogne dräng, sov var natt i kungens säng”. Menar du att Kalle hade en kuse i sängen? Om du svarar något dumvitsigt om ”Hästens sängar”, får du inga fler frågor av mig.

– Okej då, det fanns väl ingen sån ek där då.

– Menar du att du hittat på alltihop?

– Nej, det där med påhejerskan var sant, liksom att jag skulle stå och heja.

– Hade den här bureborn något att säga då.

– Hon var som ett åskmoln hela tiden och klagade på att det var för varmt och på att publiken inte tjoade tillräckligt.  Annat hade det varit på Lidingö i höstas, sa hon.

– Vad svarade du då?

– Jag spände ögonen i henne och hötte med fingret och sa att ”om du ska hålla på och gnälla hela tiden får du åka hem till Enköping”.

– Nu skojar du väl.

– Kanske lite.

– Du tyckte med andra ord att det var roligt att prata med henne?

– Kanske lite.

– Jag tror nog att du tyckte det var mycket roligt?

– Du säger det.

– Tyckte hon det också?

– Vad du tjatar! För övrigt höll vi käften större delen av tiden. Även om vi höll snacktempo, sprang vi ju ändå ett seriöst maratonlopp.

 

 

– Hur kändes det själv att springa i värmen?

– Faktiskt riktigt lätt och behagligt. Det hade varit kul att fortsätta, fast å andra sidan hade det nog inte känts lika lätt och behagligt om jag vetat att jag haft tre och en halv mil kvar. Jag hade ju redan sprungit längre än jag tänkt. Mycket sitter i huvudet.

– Minns du något annat från löpningen?

– En man bakom undrade om jag kom från Jämtland eftersom jag hade deras flagga i blått, vitt och grönt på byxorna. Jag kunde ha svarat ”Nej från Sierra Leone, fast jag har satt brallorna upp och ner”.

– Men det sa du inte?

– Nej, det hade ju varit lögn. Mina byxor satt som de skulle.

– Sen vid Slussen tog du alltså farväl av ditt löpsällskap och önskade lycka till? Vad hände sen? Det står det i alla fall inget om på den där bloggen?

– Jag tog tunnelbanan till Gärdet och sprang över ängarna bort till Greve von Essens väg, där löparna sprang för fullt. Jag försökte hålla jämna steg med dem uppför backen, men det var killar och tjejer som var på väg mot tider under tre timmar, så det gick rätt fort. Tyvärr hade man flyttat musikscenen så att den nu stod vid backkrönet och störde mitt tilltänkta påhejande. Jag kom liksom lite i bakgrunden. Senare insåg jag, att det hade varit smartare att stå i själva backen, där sikten var bättre.

– Hittade du någon att heja på?

– Efter några igenkända, snabba studenter och Linnéalöpare kom Startnummer X som förste man på min fiktiva påhejarlista. Som vanligt hade han gått ut hårt och som vanligt höll jag på att missa honom i hans gula tröja, men han visste sen gammalt var jag skulle stå. Min påhejerska har ju stått där och hejat på honom många gånger. Johan såg  jag däremot på långt håll. Jag har lärt mig att känna igen hans rätt coola svartklädda och svartögda uppenbarelse och hans kraftiga löpsteg. Den tid är förbi, när han behövde ropa mitt förnamn vid varje passage. En stund efteråt kom Nix i sin låga, lite glidande stil med hög kadens. Han bara ruskade på huvudet och sa att det var jobbigt, på vilket jag svarade något tafatt deltagande. Han hade visst ont i ett ben, eller möjligen två och gjorde ett lopp långt under sin förmåga. Masse, som kom oväntat snart efteråt, tycktes desto gladare.  När han såg mig,  sprang han diagonalt genom hela fältet och bjöd mig på höga fem,  innan han forsade vidare med till synes obrutna krafter. Det var mäktigt. MarathonMia hade för säkerhets skull satt sitt namn på mössan, men hennes omtalade lillebror såg jag inte röken av. Efter att fyra Linnéalöpare i rad passerat men ännu ingen Karin, började jag förstå att hon brutit, men att hon råkat så illa ut som hon gjort, anade jag förstås inte. Därefter kom skåningarna, först Dunceor, som fick väcka mig med ett tillrop, eftersom mina spanarögon fortfarande var inställda på svart, därefter den långe Benet, lätt igenkänd i sin illgröna tröja. Pågarna såg förvånansvärt pigga ut för att vara  så trötta. Benet hade aldrig sprungit längre än 28 kilometer tidigare och Dunceor hade hela veckan intygat hur illa han tyckte om att springa i värme. Det skulle dock visa sig att båda klarade loppet alldeles utmärkt, liksom Fredrika, som dök upp ett tag senare. Hon hade musik i öronen och såg ut att hata allt och alla. När jag försökte springa med några meter och heja, blängde hon och stönade ”Uöööh!”. Eftersom jag kände hur smockan hängde i luften, fann jag säkrast att hålla mig undan. Efteråt har hon förklarat att den grymma blicken bara var pannbenet som trängde ut genom ögonhålorna. Som om det skulle vara bättre.

– Den där bureborn då?  Hejade du på henne där som du lovat?

– Jag skymtade Söderbruttan och två andra  Linnéaflickor som startat samtidigt med oss, men ingen bureborn. Eftersom hon förvarnat om, att hon kanske bara skulle springa till sina anhöriga i Vasaparken och därefter bryta, gissade jag att hon gjort så, men uppenbarligen lyckades hon slinka förbi obemärkt och vid Stadion sedan hann jag tydligen precis gå innan hon dök upp. Tyvärr spred jag sedan ett rykte bland Linnéalöparna om att hon givit upp. Det är ett brott jag får lära mig leva med.

– Hur ska du klara det?

– Mest grämer det mig att jag missade hennes målgång. Det hade varit något att se och minnas. 

– Så du gick tydligen och hejade vid Stadion också?

– Jag sprang tillbaka längs Valhallvägen, där jag för övrigt hann se när man drog repet vid 21,1 kilometer. De som inte hann fram såg inte överdrivet ledsna ut. Sen ställde jag mig på Sofiavägen och tog emot samma gäng som ute på Gärdet.

– Är det något särskilt du minns därifrån?

– Startnummer X stånkade när han kom. Han hade tappat mycket tid på andra halvan, där han för ovanlighets skull till och med gått en del.  Han lär ha haft ont under ena foten och inte varit i bästa form på sista tiden. Ändå gick han i mål på 3:35:46.  Strax därefter kom en utmattad löpare raglande på osäkra ben. Jag fick springa och fånga upp honom för att han inte skulle falla ihop.

– Så du gjorde en liten räddande insats där?

– Nej då, det kom snabbt andra mer sjukvårdsvana åskådare som hjälpte till att lägga honom med benen högt i väntan på sjukvårdare.  Om man tvingas ge upp 300 meter från mål, har man nog tagit ut sig ordentligt. I samma veva kom Johan mot mål efter ett starkt lopp som slutade på 3:38:21, en respektabel tid efter omständigheterna. Liksom Startnummer X är han något så ovanligt som en löpare utan blogg, varför hans prestationer lätt hamnar i bakgrunden. Förutom dessa korta glimtar under loppet såg jag inte något av de två giganterna under dagen.

– Hur gick det för de bloggande löparna då?

– Det står att läsa på deras bloggar. Det är ju därför de skriver.

– Men det är dina intryck vi är intresserade av. De som sprang har sin sanning, medan du är den strikt objektive observatören.

– Nix kom i mål efter 38 kilometers lidande, fortfarande ruskande på huvudet och fortfarande försäkrande att det var jobbigt, medan Masse ännu var stark och glad. Han slog sitt personliga rekord med fem minuter i värmen, vilket var dagens utropstecken om du frågar mig. Sedan kom skåningarna, nöjda med att ha kommit i mål i värmen, även om Dunceor ropade att han missat sub fyra denna gång.

– Du kallar dem skåningarna hela tiden. Är det inte lite fördomsfullt att varje gång framhålla deras ursprung och klumpa ihop dem?

– Nej då, jag är själv halvskåning. På fädernet härstammar jag åtminstone sedan femtonhundratalet från bönder på Österlen.

– Hur var det med den där Fredrika? Såg hon fortfarande lika arg ut där före mål?

– Ja, och dessutom sprang hon fortfarande lika snabbt. En mycket märklig flicka. Förhoppningsvis fick åtminstone publiken inne på stadion se henne le lite grann. Efteråt skrattade hon i alla fall.

– Efteråt?

– Ja, när jag gick för att ta av mitt chip och hämta min klädpåse, slank jag förbi Linnéalägret för att kolla läget.

– Och hur var läget?

– Det var uppåt värre. Alla skrattade och var mycket glada. Till och med stackars olycksdrabbade Karin log lite, ville jag tro. Även jag erbjöds ett glas champagne, men någon måtta får det vara på fraterniserandet.  IK Kometen håller på stilen.

– Ja, du lär ju tycka, att champagne är som du säger ”vulgävt”.

– Champagne, gvillad mat och vaketev äv vulgävt!

– Men du stryker tydligen omkring i utkanten och tittar på?

– Jag har till och med fastnat på en bild, där jag står och flinar mitt i gänget.

– Usch då?

– Ja, man får passa sig.

– Träffade du de så kallade skåningarna efteråt också.

– Nej, men tidigare på dan hade vi setts, vilket var roligt, eftersom jag varken sett Benet eller Dunceor förut i verkliga livet.

– Motsvarade de dina förväntningar?

– Absolut. Vi hade ett givande samtal, men tyvärr ansåg jag mig alltför sjuk för att skaka hand. ”Håll er borta om ni inte vill få hela er löparsommar förstörd”, varnade jag. Efter hand som maratonkvällen fortskred  fick jag allt svårare att upprätthålla smittskyddslagar och karantänsbestämmelser. Trötta löpare är hjärtliga, men de får skylla sig själva om de missar Berlin Marathon i höst på grund av mitt virus.

– Överdriver du inte lite?

– Kanske lite.

– Du sa att du hade ett givande samtal med den där Benet och den där Dunceor. Vad hade ni att språka om? Den geografiska gränsen mellan ”pantoffler” och ”pärer” kanske?

– Nu är det du som är fördomsfull.

– Vad pratade ni om då?

– Jag visade dem min löparklocka, som kan lagra 100 mellantider.

– Och det tyckte de var intressant?

– Ja, de stod och gapade. Såna grejor har de ju inte där nere.

– Du lär efter loppet ha visat upp en egen finishertröja. Hur kom det sig?

– När jag fått mitt chip avklippt, följde jag med strömmen av löpare som fick sina godispåsar och tröjor. Krångligare var det inte.

– Många är ju med rätta stolta över sina tröjor, och så kommer du med en sådan, trots att du bara sprungit 9 kilometer. Har du inget samvete?

– I fotboll gäller ju regeln ”tre hörnor straff”. På samma sätt räknas tre brutna Stockholm Marathon som ett fullbordat. Jag har ju spenderat över två tusen kronor på det här spektaklet, så nog borde väl en tröja i funktionsmaterial ingå. Som du ser ovan, har jag strukit över ”finisher”. Om jag hade varit riktigt ful, hade jag lätt kunnat springa in på Stadion och få medalj.  Jag har en att fordra efter mitt fullbordade lopp 2006.

– Någon ros blev det inte i år?

– Nej påhejerskan var upptagen på annat håll.

– Är det något mer du vill berätta från din dag?

– När mina ordinarie skyddslingar dragit bort till den stora festen på Essingen, gick jag för att se när de sista löparna gick i mål. Jag anslöt mig till ett gäng som tålmodigt väntade på sin hjälte. När han så kom ett tag efter klockan åtta, jublade de och någon sa med tårar i ögonen, att  ”det här var fan riktigt stort!”. Jag kunde bara hålla med.

– Blir det några fler försök att springa Stockholm Marathon för dig?

– Med statistiken i ryggen och facit i hand känns det lite som att kasta pengarna i sjön. Om det funnits möjlighet till direktanmälan, hade det varit en annan sak. Dessutom lär alla man känner avancera några startgrupper till nästa år, medan jag med rätta hamnar i sista grupp.

– Inget trevligt löpsällskap med andra ord?

– Nej den tiden är förbi.

– Hur vill du till slut summera ditt äventyr?

– Det var mitt bästa brutna lopp någonsin.

– Vad var allra roligast?

– Att ”Champagnegaloppen” tagits till nåder igen och spelades efter starskottet.