Monthly Archives: september 2013

Den sista vilan

Ett kort slag övervägde jag att rubricera detta blogginlägg med en publikfriande travestering, ”Ett halvt bröllop och nio begravningar”, ty sådan har fördelningen mellan sagda begivenheter varit i mitt liv. Medan jag bara bevittnat en vigselakt en enda gång och konsekvent avhållit mig från tillhörande festligheter, har jag inte haft något emot att ta farväl av döda tillsammans med andra, ty till skillnad från de oklara händelser som manifesteras i ett bröllop innebär döden en tydlig förändring i en människas liv, varför någon form av minnesstund kring denna är begriplig också för mig som annars knappast är svag för symboliska uttryck, och även om traditionella ritualer med outtalade regler och svårbegripliga gudsord alltid hört till ordningen, har jag haft viss behållning av de nio jordfästningar jag bevistat.

De nio jag följt till sista vilan har alla varit äldre än jag och förhoppningsvis ska det förbli så länge än. Yngre människors död är svårare att acceptera, och även om alla nio inte levt färdigt och några dött oväntat fort, har de trots allt uppnått respektabla åldrar med ett genomsnitt av drygt 80 år, där den yngste blivit  71 år och den äldste 89. Alla i min närvaro jordfästa har varit släktingar till mig, först i raden min far för trettiosju år sedan och min mor elva år senare, så småningom följda av mina två mostrar och min morbror i onämnd ordning samt min svärfar och ytterligare två ingifta släktingar, alla dittills dock utvalda av liemannen ur mina föräldrars generation, varför min systers bortgång och jordfästning för en månad sedan blev en ny, omtumlande och ofrånkomlig påminnelse om min egen generations dödlighet, vilket möjligen är skälet till att detta blogginlägg skrivits. Även om det enligt doktorn inte hastar att planera för min begravning på grund av kända krämpor, har jag erfarit hur okända sådana kan ända ett liv med kort varsel.

Jag såg min mor dra sitt sista andetag och min far ligga död i en sjukhussäng med insjunken mun och uppbunden haka, men annars har jag mött mina avlidna först i kyrkan, diskret men praktfullt dolda för världen. Någon bokstavlig begravning där hela kistan sänks ned hel i en grop som på film har jag aldrig varit med om. Oftast har det stiliga arrangemanget lämnats kvar övergivet framför altaret, men vid två tillfällen har kistan inför sörjande församling burits ut av starka män till väntande likbil, en gång med mig som en av sex noga instruerade bärare. Det kan se riktigt mäktigt ut när svartklädda män skrider fram och handgripligt talar om att såväl livet som det ordnade avskedet till detta är definitivt slut, och jag själv sägs inte heller ha gjort bort mig under mina minuter i det kulturella rampljuset.

Det känsligaste uppträdandet under en jordfästning står dock var och en av de sörjande för, när de i tur och ordning går runt kistan för att ta farväl av den som ligger däri. Anständigheten kräver att de som väntar på sin tur eller redan har fullgjort sitt uppdrag visar diskretion, men åtminstone jag tittar ändå ohämmat på i smyg, och när jag själv skrider fram är jag medveten om andras blickar och uppträder därefter. Någon plats för tankar på den döda finns naturligtvis inte i mitt arma huvud, utan min enda ambition är att inte göra bort mig, vilket hittills lyckats bra, även om jag vid premiären gick förbi min fars kista utan att stanna så som brukligt är och utan att med en min avslöja mina känslor, vilket måhända var bäst för alla. Med den nya seden att även herrar kan lägga en egen blomma på kistlocket blev ceremonin naturligare med något konkret att syssla med och fästa blicken på. Min morbror, vars kista dekorerats militärt, fick dock nöja sig med en djup bugning från mig, medan min systers sensommarbukett från hennes egen trädgård kompletterades med en spontan vinkning och, enligt vad man sagt mig, ett tyst ”Hej då”. Vid mycket välbesökta jordfästningar läggs blommorna av praktiska skäl i stället på ett bord framför kistan för att eventuellt utspridas på denna senare, en delikat uppgift som inför sittande församling anförtroddes mig när min svärfar begrovs. I övrigt kan jag inte påminna mig några avvikande hyss i samband med denna känsliga ceremoni. 

Om jag någon sällsynt gång fällt en tår i kyrkan, har det varit till musik, och alla jordfästningar jag bevistat har bjudit på stämningsfull sådan i rikt mått, antingen den valts av de döda i förväg eller av deras anhöriga i samråd med konsulterad erfarenhet, och antingen inhyrda konsertmusiker framfört Beethovens vårsonat eller kyrkans egen kantor spelat sedvanliga psalmer, i vilka jag ohämmat stämt in när melodierna varit kända, även om jag som övergiven bas ibland haft svårt att hitta rätt ton bland idel ljusare röster. Att jag med psalmisternas ord i min mun inte sällan åkallat okända högre makter, har hittills bekymrat mig föga, och om jag någon gång skulle drabbas av samvetskval inför någon påbjuden strof, återstår möjligheten att tillfälligt tystna, nynna ordlöst eller likt Åke hos Bertil Malmberg sjunga ”Raj raj”, ty detta interaktiva inslag är trots allt lite spännande i kyrkan. Vilken eventuell musik som kommer att spelas eller sjungas för mig en gång och hur detta ska komma att låta, har jag däremot ingen anledning att bry mig om.

Som ordet ”jordfästning” troligen antyder har de ovan redovisade ceremonierna inte bara syftat till att förbereda de dödas själar för ett tänkt men svårbegripligt evigt liv utan framför allt till att någorlunda värdigt följa deras kroppar en bit på väg mot en partiell och temporär vila i jorden, och för att leva upp till sin rubrik ska detta blogginlägg även beröra denna sida av verkligheten. De nio släktingar jag sett jordfästas har senare kommit i så kallad vigd jord, alla så vitt känt efter att först ha bränts till aska, som mestadels därefter lagts i en urna för att sättas ner i en grav, över vilken sedan en namnprydd sten placerats. Två av mina döda anhöriga har dock önskat få sin aska anonymt strödd i en minneslund, vilket har respekterats. Bakom sådana önskemål anas oftast en omtänksam förhoppning att de efterlevande ska slippa bekosta, besöka och underhålla en gravplats, men ibland hörs även en uttalad, självisk frihetslängtan, i värsta fall kombinerad med en svåruppfylld önskan att symboliskt spridas ut på särskild plats. Vad som sker med kroppen efter döden borde bara angå dem som skall ta hand om den, men i bästa fall kan likets uttalade åsikt i frågan, om så bara i form av likgiltighet (!!), hjälpa dem att enas. Många önskar en bestämd plats, helst markerad med namn, att rituellt minnas sina avlidna vid, och visst är det stämningsfullt med glittrande begravningsplatser i novembermörkret, men varför blommor och gravlyktor ska placeras just invid de minimala rester som som återstår av vad som en gång varit en specifik levande kropp, medan övriga delar av denna svävar omkring i atmosfären eller har fallit ner som regn och snö eller till och med döljer sig i de efterlevandes kroppar, har jag aldrig riktigt förstått, ty i den mån jag minns mina döda, har det mycket lite med symbolik och fetischism att göra.

Att som död dröja kvar på jorden i form av avsatta materiella och andliga spår, är för många en i dubbel mening fåfäng förhoppning.  Hur tydliga vi än har varit i våra liv, försvinner det levande minnet av oss med våra samtida och i bästa fall bevaras vittnesmål om vår existens i muntlig tradition eller genom efterlämnade dokument. Få är de som likt min svärfar har begåvats med ett fortsatt liv efter döden, låt vara helt utom egen kontroll och utan möjlighet att njuta dess frukter. Många av mina släktingar har som nydöda fått sina liv offentligt sammanfattade i nekrologer skrivna av arbetskollegor eller av kamrater ur andra sammanhang, medan mindre bemärkta avlidna utan sådana vänner har fått hålla till godo med vanliga dödsannonser utformade av de närmast sörjande. Förutom omsorgsfullt valda texter ska dessa korta, på samma gång privata och offentliga meddelanden om nära anhörigas död även förses med små bilder eller symboler som speglar de avlidna och deras liv. Mina släktingars dödsannonser pryddes på sin tid oftast med det kors som traditionellt bara har varit ett tecken för ”död”, och som först med senare års mångfald av symboler fått en mer religiös innebörd och därför i modernare annonser ersatts av blommor, flygande fåglar och nedgående solar, neutrala bilder, av vilka jag gissningsvis en gång ska begåvas med någon, ty en mer specifik och någorlunda sann symbol för mig och mitt långa liv lär bli svår att välja. ”Pensel och palett”, är visserligen ett vanligt tecken för konstnärskap, men kan i mitt fall utbytas mot vilket övergivet verktyg för självförverkligande eller självhävdelse som helst, och den enda krumelur som jag själv tycker passar bra i sammanhanget ter sig troligen mindre lämplig i andras ögon:

65f28595d2199b7ab931675f94c8b715

Den torrt sakliga tonen i min statistiska genomgång döljer naturligtvis mycket. Några jordfästningar av nära anhöriga har berört mig mer än andra, där de döda varit mig mer likgiltiga, men att redovisa sådana detaljer skulle föra alltför långt från den röda tråd jag sökt följa, ty som en psykologiskt skarpsynt läsare förstår är denna sorgliga minneskavalkad egentligen en förberedelse för min egen död och begravning, och medan den senare händelsen enligt vad som framgått ovan förblir mina efterlevandes angelägenhet, ser jag den förra som så viktig i mitt liv att det finns anledning att återkomma dit när det blir aktuellt.

Annonser

Att spara sitt liv

 

dagbok-1-k50 I-35 K-35

dagbok-2a-k50 I-35 K-35

 

Medan ett fåtal dagböcker som exempelvis Årstafruns och Anne Franks har nått sin berömmelse på egna meriter och gjort sina författare kända först i efterhand, uppmärksammas andra tvärtom för att de skrivits av redan kända personer. De flesta dagboksskribenter förblir dock okända och de flesta dagböcker blir aldrig lästa av andra än sina ägare och skapare, vilket också torde vara meningen med dem, antingen det handlar om sakliga minnesanteckningar, värdefulla för dem de gäller men föga spännande för utomstående, eller om öppenhjärtigt bekända tankar och känslor, anförtrodda som till en hemlig, förstående vän och därför väl gömda eller skyddade bakom lås. Även om de flitigaste dagboksskrivarna är unga och för det mesta av honkön, är det få som inte någon gång i livet har gjort något slags datummärkta noteringar, och som framgår av hans berättelse nedan har även snitsaren fuskat i genren.

”Som den seriöst satsande höjdhoppare jag var, bokförde jag min träning noga redan i tonåren. I ett häfte med svarta vaxdukspärmar noterade jag träningspass och tävlingar, och så småningom kompletterades dessa kortfattade kvantitativa sakuppgifter med anteckningar i en annan liten bok med plats för iakttagelser, reflexioner och nya idéer, ungefär så som mitt löpande alter ego idag registrerar sina bedrifter på olika löparforum men utan dennes ambition att kommunicera med likasinnade. Mina träningsböcker förstördes som så mycket annat några år senare i den tidigare omtalade utrensning som avsågs förinta alla vittnesmål om min existens, men som åldrad exhibitionist ser jag med mer försonande ögon på denna oskuldsfulla period i mitt liv, och det hade förvisso varit spännande att ta del av mina juvenila skriverier idag, om de så bara gällde höjdhopp.

Ännu kortare livslängd fick mina pinsamt omogna försök att i ett par påbörjade dagböcker formulera det nya liv som i tjugoårsåldern hägrade utanför idrotten. Av mina successivt utrivna anteckningar minns jag ännu några, som i sin fåniga tillgjordhet säger något om mig under denna tid. Jag berömde Erik Asklunds bok ”Livsdyrkarna”, där konstnärsbohemer sökte sin frihet i ett liv nära naturen och där kvinnor var lika okomplicerade och lättillgängliga som i den unge, oerfarne läsarens drömmar, och när de för mig okända avantgardisterna Karl Erik Welin, Lars-Gunnar Bodin och Bengt Emil Johnson, gästade Hylands hörna för att roa och chockera i egenskap av ”galna genier”, uttryckte jag andligt släktskap med dem, samtidigt som Bunuels film ”Mordängeln” bara gavs omdömet ”Bisarr uh!”. Nästan ordagrant erinrar jag mig också ett synnerligen krystat visdomsord, som jag tydligen temporärt ansåg vara fyndigt och humoristiskt: ”Att förverkliga sig själv, är att tacka ja när någon frågar: Vill min herre följa med hem och se på min strutsäggsamling?”. Min känsla denna höst 1966 var att något ännu okänt måste hända mig, och för detta ansåg jag mig själv ytterst ansvarig, även om min stolta föresats inte följdes i handling, och omvälvande möten med andra människor skulle dröja länge än.

Först med den stenografiskt inspirerade skrift som utvecklades några år senare hittade jag ett sätt att föra dagbok utan att skämmas över stil och innehåll, även om de svårtydda anteckningarna för säkerhets skull också begränsades till ett minimum, ofta bara till ett enda ord, så som det översta av exemplen ovan visar. Utdraget från september 1971 berättar om en händelserik månad både vad gäller mitt måleri, som kommenteras i en egen kolumn, och livet i övrigt, där mycket tydligen utspelade sig på och kring Observatoriekullen i Stockholm. Två filmer, ”Den förlorade sonens återkomst” och ”Harry Munter” hann jag också se under samma månad, medan mina studier och en då påbörjad trebetygsuppsats i ryska inte kommenterats. Däremot har jag av okänd anledning noterat ”negerkyssar” den 17:e och ”negerbollar” den 27:e september, och än gåtfullare innebörd har ordet ”rävhund” tidigare i månaden.

Denna dagbok, sedermera ofta konsulterad under benämningen ”bruna boken”, fördes under åren 1968-1976 och därefter inom nya pärmar 1990-2008, varvid skriften så småningom förändrades så som har beskrivits i inlägget ”Nujpraw”, och som det nedre av exemplen ovan visar. Förutom lingonplockning och två biobesök, ”Ett öga rött” och ”Du levande”, handlar detta utdrag från september 2007  om förberedelserna för och genomförandet av Stockholm Halvmarathon och Lidingöloppet. Då löpningsrelaterade händelser behandlades utförligare av signaturen jumper på officiella träningsforum, befanns dagboken snart mer eller mindre överflödig och ett år senare slutade jag att skriva i den. Sedan emellertid jumpers aktivitet avtagit och livet utanför löpningen fått mer utrymme, vaknar åter behovet av en brun bok, vilken i så fall blir den tredje i ordningen, och om jag rätt bedömer mitt liv, den sista.”