Boston Marathon

När bloggande löpare eller löpande bloggare deltar i Boston Marathon,  hyllas och avundas de i den övriga löparbloggosfären som hjältar ute på härnadståg i västerled, och deras lopp följs på internet och kommenteras medan de pågår. Andra får tappert stappla sina 42 kilometer i obemärkthet fjärran från ära och berömmelse. Årets upplaga av Boston Marathon fullföljdes av ett drygt dussin svenskar, däribland denna bloggs flitige kommentator,  Startnummer X,  som satte ett prydligt personligt rekord med tiden 3:22:39. Det gav honom 5247:e plats totalt och 614:e plats bland män i åldern 45-49 år. Snitsaren som förstår att lyfta fram hjältar ur det fördolda,  har naturligtvis sökt upp honom för en intervju,  och den ödmjuke, sympatiske 47-åringen har inte varit sen att svara. Till glädje för snitsaren och hans intresserade läsare har Startnummer X även delat med sig av sitt unika bildmaterial från det spännande äventyret i Boston.

 

Vid starten i Hopkinton

 

–  Du brukar föredra att tala om dig själv i tredje person neutrum, men eftersom detta är en idrottsintervju,  tar vi oss friheten att kalla dig ”du”. Går det bra?

–  Varför bryta en tradition som fungerat i all tid. Som marathonlöpare är man alltid ett nummer bland alla andra. Aldrig ett du aldrig ett jag. 

– Då gör vi som vi brukar, det vill säga vi säger ”du”, medan du får kalla dig vad du vill? 

–  Nja. 

–  Hela snitsarens läsekrets gratulerar till ett fantastiskt lopp.

–  Tack, tack!  Startnumret är mycket hedrat.

–  Direkt efter loppet skrev du i en kommentar på snitsarens blogg, att du ”naturligtvis var överväldigad av den fina tiden” och du började inse att ditt ”löjligt låga startnummer” i Stockholm Marathon ”kanske inte var helt fel”. Visste du verkligen inte att du var så här bra?

–  Det är klart att alla, även startnummer, har drömmar. 

–  I samma kommentar antydde du, att du var trött, hungrig och frusen. Vi som är vana vid att se dig återhämta dig i rekordfart  dina lopp, blev lite undrande. Var det så illa och hur känns det nu?

–  Trött och frusen var jag men inte hungrig. Det var en kamp att tvinga i sig dessa kletiga saker. Det blåste rätt kyligt vid målet och aluminiummantlarna på löparna flög i vinden.

–  Jumper, vars personliga rekord på 5000 meter ligger strax under 24 minuter, satt vid datorn och följde din framfart. ”Han är galen, det pallar han aldrig”, upprepade han halvt beundrande, när han såg hur du avverkade halvmil efter halvmil på strax över 23 minuter. Första milen gick på 46:34 och halvmaran på 1:38:02. Var du inte orolig själv eller var din höga utgångsfart helt enligt din plan.

–  Den var faktiskt helt efter planen. 4:30/km verkade för snabbt men 4:45/km kändes realistiskt. Det höll väl någotlunda även om tröttheten på slutet kändes mer än vanligt.

–  Nu visade det sig att jumpers farhågor i huvudsak var obefogade. Du tappade inte mer än sex och en halv minut på andra halvan. I New York tappade du nio minuter trots lägre utgångsfart och tidigare har det varit ännu mer. Betyder det att vi snart får se en så kallad negativ split?

–  Negativ split av detta Startnummer får vi nog inte se. Hittills har han inte lyckats hålla farten hela vägen i något lopp.

–  Medan vi här hemma under loppet hade en underbar vårdag med vindstilla och solsken, talade väderkartorna om halvdant väder i Boston med bland annat fem sekundmeters ostvind. Eftersom loppet huvudsakligen går i väst-östlig riktning, bör det ha rått motvind hela vägen. Stämmer det?

– Det stämmer, men den blev inte riktigt påtaglig förän mot slutet. 

–  I så fall framstår ju din tid som än mer fantastisk? Hur bra är du egentligen?

–  Nu rodnar Startnumret. Så bra är han ju inte egentligen.

–  Å andra sidan ligger starten i Hopkinton ungefär 40 meter högre än målet i Boston. Man kan alltså tala om en ”nerförmara”. Å ytterligare andra sidan kommer enligt banprofilen den tyngsta uppförsbacken efter 30 km, det vill säga ungefär där krafterna normalt ändå börjar tryta. Hur vill du själv placera banan på en 45-gradig svårighetsskala, där ”1” är ”lätt som en plätt” och ”45” är ”asjobbigt”.

–  40 meter?? 400 feet dvs 120m är väl skillnaden-om inte mer! Västerbron är ju bara 40m. Hjärtbrottsbacken är även den ca 40 m i höjdskillnad fast den är något flackare än Västerbron. Flera löpare hade ändå väntat sig något värre för de frågade Startnumret om detta verkligen var nämnda backe. Som om han skulle veta detta bättre än de själva!

–  Vi bad att du skulle gradera Bostonbanan med hänsyn till svårighet. Ange en siffra mellan 1 och 45?

–  33,4569473

(En slarvigt antecknande butler är osäker på om den sista decimalen ska vara en trea eller en åtta, varför vi även fortsättningsvis får sväva i okunskap om banans svårighetsgrad)

–  Men handen på hjärtat, nog var du bra trött på slutet? 

–  Trött är bara förnamnet!

–  Och hur lyder efternamnet.

–  Ångest!  Nä det var visst ”min” arvedel.

–  Medan inget lopp sägs slå New York Marathon i fråga om galen publik, har Boston Marathon i gengäld  haft lång tid på sig att utveckla sina egna speciella publiktraditioner. Enligt uppgift lär det på en kulle efter banan samlas en skara collageflickor, vilkas huvudsakliga uppgift är att kyssa de förbispringande löparna. Jumper tycker att det låter spännande och du borde också i kraft av ditt snarfagra utseende ha varit ett begärligt villebråd. Minns du några kyssar eller sprang du helt enkelt för fort?

–  Skriken från flickorna hördes på flera kilometers håll. Det var som en Beatleskonsert på den gamla goda tiden, som Startnumret naturligtvis aldrig bevistat. Men inte skulle en collegeflicka vilja pussa ett gammalt svettigt och snorigt startnummer, hur skulle det se ut! Men det är riktigt att vissa löpare minsann tog tillfället i akt.

–  Har du annars något att säga om publiken?

–  Den skrek på bra, vissa hejade på Sverige. Startnumret bar sin gula vinnartröja med tre kronor (se bild), den som han bar i New York. Varför ändra ett vinnande koncept.

 

Startnummer X kämpar på

 

–  Bland det dryga dussin svenskar som sprang igenkänner vi namnet på Ulf Wickbom, som nu 65 år gammal sprang in på den utmärkta tiden 4:09. I maratonsammanhang är han annars mest känd som krönikör i Runners World och för att som ung journalist ha följt Ingemar Johansson under ett av dennes Stockholm Marathon. Träffade du nämnde Ulf och vad sa ni så fall till varandra. 

–  Startnumret träffade inga andra svenskar och följaktligen sa vi  intnå.

–  Minns du något annat möte i samband med loppet?

–  På hemvägen flög Startnumret tillsammans med Kenyanska landslaget. Damvinnaren Salina Kosgei och herrtvåan Daniel Rono satt praktiskt taget i knät på startnumret och sov (se bild). De kom med den stora bucklan i en plastpåse och fnissade som en skolklass på utflykt. De imponerades naturligtvis storligen av Startnumrets fina tider och hoppades på ett möte snart igen. Startnumret såg även Lena Philipsson krypa ner i sätet men när han skulle hälsa efter landningen fanns hon inte där längre och han insåg att hon måste gått av på vägen, hur det nu kan ha gått till. Eller också drömde Startnumret, man vet aldrig så noga.

–  Drömmen gällde väl i så fall bara Philipsson och inte kenyanerna, som du ju lyckades fånga i ditt skissblock?

–  Just så. Det finns dessutom andra bildbevis på kenyanerna. (Startnumret visar i sin kamera en suddig bild föreställande några svåridentifierade afrikaner).

–  Hade kenyanen på din vänstra sida verkligen en likadan mössa som du.

–  Självklart! Det är ju en marathonmössa!

 

Startnummer X omgiven av Salina Kosgei och Daniel Rono

 

–  Några, däribland snitsaren, har lett i mjugg eller rent av gjort en smula narr av att du råkat få med dig din akademiska titel i startlistan. Enligt uppgift ska du dock ha gjort bruk av din PhD  dagen efter loppet, då du gästade det berömda Harvarduniversitetet. Snitsaren tror, att du i samband med din föreläsning inte kunde motstå frestelsen att skryta om ditt äventyr dagen innan. Gissningsvis föll orden: ”I must beg you about excuse for that I must sit because I ran marathon yesterday and I am stiff in the legs”? Eller lät du helt enkelt kroppsspråket tala för sig självt?

–  No, the bibnumber did not go to Harvard, instead he go to University of Massachusetts in Worcester (pronounced Ouster). He did not ask about excuse instead he bragged about his fine time and everybody high-fived. 

–  Gjorde du något annat skoj i Boston? Gick du på tebjudning och dansade vals, som traditionen bjuder? 

–  Boston Decaff-party, heter det numera och är det inte i Wien man dansar vals?

–  Ja, i Wien dansar man wienervals och äter wienerbröd, men i Boston dansar man Bostonvals och äter Bostongurka. Fick du tillfälle att smaka på denna delikatess.

–  Boston Gurka, var inte det en seriefigur på 70-80 talet?

–  Även om det här var en urladdning som hette duga, finns det ett liv och en framtid även efter Boston Marathon. Nästa uppgift är tydligen Stockholm Marathon? Förra året bröt du efter att ha drabbats av ”maratonleda”. Senare har du förklarat att du kanske omedvetet anade att du öppnat för hårt i värmen. Vad har du för målsättning i år?  Nöjer du dig med att fisjogga under ditt gamla banrekord på 3:48 eller blir det full satsning? Kanske vill du visa bloggande löpare med Karin i spetsen, var maratonskåpet ska stå?

–  Karin vet ju redan var skåpet står. Startnumret tänker inte tävla med ungdomarna, men kanske göra ett allvarligt försök på att vinna en brödrost, om den nu finns på prislistan.

–  Du har nu sprungit maraton i London, New York och Boston. Efter denna 60-procentiga ”Big Five”, inställer sig den oundvikliga frågan, om nästa lopp i den kategorin ska avverkas i Chicago eller Berlin. Det senare loppet har ju en erkänt snabb bana, där såväl världsrekordet som klubbrekordet i Vallentuna FK är noterat. Å andra sidan riskerar du att där bli omkullsprungen av ett jättegäng Linnéa-löpare, som ser Berlin Marathon som årets huvuduppgift. Har du någon kommentar?

–  Berlin i höst låter trevligt och bra trots att det numera är ett klubbmästerskap för den berömda söderklubben. Startavgifteten är hur som helst redan betald.

–  Oj, det var minsann en nyhet som kommer att ge eko i löparbloggosfären. Snitsaren undrar om han på stående fot kan lovas ensamrätten till en intervju efter det loppet?

– Nja, de börjar höra av sig från övriga i ”the big five”, det vill säga Max&Nisse, Quod Erat Demonstrandum, Ultraschmultra och Bureborn. Vi får se vem som ger bäst deal för ensamrätten.

(Det bör tilläggas, att definitionen av bloggarnas ”Big Five” är startnumrets egen och högst tillfällig. Han har troligen dragit till med de få bloggnamn han minns. Övriga förträffliga löparbloggare bör inte känna sig degraderade). 

–  Snitsarens blogg kan nu glädja sig åt intervjuer med dig från maratonloppen i London, New York och Boston. Han undrar om du tror att det finns någon annan blogg som har så många Big Five-intervjuer på sin meritlista som hans?

–  Antagligen inte, antagligen aldrig på ti’n.

–  Som mellantid på en mil hade du nu 46:34, en bra tid på ett millopp för många, och i Bore Cup sprang du drygt 14 km i en takt av 4:13 per kilometer. Jumper vill se dig, som han säger, maxa ett 10 000-meterslopp på bana. Han tror att du kan springa på 40 minuter. Kan det vara nåt?

–  Det skulle antagligen gå om han nu skulle orkar bry sig om att testa.

–  40 minuter på milen är för många något viktigt. Varför inte för dig. Är du lite kaxig eller bara snobbig?

–  Varför skulle det vara viktigt? Det är väl inte viktigare än 4 minuter på milen. Den engelska alltså.

–  Samtidigt sprider sig ultra-flugan som en löpeld. Men sträckor över 42 km lockar kanske inte dig?

–  Nä! Jo kanske ett lopp. Laugavegur på Island i så fall.

–  Jag tänkte väl det.

–  Jaså.

–  Det ryktas att du denna säsong övergivit Mäster Szalkais program. Du tränar mindre efter ett fixt schema och mer efter eget huvud och kropp. Stämmer det?

–  Szalkai är nog bra men hans upplägg passar inte alla, framför allt inte starnummer.

–  Det är väl vad jumper har sagt i alla år. Du kanske skulle lyssna mer på honom?

–  Det gör väl startnumret alltid?

–  Även om 47 år är en aktningsvärd ålder, har du många fina löparår kvar och din resultatkurva verkar ännu inte vilja plana ut. Hur snabb kan du bli?

–  Kanske under 3:20 i bra väder och med mycket medvind och med lite bättre långpassträning. 30 km är alldeles för kort, några 35-kilometerspass behövs allt.

–  I samband med snitsarens blogginlägg ”Kulturhistoria” antydde du att den 36-årige höjdhoppande mannen på fotografiet hade så mycket spänst kvar i benen, att han med träning borde ha kunnat springa maraton på  neråt tre timmar. Snitsaren är skeptisk till extrapolering av resultatkurvor såväl framåt som bakåt i tiden, men kan ändå inte låta bli att undra vad ett ungt startnummer kunnat prestera om det börjat springa maraton i en ännu yngre ungdom. Vad tror du?

–  Det yngre startnumret var klokare än det äldre och ödade inte kraft på sådana onödiga och jobbiga saker som löpning.

–  Vi kan ha glömt någon viktig fråga till dig. I så fall har du här möjlighet att själv komplettera med denna och ge ett klokt svar.

–  Startnumret har sagt alldeles för mycket redan!

–  Har du i övrigt något att tillägga?

–  Nä. Jo, varför har alla vita elitlöpare börjat använda armvärmare? De ser ut som som om de skulle gå på galabal. Se på löparna som vann i Boston, inte hade de några löjliga armfodral!!

–  Är det någon du vill hälsa till?

–  Starnumret vill hälsa till mamma.

–  Tack för intervjun och lycka till i fortsättningen.

–  Tack, tack. Och så vill Startnumret hälsa till alla sina fans runt detta avlånga land och på Tristan da Cunha.

Gao Wu

 

 

 

Det är obekant om den kinesiska bloggrubriken verkligen betyder ”High Five”, men ”gao” står i alla fall för ”hög” och ”wu” för ”fem”. Helt säkert är däremot att bilden ovan,  målad med vattenfärg av Tildo,  föreställer det tecken för ”haj faj”, som användes i fornbrasilianskt skriftspråk.  Den röda fläcken sägs vara viktig, emedan tecknet utan den bara betyder ”hej” eller ”ja”. En gul fläck på den höjda handen berättar att det är ”fara att nalkas”, en grön att det är ”klart”, medan en brun fläck, enligt en hysteriskt skrattande Tildo, betyder ”Titta jag har fått bajs på handen”. Den blåa fläcken är inte betydelsebärande utan är, enligt trovärdig källa, ett så kallat fonetikum, som anger hur tecknet uttalas. Snitsaren lovordar Tildos bild för dess enkelhet och klarhet och tillägger,  att om alla uttryckte sig lika väl som de forna brasilianarna, skulle världen se bättre ut.

Innan Tildo nått dessa höjder i sin kalligrafi,  har hon likt alla stora kalligrafer haft en mödosam väg att vandra.  Efter att ha fyllt två ark med kinesiska treor och diverse andra krumelurer, gav hon sig i kast med det namn Tidu,  som hon tilldelats av snitsaren, i tron att tecknen härför betydde ”high five”. Resultatet av Tildos möda kan avnjutas nedan.

 

  

 

Snitsaren prisar även dessa försök, där Tildo omedvetet anat tecknens verkliga betydelser och laddat dem med ursinnig kraft. ”Ti” betyder nämligen inte bara ”klöv” utan också bland annat ”hov”, och till höger om radikalen för ”fot”, här i skepnad av en arg kaktus, ses Tildo, själv med två klövar, bestiga en häst med tre hovar. Nog klampar tecknet ”ti” av djurfötter, så det hörs vad det betyder, och att det nedersta tecknet ”du”,  som betyder ”gift” eller ”giftig”,  har formats som en giftspindel är naturligtvis inte heller någon tillfällighet.

Som belöning för flit och framsteg gav därefter snitsaren sin elev de två riktiga tecknen för ”hög” och ”fem” att öva på. Tildo fann dessa mindre ”kuliga” än de förra, men gjorde åtminstone några helhjärtade försök att anpassa sig till norm och tradition. Här nere till vänster ser vi snitsarens datorstiliserade tecken och bredvid dem Tildos ”High Five”. 

 

                                  

 

Enligt en imponerad snitsare  äger Tildos tecken ovan såväl urkraften hos gamla hällristningar som lekfullheten i det yngre kinesiska Zhuo-måleriet, vars utövare velat frigöra sig från det ytligt skickliga för att söka ett ursprungligt uttryck i det skenbart valhänta och tafatta.  Tildo anser att tecknet ”gao” för ”hög” egentligen föreställer ”en tant som sitter på toaletten” och i detta ger snitsaren henne odelat rätt. Endast en sann konstnär kan se det höga i det låga och tvärtom. Att tecknet ”wu” för ”fem” ser ut som en sparkstötting,  krävs det ingen särskild konstnärlig begåvning för att upptäcka,  men få kinesiska sparkstöttingar har givits sådan fart och tyngd som Tildos här ovan,  och konstnären själv hade bara gott att säga om sin skapelse, när hon provåkte den nerför backarna.

Därefter ansåg sig Tildo färdig med den ”trista svarta” kalligrafin och, inspirerad av den fornbrasilianska uppfinningen att använda färger för att uttrycka känslor i skrift, lät hon fantasin härja. I verket här nedan, lika raffinerat sparsmakat som överdådigt flödande, har Tildo, enligt snitsaren, tagit den kinesiska kalligrafin in i en ny tidsålder. ”High Five”!!

 

 

.

Kuang Cao

 

 

Den, som likt snitsaren googlat lite eller bläddrat i en bok om kinesisk kalligrafi, har säkert förvånats över tidlösheten och variationsrikedomen i de kalligrafiska mästarnas verk. Inom de givna ramarna tycks det ha funnits oändligt utrymme för spontanitet och personligt uttryck. Utan de röda stämplarna och tecknen till vänster kunde bilden ovan föreställa ett västerländskt konstverk från vår tid och inte en kalligrafi gjord av en kinesisk munk på 700-talet. Han hette Huai Su och var tillsammans med bland andra den samtida Zhang Xu företrädare för den kalligrafiska stil som har kallats ”Kuang Cao” eller ”vild kursivstil”.  Även sättet, att bedöma kalligrafi genom seklerna som konst för konstens egen skull,  ger ett förbluffande modernt intryck.

Naturligtvis har snitsaren också fått sina fördomar om österländskt tänkande bekräftade, ty de böcker om kalligrafi, som han ögnat igenom, dryper av gamla mästares visdomsord, det ena mer typiskt kinesiskt än det andra, och snitsaren, som av naturen är respektlös inför all urgammal kunskap, har skrattat rått. Att traditionen från de gamla mästarna är grunden för all kinesisk kalligrafi, har vi förstått och att kalligrafins fria personliga uttryck inte kan blomma, innan dess grunder behärskas, vilket naturligtvis kräver ett halvt liv av tålmodiga studier, är knappast heller förvånande. Kinesisk kalligrafi lär man sig inte på en fikarast.

När snitsaren förklarade detta för en otålig Tildo,  som tröttnat på att bara rita treor, grymtade hon surt ”Wax on, Wax off”, vad hon nu kan ha menat därmed. Snart nog övergav hon dock inte bara treorna och de tecken ”ti” och ”du”, som hon fått att öva på av snitsaren,  utan hela normalskriften ”Kai Shu” och gav sig oförväget i kast med den vildaste ”Cao”.  Hon tröttnade dessutom på den trista svarta färgen och började kalligrafera i alla tänkbara kulörer,  hävdande att så var brukligt i fornbrasiliansk skrift. Naturligtvis ser vi oss förpliktigade att i ett kommande blogginlägg redovisa Tildos förehavanden med pensel och färg och därmed förhoppningsvis avsluta denna redan alltför långa bloggparentes kring kinesisk kalligrafi. Mästerverken här nedan är dock inte av Tildos hand utan är detaljer ur två kalligrafier utförda av Huang Tingjian och Chen Xianzhang, som levde på tiohundratalet respektive fjortonhundratalet.

 

        

Snitsarens fyra streck

                                                        

                                                       

                                                            ”Snitsarens fyra streck”

 

Under sina flitiga men tafatta försök att utforma kinesiska tecken med hjälp av svart vattenfärg, en pensel och en dator, har snitsaren in i det längsta vägrat att avliva sina egna älsklingar. Särskilt förälskad tycks han ha blivit i det fragment, som visas ovan.  Han hävdar, att det i all sin ofullkomlighet andas av rytm och energi. Medan det långa vilande strecket äger tyngden hos en gammal och trött valross, har överdelen gjort sig fri och strävar uppåt i spänst och obändig kraft. Han kallar konstverket ”Snitsarens fyra streck” och tillägger skrattande att de måhända säger mer om om honom själv än fyra tusen snitsarord. Kanske någon bland denna bloggs läsare kan hjälpa honom att tolka bilden.

Du

 

När snitsaren ritade tecknet ”du” som del av namnet ”Tidu” i ett tidigare inlägg, valde han det högra av de båda alternativen ovan i tron,  att överdelen skrevs med fem streck på samma sätt som tecknet ”zhu” för ”herre” eller ”ägare”,  när detta i andra tecken utgör så kallat fonetikum,  det vill säga en teckendel som anger uttalet ”zhu”. Om den snarlika överdelen av tecknet ”du” också är ett, och i så fall samma, fonetikum,  är oklart,  då uttalen trots allt skiljer sig.  Mot detta talar också att teckendelarna enligt snitsarens senaste forskning inte heller ska skrivas likadant.  Av nedanstående tre rörliga bilder (lånade härifrån),  där en okänd kines skriver i tur och ordning ”du” (giftig),  ”zhu” (herre) och ”zhu” (bo, övernatta),  framgår att snitsaren skulle ha valt det vänstra av de båda tecknen ovan,  om han velat skriva det korrekta tecknet ”du”,  även om han tycker att det högra ser något snitsigare ut.  Motvilligt har han också ändrat denna detalj i sitt tidigare inlägg.

 

                                                                                              

Tidu, Yubei och Bulei

Snitsaren har även försökt skriva kinesiska tecken direkt i datorn,  men erfarit att denna metod förstärkt hans darrhänthet på ett olyckligt sätt. De datorritade, stiliserade tecken som visas här ovan är så långt möjligt konstruerade av raka, företrädesvis horisontala och vertikala streck.  Från höger läser vi de kinesiska namn ”Tidu”, Yubei” och ”Bulei”, som snitsaren förärat i tur och ordning Tildo, jumper och en mycket stolt butler.  Snitsaren tycks ha förstått den tunga börda en plikttrogen butler bär,  ty dennes två tecken ”bu” och ”lei” lär betyda ”rädd” respektive ”trött”.  Tecknet ”yu” i jumpers namn sägs stå för ”fjäder” och torde syfta på den duktige löparens lätta steg,  medan tecknet ”bei” kan betyda ”falsk, obehörig” men även ”motsträvig” eller till och med ”uppstudsig”,  en jumpersk egenhet,  som många i löparbloggosfären fått smaka på men som samme jumper själv odlar med stolthet. Vad slutligen Tildos namn anbelangar, har en försiktig butler för husfridens skull ljugit för henne och sagt att det betyder ”high five”. Den som har tillgång till ett kinesiskt lexikon kan dock snart se,  att det översta tecknet ”ti” står för allehanda ”djurfötter”, däribland det passande ordet ”klöv”. Det undre tecknet ”du” lär betyda ”gift” eller ”giftig”.  Förutom med den ”svage och allvarlige” snitsaren får tydligen en ”ängslig och trött” butler numera stå ut även med en ”uppstudsig fjäder” och en ”giftig klöv”.  Livet kunde vara lättare.

Tidu

  

 

Att vår vän Tildo snart skulle överge blyertspenna och färgkritor till förmån för den kinesiska penseln och det kinesiska tuschet, var inte alldeles oväntat, varför snitsaren har givit henne ovanstående tecken att syssla med  som en lagom svår kalligrafisk skrivövning. De lär stå för det kinesiska namn, “Tidu”, hon tilldelats i sammanhanget. Innan snitsaren själv lyckats få de båda tecknen “ti” och “du” i någorlunda  balans och symmetri  så som ovan,  har det gått åt ett trettiotal vita pappersark och ändå har han fuskat genom att klippa ihop tecken från tre olika blad och i efterhand korrigerat dem i datorn. Den grafiska, opersonliga effekten har åstadkommits genom att kalligrafin sparats som ”monokrom”.  För en enkel butler ser det snitsigt ut,  men snitsaren försäkrar, att han brutit mot de flesta av kalligrafins grundregler samt att hans penseldrag saknar de allra elementäraste kännetecknen för god skrift.  Samtidigt är han medveten om att framhävandet av insikten om dessa tillkortakommanden inte gör honom till en bättre kalligraf utan bara till en snitsigare snitsare. Nedan visas hans egenhändiga kalligrafi och det våld han utövat på den i datorn. 

                                                                                                                                                

Därefter redovisar vi, hur snitsarens hopklistrade, spretiga alster har anpassats till normerna om tecknens form och inbördes storlek. I kinesisk standardskrift, ”kaishu”, ska varje tecken i princip skrivas så att det får rum i och någorlunda fyller ut en,  för alla tecken lika stor,  osynlig kvadrat.  Det övre tecknet ”ti” har dessutom bättrats på för att balansera det undre tecknets kraftigare streck. Vad snitsaren härvid vunnit i harmoni och konsekvens,  anser han sig mångdubbelt ha förlorat i uttryckskraft.

Överdelen av det undre tecknet ”du” kan möjligen vara ett så kallat fonetikum, vilket kort innebär, att det anger tecknets uttal. Denna teckendel är snarlik det enskilda tecken med huvudbetydelsen ”herre” eller ”ägare” som uttalas ”zhu” och som utgör fonetikum i många tecken med detta uttal. Att det tjäntgör som fonetikum i tecknet ”du”, skulle eventuellt kunna förklaras av att de två orden uttalats likadant någon gång i tecknens begynnelse.

Mot detta talar, att tecknet ”zhu” skrivs med fem streck både ensamt och som fonetikum,  medan överdelen av snitsarens ”du” enligt tillgängliga källor skall skrivas med fyra.  Det tecken för ”du” (nedan),  som tidigare presenterats som första alternativ i detta inlägg,  skulle i sådana fall inte vara korrekt,  även om  det råkar se snitsigare ut.  Kanske någon läsare,  kunnig i kinesiska,  slutgiltigt kan reda ut saken.

.

Ni

I snitsarens kinesisk-tyska ordbok svarar stavelsen ”ni”  (låt vara uttalad i fyra olika toner)  mot inte mindre än fjorton olika tecken och ännu fler innebörder.  ”Ni” kan bland annat stå för ”nunna”, ”regnbåge”, ”svag”, ”början”, ”svalkvitter”, ”ylletyg”, ”lera”, ”planera”, ”flicka”, ”du”, ”fett”, ”olydig”, ”drunkna”, ”urinera”, ”upphöjd” och ”snegla”. Snitsarens kinesiska första namn ”Ni” betyder, som vi konstaterat i ett tidigare blogginlägg,  antingen ”liten och svag” eller ”början”, medan namnet på den berömde höjdhopparen Ni Zhiqin ännu är okänt för oss både vad betydelse och kinesisk stavning beträffar.  Vi har ännu inte upptäckt någon framkomlig väg att googla fram hans namn och att en läsare, intresserad av höjdhopp och kunnig i kinesiska, skulle hitta till denna blogg och lösa gåtan, är kanske att hoppas för mycket.

Snitsarens kinesiska namn ”Ni Du” kan måhända låta lustigt för ett svenskt öra. Det är inte alla förunnat att samtidigt kunna nias,  duas och tilltalas med namn. Vi drar oss till minnes en av Fridolf Rudins berömda monologer, där han, efter att den store italienske dirigenten Arturo Toscanini lagt bort titlarna,  säger sig ha replikerat:  ”Tack ska du ha,  min käre Toscadudu”.  Även violinvirtuosen Paganini sägs ha förekommit i liknande,  som man då tyckte,  roliga anekdoter.

Pronomenet ”ni” är för övrigt inte gammalt i svenska språket. Enligt SAOB sågs det i skrift första gången 1661 och har, vilket snitsaren lärt sig redan som barn, uppkommit ur den äldre formen ”I”,  på så vis att den gamla verbändelsen ”-n” genom felaktigt uppfattad stavelsefördelning vid omvänd ordföljd överförts till pronomenet. ”Ären I”,  ”sågen I” och liknande kombinationer uppfattades som ”äre ni” respektive ”såge ni” , varefter det nya pronomemet så småningom kom att användas även vid rak ordföljd.  SAOB uppmanar oss också att jämföra med isländskans þér av ér,  uppkommet i förbindelser som hafiþ ér, vilket givit hafi þer.

En googling på ordet ”ni”,  skrivet med latinska bokstäver,  ger ungefär en halv miljard träffar.  Förutom som svenskt pronomen finns ordet i en del romanska språk, där det bland annat, liksom också i ryskan,  används dubblerat för att uttrycka ”varken eller”. I kemin står bokstavskombinationen för grundämnet nickel och som förkortning betyder den bland mycket mycket annat ”Network Innovations” och ”Nationella insatsstyrkan”. Ett dubblerat ”ni” ger ungefär tre miljoner googleträffar  och ett trefaldigat  ger drygt hundra tusen,  bland annat i uttrycket ”Hör ni ni ni”, medan slutligen de drygt tre tusen internetsidor, som innehåller ”ni ni ni ni ni ni ni ni ni ni”,  oftast anspelar på de kusliga riddarna i filmen ”Monthy Pyton and the Holy Grail”, och hur kan vi bättre avsluta detta kåseri kring ordet ”ni”,  än att låta er se och lyssna till dem:

http://www.youtube.com/watch?v=QTQfGd3G6dg