”Kom ihåg var du hörde det först!” brukar tillfogas som självironisk avslutning, när någon har sagt något om framtiden och låtsas vilja bli ihågkommen för detta.
Jag tänker, att en sådan uppmaning bör vara tämligen lätt att efterleva, om inte i avsedd mening så i varje fall bokstavligen, ty jag har ett gott minne för var i det fysiska rummet jag har hört eller läst något, eller till och med var jag tänkt en tanke eller erfarit en känsla, även om den yttre miljön har varit helt irrelevant i sammanhanget. Däremot kommer jag sällan ihåg när händelser har ägt rum, om inte tiden på dygnet eller året har satt spår och förstärkt min minnesbild, så som några exempel här nedan ska visa.
Vasavägen i Stocksund korsas ett hundratal meter öster om mitt barndomshem av en mindre väg som nu bär namnet Sturebacken, då den från korsningen leder upp till den högre belägna Sturevägen. I denna backe, som i min barndom var en del av den längre Frejavägen, påstods en man någon gång ha cyklat omkull med en trädgårdssax och skurit halsen av sig, och som ytterligare belägg för backens trafikfarlighet såg jag själv vid ett tillfälle, hur ett grannbarn låg vid sin oroligt vakande mors sida i väntan på ambulans efter att ha voltat med cykel över en bil och landat med hjärnskakning på sin egen tomt vid vägen. De barndomsminnen, detta blogginlägg är tänkt att handla om, rymmer långt mindre dramatik, vilket också är skälet till att de återges här som exempel på minnets oförutsägbarhet. Då sagda vägkorsning låg i hemmets omedelbara närhet, bör jag ha passerat den många gånger i alla slags väder och vid alla tider på året och dygnet, varför man kan undra hur det kommer sig att mina tydligaste minnen därifrån härrör från sen höst eller snöfri vinter någon gång efter mörkrets inbrott, och varför jag har bevarat just dem:
Vid ett tillfälle går jag hemifrån bort mot vägkorsningen i mörkret och tänker, att om det hade funnits en gud, vilket jag sedan länge tror att det inte gör, borde han, om han vore den han sägs vara, kunna läsa alla våra tankar och följaktligen genomskåda alla försök att vara god för att behaga honom. Möjligen kommer jag fram till att det egentligen inte spelar någon roll, om han mot förmodan skulle finnas eller inte, och kanske hinner jag också utreda teodicéproblemet, men det har jag i så fall glömt.
En annan gång går jag likaledes i mörkret men nu på väg hem där ett halvfärdigt resårbandsgevär väntar i källarens snickarbod, och jag har just klurat ut hur jag ska spika fast en bit av en styv, svart trädgårdsslang som pipa på den tillsågade kolven. Senare ska den otympliga slangen ersättas av ett smalt metallrör, som i kombination med pilar av tillhamrad, tjock ståltråd gör geväret till ett så farligt vapen att jag knappt törs använda det, än mindre visa det för andra, utom för en lekkamrat när vi beväpnade tillsammans smyger upp på vår vind, där vi tycker oss ha hört mystiska ljud. I övrigt kommer gevärets öde så småningom att höljas i glömskans dunkel, men några djupa hål i taket till mitt pojkrum ska vittna om dess forna eldkraft så länge jag bor kvar.
Mitt tredje minne från samma vägkorsning i dystert mörker är om möjligt ännu mindre rafflande. Jag har försökt lösa ett korsord i någon barntidning, möjligen Kamratposten som jag prenumererar på genom skolan, och jag grubblar över en nyckel som frågar efter något som det ”finns många av i skolan”, och där jag har de flesta bokstäverna i det sökta ordet ”elever”. Jag funderar på om det engelska räkneordet ”eleven” passar in, men finner med all rätt att det är alltför långsökt. Antingen jag så småningom kommer på det enkla svaret själv eller måste invänta lösningen i nästa nummer av tidningen, kommer jag att känna mig ovanligt dum, och så många fler korsord ska jag inte heller komma att lösa förrän i vuxen ålder och då endast periodvis i brist på annan förströelse, något jag sällan kommer att riskera som memoarskribent. Däremot ska jag vid några högtidliga tillfällen roa mig med att själv tillverka korsord, om vilka jag långt senare kommer att berätta i ännu ett blogginlägg.
Efteråt hos farbror Steffe 