Utan titel

Jag har blivit lovad en intervju med jumper efter dennes maratonlopp, men då han inte dykt upp på avtalad tid och plats, tvingas jag åter knacka på dörren till hans bostad. Mässingsskylten med namnet ”Snitsaren” glänser i solen, men den inristade, spretiga texten därovanför, ”JUMPER MARATONLÖPARE”, känner jag inte längre igen. Medan namnet står kvar ograverat, har någon med ett antal aggressiva knivhugg i träet sökt utplåna den stolta titeln.

Efter en lång väntan, under vilken jag hinner tänka många dystra tankar, öppnas dörren av en välkammad och propert klädd äldre man. ”Herrn är väntad”, säger han med en röst så svag, att jag blott med tvekan igenkänner den som butlerns Han struttar före in i lägenheten men vänder sig hela tiden otåligt om, likt ett barn som önskar visa något. ”Den här vägen herrn”, upprepar han, som om det fanns någon annan att välja.

Den kammare, som vid mitt förra besök fyllde mig med sådan fasa och vämjelse, andas nu frid och hemtrevnad. Golvet är städat och alla papper och klädesplagg ligger ordnade i prydliga högar. Det öppna fönstret, som nu inramas av ljusa, blommönstrade gardiner, släpper inte bara in den ymniga morgonsolen utan också frisk försommarluft. När jag prisar metamorfosen, skruvar butlern på sig och svarar: ”Man gör så gott man kan”.

När jag ser mig om upptäcker jag intill väggen en lång mager man klädd i randig pyjamas. På fötterna har han gråa raggsockor, som rullats ned så att de liknar stora tofflor. Han sitter djupt böjd över den gamla datorn men tycks varken skriva något eller titta på bildskärmen. Genom ideliga förflyttningar av huvudet i sidled låter han blicken vandra från tangent till tangent. Då och då brummar han så som som gamla människor gör vid åsynen av något igenkänt och kärt. ”Det är snitsaren”, förklarar butlern, ”Han får inte störas”. Då jag frågar efter den vackra sköterskan, får jag veta att hon och Tildo ”tränar pilates” på ett närbeläget gym och inte väntas hem förrän tidigast vid middagstid. Som för att förekomma min nästa fråga och påskynda mitt egentliga ärende, gör betjänten en försiktig gest mot sängen och säger med sänkt röst: ”Herrn ser”.

Där jag som i en otäck dröm en gång tidigare sett snitsarens eländiga förfall, ligger nu jumper. Han är ännu klädd i sin röda maratontröja med nummerlappen och de bekanta siffrorna 7732 väl synliga på bröstet. De annars så spänstiga lemmarna ligger slappa mot lakanet och de tomma ögonen stirrar hjälplöst ut i fjärran. När jag hälsar och frågar hur han mår, rör han inte en min. Butlern för mig sakta avsides och berättar tyst och med tårar i ögonen följande historia:

”Jumper hade startat sitt maratonlopp med viss tillförsikt och han hade inte haft några problem att genast hitta ett vägvinnande tempo. Skadan i hälsenan kändes men hindrade inte löpningen. Såväl före som under loppet hade han försökt dricka enligt konstens regler, men efter tio kilometer smakade energidrycken inte längre och han fick tvinga sig att svälja några klunkar vatten vid varje vätskekontroll. Löpningen kändes seg och han insåg att fortsättningen skulle bli jobbig, varför han snart beslöt att bara springa halva sträckan för att sedan möjligen fortsätta gående. Efter att ha passerat halvmaratonskylten på 2:06:29, fortsatte han i samma fart till backen på Greve von Essens väg där hans två påhejerskor väntade. De påstod senare att han då ännu sett pigg och glad ut. Han meddelade dem sin definitiva avsikt att gå resten av loppet. Han ansåg sig vara tillräckligt trött och bedömde det därtill klokt att låta hälsenan vila. Med en gånghastighet snabbare än 11 minuter per kilometer skulle han ändå hinna i mål med god marginal före klockan åtta. Den trevliga återhämtningspromenad med ”smarrigt” energigodis, som han bespetsat sig på, uteblev dock. Han mådde allt sämre och gick bara och längtade efter kall nyponsoppa med filmjölk, vilket naturligtvis inte bjöds. Vid nordiska museet gav han till slut upp och lade sig på en gräsmatta och betraktade trädkronorna. När det kom en spårvagn mot Skansen hoppade han på för att så småningom följa med tillbaka till Nybroplan, en plan som han med facit i hand borde ha fullföljt, men i folkträngseln började han snart må så illa att han till slut fann bäst att kliva av. Han klättrade upp i en gräsbevuxen slänt och försökte enligt beprövat recept tömma magen, som dock visade sig redan vara tom. Långsamt släpade han sig sedan över Djurgårdsbron och efter en paus liggande på en bänk i Narvavägens allé nådde han äntligen tunnelbanan vid Karlaplan för vidare färd till Stadion. Han bör ha sett mycket eländig ut där han satt och skakade på perronger och i tunnelbanevagnar. Väl tillbaka på Östermalms idrottsplats uppsökte han ånyo det skogsbryn, där han för många timmar sen tömt sin blåsa på väg till starten. Trots många försök att kasta upp kunde magen inte heller nu leverera något. Han tog sin klädpåse, satte på sig varmt och lade sig på en gräsplätt strax intill den plats där friidrottarnas ballongtält var rest på 1960-talet och där han en gång hoppade 197 cm och blev svensk akademisk inomhusmästare. ”Jag har i alla fall hoppat högre än er”, blängde han åt den ström av maratonlöpare som efter fullbordat lopp passerade med medaljer och självbelåtna leenden. När han så småningom orkade ta sig till Stadion bakvägen för att där vid Sofiavägen eventuellt återförenas med någon kvardröjande påhejerska, hörde han hur någon ropade hans artistnamn. Det var Fredrika Lykos Ulltraschmultra  som till synes pigg och glad sprang mot mål. Den som hade sådan maratondigestion, tänkte han och gav henne en lam applåd, innan han gick in och lade sig på Stadions läktare, där påhejerskan till slut fann och samlade ihop resterna av honom. Först efter klockan åtta, när han lyckats få i sig lite flytande och fast föda, kunde de bege sig hemåt. Då kämpade ännu de sista löparna mot mål”.

När butlern avslutat sin berättelse och snytit sig, ser han mig länge in i ögonen men säger inget. På min fråga, när jumper ska börja tala med oss igen, ruskar han bara på huvudet, men tillägger efter en stund, att om jag eller andra i den forne maratonlöparens tynande beundrarskara har ytterligare frågor, kan de alltid ställas i utrymmet för kommentarer här nedan. Han lovar att om inte jumper kan eller vill besvara dem, skall han själv göra sitt bästa som den tjänare han alltid försökt vara.

26 svar till “Utan titel

  1. Tråkigt att jumpern fick bryta vilket jag har full förståelse för då jag själv tänkte den tanken i drygt 15km men tvinga mig framåt. I efterhand så tror jag att jag egentligen borde ha brutit men samtidigt är det skönt att jag kom i mål och fick en tid.
    Next time Gadget?

  2. Säga vad man vill om loppet – men beskrivningen av det slår alla våra andras!

    Jag vet ju som bekant hur du känner dig…
    Oavsett vad jag säger om att det går över så tror du mig inte.
    Det går över…

  3. Ex-Startnummer

    Nu när SM är över är det dags att träna inför nationaldag och fotbollsfest. EU auktoriserade texten till vår nationalsång lyder ju som alla vet (det är viktigt att dra ut ordentligt på ängarrrr):

    Om den gamla frihet, den nordkoreanska högsta berg
    Denna tystnad, glädje och överflöd är vacker!
    Om du vill veta, den goda jorden, jorden,
    Sun, himlen dig, dina gröna ängar.
    Sun, Sky, den gröna ängarr Dina.

    Great minnen av livet i ugnen Estland,
    Om svaret är ja, namn, är att flyga över marken.
    Jag vet att det är upp till dig.
    Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden.
    Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden.

  4. Det gläder alla här att Startnumret (oavsett var hans X är placerat) åter är sitt gamla skojfriska jag. Några minnen från Estland har jag inte, men det lär vara varmt där.

    När jag läser upp Nix kommentar för jumper, grymtar han ”Han har helt rätt Nix-pojken. Jag tror honom inte. Det går inte över!”.

  5. Till Dunceor vill jag säga att det är det som är skillnaden. Du kämpar dig i mål, men jumper följer sin impuls att ge upp. Han anser att ett maratonlopp är 12,2 km för långt. Lidingöloppet är lagom långt, men för backigt. Se även min kommentar på din blogg.

  6. Ex-Startnummer

    Eftersom alla vill veta vad Norkoreas högsta berg heter, kan härmed meddelas att det heter Paektusan och är 2 744 möh. Namnet låter som en svordom och det är möjligt att det brukas som en sådan av den amerikanska militären, eftersom Paektusan även är namnet på en nordkoreansk missil.

  7. Med all respekt hävdar jag att Jumper (med ålderns rätt, satt inom parentes eftersom Jumper trots en aktningsvärd ålder inte alls beter sig som andra i hans ålder…med undantag av Karins pappa förstås…och Björn Sunesson) inte bara har rätt utan också en skyldighet att bryta ett Marathon om det inte känns bra. Om Jumper fortsätter med sin löpträning lär inget stoppa honom från att slå Buster Martins världsrekord på Marathon, straxt under 10 timmar vid 101 års ålder. Skägget finns ju redan till stora delar på plats. Vi kan således räkna med ytterligare minst 39 år av Marathonlöpande. Säg två/år, med några bortfall torde de ge en möjlighet att springa åtminstone 70 maror till! Inte skall detta blygsamma bakslag kasta en skugga över det som komma skall. Kanske det dessutom finns en möjlighet att vid samma ålder också inneha världsrekoret i höjdhopp?

  8. Ex-Startnummer

    Yousui Hutoshi på er alla!
    När vi ändå är i inne på de fosterländska hymnerna kan vi fortsätta med ”flamma stolt” som här framstår i all sin skröplighet. Framför allt har den fjärde raden ett ytterst tveksamt innehåll. :

    Svår dölja stolt skyar
    Sommar är en glimt av solen!
    Sverige över skogar, berg och byar,
    Till gagn för de människor för våldtäkt!
    När du sjunger ett brett spektrum av ärenden
    Vi är de gamla goda översättare.
    Yousui Hutoshi! Yousui Hutoshi!
    Vi insvepa vredes tid, ingen modig!

    Vi har en mycket svår kärlekstecken!
    Värme och kyla under strejken till oss!
    Rays blå vecka
    Jag älskar starkare än någonsin!
    Svenska flaggan! Sveriges ära!
    fornklenod och framtidstolk!
    Min Gud! Min Gud!
    Han är ett faktum som måste strong. Spis frihet för folket, Sverige, Danmark

  9. När jumper hör ”två maratonlopp per år”, stönar han. Han anser att maratonsträckan är 12195 meter för lång. Tre mil kan han klara utan att kräkas efteråt. Innan han ställer sig på maratonstartlinjen igen måste han lära sig äta och dricka. Ett annat alternativ är att lära sig springa utan näring. Ett tredje är att springa med dropp. Alla tips mottages tacksamt.

    När det gäller Buster Martin har det misstänkts att han han uppgivit sju år för hög ålder. Vid 94 år ska man väl kunna pallra sig runt med rollatorn (är det tillåtet?) säger jumper.

    Något världsrekord för 100-åringar i höjd tycks inte noterat. Däremot för 90-åringar: 1,11 m. Än finns det lite marginal, men den krymper för varje år. Veteranvärldsrekorden är för övrigt rent fenomenala:

    Men Outdoor High Jump
    (Last update: 25 April 2008)
    Age group Mark Name Country Age Meet Date Meet Location
    M 35 2.16 Viktor Bolshov URS 35 20.06.74
    M 40 2.11 Jim Barrineau USA 40 19.07.95
    M 45 2.04 Segatel Marco ITA 45 19.07.07 Cernusco
    M 50 1.98 Thomas Zacharas GER 50 17.05.97 Baunatal
    M 55 1.84 Thomas Zacharas GER 59 25.01.06 Arrecife
    M 60 1.80 Thomas Zacharas GER 60 27.04.07 Arrecife
    M 65 1.66 Phil Fehlen USA 65 12.08.00 Eugene
    M 70 1.59 Carl-Erik Särndal SWE 70 07.08.07 Vårnamo
    M 75 1.44 Esko Kolhonen FIN 75 04.08.89 Eugene
    M 80 1.34 Emmerich Zensch AUT 80 20.05.00 Traun
    M 85 1.22 Emmerich Zensch AUT 85 27.07.05 Edmonton
    M 90 1.11 Donald Pellmann USA 90 04.10.05 St. George

  10. Till Startnumret vill jag säga att han denna gång har överträffat sig själv. Rent allmänt kan sägas att ”vi är gamla goda översättare” och nog är Startnumret en ”framtidstolk” (står tydligen så i originalet). ”Rays blå vecka” bör handla om Ray Charles återkommande bluesperioder som ju många älskat genom åren. Vi uppskattar också hyllningen på slutet till vår lilla granne i sydväst.

  11. Jag kan även berätta att jag har en farbror som är född -46 som i höstas gjorde 3:50 på Berlin Marathon. Han var nere och vände 3:02 på Stockholm Marathon 1991. Där har du en konkurrent =)

  12. Ja, konkurrensen är hård bland åldringarna. Med sitt maraton för två år sen hade jumper i lördags hamnat på 234:e plats av 434 fullföljande i klassen M60. Han ligger nog bättre till på halvmaraton.

  13. Den maskinella översättaretycks ha hittat ytterst rätt på rad två: ”Sommar är en glimt av solen” en one-liner som täcker in det mesta av den svenska sommaren!

    OK, Buster Martin är uppenbarligen en fuskare. Vi drar bort 10 maror och justerar sen siffran till 50, ändå en respektingivande siffra!

  14. Jag vill bara framföra till Jumper en kommentar liknande den jag skrev på Nix’ blogg nyss. Ett marathon är ett marathon, vad som helst kan hända vem som helst, när som helst. Jag tänker då främst på Paula Radcliffe som fick bryta OS-marathonet i Athen 2004 vid 35 km (om jag minns rätt). Det jag menar är att du är i gott sällskap och att beslutet att bryta var rätt vid den tidpunkt du tog den.

    Och för övrigt tackar jag för de maskinella översättningarna som fått mig att vrida mig av skratt. Tack!

  15. Jumper gillar jämförelsen med Paula Radcliffe.

    Om jag rätt förstått honom fattade han två beslut. Det första efter knappt 10 km och det andra efter knappt 27 km. Inget av dem ångrar han.

    De vänliga människor, som försöker muntra upp jumper, har nog inte förstått honom riktigt:

    Att ett maraton är ett maraton är sant. Att allt kan hända vem som helst när som helst är mer tveksamt. Kommer det till exempel någonsin att hända jumper, att han springer ett maratonlopp i någorlunda paritet med sina upprepade goda lopp på halva sträckan. Kommer det någonsin att hända att han springer i mål helt utpumpad på värkande ben (inte likgiltigt gående med krafter kvar). Kommer det att hända att han inte behöver kräkas efteråt. Hur många försök måste han göra och tycker han att det i så fall är värt priset? Dåliga erfarenheter är en sak, men bristen på goda erfarenheter är värre.

  16. Skrev den näsvise debutanten till den erfarne räven: jag undrar om det inte finns vissa fundamentala skillnader mellan marathonlöpare och ultralöpare (där det förstås i sin tur finns ytterligare variationer, men det får vi ta en annan gång), både till attityd, mål, och träning. De löpare som haft mest inflytande på mig har varit ultralöpare, och jag märker att jag resonerar, tänker och tränar (och springer lopp för den delen) ganska annorlunda än de marathonlöpare jag haft glädjen att lära känna inte minst i bloggosfären. Marathonlöpare tränar kvalitet och intervaller, ultralöpare tränar på att äta och dricka under pågående löpning. Jag sprang långpass med ett marathongäng i Trelleborg i våras, och de såg på mig som ett ufo när jag efter en mil drog fram min All-naturals fruktbar med nötter. ”Kan du ÄTA mens du SPRINGER?!” utbrasts det, och jag fattade ingenting, tränar inte alla på det?? Kanske Butlern skulle kunna vara så vänlig och packa matsäck med en näve russin och nötter åt jumper nästa gång det är dags för långpass. Enbart socker tror jag inte heller på, det kan ge illamående bara det. Har jumper för övrigt testat ingefära? Amerikanska ultralöpare svär på det mot illamående. Själv har jag en ask Altoids Curiously Strong Ginger Mints, och jag vågar inte ens tänka på vad det kan bli i maskinöversättning.

    Nästa mara hoppas jag få ta rygg på en röd tröja.

  17. ah jo och en poäng jag ville åt men som jag schabblade bort är att löpare som springer marathon på fyra plus rent fysiologiskt sett kommer att nå kroppsliga tillstånd mera liknande ultralöpningens än de marathonlöpare som springer på 3:30. Då kan det vara värt att ta till lite ultratricks, kanske.

  18. Ex-Startnummer

    Altoids Curiously Strong Ginger Mints? I översättning? Det kan vi genast svara på:
    ”Det är konstigt att de krafter som arutoizujinja MENTON” blir det förstås!

  19. När jag läste upp Fredrikas långa handfasta råd, vill jag lova att det blev fart på jumper. Han plockade fram alla gamla anteckningar om sina långpass och mastodontpass och jämförde hur han ätit. En gång sprang och gick han 42,3 km på 4:44. Han gick sammanlagt 9 km med bland annat en matpromenad i 25 minuter efter tre mil, då han åt diverse påskgodis. Han avslutade i gott tempo och mådde bra hela kvällen. Kanske tidigare och kortare matpromenader (matjogging kanske är överkurs) vore ännu bättre. ”Här ska experimenteras” säger han med en beslutsamhet jag inte sett hos honom på länge. Tack Fredrika, dina råd är guld värda. Vem vet, rätt som det är får vi kanske se jumper stå och baka runekakor?

    Jumper träffade för övrigt Rune, förra året när han stod och krängde vätskebälten. Först när en annan kund visade sin vördnad för den okände försäljaren, tittade jumper på hans namnbricka och sa ”Å fan”. Kanske borde han ha varit mindre nonchalant?

    Jumper har också undrat hur han kunde må så illa efter en så kort löpsträcka i lördags. Möjligen tror han att han drack för mycket före och i början av loppet. Han brukar aldrig göra så annars.

    Tack också till Startnumret, alltid påpasslig när det behövs.

  20. Sällan har väl en historia filtrerad genom två sinnen varit så läsvärd! Tackar och bugar.

  21. Jag kan berätta att den där journalisten också skrev att den lismande betjänten berättat att jumper vid hemkomsten fått höra av sköterskan att journalisten ringt och sagt att han fått löfte av mig att komma nästa dag, vilket han också enligt söterskan sagt i telefon att han gjort.

  22. Av någon anledning är jumper angelägen att få meddela sina kilometertider under sitt avbrutna Stockholm Marathon. Kanske vill han bara skryta med sin löparklocka som kan lagra 100 mellantider (Startnumrets har bara 10). Fyra kilometerskyltar har han uppenbarligen missat och där anger han tiden för två kilometer samt medeltiden för dessa. Löptempot är som synes jämnt. Han hade egen dricka till efter tio kilometer och därefter är det är lätt att se var han slabbat med vatten (20-40 sekunder per gång) och senare börjat gå.

    6:00
    5:44
    11:37 (5:48 )
    5:43
    11:45 (5:52)
    5:57
    5:52
    6:02
    12:24 (6:12) – slabb Söder Mälarstrand
    5:50
    6:29 – slabb Rålambshov
    5:46
    6:09 – lite slabb Centralen
    5:56
    12:16 (6:08 ) – slabb Vasaparken
    6:28 – slabb Karlavägen
    5:53
    5:51
    8:16 – delvis promenad
    10:34 – promenad
    10:52 – promenad

  23. En fantastiskt fascinerande och gripande berättelse om en av marathonlördagens stackare som fick vika ner sig av en eller annan anledning. Jumpers anledning måste varit ytterst plågsam. Ett ständigt påpockande illamående under pågående mara, är inget annat än just en helvetisk mara.

    Fredrikas råd är klockrena. De kan säkerligen utgöra grunden till ett lyckat marathon modell 2009 för Jumpers (och säkerligen många andras) del.

  24. Tack!
    Om jag rätt förstått jumper, började hans illamående när han slutgiltigt bestämt sig för att bryta. Hans brist på aptit och oförmåga att dricka, när han slutade springa och började sin tänkta långpromenad mot mål, borde dock varit ett varningstecken om något. Förhoppningsvis har han lärt sig att hantera magen till nästa gång. Vadå, hörde jag rätt? Sa jag ”nästa gång”?

  25. Ping: Hypotetiskt « Efteråt hos farbror Steffe

  26. Ping: Maratonepilog « Efteråt hos farbror Steffe

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s