Monthly Archives: juni 2010

Startnummer Y

Några av snitsarens läsare har klagat över den uppmärksamhet vi ägnat åt, som de uttryckt sig, ”den där spilevinken jumper” efter hans halvhjärtade Stockholm Marathon, när det samtidigt fanns så många ”proffsiga” löpare som ”gav järnet” och presterade ”kanon lopp”. För att tillfredsställa även sådana konventionella smakriktningar har vi sökt upp en av dessa seriösa löpare, en 48-åring som på sin sjätte start i loppet förbättrade sin tidigare bästa notering med tjugo minuter och sitt personliga maratonrekord med mer än fem. Då den folkskygge löparen emellertid ogärna framträder offentligt, än mindre önskar figurera i samband med snitsaren och hans blogg, har han lovats full anonymitet och i den intervju han beviljat oss har vi kommit överens om att kalla honom Startnummer Y. 

Ovanstående traditionella inledning skrev snitsaren intet ont anande i väntan på att Startnummer Y  skulle besvara snitsarens i förväg översända frågeformulär. Vad som hänt med detta, vet vi inte, men i det hopkok snitsaren mottog i retur känner han inte igen mer än fragment här och där av de ambitiöst utarbetade frågor han ställt, och när snitsaren här nedan publicerar det erhållna materialet ograverat och okommenterat, svär han sig samtidigt fri från detsamma och tvår sina händer. 

Ehuru synnerligen välformulerade och i full överensstämmelse med snitsarens tankar, är de ord, som inledningsvis nedan läggs i snitsarens mun, inte dennes egna, och naturligtvis bär inte heller den välgjorda teckningen snitsarens hand. För att demonstrera sitt avståndstagande från texten som helhet har snitsaren underlåtit att korrigera skrivfel och mot sin preferens lämnat högermarginalen bruten.

                                                                        ¤                 ¤

 

 

  

Startnummer Y öden och äventyr
 
Snitsaren har av omsorg för löparsverige snickrat ihop en hög med trevliga och avslöjande frågor att ställa till den populäre, men något svårfångade, löpargurun Startnummer X. Densamme lovade snällt att besvara frågeformuläret, men bara under förutsättningar att hans anonymitet respekterades. Vi har därför valt att benämn honom Startnummer Y. 
Det ifyllda formuläret visar sig vid närmare granskning docka ha lite gemensamt med det ursprungliga dokumentet. Snitsaren ställs här inför en delikat situation; ska han försöka bryta ut de svar som trots allt här och där dyker upp i textmassorna och försöka para ihop dessa med de ursprungliga frågorna eller ska han helt sonika lägga ut texten som den som den är, oredigerad, och därigenom ställas inför risken att den samlade läsekretsen rynkar på näsan och utbrister: – Nu är Snitsaren desperat, nu publicerar han visst vad skit som helst! Snitsaren bestämde sig, efter moget övervägande, för det sistnämnda alternativt, men han vill samtidigt ta tillfället i akt och meddela att han på inget sätt ställer sig bakom den presenterade texten, de påståenden och utsagor som ofta verkar stötande, får helt och hållet föras upp på Startnummer Y´s ansvarskonto. 
  

Frågor och ”svar” 

Kommissarie Karlsson suckade tungt och tittade ut genom fönstret. Trafiken utanför Södermalms polisstation var livlig, med ett myller av motor- och cykelrikshor, cyklar, motorcyklar, små och stora bilar, samt kameldragna kärror med gigantiska hjul av järnskott trä. Karlsson såg bort mot den underliga figuren som var upphängd i sina fenliknande extremiteter medels en kätting fastsatt i taket. Ett par elkablar var fastsatt i hans …ja? Hopkrupen på golvet bakom den knastrande generatorn satt Assistenten. Svetten formade en kaninliknande figur på polisskjortan som med nöd och näppe dolde den feta magen. Karlsson hade aldrig upplevt maken till motspänstigt offer, hur han skulle kunna få något vettigt ur denna lealösa varelse visste han inte. Kommissarien tittade på klockan sedan på ”pingvinen”.

-Tre och sexton! Utbrast han. Hur kan du inbilla någon att en sån som du kan springa så fort! Berätta nu en gång för alla hur du fuskade, så vi får gå hem härifrån! Jag medger inga uppskov!!!  Är du beredd? Nå !!!?

Assistenten tog av sig polismössan och strök svetten från pannan. Håret var tovigt av svett. Han satte handen på impulsgivaren och tryckte till. En fräsande ljud hördes och den upphängda varelsen skakade av spasmer.

– Jag har ju redan berättat! Skrek han.

– Så säger ni alla!!  Skulle en slumpingvin som du kunna springa på tre och sexton?? Det är tider som inte ens professionell idrottare gör nuförtiden, skulle en slumvarelse som du överträffa en hjälte som Stefan H??  Tillåt mig småle!

(Nu verkar det ju som intervjun redan har spårat ur, här har Snitsaren snickrat ihop ett antal trevliga frågor och vad får han tillbaka?)

Kommissarie Karlsson ger varelsen en spark på munnen, den hostar till och spottar ut en tand.

– Jag ska berätta! Igen! Istället för att spärra in mig och misshandla mig skulle ni kunna börja med att gratulera mig till fantastiskt lopp! Det var mitt bästa lopp någonsin! Jag förstår att 3:16:58, om jag får uttrycka mig så vulgärt, är en kanontid? Det kändes bra att ha sprungit så fort! Då! Men nu, när det gått en dryg vecka sedan känns det inte alls bra i kroppen!

– Ja, ja, utbrast Karlsson! Du får skylla dig själv! Hade du kanske inte i förväg deklarerat att du skulle starta loppet i ett tempo för en sluttid av 3:15, vilket du också tycks ha gjort, för att sedan inte tappa mer än två minuter på den andra halvan, en ovanligt liten positiv split jämfört med vad som varit fallet i alla dina sju tidigare genomförda maratonlopp. Du har hävdat att splittret i ett optimalt lopp måste bli svagt positiv, varför ditt Stockholm Marathon denna gång bör ha varit närmast perfekt genomfört. Om det inte var så att du fuskade!! 

– Jag fuskade inte!

– Hur kunde du t ex kontrollera din utgångsfart utan modern satellitnavigering? Påstå inte att du tittade på din klocka vid kilometerpasseringarna eller att du har liksom en inbyggd hastighetsmätare i lillhjärnan som automatiskt varnar om det bär sta i för hög fart!

– Jo det har jag!

– Oj då, är det sant ??? Sa polischefen i en raljerande ton.

– Du har berättat att du tänkte på att hålla igen i den värsta rusningen efter starten och du blev mycket riktigt också frånsprungen i början en del yngre bloggande löpare. Tänkte du att ”Spring på ni bara”, eller hur resonerade du där? Förstod du inte att din sluttid framstår som ännu otroligare i ljuset av din lusiga start!

– Träffade du t ex någon vid starten?? Nej jag tänkte väl det! Ingen har sett dig! Förstår du!! Du sprang inte! Många drabbades av kramp och andra problem under loppets gång, men du hade tydligen inga problem!! Och du trodde att du skulle kunna lura i oss att rekordet var ditt??  Fusk, min herre, fusk !!!

– Jag har inte fuskat!

– Jag tror herr Startnumtret ljuger !!

– Nej det gör jag inte.

– Inte det ? !!

– Nej.

– Bara en sån sak som att under hösten och början av vintersäsongen sägs det ha blivit si och så med din träning och så sent som i januari hördes du tvivla på att du någonsin mer skulle komma ner på samma tider som förr. Tydligen är du ”lättränad” eftersom du nu hux flux verkar vara i ditt livs form? Tidigare har vi kunnat följa din träning på jogg.se, men nu vill du visst hålla den lite hemlig. Och inte undra på det?! Träning!! – Kyss mig där ryggen byter namn!!

– Jag har visst tränat! Upp till 7-8 mil i veckan!

– Tyst! Så jobbigt är det väl inte att skriva ner ett erkännande!! Du påstår att du håller högre fart på dina långpass än vad som brukar rekommenderas och att det något du har lärt av Janne Holmén! För du har knappast kommit på det själv!!

Varelsen hostade till och spottade ut ytterligare en tand.

– Med min uppväxt behöver man inga långpass. Vet du hur det känns att varje dag springa uppförs Besvärsbacken på väg till skolan i Sofia. Löparskor hade vi inga, bara nedgångna träskor och trasiga Wranglerjeans som vi ärvt från Bonniers. Samma skor i regn och i snö. Skoldagen klarades utan mat och dryck. Klasseleverna bjöds på Leverbiff och Lappskojs, men vi andra fick klara oss på fimparna på skolgården. På kvällen hem samma sträcka fast tvärt om. På Skånegatan stod Vitabergsgänget med cykelkjedjor och knogjärn för att klå upp mesarna som gick i skolan. En gång hade jag sällskap av min mor och när hon fick se den grinande hopen rassla med kedjorna skrek hon –Spring Startnumret!! Spring!! Så jag sprang tills jag kom fram till havet vid Bergsundsstrand. Sedan vände jag och sprang åt andra hållet tills jag kom till Danvikstull då vände jag och sprang tillbaka mot Hornstull igen.

(Här bjuder Startnumret den gamla damen på en chokladbit ur sin pralinask som står mellan dem på bänken.)

– Berätta mer! Säger hon uppmanande, – Det är så spännande!

– När jag kommit halvvägs märkte jag att ett gäng löpare följde i mina spår och efter ytterligare ett par vändor över Söders kontinent hade jag plötsligt en hel hord löpare som trängdes och buffades i mina spår. Det var så jag uppfann Midnattsloppet!

-Å, det var du! Sa damen och tog en chokladbit till.

– Det är sant att jag sprungit långpass uppåt tre mil utan att ha vare sig vätska eller energigodis med mig, fortsatte Startnumret.

– Jaha?

– Men under Stockholm Marathon drack jag både sportdryck och åt en så kallad energibar! Vissa löpare tycker om nyponsoppa. Det gör jag också men inte när jag springer! Och det där nya påfundet att ta lunchpaus under ett maratonlopp är naturligtvis ingenting för mig.

– Många löpare söker spänning i exotiska miljöer, sa den gamla damen. En del springer i fjällen och alperna och, vadheterhannurå, Jumper, tycker att Munkastigen i Tiveden låter lockande.

– Jag var med i scouterna när jag var barn och tog till och med skepparexamen. Det passade bra när jag och Buba blev räkfiskare i Louisiana. Ja, det där var innan katastrofen.

– Katastrofen?

– Ja, Calle Svanbergs uttalande om att BP tycker om dvärgar.

(Vi ber om ursäkt det verkar som handlingen skiftade lite här)

– Jag blev nästan världsmästare i pingpong också! Jag var en hejare på pinget! Men ponget gick inget vidare!

– Nähä!

(Ja vem tycker inte om Pingisar)

– När jumper påträffade dig före loppet sittande i kretsen av dina skolkamrater, såg du ut att andas tillförsikt. Trivs du i skolan? Tror du att Jumper hade fått gå i samma skola om han hade haft rika föräldrar? Stod inte Professor Keating efter banan hejade friskt? Han sa visst något om ”Carpe Diem”, varvid du rev sönder starbeviset och klättrade upp på bajamajan? När din påhejerska var på plats började du svamla något om ”Oh Captain, My Captain”.

 
– Hade du alls något publikstöd efter detta, tror du?  Trots att du inte fick spela pucko i en midsommarnattsdröm!

– Nja, men publiken (Obs, singularis) fick väckas genom en vänskaplig klapp på axeln.

– Efter varje rekord har du tidigare brukat tvivla på att du kunnat springa så mycket fortare, men efter det här kanske du har kommit på andra tankar? Jumper brukar säga att ”the sky is the limit”, men sådana futtiga begränsningar stoppar gissningsvis inte dig? Vill du t ex komma med på vår expedition till Jupiter? Vi har uppfångat signaler som tyder på att intelligent liv skulle kunna existera där. Detta är ju bra, eftersom intelligent liv knappast visat sig existera på jorden. Förstår du vart vi vill komma? Det blir en lång resa för dig, Dr Merkwürdigliebe och superkvantdatorn HAL, men det ska nog gå bra, eller hur?

(Här vill Snitsaren flika in med en liten rolig historia han hörde härom dagen:

Vi tänker oss ett engelskt större gammalt slott, slottsherren (låt oss kalla honom Lord Darlington): – What will we have for lunch? Will it be the pick of the day?

Betjänten (låt oss kalla honom Mr Stevens): – No milord, we will have the remains of the day)

– Var tog Snitsarens trevliga frågor vägen? Jaså, här är visst ett knöligt och kaffefläckat papper.

– I en kommentar på snitsarens blogg har du skrivit, att du inte hör till dem som tycker att man behöver springa maraton i all evighet och efter att ha lämnat en koffert i Berlin i höstas förklarade du att du bara ämnade springa ett fåtal maratonlopp till. Förutom Stockholm en femte gång, vilket du nu klarat av, siktade du på Chicago Marathon och möjligen jubileumsmaran i Stockholm 2012, men sen fick det vara nog. Står du fast vid det beslutet, eller är du en ryggradslös, kappvändande vindflöjel som likt jumper säger en sak bara för att redan efter en vecka göra något helt annat? Och hur tror du kronprinsessbröllopet kommer att avlöpa?

– På A svarar vi ”Nej”, på fråga ”B” svarar vi Nej! och på ”fråga” C svarar vi: Vi tror att, strax efter det att kungen och kronprinsessan trippat fram till den väntade Daniel och prästen från sin rullstol deklamerat: – Finns det någon i denna församling som har något att invända mot att detta brudpar förenas i det heliga sakramentet, kommer svenska folket att resa sig ur sina TV fåtöljer, peka på bruden och utbrista – Gå i kloster Victoria!!

– Nej föresten, så kommer det inte att bli. Daniels dövstumme bror kommer att resa sig och be Hugh Grant att översätta: – Jag tror att brudgummen har ångrat sig! Jag tror att brudgummen älskar Andie MacDowell! Sedan kommer Duckface att ge Daniel en smocka och rasa ut ur kyrkan till Dustin Hoffman, som tidigare till brudens förskräckelse haft ihop det med brudens morsa (Silvia?), men som nu stått och bankat som en galning på kyrkfönstret.. Daniel kommer resa sig och försvinna med sin älskade ut i regnet. Ja så kommer det att bli!
 
(Snitsaren ger inte upp! Startnummer Y, om han nu finns, verkar svårare att fånga än någonsin!)

– Visst är jumper en cool löpare?

(tystnad)

– I din barndom lär du ha slagit den då vuxne författaren Björn Ranelid i löpning 100 meter? Han sprang visst på 10:78 men vad sprang du på?? Berätta?

(tystnad)

– Författaren Reidar Ekner sprang Stockholm Marathon på 3:13:51 när han var 60 år. Är du intresserad av att ta den skalpen också, när är lika gammal som han var när han var i din ålder? På tal om löpande författare, vad heter den där bästsäljande japanen nu igen?

– Ishiguro?

– Nej inte han utan den där Yasunari Kawabata nånting

– Toshiro Mifune? 

– Ja så hette han ja!

– Heter han verkligen så? Var det inte Murakami han heter (om vi nu snackar om vad vi snackar om när vi snackar om löpning)?

– Hursomhelst! Det påstås att han skulle ha sprungit i årets Stockholm Marathon under pseudonym. Vet du något om det?

– Han sprang under pseudonymen ”Startnummer Y”!

– Du lär ha varit anarkist innan du sadlade om till medlöpare för ett tiotal år sedan. Hur kom det sig att du började springa i stället?

– Så det var inte ditt intresse för mänsklighetens bästa som ledde dig in på maratonbanan?

– Nej

– Ägnade du dig åt någon idrott som barn och ung?

(tystnad)

– Jaså? Fast judo räknas inte som sport och inte Pingisas heller! Jumper (som du har hört talas om, väl?) sysslade med höjdhopp, men även en del andra bloggande löpare har visat sig ha fuskat i grenen. Under skoltiden såväl som på VM. Då och då med resultat nästan i klass med den mer seriöst satsande Jümper. Hur högt har du hoppat?

– Jag har inte fuskat i grenen!

(Nu verkar det som om vi lyckats stegla fast Startnummer Y och han verkar bli mer benägen att verkligen svara på Snitsaren trevliga frågor)

– Många s.k. ULK-löpare deltog visst i det så kallade parloppet i Hagaparken i tisdags, medan du tydligen var upptagen av Othello den kvällen?

– Upptagen och Upptagen…

– Var det en bra föreställning?

– Nej, naturligtvis inte! Utan Jussi blir opera bara blaha, blaha!

– Men ni väntade er en löpargäst från Argentina, var det inte så?

– Det äger sin riktighet. Det berömda löpargeniet Don Carlos!

– Men, när sagde ”Don Carlos” väl dök upp, såg han inte lite korpulent ut.

– Nu ska vi inte ha fördomar, latinamerikanska sportsmän är ju av hävd lite rundlätta, se bara på Don Maradona.

– Hursomhelst! Var det inte samtidigt något bekant med den glade löparen? Företedde han inte en viss likhet med den berömda Dalaröskräddaren Thor Modén? Blev du inte lite misstänksam när han sjöng: ”Jag är en äkta mexikanare och jag springer vart jag vill”, när han ju sades komma från Argentina!

– Buenos Aries är ju en smältdegel av folkslag från all världens hörn, tänk bara på Gardel!

– Jonas Gardel? Är han sydamerikan??

– Jag tänker naturligtvis på Carlos Gardel, tangokavaljeren par excellence!

– Ja, men hur var det nu, med Don Carlos (inte Gardel!!)?

– Ja, han redde ju upp hela historien, avslöjade den falske baronen och vann dessutom snurretävlingen!

– Är du säker på att du inte pratar om ”Pensionat Paradiset”?

– Ja, vad skulle jag annars tala om??!

– Var det i den filmen Per Oskarsson fick en Oscar för sin roll som Paradis-Oskar?

– Nej det var i ”Pensionat Oskar”.

– Där Loa Falkman åt ägg och badade med kläderna på?

– Du tänker på farbror Melker. 

– Så du ångrar inte att du valde gammal pilsnerfilm i Uppsala framför en trevlig löparutflykt i glada vänners lag i Hagaparken?
 
– Nej, jag tycker det är viktigt att inte bara syssla med löpning hela dagarna utan också ha någon hobby vid sidan av som ger dig möjlighet att slappna av och ladda batterierna mellan varven. Jumper (??) har joggat åtminstone någon gång tillsammans med de flesta löpande släktingar (till vem??) och vänner (Vänner??), men aldrig med dig bara för att han visst tycker att du är för tråkig!

– Jaha?
 
– Har du annars någon träningskompis?
 
– Nej!

– Har du någon kompis över huvud taget?

– Nej!

– Har du någon coach?

– Den berömde coach Ingmar!

– Jaså?

– Nej, jag skojade!
 
– Om allt går som planerat springer du ditt femte Big Five Marathon i Månkarbo i juli, men innan dess avgörs Stockholmshalvan på Lidingö som ingår i Stockholms Big Five. Är det inte något som stressar dig?

– Zzzzzz? 

(Här börjar Startnumrets intresse för Snitsarens smart uttänkta frågor ta slut. Han vänder på klacken och stiger ner från altanen. Snart sitter han på sin ystra springare och sätter av mot solnedgången. Ödsligt hörs ekot från hovarna mellan de mäktiga bergsformationerna i Monument Valley. Men innan han försvinner bortom horisonten får vi ur oss ytterligare en fråga.)

– Saknar du någon fråga kring ditt maratonlöpande som du anser att vi borde ha tagit upp i den här intervjun?

(tystnad)

– Har du ingenting mer att säga till svenska folket?

– I care about small people!        

 

            ¤                      ¤

                                                  
  
       

Annonser

Maratonepilog

 

 

 

 

Att den trettioandra upplagan av Stockholm Marathon genomfördes i sällsport behagligt löparväder med en uppsjö av uppfyllda målsättningar, underskridna drömtider och personliga rekord som följd, kan inte ha förbigått någon som de senaste dagarna besökt löparbloggosfären. Med rätta mindre uppmärksammat är att även medarbetaren på snitsarens blogg, allas vår jumper deltog i loppet, men då detta enligt egen utsago var hans sista framträdande i genren, ser vi det som vår plikt att avsluta den serie maratonintervjuer, han medverkat i under de gångna åren. Den journalist som tidigare anlitats i sammanhanget, har dessvärre uttryckligen bett att få ”slippa befatta sig med den där eländige jumper”, varför det är snitsaren själv som håller i pennan och stenografblocket nedan.

 

– Får vi till att börja med gratulera dig till ditt lopp?

– Ordet är fritt.

– Efter vad vi hört, hade du som målsättning att behålla maginnehållet under och efter loppet, något som du tydligen lyckades med?

– Jaha.

– Då är du väl nöjd?

– Du är rolig du!

– Ska det tolkas som ett ”nej”?

– Det får du avgöra själv.

– Du är kanske inte helt missnöjd i alla fall?

– Loppet är över och jag slipper göra om det fler gånger.

– Är det allt?

– Det kan väl räcka.

– Du är inte särskilt talför idag?

– Nej.

– Vill du att vi avbryter intervjun?

– Det får du avgöra själv.

– Är du inte glad för din medalj?

– Den har jag tappat.

– Igen??

– Ja.

– Du skojar?

– Ja naturligtvis. För säkerhets skull snodde jag två medaljer den här gången. Det stod ju ett helt gäng och delade ut dem, så det var inte särskilt svårt.

– Är det sant?

– Ja, runda plåtbitar kan man alltid ha nytta av.

– Du skojar? 

– Naturligtvis, men jag minns att jag tänkte tanken.

– Tycker du att du är värd din medalj?

– Mitt värde mäts i andra mått. 

– Det brukar heta att alla som springer är vinnare?

– Jaha.

– Känner du dig som en sådan?

– Nej.

– 5:23:51 är trots allt en bra tid i din ålder?

– Det kan vara en bra tid i vilken ålder som helst, precis som 2:30 kan vara riktigt uselt. Det bestämmer man själv.

– Och vad tycker du om din tid?

– Jag är mer intresserad av känslan.

– Och hur var den?

– Det vet du nog.

– Har du inget positivt att säga om din prestation?

– Efter 2:08 på första halvan av loppet drämde jag till med fenomenala 3:15 på den andra. Positivare split får du leta länge efter.

– Det blev tydligen mycket gång på slutet?

– De sista nio kilometerna tog jag inte ett löpsteg.

– Inte ens inne på stadion?

– Nej, att börja springa där hade bara känts fånigt.

– Du hade deklarerat, att du skulle betrakta det hela som ett halvmaratonlopp med nerjoggning. Hur tycker du att den taktiken höll?

– Halvmaratonloppet gick ungefär som tänkt, medan nerjoggandet sket sig.

– Du höll god fart i 25 kilometer?

– Tjavars.

– Sen började det gå lite långsammare?

– Jag sprang nog i samma fart men tog längre tid på mig vid vätskestationerna, även om jag inte drack så mycket längre. Jag kände tendenser till illamående.

– Du har ju sprungit mycket längre tidigare utan att må illa och på SUM hade du 5:06 som mellantid på maratonsträckan, trots att det till stor del handlade om ett terränglopp?

– Maraton är maraton.

– Har det med nervositet att göra?

– Nej.

– Så vad är skillnaden? 

– När jag springer halvmaratonlopp behöver jag bara dricka en eller två gånger, medan ultralopp och överlånga långpass kräver ordentliga matraster, allra helst sittande vid ett bord. När jag springer det slags hybridlopp som kallas maraton försöker jag tillföra vätska och näring kontinuerligt, vilket tydligen tenderar att misslyckas.

– Vad stoppade du i dig?

– I vanlig ordning drack jag vatten före starten, vilket brukar räcka för kortare långpass. Därefter stannade jag vid ungefär varannan station och fyllde på lite, även om det kändes rätt onödigt. Vid Rålambshovsparken på första varvet fick jag av misstag en mugg äckeldryck och efter 26 km klämde jag i mig en gelépåse, men blev så kladdig om handen att jag fick ta en extra mugg vatten vid Skansen för att tvätta mig, En märklig prioritering kan man tycka, men jag minns att det kändes viktigt för välbefinnandet.

– Brukar det inte alltid heta att man ska dricka vid varje vätskestation redan från början?

– Jag brukar inte dricka många deciliter under mina långpass och det fanns hela tiden vatten i magen att jobba med. Även om jag tog muggar här och där, drack jag allt mindre ur dem och efter Söder Mälarstrand lämnade jag magen helt och hållet i fred. Jag mådde illa och längtade precis som för två år sedan bara efter nyponsoppa.

– Men sådan bjöds inte?

– Nej inte förrän efteråt.

– Vore det inte en idé att bära med sig denna undergörande dryck nästa gång?

– Tanken är god.

– På senare tid har du ju druckit dextropurspetsad coca-cola och ätit marsipan när du sprungit långt. Varför övergav du den dieten?

– Jag ville springa utan vätskebälte som riktiga maratonlöpare.

– Kan man inte lära sig att klara en kontinuerlig tillförsel av vätska och näring?

– Du frågar fel person.

– Har du gett upp?

– Jag är inte längre tillgänglig som försökskanin.

– Om du finge göra om ditt lopp, hur skulle du göra då?

– Jag skulle gömma en lunchlåda i förväg ute på Djurgården och ta en ordentlig matpaus efter 25 km. Om man ska gå en mil under loppet, bör man hellre göra det då. En annan variant är att ta det mycket lugnt under den första halvan med lätt jogg och matpromenader för att som avslutning riva av en snabb halvmara och få uppleva hur det känns att som omväxling springa förbi löpare på slutet. Problemet är väl att klara ”repet” i början.

– Du brukar hävda att starten är roligast på Stockholm Marathon?

– Javisst, och de första femton kilometerna sprangs också lätt och i god fart. Där hade det varit lagom att öka farten för att avsluta loppet efter 21,1 kilometer ute på Gärdet och jogga tillbaka till Stadion och heja.

– Kan du inte göra så nästa gång?

– Åtta hundra kronor är dyrt för ett halvmaratonlopp och jag vill ogärna stjäla startplats från riktiga maratonlöpare.

– Tror du att du hade kunnat fortsätta att springa hela vägen om det gällt livet?

– Naturligtvis.

– Hur fort hade det gått då?

– Eftersom jag inte förmår stappla mycket långsammare än 7 min/km, hade jag hamnat nånstans under 4:40.01.

– Ditt personliga rekord?

– Ja.

– Men det funderade du aldrig på?

– Inte ett ögonblick.

– När man läser maratonberättelser på olika löparbloggar, slås man av löparnas lust och förmåga att kämpa in i det sista. Sådan är tydligen inte du?

– Min kamp gäller annat.

– Ångrar du att du sprang?

– Nej.

– Vädret kunde du i alla fall inte klaga på?

– Nej

– Och musiken efter banan?

– Champagnegaloppen, som togs till nåder förra året, anses tydligen inte hålla måttet som startmelodi men vad som spelades i stället har jag ingen aning om. Dragspelaren på Västerbron satt dock kvar och vid början av Greve von Essens väg underhöll en näktergal i ett buskage. Lite senare ute på Djurgården hördes en svarthätta. Resten har jag glömt.

– Träffade du några andra löpare?

– Drygt 15000, av vilka jag senare blev omsprungen av ungefär 2500.

– Några bekanta ansikten i vimlet?

– Innan loppet påträffade jag Startnummer X sittande i en skogsslänt bland sina klubbkamrater. Han såg avspänd och samlad ut och sprang sedan mycket riktigt som aldrig förr. Längre bort hittade jag ett gäng Linnéalöpare av vilka jag bytte ord med Karin, Mia, Hans, Nisse och möjligen någon till. Järngänget, Masse, Nix och Johan saknades däremot. Måhända satt de kvar på Stora Essingen och sjöng kampsånger. Benet syntes  inte heller till  trots sina 193 i strumplästen. Själv 188 lång och svårmisskännlig gick jag omkring för att göra mig sedd och mottaglig för glåpord. Jag mötte och hälsade på nummer 890, Bob Beamon i sällskap med Daniel, men i övrigt fick jag gå ifred. Vid starten träffade jag samme bekant som jag sprang första varvet på Kungsholmen samman med, men denna gång skildes våra vägar genast. Bland de 2500 löpare som senare sprang förbi mig dök det naturligtvis upp ett och annat bekant ansikte. Micke F hälsade på mig efter sex kilometer och lite senare bytte jag några ord med Hans från Linnéa innan han försvann framåt i fältet. När jag gick uppför Västerbron under andra varvet kom min startkamrat ifatt mig, likaledes gående, men till skillnad från mig med avsikt att i fortsättningen åtminstone ”lunka lite då och då”, vilket skulle visa sig ge en halvtimmes bättre sluttid. När jag sedan gick nerför bron, sprang Conny från Vallentuna förbi och såg undrande ut och på Norr Mälarstrand gavs jag tillfälle att heja på Söderbruttan Helena, varefter jag fick fortsätta min vandring bland okända kämpar, tills jag mötte några Linnéaflickor på Östermalms idrottsplats, däribland en belåten MarathonMia, som deklarerade att detta var hennes sista maratonlopp, emedan hon i fortsättningen bara ämnade springa längre, på vilket jag fyndigt svarade: ”Samma här fast för min del blir det bara kortare”.

– Hade du någon som hejade på dig under loppet?

– Vid Valhallavägen stod fru Startnummer X och någon kilometer senare ropade NiklasN mitt artistnamn. På Söder Mälarstrand stod Fredrika och letade efter bekanta ansikten, till vilka mitt uppenbarligen inte hör, eftersom jag som vanligt fick hojta för att bli sedd. När jag kom till Vasaparken lät jag blicken svepa över åskådarledet, där bureborn förväntades stå och mycket riktigt också stod. Jag stannade och stal mig till en energikram, vilket jag kunde behöva, ty sedan sågs inget bekant ansikte förrän jag åter, nu långsamt gående med en mugg vatten i handen, passerade Fredrika och hennes vänner. Hon uppmanade mig att kämpa vidare, vilket jag gjorde så länge jag var inom synhåll, ty det är viktigt att visa påhejarna sin uppskattning. I själva verket hade jag redan bestämt mig för att sluta kämpa och när jag några hundra meter längre fram kom till IK Kometens servicestation i form av min trogna påhejerska som nu hunnit dit från arbetet, stannade jag en god stund. Eftersom jag hade bra mellantider ännu fram till 30 kilometer, hade hon skyndat sig och stod som avtalat beredd med en påse gelé, åt vilken jag dock bara gjorde en ful grimas och när hon i samma veva kunde meddela att Startnummer X redan gått i mål på 3:16 nånting, visste jag min plats som maratonlöpare. Vi kom överens om att återses utanför Stadion någon gång vid sju, en väl optimistisk plan eftersom en promenad med lätt illamående tar närmare tolv minuter per kilometer. På Norr Mälarstrand hörde jag mitt kända artistnamn ropas från en soldränkt uteservering tvärs över gatan, och senare efterforskningar har givit vid handen att det rörde sig om Maria med ett antal vänner. Jag vill minnas att jag bugade mig och frågade om de ville ha min mössa. Vad de än må ha tänkt om mig, skänkte de distraktion i mitt elände, ty det är inte roligt att gå illamående samtidigt som andra springer förbi i tusental. Om jag inte haft folk som väntade och möten att se fram emot, är det tveksamt om jag haft lust att fortsätta bara för ett fullbordat lopp och en medalj. Turligt nog stod bureborn kvar i Vasaparken och jag drog ut länge på mötet, först stående osedd beundrande hennes påhejarnit, sedan välkomnad och uppiggad av hennes lilla tillfälliga påhejargäng, där jag dock inte fick stanna kvar, trots att jag bad snällt, ty professionella påhejare vet att bruka lagoma doser morot och piska. En kort fotografering hanns dock med innan jag tvingades fortsätta min osäkra vandring mot målet på Stadion och för den händelse jag skulle stupa på vägen dit, skänkte jag som ett minne av mig den Stockholm Marathonmössa, som jag haft i handen under hela loppet.

– Men du nådde fram till Stadion i alla fall?

– Ja.

– Och där väntade din kära påhejerska?

– Ja, stående på Sofiavägen sedan länge och även Startnummer X lär ha dröjt sig kvar i krokarna till den utlovade tiden klockan sju, men givit upp hoppet om mig och åkt hem, vilket var lika gott. Om jag levererat den djupa bugning till marken som mötet krävt, hade jag sannolikt även hedrat honom med mitt då obefintliga maginnehåll. Du vet väl att karln sprang på 3:16:58 !!

– Jo då, men nu är det dig och ditt lopp det handlar om?

– I brist på egna maratonframgångar får man skryta med släktens, även om de gemensamma generna i detta fall inte tycks vara många. Dessutom anser jag att blogglösa löpare bör uppmärksammas, så att de får de hyllningar de förtjänar. En kort intervju med denne maratonlöpare hade varit betydligt intressantare än ovanstående långa, sega litania.

– Fick du en ros i år också?

– Ja då, en fin röd ros, som jag dessvärre inte förmådde ägna tillbörligt intresse. Jag var mest intresserad av nyponsoppa och diskuterade länge den fortsatta strategin för ett möte med påhejerskan och välbehövlig återhämtning i skogen bakom Östermalms IP. Jag höll nästan på att glömma att jag måste gå i mål på Stadion först. 

– Ja, tänk om du kommit hem utan medalj igen?

– Det hade varit humor.

– Så det här var ditt sista maratonlopp?

– Ja.

– ”Aldrig mer”, säger många, bara för att strax efteråt bestämma sig för ett nytt försök?

– Att sluta springa maraton på allvar bestämde jag redan i våras när långpassen kändes tunga och i lördags tog jag mina sista seriösa maratonsteg.

– Du kanske tar några mindre seriösa maratonsteg i framtiden?

– Möjligtvis enligt någon av de antydda, galna strategierna ovan. En rekordstor negativ split kunde vara en spännande utmaning.

– Blir det fler ultralopp?

– Möjligen som heldagsutflykter med god mat och bad.

– Lidingöloppet?

– Det är mera tveksamt. Att tävla över tre timmar är alltid ett riskabelt äventyr med maginnehållet som insats. Det är liksom Stockholm Marathon ett dyrt nöje att bara springa på skoj.

– Men halvmaraton tänker du väl fortsätta att springa?

– Förhoppningsvis, även om det kräver maratonträning för att bli fullt njutbart.

– Vad står närmast på programmet?

– Jag ser fram emot mycket banlöpning i sommar. På sträckor under en mil finns en hel del spännande att pröva. I övrigt hoppas jag på sköna löpturer i naturen, eventuellt med en kompass i handen.

– Och nästa tävling?

– Parloppet i Hagaparken den 15 juni.

– Med vem ???

– Tildo.

 

Påhejerskan bureborn med objekt. (Fritt efter foto av bureborn).