Kategoriarkiv: Långdistanslöpning

Chicago Marathon

 

 

Chicago, Chicago
that toddlin’ town.
Chicago, Chicago
I will show you around.

De läsare som följt snitsarens blogg torde länge ha anat, att en av dess flitigaste kommentatorer, maratonlöparen Startnummer X, varit på väg mot något stort. Efter hans berömda maratonlopp i London, New York, Boston och Berlin har endast ett genomfört Chicago Marathon stått i vägen för en fullbordad så kallad ”Big Five”, och när så den 49-årige Uppsalalöparen i helgen gjorde slag i saken och sprang detta anrika lopp, skrev han inte bara maratonhistoria åt sig själv och sin klubb utan också åt snitsaren, ty som förste och ende bloggare kan denne nu skryta med en komplett ”Big Five”, vad gäller beviljade maratonintervjuer.

Startnummer X har i en tidigare kommentar konstaterat, att besöksfrekvensen på snitsarens blogg sjunkit dramatiskt i takt med hans olika framträdanden där, varefter han förutspått de sista läsarnas flykt efter ännu en intervju med honom. I förvissning om att Startnummer X, klok av tidigare misstag, ska hålla en profil värdig snitsarens blogg och svara snällt på dennes frågor, hoppas vi kunna vända denna antydda nedåtgående trend beträffande snitsarens läsarsiffror. Icke för ty inleder vi vår intervju med ett vädjande påstående:

 

– Du lovar att inte hitta på några dumheter utan är beredd att besvara de givna frågorna sådana de formulerats av frågeställaren?

– Ja.

– Är det alldeles säkert?

– Ja.

– För att inte ta din dyrbara tid i anspråk mer än nödvändigt lovar vi gengäld att försöka formulera våra frågor föredömligt korta och lättbesvarade. Är vi överens?

– Ja.

– Låt oss först gratulera dig till ett finfint lopp?

– Tack!

– Sluttiden 3:27:35 är drygt tio minuter sämre än ditt personliga rekord från Stockholm Marathon, men det är långt ifrån något dåligt resultat med tanke på att din höstträning sägs ha gått lite sisådär. Var det en bra sammanfattning?

– Ja.

– Tiden 1:38:20 efter halva sträckan pekade mot en sluttid en bit under 3:20, men efter 30 km började kilometertiderna krypa uppåt för att så småningom bli igenkännbara till och med för en sådan medelmåtta som din och vår vän jumper. Är det en djärv gissning att du blev tröttare ju längre loppet pågick?

– Ja.

(Det är oklart om Startnummer X menar att det var en djärv gissning eller att han blev tröttare ju längre loppet pågick, eller möjligen bäggedera, men när vi insett oklarheten i hans svar, hade han sedan länge skyndat vidare)

– Hur gick dina tankar när farten började sjunka?

– Ta det lugnt.

– Och när du äntligen nådde målet, vad kände du då?

– Jaså, är detta målet.

– Till en maratonintervju hör de obligatoriska frågorna om musik och publik. Låt oss av utrymmesskäl slå ihop dem till en. Hur var det andliga stödet efter banan?

– Elvis var där.

– Och det lekamkliga stödet? Fick du i dig vad du skulle av mat och dryck?

– Ja.

– Vi som försökte följa dig hemmifrån fann hemsidan till Chicago Marathon sällsynt rörig. Låt oss hoppas att arrangemanget på plats fungerade som det skulle?

– Ja.

– Har du i övrigt något att berätta om ditt lopp?

– Nej.

 

Startnummer X pustar ut efter loppet

 

– Nu till själva anledningen att vi har dig här. Du förstår vad det handlar om, eller hur?

– Nej

– Grattis till din femte Marathon Major som fullbordar en så kallad Big Five!

– Tack!

– Tillåter du att vi utbringar ett femfaldigt leve för dig, eller tycker du att det är fånigt?

– Nej då.

– Avser ditt ”nej” den första eller andra satsen eller, vilket också vore tänkbart, båda? 

 – Jadå respektive nejdå.

– Är du lycklig?

–  Javars.

– Efter loppet citerade du de ökända orden ”Mission accomplished”. Var detta ”uppdrag” din plan redan när du började springa maraton, eller har beslutet växt fram först så småningom i takt med din tuppkam?

– Tuppkam?

– Riktigt stort är det hur som helst, inte bara för dig och dina supportrar utan också för denna blogg som nu torde vara först i världen med en fullbordad ”Big Five Interviews”. Förstår du själv vad du har ställt till med?

– Nej.

– Vi känner dig inte som en man av stora humörsvängningar, och så kallad PMD, det vill säga ”Post Marathon Depression” är kanske ett överdrivet fenomen, men känns det ändå inte lite ”tomt i bollen” just nu? 

– Nej.

– Kan man säga att du står på höjden av din levnads branter?

– Antagligen. 

– Du har tidigare antytt att din lysande maratonkarriär lider mot sitt slut med jubileumsmaran 2012 och möjligen ett Månkarbo Marathon som kronan på ditt maratonverk?

– Någon har sagt att big five består av Boston, New York, Berlin, London och Paris. I så fall återstår Paris. 

– 19 ord på en gång! Har du plötsligt drabbats av mundiaré?

– Ursäkta!

– När det gäller Lidingöloppet har du förvarnat om att du nästa år vill springa halva sträckan i klassen M50 för att om möjligt få den åtråvärda silvermedalj du annars aldrig skulle få. 1:15 på 15 km är ju trots allt lättare att klara än 2:15 på den dubbla sträckan och silver är ändå silver. Vid Upplands-DM på 10 000 meter i Östhammar nyligen erövrade du om vi inte minns alldeles fel hela två silvermedaljer i samma lopp, även om tiden än en gång överskred den hägrande 40-minutersgränsen. Varför är du så begiven på just silver?

 – Det blir nog inget LL 2011. Kommer antagligen att vara bortrest då.

– Så spännande, vart då?

 – Roscoff. 

– Roscoff???

– Ja.

– För övrigt svarade du inte på frågan om ditt silverbegär?

 – Nej.

– ”Kielsi vanha Väinämöinen, kullalle kumartamasta, hopealle horjumasta”.

– Huh?

– Det är ett citat ur Kalevala, som berättar att ”gamle Väinömöinen förbjöd att buga inför guldet och vackla under silvret”. Du är tydligen inte helt ense med honom?

– Huh?

– Du har hörts grymta att du inte är främmande för ultradistanser och kan tänka dig att ställa upp i Lidingö Ultra 50 km, trots att detta lopp kolliderar med årets viktigaste, Kungsholmen Runt?

– Nej 

– Förnekar du själva grymtandet eller menar du att du har avskrivit alla planer på Lidingö Ultra?

 – Nej respektive ja.

– Du har också glunkat om något isländskt långlopp. Vad är det det heter?

– Långloppur.

– Som om inte detta vore nog, har du yrat om såväl Vasaloppet som ”En svensk klassiker”. Att du liksom jumper kan springa Lidingölopp i parti och minut, vet vi, men kan du verkligen simma, cykla och åka skidor?

– Nej.

– Kan du ingetdera?

– Nej.

– Om du hoppar över skidåkningen, blir den svenska klassikern inte olik ett triathlonlopp, om än lite utspritt. På bloggen MaxochNisse hålls tre eller fyra galningar som har anmält sig till triatleternas eldprov i Kalmar. Låt oss gissa att vi snart även hittar dig på startlinjen där?

– Inte en chans.

– Vår vän jumper har börjat intressera sig för orientering, en disciplin i vilken han liksom snitsaren skurit lagrar i skolan men i övrigt inte sysslat med sedan ett halvt sekel. En lärare kommenterade skolmästartiteln med orden ”Ett sällsynt gott huvud i kombination med ovanligt långa ben”. Vad huvudet beträffar står ditt inte jumpers och snitsarens långt efter och vad benen duger till har du demonstrerat med eftertryck. Behöver vi formulera den självklara frågan?

– Huh?

– Vi undrar om du möjligen skulle vara intresserad av att pröva orientering?

– Nej.

 

Startnummer X speglar sig i Chicago

 

– Det har sagts oss, att du förutom maratonloppet även hade något annat uppdrag i Chicago?

– Ja.

– Vad gällde det?

– Inget viktigt.

– Du har tidigare påstått att du dagarna före loppet såg stadens son, president Obama. Var det i verkligheten eller bara på teve?

– Jag såg hans bil(ar).

– Du har också berättat om hur du badade fötterna och smakade på vattnet i Lake Michigan och såg ”stålgaljar av Alexander Calder” på ett av stadens konstmuseer. Hann du göra något mer?

– Nej.

– Det ryktas också om att du träffat en berömd busschaufför?

– Jaså?

– Vari låg hans berömmelse?

– Att åka buss i filmen ”Dark Knight”.

– Frank Sinatra sjunger om ”Chicago, that toddlin’ town”. Håller du med honom?

– Vad betyder det?

– Enligt tillgängliga ordböcker betyder ”toddle” att ”tulta”, men även ”släntra, traska”. Kanske menar Frank Sinatra att Chicago är en stad att flanera omkring i. Håller du i så fall med honom?

 – Det går att traska i New York, för att inte tala om San Francisco.

– Du svarar inte på frågan. Att det går att traska i New York och San Fransisco säger ingenting om möjligheterna att flanera i Chicago?

– Huh?

– En nära yngre släkting till snitsaren åker inom kort till Chicago. Har du något råd till honom?

– Undvik sydvästra förorterna.

– Nog är det skönt att vara hemma igen?

– Javars.

– Har du något mer att säga till läsarna av denna blogg eller till världen i övrigt?

– Nej.

– Det har varit både spännande och lärorikt att intervjua dig genom åren. Tror du att vi någon gång får anledning att ses igen?

– Antagligen inte.

– Tack för en trevlig pratstund och för en underbar tid!

– Tack själv!

 

Startnummer Y

Några av snitsarens läsare har klagat över den uppmärksamhet vi ägnat åt, som de uttryckt sig, ”den där spilevinken jumper” efter hans halvhjärtade Stockholm Marathon, när det samtidigt fanns så många ”proffsiga” löpare som ”gav järnet” och presterade ”kanon lopp”. För att tillfredsställa även sådana konventionella smakriktningar har vi sökt upp en av dessa seriösa löpare, en 48-åring som på sin sjätte start i loppet förbättrade sin tidigare bästa notering med tjugo minuter och sitt personliga maratonrekord med mer än fem. Då den folkskygge löparen emellertid ogärna framträder offentligt, än mindre önskar figurera i samband med snitsaren och hans blogg, har han lovats full anonymitet och i den intervju han beviljat oss har vi kommit överens om att kalla honom Startnummer Y. 

Ovanstående traditionella inledning skrev snitsaren intet ont anande i väntan på att Startnummer Y  skulle besvara snitsarens i förväg översända frågeformulär. Vad som hänt med detta, vet vi inte, men i det hopkok snitsaren mottog i retur känner han inte igen mer än fragment här och där av de ambitiöst utarbetade frågor han ställt, och när snitsaren här nedan publicerar det erhållna materialet ograverat och okommenterat, svär han sig samtidigt fri från detsamma och tvår sina händer. 

Ehuru synnerligen välformulerade och i full överensstämmelse med snitsarens tankar, är de ord, som inledningsvis nedan läggs i snitsarens mun, inte dennes egna, och naturligtvis bär inte heller den välgjorda teckningen snitsarens hand. För att demonstrera sitt avståndstagande från texten som helhet har snitsaren underlåtit att korrigera skrivfel och mot sin preferens lämnat högermarginalen bruten.

                                                                        ¤                 ¤

 

 

  

Startnummer Y öden och äventyr
 
Snitsaren har av omsorg för löparsverige snickrat ihop en hög med trevliga och avslöjande frågor att ställa till den populäre, men något svårfångade, löpargurun Startnummer X. Densamme lovade snällt att besvara frågeformuläret, men bara under förutsättningar att hans anonymitet respekterades. Vi har därför valt att benämn honom Startnummer Y. 
Det ifyllda formuläret visar sig vid närmare granskning docka ha lite gemensamt med det ursprungliga dokumentet. Snitsaren ställs här inför en delikat situation; ska han försöka bryta ut de svar som trots allt här och där dyker upp i textmassorna och försöka para ihop dessa med de ursprungliga frågorna eller ska han helt sonika lägga ut texten som den som den är, oredigerad, och därigenom ställas inför risken att den samlade läsekretsen rynkar på näsan och utbrister: – Nu är Snitsaren desperat, nu publicerar han visst vad skit som helst! Snitsaren bestämde sig, efter moget övervägande, för det sistnämnda alternativt, men han vill samtidigt ta tillfället i akt och meddela att han på inget sätt ställer sig bakom den presenterade texten, de påståenden och utsagor som ofta verkar stötande, får helt och hållet föras upp på Startnummer Y´s ansvarskonto. 
  

Frågor och ”svar” 

Kommissarie Karlsson suckade tungt och tittade ut genom fönstret. Trafiken utanför Södermalms polisstation var livlig, med ett myller av motor- och cykelrikshor, cyklar, motorcyklar, små och stora bilar, samt kameldragna kärror med gigantiska hjul av järnskott trä. Karlsson såg bort mot den underliga figuren som var upphängd i sina fenliknande extremiteter medels en kätting fastsatt i taket. Ett par elkablar var fastsatt i hans …ja? Hopkrupen på golvet bakom den knastrande generatorn satt Assistenten. Svetten formade en kaninliknande figur på polisskjortan som med nöd och näppe dolde den feta magen. Karlsson hade aldrig upplevt maken till motspänstigt offer, hur han skulle kunna få något vettigt ur denna lealösa varelse visste han inte. Kommissarien tittade på klockan sedan på ”pingvinen”.

-Tre och sexton! Utbrast han. Hur kan du inbilla någon att en sån som du kan springa så fort! Berätta nu en gång för alla hur du fuskade, så vi får gå hem härifrån! Jag medger inga uppskov!!!  Är du beredd? Nå !!!?

Assistenten tog av sig polismössan och strök svetten från pannan. Håret var tovigt av svett. Han satte handen på impulsgivaren och tryckte till. En fräsande ljud hördes och den upphängda varelsen skakade av spasmer.

– Jag har ju redan berättat! Skrek han.

– Så säger ni alla!!  Skulle en slumpingvin som du kunna springa på tre och sexton?? Det är tider som inte ens professionell idrottare gör nuförtiden, skulle en slumvarelse som du överträffa en hjälte som Stefan H??  Tillåt mig småle!

(Nu verkar det ju som intervjun redan har spårat ur, här har Snitsaren snickrat ihop ett antal trevliga frågor och vad får han tillbaka?)

Kommissarie Karlsson ger varelsen en spark på munnen, den hostar till och spottar ut en tand.

– Jag ska berätta! Igen! Istället för att spärra in mig och misshandla mig skulle ni kunna börja med att gratulera mig till fantastiskt lopp! Det var mitt bästa lopp någonsin! Jag förstår att 3:16:58, om jag får uttrycka mig så vulgärt, är en kanontid? Det kändes bra att ha sprungit så fort! Då! Men nu, när det gått en dryg vecka sedan känns det inte alls bra i kroppen!

– Ja, ja, utbrast Karlsson! Du får skylla dig själv! Hade du kanske inte i förväg deklarerat att du skulle starta loppet i ett tempo för en sluttid av 3:15, vilket du också tycks ha gjort, för att sedan inte tappa mer än två minuter på den andra halvan, en ovanligt liten positiv split jämfört med vad som varit fallet i alla dina sju tidigare genomförda maratonlopp. Du har hävdat att splittret i ett optimalt lopp måste bli svagt positiv, varför ditt Stockholm Marathon denna gång bör ha varit närmast perfekt genomfört. Om det inte var så att du fuskade!! 

– Jag fuskade inte!

– Hur kunde du t ex kontrollera din utgångsfart utan modern satellitnavigering? Påstå inte att du tittade på din klocka vid kilometerpasseringarna eller att du har liksom en inbyggd hastighetsmätare i lillhjärnan som automatiskt varnar om det bär sta i för hög fart!

– Jo det har jag!

– Oj då, är det sant ??? Sa polischefen i en raljerande ton.

– Du har berättat att du tänkte på att hålla igen i den värsta rusningen efter starten och du blev mycket riktigt också frånsprungen i början en del yngre bloggande löpare. Tänkte du att ”Spring på ni bara”, eller hur resonerade du där? Förstod du inte att din sluttid framstår som ännu otroligare i ljuset av din lusiga start!

– Träffade du t ex någon vid starten?? Nej jag tänkte väl det! Ingen har sett dig! Förstår du!! Du sprang inte! Många drabbades av kramp och andra problem under loppets gång, men du hade tydligen inga problem!! Och du trodde att du skulle kunna lura i oss att rekordet var ditt??  Fusk, min herre, fusk !!!

– Jag har inte fuskat!

– Jag tror herr Startnumtret ljuger !!

– Nej det gör jag inte.

– Inte det ? !!

– Nej.

– Bara en sån sak som att under hösten och början av vintersäsongen sägs det ha blivit si och så med din träning och så sent som i januari hördes du tvivla på att du någonsin mer skulle komma ner på samma tider som förr. Tydligen är du ”lättränad” eftersom du nu hux flux verkar vara i ditt livs form? Tidigare har vi kunnat följa din träning på jogg.se, men nu vill du visst hålla den lite hemlig. Och inte undra på det?! Träning!! – Kyss mig där ryggen byter namn!!

– Jag har visst tränat! Upp till 7-8 mil i veckan!

– Tyst! Så jobbigt är det väl inte att skriva ner ett erkännande!! Du påstår att du håller högre fart på dina långpass än vad som brukar rekommenderas och att det något du har lärt av Janne Holmén! För du har knappast kommit på det själv!!

Varelsen hostade till och spottade ut ytterligare en tand.

– Med min uppväxt behöver man inga långpass. Vet du hur det känns att varje dag springa uppförs Besvärsbacken på väg till skolan i Sofia. Löparskor hade vi inga, bara nedgångna träskor och trasiga Wranglerjeans som vi ärvt från Bonniers. Samma skor i regn och i snö. Skoldagen klarades utan mat och dryck. Klasseleverna bjöds på Leverbiff och Lappskojs, men vi andra fick klara oss på fimparna på skolgården. På kvällen hem samma sträcka fast tvärt om. På Skånegatan stod Vitabergsgänget med cykelkjedjor och knogjärn för att klå upp mesarna som gick i skolan. En gång hade jag sällskap av min mor och när hon fick se den grinande hopen rassla med kedjorna skrek hon –Spring Startnumret!! Spring!! Så jag sprang tills jag kom fram till havet vid Bergsundsstrand. Sedan vände jag och sprang åt andra hållet tills jag kom till Danvikstull då vände jag och sprang tillbaka mot Hornstull igen.

(Här bjuder Startnumret den gamla damen på en chokladbit ur sin pralinask som står mellan dem på bänken.)

– Berätta mer! Säger hon uppmanande, – Det är så spännande!

– När jag kommit halvvägs märkte jag att ett gäng löpare följde i mina spår och efter ytterligare ett par vändor över Söders kontinent hade jag plötsligt en hel hord löpare som trängdes och buffades i mina spår. Det var så jag uppfann Midnattsloppet!

-Å, det var du! Sa damen och tog en chokladbit till.

– Det är sant att jag sprungit långpass uppåt tre mil utan att ha vare sig vätska eller energigodis med mig, fortsatte Startnumret.

– Jaha?

– Men under Stockholm Marathon drack jag både sportdryck och åt en så kallad energibar! Vissa löpare tycker om nyponsoppa. Det gör jag också men inte när jag springer! Och det där nya påfundet att ta lunchpaus under ett maratonlopp är naturligtvis ingenting för mig.

– Många löpare söker spänning i exotiska miljöer, sa den gamla damen. En del springer i fjällen och alperna och, vadheterhannurå, Jumper, tycker att Munkastigen i Tiveden låter lockande.

– Jag var med i scouterna när jag var barn och tog till och med skepparexamen. Det passade bra när jag och Buba blev räkfiskare i Louisiana. Ja, det där var innan katastrofen.

– Katastrofen?

– Ja, Calle Svanbergs uttalande om att BP tycker om dvärgar.

(Vi ber om ursäkt det verkar som handlingen skiftade lite här)

– Jag blev nästan världsmästare i pingpong också! Jag var en hejare på pinget! Men ponget gick inget vidare!

– Nähä!

(Ja vem tycker inte om Pingisar)

– När jumper påträffade dig före loppet sittande i kretsen av dina skolkamrater, såg du ut att andas tillförsikt. Trivs du i skolan? Tror du att Jumper hade fått gå i samma skola om han hade haft rika föräldrar? Stod inte Professor Keating efter banan hejade friskt? Han sa visst något om ”Carpe Diem”, varvid du rev sönder starbeviset och klättrade upp på bajamajan? När din påhejerska var på plats började du svamla något om ”Oh Captain, My Captain”.

 
– Hade du alls något publikstöd efter detta, tror du?  Trots att du inte fick spela pucko i en midsommarnattsdröm!

– Nja, men publiken (Obs, singularis) fick väckas genom en vänskaplig klapp på axeln.

– Efter varje rekord har du tidigare brukat tvivla på att du kunnat springa så mycket fortare, men efter det här kanske du har kommit på andra tankar? Jumper brukar säga att ”the sky is the limit”, men sådana futtiga begränsningar stoppar gissningsvis inte dig? Vill du t ex komma med på vår expedition till Jupiter? Vi har uppfångat signaler som tyder på att intelligent liv skulle kunna existera där. Detta är ju bra, eftersom intelligent liv knappast visat sig existera på jorden. Förstår du vart vi vill komma? Det blir en lång resa för dig, Dr Merkwürdigliebe och superkvantdatorn HAL, men det ska nog gå bra, eller hur?

(Här vill Snitsaren flika in med en liten rolig historia han hörde härom dagen:

Vi tänker oss ett engelskt större gammalt slott, slottsherren (låt oss kalla honom Lord Darlington): – What will we have for lunch? Will it be the pick of the day?

Betjänten (låt oss kalla honom Mr Stevens): – No milord, we will have the remains of the day)

– Var tog Snitsarens trevliga frågor vägen? Jaså, här är visst ett knöligt och kaffefläckat papper.

– I en kommentar på snitsarens blogg har du skrivit, att du inte hör till dem som tycker att man behöver springa maraton i all evighet och efter att ha lämnat en koffert i Berlin i höstas förklarade du att du bara ämnade springa ett fåtal maratonlopp till. Förutom Stockholm en femte gång, vilket du nu klarat av, siktade du på Chicago Marathon och möjligen jubileumsmaran i Stockholm 2012, men sen fick det vara nog. Står du fast vid det beslutet, eller är du en ryggradslös, kappvändande vindflöjel som likt jumper säger en sak bara för att redan efter en vecka göra något helt annat? Och hur tror du kronprinsessbröllopet kommer att avlöpa?

– På A svarar vi ”Nej”, på fråga ”B” svarar vi Nej! och på ”fråga” C svarar vi: Vi tror att, strax efter det att kungen och kronprinsessan trippat fram till den väntade Daniel och prästen från sin rullstol deklamerat: – Finns det någon i denna församling som har något att invända mot att detta brudpar förenas i det heliga sakramentet, kommer svenska folket att resa sig ur sina TV fåtöljer, peka på bruden och utbrista – Gå i kloster Victoria!!

– Nej föresten, så kommer det inte att bli. Daniels dövstumme bror kommer att resa sig och be Hugh Grant att översätta: – Jag tror att brudgummen har ångrat sig! Jag tror att brudgummen älskar Andie MacDowell! Sedan kommer Duckface att ge Daniel en smocka och rasa ut ur kyrkan till Dustin Hoffman, som tidigare till brudens förskräckelse haft ihop det med brudens morsa (Silvia?), men som nu stått och bankat som en galning på kyrkfönstret.. Daniel kommer resa sig och försvinna med sin älskade ut i regnet. Ja så kommer det att bli!
 
(Snitsaren ger inte upp! Startnummer Y, om han nu finns, verkar svårare att fånga än någonsin!)

– Visst är jumper en cool löpare?

(tystnad)

– I din barndom lär du ha slagit den då vuxne författaren Björn Ranelid i löpning 100 meter? Han sprang visst på 10:78 men vad sprang du på?? Berätta?

(tystnad)

– Författaren Reidar Ekner sprang Stockholm Marathon på 3:13:51 när han var 60 år. Är du intresserad av att ta den skalpen också, när är lika gammal som han var när han var i din ålder? På tal om löpande författare, vad heter den där bästsäljande japanen nu igen?

– Ishiguro?

– Nej inte han utan den där Yasunari Kawabata nånting

– Toshiro Mifune? 

– Ja så hette han ja!

– Heter han verkligen så? Var det inte Murakami han heter (om vi nu snackar om vad vi snackar om när vi snackar om löpning)?

– Hursomhelst! Det påstås att han skulle ha sprungit i årets Stockholm Marathon under pseudonym. Vet du något om det?

– Han sprang under pseudonymen ”Startnummer Y”!

– Du lär ha varit anarkist innan du sadlade om till medlöpare för ett tiotal år sedan. Hur kom det sig att du började springa i stället?

– Så det var inte ditt intresse för mänsklighetens bästa som ledde dig in på maratonbanan?

– Nej

– Ägnade du dig åt någon idrott som barn och ung?

(tystnad)

– Jaså? Fast judo räknas inte som sport och inte Pingisas heller! Jumper (som du har hört talas om, väl?) sysslade med höjdhopp, men även en del andra bloggande löpare har visat sig ha fuskat i grenen. Under skoltiden såväl som på VM. Då och då med resultat nästan i klass med den mer seriöst satsande Jümper. Hur högt har du hoppat?

– Jag har inte fuskat i grenen!

(Nu verkar det som om vi lyckats stegla fast Startnummer Y och han verkar bli mer benägen att verkligen svara på Snitsaren trevliga frågor)

– Många s.k. ULK-löpare deltog visst i det så kallade parloppet i Hagaparken i tisdags, medan du tydligen var upptagen av Othello den kvällen?

– Upptagen och Upptagen…

– Var det en bra föreställning?

– Nej, naturligtvis inte! Utan Jussi blir opera bara blaha, blaha!

– Men ni väntade er en löpargäst från Argentina, var det inte så?

– Det äger sin riktighet. Det berömda löpargeniet Don Carlos!

– Men, när sagde ”Don Carlos” väl dök upp, såg han inte lite korpulent ut.

– Nu ska vi inte ha fördomar, latinamerikanska sportsmän är ju av hävd lite rundlätta, se bara på Don Maradona.

– Hursomhelst! Var det inte samtidigt något bekant med den glade löparen? Företedde han inte en viss likhet med den berömda Dalaröskräddaren Thor Modén? Blev du inte lite misstänksam när han sjöng: ”Jag är en äkta mexikanare och jag springer vart jag vill”, när han ju sades komma från Argentina!

– Buenos Aries är ju en smältdegel av folkslag från all världens hörn, tänk bara på Gardel!

– Jonas Gardel? Är han sydamerikan??

– Jag tänker naturligtvis på Carlos Gardel, tangokavaljeren par excellence!

– Ja, men hur var det nu, med Don Carlos (inte Gardel!!)?

– Ja, han redde ju upp hela historien, avslöjade den falske baronen och vann dessutom snurretävlingen!

– Är du säker på att du inte pratar om ”Pensionat Paradiset”?

– Ja, vad skulle jag annars tala om??!

– Var det i den filmen Per Oskarsson fick en Oscar för sin roll som Paradis-Oskar?

– Nej det var i ”Pensionat Oskar”.

– Där Loa Falkman åt ägg och badade med kläderna på?

– Du tänker på farbror Melker. 

– Så du ångrar inte att du valde gammal pilsnerfilm i Uppsala framför en trevlig löparutflykt i glada vänners lag i Hagaparken?
 
– Nej, jag tycker det är viktigt att inte bara syssla med löpning hela dagarna utan också ha någon hobby vid sidan av som ger dig möjlighet att slappna av och ladda batterierna mellan varven. Jumper (??) har joggat åtminstone någon gång tillsammans med de flesta löpande släktingar (till vem??) och vänner (Vänner??), men aldrig med dig bara för att han visst tycker att du är för tråkig!

– Jaha?
 
– Har du annars någon träningskompis?
 
– Nej!

– Har du någon kompis över huvud taget?

– Nej!

– Har du någon coach?

– Den berömde coach Ingmar!

– Jaså?

– Nej, jag skojade!
 
– Om allt går som planerat springer du ditt femte Big Five Marathon i Månkarbo i juli, men innan dess avgörs Stockholmshalvan på Lidingö som ingår i Stockholms Big Five. Är det inte något som stressar dig?

– Zzzzzz? 

(Här börjar Startnumrets intresse för Snitsarens smart uttänkta frågor ta slut. Han vänder på klacken och stiger ner från altanen. Snart sitter han på sin ystra springare och sätter av mot solnedgången. Ödsligt hörs ekot från hovarna mellan de mäktiga bergsformationerna i Monument Valley. Men innan han försvinner bortom horisonten får vi ur oss ytterligare en fråga.)

– Saknar du någon fråga kring ditt maratonlöpande som du anser att vi borde ha tagit upp i den här intervjun?

(tystnad)

– Har du ingenting mer att säga till svenska folket?

– I care about small people!        

 

            ¤                      ¤

                                                  
  
       

Maratonepilog

 

 

 

 

Att den trettioandra upplagan av Stockholm Marathon genomfördes i sällsport behagligt löparväder med en uppsjö av uppfyllda målsättningar, underskridna drömtider och personliga rekord som följd, kan inte ha förbigått någon som de senaste dagarna besökt löparbloggosfären. Med rätta mindre uppmärksammat är att även medarbetaren på snitsarens blogg, allas vår jumper deltog i loppet, men då detta enligt egen utsago var hans sista framträdande i genren, ser vi det som vår plikt att avsluta den serie maratonintervjuer, han medverkat i under de gångna åren. Den journalist som tidigare anlitats i sammanhanget, har dessvärre uttryckligen bett att få ”slippa befatta sig med den där eländige jumper”, varför det är snitsaren själv som håller i pennan och stenografblocket nedan.

 

– Får vi till att börja med gratulera dig till ditt lopp?

– Ordet är fritt.

– Efter vad vi hört, hade du som målsättning att behålla maginnehållet under och efter loppet, något som du tydligen lyckades med?

– Jaha.

– Då är du väl nöjd?

– Du är rolig du!

– Ska det tolkas som ett ”nej”?

– Det får du avgöra själv.

– Du är kanske inte helt missnöjd i alla fall?

– Loppet är över och jag slipper göra om det fler gånger.

– Är det allt?

– Det kan väl räcka.

– Du är inte särskilt talför idag?

– Nej.

– Vill du att vi avbryter intervjun?

– Det får du avgöra själv.

– Är du inte glad för din medalj?

– Den har jag tappat.

– Igen??

– Ja.

– Du skojar?

– Ja naturligtvis. För säkerhets skull snodde jag två medaljer den här gången. Det stod ju ett helt gäng och delade ut dem, så det var inte särskilt svårt.

– Är det sant?

– Ja, runda plåtbitar kan man alltid ha nytta av.

– Du skojar? 

– Naturligtvis, men jag minns att jag tänkte tanken.

– Tycker du att du är värd din medalj?

– Mitt värde mäts i andra mått. 

– Det brukar heta att alla som springer är vinnare?

– Jaha.

– Känner du dig som en sådan?

– Nej.

– 5:23:51 är trots allt en bra tid i din ålder?

– Det kan vara en bra tid i vilken ålder som helst, precis som 2:30 kan vara riktigt uselt. Det bestämmer man själv.

– Och vad tycker du om din tid?

– Jag är mer intresserad av känslan.

– Och hur var den?

– Det vet du nog.

– Har du inget positivt att säga om din prestation?

– Efter 2:08 på första halvan av loppet drämde jag till med fenomenala 3:15 på den andra. Positivare split får du leta länge efter.

– Det blev tydligen mycket gång på slutet?

– De sista nio kilometerna tog jag inte ett löpsteg.

– Inte ens inne på stadion?

– Nej, att börja springa där hade bara känts fånigt.

– Du hade deklarerat, att du skulle betrakta det hela som ett halvmaratonlopp med nerjoggning. Hur tycker du att den taktiken höll?

– Halvmaratonloppet gick ungefär som tänkt, medan nerjoggandet sket sig.

– Du höll god fart i 25 kilometer?

– Tjavars.

– Sen började det gå lite långsammare?

– Jag sprang nog i samma fart men tog längre tid på mig vid vätskestationerna, även om jag inte drack så mycket längre. Jag kände tendenser till illamående.

– Du har ju sprungit mycket längre tidigare utan att må illa och på SUM hade du 5:06 som mellantid på maratonsträckan, trots att det till stor del handlade om ett terränglopp?

– Maraton är maraton.

– Har det med nervositet att göra?

– Nej.

– Så vad är skillnaden? 

– När jag springer halvmaratonlopp behöver jag bara dricka en eller två gånger, medan ultralopp och överlånga långpass kräver ordentliga matraster, allra helst sittande vid ett bord. När jag springer det slags hybridlopp som kallas maraton försöker jag tillföra vätska och näring kontinuerligt, vilket tydligen tenderar att misslyckas.

– Vad stoppade du i dig?

– I vanlig ordning drack jag vatten före starten, vilket brukar räcka för kortare långpass. Därefter stannade jag vid ungefär varannan station och fyllde på lite, även om det kändes rätt onödigt. Vid Rålambshovsparken på första varvet fick jag av misstag en mugg äckeldryck och efter 26 km klämde jag i mig en gelépåse, men blev så kladdig om handen att jag fick ta en extra mugg vatten vid Skansen för att tvätta mig, En märklig prioritering kan man tycka, men jag minns att det kändes viktigt för välbefinnandet.

– Brukar det inte alltid heta att man ska dricka vid varje vätskestation redan från början?

– Jag brukar inte dricka många deciliter under mina långpass och det fanns hela tiden vatten i magen att jobba med. Även om jag tog muggar här och där, drack jag allt mindre ur dem och efter Söder Mälarstrand lämnade jag magen helt och hållet i fred. Jag mådde illa och längtade precis som för två år sedan bara efter nyponsoppa.

– Men sådan bjöds inte?

– Nej inte förrän efteråt.

– Vore det inte en idé att bära med sig denna undergörande dryck nästa gång?

– Tanken är god.

– På senare tid har du ju druckit dextropurspetsad coca-cola och ätit marsipan när du sprungit långt. Varför övergav du den dieten?

– Jag ville springa utan vätskebälte som riktiga maratonlöpare.

– Kan man inte lära sig att klara en kontinuerlig tillförsel av vätska och näring?

– Du frågar fel person.

– Har du gett upp?

– Jag är inte längre tillgänglig som försökskanin.

– Om du finge göra om ditt lopp, hur skulle du göra då?

– Jag skulle gömma en lunchlåda i förväg ute på Djurgården och ta en ordentlig matpaus efter 25 km. Om man ska gå en mil under loppet, bör man hellre göra det då. En annan variant är att ta det mycket lugnt under den första halvan med lätt jogg och matpromenader för att som avslutning riva av en snabb halvmara och få uppleva hur det känns att som omväxling springa förbi löpare på slutet. Problemet är väl att klara ”repet” i början.

– Du brukar hävda att starten är roligast på Stockholm Marathon?

– Javisst, och de första femton kilometerna sprangs också lätt och i god fart. Där hade det varit lagom att öka farten för att avsluta loppet efter 21,1 kilometer ute på Gärdet och jogga tillbaka till Stadion och heja.

– Kan du inte göra så nästa gång?

– Åtta hundra kronor är dyrt för ett halvmaratonlopp och jag vill ogärna stjäla startplats från riktiga maratonlöpare.

– Tror du att du hade kunnat fortsätta att springa hela vägen om det gällt livet?

– Naturligtvis.

– Hur fort hade det gått då?

– Eftersom jag inte förmår stappla mycket långsammare än 7 min/km, hade jag hamnat nånstans under 4:40.01.

– Ditt personliga rekord?

– Ja.

– Men det funderade du aldrig på?

– Inte ett ögonblick.

– När man läser maratonberättelser på olika löparbloggar, slås man av löparnas lust och förmåga att kämpa in i det sista. Sådan är tydligen inte du?

– Min kamp gäller annat.

– Ångrar du att du sprang?

– Nej.

– Vädret kunde du i alla fall inte klaga på?

– Nej

– Och musiken efter banan?

– Champagnegaloppen, som togs till nåder förra året, anses tydligen inte hålla måttet som startmelodi men vad som spelades i stället har jag ingen aning om. Dragspelaren på Västerbron satt dock kvar och vid början av Greve von Essens väg underhöll en näktergal i ett buskage. Lite senare ute på Djurgården hördes en svarthätta. Resten har jag glömt.

– Träffade du några andra löpare?

– Drygt 15000, av vilka jag senare blev omsprungen av ungefär 2500.

– Några bekanta ansikten i vimlet?

– Innan loppet påträffade jag Startnummer X sittande i en skogsslänt bland sina klubbkamrater. Han såg avspänd och samlad ut och sprang sedan mycket riktigt som aldrig förr. Längre bort hittade jag ett gäng Linnéalöpare av vilka jag bytte ord med Karin, Mia, Hans, Nisse och möjligen någon till. Järngänget, Masse, Nix och Johan saknades däremot. Måhända satt de kvar på Stora Essingen och sjöng kampsånger. Benet syntes  inte heller till  trots sina 193 i strumplästen. Själv 188 lång och svårmisskännlig gick jag omkring för att göra mig sedd och mottaglig för glåpord. Jag mötte och hälsade på nummer 890, Bob Beamon i sällskap med Daniel, men i övrigt fick jag gå ifred. Vid starten träffade jag samme bekant som jag sprang första varvet på Kungsholmen samman med, men denna gång skildes våra vägar genast. Bland de 2500 löpare som senare sprang förbi mig dök det naturligtvis upp ett och annat bekant ansikte. Micke F hälsade på mig efter sex kilometer och lite senare bytte jag några ord med Hans från Linnéa innan han försvann framåt i fältet. När jag gick uppför Västerbron under andra varvet kom min startkamrat ifatt mig, likaledes gående, men till skillnad från mig med avsikt att i fortsättningen åtminstone ”lunka lite då och då”, vilket skulle visa sig ge en halvtimmes bättre sluttid. När jag sedan gick nerför bron, sprang Conny från Vallentuna förbi och såg undrande ut och på Norr Mälarstrand gavs jag tillfälle att heja på Söderbruttan Helena, varefter jag fick fortsätta min vandring bland okända kämpar, tills jag mötte några Linnéaflickor på Östermalms idrottsplats, däribland en belåten MarathonMia, som deklarerade att detta var hennes sista maratonlopp, emedan hon i fortsättningen bara ämnade springa längre, på vilket jag fyndigt svarade: ”Samma här fast för min del blir det bara kortare”.

– Hade du någon som hejade på dig under loppet?

– Vid Valhallavägen stod fru Startnummer X och någon kilometer senare ropade NiklasN mitt artistnamn. På Söder Mälarstrand stod Fredrika och letade efter bekanta ansikten, till vilka mitt uppenbarligen inte hör, eftersom jag som vanligt fick hojta för att bli sedd. När jag kom till Vasaparken lät jag blicken svepa över åskådarledet, där bureborn förväntades stå och mycket riktigt också stod. Jag stannade och stal mig till en energikram, vilket jag kunde behöva, ty sedan sågs inget bekant ansikte förrän jag åter, nu långsamt gående med en mugg vatten i handen, passerade Fredrika och hennes vänner. Hon uppmanade mig att kämpa vidare, vilket jag gjorde så länge jag var inom synhåll, ty det är viktigt att visa påhejarna sin uppskattning. I själva verket hade jag redan bestämt mig för att sluta kämpa och när jag några hundra meter längre fram kom till IK Kometens servicestation i form av min trogna påhejerska som nu hunnit dit från arbetet, stannade jag en god stund. Eftersom jag hade bra mellantider ännu fram till 30 kilometer, hade hon skyndat sig och stod som avtalat beredd med en påse gelé, åt vilken jag dock bara gjorde en ful grimas och när hon i samma veva kunde meddela att Startnummer X redan gått i mål på 3:16 nånting, visste jag min plats som maratonlöpare. Vi kom överens om att återses utanför Stadion någon gång vid sju, en väl optimistisk plan eftersom en promenad med lätt illamående tar närmare tolv minuter per kilometer. På Norr Mälarstrand hörde jag mitt kända artistnamn ropas från en soldränkt uteservering tvärs över gatan, och senare efterforskningar har givit vid handen att det rörde sig om Maria med ett antal vänner. Jag vill minnas att jag bugade mig och frågade om de ville ha min mössa. Vad de än må ha tänkt om mig, skänkte de distraktion i mitt elände, ty det är inte roligt att gå illamående samtidigt som andra springer förbi i tusental. Om jag inte haft folk som väntade och möten att se fram emot, är det tveksamt om jag haft lust att fortsätta bara för ett fullbordat lopp och en medalj. Turligt nog stod bureborn kvar i Vasaparken och jag drog ut länge på mötet, först stående osedd beundrande hennes påhejarnit, sedan välkomnad och uppiggad av hennes lilla tillfälliga påhejargäng, där jag dock inte fick stanna kvar, trots att jag bad snällt, ty professionella påhejare vet att bruka lagoma doser morot och piska. En kort fotografering hanns dock med innan jag tvingades fortsätta min osäkra vandring mot målet på Stadion och för den händelse jag skulle stupa på vägen dit, skänkte jag som ett minne av mig den Stockholm Marathonmössa, som jag haft i handen under hela loppet.

– Men du nådde fram till Stadion i alla fall?

– Ja.

– Och där väntade din kära påhejerska?

– Ja, stående på Sofiavägen sedan länge och även Startnummer X lär ha dröjt sig kvar i krokarna till den utlovade tiden klockan sju, men givit upp hoppet om mig och åkt hem, vilket var lika gott. Om jag levererat den djupa bugning till marken som mötet krävt, hade jag sannolikt även hedrat honom med mitt då obefintliga maginnehåll. Du vet väl att karln sprang på 3:16:58 !!

– Jo då, men nu är det dig och ditt lopp det handlar om?

– I brist på egna maratonframgångar får man skryta med släktens, även om de gemensamma generna i detta fall inte tycks vara många. Dessutom anser jag att blogglösa löpare bör uppmärksammas, så att de får de hyllningar de förtjänar. En kort intervju med denne maratonlöpare hade varit betydligt intressantare än ovanstående långa, sega litania.

– Fick du en ros i år också?

– Ja då, en fin röd ros, som jag dessvärre inte förmådde ägna tillbörligt intresse. Jag var mest intresserad av nyponsoppa och diskuterade länge den fortsatta strategin för ett möte med påhejerskan och välbehövlig återhämtning i skogen bakom Östermalms IP. Jag höll nästan på att glömma att jag måste gå i mål på Stadion först. 

– Ja, tänk om du kommit hem utan medalj igen?

– Det hade varit humor.

– Så det här var ditt sista maratonlopp?

– Ja.

– ”Aldrig mer”, säger många, bara för att strax efteråt bestämma sig för ett nytt försök?

– Att sluta springa maraton på allvar bestämde jag redan i våras när långpassen kändes tunga och i lördags tog jag mina sista seriösa maratonsteg.

– Du kanske tar några mindre seriösa maratonsteg i framtiden?

– Möjligtvis enligt någon av de antydda, galna strategierna ovan. En rekordstor negativ split kunde vara en spännande utmaning.

– Blir det fler ultralopp?

– Möjligen som heldagsutflykter med god mat och bad.

– Lidingöloppet?

– Det är mera tveksamt. Att tävla över tre timmar är alltid ett riskabelt äventyr med maginnehållet som insats. Det är liksom Stockholm Marathon ett dyrt nöje att bara springa på skoj.

– Men halvmaraton tänker du väl fortsätta att springa?

– Förhoppningsvis, även om det kräver maratonträning för att bli fullt njutbart.

– Vad står närmast på programmet?

– Jag ser fram emot mycket banlöpning i sommar. På sträckor under en mil finns en hel del spännande att pröva. I övrigt hoppas jag på sköna löpturer i naturen, eventuellt med en kompass i handen.

– Och nästa tävling?

– Parloppet i Hagaparken den 15 juni.

– Med vem ???

– Tildo.

 

Påhejerskan bureborn med objekt. (Fritt efter foto av bureborn).

 

 

Löparmanualen

 

På denna bloggs redaktionsbord låg för några dagar sedan ett brev innehållande nedanstående märkliga bild, som enligt avsändaren föreställer första sidan i en bok betitlad ”Löparmanualen”, skriven av AE Von Willebrand och UR Schtunck och som utgivningsort och år för originalupplagan uppges ”Göttingen 1853”. Den avbildade sidan är dock från en senare utgåva, men då varken bokens titel eller författare återfinns i det världsomspännande Googlebiblioteket, torde alla exemplar av verket vara rariteter, varför de bland snitsarens läsare som tror sig veta något mer i ämnet uppmanas ge sig till känna bland kommentarerna nedan.

                                                                                 .

Big Five 2009

 

 

 Big Five 2009

 

När jumper nu drar sig undan för att påbörja vinterns grundträning inför nästa års utmaningar, kan han blicka tillbaka på ett år av idel framgång på tävlingsbanan. Med sina klara segrar i årets fem viktigaste lopp, Kungsholmen Runt, Stockholm Marathon, Stockholm Halvmarathon, Lidingöloppet och, som kronan på verket, Sörmland Ultra Marathon, vann han inte bara publikens hjärtan utan även sin första ingravering i den nyuppsatta vandringspokal, som givits namnet Big Five Cup. Då han varken är känd som linslus eller en man av stora gester, är det inte utan stolthet vi kan presentera nedanstående bilder från jumpers framfart under tävlingssäsongen.

Kungsholmen Runt 2009

Årets första lopp i ovannämnda serie, halvmaratonloppet Kungsholmen Runt, avgjordes den 10 maj. Bilden ovan visar starten, där jumper genast tog täten för att sedan inte släppa den under hela loppet. Han gjorde en så kallad negativ split, vilket innebär att han avverkade den andra halvan av loppet snabbare än den första. Jumper äger den sällsynta förmågan att få det svåra att se självklart och underbart lätt ut, ty han är inte bara en fantastisk löpare utan också en strateg och tänkare av stora mått. (Efter foto av Jens Eklundh).

Stockholm Marathon 2009

Stockholm Marathon, årets viktigaste lopp för många långlöpare, avgjordes tre veckor senare, denna gång med en inte helt kurant jumper på startlinjen. I den fyrtiogradiga värmen  fick han det oväntat besvärligt att springa hem sin andra Big Five-seger. På bilden ovan, tagen från Skeppsbron med Handelsbankens palats i bakgrunden, har jumper påbörjat sin sedvanliga hårdkörning, men den svartklädda flickan till höger, ”bureborn”, en ung, natursnabb löpartalang från de norrländska skogarna, nu tävlande för Uppsala Löparklubb, skulle visa sig bjuda oväntat hårt motstånd. Ivrigt påhejad av publiken, som anade spänning i loppet, sög hon sig fast som en igel i ryggen på ledaren, men när denne vecklade ut sina långa ben och ökade frevensen på andra varvet, fick även hon sträcka vapen. För sin gedigna kämpainsats hyllades hon dock nästan lika mycket som segraren, och jumper själv var den förste att gratulera sin motståndare, ty som den mästare han är förstår han att uppskatta en prestation, när den är som näst bäst. Jumper är inte bara en fantastisk löpare utan dessutom en sportsman ända ut i tåspetsarna.

Stockholmshalvan 2009

Till Stockholm Halvmarathon, eller Stockholmshalvan som hans egen allmänt vedertagna benämning lyder, kom jumper laddad efter sommarens hårdträning. Att han skulle ro hem sin tredje seger, betvivlade ingen, men med sin försiktiga taktik höll han oss länge på halster. Här vid tegelbacken tog han dock täten och i stigningarna på Södermalm handlade loppet bara om en löpare. Jumper var på ett härligt humör och spexade med publiken så som bara han är mäktig, ty den stilige 63-åringen är inte bara en fantastisk löpare utan också något så ovanligt som en äkta entertainer.

Lidingöloppet 2009

Ett år utan ett Lidingölopp är inget riktigt löparår för jumper och ett Lidingölopp utan jumper är heller inget riktigt Lidingölopp. När det så drog ihop sig till årets start på Koltorps Gärde, kunde man följaktligen i den mångtusenhövdade skaran av löpare även skymta jumper, som inte heller denna gång haft hjärta att svika sig själv och sin älskade publik. Det innebar jumpers fjärde start på Lidingö och i likhet med Haile Gebreselassie i Berlin en vecka tidigare, noterade han sin fjärde seger i rad. På bilden ovan kan vi beundra hans effektiva löpsteg, när han elegant kryssar mellan varvade löpare vid Kyrkviken. Jumper är inte bara en fantastisk löpare utan också en gudabenådad artist.

SUM 2009

När jumper senare på hösten dök upp i Björkhagen för att fullborda sin obrutna svit av Big Five-segrar genom att försöka vinna även Sörmland Ultra Marathon, skrattade de erfarna löparna i sina slimmade trikåer åt hans primitiva utstyrsel. Kamratskap och generositet är okända begrepp bland ultralöpare och när det drar ihop sig till tävling är de beredda att försvara minsta dextrosoltablett med svärd. Att jumpers hjärtliga kramar och generösa lyckosparkar bemöttes med misstänksamhet och hån, är i det perspektivet begripligt om än inte försvarligt. Den skäggige löparbohemen lät sig dock inte bekomma utan skrattade bara glatt och gav alla än en gång varsin kram och en lyckospark i arslet, ty jumper är inte bara en fantastisk löpare och allt annat vi tidigare räknat upp, utan dessutom en av de bästa kamrater och godaste människor vi mött. (Efter foto av ”funrun”).

SU-m!

 

SUM detalj maskerad

 

Fågelvägen mellan Björkhagens tunnelbanestation och Rudans friluftsgård söder om järnvägsstationen i Handen är det inte mer än en och en halv mil och vill man ta sig mellan ställena till fots, behöver sträckan inte bli många kilometer längre. Väljer man däremot den långa, vackra omvägen förbi Nackareservatets sjöar, Dammtorpssjön, Söderbysjön, Ulvsjön, Sandasjön, Strålsjön och Öringesjön ner till forsarna och bergen mellan Albysjön och Tyresö-Flaten för att sedan via vägar och skogsstigar förbi gårdarna Grändalen, Brakmaren, Åva, Tyresta och Skutan så småningom nå målet österifrån, får man en härlig heldagsutflykt på drygt fyra mil. Om man dessutom till synes omotiverat kompletterar äventyret med ett par backiga kilometer i lämpligt placerade motionsspår vid början och slutet av färden, är man troligen någon av deltagarna i vad som kallas Sörmland Ultra Marathon eller kort och gott SUM. Årets upplaga av detta mytomspunna lopp över fem mil sprangs i lördags i strålande höstväder med deltagande av inte mindre än 131 löpare, äldst däribland den extra tillförordnade administratorn för snitsarens blogg, allas vår jumper. På bilden ovan, som lånats och beskurits med tillstånd av fotografen funrun, syns den populäre löparen gå i mål i vackert motljus och så vitt vi kan se med humöret i behåll. Då han har tävlat flitigt i höst och därefter varje gång skämt bort oss med långa uttömmande intervjuer, är det med stor tveksamhet vi knackar honom på axeln för att besvära med ännu en fråga:

 

– Har du tid att prata en stund?

– Egentligen inte.

– Det är många som vill veta lite om ditt fantastiska lopp?

– Med smicker kommer du ingen vart. För övrigt har jag skrivit tillräckligt på mina träningsforum, ”jogg.se” och ”funbeat.se”. Det borde duga åt de flesta!

– Ett sånt här lopp är inte bara torra siffror utan också känslor. Det är dig vi vill lära känna, människan jumper?

– Det kan du drömma om!

– Du kanske har tid med en liten enkel, improviserad snabbintervju i alla fall?

– Då får den vara jävligt snabb!

– Först vill vi gratulera till en väl genomförd ultradebut?

– Jaha.

– Hur känns det?

– Jag är lite stel i benen fortfarande, så det var tydligen lite längre än ett vanligt långpass. Igår kväll hade jag lite ont i nackmuskeln också. Denna åkomma tycks märkligt nog återkomma ungfär ett dygn efter varje längre lopp. Annars mår jag bra.

– Är du nöjd med tiden, 6:02:17?

– Jag är mest förvånad. Min föresats var att springa till Tyresta efter 37 km utan att må dåligt, för att sedan ta en ordentlig gående matrast i väntan på vidare order från en trött hjärna. Nu kom jag till Tyresta redan efter 4:07, vilket var närmare halvtimmen tidigare än jag trott. Jag kunde ha brutit där och ändå gjort ett gott dagsverke, men eftersom jag inte alls mådde illa, kunde jag lika gärna fortsätta och bjuda på en snygg målgång och få medalj. Den stiliga bilden här ovan, ska jag inte heller förakta. 

– Du låter nonchalant. Är du inte lite stolt ändå över att ha tagit dig hela fem mil i delvis svår terräng på bara sex timmar?

– Ja, det hade sett lite tråkigt ut med DNF i resultatlistan. Tiden är jag som sagt mest förvånad över. Jag hade ju fruktat ett betydligt långsammare lopp med en otålig följecyklist i hälarna.

– Du skrev någonstans, att du gjorde en extremt positiv split, så som man kan förvänta sig när en habil halvmaratonlöpare springer fem mil. Vad menade du med det?

– Att springa alla fem milen var det aldrig tal om. På grusvägen före golfbanan i början höll jag 5:50-tempo och jag hade kunnat fortsätta så i två mil. I skogen sjönk farten rejält, men jag kom ändå fram till Alby efter 1:53. Där hade jag nog min bästa placering i loppet efter att ha sprungit förbi flera löpare strax innan. Resten av löpningen fram till Tyresta gick på ren vilja, ty 37 km är långt för en halvmaratonspecialist. Jag räknade med att bli ordentligt omsprungen på slutet, men det dök upp förvånansvärt få löpare bakifrån, trots att jag promenerade de fyra och en halv kilometerna  mellan Tyresta och Dalarövägen, vilket tog 56 minuter. Det blev till och med lite ödsligt ett tag i storskogen. För ovanlighets skull hade jag mobiltelefon med mig och kunde bli påhejad av min ordinarie påhejerska och strax därefter av en gemensam nära yngre släkting. Båda hade varit ute och sprungit under dagen, dock på respektfullt avstånd från allt vad tävlingar heter. Löpning kan bedrivas på mer än ett sätt.

– Fanns det inte någon publik som hejade under loppet i lördags?

– Många helglediga gick eller cyklade efter banan, men nästan ingen förutom de närmast inblandade hejade. Folk förstod nog inte varför vi sprang omkring med nummerlappar. Jag minns en liten pojke som trots föräldrarnas förmaningar roade sig med att försöka springa tvärs över vägen så många gånger som möjligt mellan de passerande löparna.

– Träffade du några bekanta före under eller efter loppet?

– På Roslagsbanan fick jag sällskap både dit och hem av långloppsräven Janne S, som sprungit det mesta som går att springa och som hade en del spännande att förtälja. I omklädningsrummet, både före och efter loppet, stötte jag sedan på bloggaren Dunceor, som skulle göra sin ultradebut. Han frågade om banan och förhoppningsvis kunde jag göra honom något klokare. Att han sprang några hundra meter fel vid Tyresta by berodde varken på mig eller arrangörerna utan på någon övernitisk snitselbortplockare. Trots detta missöde sprang han på imponerande 5:04:42.

– Dunceor? Var det inte en av de där skåningarna du pratade om efter Stockholm Marathon?

– Ja, han är från Helsingborg. Den andre, som är från Kristianstad, stannade hemma denna gång. Däremot hälsade jag på en smålänning från Malmö, kallad Askan.

– Det var värst?

– Ja, det är alltid roligt med exotiska inslag i startfältet. Mannen som vann hela loppet hade danskt namn och det sägs ha funnits en australier med också, men sanningshalten i det ryktet törs jag inte gå i god för. Australien ligger jättelångt bort! 

– Hittade du någon bekant bland de vanliga Stockholmarna då?

– Söderklubben Linnéa var som vanligt väl representerad, med MarathonMia, gullfot och Tone i spetsen, men även resten av maffian börjar jag numera känna igen svagt: Kalle, Staffan, Linda, Annika och några till.  Andra kända ultranamn som jag lärt mig är Zebban, Peter N, Micke F, Lisse, Sigvard K och inte minst snabbspringande Cecilia P. Säkert har jag glömt någon, men det lär han eller hon i vilket fall som helst strunta i.

– Det sägs att gemenskapen bland ultralöpare är något utöver det vanliga. Man påstås inte tävla mot utan med varandra som i en enda stor familj. Märkte du något av det?

– Jo då, men en och annan snabblöpare med oroliga ben och mord i blicken kunde jag också se, åtminstone före start, sen försvann de av naturliga skäl ur min värld.

– Du hittade kanske något annat lämpligare sällskap under loppet?

– De första kilometerna i det inledande motionsspåret slog jag följe med sagde Dunceor. Han kunde på begäran upplysa mig om att vi sprang i en fart av 6:10 per kilometer. När han drog iväg  hakade jag på ovan nämnde Janne S i några kilometer. Ett tag före och efter Tyresta hade jag också sällskap med Linnéa-flickan Tone, men i övrigt sprang jag solo.

– Den där gullfot hade skrivit i en kommentar på snitsarens blogg att hon skulle springa förbi dig mellan 10 och 30 km, Hur blev det med det?

– Redan vid Ältavägen upptäckte jag henne 100 meter bakom mig. Likadant vid dammarna efter Tyresövägen, där hon också såg mig och vinkade. Sedan måste jag ha sprungit ifrån igen, ty först på den långa grusvägen efter Brakmaren dök hon upp i hälarna på mig.

– Sa ni något till varandra?

– Hon hade hörlurar i öronen och jag frågade om det var bra musik, vilket hon sa att det var. Eftersom jag troligen ändå inte hade förstått svaret, frågade jag inte vad hon lyssnade på. Jag sa att jag skulle till Tyresta och undrade hur långt hon tänkte sig. En retorisk och rätt skojig fråga tyckte jag själv.

– Och vad svarade hon på det?

– Va?

– Jag frågade vad gullfot svarade när du frågade vart hon skulle?

– Hon svarade ”Va?”, pucko! Hon hade ju musik i öronen.

– Svarade hon ”Va?, pucko!” ? Då blev du väl arg?

– Snitsarhumor !!

– Lite roligt var det väl?

– Ja, för femtio år sen.

– Den där gullfot, är hon alltid så där tvär och vrång?

– Nej då, före och efter loppen är hon snäll. Nu hade hon annat fokus och drog snart ifrån mig, dock inte längre än att jag såg  henne ett par hundra meter framför mig i ytterligare nästan en halvmil. I mål var hon 20 minuter före mig, men var ändå missnöjd efter att ha haft fel skor i skogen och halkat omkring i leran. Vem fan halkar inte i lera? Då får man väl gå försiktigt som vanligt folk.

– Så det blev ingen draghjälp av några gullfötter?

– Nej men en blond flicka höll mig ändå något slags sällskap då och då och hade så gjort under några kilometer.

– Törs man fråga om hennes frisyr?

– Hon hade inte hästsvans, om det är det du antyder, utan håret i en lös knut, och hon sprang inte heller jämnt som en klocka, så som ett felaktigt rykte påstår att jag sagt att damer med hästsvans gör. Ena stunden var hon femtio meter framför mig bara för att strax därefter vara lika långt bakom, mest beroende på att hon ofta stannade och bestyrde något. Någonstans på den långa alfaltsträckan mot Tyresta stod hon och svarade i sin mobiltelefon när jag passerade och sedan såg jag henne inte förrän hon sprang förbi en sista gång i skogen en mil senare.

– Sa ni något till varandra under loppet?

– Hon hojtade till när jag höll på att springa fel vid ett tillfälle och i storskogen efter Tyresta konstaterade vi båda att det varit glest med folk. I övrigt utbytte vi blickar och  miner, alltmer inseende det komiska i att hela tiden springa förbi varandra. I mål var hon sju minuter före mig.

– Du gick tydligen och åt din matsäck och pratade i telefon hela vägen mellan Tyresta och vätskekontrollen vid Dalarövägen. Vad var tanken med det?

– Jag hade gjort mitt och behövde ladda om batterierna. Mat och vila har ibland gjort underverk med mitt löphumör, men nu blev det lite för kort rast. Jag hade behövt en timme till och gärna ett uppfriskande bad. Jag förlorade dock inte så mycket tid på min långpromenad som man kan tro och som jag tidigare nämnt blev jag inte omsprungen av många löpare under nästan en hel timmes gående. En av dem sprang inte mycket fortare i terrängen än jag promenerade och var inte heller långt före i mål, Andra hade mycket krafter kvar och rusade förbi i god fart, vilket fick mig att undra var de hållit hus hela loppet innan dess. Strax före vätskekontrollen vid Dalarövägen sprang Peter N förbi men det tror jag var den sista placeringen jag tappade före mål. Efter det sprang jag hela vägen utom i uppförsbackarna.

– Du var inte långt ifrån att gå under sex timmar. Tänkte du något på det när du närmade dig mål?

– Jo då. När jag passerade bron över järnvägen hade jag hela 21 minuter på mig, men jag vägrade att springa uppför backarna i motionsspåret utan prioriterade i stället en snygg målgång. Om jag kämpat mig in på 5:59:59 hade jag kanske sett ut som fan på bilden ovan. Nu ser det väl inte så pjåkigt ut. Tack funrun!

– Fastnade du inte på några andra bilder under loppet?

– Linda och Staffan från Linnéa fotograferade i stort sett alla löparna. En riktig guldgruva för den som vill lära sig känna igen ultralöpare. Jag vet inte om det är tillåtet att länka härifrån till deras alster, men på funbeat.se är de tillgängliga. Två bilder på mig före Alby tål att ses. Jag ser ganska cool ut i min hemmagjorda mundering: Upprullade overallbyxor och vätskebältet över den avtagna jackan med ärmarna knutna runt midjan. Jag tycker om att ha axlarna fria när jag springer. 

– Intaget av energi och vätska brukar vara av visst intresse när det handlar om ultralöpning. Vad stoppade du i dig för gott?

– Avslagen cocacola med dextropur samt en bit marsipan från bältet. Därtill lite kaffe och en liten förpackning Gainomax som jag fick efter Stockholmshalvan. Vid vätskekontrollerna tog jag en bananbit och lite vetelängd och något slags vit dryck som hette ”Vittangi” eller ”Viagra” eller nåt liknande och vid den näst sista kontrollen bjöd man på nyupphälld cocacola.

– Det lär finnas något som heter ”Vitargo”. Kan det ha varit det?

– What ever!  Nåt på ”v” var det och det smakade rätt gott minns jag. Jag tror att jag fick i mig ungefär den näring  jag behövde under loppet, även om den numera obligatoriska nyponsoppan efteråt gjorde gott.

– En del gick på restaurang Hermans efteråt, men det var tydligen inget för dig?

– Nej.

– Varför inte? Du är väl vegetarian?

– Maten är inte det viktigaste i sådana sammanhang.

– Utan?

– Det ska du skita i !!

– Angående Åland Marathon lär du ha myntat talesättet ”För långt, för dyrt och för tråkigt sällskap”. Gäller något liknande för restaurangbesök i sällskap med ultralöpare?

– Om någon är tråkig i sådana sammanhang, är det nog jag själv.

– Vi förstår?

– Det tror jag inte.

– Vilket blir ditt nästa lopp?

– Ingen aning.

– Tiden börjar snart gå ut för anmälan till Stockholm Marathon. Tänker du göra ett försök till?

– Ja, så får det nog bli. Nu hade jag 5:06 som mellantid vid 42,2 km efter att ha promenerat i 56 minuter, så mitt gamla personliga rekord på 4:40 sitter nog löst om jag mot förmodan skulle vara frisk den 5:e juni.

– Har du något mer att säga till svenska folket?

– Ja.

– Låt höra?

– En annan gång.

                    ¤

Resultatlista SUM 2009:

http://www.sormlandultra.se/

Bilder och berättelser från några av de löpare jumper nämner i intervjun:

http://picasaweb.google.se/LindaPersson84/SUM2009?authkey=Gv1sRgCMreuqjy7tyQmAE#
 
http://picasaweb.google.se/LindaPersson84/SUM20091010?authkey=Gv1sRgCMbs26bEq4K-pwE

http://dunceor.wordpress.com/2009/10/11/sormlands-ultramarathon-2009-ultradebut/

http://askanbloggar.blogspot.com/2009/10/sormlands-ultra-50-km.html

http://marathonmia.blogspot.com/2009/10/om-smarta.html
 
http://markatta.com/mary/funrun/?p=1810
 
http://mslisse.spaces.live.com/blog/cns!235AA986CC255EE3!3981.entry
 
http://www.ultradistans.se/phorum/read.php?3,2962,2963#msg-2963
 
http://gonnarun100miles.blogspot.com/2009/10/sormlands-ultra-2009.html

                                                                                 ¤

På otåliga läsares begäran publiceras här nedan det oförfalskade fotografi över jumpers målgång, som lånats av fotografen funrun och använts till ingressbilden ovan.

SUM målgång

Inkognito

I lördags sprangs årets upplaga av världens största terränglopp, Lidingöloppet   i ett härligt höstväder och med rekordstort deltagande, och efter vad snitsaren kunnat se visade den honom kända delen av löparbloggosfären i vanlig ordning såväl framfötterna som lejonklon. Då Johan valt att springa under annan flagg och övriga Linnéalöpare var trötta i benen efter sina hårda maratonlopp i Berlin, försvarades den anrika söderklubbens färger av en ensam och sammanbiten Nix. Löparklubben FK Studenterna kom däremot väl samlade med NiklasN, Clarre,  N’batha M’bwele, ”Don’t fear the mjölksyra”  och andra i spetsen. Av dessa lyckades den sistnämnde erövra den åtråvärda silvermedaljen, medan N’batha denna gång missade den med tre sekunder. Han tycks dock ha gjort ett i alla avseenden föredömligt lopp och hans berättelse är väl värd att läsa som exempel på hur ett Lidingölopp kan avnjutas i lyckliga ögonblick. Att vägen dit kan vara, om inte törnbeströdd, så dock full av förädiska rötter och stenar, vittnar Johan och NiklasN om i sina respektive blogginlägg, medan Nix i sitt beskriver upplevelsen och möjligen lärdomen av att springa Lidingöloppet med ett knappt veckogammalt maratonlopp i benen. Hur några av pojkarna såg ut efter att ha avverkat de tre milen i lördags, visas på dessa bilder, tagna av en påpasslig fotograf.

Enligt resultatlistan tycks även denna bloggs extra tillförordnade administrator, jumper, ha deltagit i loppet med en sluttid av 3:20:54, men då hans namn inte nämnts i förhandsdiskussionerna och ingen över huvud taget sett honom på ön, blir vi tvungna att fråga honom rent ut:

 

– Var du där?

– Ja, nog var jag där, och nog sprang jag mina tre mil.

– Hur kom det sig? Det var väl inte tänkt så?

– Efter mitt senaste framträdande på ön, där jag sprang sjuk i ösregn och därefter fick mitt rättmätiga straff, deklarerade jag, att om jag någonsin skulle springa det officiella loppet igen, fick det bli via direktanmälan i mån av hälsa och väderlek. Nu var jag inte direkt sjuk och kunde inte heller klaga på vädret, en kombination som inträffar högst en gång vart femte år, så om jag någonsin skulle få det loppet sprunget igen, så var det nu. Med facit i hand har jag ingen anledning att ångra mitt beslut.

– 3:20:54 är kanske ingen kanontid i sammanhanget, men inte heller direkt uselt. Vad tycker du själv?

– Det är väl ungefär så bra som jag är. I min ungdom för fyra år sen var jag inte mer än nio minuter snabbare. Dessutom var jag faktiskt inte på topp i lördags och löpningen kändes lite motig redan från början. I det perspektivet gjorde jag ett gediget lopp efter min förmåga. Jag börjar helt enkelt känna min kropp och dess begränsningar.

– Är det det som kallas ”rutin”?

– ”Rutin”, ”erfarenhet”, ”helkoll”, kärt barn har fler än ett namn. Jag minns för övrigt, när jag som liten pilt stötte på det konstiga ordet ”rutin” första gången. I en text under en bild i den gamla tidskriften ”All Sport”, sades någon löpare ha förlorat en spurtuppgörelse ”i brist på rutin”. Jag trodde nog att det handlade om något medicinskt.

– Kan du berätta lite om ditt lopp?

– Det finns inte så mycket att säga. Jag skötte mina förberedelser enligt plan, med sedvanligt besök i den halvofficiella urinoaren uppe i tallskogen tjugo minuter före start. Denna gång satte jag mig en stund ensam på en sten i skogen och försökte känna stundens allvar. I startfållan, nummer sju i mitt fall, ställde jag mig sedan som jag brukar längst till höger för att kunna springa på grusvägen och vid torr väderlek gena i vasskanten nere i första kurvan. När skottet small, förvånades jag över hur bråttom alla hade. Jag försökte hålla igen farten, men startade ändå i sexminuterstempo och till och med en bra bit därunder när det blev medvind. Trots det blev jag hela tiden omsprungen och frånsprungen. Så även av de svängande hästsvansar som jag försökte haka på. Senare under loppet återsåg jag dock flera av dem och kunde konstatera att jag disponerat mina krafter klokt.

– Varför springer du så gärna bakom damer med svängande hästsvans?

– Det är en vanlig frisyr i löpsammanhang och kvinnor brukar springa i jämn fart, även om jag tydligen gjorde en felbedömning här.

– Så det är inte hingsten i dig som väcks till liv?

– Nej då, de oskyldiga stona har inget att frukta. Det handlar bara om löpstrategi, även om jag, som sagt, just i dessa fall satsade på fel hästar, om uttrycket tillåts.

– Är du riktigt ärlig nu?

– Så ärlig man kan tillåta sig att vara i en idrottsintervju på snitsarens blogg.  

– Minns du några andra möten under loppet. Du kanske rentav hann göra någon flyktig bekantskap?

– Jag hörde många runt omkring mig i spåret komma i samspråk med varandra, ofta uppenbarligen utan att ha träffats innan, men jag fick springa otilltalad hela vägen. Å andra sidan tog jag inte heller några egna initiativ i den vägen, förutom att jag frågade hur det gick, när en flicka snubblade femhundra meter från mål och slog vänstra knät blodigt. Där hade vi kanske haft något gemensamt att språka om. Jag har ju skrapat vänsterknät två gånger i år.

– Men du höll dig på benen denna gång?

– Ja, jag såg mig noga för och snubblade bara till lite lätt en gång, men runt omkring mig tyckte jag att det ramlades ovanligt mycket i år.

– Hur var publiken då? Hade du ingen kontakt med den heller?

– Nej, den hejade väl som den brukar, hjärtligt, men anonymt och några gånger tackade jag för stödet, men annars var vårt umgänge ömsesidigt återhållsamt. Vid 22 kilometer stod en skönsjungande damkör, troligen samma kör som stod i golfbanebacken när jag sprang loppet senast. Jag tänkte ge dem en tvåhands slängkyss, men behärskade mig.

– Hade du inte din ordinarie påhejerska i publiken?

– Nej, hon var bortrest.

– Och ingen annan du kände?

– Inte en käft.

– Bloggaren och löparen Masse lär ha stått och hejat?

– Jodå, om han sett mig, hade jag säkert fått ett ord på vägen, men eftersom jag startade bortåt en timme efter alla andra kändisar och dessutom springer i en långsammare division, hade till och med fotspåren efter honom blåst igen när jag passerade hans påhejarplatser, var det nu kan ha varit.

– Hur kändes det att springa helt inkognito?

– Säreget, men inte helt oangenämt. Ensamheten har sin diskreta charm.

– Träffade du över huvud taget någon du kände där på Lidingö?

– När bussen sniglade sig fram bland de alltför många privatbilarna på väg till Lidingövallen, såg jag genom fönstret studenternas coach, Lorenzo, älga över en gräsplan med okänd destination. När bussen till slut kom fram hade troligen hela löparbloggosfären gett sig av bort till startplatsen och väl där hann jag precis se startgrupp två springa iväg. I vimlet stötte jag på Ola från Vallentuna FK, som önskade lycka till, men i övrigt omgavs jag av idel okända ansikten hela dan.

– Hur kändes det?

– Som jag sagt, var det en säregen men inte helt oangenäm upplevelse.

– Du har antytt att du disponerade ditt lopp förståndigt. Kan du utveckla det lite närmare?

– Efter ett par kilometer hittade jag ett bekvämt löptempo kring sex och en halv minut per kilometer, lite långsammare i kuperad skog och lite snabbare på bättre vägar. Jag gick uppför delar av de tre backar jag planerat att gå uppför under första halvan av loppet, Killingebacken, Ekholmsnäsbacken och backen efter Hustegaholm. Jag noterade att jag inte förlorade mer än tjugo meter för varje hundra meter jämfört med dem som valt att springa uppför. Sedan trasslade jag mig lika förståndigt igenom ”mörka skogen” med dess allt annat än löpvänliga upp- och nerförsbackar. Medan många andra flåsade, försökte jag springa med jämn ansträngning, vilket innebar korta gångpauser här och där. Farten var inte hög men i gengäld blev jag inte heller så trött som jag brukar. Jag sprang förbi många långsammare löpare men blev också omsprungen av snabbare sådana som startat i senare grupper, vilket vållade en del trängselproblem, eftersom jag inte kunde bestämma mig för vilken kategori jag själv tillhörde, det vill säga om jag skulle hålla till vänster eller till höger. En del snabbfotingar briljerade med mycket spektakulära, improviserade vägval i naturen, men själv sprang jag inte en meter i onödan. I Grönstabacken efter 20 km tog jag det lugnt och åt lite marsipan inför den väntande hårda avslutningen. Eftersom jag hoppade över alla officiella vätskekontroller, förlorade jag inte så mycket tid på att i stället gå i de tunga backarna och käka och dricka under tiden.

– Vad stoppade du i dig då?

– Knappt fem deciliter avslagen cocacola spetsad med dextropur och cirka 50 gram marsipan, alltsammans från vätskebältet.

– Det var inte mycket för tre mils löpning?

– Nej, men jag kände ändå varken törst eller energibrist.

– Är det inte synd att betala så mycket utan att smaka på vad det officiella bordet har att bjuda?

– Det trängs och slabbas så dant vid kontrollerna och jag vill ogärna ha min mundering nersölad, i synnerhet inte skorna. Jag lät mig dock väl smaka både före och efter loppet. I mål tog jag två muggar blåbärssoppa och en välbehövlig mugg kaffe och innan jag gick hem fick jag, i brist på nypondito, ytterligare två muggar båbärssoppa, så nog försåg jag mig för minst 700 kronor.

– Av mellantiderna att döma höll du tydligen ihop ditt lopp föredömligt även under den sista milen. Den gick lika snabbt som under ditt bästa lopp för fyra år sen, men differensen i den positiva splitten stannade nu vid åtta minuter jämfört med det dubbla då och under ditt eländiga lopp för två år sen tappade du ännu mer på slutet?

– Eftersom jag konsekvent brukar gå i de tre största backarna, Grönstabacken, Aborrbacken och Golfbanebacken, tar denna tredjedel av banan alltid längst tid, men frånsett nämnda backar sprang jag det mesta av den sista milen denna gång, vilket syns på mellantiderna. Enligt protokollet förbättrade jag mina placeringar med tusen platser under den andra halvan av loppet och jag minns att jag sprang förbi många trötta löpare på slutet, i synnerhet mellan  26 och 28 km, där jag höll ett stabilt tempo kring 6:25/km. I Burebornbacken en kilometer från mål tassade jag upp utan problem på trötta men lätta ben och sen var resten en ren njutning. När jag gled in på Grönsta gärde fick jag till och med en liten tår i ögonvrån.

– Så pass?

– Jodå, även gamla löpare har känslor. 

– Varför heter det förresten ”Burebornbacken”?

– Jag stod där förra året och hejade, när hon sprang uppför backen på snabba ben samtidigt som hon hade luft att prata oavbrutet i flera hundra meter. Det var imponerande och efter det har jag lovat mig själv att aldrig mer gå i den backen.

– Lundbäckbacken i Vasaloppet och Magnussonbacken i Lahtis är kända liksom Mühleggbacken i Salt Lake City. Nu har vi tydligen Burebornbacken på Lidingö att hålla reda på också. Finns det ingen Jumperbacke?

– Möjligen en slingrande, svag nerförsbacke i en doftande tallskog någonstans. Nerförsbackarna i lördags var i allmänhet för branta för mina knän.

– En nyhet för året var tydligen att tidtagningschippet satt på skon i stället för på nummerlappen. Hur var det?

– För löparna är väl pipmatta eller pipbåge skit samma. Tråkigare i så fall att man har behållit de intetsägande placeringarna vid 5,5 och 20,2 kilometer, eller 20,4 som det mer korrekt borde heta. Det är tur att man har en egen klocka med 100 mellantider. Eftersom jag sedan gammalt vet var de står, missade jag inte en enda kilometerskylt. Vill du höra mina kilometertider?

– Nja. Det blir kanske lite mycket siffror?

– En av våra läsare har uttryckligen deklarerat att hon önskar höra ALLT.

– Nja?

– Här är de i alla fall. Den första siffran anger tiden från startskottet ner till den egentliga startpunkten: 1:16, 6:09, 5:49, 6:10, 6:11, 6:36 (Killingebacken), 6:28, 6:48 (Ekholmsnäsbacken), 5:59, 6:17, 6:38 (Hustegaholmsbacken), 6:30, 6:18, 6:09, 6:21, 6:40, 6:35, 6:57, 6:40, 7:11, 7:18, 7:41 (Grönstabacken), 7:13, 6:40, 6:40, 8:05 (Abborrbacken), 7:16, 6:26, 6:22, 7:35 (Golfbanebacken), 6:01.

– Noterade du annars något nytt eller intressant under loppet?

– Jag förvånades över hur unga alla var runt omkring i spåret. De åldringar jag såg sprang jag snart förbi och ifrån, Eftersom jag kom först på 92:a plats av 212 fullföljande 60-åringar, måste de snabbare gamlingarna har startat före mig. En av dem tycks ha sprungit på 2:23:36, vilket är ofattbart.

– Du har antytt på annat håll att du stannade kvar i målområdet och tog emot de sista löparna. Stämmer det?

– Ja, det är en trevlig tradition. Jag gillar den avslagna stämningen när nästan alla har gått hem och man börjar plocka ihop efter festen i skymningen. Det var dessutom en sällsynt fin kväll. Vinden hade stillnat och luften var ljum, och när den sista, nästan tomma Lidingöloppsbussen åkte över bron mot Ropsten, lyste himlen magnifikt röd över Värtan.

– På sidan ”Löparen 2007 (4)” ovan står att läsa, hur du efter loppet för två år sedan tömde ditt maginnhåll på ett flertal ställen mellan Grönsta och Ropsten. Törs man fråga hur du mådde efter loppet i lördags.

– Inga problem i den vägen. Jag åt min medhavda matsäck med god aptid efteråt.

– Det lovar ju gott inför SUM, dit du tydligen är anmäld?

– Det lovar inte ett dugg. Att starta på SUM, är att beträda helt okänd mark, inte bokstavligen eftersom jag känner banan väl, men jag är helt enkelt skitskraj för hur jag kommer att må. Jag har aldrig sprungit så långt utan att göra långa mat- och vilopauser och jag vill ju inte komma en hel timme efter alla andra i mål.

– Det ska säkert gå bra?

– Det vet ingen något om, allra minst du.

                                         ¤    ¤

 

 

 

Berlin Marathon

Berlin Marathon!  Nog klingar orden skönt i varje maratonlöpares öron. Här har de tre senaste världsrekorden noterats och här har många motionslöpare gjort sina bästa tider genom åren.  Årets lopp, det tjugonionde i ordningen, sprangs i söndags i strålande sensommarväder inför en lika stor som entusiastisk publik. Maratonkungen Haile Gebrselassie segrade för fjärde året i följd, men den 25-gradiga värmen lurade honom denna gång på ännu ett världsrekord och bland snitsarens deltagande bloggkollegor, Karin, Nix, Masse, Dunceor, MarathonMia, Söderbruttan med flera, sprang de flesta, med få lysande undantag, tidsmässigt ett gott stycke under sin bästa förmåga. För detaljerade berättelser kring deras skiftande upplevelser under maratonloppet  hänvisas till respektive bloggar. Den flitige kommentatorn av snitsarens blogg, Startnummer X, sprang sträckan på 3:38:25, vilket gav honom 6949:e plats totalt och 1226:e plats i åldersklassen för män mellan 45 och 50 år. Då den duktige Uppsalalöparen saknar eget forum i bloggosfären, ges han, som traditionen bjuder, möjlighet att lätta sitt sinne i en öppenhjärtig intervju här hos snitsaren:

 

– Vi gratulerar till att ha fullbordat Berlin Marathon 2009.

– Tack!

– Vi säger väl du för enkelhets skull?

– Ja, det är på tiden att jag kommer ut som människa.

– Tiden 3:38:25 var nästan 16 minuter sämre än ditt personliga rekord från Boston i våras. Som en jämförelse kan dock nämnas att den extra tillförordnade administratorns för denna blogg, allas vår jumpers, enda officiellt genomförda maratonlopp slutat på 4:40:01. I det perspektivet sprang du väl inte så pjåkigt ändå?

– Av skäl som kanske blir tydliga längre fram måste jag säga att jag är väldigt nöjd med loppet. Att vissa kändisar sprang rätt mycket bättre spelar ju ingen som helst roll. Varje lopp är unikt och jag är varken någon Haile eller någon Gabriel Selassie.

– I en kommentar på snitsarens blogg kastade du så sent som på fredagen in en hopknycklad brasklapp där det stod att det kliade i näsan och att du var lite ”hängig”. Gick klådan och hängigheten över eller förvärrades krämporna till hinder för en fullgod löpning på söndagen?

– Näsklådan uttvecklades till en ordentlig snuva, dock bara i högra näsborren och vid startnummerutdelningen på Tempelhofs gamla flygplats kände jag mig nästan febrig. Därför kändes marathonstarten rejält i fara. Söndag morgon var dock snuvan borta så jag beslöt att ändå pröva att starta men ambitionsnivån sattes bestämt till ”att ta sig i mål och få medalj”. Detta gick ju bra, men på måndagen kom förkylningen tillbaka nu i vänstra näsborren och den har inte försvunnit ännu.

– Ovan nämnde jumper, som hela söndagsmorgonen, medan hans påhejerska avnjöt ett längre långpass i det vackra höstvädret, satt vid datorn och blippade fram mellantider, förundrades till en början över den lusiga öppningsfarten hos flera av löparna i Berlin, i ditt fall 26:41 på de första fem kilometerna. Först när slutkilometerna påstods ha avverkats i sprinterfart, i ditt fall 4:24 per kilometer, insåg han att mellantiderna dittills angivits som bruttotider. Nog tycker man att de ordentliga tyskarna borde klara av att räkna ut nettomellantider? Eller hur?

– Det där med tyskarnas punklighet är bara nys! Det är möjligt att tågen var punktligare än i Sverige vid någon tidigare tidpunkt i historien. Den tyska så kallade punktligheten är snarare en form av orubblighet som antagligen har sin grund i en mild autism. Därför fortsätter man att rapportera bruttotider fast man lika gärna skulle kunna visa nettotiderna.

– Men du hade kanske en egen klocka med dig när du sprang?

– Jomenvisst

– Jumpers klocka kan lagra 100 mellantider. Hur många kan din lagra?

– Tillräckligt många för mitt behov. Fast trycker man fel, så kan det bli lite få mellantider.

– Då kunde du i alla fall konstatera att du öppnat nästan i samma fart som i Boston. Halvmaratonskylten passerade du efter ganska precis 1:40, att jämföra med 1:38 i rekordloppet. Vad tänkte du då?

– ”Det knallar ju på ganska bra”.

– Sen började kilometertiderna krypa över fem minuter, för att till slut matcha jumpers långpasstempo kring närmare sex och en halv minut per kilometer. Var du så trött?

– Inte trött, men jag började huttra i min våta ”Sverige”tröja så jag tänkte det är bäst att jag tar det lite lugnt. Jag tog en paus, gick på toa, tittade på loppet, satte i mig några druvsockertabletter tills jag kände mig piggare. Då joggade jag vidare men i ett lugnare tempo. Dessutom kände jag tydligare att energidepåerna var på upphällning. Det kan ha berott på att jag inte kolhydratladdat (alls!) eller på förkylningen. Virusbekämpning kräver fräscha mitokondrier. Energin återkom efter att jag satt i mig lite äckelgel, men jag hade för lite sådant med mig. Det var ganska få drickastopp som bjöd på energidryck och dessutom var de vätske-stationer som fanns ganska lätta att missa.

– Du kanske rent av gick lite grann som på Stockholm Marathon senast.

– Det kan synas så utifrån men här var jag nog mer herre över sitationen och ville inte riskera något eftersom jag ändå kände att jag hade en infektion i kroppen. Jag slog helt enkelt av på takten.

– Du kanske tänkte att ”vad fan ska det tjäna till att plåga sig för några minuter hit eller dit”?

– Inget sådant, enbart positiva tankar. Jag känner mig rejält nöjd med loppet.

– Så brukar i alla fall jumper tänka. Han avskyr att plåga sig när han tävlar. Vad tycker du om det?

– Det var faktiskt ganska lite av plåga denna gång och därför så känns det så mycket bättre efteråt.

– Du höll tämligen jämna steg med de yngre bloggarna Karin och Nix under större delen av loppet innan de drog ifrån i takt med att du tappade fart. Karin startade framför dig, men av bruttomellantiderna att döma sprang du bara några sekunder bakom henne vid 25 och 30 km. Var du ifatt henne någon gång eller såg du bara hennes rygg?

– Visst, jag tog rygg på henne men när hon oförhappandes slutade springa, stannade jag och hälsade. Hon fortsatte att gå och jag sprang vidare med ett ”kör hårt” ringande i öronen. Vid 32 km bestämde jag mig dock för att inte göra det utan tog en paus.

– Nix som startade bakom dig, måste ha sprungit förbi någon gång mellan 30 och 35 km. Minns du något av det eller var du för trött?

– Jag var inte alls trött på det sättet utan tog det som sagt lugnt. Han smet antagligen förbi när jag var på toa.

– Pratade du med någon av de två före under eller efter loppet?

– Som sagt bytte jag några fraser med Karin.

– Jumper undrar om ni i så fall pratade skit om honom? För i så fall tycker han att ni ska ge fan i det! Han gör så gott han kan, även om han inte kan springa lika fort som ni?

– Nej, vi framhöll hans storhet som löpare.

– Du skrev en i kommentar på någon annan blogg, att loppets startfält bestod av 39999 Linnéalöpare och du, en inte helt korrekt uppgift eftersom åtminstone Dunceor och Gebrselassie sprang i andra färger. Tydligen kände du dig dock åtminstone på papperet liten och ynklig bland de fruktade svartklädda löparna. Med facit i hand, hur upplevde du den anrika klubbens närvaro före under och efter loppet?

– Det verkar mest ha vart danskar som sprang. Det gick inte 10 meter utan att det stod en gäng flaggviftande danskar som skrålade ”Vi er Röde, vi er Vide…”

– På flyget hem från Boston hamnade du bredvid två kenyanska löparstjärnor, vilket du förtjänstfullt skildrat i en teckning på snisarens blogg. Det lär till och med finnas några svårtolkade fotografier från mötet under resan. Nu påstår bloggerskan MarathonMia att hon träffat maratonkungen själv på flygplatsen i Berlin. Ska vi tro på det?

– Nej!

– Fick kanske du en skymt av den leende etiopiern, eller har du något annat spännande möte att berätta om?

– Visst, hans fejja fanns på medaljen!

– Efter Kungsholmen Runt travesterade jumper sig själv med de vitsiga orden ”Skit i Boston och Berlin, ty i Rålambshovsparken finns det inga bajamajor”. Sådana fanns mycket riktigt i den tyska huvudstaden, men köerna till dem lär ha varit kilometerlånga, vilket i kombination med den kraftiga tyska maten ska ha vållat bekymmer. Sällan har det skrivits så mycket på olika löparbloggar om underlivets tömningsproblem som efter detta lopp. Fick du gjort vad du skulle?

– Jag har inte läst något sådant och det var ingen kö till en enda av de major jag gick på. Då menar jag att det var helt tomt vid dem. En del stod visserligen lite underligt till och många stod dessutom utanför området. Jag har en känsla att folk ställde sig i första bästa kö utan att tänka så mycket och utan att kolla runt. Toabesöket under loppet gällde bara det mindre bestyret och Berlin har ju gått om grönområden.

– Vad då  ”gått om grönområden”?

– ”Gott om”, pucko!

– Har du hört historien om när Kålle fyllde år och skulle beställa bord för hundra personer på en restaurant?

– Nej.

– ”Bord för hundra personer, nej det kan vi inte gå iland med”, sa hovmästaren. Vet du vad Kålle svarade då?

– Nej.

– ”Det är klart att man inte kan gå iland om man inte har gott om bord”.

– Jaha.

– Fattar du, ”gott om bord”?

– Jo då.

– Men du tyckte inte att det var roligt?

– Jo då.

– Du hade din påhejerska med dig i Berlin. Såg ni något av varandra under loppet?

– Jag såg inte henne, men hon såg mig.

– Vad brukar din påhejerska ropa när hon hejar?

– Hon fipplade med kameran för att försöka fånga mig in action. Det var dock bara mössan och ena örat som syntes på bilden.

– Fipplade? Det var ett skojigt ord?

– Jaha.

– När jumper och hans påhejerska tillsammans med snitsaren och hans butler och sköterska under en tågluff häromåret bland annat besökte Berlin, joggade de två förstnämnda i en park mellan Innsbrucker Platz och Schöneberg. Var ni där?

– Tror inte det.

– Gick ni kanske längs den gamla murens sträckning mellan East Side Gallery och Potzdamer Platz?

– Ja, på väg till startområdet.

– Vad gjorde ni annars i Berlin då, mer än sprang respektive hejade på?

– Hälsade på Käte Kollwitz och Berthold Brecht. Såg den där blå porten med kamelerna på något museum. Gick på Zoo, men Knut var inte där, vi såg bara en stackars panda med diarré. Gick runt lite på höjderna(!) i östra stadsdelarna.

– Det här var din fjärde av fem möjliga Big Five Marathons och nu återstår bara Chicago Marathon för att meritlistan ska bli komplett. Känns det uppfordrande?

– Ja!

– I en kommentar på snitsarens blogg har du dock nämnt något om att detta lopp nästa år enligt tillgängliga turlistor kolliderar med det årets enda transport till Tristan da Cunha. Stämmer det?

– Det får vi se.

– Med kniven på strupen, vilken av de två begivenheterna skulle du föredra?

– Tristan förståss!

– Om du skulle utse ”Big Five Islands”, vilka öar skulle du välja då? Snitsaren menar då inte Grönland, Madagaskar, Borneo och så vidare utan de öar som utöver störst dragningkraft på dig. Har du förstått frågan?

– Ja!

– Och vad svarar du?

– Om man borser från de öar jag bott på under en stor del av livet, svarar jag: Svenska Stenarna, Lågskär, Tristan da Cunha, Syd Georgien och Newfoundland.

– På tal om trevliga öar, har en del Linnéalöpare förvarnat om att jogga runt och njuta av Lidingöloppet en vecka efter maratonloppet i söndags. Gissningsvis är det inget för dig?

– Ska nog bota min förkylning först. Annars känns det inget speciellt i kroppen. Inga skavsår, inget ont i väsnsterfoten som hämmade löpningen en månad efter StM. Ingen jätteträningsverk utan mer som efter ett vanligt ordentligt långpass. Ingen känsla av misslyckande eller grämelse över uteblivna världsrekord.

– Jumper går och funderar på att anmäla sig till SUM, det vill säga fem mil längs Sörmlandsleden i oktober. Tror du att han orkar så långt?

– Självklart.

– Men SUM är inget för dig?

– ZUM, ZUM, ZUM.

– Så vilket blir ditt nästa lopp?

– Bålsta halvmarathon kanske?

– Vad föreställer medaljen du fick i söndags, förutom då ”fejjan” på den leende världsrekordhållaren? (Om du svarar Brandenburger Tor, slår jumper ihjäl dig, säger han).

– En snöripa!

– En fläkt snöripa?

– Ha ha.

– Har du annars något spännande att berätta från resan eller livet i övrigt?

– Nej, en revisorstyp som jag har inget spännande att säga.

– Tack för att du tog dig tid och lycka till i fortsättningen av ditt löparliv!

– Tack för det! Just nu återstår enbart två marathonlopp innan pensionen, ett i Stockholm och sedan ett i Chicago, men därefter kommer jag nog att sluta med marathon helt och hållet. Kanske Månkarbo marathon någon gång, men annars blir det nog fokus på kortare lopp.

– Du säger att du ska springa ännu ett maratonlopp i Stockholm. Är du anmäld till Stockholm Marathon 2010 eller tänker du på jubileumsloppet 2012?

– Jag menar 2010, fast jubileumsloppet kanske måste avspringas även det.

– Jumper går och funderar på om han ska göra ett sista försök att ta sig runt det förstnämnda loppet nästa år. Vad tycker du?

– Varför inte, i lugnt joggartempo borde det ju gå om inte marathonvirusarna slår till igen. Tydligen kan de dock ta ledigt en stund mitt i infektionen, vilket är intressant.

– Har du saknat någon fråga? I så fall har du möjlighet att ställa och besvara den här?

– Nej.

Stockholmshalvan 2009

 

I perfekt löpväder och inför en fläckvis månghövdad och entusiastisk publik sprangs i lördags årets upplaga av Stockholm Halvmarathon, eller kort och gott Stockholmhalvan, som denna blogg valt att kalla loppet för att undvika dess egendomliga svengelska officiella benämning.

Bland snitsarens eller honom närstående bloggares kommentatorer utmärkte sig de två studentlöparna NiklasN och Clarre, vilka båda kom i mål på en tid strax under en och en halv timme, medan MarathonMia, aldrig mätt på löpning, sprang loppet utom tävlan som ett slags löpande privat hejerklack. Medial uppmärksamhet väckte även den före detta höjdhopperskan Kajsa Bergqvist, som gjorde debut på sträckan med den utmärkta tiden 1:46:04. Att det inte räcker att ha unga spänstiga ben för att springa halvmaraton, intygar säkert hennes kollega Stefan Holm, som dåligt tränad plågade sig i mål med tiden 2:03:11 på samma distans i våras. Under de sista kilometerna skall han ha lovat sig själv att ”aldrig mer sätta sin fot i Göteborg”, där loppet gick.

I denna konkurrens tycks löparbloggosfärens egen avdankade höjdhoppare, den tillförordnade administratorn för snitsarens blogg, allas vår jumper, ha stått sig väl. Med tiden 1:56:25 kom han på 4159:e plats totalt och på 80:e plats av 172 deltagare i klassen för män mellan 60 och 65 år. Än mer imponerade hans jämna löpning, där kilometertiderna stadigt pendlade kring 5:30 och placeringen enligt de officiella mellantiderna stadigt  förbättrades under loppet. I mål såg han enligt frånvarande vittnen mycket fräsch ut och om någon velat höra på, hade han berättat följande om sitt äventyr och som brukligt är hade han valt att göra det i historiskt presens:

”För att  hinna komma i rätt stämning inför loppet, anländer jag i god tid till Kungsträdgården, där jag strosar runt i en dryg timme innan jag byter om till mina tävlingsskor, Adistar Comp 4, och lämnar in min persedelpåse. Jag hälsar diskret på Vallentunaveteranerna Conny och Tommy och ännu mer diskret på Studenternas NiklasN och Clarre och ställer mig slutligen och försöker se cool ut i närheten av några församlade Linnéalöpare. Av dem jag kan namnet på, Karin, Söderbruttan, Spring i benen, Tone och MarathonMia, ska bara den sistnämnda springa loppet, dock tydligen utom tävlan som något slags påhejare åt en bekant debutant. Där gäller det att hålla sig undan, tänker jag, som hört sagda Mias skrik på flera hundra meters håll under Premiärmilen. Övriga svartklädda flickor ska, om jag rätt uppsnappat, stå och heja vid slottet. En halvtimme före start sällar jag mig till de seriösa löpare som värmer upp på Slottskajen. Lite lätt joggning och två snabba så kallade strides får räcka innan jag ställer mig långt bak i startfålla D. Det är trångt om utrymmet, men när skottet smäller och vi väl kommer över pipmattan, är det inga problem att hålla rätt fart. Möjligen känns det som om löparskocken har onödigt bråttom. Jag ser att maratonräven från Vallentuna, Bruno Rimbe, med en obruten svit av Stockholm Marathon på sin meritlista, glider upp på min vänstra sida. Samma sak skedde lustigt nog under mitt förra lopp för tre år sen (se sidan ”Löparen 2006” ovan (snits anm)), men något Startnummer X ser jag däremot inte på min andra sida som den gången. ”Hej Bruno” hälsar jag och vi växlar några ord fram till Mäster Samuelsgatan, där han med ålderns rätt försvinner bakåt i fältet. I stället ser jag den gulblåa Vallentunatröjan på ovan nämnde Conny ett femtiotal meter framför mig och ska så göra under större delen av loppet. Jag konstaterar att jag startat i en fart av 5:30 per kilometer, vilket indikerar ett lopp i nivå med min kapacitet. I uppförsbackarna runt Vasaparken sjunker farten till 5:40/km för att sedan i nerförsbackarna mot Karlbergskanalen öka till 5:20/km. Här börjar jag leta i publiken efter Johan, som bloggledes förvarnat om att söka sig hit, men som vanligt ser han mig innan jag ser honom. I vår inbördes observationskamp står det nu 5-3 till honom, tänker jag när jag passerat. Hans ord på vägen, att jag ”ser stark ut”, känns inte som en lögn och den utslitna sången ”Just idag är jag stark” dyker också upp i min hjärna när jag tassar vidare på lätta ben och jag märker att jag börjar springa förbi många trötta löpare. På Lindhagensgatan roar jag mig med att räkna steg på mig och mina medtrafikanter och medan jag håller mina 180, lunkar de flesta andra fram med 160 steg per minut. En del av dem flåsar också lite svårförklarligt eftersom det knappast är lungvolymen som begränsar syreupptagningen, ännu mindre förmågan att springa ett halvmaraton. Själv klarar jag att andas i 4-takt, det vill säga på vart fjärde steg, åtminstone så länge jag springer på plan mark. Vid Rålambshovsparken noterar jag loppets första ”buskskvättare”, en beteckning jag kommer på i samma stund som jag ser dem. Min egen lätta pissnödighet ignorerar jag i vetskap om att den brukar gå över, allteftersom tilltagande vätskebrist tömmer urinblåsan bakvägen. Här efter nio kilometer dricker jag också för första gången under loppet och ska sen inte göra det igen förrän efter sexton vid Tanto. Det slabbas vådligt vid vätskestationerna och under sådana här korta lopp är det viktigare att hålla löparskorna torra än strupen våt. På Norr Mälarstrand tätnar sedan publikleden, och när jag springer förbi Stadshuset och vidare mot Gamla Stan, skriks det för fullt. På Slottskajen efter 12 km står så den utlovade hejarklacken från IF Linnéa. Jag försöker göra mig sedd över gatan, men den lilla skaran tycks ha fullt upp att heja på de löpare som passerar mot mål i motsatt riktning. Jag hör hur Karin ryter åt några damer som står i vägen för löparna och jag minns hur jag själv blev utskälld när jag som åskådare 2007 hindrade en löpare från att slicka broräcket i en kurva.  Jag tänker att ”en del har bråttom när de springer”. På Skeppsbron hinner jag upp två farthållare, klädda i Linnéas färger. Enligt deras flaggor ska de springa för en sluttid på 2:00, medan jag håller ett stabilt tempo mot 1:55-1:56. När de sedan håller jämna steg med mig, får jag svårt att få ekvationen att gå ihop, vilket jag också påpekar för en av dem. På Söder Mälarstrand börjar loppet kännas av ordentligt och benen stumnar, men jag vet av erfarenhet att det går att springa ändå och farten håller sig stabilt kring 5:30/km. På Bergsunds Strand speglar jag mig i de låga skyltfönstren och kan konstatera att löpsteget är fortsatt lätt och att frisyren och den allmänna framtoningen är som jag önskar, vilket är tur eftersom jag strax därefter får syn på Fredrika Ultraschmultra i publiken. Hon gör allt för att undvika att se mig, gissningsvis har hon bara ögon för svart, men när jag ropar ”hallå”, vinkar hon glatt. Någonstans efter golfbanan vid Tanto har min privata påhejerska sedan lovat att stå efter sin arbetsdag på biblioteket, och mycket riktigt, en bit ut på gräsmattan ser jag henne på långt håll. Jag gör en extra sväng för att kunna hälsa ordentligt innan jag ger mig av uppför Söders höjder med en dos nyladdad energi. Den som tror att man måste måste betala medlemsavgift i IF Linnéa och backträna med dem i deras hood för att att vara en vinnare på detta avsnitt av banan, skulle se mig nu. Här det IK Kometen som regerar! Jag springer förbi löpare hela tiden och först i den allra sista knixen av S:t Paulsgatan känner jag att det faktiskt går uppför. Nerför Götgatsbacken leker jag sedan trasdocka för att skaka loss musklerna och ladda batterierna inför en planerad snygg avslutning. På Skeppsbron möter jag MarathonMia med skyddsling på väg åt andra hållet och strax därefter springer jag förbi ovan nämnde och vanligtvis betydligt snabbare Tommy, som dock hinner förklara att han tränat dåligt och inte sprungit så här långt på två år. Sedan spanar jag efter hejarklacken från Linnéa och när vi till slut uppmärksammar varandra, gör jag några höga krumsprång och andra piruetter. Måhända överdriver jag min föreställning en smula, men efter 20 km blir man lite busig och själv blir jag glatt förvånad över mina spänstiga ben. I den allra sista svängen före mål står åter falkögat Johan och ropar mitt namn. 3-6, konstaterar jag, innan jag spurtar i mål på spänstiga steg och med ännu ett stabilt halvmaratonlopp på meritlistan. Efter en Gainomax, tre dubbla knäckebrödssmörgåsar med ost och en kopp kaffe samt nya kläder på kroppen går jag sedan runt i den tilltagande skymningen och myser i min ensamhet, tills påhejerskan lokaliserar mig och följer mig bort”. 

När jumper avslutat sin berättelse, flinar han en stund för sig själv innan han tillägger, ”Ja jädrar i det!”, vad han nu kan mena med de orden. Hur som helst tackar vi honom för en visserligen tråkig men dock berättelse och önskar honom lycka till i hans fortsatta karriär. Om någon av snitsarens läsare önskar chatta med den populäre löparen, står slussen här nedan öppen i åtminstona en vecka framåt.

Finisher

 

 

Non-finisher

 

Jag har återigen blivit ombedd att göra en intervju med den sjuke jumper, denna gång efter hans brutna Stockholm Marathon i lördags. Att någon fortfarande kan ha intresse av hans åsikter är mig helt obegripligt, men då varje framträdande på snitsarens blogg är meriterande för mig som journalist, har jag inte råd att tacka nej. Med tanke på min förra intervju med samme löpare och de senaste turerna kring hans sjukdom är min första fråga lika enkel som självklar:

– Hur mår du nu?

– Tack, mycket bättre.

– Bättre än vad?

– Bättre än i söndags, dagen efter Stockholm Marathon. Då var jag lite vissen?

– Usch då!  Du borde kanske inte ha sprungit?

– Att jag sprang nio kilometer var nog inget problem och det kändes bara fint.  Det var nog värre att stå i solen i flera timmar med virus i kroppen.  Trött i ögonen blev jag också av att glo efter löpare. Till slut ser man inga löpare för bara löpare.

– Hur menar du?

– Försök själv får du se!

– Du har en lite konstig solbränna, bara på ena sidan av halsen?

– Ja, jag stod ju och spanade åt samma håll hela tiden.

– Du sa före loppet att du skulle springa två kilometer, men det blev tydligen lite längre. Hur kom det sig?

– Jag fick trevligt sällskap och då vet du själv hur det kan vara. Jag hängde med ända till slussen, men där var jag tvungen att säga ”hej och lycka till”. Om jag varit frisk hade jag kunnat få en bekväm resa, med fin draghjälp ända till slutet. Hon sprang som en klocka hela vägen sen.

– Vem är det du talar om.

– Bureborn. Har du inte läst vad hon skriver på sin blogg om loppet. Jag tycker att du verkar dåligt förberedd för den här intervjun. För övrigt borde du som journalist läsa hennes blogg oavsett detta.

– Hur kom det sig att ni sprang tillsammans?

– Vi hamnade i samma startgrupp och i stunder av nöd tyr man sig till dem man känner. Hon var debutant medan jag kunde banan utan och innan. Om jag var till någon hjälp vet jag inte, men jag hade i alla fall trevligt.

– Vad pratade ni om?

– Jag förvarnade om vätskekontrollerna som väntade, utom den allra första som överraskade till och med mig. Fast när jag tänker efter var den kanske där förra året också. Sen pekade jag upp mot höjden, där jag skulle stå och heja nästa varv och på stenen där min påhejerska ibland brukat sitta, samt på eken där Karl den tolfte alltid band sin häst Pompe när han jagade björn i trakten.

– Pompe, var det inte hans hund?  Hästen hette väl Brandklipparen?

– Nej då!

– ”Pompe kungens trogne dräng, sov var natt i kungens säng”. Menar du att Kalle hade en kuse i sängen? Om du svarar något dumvitsigt om ”Hästens sängar”, får du inga fler frågor av mig.

– Okej då, det fanns väl ingen sån ek där då.

– Menar du att du hittat på alltihop?

– Nej, det där med påhejerskan var sant, liksom att jag skulle stå och heja.

– Hade den här bureborn något att säga då.

– Hon var som ett åskmoln hela tiden och klagade på att det var för varmt och på att publiken inte tjoade tillräckligt.  Annat hade det varit på Lidingö i höstas, sa hon.

– Vad svarade du då?

– Jag spände ögonen i henne och hötte med fingret och sa att ”om du ska hålla på och gnälla hela tiden får du åka hem till Enköping”.

– Nu skojar du väl.

– Kanske lite.

– Du tyckte med andra ord att det var roligt att prata med henne?

– Kanske lite.

– Jag tror nog att du tyckte det var mycket roligt?

– Du säger det.

– Tyckte hon det också?

– Vad du tjatar! För övrigt höll vi käften större delen av tiden. Även om vi höll snacktempo, sprang vi ju ändå ett seriöst maratonlopp.

 

StM 2009 stor

 

– Hur kändes det själv att springa i värmen?

– Faktiskt riktigt lätt och behagligt. Det hade varit kul att fortsätta, fast å andra sidan hade det nog inte känts lika lätt och behagligt om jag vetat att jag haft tre och en halv mil kvar. Jag hade ju redan sprungit längre än jag tänkt. Mycket sitter i huvudet.

– Minns du något annat från löpningen?

– En man bakom undrade om jag kom från Jämtland eftersom jag hade deras flagga i blått, vitt och grönt på byxorna. Jag kunde ha svarat ”Nej från Sierra Leone, fast jag har satt brallorna upp och ner”.

– Men det sa du inte?

– Nej, det hade ju varit lögn. Mina byxor satt som de skulle.

– Sen vid Slussen tog du alltså farväl av ditt löpsällskap och önskade lycka till? Vad hände sen? Det står det i alla fall inget om på den där bloggen?

– Jag tog tunnelbanan till Gärdet och sprang över ängarna bort till Greve von Essens väg, där löparna sprang för fullt. Jag försökte hålla jämna steg med dem uppför backen, men det var killar och tjejer som var på väg mot tider under tre timmar, så det gick rätt fort. Tyvärr hade man flyttat musikscenen så att den nu stod vid backkrönet och störde mitt tilltänkta påhejande. Jag kom liksom lite i bakgrunden. Senare insåg jag, att det hade varit smartare att stå i själva backen, där sikten var bättre.

– Hittade du någon att heja på?

– Efter några igenkända, snabba studenter och Linnéalöpare kom Startnummer X som förste man på min fiktiva påhejarlista. Som vanligt hade han gått ut hårt och som vanligt höll jag på att missa honom i hans gula tröja, men han visste sen gammalt var jag skulle stå. Min påhejerska har ju stått där och hejat på honom många gånger. Johan såg  jag däremot på långt håll. Jag har lärt mig att känna igen hans rätt coola svartklädda och svartögda uppenbarelse och hans kraftiga löpsteg. Den tid är förbi, när han behövde ropa mitt förnamn vid varje passage. En stund efteråt kom Nix i sin låga, lite glidande stil med hög kadens. Han bara ruskade på huvudet och sa att det var jobbigt, på vilket jag svarade något tafatt deltagande. Han hade visst ont i ett ben, eller möjligen två och gjorde ett lopp långt under sin förmåga. Masse, som kom oväntat snart efteråt, tycktes desto gladare.  När han såg mig,  sprang han diagonalt genom hela fältet och bjöd mig på höga fem,  innan han forsade vidare med till synes obrutna krafter. Det var mäktigt. MarathonMia hade för säkerhets skull satt sitt namn på mössan, men hennes omtalade lillebror såg jag inte röken av. Efter att fyra Linnéalöpare i rad passerat men ännu ingen Karin, började jag förstå att hon brutit, men att hon råkat så illa ut som hon gjort, anade jag förstås inte. Därefter kom skåningarna, först Dunceor, som fick väcka mig med ett tillrop, eftersom mina spanarögon fortfarande var inställda på svart, därefter den långe Benet, lätt igenkänd i sin illgröna tröja. Pågarna såg förvånansvärt pigga ut för att vara  så trötta. Benet hade aldrig sprungit längre än 28 kilometer tidigare och Dunceor hade hela veckan intygat hur illa han tyckte om att springa i värme. Det skulle dock visa sig att båda klarade loppet alldeles utmärkt, liksom Fredrika, som dök upp ett tag senare. Hon hade musik i öronen och såg ut att hata allt och alla. När jag försökte springa med några meter och heja, blängde hon och stönade ”Uöööh!”. Eftersom jag kände hur smockan hängde i luften, fann jag säkrast att hålla mig undan. Efteråt har hon förklarat att den grymma blicken bara var pannbenet som trängde ut genom ögonhålorna. Som om det skulle vara bättre.

– Den där bureborn då?  Hejade du på henne där som du lovat?

– Jag skymtade Söderbruttan och två andra  Linnéaflickor som startat samtidigt med oss, men ingen bureborn. Eftersom hon förvarnat om, att hon kanske bara skulle springa till sina anhöriga i Vasaparken och därefter bryta, gissade jag att hon gjort så, men uppenbarligen lyckades hon slinka förbi obemärkt och vid Stadion sedan hann jag tydligen precis gå innan hon dök upp. Tyvärr spred jag sedan ett rykte bland Linnéalöparna om att hon givit upp. Det är ett brott jag får lära mig leva med.

– Hur ska du klara det?

– Mest grämer det mig att jag missade hennes målgång. Det hade varit något att se och minnas. 

– Så du gick tydligen och hejade vid Stadion också?

– Jag sprang tillbaka längs Valhallvägen, där jag för övrigt hann se när man drog repet vid 21,1 kilometer. De som inte hann fram såg inte överdrivet ledsna ut. Sen ställde jag mig på Sofiavägen och tog emot samma gäng som ute på Gärdet.

– Är det något särskilt du minns därifrån?

– Startnummer X stånkade när han kom. Han hade tappat mycket tid på andra halvan, där han för ovanlighets skull till och med gått en del.  Han lär ha haft ont under ena foten och inte varit i bästa form på sista tiden. Ändå gick han i mål på 3:35:46.  Strax därefter kom en utmattad löpare raglande på osäkra ben. Jag fick springa och fånga upp honom för att han inte skulle falla ihop.

– Så du gjorde en liten räddande insats där?

– Nej då, det kom snabbt andra mer sjukvårdsvana åskådare som hjälpte till att lägga honom med benen högt i väntan på sjukvårdare.  Om man tvingas ge upp 300 meter från mål, har man nog tagit ut sig ordentligt. I samma veva kom Johan mot mål efter ett starkt lopp som slutade på 3:38:21, en respektabel tid efter omständigheterna. Liksom Startnummer X är han något så ovanligt som en löpare utan blogg, varför hans prestationer lätt hamnar i bakgrunden. Förutom dessa korta glimtar under loppet såg jag inte något av de två giganterna under dagen.

– Hur gick det för de bloggande löparna då?

– Det står att läsa på deras bloggar. Det är ju därför de skriver.

– Men det är dina intryck vi är intresserade av. De som sprang har sin sanning, medan du är den strikt objektive observatören.

– Nix kom i mål efter 38 kilometers lidande, fortfarande ruskande på huvudet och fortfarande försäkrande att det var jobbigt, medan Masse ännu var stark och glad. Han slog sitt personliga rekord med fem minuter i värmen, vilket var dagens utropstecken om du frågar mig. Sedan kom skåningarna, nöjda med att ha kommit i mål i värmen, även om Dunceor ropade att han missat sub fyra denna gång.

– Du kallar dem skåningarna hela tiden. Är det inte lite fördomsfullt att varje gång framhålla deras ursprung och klumpa ihop dem?

– Nej då, jag är själv halvskåning. På fädernet härstammar jag åtminstone sedan femtonhundratalet från bönder på Österlen.

– Hur var det med den där Fredrika? Såg hon fortfarande lika arg ut där före mål?

– Ja, och dessutom sprang hon fortfarande lika snabbt. En mycket märklig flicka. Förhoppningsvis fick åtminstone publiken inne på stadion se henne le lite grann. Efteråt skrattade hon i alla fall.

– Efteråt?

– Ja, när jag gick för att ta av mitt chip och hämta min klädpåse, slank jag förbi Linnéalägret för att kolla läget.

– Och hur var läget?

– Det var uppåt värre. Alla skrattade och var mycket glada. Till och med stackars olycksdrabbade Karin log lite, ville jag tro. Även jag erbjöds ett glas champagne, men någon måtta får det vara på fraterniserandet.  IK Kometen håller på stilen.

– Ja, du lär ju tycka, att champagne är som du säger ”vulgävt”.

– Champagne, gvillad mat och vaketev äv vulgävt!

– Men du stryker tydligen omkring i utkanten och tittar på?

– Jag har till och med fastnat på en bild, där jag står och flinar mitt i gänget.

– Usch då?

– Ja, man får passa sig.

– Träffade du de så kallade skåningarna efteråt också.

– Nej, men tidigare på dan hade vi setts, vilket var roligt, eftersom jag varken sett Benet eller Dunceor förut i verkliga livet.

– Motsvarade de dina förväntningar?

– Absolut. Vi hade ett givande samtal, men tyvärr ansåg jag mig alltför sjuk för att skaka hand. ”Håll er borta om ni inte vill få hela er löparsommar förstörd”, varnade jag. Efter hand som maratonkvällen fortskred  fick jag allt svårare att upprätthålla smittskyddslagar och karantänsbestämmelser. Trötta löpare är hjärtliga, men de får skylla sig själva om de missar Berlin Marathon i höst på grund av mitt virus.

– Överdriver du inte lite?

– Kanske lite.

– Du sa att du hade ett givande samtal med den där Benet och den där Dunceor. Vad hade ni att språka om? Den geografiska gränsen mellan ”pantoffler” och ”pärer” kanske?

– Nu är det du som är fördomsfull.

– Vad pratade ni om då?

– Jag visade dem min löparklocka, som kan lagra 100 mellantider.

– Och det tyckte de var intressant?

– Ja, de stod och gapade. Såna grejor har de ju inte där nere.

– Du lär efter loppet ha visat upp en egen finishertröja. Hur kom det sig?

– När jag fått mitt chip avklippt, följde jag med strömmen av löpare som fick sina godispåsar och tröjor. Krångligare var det inte.

– Många är ju med rätta stolta över sina tröjor, och så kommer du med en sådan, trots att du bara sprungit 9 kilometer. Har du inget samvete?

– I fotboll gäller ju regeln ”tre hörnor straff”. På samma sätt räknas tre brutna Stockholm Marathon som ett fullbordat. Jag har ju spenderat över två tusen kronor på det här spektaklet, så nog borde väl en tröja i funktionsmaterial ingå. Som du ser ovan, har jag strukit över ”finisher”. Om jag hade varit riktigt ful, hade jag lätt kunnat springa in på Stadion och få medalj.  Jag har en att fordra efter mitt fullbordade lopp 2006.

– Någon ros blev det inte i år?

– Nej påhejerskan var upptagen på annat håll.

– Är det något mer du vill berätta från din dag?

– När mina ordinarie skyddslingar dragit bort till den stora festen på Essingen, gick jag för att se när de sista löparna gick i mål. Jag anslöt mig till ett gäng som tålmodigt väntade på sin hjälte. När han så kom ett tag efter klockan åtta, jublade de och någon sa med tårar i ögonen, att  ”det här var fan riktigt stort!”. Jag kunde bara hålla med.

– Blir det några fler försök att springa Stockholm Marathon för dig?

– Med statistiken i ryggen och facit i hand känns det lite som att kasta pengarna i sjön. Om det funnits möjlighet till direktanmälan, hade det varit en annan sak. Dessutom lär alla man känner avancera några startgrupper till nästa år, medan jag med rätta hamnar i sista grupp.

– Inget trevligt löpsällskap med andra ord?

– Nej den tiden är förbi.

– Hur vill du till slut summera ditt äventyr?

– Det var mitt bästa brutna lopp någonsin.

– Vad var allra roligast?

– Att ”Champagnegaloppen” tagits till nåder igen och spelades efter starskottet.

Hypotetiskt

När jag senast såg jumper för knappt ett år sedan,  låg han utslagen och hjälplös på en bädd några dagar efter sitt tredje försök att springa Stockholm Marathon. Hälseneskadad och illamående hade han tvingats ge upp och hade sedan endast med stor möda tagit sig hem till sängen,  där jag så småningom återfann honom,  fortfarande tävlingsklädd med nummerlappen kvar på den svettiga, röda tröjan. Hans armar och ben låg kraftlösa mot madrassen och med sin tomma blick och halvöppna mun erinrade han om en fisk som hamnat på land. Att denna ömkliga människospillra någonsin skulle vilja springa ett maratonlopp igen föreföll den gången osannolikt. När jag nu ett år senare erbjudits att göra en intervju med samme löpare inför årets Stockholm Marathon, är jag följaktligen lika förvånad som glad.

Liksom en gång tidigare har jag stämt möte med jumper vid det gamla tehuset i Kungsträdgården och eftersom jag lärt mig att mitt intervjuobjekt inte tycker om att sitta i solen, har jag slagit mig ner vid ett bord i skuggan under almarna. Det är en dag när staden visar sig från sin glada sida och alla dess invånare tycks ha bestämt sig för att trängas just i denna park. Jag tänker att jag kunde ha valt vår mötesplats i en mindre distraherande omgivning och jag fruktar att vi ska missa varandra i folkvimlet, men när jumper så dyker upp bakom monumentet över Karl den tolfte, känner jag genast igen honom på hans långa nonchalanta steg och hans sätt att slänga med sin gråa kalufs och sin svarta väska. Han styr stegen rakt mot mitt bord men gör ingen min av att uppmärksamma min glada vinkning och i stället för att ta min framsträckta hand, granskar han mig länge uppifrån och ner,  som för att se om jag håller måttet.  Slutligen mumlar han ”Har man sett på fan!” och slår sig ner på den erbjudna platsen mitt emot mig. Hans långa seniga kropp och hans solbrända ansikte, som emellanåt motvilligt spricker upp ett snett, gult leende, ger ett friskt och väderbitet intryck, varför min första fråga blir ett påstående:

– Du ser pigg ut?

– Tack! Bortsett från den traditionella premaratonförkylningen är jag vid god vigör.

– Har du blivit förkyld?

– Som traditionen påbjuder.

– Men du kan väl springa på lördag?

– Om gäddan hoppar från tallegren och månen lyser full mitt på dagen.

– Är det så illa?

– Same procedure as every year.

– Det märks inte på dig att att du är förkyld?

– Det blir värre lagom till lördagen.

– Varför tror du det?

– Ge mig ett fullgott skäl till varför jag någonsin skulle springa ett Stockholm Marathon hel, frisk och fulltränad? Statistiken talar sitt enkla språk. Av sex starter på Stockholm Marathon och Lidingöloppet,  har jag varit sjuk eller skadad fem gånger. Räkna ut sannolikheten för det, så förstår du att det nog knappast är någon slump.

– Utan ?

– Someone down there doesn’t like me.

– Varför skulle han tycka illa om just dig?

– Vem har sagt att det är en ”han”?

– Så du tror alltså inte att du springer på lördag?

– Jag brukar starta.

– Du menar att du i varje fall inte kommer att fullfölja? 

– Jodå, om påven blir ateist och björnen drabbas av förstoppning!

– Har du feber?

– Nej, men jag är tjock och lite öm i näsgången.

– Ingen hosta eller snuva?

– Det kommer.

– Jag har hört att din påhejerska har varit riktigt förkyld. Är det hon som har smittat dig?

– Hon blir regelbundet ordentligt förkyld  halvannan  till två veckor  före mina långlopp. Sen lyckas jag hålla hennes virus på avstånd tillräckligt länge för att därefter inte hinna bli frisk i tid. Med facit i hand hade det varit smartare att öppna virusfönstret på vid gavel direkt och strunta i alla huskurer.

– Det kanske är påhejerskan som ”doesn’t like you”?

– Nej då, hon är bara ett oskyldigt redskap.

– För vem eller vad?

– Alltings obönhörlighet.

– Många skulle säga att dina spådomar blir till självuppfyllande profetior.  Du blir sjuk för att du förväntar dig det?

– Många säger mycket dumt. Jag har testat den hurtiga strategin utan framgång.

– Du kanske blir sjuk för att du undermedvetet är rädd för att springa maraton?

– Efter att ha överlevt förra årets äventyr bangar jag inte för något. Att springa maraton frisk är en parkpromenad i jämförelse. Det är helt enkelt inte meningen att jag ska springa det där jävla loppet. En del springer Stockholm Marathon, medan andra har kommit till världen för att stå och titta på.  Så enkelt är det. Comprends? Understand? Ponimajesj? Ymmärrät? Fej?

– Men om du nu mot din förmodan skulle tillfriskna på några dar, så kanske den ofrivilliga vilan bara gör att du kommer i toppform och presterar ett kanonlopp?

– Ja, jag vet att folk knappt törs dra på sig löparskorna den sista veckan, medan jag måste springa regelbundet för att inte tappa all styrsel i benen. Kanske har det med åldern att göra. Å andra sidan tror jag nog att Haile Gebrselassie pinnar på rätt bra veckan före sina världsrekordförsök, även om han naturligtvis inte hårdtränar. Är man vältränad, så mår man bra av att springa.

– Som du och Haile?

– Ja och möjligen någon till.

– Hur är formen annars?

– Den var på väg.

– Har du sprungit mycket i vinter?

– 1640 kilometer sedan början av oktober, det vill säga drygt 200 per månad, inte så mycket kvalitet men i gengäld ett par riktiga mastodontpass.  Det sista långpasset sprang jag oavbrutet i god fart i 31 km utan att stanna eller gå,  ett rekord i sitt slag.

– Om du skulle ha sprungit på lördag, hur fort tror du att du hade sprungit då?

– Sub fyra, alla gånger!

– Under fyra timmar? Det är ju fyrtio minuter bättre än ditt personliga rekord?

– Jag gjorde ett laktattest förra veckan kompletterat med ett vävnadsprov för mätning av mitokondrietätheten i vadmuskelcellerna. Samtidigt passade man på att kontrollera pannbenets tjocklek i relation till den övriga benstommen. Allt såg bara fint ut.

– Du skojar?

– Naturligtvis. Inte har jag råd med sånt. Jag äger ju inte ens en pulsmätare.

– Sjuk och fattig. Kan det bli värre?

– Jag hade kunnat vara dum också, fast då hade jag ju å andra sidan inte fattat hela vidden av mitt elände, vilket måhända hade varit skönt.

– Ju mer du talar om ditt elände, desto mer skrattar du. Driver du med mig?

– Det hjälper inte att gråta.

– Skulle du vilja göra ett sånt där laktattest?

– De som har gjort det verkar nöjda, i den mån de inte blivit nervösa av de nya förväntningarna.  Jag vet ingen som inte fått höra att han eller hon är bättre än han eller hon trott och att han eller hon borde springa minst en kvart fortare på maraton. Det är bara lite mitokondrier och ett tjockare pannben som fattas. Eftersom jag själv aldrig pressar mig under långlopp,  skulle jag antagligen få värsta julklappen i laktatpaketet. Fast julklappar brukar annars vara gratis.

– Vad kostar ett sånt där test?

– Enligt uppgift 700 kronor om man har Linnéarabatt. Vi vanliga dödliga får väl punga ut med det dubbla. Om man är med i IK Kometen får man dessutom en administrativ straffavgift på 800 kronor.

– Sicket elände! Då förstår jag att du inte tycker att det är värt pengarna?

– Jag maxar hellre ett millopp och drar slutsatser ur Fredrik Elinders tabeller.

– Vem är han?

– Professor i molekylär neurobiologi vid Linköpings universitet och löptränare i Hässelby. Förra året sprang han Spartathlon på 33:02:26. Han har studerat vad som händer när man springer i mer än två timmar.

– Var hamnar du då?

– Säg att jag kan upprepa mitt två år gamla milpers på  48: 55,  om jag kämpar mig blå.  Då bör jag springa maraton på 4:10. Tyvärr skulle jag då bli om inte fyrdubbelt så i varje fall tredubbelt  blå. Jag kan inte påstå att jag är särskilt förtjust i att bli trött.

– Många andra löpare i bloggosfären tycks uppleva något som nästan liknar ångest på grund av egna krav och andras förväntningar inte minst i samband med gissade sluttider och jämförelser med andra löpare. Hur är det för dig?

– Andra får springa hur fan dom vill. Det finns bara en match, ”jumper versus virus”. Om ni tänker spela på den fighten, råder jag er att inte satsa era sista slantar på den långe magre.   

– Om du nu hade sprungit på lördag, hur skulle du då ha lagt upp loppet?

– Jag hade försökt hitta ett behagligt, uthålligt tempo på behörigt avstånd från alla laktattrösklar. Det brukar bli mellan 5:45 och 6:15 per kilometer beroende på form och väderlek. I bästa fall skulle jag hålla mig springande hela vägen, naturligtvis med större ansträngning och lägre fart på slutet. Ett annat gammalt recept är att växla mellan gång och snabbare löpning när farten sjunker. Det kan gå lika fort.

– Vad skulle du ha ätit och druckit om du varit frisk och sprungit loppet?

– Jag hade nog sprungit förbi alla vätskekontroller utom kanske några på slutet.  Avslagen cocacola förstärkt med dextropur i vätskebältet, kompletterat med en klump marsipan och möjligen något koffeinspetsat geléartat, hade räckt. Det har fungerat på mina mastodontpass.

– Skulle du ha sprungit i dina Adistar Comp 4 som på Kungsholmen Runt?

– You betcha, big time. Lättviktsskor is da shit!

– Which means? 

– ”Alla gånger, det kan du slå dig i bryggan på. Ussare vicka dojor!”

– Jag får en krypande känsla av att den här intervjun börjar tappa farten, om den ens någonsin haft någon. Det känns lite meningslöst att diskutera ett lopp som ändå inte ska bli av. Vi kanske ska runda av här?

– Det bestämmer du.

– Tror du att snitsarens läsare kommer att bli besvikna?

– I den mån de orkar läsa vad du plitar ned, kommer mina fans att bli besvikna, trots att de borde vara luttrade. Troligen kommer de att försöka intala mig att jag blir frisk som en nötkärna till på lördag och därtill får en jumpersk knäpp och springer under fyra timmar.

– Vad har du för svar till dem?

– Vad fan vet ni ! 

– Har du inget annat att säga till dem?

– Lycka till själva på era egna jävla lopp!

– Kom det från hjärtat eller gallan?

– Är det nån skillnad!

– Ska du heja på dem?

– Nej, men om någon av dem får syn på en mager, snörvlande gubbe med tom blick vid vägkanten, kan de ju kasta ett glåpord eller två efter honom. Det kan vara jag.

                                                                                ¤

Bakgrund:

https://snitsaren.wordpress.com/2008/05/28/antligen/

https://snitsaren.wordpress.com/2008/06/02/utan-titel/

                                                                               ¤

Kungsholmen runt åt andra hållet

 

Medalj KR

 

Som framgått av tidningarnas löpsedlar och inträngande reportage i radio och TV sprangs i lördags årets upplaga av halvmaratonloppet Kungsholmen Runt. Bland de rekordmånga deltagarna utmärkte sig denna bloggs contributor och flitige kommentator, jumper.  Då den stilige löparen  en lägre tid behandlats styvmoderligt på snitsarens blogg, är det inte mer än rätt att hans röst åter får höras. När vi närmar oss den sympatiske 63-åringen för en kort intervju, sitter han bekvämt utsträckt i en gungstol och läppjar på morgonkaffet.  Efter några artighetsfraser avfyrar vi till slut den förlösande traditionella frågan:

– Hur känns det?

– Benen är stela som alltid på morgonen, men det brukar lösa upp sig framåt middagssnåret. Man är inte 17 år längre.

– Så du har inga men efter loppet i lördags?

– Nej, tvärtom.

– Du menar att du blev kvitt några men?

– Sista träningen kändes som skit, men loppet kändes kanon. Mer behövs inte för att skingra en smygande löpleda. Kungsholmen runt är alltid något av en själslig vitamininjektion. Bara man kliver av bussen och ser alla tävlingsklädda löpare, blir man löparhög.

– Kan du berätta om ditt lopp?

– Det är inte mycket att säga. Jag ställde mig som jag tänkt långt i bak i näst sista startgrupp och följde med i den fart som bjöds, vilket visade sig betyda ungefär 5:30/km trots att det kändes som fisjoggning. Jag behövde knappt andas för att hänga med löparskocken i början, så pulsen kan inte ha varit hög. Sen höll jag ungefär det tempot loppet igenom, lite långsammare i de värsta backarna och lite snabbare på andra varvet i medvinden. Ett säkert och stabilt lopp, om inte efter fysisk förmåga så i alla fall efter psykisk.

– Du menar att du kunde ha sprungit fortare om det gällt livet?

– Numera prioriterar jag känslan framför resultatet.  Det är inte lönt att plåga sig för några futtiga minuter bättre tid. Trött bli man ändå på slutet. 

– Du gjorde en så kallad negativ split. Den andra halvan gick tydligen ungefär en minut fortare än den första. Hur förklarar du det?

– Den lösa utgångsfarten bäddade för löpglädje i början av andra varvet där jag utan ansträngning drog på i 5:15/km i medvinden.  Lite runners high faktiskt. Jag sprang om löpare hela tiden, vilket stimulerade.

– Många verkar ha satt personliga rekord i lördags  och de flesta sprang i varje fall mycket snabbare än förra året. Du hade ungefär samma tid som då, 1:55:29 jämfört med 1:55:49?

– Förhållandena var bättre i år, trots att det blåste en del. Jag har helt enkelt blivit en sämre löpare. Men jag är glad ändå.

– Vad tycker du om årets förändringar med vänstervarv, chiptidtagnig och start i grupper och löpning på hela körbanan första kilometerna på Norr Mälarstrand?

– Mycket bra.

– Fanns det något som var mindre bra?

– Jag missade många kilometerskyltar, men det kan också ha berott på min egen ouppmärksamhet.  Efter femton kilometer stod en kille med en skylt i handen, så den ordinarie 15-kilometersskylten hade kanske blåst ner i Karlbergskanalen.

– Hur var publiken?

– Fåtalig, utom möjligen vid Rålambshovsparken, men funktionärerna från FK Studenterna hejade som vanligt mycket bra. En av dem använde mitt artistnamn vid påhejningen. Självklart hoppades jag bli nämnd av speakern Lorenzo Nesi vid målgången också, men då pågick någon prisutdelning parallellt. Jag får helt enkelt vänta till nästa år på att den äran ska vederfaras mig.

– Hoppas du att han ska säga något om ditt förflutna på kolstybben och kalla dig ”klubbrekordhållarn” eller något sådant?

– Nej då, namn och klubb räcker gott.

– Det är tydligen ”Kometen” som gäller nu. Har du aldrig funderat på att gå med i en riktig klubb?

– När jag ser att den officielle DM-trean i klassen M-60 hade två minuter sämre tid än jag,  är det inte utan att det vattnas i den gamla tävlingsmunnen. I sådana fall säger förnuftet Vallentuna FK  medan hjärtat klappar för FK Studenterna. Samtidigt springer hela löparbloggosfären för IF Linnéa, vilket både lockar och skrämmer. Det blir alltså Kometen tills vidare, men möjligen lägger jag till det ursprungliga ”IK” framför, trots att en bordtennisklubb i Bollnäs bär samma namn.

–  Det var alltså ont om gamlingar som sprang?

–  Det var faktiskt inte fler än ett halvdussin 63-åringar eller äldre som slog mig. Förutom en kille från ”Team Skavsåret” omgavs jag av idel ungdomar, smidigt men kraftfullt löpande flickor och tungt lunkande pojkar. Jag konstaterade att mitt korta snabba löpsteg nog är ganska effektivt i jämförelse. Jag liksom rann förbi med betydligt högre kadens. Doktor Romanov har att göra ett bra tag.

– Minns du något annat från loppet?

– På andra varvet luktade det stekt strömming på Norr Mälarstrand och nere vid vattnet nära Smedsudden spelades ”Jolly Bob från Aberdeen” oavbrutet i något studentikost sammanhang. Vid Kungsholms Strand gjorde jag  ”low five” med tre småttingar.

– Träffade du några bekanta före under eller efter loppet?

– Jag språkade lite med en Vallentunaledare före loppet och efter loppet mötte jag en drös bloggande eller bloggkapande Linnéalöpare, alla strålande med nya personliga rekord. Inför Johan och Nix, som sprungit på 1:32 respektive 1:34, bugade jag djupt. Medan jag bara blir sämre och sämre, blir de stadigt bättre. När jag kallade dem ”monster”, svarade de, att de till och med var rädda för sig själva. Dessa käcka svartklädda löpare tycks lika snabba i käften som i benen. Flera Linnéaflickor blev medaljörer i sina olika DM-klasser, bland andra den duktiga  MarathonMia,  trots att hon sprang in i en vägbom och massakrerade sina intimiteter. För detaljerad information om detta hänvisas till hennes blogg.  I vimlet sågs också skådespelaren Anders Ahlbom Rosendahl, som nu 62 år gammal sprang milloppet på skapliga 51 minuter.

– Du pratar om Nix. Det känns som om det är något som fattas?

– Du menar Masse. Han var visst på sitt landsställe.

– Så det är ingen fnurra på tråden?

– Nej, inte enligt kvällstidningarna.

– Förra året citerades ett antal löparbloggar på Studenternas hemsida. Av dina uttalanden valde man då ditt klassiska ”Varför kräkas i Boston och Berlin, när det finns en bajamaja i Rålambshovsparken”. Har du något fyndigt att bjuda på i år?

– Det skulle väl i så fall vara: ”Skit i Boston eller Berlin, ty i Rålis finns det inga bajamajor”. I varje fall hittade jag inga när jag behövde dem, varför jag fick lätta blåsan i den halvofficiella herrtoaletten i ett buskage nedåt Västerbroplan. Där satt det till och med en kille och björnade.

– Björnade?

– Som björnen i skogen om du förstår vad jag menar.

– Medaljen hade visst ny design i år igen, men den tycks fortfarande inte falla löparna i smaken? Någon i vimlet hördes villig att betala en extra hundring för att få den lite tyngre och snyggare. Förra året ironiserade du över de kräsna löparna som behövde ”minst två lejon och en fläkt örn” på medaljen för att bli nöjda. Är du möjligen mer förstående i år?

– Nej!

– Du gillar alltså medaljen?

– Gillar och gillar. Det är som att fråga om jag gillar nummerlappen. Den skiter väl jag i.

– Enligt Nix ska du ha kallat medaljen ”liten och söt”. Stämmer det?

– Men nu får du väl ge dig!!

– Har du ingen åsikt alls om hur medaljen i ditt favoritlopp är utformad?

– Den är ärlig och utger sig inte för att vara något annat än den massproducerade plåtbit den är. Gärna medalj men först tydliga kilometerskyltar. Så tråkig är jag. Men det där med favoritlopp kan nog stämma.

– I en intervju i vintras svarade du också att halvmaraton var din favoritdistans?

– Så svarade nästan alla i den där enkäten. Det är tillräckligt långt för att man ska ha samvete att ta det lugnt i början och ändå hinna bli lagom trött. Ett millopp är för kort och maraton är på tok för långt. Som Ultraschmultra så klokt påpekade efter mitt senaste brutna Stockholm Marathon, är ett maratonlopp för mig mer som ett ultralopp för normala löpare. Det handlar mest om rätt energitillförsel. Under en halvmara behöver jag däremot inget käk. Jag drack för övrigt bara en gång ordentligt under loppet i lördags.

– Du är anmäld till Stockholm Marathon om tre veckor? Om vi minns rätt har du nu brutit två gånger i rad. Blir det tredje gången gillt?

– Om jag var av den rätta långlöparullen, skulle jag intala mig att jag kommer att spurta i mål på starka ben, men så lättlurad är jag inte. Jag nöjer mig med att det ska bli spännande att se vad som händer, men några förväntningar har jag inte.

– Det hade du inte inför Kungsholmen Runt heller, och det gick ju riktigt bra?

– Precis !

                                                                                   ¤

2009-05-11

Till administrationen för denna blogg har inkommit ett förslag till ny utformning av den kritiserade medaljen för Kungsholmen Runt. Den anonyme formgivaren har tänkt sig medaljen i massivt guld med millimetermåtten 110 x 110 x 5.

 

Medaljförslag

 

.

Boston Marathon

När bloggande löpare eller löpande bloggare deltar i Boston Marathon,  hyllas och avundas de i den övriga löparbloggosfären som hjältar ute på härnadståg i västerled, och deras lopp följs på internet och kommenteras medan de pågår. Andra får tappert stappla sina 42 kilometer i obemärkthet fjärran från ära och berömmelse. Årets upplaga av Boston Marathon fullföljdes av ett drygt dussin svenskar, däribland denna bloggs flitige kommentator,  Startnummer X,  som satte ett prydligt personligt rekord med tiden 3:22:39. Det gav honom 5247:e plats totalt och 614:e plats bland män i åldern 45-49 år. Snitsaren som förstår att lyfta fram hjältar ur det fördolda,  har naturligtvis sökt upp honom för en intervju,  och den ödmjuke, sympatiske 47-åringen har inte varit sen att svara. Till glädje för snitsaren och hans intresserade läsare har Startnummer X även delat med sig av sitt unika bildmaterial från det spännande äventyret i Boston.

 

Vid starten i Hopkinton
Vid starten i Hopkinton

 

–  Du brukar föredra att tala om dig själv i tredje person neutrum, men eftersom detta är en idrottsintervju,  tar vi oss friheten att kalla dig ”du”. Går det bra?

–  Varför bryta en tradition som fungerat i all tid. Som marathonlöpare är man alltid ett nummer bland alla andra. Aldrig ett du aldrig ett jag. 

– Då gör vi som vi brukar, det vill säga vi säger ”du”, medan du får kalla dig vad du vill? 

–  Nja. 

–  Hela snitsarens läsekrets gratulerar till ett fantastiskt lopp.

–  Tack, tack!  Startnumret är mycket hedrat.

–  Direkt efter loppet skrev du i en kommentar på snitsarens blogg, att du ”naturligtvis var överväldigad av den fina tiden” och du började inse att ditt ”löjligt låga startnummer” i Stockholm Marathon ”kanske inte var helt fel”. Visste du verkligen inte att du var så här bra?

–  Det är klart att alla, även startnummer, har drömmar. 

–  I samma kommentar antydde du, att du var trött, hungrig och frusen. Vi som är vana vid att se dig återhämta dig i rekordfart  dina lopp, blev lite undrande. Var det så illa och hur känns det nu?

–  Trött och frusen var jag men inte hungrig. Det var en kamp att tvinga i sig dessa kletiga saker. Det blåste rätt kyligt vid målet och aluminiummantlarna på löparna flög i vinden.

–  Jumper, vars personliga rekord på 5000 meter ligger strax under 24 minuter, satt vid datorn och följde din framfart. ”Han är galen, det pallar han aldrig”, upprepade han halvt beundrande, när han såg hur du avverkade halvmil efter halvmil på strax över 23 minuter. Första milen gick på 46:34 och halvmaran på 1:38:02. Var du inte orolig själv eller var din höga utgångsfart helt enligt din plan.

–  Den var faktiskt helt efter planen. 4:30/km verkade för snabbt men 4:45/km kändes realistiskt. Det höll väl någotlunda även om tröttheten på slutet kändes mer än vanligt.

–  Nu visade det sig att jumpers farhågor i huvudsak var obefogade. Du tappade inte mer än sex och en halv minut på andra halvan. I New York tappade du nio minuter trots lägre utgångsfart och tidigare har det varit ännu mer. Betyder det att vi snart får se en så kallad negativ split?

–  Negativ split av detta Startnummer får vi nog inte se. Hittills har han inte lyckats hålla farten hela vägen i något lopp.

–  Medan vi här hemma under loppet hade en underbar vårdag med vindstilla och solsken, talade väderkartorna om halvdant väder i Boston med bland annat fem sekundmeters ostvind. Eftersom loppet huvudsakligen går i väst-östlig riktning, bör det ha rått motvind hela vägen. Stämmer det?

– Det stämmer, men den blev inte riktigt påtaglig förän mot slutet. 

–  I så fall framstår ju din tid som än mer fantastisk? Hur bra är du egentligen?

–  Nu rodnar Startnumret. Så bra är han ju inte egentligen.

–  Å andra sidan ligger starten i Hopkinton ungefär 40 meter högre än målet i Boston. Man kan alltså tala om en ”nerförmara”. Å ytterligare andra sidan kommer enligt banprofilen den tyngsta uppförsbacken efter 30 km, det vill säga ungefär där krafterna normalt ändå börjar tryta. Hur vill du själv placera banan på en 45-gradig svårighetsskala, där ”1” är ”lätt som en plätt” och ”45” är ”asjobbigt”.

–  40 meter?? 400 feet dvs 120m är väl skillnaden-om inte mer! Västerbron är ju bara 40m. Hjärtbrottsbacken är även den ca 40 m i höjdskillnad fast den är något flackare än Västerbron. Flera löpare hade ändå väntat sig något värre för de frågade Startnumret om detta verkligen var nämnda backe. Som om han skulle veta detta bättre än de själva!

–  Vi bad att du skulle gradera Bostonbanan med hänsyn till svårighet. Ange en siffra mellan 1 och 45?

–  33,4569473

(En slarvigt antecknande butler är osäker på om den sista decimalen ska vara en trea eller en åtta, varför vi även fortsättningsvis får sväva i okunskap om banans svårighetsgrad)

–  Men handen på hjärtat, nog var du bra trött på slutet? 

–  Trött är bara förnamnet!

–  Och hur lyder efternamnet.

–  Ångest!  Nä det var visst ”min” arvedel.

–  Medan inget lopp sägs slå New York Marathon i fråga om galen publik, har Boston Marathon i gengäld  haft lång tid på sig att utveckla sina egna speciella publiktraditioner. Enligt uppgift lär det på en kulle efter banan samlas en skara collageflickor, vilkas huvudsakliga uppgift är att kyssa de förbispringande löparna. Jumper tycker att det låter spännande och du borde också i kraft av ditt snarfagra utseende ha varit ett begärligt villebråd. Minns du några kyssar eller sprang du helt enkelt för fort?

–  Skriken från flickorna hördes på flera kilometers håll. Det var som en Beatleskonsert på den gamla goda tiden, som Startnumret naturligtvis aldrig bevistat. Men inte skulle en collegeflicka vilja pussa ett gammalt svettigt och snorigt startnummer, hur skulle det se ut! Men det är riktigt att vissa löpare minsann tog tillfället i akt.

–  Har du annars något att säga om publiken?

–  Den skrek på bra, vissa hejade på Sverige. Startnumret bar sin gula vinnartröja med tre kronor (se bild), den som han bar i New York. Varför ändra ett vinnande koncept.

 

Startnummer X kämpar på

Startnummer X kämpar på

 

–  Bland det dryga dussin svenskar som sprang igenkänner vi namnet på Ulf Wickbom, som nu 65 år gammal sprang in på den utmärkta tiden 4:09. I maratonsammanhang är han annars mest känd som krönikör i Runners World och för att som ung journalist ha följt Ingemar Johansson under ett av dennes Stockholm Marathon. Träffade du nämnde Ulf och vad sa ni så fall till varandra. 

–  Startnumret träffade inga andra svenskar och följaktligen sa vi  intnå.

–  Minns du något annat möte i samband med loppet?

–  På hemvägen flög Startnumret tillsammans med Kenyanska landslaget. Damvinnaren Salina Kosgei och herrtvåan Daniel Rono satt praktiskt taget i knät på startnumret och sov (se bild). De kom med den stora bucklan i en plastpåse och fnissade som en skolklass på utflykt. De imponerades naturligtvis storligen av Startnumrets fina tider och hoppades på ett möte snart igen. Startnumret såg även Lena Philipsson krypa ner i sätet men när han skulle hälsa efter landningen fanns hon inte där längre och han insåg att hon måste gått av på vägen, hur det nu kan ha gått till. Eller också drömde Startnumret, man vet aldrig så noga.

–  Drömmen gällde väl i så fall bara Philipsson och inte kenyanerna, som du ju lyckades fånga i ditt skissblock?

–  Just så. Det finns dessutom andra bildbevis på kenyanerna. (Startnumret visar i sin kamera en suddig bild föreställande några svåridentifierade afrikaner).

–  Hade kenyanen på din vänstra sida verkligen en likadan mössa som du.

–  Självklart! Det är ju en marathonmössa!

 

Startnummer X omgiven av Salina Kosgei och Daniel Rono
Startnummer X omgiven av Salina Kosgei och Daniel Rono

 

–  Några, däribland snitsaren, har lett i mjugg eller rent av gjort en smula narr av att du råkat få med dig din akademiska titel i startlistan. Enligt uppgift ska du dock ha gjort bruk av din PhD  dagen efter loppet, då du gästade det berömda Harvarduniversitetet. Snitsaren tror, att du i samband med din föreläsning inte kunde motstå frestelsen att skryta om ditt äventyr dagen innan. Gissningsvis föll orden: ”I must beg you about excuse for that I must sit because I ran marathon yesterday and I am stiff in the legs”? Eller lät du helt enkelt kroppsspråket tala för sig självt?

–  No, the bibnumber did not go to Harvard, instead he go to University of Massachusetts in Worcester (pronounced Ouster). He did not ask about excuse instead he bragged about his fine time and everybody high-fived. 

–  Gjorde du något annat skoj i Boston? Gick du på tebjudning och dansade vals, som traditionen bjuder? 

–  Boston Decaff-party, heter det numera och är det inte i Wien man dansar vals?

–  Ja, i Wien dansar man wienervals och äter wienerbröd, men i Boston dansar man Bostonvals och äter Bostongurka. Fick du tillfälle att smaka på denna delikatess.

–  Boston Gurka, var inte det en seriefigur på 70-80 talet?

–  Även om det här var en urladdning som hette duga, finns det ett liv och en framtid även efter Boston Marathon. Nästa uppgift är tydligen Stockholm Marathon? Förra året bröt du efter att ha drabbats av ”maratonleda”. Senare har du förklarat att du kanske omedvetet anade att du öppnat för hårt i värmen. Vad har du för målsättning i år?  Nöjer du dig med att fisjogga under ditt gamla banrekord på 3:48 eller blir det full satsning? Kanske vill du visa bloggande löpare med Karin i spetsen, var maratonskåpet ska stå?

–  Karin vet ju redan var skåpet står. Startnumret tänker inte tävla med ungdomarna, men kanske göra ett allvarligt försök på att vinna en brödrost, om den nu finns på prislistan.

–  Du har nu sprungit maraton i London, New York och Boston. Efter denna 60-procentiga ”Big Five”, inställer sig den oundvikliga frågan, om nästa lopp i den kategorin ska avverkas i Chicago eller Berlin. Det senare loppet har ju en erkänt snabb bana, där såväl världsrekordet som klubbrekordet i Vallentuna FK är noterat. Å andra sidan riskerar du att där bli omkullsprungen av ett jättegäng Linnéa-löpare, som ser Berlin Marathon som årets huvuduppgift. Har du någon kommentar?

–  Berlin i höst låter trevligt och bra trots att det numera är ett klubbmästerskap för den berömda söderklubben. Startavgifteten är hur som helst redan betald.

–  Oj, det var minsann en nyhet som kommer att ge eko i löparbloggosfären. Snitsaren undrar om han på stående fot kan lovas ensamrätten till en intervju efter det loppet?

– Nja, de börjar höra av sig från övriga i ”the big five”, det vill säga Max&Nisse, Quod Erat Demonstrandum, Ultraschmultra och Bureborn. Vi får se vem som ger bäst deal för ensamrätten.

(Det bör tilläggas, att definitionen av bloggarnas ”Big Five” är startnumrets egen och högst tillfällig. Han har troligen dragit till med de få bloggnamn han minns. Övriga förträffliga löparbloggare bör inte känna sig degraderade). 

–  Snitsarens blogg kan nu glädja sig åt intervjuer med dig från maratonloppen i London, New York och Boston. Han undrar om du tror att det finns någon annan blogg som har så många Big Five-intervjuer på sin meritlista som hans?

–  Antagligen inte, antagligen aldrig på ti’n.

–  Som mellantid på en mil hade du nu 46:34, en bra tid på ett millopp för många, och i Bore Cup sprang du drygt 14 km i en takt av 4:13 per kilometer. Jumper vill se dig, som han säger, maxa ett 10 000-meterslopp på bana. Han tror att du kan springa på 40 minuter. Kan det vara nåt?

–  Det skulle antagligen gå om han nu skulle orkar bry sig om att testa.

–  40 minuter på milen är för många något viktigt. Varför inte för dig. Är du lite kaxig eller bara snobbig?

–  Varför skulle det vara viktigt? Det är väl inte viktigare än 4 minuter på milen. Den engelska alltså.

–  Samtidigt sprider sig ultra-flugan som en löpeld. Men sträckor över 42 km lockar kanske inte dig?

–  Nä! Jo kanske ett lopp. Laugavegur på Island i så fall.

–  Jag tänkte väl det.

–  Jaså.

–  Det ryktas att du denna säsong övergivit Mäster Szalkais program. Du tränar mindre efter ett fixt schema och mer efter eget huvud och kropp. Stämmer det?

–  Szalkai är nog bra men hans upplägg passar inte alla, framför allt inte starnummer.

–  Det är väl vad jumper har sagt i alla år. Du kanske skulle lyssna mer på honom?

–  Det gör väl startnumret alltid?

–  Även om 47 år är en aktningsvärd ålder, har du många fina löparår kvar och din resultatkurva verkar ännu inte vilja plana ut. Hur snabb kan du bli?

–  Kanske under 3:20 i bra väder och med mycket medvind och med lite bättre långpassträning. 30 km är alldeles för kort, några 35-kilometerspass behövs allt.

–  I samband med snitsarens blogginlägg ”Kulturhistoria” antydde du att den 36-årige höjdhoppande mannen på fotografiet hade så mycket spänst kvar i benen, att han med träning borde ha kunnat springa maraton på  neråt tre timmar. Snitsaren är skeptisk till extrapolering av resultatkurvor såväl framåt som bakåt i tiden, men kan ändå inte låta bli att undra vad ett ungt startnummer kunnat prestera om det börjat springa maraton i en ännu yngre ungdom. Vad tror du?

–  Det yngre startnumret var klokare än det äldre och ödade inte kraft på sådana onödiga och jobbiga saker som löpning.

–  Vi kan ha glömt någon viktig fråga till dig. I så fall har du här möjlighet att själv komplettera med denna och ge ett klokt svar.

–  Startnumret har sagt alldeles för mycket redan!

–  Har du i övrigt något att tillägga?

–  Nä. Jo, varför har alla vita elitlöpare börjat använda armvärmare? De ser ut som som om de skulle gå på galabal. Se på löparna som vann i Boston, inte hade de några löjliga armfodral!!

–  Är det någon du vill hälsa till?

–  Starnumret vill hälsa till mamma.

–  Tack för intervjun och lycka till i fortsättningen.

–  Tack, tack. Och så vill Startnumret hälsa till alla sina fans runt detta avlånga land och på Tristan da Cunha.

Jumper utmanad

I N’batha M’bweles nu formligen exploderande utmaning har turen idag kommit till denna bloggs contributor och flitige kommentator, jumper. Utmanad av både Johan och bureborn har han tagit sin uppgift på allvar och ägnat en god stund åt de 27 frågorna. Här är resultatet:

1. Vilken typ av löpare är du?

Jag sitter länge och försöker hitta ord som ringar in och naglar fast mig som löpartyp,  men kommer inte på några. Svaret kanske är ”En som inte låter sig definieras”. Om jag ändå måste kläcka ur mig något, får det bli ”Nyfiken”. Till och med min med åren obönhörligt nedåtpekande resultatkurva, är spännande att följa och varje litet skitpass har något att berätta för mig.  Löpning är såväl en idé i stort som olika upplevelser i smått. Den dag löpandet är tråkig upprepning, ligger nog redan löparskorna på hyllan.

2. Hur länge har du löpt?

Till och från i tio år. Regelbundet året runt och mer seriöst de sista fyra åren.

3. Hur mycket löper du per vecka?

Drygt fem mil i snitt om jag är hel och frisk. Jag springer i princip varannan dag. ”Rekordet måndag till söndag” ligger på knappt åtta mil.

4. Vilket är ditt “feelgood” tempo?

De flesta farter känns bra tills jag blir trött.  När jag var ung, för så där två år sen, kunde jag ibland softa i 5:30/km. Uthålligt feelgood-tempo nuförtiden ligger nog snarare en bit över 6 min/km på vintern och kanske en bit under på sommaren. Ibland känns det ”bad” att springa oavsett fart.

5. Vid vilken ålder började du springa?

Som barn hade jag en kortare långdistanskarriär (jämför sidan ”Snitsaren” ovan) och som ung hade jag en längre kortdistanskarriär. Om vi håller oss till löpning i mogen ålder, började den tydligen så smått i 53-årsåldern.

6. Vilka andra sporter utövar du regelbundet?

Om köksgymnastik är en sport, så utövar jag den åtminstone periodvis något regelbundet. Förr vandrade och cyklade jag mycket, men nu har jag sett ljuset och håller mig till löpningen.

7. Vad måste du ha med dig på ett pass?

Det finns inget ”måste” när jag springer, men av egen fri vilja tar jag på mig min löparklocka, där jag kan lagra 100 mellantider. På långpass vill jag gärna ha något att äta (snickers, marsipan, banan eller jumperkakor) och dricka (se nedan). På vintern räcker fickorna till, men om sommaren när dessa är färre och vätskebehovet större har jag bälte. En joggerska i min närhet lyssnar gärna på radio när hon springer, men jag nöjer mig med det varierande blickfånget och mina tankar. Till skillnad från bureborn tröttnar jag inte på dem.

8. Varför springer du?

Jag minns att frågan ställdes en gång på Löparforum (puls.se).  Jag tror att jag svarade något i stil med att ”jag springer för att springa”. När löpningen fungerar, kan den vara en sann njutning i sig. Att springa är också ett sällsynt härligt sätt att uppleva naturens och vädrets skiftningar. Flexiblare än cykling och snabbare än promenad. Men för att orka springa mycket när det är roligt, måste jag springa ibland även när det är tråkigt.

9. Har du någon gång ljugit för att få springa?

Nej, inte ljugit för att få springa men möjligen förtigit mina planer att springa. Mina tidiga, klart nördiga ”Lidingölopp” och maratonlopp hemma i Vallentuna berättade jag inte om förrän i efterhand för att ha ryggen fri i händelse av ett misslyckande. Numera döljer jag inget. Alla vet ändå sedan länge, att jag är en ”poika hurjanlainen”.

10. Hur ofta köper du skor?

Under mina fyra seriösa löparår har jag köpt fem par löparskor och de räcker nog ett tag till. I snitt alltså ett par om året. Har jag berättat om mina Asics Cumulus och Nike Pegasus som jag köpte second hand på Myrorna? Jaså, jaha, förlåt då!

11. Hur ofta köper du annan löprelaterad utrustning?

Jag köpte, fick eller hittade allt jag behöver för några år sen. Vad ska jag med dubbla uppsättningar till.

12. Var/hur handlar du utrustningen?

Skor senast på Löplabbet eller Runner’s Store. Övriga kläder på Myrorna eller Små Smulor. Ett vätskebälte på Myrorna ett annat på Löplabbet. Klockan för 250 kronor på Lidingöloppsmässan 2007. Vantarna är från Lidingöloppet men Stockholm Marathon-kepsen har jag tyvärr tappat. Ett antal dricksflaskor från de två loppen kan jag också glänsa med.

13. När föredrar du att springa?

När det är varmt och skönt och helst i kombination med bad. På tävling får det dock gärna vara lite svalare.

14. Hur ofta tävlar du?

Allt oftare i takt med att ambition och prestige ger vika för lusten att tumla om bland likasinnade. År 2005 sprang jag bara Lidingöloppet, året därpå sprang jag tre lopp, året därpå fyra och i fjol fem trots hälskada. Sex eller sju tävlingar i år låter som en rimlig gissning.  Tyvärr är det inte gratis.

15. Vilka distanser?

Kortast hittills 7,5 km. Längst 42,2 km.

16. Vilken är favoritdistansen?

Halvmaraton. Där drabbas man varken av syrebrist eller bränslebrist.

17. Har du ett mantra som du rabblar i huvudet?

Nej, det vore att omyndigförklara mig själv. Möjligen försöker jag intala mig, att jag springer av egen fri vilja och att jag kan sluta springa precis när jag vill. Det brukar innebära att jag springer ett tag till.  När jag står på startlinjen litar jag på min förmåga att fatta egna beslut under loppet och till skillnad från många hard core babes, accepterar jag tanken att jag kan bryta loppet. Jag ser det som en styrka och inte en svaghet.

18. Vad dricker du?

Jag har testat det mesta, vatten med och utan dextropur, äckeldryck, annan äckeldryck, både mycket och lite, men riktigt klok har jag inte blivit. Avslagen Coca-Cola fungerade bra under SUM-dagen. På en del långpass under varma sommardagar har jag inte druckit mer än ett par deciliter vätska och det har fungerat bra.

19. Springer du helst i grupp eller ensam?

Jag springer nästan alltid ensam, men får jag sällskap kan det ha sin charm. Att springa med joggerskan (fusionen av sköterskan och påhejerskan i samband med löpning), är trivsamt. Dessvärre känner hon sig inte helt bekväm i mitt löpsällskap, eftersom hon tror att jag egentligen vill springa fortare. Jag skulle förmodligen känna samma sak om jag joggade med Startnummer X, vilket faktiskt aldrig hänt. Andra yngre släktingar har någon gång sällskapat mig, men annars är jag lite blyg. Tretton kilometer med Fredrika under SUM, var dock helt okej. Vem vet en vacker dag kanske jag lubbar med både gubbskubbet och TSM.

20. Hur återställer du dig efter ett långpass?

Dusch, mat och vila. Gainomax har jag aldrig ätit. Är det gott?

21. Vilken snabbhetsträning föredrar du?

Intervallträning på löparbana. Favoriten är 5 x 800 meter med 200 meters joggvila. Över huvud taget tycker jag om att springa på bana. Idrottsplatser gör mig glad.

22. Vart blir du oftast skadad?

Fötter och knän, hur konstigt det än kan låta. Värsta skadan hittills drabbade höger hälsena förra året. Nu är nog ett gammalt vänsterknä den svagaste länken. Annars har det mest handlat om småskavanker som gått över fort och glömts bort.

23. Vilket lopp drömmer du om att springa?

Det lilla jag såg förra året av Hornstull-Järna, när jag mötte löparna under en promenad, gav mersmak. Loppet är också gratis så vitt jag förstår.  Att de där käcka ungdomarna vill ha en pensionär att släpa på, törs jag dock inte hoppas.

24. Vilken kändis skulle du helst vilja springa med?

Någon som jag inte behöver vara blyg för.

25. Vilken idrottsstjärna skulle du vilja springa med?

Jag nöjer mig med mannen eller kvinnan på bild nummer 2 i snitsarens frågelek ”Finn fem från förr”. Han eller hon verkar också lite folkskygg.

26. I filmen om dig, vem spelar rollen som du?

Någon som är lång och smal. Kanske Douglas Håge. (Ett internt skämt för läsare över femtio år).

27. Vilka tre löp/träningsbloggare utmanar du?

Villkoret för att snitsaren upplåter plats åt mig här är, att även han ska beredas möjlighet att besvara ovanstående frågor, dock formulerade i förflutet tempus.  Därefter blir det svårare. Den närmaste vänkretsen tycks avbetad, men om jag ska hålla mig inom vår kommun, finns ju pladuskan i Kårsta. Törs man besvära henne tro? Jaså, hon är tydligen redan uppbjuden. Har jag månne glömt någon i bloggrollen eller bland denna bloggs kommentatorer?  Dunceor kanske är ledig och redo för en tuppfäktning? Jag kunde också uppsöka mina gamla jaktmarker på löparforum. Att sådana storheter som Anders Szalkai, Rune Larsson och Lena Gavelin tidigare utmanats, borde smälla tämligen högt. Kanske Tävlings-nörden, som jag utmanade i kulstötning härom året, är sugen på revanch. Varför inte helt enkelt slänga in handsken bland de gamla pulsrävarna och se vem som plockar upp den?  Så kommer sköterskan och påhejerskan hem och jag får ett infall att ställa de 27 frågorna till dem istället. De svarar med en mun som den enklaste sak i världen och till min stora förvåning visar det sig, att bara de slipper skriva något själva, har de ingenting emot att låta sig utmanas. Alltså blir mina namn:

Snitsaren, Dunceor och joggerskan.

 

 

 

Bore Cup 2

I lördags sprangs i Vallentuna den andra av vinterns fyra deltävlingar i Bore Cup, denna gång över 7,5 km i alla klasser. Av 128 startande kom 126 i mål, bland dem två av denna bloggs flitigare kommentatorer, Startnummer X och jumper, vilka båda med hänsyn till dagsform och väglag gjorde utmärkta lopp resulterande i sluttiderna 31:31 respektive 40:34.  Då startnummer X hade ansvar för hemtransporten av ett antal ULK-kamrater, saknade han möjlighet att stanna för en intervju. Senare på eftermiddagen var däremot en nyduschad och utvilad jumper villig att öppna sitt hjärta under en kort pratstund,  varvid  en väl förberedd butler inledde med den traditionella frågan:

– Hur känns det?

– Jo tack. Det känns att lungorna har fått jobba. Det är dom inte vana vid.

– Var det så tungt?

– Tempolöpning är alltid en pärs och backen mot slutet var inte kul. Jag tycks dock ha hållit en ganska jämn fart.

–  Är du nöjd med tiden?

– Det får jag väl vara.

– När du testsprang banan härom veckan hade du bara en minut sämre tid utan att förta dig. Nog borde du ha sprungit lite bättre idag?

– Nu visade sig banan vara ungefär hundra meter längre och dessutom var det sämre väglag denna gång. Om banan höll måttet så snittade jag på 5:25. Med snöfri asfalt, kortbrallor och Adaistar Comp 4 på fötterna, så ska väl neråt 5 minuter per kilometer inte vara omöjligt.

– Premiärmilen på 50 minuter i vår, med andra ord?

– Den dagen den sorgen.

– Träffade du några bekanta i samband med loppet idag?

– De vanliga Vallentunaveteranerna förstås med nestorn Bruno Rimbe i spetsen. Vi växlade några ord om skridskoåkning.

– Skridskoåkning?

– Vallentunasjöns is ligger kvartsmetertjock, så dit har det varit folkvandring. Jag förklarade att jag numera är rädd om knäna och att jag därtill är skitdålig på skridskor.

– Ni skulle springa 7,5 km och du berättade att du inte kan åka skridskor?

– Helt rätt uppfattat.

– Startnummer X träffade du väl också?

– Jag letade länge efter honom, innan han dök upp efter att ha joggat hela banan i förväg som uppvärmning. Dock fick jag aldrig veta hur lång tid detta tagit för honom, vilket kanske var tur för min självkänsla. Han joggar ju ungefär som jag tempolöper. Själv nöjde jag mig med en något kortare sväng som uppvärmning. Då mötte jag för övrigt ett svagt bekant ansikte som hälsade ”Hej på dej, jumper”. Under loppet sedan hejade en kvinna på mig med samma namntilltal.

– Så du har blivit något av en kändis. Trivs du med det?

– Jag skulle ljuga om jag inte erkände att det är roligt att bli igenkänd. Ännu roligare skulle det vara att känna igen dem som känner igen mig. Det slog mig förresten att alla uttalar mitt artistnamn på svenska och inte, som det från början var tänkt, på engelska.

– Hur säger du själv?

– Jag säger också ”jumper” som tröjan på svenska. Det ligger bättre i munnen.

– Men Startnummer X säger väl inte ”jumper” till dig och tvärtom.

– Ha ha ha.

– Och övriga bloggare i din bekantskapskrets?

– De närmast sörjande har lärt sig mitt förnamn.

– Hade du inte din ordinarie påhejerska på plats idag?

– Hon hade varit bortrest i två dar och var en smula försenad, men när jag kom till varvningen efter fyra kilometer, kände jag igen hennes kjol och ben under tunneln som man springer igenom.

– Under tunneln som man springer igenom? Var hon nere under marken?

– Larva dig inte! Man springer i en viadukt under en annan väg. Eftersom det är en liten nerförsbacke före och en liten uppförsbacke efter passagen, ser man bara underdelen av dem som står på andra sidan.

– Sa hon något, när du sprang förbi?

– Jag minns inte.

– Sa hon inte ens ”heja”? 

– Hon talte icke men ögat talte.

– Runeberg?

– Förbi hennes bana min bana ledde. Jag dröjde icke men tänkte dröja.

– Den bittra stunden?

– Nej då! Vi gjorde ”höga fem”. Sen tog hon emot mig vid målet också.

– Var er kommunikation lika ordlös då?

– Nej.

– Vad sa hon då?

– Hon sa att jag såg piggare ut än Startnummer X hade sett ut.

– Blev du glad att höra det?

– Man får ta vara på de positiva omdömen som bjuds.

– Brukar inte publiken bjuda på uppmuntrande tillrop också?

– Det är ingen publikrusning till Bore Cup, om man säger så. Några av de äldre funktionärerna efter banan skrek sig hesa och i Snapptuna stod ett par med en svensk flagga och hejade men annars var det en ganska lugn tillställning.

–  Inga andra möten som fastnat i minnet?

– Jag fick hälsa på några av startnumrets klubbkamrater efter loppet. Han presenterade mig som ”gammal höjdhoppare i dykstil” och jag visade över huvudet hur högt jag hoppat, varefter vi diskuterade dykstilens framtida möjligheter.

– Tror du de tyckte att det var intressant?

– Det är väl alltid intressant.

– Hade du sällskap med några löpare under loppet då?

– Jag försökte ta rygg på Vallentunaveteranerna Bruno och Conny, men de försvann i förväg. En flicka med hästsvans och K50 på ryggen fick bli mer lagom sällskap. Efter en kilometer sprang jag dock förbi henne och sedan också Bruno, som tröttnat liksom ännu en löpare i klassen M70 och några yngre förmågor, som också startat för optimistiskt. När jag tänker närmare efter, blev jag inte omsprungen av någon, förrän K50-flickan kom ifatt mig igen efter 4 kilometer. Sedan växeldrog vi tills hon oväntat släppte i Västanberga och lämnade mig ensam att jaga ifatt ännu en senior med M70 på ryggen. På upploppet, om man nu kan kalla en nerförsbacke så, jagade en flicka ur K40-klassen förbi mig i en väldig fart, men jag lät henne spurta ifrån för att ge speakern fri sikt att se mitt startnummer och ropa ut mitt namn och framför allt min klubb.

– Det är tydligen ”Kometen” som gäller nu.

– Japp.

– Även på Stockholm Marathon, om vi har läst rätt?

– Du säger det.

– Vill du inte tala om det?

– Nope.

– Har du något att tillägga angående dagens strapatser då?

– Inte vad jag kan påminna mig.

– Det ryktas om att du inte nöjde dig med loppets 7,5 km, utan att du måste springa lika långt en gång till efteråt. Stämmer det?

– Äsch! Jag bytte ju om hemma och var genomsvettig. Efter en stunds fika i serveringen tillsammans med startnumret och påhejerskan, bar den senare hem min jacka, medan jag sprang en runda för att hålla värmen. Det blev 7,7 km förbi sjön och upp förbi IP i behagligt 6:10-tempo. Det är hela saken.

– Behagligt 6:10-tempo? Det hade ju givit en sluttid på dryga 46 minuter på själva loppet, en fullt gångbar tid när man ser resultatlistan. Är det så liten skillnad mellan att springa sig blå och att jogga i behagligt tempo?

– Tydligen. Jag tycker att andra flåsar mer än jag när de springer såna här lopp. Det är möjligt att min kropp är förståndig och inte tycker om att ta ut sig under tempolöpning.

– Har det med åldern att göra?

– Det är möjligt. När jag är sjuttio år, har jag kanske bara en växel kvar.

– Ettan då?

– Ja, förhoppningsvis inte nollan.

– Hur är formen annars?

– Sämre än förra vintern men å andra sidan bättre än för en månad sen.

– Så än finns det hopp om jumper?

– Det hörs väl på namnet.

– Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha?

– Så roligt var det inte.

New York City Marathon

Som den minnesgode erinrar sig, sprangs för en och en halv vecka sedan ”New York City Marathon”. Bland alla de tiotusentals löpare, som fullföljde loppet, har vi på måfå valt ut Startnummer X för en intervju. Som alltid har startnumret fått frågorna skriftligt i förväg, vilket de föredömligt spontana svaren vittnar om. Där en klåfingrig butler besudlat startnumrets ord med förtydliganden, har detta angivits med ”(butl. anm.)” och eftersom intervjun till slut blivit mycket lång, vilket vi självfallet är tacksamma för, har vi lättat upp texten med bilder, som startnumret tillhandahållit. Välkomna att följa oss på en spännande resa till den stora staden i det stora landet väster!

guldmedalj

– Vi gratulerar till ett fint lopp.

– Tack!

– Hur känns det?

– Bra, om än en postmaratonförkylning har täppt igen Startnumrets näsa och lungor.

– Vi säger väl ”du”, eftersom det här är en idrottsintervju?

– Vilka ”vi” säger ”du”?

– Intervjuaren säger ”du” till dig, så får du säga vad du vill till honom. Blir det bra?

– Nja.

– När du stod och väntade på starten och musiken och sorlet stegrades till ett crescendo, så kändes det helt overkligt. Du tänkte: ”Detta händer inte mig”. Du var tvungen att nypa dig i armen. Gjorde det ont?

– Har inget som helst minne av att någon musik skulle ha spelats. Det enda som hördes var vinden som ven genom spanten till hängbron som vi först måste passera för att komma över till fasta landet på Brooklynsidan. Det finns ju en med rätta berömd skildring av årets INGNYC maraton där det tycks framgå att Sinatras ”New York, New York” skulle spelats vid starten, men vindens vinande och tusen fötters otåliga trampande är det ljud som mest står fram ur minnets töcken. Liksom alla drömmar, borde återstoden av loppet nedtecknats direkt efteråt. Så skedde inte, men kanke kan Butlerns frågor hjälpa till att rädda en och annan intressant iakttagelse ur dimman.

– Så när startskottet small och du sprang över pipmattan, så släppte alla fördämningar inom dig och du tänkte att ”Nu gäller det”. Inte sant?

– ”Nu gäller det att försvinna från detta blåshål” var den första tanken. Den andra tanken var en tacksamhets bön att vår startgrupp slapp springa på ovansidan av Verrazano-Narrows bron. Vi kunde, i relativt skydd, makligt tassa fram över betongen i den nedre körbanan.

– Jaså, hur gick dina tankar då?

– Södra udden av Manhattan skymtade fram genom öppningen ut mot sundet och tanken att ”Snart är vi där” dök upp och försvann. Väl på fast mark mötte en bekant syn: 100tals löpare lättade sina blåsor utmed väggen längs körbanan. I Stockholm hinner man knappt komma ut på Gärdet innan otaliga nervösa blåsor pockar på omedelbar tömning. ”Marathon för inkontinenta” är ju inget skämt utan ren och skär verklighet!

– Du slog ditt gamla personliga rekord från Stockholm Marathon förra året med 19 minuter. Om du inte är lite nöjd, så är du dum. Är du nöjd?

– Nöjd (och dum)!

– Andra gäster på snitsarens blogg, Karin, Nix och Johan, har under hösten sprungit maratonlopp på mellan 3:20 och 3:33. Med tanke på att du tidigare slagit dem på stockholmshalvan och Lidingöloppet, bör din tid inte ha varit någon överraskning. Kanske hade du hoppats på eller rentav förväntat dig en ännu bättre tid? Kanske är du rentav lite missnöjd?

– Naturligtvis inte! De är ju dessutom 20 år yngre och står fortfarande på tillväxt. (I själva verket är de 18, 11 respektive 1 år yngre (butl. anm.))

– Du hade, om vi rätt förstått, en påhejarfamilj väntande vid målet. När du meddelade dem,  vid vilken tid du kunde väntas i mål, så drog du nog för säkerhets skull till med en sluttid på 3:15. Inte sant?

– Inte sant! Passertiden var uträknad med en precision på någon minut när. 3:15 är sluttider som med varm hand lämnas åt bloggungdomarna att drömma om. Vi gamlingar har nått vårt zenith.

– Du startade din vana trogen snabbt med 1:40:21 på första halvan. Andra halvan gick 9 minuter långsammare och kilometertiderna kröp så småningom upp mot 5:20. Tror du att du öppnade för hårt eller är det ditt sätt att springa maraton?

– Men andra halvan gick ju fortare än den brukar. Det där med negativ splitt överlämnar vi åt marathonexperterna Paula och Karin.

– Visst var du jättetrött på slutet?

– Nejdå, det var bara trevligt och den största plågan var inte själva loppet utan den oändliga vandringen fram till klädpåsutlämningen. Stod man stilla i tre skunder kom en sträng tant och motade bort en, eller hotade med sjukvårdare. Med tanke på vad sjukvården i USA kostar, vi har själva bitter (och smärtsam) erfarenhet därav, fann vi det klokast att knata på på stela ben.

– De första fem kilometerna gick på 24:15 men sen ökade du till 23:12 på nästa fem. Var det för att det var trångt i starten eller kunde du springa så fort du ville?

– Det gick bra att springa så fort man ville, ingen större trängsel här inte. De har ju tre startomgångar med runt 13000 i varje ”våg” som dessutom är uppdelad i tre startgrupper som springer skilda banor de första 8 milen. Inte värre än i Stockholm alltså, snarare mindre trängsel och bredare gator. Vi snackar storstad, går inte att jämföra med en nordlig provinshåla!

– Din kollega Karin gjorde som alltid ett jämnt lopp och denna gång gjorde hon till och med en  negativ split med en och en halv minut. Nix sprang den andra halvan av Åland Marathon i motvind bara fyra minuter långsammare än den första i medvind. Är du inte imponerad?

– Visst! Nu lämnar vi fältet fritt för alla unga och lovande löpare.

– Du antydde ovan att vi aldrig får se en negativ split från Startnummer X?

– Nej, det kommer aldrig att inträffa!

– Om jag förstått det rätt startade du i vågen 20 minuter före Karin. Det var väl lite synd att ni inte startade samtidigt, eftersom hon då hade hunnit ifatt dig efter 39 kilometer och givit dig lite draghjälp?

– Sånt där fungerar inte! Det leder bara till stress och dålig löpning. Löpa i egen takt är alltid att föredra. Så anonymt som möjligt.

– Sågs ni något mer i New York än, enligt Karin, på en sightseeingbuss och på flygplatsen vid hemfärden?

– Nej

– Karin berättar att hon dagen före loppet var med och joggade den internationella vänskapsjoggen 4 km, där mäster Szalkai himself visade sig med en svensk flagga. Var det något för dig?

– Nja, men en medföljande familjs behov måste ju naturligtvis komma i första hand utom just på själva maratondagen. I stället tog vi färjan till Staten Island och tittade ut över inloppet till New York med Liberty Island och Ellis Island. Den bästa utflykten i New York och alldeles gratis!

– Såg du före, under eller efter loppet något av din klubbkamrat Furuland, som sin ålder till trots rusade iväg på 2:57, eller någon annan svensk som du kände igen?

– Hade sällskap med Furuland på bussen. Han har sprungit NYCM förut och vi fick en del tips. Vi kom ifrån varandra vid de första bajamajorna (eller Rent-a-John som det stod på en del av dem). Sedan framlevdes timmarna fram till start i kyla och snålblåst. Kanske därför förkylningen slutligen fick övertaget.

– Publiken i New York påstås vara helt galen. Är den det?

– Nog är den lite ljudlig alltid!

– Berätta!

– De värsta vrålen möter när man svänger ner från Queensboro Bridge och kommer in på första avenyn. Då tror man att man är ensam och i ledning. Minst. Kan de verkligen stå där i fyra timmar och skrika som galningar?? Mycket musik. Framför allt på Brooklynsidan men också i Harlem. Däremot var det ganska tyst och tomt en längre sträcka i Williamsburg där det mest bor ortodoxa judar. En del mammor, som var ute med sina stora barnskaror, stirrade nyfiket på oss framvällande otrogna. Deras män låtsade inte alls om vår närvaro, utan gick och småpratade i sina mobiltelefoner. Om Gud nu tycker det är syndigt att springa maraton varför ska det vara tillåtet att prata i mobiltelefon? En grupp poliser ansträngde sig och hejade, annars var det lugnt och tyst, som under större delen av Stockholm marathon.

– Från London Marathon berättade du, att om man samlade ihop alla utklädda löpare, skulle det räcka till ett helt Stockholm Marathon. Var det likadant här? I London stötte du på ett helt sammankedjat förbrytargäng och en noshörning. Minns du någon skojig utstyrsel här? Loppet sammanföll ju nästan med Halloween?

– Samma tjomme med målat ansikte och stringkalsonger som man brukar hamna bakom i Stockholm. Ytterst irriterande!

– Oj då! Är det sant?

– Nej!

startnummer-x-1– Själv hade du enligt uppgift en gul tröja med tre kronor och texten ”Sverige” på? Men vikingahjälmen lämnade du hemma?

– Ingen vikingahjälm (se bild).

– Hände något annat skojigt före, under eller efter loppet?

– Nej

– Den ovan nämnda Karin påstås ha skickat ett SMS hem till Sverige, där hon kort och gott beskriver loppet som ”runner’s high i 42195 meter”. Kände du av något som kan kallas löparrus och i så fall i ungefär hur många meter?

– Detta fenomen är okänt för oss men det brukar ju nästan alltid kännas bra att springa utom mot slutet. I Stockholm kändes det iochförsig inte bra redan efter 23 km. I New York kunde man ju springa och titta och insupa atmosfären av den stora staden och skulle gärna gjort en ultramara.

– Samma Karin skriver på sin blogg om hur tårarna strömmade nerför kinderna den sista kilometern. Även jumper fick blinka några gånger när han närmade sig Grönsta Gärde 2005. Grät du när du gick i mål?

– Nej, men en rörd spanjor snörvlade i sin mobil och det tog ett tag innan det framgick att han storgrät och det framgick aldrig varför. Det är väl alltid glädjande att ta sig i mål, att bryta däremot…..

– En av dina påhejare skickade ett SMS till Sverige med meddelande om att du gått mål på runt 3:30, och att de letade efter dig. Tydligen lyckades de få en skymt av dig vid målgången. Såg du dem där?  Stod de möjligen någon annanstans efter banan också?

– De syntes vid 24 mile, strax nedom Metropolitan museum. I målfållan var det trångt och där fanns enbart VIP-läktare med betalande publik. Startnummer-släktingarna fick söka sig till återträffpunkten som låg bredvid naturhistoriska museet.

– Karin, som nu bara var en dryg minut före dig, sprang ju på 3:20 i Berlin. Vad hade du kunnat göra där tror du?

– Förhoppningsvis kunnat komma i mål!

– Du kanske springer där nästa år?

– Nja, men Lidingöloppet? Lidingöloppet! Det går inte att kombinera.

– Jag antar att du är medveten om, att du nu klarade kvalgränsen till Boston Marathon med 18 sekunder?

– Men i dessa dyrtider kan man ju inte bara flaxa över Atlanten bara så där.

– Förstår du vart jag vill komma?

– Till Boston? Det kanske skulle vara trevligt, men den 20 april 2009?

– Vad är det som är så speciellt med det datumet?

– (Svar saknas).

– London, New York, Berlin, Boston. Återstår bara Chicago. Vi här känner ingen som har en Big Five på sin meritlista. Hur skulle det kännas att vara den förste?

– Men det kanske blir en första före den förste?

– Du menar den Karin som hela tiden nämns här i frågorna?

– Kanske det.

– En del bloggare som nyss gått i mål på Åland, verkar redan lida av svårartad maratonabstinens. Värst verkar det vara för Masse, som tycks beredd att pulsa i snö bara han får sin månatliga dos av 42195-meterslopp. Hur är det med dig? När blir nästa maratonlopp?

– Startnummer X är nog ingen maratonlöpare utan en halvmesyr (dvs en halvmaralöpare) eller högst en lidingöloppare. Så djävla roligt att springa maraton är det ju inte.

– Och nästa lopp över huvud taget? Snömilen? Bore Cup?

– Bore Cup låter trevligt! Snömilen blir för snart. Man ska ju vila samma antal dagar som miles man har tävlat. Allså inget lopp för 29/11.

– Du har delvis redan svarat på frågan, men gjorde du något annat i Amerika än bara sprang?

– Visst, tvärtom gjordes ganska lite som var löprelaterat förutom en kortare sväng i parken med sonen. Inga vänskapslopp eller fyrverkerier eller inköp av souvenirer. Kön till att köpa finishertröja var ju löjligt lång! Det blev en fika vid HC Andersen-statyn i stället. Högsta huset besöktes. Och broadways Mamma Mia. Halloweenkarnevalen i Greenwich Village var också spännande.

– Märkte du av det val som stundade?

– Visst.

– Du är 47 år, precis som Barack Obama. George Bush den yngre sägs jogga en del och påstås då kunna springa en amerikansk mil på sju minuter. Det klarar riksbankschefen Stefan Ingves också. Vem tror du skulle vinna om du, Obama, Bush, Ingves och den svenske rymdskruvmejselhållaren Fuglesang sprang i kapp?

– Norske rymdskruvmejseltapparen Fuglersang har vi tävlat mot tidigare och förlorat. Han skulle vinna. USAs presidenter kommer man ju heller inte nära, det ser säkerhetsvakterna nog till. Ingves är säkert en överdängare att löpa, så Startnumret kan nog tänka sig att få komma sist men det är helt OK:

– Vad har egentligen New York som inte Stockholm har mycket bättre?

– Allt är mycket bättre i New York, husen, hamnen, havet, floden, taxibilarna, Snickerserna. Dessutom finns en gata uppkallad efter Startnummer Xs släkting, Malcolm X.

– Det pratas mycket om New York Marathon och hur fantastiskt det loppet är. Inte är det väl så märkvärdigt?

– Jo! Inget går upp mot detta! Efter denna upplevelse kan det bara bli blaha blaha av resten (utom möjligen Bore cup)

– Jumper brukar hävda att man lika gärna kan kräkas hemma i toaletten som i Central Park. Tycker du att han är tramsig eller tycker du att han är cool?

– Det är nog mer komfortabelt att kräkas hemma. Kräks man i Central Park blir man väl dessutom åtalad!

– Du svarade inte på frågan. Är jumper tramsig eller cool med sin ständigt upprepade, om än ibland varierade, kräkdevis?

– Cool.

– Tror du att jumper någonsin kommer att fullborda ett maratonlopp på tävling igen.

– Ja, han kan ju springa nästan 4 mil som ett vanligt träningslopp.

– Han fick ju ingen medalj med sig hem efter sitt fullbordade Stockholm Marathon 2006. Han lär ha fått hålla i din fina medalj från New York och tyckt att den känts tung. Kan han få den?

– Tyvärr är det så att medaljen förintar den som bär den utan att ha sprungit NYCM. Vill Jumper riskera detta? Dessutom är ju varje medalj personlig, med namn och sluttid för evigt inristade i den gedigna metallen.

– Eftersom jumper enligt egen utsago även hängde din medalj om sin hals, är det ju i så fall, som han uttrycker sig, ”ändå kört” för honom. De ingraverade bokstäverna är dessutom lätta att slipa bort. Jumper säger följaktligen  ”Ja tack!!” Vad säger startnumret?

– Det förslår att Jumper själv springer NYCM, t.ex. nästa år, då loppet fyller 40 år. Då kan Jumper få en egen medalj. Startnumret vill inte verka materialistiskt, men det har blivit ganska förtjust i Grete Weitz-bilden.

– Är det något mer du vill berätta från den stora staden i det stora landet i väster?

robban2– Man har ju hört en del om de farliga busarna. Alltså kom vi med fickorna fulladdade av Snickers, som man ju, enligt vad vi hört, ska bjuda buset på. Inga busar och ingen Robert de Niro träffades på teatern heller som man ska. (För någon begriplighet kring detta svar hänvisas till sidan ”Läsare” överst på snitsarens blogg, där de båda åsyftade historierna återges i korthet (butl. anm.))

– Så du träffade inte Robban denna gång heller. Vem var det då som tog den här fina bilden på honom?

– Jag fick den från en barndomskamrat som är New York-kännare och vän till de Niro ( och därtill troligen den som både upplevt och berättat de två historier där Robert de Niro och en snickers figurerar, dock inte samtidigt  (butl. anm.))

– Har du några tankar i övrigt?

– Nej?

– Och hur känns kroppen så här efteråt?

– Fan så förkyld!

– Tack för att du tog dig tid och lycka till i framtiden!

– Tack, tack! Nöjet var helt på vår sida!

– Vad vet du om det?

Lidingöloppet öppet spår

Inte många känner till, att en vecka före det riktiga Lidingöloppet arrangeras något som kallas ”Lidingöloppet öppet spår”. Den tre mil långa banan är helt densamma, men deltagarna startar var för sig, när de vill och mäter sin tid själva. Var och en har förmånen av egen mat och dryck samt slipper skrällig musik och tjattrande publik. Någon medalj att hålla reda på behöver de inte heller bekymra sig om. Hur detta förstklassiga arrangemang, som förutom underbart höstväder och hänförande natur även erbjuder ett uppfriskande skönt bad, kan vara gratis, är obegripligt.

Detta år deltog helt överraskande jumper, contributor i denna blogg och flitig kommentator i löparbloggosfären. Kanske kan hans korta berättelse om det unika loppet locka fler till start nästa år:

”Efter en mugg kaffe och en bulle vid pressbyrån i Ropsten tar du buss 201 mot Kottla och kliver av vid Hantverkshuset. En kort promenad leder till Koltorps gärde, där några knäböjningar väntar innan du sätter igång klockan vid 30 km-skylten på trädet nere i första svängen och lufsar iväg. Solen skiner och svetten rinner innanför träningsoverallen. Som vanligt är du alldeles för varmt klädd. Du håller ett behagligt tempo, men det är ändå tillrådligt att gå i de flesta längre uppförsbackar och i de brantaste nerförsbackarna. I mörka skogens otäcka bergodalbana efter 16,5 km bör du gå minst tre kilometer i sträck för att skona knän, vrister, hjärta och lungor. Under långpromenaden äter du kexchoklad och dricker vatten, som med fördel förvaras i flaskor med texten ”Lidingöloppet” och ”Stockholm Marathon”. Strängt taget kan du vänta med att börja springa ända till efter den fruktade Grönstabacken. Efter avverkade 23,6 km bör du dock se till att vara ordentligt svettig, ty där når du lätt en utmärkt badbrygga med stege bara 50 meter från spåret och på höstkanten går det bra att hoppa i naken. I brist på handduk torkar du dig på din svettiga undertröja, som du därefter hänger på tork i vätskebältet, som helst bör vara av en äldre modell. Efter badet kan det vara lämpligt att åter förtära något, till exempel en dubbel hård ostsmörgås. De sista 6 kilometerna tillbringar du huvudsakligen gående med bar överkropp, eftersom du fortfarande är varm. Träningsoverallsjackan håller du i handen och när orken och löplusten faller på, springer du en stump. Den sista kilometern kan du gärna pinna på lite extra för att komma in på en sluttid under fyra timmar. Ingen kommer ihåg sekunder och minuter, medan timmarna etsar sig fast i minnet för evigt. Väl i mål unnar du dig en banan och en stunds vila i gröngräset innan du promenerar ner till en väntande buss vid idrottsplatsen. Du har nu avverkat ”Lidingöloppet öppet spår” på ”tre timmar nånting” och du kan känna dig belåten med din dag, när du slutligen sitter på tunnelbanan från Ropsten och gnager på ditt äpple och dricker din mjölk”.

Enligt resultatlistan blev jumpers sluttid 3:58:18, vari inkluderas ett bad om 10 minuter. Han gick sammanlagt drygt en mil och kilometertiderna blev som nedan. Siffrorna inom parentes anger gångsträcka uttryckt i kilometer. Det kan noteras att 15 km passerades på 1:38:38, endast någon minut långsammare än under fjolårets Lidingölopp i regn och virussjukdom. Sluttiden blev naturligtvis vida sämre, men i gengäld fick han denna gång behålla sitt maginnehåll hela kvällen.

Jumper låter slutligen meddela att banan nu är i absolut bästa skick, varför alla, som springer det ordinarie Lidingöloppet på lördag, har en fin tävling att se fram emot, om uppehållsvädret fortsätter. Han önskar alla varmt lycka till.

                                                                     ¤

                                                                     ¤

Kiolometertider:

  6:20
6:18  (0,1)
6:38  (0,1)
6:08
7:12  (0,3)
6:40  (0,1)
7:37  (0,3)
5:57
5:56
6:35  (0,1)
7:26  (0,3)
7:05  (0,2)
5:51
6:27  (0,2)
6:28  (0,1)
6:52  (0,2)
7:32  (0,3)
10:25  (1,0)
10:15  (1,0)
10:40  (1,0)
8:40  (0,7)
8:26  (0,6)
6:47  (0,2)
18:05  (0,4 + bad 10 min)
11:03  (1,0)
8:22  (0,5)
7:51  (0,4)
10:01  (0,9)
8:55  (0,7)
5:46

3:58:18  (gång 10,7 km samt bad 10 minuter)

5 km – 32:36
10 km – 32:45 – 1:05:21
15 km – 33:17 – 1:38:38
20 km – 45:44 – 2:24:22
25 km – 53:01 – 3:17:23
30 km – 40:55 – 3:58:18

Stockholmshalvan

Igår eftermiddag sprangs Stockholm Halvmarathon, eller ”Stockholmshalvan”, som allas vår jumper vill att loppet ska kallas. Regnet strilade ner före start och löparna kurade in i det sista under de få tak som bjöds i Kungsträdgården. Lagom till starten övergick dock regnet i ett mycket lätt duggande eller upphörde helt, varför förutsättningarna för löpning bör ha varit de bästa. De som sprang hade nog en angenämare dag än funktionärerna och åskådarna.

Av de deltagande löpare som stundom gästar snitsarens blogg vill vi först nämna Startnummer X. Enligt resultatlistan kapade han ytterligare fem minuter på fjolårets, som vi då tyckte, fantastiska tid och gick preliminärt i mål på 1:30:44. Hela hushållet här sitter med ansikten som fiollådor och undrar hur det kan ha gått till. Om Startnummer X har en trovärdig förklaring, vore vi tacksamma om han delgav oss den i en kommentar nedan.

Strax där bakom gjorde Karin (1:33:41), Nix (1:34:27) och Johan (1:34:56) synnerligen utmärkta lopp. Karins tid var glädjande men ingen överraskning för den som följt hennes träning och det jämna tempot lovar gott inför höstens två stora lopp. I den spännande gissningstävling kring uppskattad egen sluttid, som traditionellt utlysts på bloggen “42195″, lyckades Johan nästan pricka den tid han förutspått och kan troligen se fram emot en välförtjänt inskription i den vandrande brödrosten. Nix, av folkhumorn kallad ”baissemannen”, sprang däremot flera minuter fortare än han förvarnat. Att detta är samme Nix, som för bara två år sen fick stryk på S:t Eriksloppet av jumper, är omöjligt att tro. Om den lovande Essingelöparen får vara hel och frisk, kan hans nystartade karriär som veteranlöpare bli en källa till stor glädje. Det är för övrigt intressant att notera att både Nix och Johan öppnade i samma tempo som Startnummer X, medan Karin var något försiktigare.

Den snabbe Ärlalöparen Berglund sprang in på förnämliga 1:38:24. Att han tippat några minuter bättre tid, vittnar om framåtanda och hans mellantider tyder på att han har mer att ge. Han var den i sällskapet, som avslutade allra snabbast med en sista kilometer i 4:15-tempo.

Den emotsedda kampen mellan Mia och Masse, vanns av den förra på den nya personliga rekordtiden 1:47:50. Den stiligt löpande Linnéaflickan går från klarhet till klarhet och en vitsig Masse torde undra om hennes, för en trög butler obegripliga, smeknamn ”Fasan” inte i själva verket ska betonas på första stavelsen. Ännu vid 12 kilometer ledde Masse, men redan tre kilometer senare var han ett par minuter efter. Han öppnade i en fart för 1:40, vilket tydligen var att spänna bågen för hårt. Denna gång brast strängen, men Masse har för vana att alltid komma tillbaka. Hans sluttid 1:51:46 var långt sämre än tippat, medan Mias prognos nära nog räckte till brödrostvinst. Sämsta resultatgissare i hela tävlingen var utan konkurrens Helena, som sprängde tvåtimmarsvallen i ett jämnt och fint lopp. Hennes 1:59:52 var kanske dagens prestation.

Fredrika, för säkerhets skull uppvärmd med ett pass Army Fitness dagen innan, och med blicken riktad framåt mot Sörmland Ultra Marathon, sprang loppet på 2:09:35. Hon startade långsamt, men gjorde som vanligt en negativ split och avslutade med en pigg sista kilometer i 5:30-tempo. När får vi se Ultraschmultra göra en allvarlig satsning ner mot eller under två timmar på denna för henne korta distans?

Jumper slutligen, som försiktigtvis avstod från att springa, försökte efter sin förmåga heja på de övriga. Då varje stort lopp kräver en intervju, och ingen av de duktiga löparna är tillgänglig, vänder sig en tjatig butler ännu en gång till jumper och ställer den obligatoriska frågan:

– Hur känns det?

– Jag är stel i ryggen och trött i ögonen men i övrigt vid gott mod.

– Var det så ansträngande igår?

– Att springa hade varit bekvämare.

– Det var inget publikvänligt väder direkt?

– Jag hade sandaler på fötterna och då hjälper inte paraply i längden. När jag kom hem kunde jag nästan vrida ur strumporna.

– Hur tycker du att du skötte ditt uppdrag som påhejare annars?

– Inget vidare.

– Hur så?

– Jag hade inte mer än åtta löpare att hålla reda på, men lyckades missa hälften. De sprang för fort för att min tröga hjärna skulle registrera dem, vilket å andra sidan tyder på att de klarade sig bra utan min hjälp.

– Vilka tänker du på.

– Karin och Nix såg jag inte röken av trots att jag spanade efter Linnéalinnen så ögona blödde. Jag trodde att åtminstone Nix hade brutit. Jag hade missat storväxte Johan också om han inte vid båda passeringarna påpassligt ropat mitt korta förnamn. Det är tur att någon är vaken, när jumper sover.

– Startnummer X då? Honom är du ju van att heja på?

– Jag såg honom varken före eller under loppet. Normalt brukar han i alla fall känna igen mig och väcka mig ur min slummer, men nu hade han väl inte tid med några extravaganser. Den tid är förbi, när han brydde sig om att vinka till sin fattige släkting från landet. Jag får titta på Photomotionbilderna för att se hur han såg ut i sin nya fina kostym. Däremot igenkände jag hans klubbkamrat Furuland ett flertal gånger. Man får ta vad man får.

– Men någon mer kände du väl igen.

– En lång äldre herre vid namn Porserud, som brukar vara en halvminut före eller efter mig i de flesta lopp. Nu gick han i mål på 1:53:27, vilket ger en fingervisning om hur jag skulle ha sprungit om jag varit i form.

– Jag menar någon bloggbekant?

– Masse och Mia såg mig, och jag dem, på långt håll. De hade ju sett min röda jacka innan och visste var jag skulle stå. Fast det hade ju å andra sidan Karin och Nix också.

– Hur avlöpte ert möte?

– Flaxanden och oartikulerade rop från min sida besvarades med vinkanden och leenden. Möjligen var ordningsföljden och orsakssambandet det omvända. Andra gången fick jag ropa för att påkalla deras uppmärksamhet. Då var de betydligt mer sammanbitna.

– Hade du inte tänkt ut någon hejaramsa?

– Sassa brassa mandelMasse!!

– Nu skojar du?

– Om sådana saker skojar man inte.

– Men den ramsan ropade du väl inte?

– Hejaramsor gör sig bäst i kör och de få som stod bredvid i regnet var måttligt intresserade av att heja på Masse.

– Frågade du???

– Ha ha ha ha ha !

– Berglund då? Såg du honom?

– Ja, jag lyckades pricka in ett rungande ”Kör hårt, Berglund” när han gled förbi i sin blåa tröja. Andra gången blev det bara ”Bra Berglund”.

– Och det hörde han?

– Han signalerade med höjd hand att han uppfattat. När jag kom hem hade han också, som du kanske sett, tackat för påhejningen på denna blogg. En rask och artig pojke!

– Du har nämnt Mia och Masse. Kände du igen någon mer i Linnéas snygga tröja. Enligt uppgift skulle du ropa ”Söders hjältar” åt dem. Hur blev det egentligen med det?

– Jag tyckte att det vimlade av linnéaner i loppet, men några rop blev det inte. Det skulle ju låta fånigt ur munnen på en lantis från norr. Vid tre tillfällen tyckte jag mig skymta Helena, som jag kände igen från hennes blogg, men när jag skulle ropa namnet fick jag tunghäfta. Hon vet väl för övrigt inte vem jag är?

– Har du inte glömt någon?

– Några Vallentunalöpare som jag inte heller ropade åt.

– Ingen annan?

– Det tror jag inte.

– Säkert?

– Ah! Fredrika Ultraschmultra!

– Henne hejade du väl på?

– Naturligtvis, men jag fick vänta länge vid den första passagen innan hon äntligen dök upp och värmde mig med ett leende i duggregnet. Vid den andra passeringen kom hon desto snabbare. Jag hade fullt sjå att hinna gena till Kungsträdgården för att se henne gå i mål. Hon såg ut som om hon bara varit ute på en lätt joggingtur, vilket hon kanske också varit.

– Träffade du några bloggbekanta före eller efter loppet.

– Masse, Nix, Karin och Mia före loppet. Efteråt mötte jag Fredrika och Gunnar.

– Vem är Gunnar?

– Fredrikas man. De gick runt och letade efter andra Linnéalöpare, men hittade bara bloggsignaturen ”Löparfantasten”, som presenterades för mig. Det blir många namn och ansikten att hålla reda på.

– Du träffade många linnéaner denna dag. Tyckte du att de var trevliga?

– De flesta människor är trevliga. Fråga i stället vad de tyckte om mig?

– Vad tyckte de om dig?

– De höll god min. Människor är vänliga.

– Linnéa tycks vara löparklubben på modet. Ska du inte gå med?

– Ensamma vargar jagar bäst.

– Du menar: ”Varför kräkas i Linnéa när det finns toalett i Vallentuna”?

– Ungefär så.

– Så det blir Kometen även i fortsättningen?

– Man vet vad man har.

– Samme gamle jumper?

– Same old bastard.

– Låter tryggt?

– Tack !

Utan titel

Jag har blivit lovad en intervju med jumper efter dennes maratonlopp, men då han inte dykt upp på avtalad tid och plats, tvingas jag åter knacka på dörren till hans bostad. Mässingsskylten med namnet ”Snitsaren” glänser i solen, men den inristade, spretiga texten därovanför, ”JUMPER MARATONLÖPARE”, känner jag inte längre igen. Medan namnet står kvar ograverat, har någon med ett antal aggressiva knivhugg i träet sökt utplåna den stolta titeln.

Efter en lång väntan, under vilken jag hinner tänka många dystra tankar, öppnas dörren av en välkammad och propert klädd äldre man. ”Herrn är väntad”, säger han med en röst så svag, att jag blott med tvekan igenkänner den som butlerns Han struttar före in i lägenheten men vänder sig hela tiden otåligt om, likt ett barn som önskar visa något. ”Den här vägen herrn”, upprepar han, som om det fanns någon annan att välja.

Den kammare, som vid mitt förra besök fyllde mig med sådan fasa och vämjelse, andas nu frid och hemtrevnad. Golvet är städat och alla papper och klädesplagg ligger ordnade i prydliga högar. Det öppna fönstret, som nu inramas av ljusa, blommönstrade gardiner, släpper inte bara in den ymniga morgonsolen utan också frisk försommarluft. När jag prisar metamorfosen, skruvar butlern på sig och svarar: ”Man gör så gott man kan”.

När jag ser mig om upptäcker jag intill väggen en lång mager man klädd i randig pyjamas. På fötterna har han gråa raggsockor, som rullats ned så att de liknar stora tofflor. Han sitter djupt böjd över den gamla datorn men tycks varken skriva något eller titta på bildskärmen. Genom ideliga förflyttningar av huvudet i sidled låter han blicken vandra från tangent till tangent. Då och då brummar han så som som gamla människor gör vid åsynen av något igenkänt och kärt. ”Det är snitsaren”, förklarar butlern, ”Han får inte störas”. Då jag frågar efter den vackra sköterskan, får jag veta att hon och Tildo ”tränar pilates” på ett närbeläget gym och inte väntas hem förrän tidigast vid middagstid. Som för att förekomma min nästa fråga och påskynda mitt egentliga ärende, gör betjänten en försiktig gest mot sängen och säger med sänkt röst: ”Herrn ser”.

Där jag som i en otäck dröm en gång tidigare sett snitsarens eländiga förfall, ligger nu jumper. Han är ännu klädd i sin röda maratontröja med nummerlappen och de bekanta siffrorna 7732 väl synliga på bröstet. De annars så spänstiga lemmarna ligger slappa mot lakanet och de tomma ögonen stirrar hjälplöst ut i fjärran. När jag hälsar och frågar hur han mår, rör han inte en min. Butlern för mig sakta avsides och berättar tyst och med tårar i ögonen följande historia:

”Jumper hade startat sitt maratonlopp med viss tillförsikt och han hade inte haft några problem att genast hitta ett vägvinnande tempo. Skadan i hälsenan kändes men hindrade inte löpningen. Såväl före som under loppet hade han försökt dricka enligt konstens regler, men efter tio kilometer smakade energidrycken inte längre och han fick tvinga sig att svälja några klunkar vatten vid varje vätskekontroll. Löpningen kändes seg och han insåg att fortsättningen skulle bli jobbig, varför han snart beslöt att bara springa halva sträckan för att sedan möjligen fortsätta gående. Efter att ha passerat halvmaratonskylten på 2:06:29, fortsatte han i samma fart till backen på Greve von Essens väg där hans två påhejerskor väntade. De påstod senare att han då ännu sett pigg och glad ut. Han meddelade dem sin definitiva avsikt att gå resten av loppet. Han ansåg sig vara tillräckligt trött och bedömde det därtill klokt att låta hälsenan vila. Med en gånghastighet snabbare än 11 minuter per kilometer skulle han ändå hinna i mål med god marginal före klockan åtta. Den trevliga återhämtningspromenad med ”smarrigt” energigodis, som han bespetsat sig på, uteblev dock. Han mådde allt sämre och gick bara och längtade efter kall nyponsoppa med filmjölk, vilket naturligtvis inte bjöds. Vid nordiska museet gav han till slut upp och lade sig på en gräsmatta och betraktade trädkronorna. När det kom en spårvagn mot Skansen hoppade han på för att så småningom följa med tillbaka till Nybroplan, en plan som han med facit i hand borde ha fullföljt, men i folkträngseln började han snart må så illa att han till slut fann bäst att kliva av. Han klättrade upp i en gräsbevuxen slänt och försökte enligt beprövat recept tömma magen, som dock visade sig redan vara tom. Långsamt släpade han sig sedan över Djurgårdsbron och efter en paus liggande på en bänk i Narvavägens allé nådde han äntligen tunnelbanan vid Karlaplan för vidare färd till Stadion. Han bör ha sett mycket eländig ut där han satt och skakade på perronger och i tunnelbanevagnar. Väl tillbaka på Östermalms idrottsplats uppsökte han ånyo det skogsbryn, där han för många timmar sen tömt sin blåsa på väg till starten. Trots många försök att kasta upp kunde magen inte heller nu leverera något. Han tog sin klädpåse, satte på sig varmt och lade sig på en gräsplätt strax intill den plats där friidrottarnas ballongtält var rest på 1960-talet och där han en gång hoppade 197 cm och blev svensk akademisk inomhusmästare. ”Jag har i alla fall hoppat högre än er”, blängde han åt den ström av maratonlöpare som efter fullbordat lopp passerade med medaljer och självbelåtna leenden. När han så småningom orkade ta sig till Stadion bakvägen för att där vid Sofiavägen eventuellt återförenas med någon kvardröjande påhejerska, hörde han hur någon ropade hans artistnamn. Det var Fredrika Lykos Ulltraschmultra  som till synes pigg och glad sprang mot mål. Den som hade sådan maratondigestion, tänkte han och gav henne en lam applåd, innan han gick in och lade sig på Stadions läktare, där påhejerskan till slut fann och samlade ihop resterna av honom. Först efter klockan åtta, när han lyckats få i sig lite flytande och fast föda, kunde de bege sig hemåt. Då kämpade ännu de sista löparna mot mål”.

När butlern avslutat sin berättelse och snytit sig, ser han mig länge in i ögonen men säger inget. På min fråga, när jumper ska börja tala med oss igen, ruskar han bara på huvudet, men tillägger efter en stund, att om jag eller andra i den forne maratonlöparens tynande beundrarskara har ytterligare frågor, kan de alltid ställas i utrymmet för kommentarer här nedan. Han lovar att om inte jumper kan eller vill besvara dem, skall han själv göra sitt bästa som den tjänare han alltid försökt vara.

Stockholm Marathon 2008

Det 30:e Stockholm Marathon sprangs igår i 25-gradig värme. Det dracks, hälldes, skvättes och sprutades mycket vatten under dagen. Fler än tusen löpare påstås ha brutit loppet, däribland jumper, contributor i denna blogg. Eftersom han inte varit vidare kontaktbar sedan gårdagen, är det oklart varför han för andra året i rad tvingades kastade in sin dyblöta handduk, men det tycks dock inte i första hand ha handlat om den riksbekanta hälseneskadan. Av dem bland denna bloggs trevliga kommentatorer, som sprang loppet, lyckades ingen utom signaturen Karin nå sitt under normala förhållanden förväntade resultat. Efter ett imponerande jämnt lopp med kilometertider mellan 4:53 och 5:07, gick hon i mål på 3:30:35. Hon lyckades med något så fint som en negativ split och torde även göra anspråk på den exklusiva brödrost i vit plåt, som på annan blogg utlovats till bästa sluttidsgissare. Startnummer X, som gjorde jumper sällskap i brytarklubben, låg väl till för att med marginal underskrida sin förväntade tid efter att ha sprungit loppets första halva på anmärkningsvärda 1:41:36. Utan att vara direkt slutkörd tycks han sen, enligt egen uppgift, efter ytterligare två kilometer ha drabbats av den stora maratonledan och följt en impuls att helt sonika sluta springa. Maratonpsyket är i sanning outgrundligt. En del övriga vänner av denna blogg må vara missnöjda med sina prestationer, men enligt den fåordige jumper har de gjort en obegriplig prestation bara genom att idas ta sig runt de två varven. En enkel butler lyfter på hatten för alla som över huvud får för sig att springa maraton.

Äntligen!

”Äntligen stod Gert Fylking i predikstolen”, ”Äntligen fredag, sa Robinson Kruse”. Jag sitter och småvitsar för mig själv i mina funderingar kring ingressen till den intervju jag ska snart göra, när jumper äntligen kommer släntrande över Kungsträdgårdens asfalt. Han är helt klädd i grått och det silvergråa håret och skägget glänser i solen. Stegen är nonchalant spänstiga och några tecken på den hälseneskada, som gjort hans start i Stockholm Marathon osäker, kan jag inte spåra. Han ger mig ett fast handslag och slår sig ner vid mitt bord i skuggan under almarna. Innan jag hinner öppna munnen säger han:

– Du vill veta hur det står till med min hälsena, förstår jag.

– Inte bara jag. Alla undrar?

– Som du såg, kan jag gå obehindrat och det är huvudsaken. Det lär ju bli en och annan kilometer med minst en fot i marken på lördag.

– Och hur går det att springa?

– I förrgår sprang jag sju och idag knappa sex kilometer på blandat underlag. Det gjorde inte direkt ont, så någon mil eller två ska jag nog kunna tassa. Sen får jag se. Det är ju ett par dar kvar att vifta på.

– Så du kommer till start i alla fall?

– Om jag inte blir sjuk. Jag är lite rosslig i rören, men det hör kanske till, när det drar ihop sig till långlopp. Jag har glömt bort hur det känns att starta hel och frisk.

– Man läser på löparbloggar om alla möjliga problem inför loppet. De, som inte är sjuka eller skadade, lider av löpabstinens och allmän rastlöshet. Startnummer X har liknat det hela vid en sekt som väntar på domedagen. Hur kan du vara så lugn när andra biter på naglarna?

– Den troligaste och minst glamorösa förklaringen är, att jag har lågt ställda förväntningar baserade på tidigare erfarenheter. Det brukar skita sig på ett eller annat sätt, så allt däröver är bonus. Jag har lärt mig, att det blir som det blir, oavsett vad jag hoppas eller fruktar. Inför mitt första maratonlopp tänkte jag ungefär ”Nu eller aldrig”. Idag är det mera ”Troligen aldrig, möjligen nån gång, i bästa fall på lördag”. Ungefär så.

– Hur var det när du var ung och tumlade om på kolstybben? Var du inte nervös inför viktiga tävlingar då?

– Jag minns inga ”viktiga” tävlingar. Man höll på från maj till oktober. Det hade kanske varit annorlunda om vi bara haft en tävling varje år med anmälan ett halvår i förväg. Tänk dig en  skock höjdhopparnördar som slaviskt följde Stickan Petterssons träningsprogram i sex månader för att klara två meter på den stora höjdhoppardagen den 31 maj. Klart dom skulle stressa upp sig och bli nervvrak.  Den som  missade årets enda  höjdhoppstävling, skulle nog bli en smula bedrövad.

– Driver du med de unga maratonlöparna?

– Tvärtom. De har min djupa sympati. Been there, done that, som det populärt brukar heta.

– Berätta?

– För två år sen var jag totalt fokuserad flera veckor  före Stockholm Marathon och hade svårt att sova sista nätterna. När loppet äntligen började, blev inget som jag tänkt. Jag hade behövt en andra, tredje och fjärde strategi. Sluttiden 4:40:01 såg jag som ett enda stort misslyckande i stället för det debutresultat, som det egentligen var.

– Hade du inte sprungit Lidingöloppet hösten innan?

– Då var jag kanske för dum och oerfaren för att bli övertaggad. Nu är jag för klok och erfaren.

– Hur är formen annars, bortsett från din skada?

– Bättre än i vintras, men sämre än förra våren. Jag har sprungit runt tusen kilometer sen nyår, vilket är mindre än jag tänkt. Skulle nog behövt några fler långpass. Hur den här hälsenevilan har påverkat formen vet jag inte heller. Efter ett par kilometer på lördag kan jag ge dig ett bättre svar.

– På löparforum skrev du att din målsättning var att ta dig runt  utan att överanstränga  hälsenan och utan att kräkas på kvällen. I löparbloggaren ”Masses” gissningstävling angav du din förväntade sluttid till 4:40:00. Vad tror du egentligen så här mellan fyra ögon?

– Qui vivra verra. Vad jag tror nu spelar ingen roll.

– Någon taktik inför loppet?

– Jag hänger med löparhjorden de första kilometerna. Det får ta den tid det tar. När leden glesnar gäller det att hitta ett eget idealtempo, vilket jag brukar ha lite svårt med, när omgivningen springer för lusigt. Tids nog blir man trött och då kan det vara bra att ha hunnit en bit och gärna på så kort tid som möjligt. Någon ytterligare taktik är inte lönt att förbereda. Efter tre mil är man inte längre samma löpare, som en gång stod på Lidingövägen. Med en trasig häl är det ännu vanskligare att lägga upp riktlinjer. Hur som helst lär det bli en mycket positiv split, om du vet vad det betyder.

– Jag har lärt mig, att det betyder tvärtemot vad det låter som?

– Duktig murvel!

– Ska du fortfarande springa i lättviktsskorna, trots hälskadan?

– Om 240 gram är lätt, vet jag inte. Skorna har ändå hälar att sätta i backen när tröttheten kommer. Det är sköna promenadskor och det är huvudsaken. Jag läste förresten på löparforum om en seriös kille som tänkte springa barfota. Han hade lubbat barfota hela våren.

– Tar du den röda tröjan som vanligt?

– Om det inte blir 30 grader varmt igen. Då blir det kanske något ljusare.

– Utrustning i övrigt?

– En liten vattenflaska att ha i början och en påse gelé. I år dricker jag nog den där äckeldrycken som bjuds och tar kanske lite godis och banan efter banan.

– Banan efter banan?  Ha ha ha, då blir du väl lös i magen? Du kanske bjuder publiken på en äkta enkvistare i pik med dubbel skruv? Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha?

– Du hörde mycket väl, hur jag uttalade orden!

– Har du nappat på de här idéerna med kolhydrattömning och kolhydrat-laddning?

– Nej, jag tömmer tarmen och stoppar mat i munnen ungefär som vanligt. Jag äter alltid mycket kolhydrater, men eftersom jag vilar, lagras kanske något överflöd i depåerna. Pasta de sista dagarna är dock en trevlig tradition som jag unnar mig. Någon gång borde man testa det officiella pastapartyt. Fast det kanske inte bjuds vegetarisk pastasås där.

– Får du något personligt publikstöd på lördag?

– Den ordinarie påhejerskan lär nog sitta på sin sten vid Kaknäs  efter fyra kilometer. Kanske  kan vi göra high five på  krönet av Greve von Essens väg också om jag orkar så långt.  Jag  beställer SMS-tjänst så hon vet vartåt mitt osäkra lopp barkar.

– Du kanske får en röd ros i år också?

– Who knows? Förra årets ros, som stått i vatten och utvecklat rötter, har jag förresten planterat över i en kruka nu. Den har börjat växa och få nya grenar. När jag hittar en lämplig plats ska jag sätta ut den i det fria. Med åren kanske det blir en meditationsplats för nervösa maratonlöpare.

– Har du ingen mer som hejar på dig, än den där arma kvinnan?

– Några andra är inte föranmälda. Startnummer X har kanske något påhejarfölje som jag kan snylta på. Övriga som känner igen mig får också gärna kasta ett glåpord om de vill. Röd tröja som sagt.

– Så den där X ska springa också. Ni kanske gör sällskap?

– Han startar i grupp C och jag i grupp E. Det blir inte ens sällskap till Lidingövägen. När jag är går mål, är han i redan hemma Uppsala.

– Är den här påhejerskan identisk med den sköterska jag träffade, när jag sökte dig i din bostad häromdan?

– Sköterskan sköter snitsaren och påhejerskan hejar på mig, eljest är de lika som bär.

– Hon var i alla händelser en förtjusande uppenbarelse, vilket man inte kan säga om de andra existenserna i den där gudsförgätna hålan. Jag förstår inte hur du kan bo där.

– Sådant bestämmer man inte själv.

– Vem bestämmer det då? Snitsaren? Eller kanske den där enfaldige betjänten?

– Storylineförfattaren bestämmer handlingen. Vi andra skriver bara manus och regisserar såpan.

– Och är skådespelare?

– Ja, fy fan, jag önskar att jag kunde bli utskriven, som det heter på fackspråk.

– Som Asgam?

– Lucky bastard!

– Jag hör att du fortfarande saknar din vän?

– Du säger det!

– Lycka till på lördag! Eller säger man ”slit av en hälsena!”?

– Går bra vilket som.

– Kan jag stänga av bandspelaren nu, eller har du något att tillägga?

– Jag har en fråga.

– Låt höra?

– Vad låg det egentligen i den där hatten?

Revanschmöte

Bland Asgams kvarlämnade skrifter hittade jag nedanståeende bloggpostutkast från förra veckan. Jag publicerar det utan Asgams tillstånd i ett försök att för en kort stund hålla kvar den glada stämning som rådde under hans tid som administrator:

                                                                              ¤

”Man ser ej skogen för bara träd”, lyder ett gammalt visdomsord, vars betydelse snitsaren legat och grubblat över denna morgon. Är dess budskap, att detaljerna skymmer helheten eller menas det omvända? Enligt snitsaren kunde man lika väl säga ”Man ser ej träden för bara skog”, ty alltför ofta har vi blicken allför långt i fjärran för att se vad som händer omkring oss. ”Ett holistiskt perspektiv är nog bra, men det är de små små detaljerna som gör’et”, hävdar snitsaren och kompletterar med ännu ett Ramelcitat:

”Ni som vandrar genom livet
mot ett ständigt fjärran mål,
stanna upp ett tag och grubbla:
Är det nån som sett min tvål?”

När signaturen jumper beskriver sitt lopp runt Kungsholmen den 10 maj, ger han bilden av en lång, tråkig transportsträcka mot målet med den ojämna kampen mot den egna klockan som enda fokus. Först efteråt har han anat det spännande drama som utspelat sig omkring honom. Familjestrider liknande den i ”Pappa Putte LK” torde vara legio i de flesta långlopp, men oftast ges bara de inblandade själva tillfälle att njuta av spänningen.

I ett tidigare blogginlägg, hämtat ur snitsarens brevsamling, har vi mött den maratonlöpande familjen Karjalainen och kunnat följa kampen i fjolårets Stockholm Marathon mellan bröderna Heimo och Keijo. Båda är anmälda till årets lopp och båda är, för att åter citera snitsarens tafatta försök att härma ungdomsjargong, ”taggade till tusen”. Keijo har revansch att kräva efter två förluster i rad och mycket talar för att han kommer att få den i år, ty medan Heimo, som de flesta, springer med fjolårets placering på bröstet, har den yngre brodern seedat upp sig mer än två tusen startnummer. Tydligen har han höjt sig ett par klasser och gjort något kanonlopp under det år som gått. Lillasyster Sirpa saknas tyvärr denna gång (”men vi har servering i vår aktersalong”). Till Heimo, Keijo och deras syskon säger vi ”Tervetuloa Tukholmaan!” och till övriga löpare och åskådare: ”Väl mött den 31 maj!”. (Till vilken kategori startnummer 7732 ska höra, vet han inte)

Kungsholmen runt runt

I lördags var det 25 grader varmt i Stockholm, varför de löpare, som sökt sig till Kungsholmen för att springa halvmaraton runt densamma, fick en svettig dag. Bland dem som fullföljde loppet hittar vi startnummer 343, här mer känd som jumper. Med den officiella tiden 1:55:49 kom han på 424:e plats i herrklassen eller runt tolfte plats bland de drygt tjugo löpare som var över 60 år. Jag (Asgam) frågar honom:

– Var det så svettigt som det påstås?

– Ja visst, men det är lika bra att vänja sig.

– Många verkar ha haft det lite tungt i värmen. Hur gick det för dig?

– Det gick väl som vanligt fast långsammare.

– Du hade fyra och en halv minut sämre tid än förra året?

– Det kändes som om jag sprang fort, men det gjorde jag tydligen inte. Jag fick ingen ordning på skyltarna de första kilometerna eftersom det pågick ett millopp samtidigt. Som vanligt lyckades jag trycka fel och stanna klockan också. Hittade till slut en 6-kilometersskylt där jag kunde sätta igång uret igen, men tiden dit hade jag ingen kläm på.

– Det var visst trångt i början?

– Det tog ungefär 20 sekunder fram till startlinjen och sen dröjde det ett tag innan leden glesnade. Jag hade pigga ben och blev lite rastlös. De första sex kilometerna måste ha tagit jämnt 33 mimuter efter skottet, så jag tappade nog mer än en minut i starten. Sen höll sig kilometrarna mellan 5:18 och 5:32 om man räknar bort drickastoppen. Normalt borde det gå fortare i lättviktsskor, men värmen drog tydligen ner farten.

– Blir det samma skor den 31 maj?

– Japp, Adistar Comp 4.

– Och det tror du att vaderna håller för?

– Inga problem idag i alla fall. Om du ser mitt tassande löpsteg, förstår du varför. Förresten finns det mjuka hälar på dom skorna också om det skulle behövas.

– Vad drack du under loppet?

– Bara vatten. Vid den första kontrollen hittade jag ingen mugg att greppa så jag sprang värdshus förbi. Hörde sen att de hade haft strul där. Sen blev det en mugg i munnen och en över huvudet vid varje langning utom den sista. Jag är lite dålig på att springa och dricka ur mugg så jag förlorar väl uppåt 15 sekunder varje gång. Totalt en minut alltså.

– Det låter som om du borde vara rätt nöjd med ditt lopp i alla fall?

– Varken nöjd eller direkt missnöjd. Jag har kollat upp några namn, som sprang loppet förra året. De flesta var mer än fem minter långsammare i år. Några, som kom före mig på premiärmilen, var bakom mig i nu, så jag gjorde nog ett skapligt lopp även om tiden inte blev mycket att minnas.

– Hade du någon påhejerska?

– Nej, den ordinarie var kvar i Malmö, vaifrån jag själv kom sent på fredagskvällen. Men vägvisarna från FK Studenterna hejade desto mer. I år hade de röda västar som omväxling. Trevlig klubb!

– Startnummer X sprang inte?

– Nej, han satt väl hemma och vilade sina rasben. Sådana här skitlopp ingår nog inte i hans planering inför Big Five.

– Du låter avundsjuk?

– Varför kräkas i Boston och Berlin när man har en bajamaja i Rålambshovsparken.

– Oj, en ny variant!

– Man får inte fastna i gamla hjulspår.

– Men inte kräktes du väl i lördags?

– Nej jag mådde prima. Lite trött och törstig som efter ett kort långpass. Jag hade gärna joggat ytterligare 4,4 kilometer i 6:18-tempo, som några enligt uppgift gjorde, men jag hade en stor påse att släpa på. Synd, det hade varit kul annars.

– Du träffade tydligen några av dina nya bloggarvänner?

– Om jag ignorerar din lite spydiga ton, är svaret ”ja”. Jag stod och spanade ut i fjärran, när blicken föll på två bekanta nunor en meter framför mig, den ena mustaschprydd och den andra, för att använda den förstas bevingade ord, ”slätrakad som en barnrumpa”.

– Hur länge hade de stått där?

– Tillräckligt länge för att inhösta varsin överraskningspoäng.

– Kan du beskriva dina känslor, när du fick se dem.

– Paff.

– Jag tror nog att du blev lite glad också?

– Du säger det!

– Blev de glada att se dig?

– Överlyckliga.

– Hur vet du att dom inte blev ledsna att se dig?

– I så fall får dom skylla sig själva när dom ställer en meter framför och blåstirrar rakt i mitt fejs.

– Dom kanske ville vara artiga?

– Men nu får du väl ge dig, gamjävel! Människor är inte så krångliga som du tror. Jag träffade för övrigt en hel drös bloggare och löpare denna förmiddag. Om du ska leka psykolog och reda ut alla våra ömsesidiga undertryckta känslor, blir vi aldrig klara med den här intervjun.

– Vilka andra ”bloggare och löpare”?

– K, C, M, D, F och J, fast inte alla på en gång.

– Oj så många! Vad pratade ni om?

– De pratade och jag lyssnade.

– Med gapande mun och tindrande ögon?

– Dom hade såna där moderna superklockor på armarna. Jag har aldrig sett såna där makapärer på nära håll förut. Min löparklocka har bara ett fönster, men dom här monstren hade fyra! Det du!

– Är du avundsjuk?

– Varför kräkas med en Garmin 405…

– Var det trevliga människor annars?

– Mindre tjatiga än du i alla fall!

– Jag läste på löparforum att en av dem igenkände ditt ansikte från bloggfotot. Hon skrev, att det liknade Turinsvepningen. Vad gillar du det? Den gubben ser ju inte direkt snarfager ut?

– Jag försöker ta jämförelsen som en komplimang. Det tycks för övrigt vara svårt att fastna på bild här på Kungsholmen. Trots hundratals bilder lyckades fotograferna missa mig förra året. Likadant i år. Linslusen Masse ser ju stilig ut snett underifrån, men jag måste väl segna ner död och lämna mitt avtryck på liksvepningen för att förevigas nästa år.

– Såg du några fler bekanta före eller efter loppet?

– Vid starten hälsade jag på två Vallentunaveteraner, av vilka den ene föreslog mig att träna med ”gubbskubbet” hemma. Även dom visade sig springa långsammare än vanligt, så det var nog rätt varmt.

– Inget sällskap under loppet?

– När skottet small försökte jag följa Masse, som deklarerat att han skulle ta det lugnt och springa mellan 1:50 och 1:55, men hans skalle försvann bort i trängseln. Han höll sitt löfte men det hade varit en lite väl ryckig rygg att följa. Hellre hästsvans än snagg om man ska ha ett riktmärke. Damer springer i regel med jämnare fart, men tyvärr brukar jag tappa bort dem vid varje vätskekontroll.

– Du tycks ändå ha disponerat dina krafter bra?

– Ja, på andra varvet sprang jag förbi många trötta yngre löpare, vilket alltid piggar upp. Ju mer jag hör om andras vedermödor under de två varven, desto mer mer inser jag att mitt lopp nog var rätt okej.

– Många har klagat på medaljen som ni fick?

– Jag tycker den är rörande och ganska söt. Den försöker inte vara något mer än den plåtbit den är. En del har gnällt på premiärmilsmedaljen också och tyckt att den var ful. Den hade ett skojigt motiv med startande löpare som trycker på sina löparklockor. Folk ska väl ha minst två lejon och en fläkt örn på sina medaljer för att bli nöjda?

– Huvudsaken är väl att du är nöjd, vilket du ju tycks vara. Du strålar inte av lycka men känns ändå harmonisk på något vis?

– Du säger det!

– Tror du att din goda form kommer att hålla i sig ytterligare 19 dagar?

– Hur så?

Lidingö

Varför tycker bloggande löpare så illa om Lidingö?  Frågan har förföljt mig, sedan jag läst ett par inlägg från några av de löpande bloggare, snitsaren har länkar till. Dessa stackare har inte haft mycket gott att säga om ”den läskiga ön” (som en av dem kallat den), men vari aversionen egentligen bottnat är oklart. Någon har fått regn i håret och lera på skorna, en annan har snubblat på en trottoarkant, men är det skäl nog att förtala en hel ö? Då jag vet att min vän jumper ofta och gärna sprungit där, ber jag honom om ett alternativt omdöme. Han ler sorgset och letar fram ett av sina gamla inlägg på Löparforum:

                ¤

 DT 13/9 2007

 
Lidingö 24 km

Ibland är det härligt att vara löpare!

Hade egentligen inte tänkt springa långpass förrän till helgen, men kunde bara inte motstå det fina höstvädret idag utan åkte helt fräckt till Lidingövallen och sprang Lidingöloppets sista 22 kilometer. Efter en medvetet extra lugn början i medvinden med 11:50 på de första två, blev tiderna för varje fem kilometer sedan:

29:45
31:10 (Mörka skogen)
31:10 (Grönstabacken och första Abborrbacken)
31:05 (Golfbanebacken)

Totalt 22 km på 2:15

Ambitionen var att springa hela vägen med jämn ansträngning och jag lyckades för det mesta hålla fyrtaktstempo*. Beslöt ge mörka skogen en ärlig chans och försökte där springa avslappnat både uppför och nerför. Upptäckte att jag varit orättvis mot detta banavsnitt. Det finns faktiskt två löpvänliga nerförsbackar, om än korta och båda givetvis slutande i branta stup. Grönstabacken efter 20 km, där man annars mest går och smaskar godis, gick ganska lätt att trippa uppför men första Abborrbacken (Den långa backen är ju egentligen två backar med 150 nästan plana meter emellan) var värre, liksom Golfbanebacken. Stegen blev korta som cigarrer och gränsen mellan löpning och gång svår att upprätthålla. Bra träning för vaderna var det nog i alla fall. Mellan backarna gick det förvånansvärt lätt och några gånger blev jag, om inte ”löparhög” så i alla fall, lite smålycklig. På Grönsta gärde hade de redan spänt upp banderollen ”Välkommen i mål”. Fortsatte dock i samma takt ner till Lidingövallen, där jag inte heller kunde låta bli att ta en extra kilometer i god fart på de röda banorna. Fick en tår i ögat och en liten klump i halsen: Här på denna idrottsplats för jämnt fyrtio år sen…

Avslutade med lite barfotajoggning på gräset och efter duschen åt jag en god matsäck på en bänk i solen. Utflykten får utan vidare fem löparskor av fem möjliga.

*) I brist på pulsklocka räknar jag steg per andetag. Fyrtakt innebär då in-in-in-in-ut-ut-ut-ut osv. Jag andas naturligtvis inte så regelbundet hela tiden utan bara när jag testar vad som känns naturligt.

Från jumper 13/09 kl 19:38

Sub

Den som följer vad som händer i löparvärlden på olika forum och bloggar, kan inte undgå att lägga märke till den lilla latinska prepositionen ”sub”. Den kan översättas med ”under” och brukar föregå en tänkt löptid, oftast jämnt delbar med fem i minuter räknad. Att springa ett lopp sub en viss tid, betyder alltså att underskrida denna. Jag (Asgam) har förundrats över detta magiska ord, utan vars hjälp ingen seriös löpning tycks möjlig. Jag frågar min vän jumper, i ungdomen hängiven friidrottare och på senare år motionslöpare med många medaljer från långlopp i sin priskartong:

– Brukar du använda ordet ”sub” ?

– Mycket sällan. Framför allt undviker jag verbet ”subba”.

– Varenda ambitiös löpare verkar hålla sig med någon temporär eller evig drömgräns, som de tränar mot. Hur är det för dig?

– När jag började springa så smått för nio år sen, verkade en mil på en timme lagom svårt att klara, men då handlade det ju mest om att orka springa så långt i ett sträck. Under 50 minuter sprang jag på bana första gången för snart tre år sen. Även om det var en medveten satsning i just det loppet, var det inget viktigt mål i sig. Visst skulle jag kunna tänka ”sub 4”  på maraton eller ”sub 3” på Lidingö,  men sådana ”subbar” förändrar ingenting.

– Inte?

– Man tränar inte bättre bara för att man får en drömtid på hjärnan. Den, som tror det, lurar sig själv. I bästa fall gör det ingen skillnad.

– I bästa fall?

– Tänk efter! För varje löpare finns det väl ett optimalt sätt att träna, som ger bästa resultat. Allt annat blir ju per definition sämre, eller i bästa fall lika bra. Det vill säga likadant. Ren logik! Att det ska va så svårt att fatta, som Peps sjunger.

– Falsk matematik?

– Falsk filosofi, skulle jag säga.

– Så, sådana där sub-mål har inget värde, menar du?

– Sub-mål kanske avgör vilka lopp man väljer och hur man disponerar dem. Vill man, som jag, lubba milen under 50 minuter, ser man till att hålla varje varv under 2 minuter. Mål och drömgränser är nog bra, men det får ju inte påverka träningen. Den ska bara vara så bra som möjligt.

– Håller inte alla med om det?

– Det verkar inte så.

– Du menar, att många löpare är dumma i huvet?

– Att säga så, vore mig fjärran.

– Men du är klokare än dom?

– Det var du som sa det, inte jag.

– Många följer Anders Szalkais maratonträningsprogram, som ju är inriktade mot just olika tidsmål.

– De preciserade tiderna är bara till för att folk ska hitta rätt program. Tror man att man ska kunna springa på 3:30, så väljer man det programmet för att få träning på någorlunda rätt nivå.  Eftersom de flesta saknar pulsmätare, måste han uttrycka sig så där trubbigt. Det är ju en ”halvtimme” mellan tiderna i programmen, så man får tänka lite själv, vilket kan vara nyttigt. Kan man inte mäta pulsen, ska man nog lära sig träna på känsla. That’s what I think.

– I sitt 3:30-program har ju Szalkai till och med skrivit in sluttiden 3:29:59 den 31 maj, det säger väl att programmet är tidsmålinriktat?

– Det säger att killen har lite humor. TSM-gänget startar säkert i grupp, så det blir lite trångt i mål.

– Du följer inte hans program?

– Jag springer normalt både längre och snabbare än hans 4-timmarsprogram, men den ”drömgränsen” kan jag ändå bara just ”drömma om”.

– Gör du det?

– Vad då?

– Drömmer om fyra timmar på maraton?

– Min enda ambition är att genomföra ett maratonlopp efter min förmåga, vilket jag ännu aldrig gjort. För två år sen trodde jag att jag skulle springa Stockholm Marathon på 4:15-4:20. När det sket sig, la jag av efter 32 km och tog mig i mål på 4:40. Rätt korkat tycker jag med facit i hand, 4:30 hade väl dugt bra. Där ser man vad tidsfixering kan ställa till.

– Nu blev du skadad och missade Vällingby Marathon, som du pratat om hela vintern?

– Jag snackar så mycket.

– Hur är det med benet nu?

– Ingen fara. Jag har sprungit två gånger sen Premiärmilen. Kändes lite i benet i torsdags men inte idag, trots dryga två mil. Hade nog kunnat kuta i Vällingby också.

– Så lite ledsen är du allt?

– Det är mest skönt att slippa springa. Fyra mil är långt.

– Blir det något nytt försök före Stockholm Marathon?

– Kanske Vallentuna om vädret är bra och jag har spring i benen.

– Lite som Ricky Bruch på Limhamnsfältet. Egna tävlingar i bra vind?

– Ja, varför kräkas i Vällingby, när man har en toalett hemma.

– Förr hette det ”Varför kräkas i London och New York”. Har din maratonvärld krympt?

– Globalt men inte mentalt. Det finns en inre värld, som man upptäcker med åren.

– När du var ung och tumlade om på kolstybben, hade du inga drömgränser då?

– Jag försökte bara bli så bra som möjligt. Tränade vidare, både i med- och motgång. Det var huvudsaken.

– Men ditt personliga rekord i höjd var ju bara tre futtiga centimeter från den verkliga drömgränsen i grenen. Att vara tvåmetershoppare var ju förr något av ett adelsmärke. Man var med i ”tvåmetersklubben”. Nog måste du ha tänkt så nån gång?

– Nej jag hade andra perspektiv. Dagdrömmar hör barndomen till. 1954, när Benke Nilsson härjade som värst och lärde alla småpojkar hoppa dyk, låg världsrekordet på 212. Två meter var fortfarande ett toppresultat för herrar och vid EM samma år blev man trea på 196. Drömhöjder för en åttaåring, men när jag så småningom nådde dit, var det inte mer än skaplig Stockholmsklass. Har aldrig sörjt dom där tre centimeterna. Jag har samma personliga rekord som författaren P O Enqvist, det väger tyngre.

– Han är ju känd för att, till skillnad från en del andra kändisar, aldrig framhålla sina idrottsresultat. Brukar du skryta om ditt hoppande?

– Ha ha!!

– Men du drömmer dig kanske tillbaka ibland?

– Idag är jag mer intresserad av mina gamla tider på löparbanan, som en vänlig kille på löparforum letat fram åt mig. Drygt 54 på 400 meter är helt obegripligt. Idag tar sträckan bortåt en och en halv minut. I en tiokamp sprang jag tydligen 1500 på 5:06,7. Gissar att jag sprang första varvet på typ 70 sekunder för att sen stappla i mål med mjölksyra i håret. Skitdåligt då, men ouppnåeligt idag. Det löpsteget och fem, sex mil i veckan hade varit coolt.

– Если бы молодость знала, если бы старость могла ?

– Precis!

– Har du något att säga till alla unga löpare, som kämpar med sina sub-mål idag.

– När ni är gamla och sitter i gungstolen kommer ni att ha glömt era drömda subbar, men minnas verkligheten bakom. Ni kommer att känna doften av svett och nyklippt gräs efter avslutad intervallträning på en sommardåsig idrottsplats. Ni kommer att höra de gamla kamraternas röster under ett TSM-långpass i snacktempo. Och om ni sluter era ögon, kanske ni ser er målgång på Stockholm Marathon 2008 och känner tårarna rinna efter kinderna. Sluttiden har ni sedan länge glömt.

– Där fick du till det?

– Rätt nöjd själv faktiskt.

– Tack för pratstunden.

– Bara roligt !

Efter Premiärmilen

Premiärmilen avgjordes idag i härligt vårväder. Många duktiga löpare sprang de två varven förbi Laduviken och Stora skuggan, däribland startnummer 5683, på denna blogg mer känd som jumper. Han såg närmast oberörd ut i mål, men tog sig åt högerbenet och ruskade lite på huvudet. Några timmar senare fick jag (Asgam) en kort pratstund med honom:

– Hur känns det, jumper?

– Inget vidare. Smalbenet ömmar här  (jumper pekar på utsidan).

– Hade du problem under loppet?

– Högerbenet började kännas lite knas redan efter ett par kilometer, men det gick att springa. Det är värre efteråt.

– Inget Vällingby på lördag?

– Knappast. Jag får vila, sen får vi se.

– På Löparforum hade du sagt att du skulle springa på 52:42. Nu blev det 52:01. Då är du väl nöjd?

– I kortbyxor och lätta skor borde jag nog kunna springa fortare. Det kändes lätt i början och första kilometern gick på strax över 5 minuter trots lite trängsel. Sen höll sig kilometertiderna mellan 5:10 och 5:19 utom den sista som jag spurtade på 4:55 och den näst sista som tydligen tog hela 5:25 i leran.

– Leran?

– Det hade regnat innan och grusvägarna runt Stora Skuggan var överraskande geggiga. Jag hade finskorna (Adistar Comp 4) på mig och måste ta det försiktigt för att inte lorta ner dem.

– Ja, annars hade dom väl blivit arga och ropat ”Perkele!”?

– Ha ha.

–  Bortsett från att du tydligen hade ont i benet, verkade du väldigt pigg i mål?

– Ja, jag har svårt att ta ut mig ordentligt. Högerbenet kanske höll nere farten också. Märkte att jag andades ganska lugnt under loppet, medan andra flåsade runt omkring. Borde kanske skaffa en sån där pulsmanick och kolla upp det där. Det kanske inte är motorn som är kass utan växellådan. Ja idag var det tydligen punktering på höger framhjul också.

– Såg du någon bekant under loppet?

– Inte en käft. En lång man född 47, som jag minns från Kungsholmen i fjol, sprang förbi mig och var nån minut före i mål. Annars var det nästan bara yngre löpare av båda könen runt omkring mig. Jag sprang om många, men blev också omsprungen. Vet inte vad nettot blev i det avseendet. Min första halva gick på 25:56 och den andra på 26:05 så jag höll farten skapligt.

– Hade du någon som hejade på dig under loppet?

– Ja, den ordinarie påhejerskan stod vid målet tillsammans med startnummer X och hans påhejerska. Hann precis se dem före målgång.

– Startnummer X hade alltså redan gått i mål före dig?

– Ja, ungefär 8 minuter tidigare. Ungefär som väntat.

– Är det fråga om samma startnummer X, som figurerar i snitsarens intervjuer?

– Same old chap.

– Hade han något att säga om loppet efteråt?

– Inte mycket. Dom skulle åt sitt håll och vi skulle hem.

– Springer inte påhejerskorna?

– Min springer, men aldrig på tävling.

– Tränar ni tillsammans, du och hon?

– Mycket sällan numera. Jag har en tendens att dra upp tempot. Ibland springer vi spåret samtidigt men åt olika håll. Rätt kul faktiskt.

– Såg du till dina blogg-bekanta Max och Nisse och allt vad dom heter?

– Nix och Masse, antar jag att du menar. Ja, asfaltsjokern och 42195 hälsade jag på när dom skulle starta i tävlingsklassen. Skymtade också barnmorskan Karin i startvimlet. Jag hejade på dem lite diskret när de sprang också. Alla tre hade gula TSM-tröjor, lätta att känna igen. Om studenterna är smurfar, vad blir dom då? Kycklingar? Jag stötte på bloggaren Berglund också under uppvärmningen, om han nu förstod, vad det var för ett troll som tittade på hans nummerlapp. Han verkade grymt fokuserad och sprang fort också.

– Tror du att dom där tre gulingarna var glada för att du hejade när de sprang?

– Knappast, men dom log artigt.

– Inget annat bekant ansikte?

– En äldre Vallentunalöpare i TSM-tröja. Tydligen populärt. Signaturen LN stod och delade ut reklam för Kungsholmen runt efter loppet och jag blev igenkänd av honom. En annan är ju klubbrekordhållare hos smurfarna som du kanske vet. Jag skymtade förstås A Lennart också. Han dyker alltid upp.

– Julin, känner du honom?

– Nej nej!

– Inget mer att berätta?

– När jag åkte till loppet med Roslagsbanan hade jag sällskap med unga AIK-fans. Dom var tidigt ute och skulle väl till något AIK-lokus och elda upp sig. Var det kan ligga nånstans, får du fråga Nix eller Berglund om. Dom är visst svart-gula.

– Vad höll du på för något lag, när du var ung?

– Hade faktiskt inget lag. Har inget nu heller. Jag är en sån där tönt som säger ”heja den som förlorar”. Ett par gånger, för typ femtio år sen, hakade jag på ett litet gäng som åkte in och hejade när Stocksund spelade ishockey på Stadions uterink. Minns att Loa Falkman var med en gång och förstörde mina kläder.

– Hur då??

– Han sa nåt roligt i tågkupén när jag hade munnen full av choklad. Jag kom att tänka på det i morse när jag såg AIK-killarna. Minnena kommer när man blir gammal.

– Inte är man gammal om man springer en mil på 52 minuter?

– Jag gillar dig Asgam.

– Tack för pratstunden?

– Any time.

Inför Premiärmilen

På söndag springs den så kallade Premiärmilen över 10 kilometer vid Laduviken och Stora Skuggan på Norra Djurgården. Ur det rekordstora startfältet väljer vi start nummer 5683 för en kort intervju:

– Får jag ställa några frågor?

– Skjut!

– Många läsare av denna blogg känner dig som ”jumper”, men vem är egentligen ”jumper”?

– ”En enkel kille från Vallentuna som försöker hitta i livets labyrint”.

– Allvarligt?

– Man är den man är. För övrigt är jag inte från Vallentuna. Jag har bara råkat bosätta mig i den här hålan. Växte upp i Stocksund.

– Oj då !!!?

– Vadå ”Oj då”? Det här var femtio år sen. Bara för att man bodde på den där halvön, levde man inte på gåslever och rysk kaviar, om du tror det.

– Utan på?

– Falukorv, ärtsoppa och strömming. Nyponsoppa eller ”lingon och mjölk” till efterrätt. Glass fick man högst en gång om året och då hade den oftast redan smält. Blev mera som vaniljsås.

– Oj då?

– Drömde man om ett mikroskop, fick man nöja mig med en liten lupp. Egen cykel var det inte tal om. Det fanns en damcykel att låna, men grabbarna med speewaystyren hade ju garvat på sig om jag kommit med den. Det gällde att hålla masken i alla väder.

– Sicket elände?

– Man fick vara glad om man hade träningsoverall på kroppen och någorlunda hela gymnastikskor. Riktiga spikskor fick jag inte förrän jag var femton. Innan dess satte jag två pappspikar under en plåtbit i hälen på en vanlig gympasko för att inte halka på kolstybben. Man fick ta vad man hade.

– Spikar av papp, det kunde väl inte hålla?

– Du har väl spikat takpapp nån gång? Såna spikar, pucko!

– Oddvar Moen hävdar att du är ett hopkok av snitsaren och löparen, som vi känner från denna blogg. Vem av dem är du mest?

– Man tänker inte så. Jumper är hundra procent jumper.

– Enligt termodynamikens andra huvudsats ökar entropin i varje slutet system. Vid fusionen mellan snitsaren och löparen frigjordes dessutom, enligt Oddvar Moen, ergiknippet Tildo. Rimligen borde du blivit en sämre löpare än den gamla löparen, sen du fick hans ben och snitsarens hjärna?

– Ja, jag springer nog tio sekunder långsammare per kilometer i år jämfört med förra året vid den här tiden. Det kan bero på åldern också. Förhoppningsvis ska lättviktsskorna kompensera.

– Adistar Comp 4, om vi minns rätt?

– Bulls eye!

– Om din och snitsarens identiska framfart på kolstybben i ungdomen har jag hört den senare berätta otaliga gånger, men när började du egentligen att springa långt, som idag?

– En yngre ingift släkting, vi kan kalla honom X, anmälde sig till Lidingöloppet för snart nio år sen. Då började jag lubba så smått i vanliga långbrallor och gympaskor. Bland annat sprang och gick jag på skoj en tremil i motionsspåret. Det tog 4 timmar och 45 minuter. Nästa försök gick på 4 timmar jämt och året efter gjorde jag 3:45. När jag var nere på 3:15 anmälde jag mig till det riktiga Lidingöloppet. Köpte träningsoverall och riktiga löparskor second hand. Asics Cumulus och Nike Pegasus.

– Sveriges mest omskrivna begagnade löparskor, om jag har förstått det rätt?

– Inte begagnade men second hand. Det är en viktig distinktion.

– Lidingö 2005 var alltså din debut?

– Om man inte räknar Vallentuna Maraton?

– Vallentuna?

– Jag skulle nog ha anmält mig redan till Stockholm Marathon 2005 om jag inte fått influensa i mars. Kom dock i skaplig form och sprang en egen mara på en noga uppmätt bana här hemma. Försökte till och med fejka en Flemminggata och en Västerbro. Första milen gick på 55 minuter, sen blev det långsammare med fler och längre promenader. Tror att jag gick tolv och en halv kilometer sammanlagt. Kom i mål på 4:49.  Spydde förstås efteråt,  men var ändå skapligt nöjd.

– Din bästa tid är väl, om vi minns rätt, inte mer än 9 minuter bättre?

– Ett dödsdömt pers om du frågar mig. Halvmara på 1:51 och helmara på 4:40. Doesn’t make sense.

– Men nu är det Premiärmilen på söndag?

– Usch ja!!

– Jag har läst lite löparbloggar. Varenda löpare verkar plötsligt tycka samma sak. Har det utbrutit nån massfobi mot Premiärmilen?

– Folk börjar väl ta sitt förnuft till fånga. Först tänker dom att en premiärmil på våren verkar najs, sen bangar dom när dom inser hur trötta dom kommer att bli.

– Jag såg på löparforum att du tippat din tid till 52:42. Är du inte bättre?

– När jag kollar mig i spegeln, tänker jag att dom här benen borde kunna springa riktigt snabbt, men skenet bedrar. Inuti är det inte samma muskelfibrer som förr.

– I Bore Cup sprang du ju milen på 51:30. Har du blivit ännu sämre nu?

– Då var jag helt slut efter fem kilometer och tog mig i mål på ren vilja.  Sådant avskräcker.

– Är det där skon klämmer?

– Ja, jag är helt klart skraj för att bli trött. En maxad mil är värre än en halvmara.

– Kan du inte bara ta det lugnt och njuta av en trevlig löptur i gott sällskap.

– Inte med nummerlapp på magen. Folk kan tro att jag inte kan springa fortare. Helst borde man dra iväg ensam i vårsolen och göra en Grobert, fast lite kortare förstås.

– Du menar han som springer tvärs över Götaland med benen på ryggen?

– Du har väl sett när han står före starten med vind i kalufs. Rätt cool bild. Lite Tomas Wassberg.

– Eller jumper i unga år?

– Äsch!

– Lycka till på söndag?

– Tack!

Sisu saunassa

Vi  har tidigare hört berättelsen om den löpande familjen Karjalainen och bröderna Heimos och Keijos kamp i maratonhettan. Inför loppet 2007 kunde snitsarens läsare också ta del av några tankar kring den finska sisun och det värmeälskande finska folket.  På köpet fick de lite idrottshistoria.

Inte mindre än 6270 finländare är anmälda till Stockholm Marathon, som därmed faktisk lär vara Finlands till deltagarantalet största maratonlopp. De skeppas över i extrainsatta jättefärjor, ger järnet i några timmar och tar sen samma båt hem igen. Den förväntade hettan på lördag torde inte bekymra dessa kämpar. I flera tusen år har de övat sin värmetålighet i så kallade ”saunat”, ett slags ångfyllda värmestugor, som får svetten att lacka. ”Nyt lakkaa satamasta”, ropar de glatt när temperaturen når 100 grader. Åt våra ”fisljumma bastubad” fnyser de och svenskar anser de i detta, liksom i andra sammanhang vara ”fjollor” eller något ännu grövre finskt. Finska maratonlöpare ropar ofta något, när de springer förbi trötta svenskar, men varken löparen (som löpare) eller snitsaren (som mångårig åskådare) har lyckats uppfatta vad. När man frågar dem, svarar de bara ”En ymmärrä”. Kanske vill de bara muntra upp oss på sitt lite kärva vis. Ordet ”knapsu” används i Vittula med omnejd om allt utom ishockey, bastubad, motorer och brännvin, men ett sådant svåruttalat ord kommer aldrig över en urfinnes läppar. I snitsarens ordbok står bara ett halvdussin finska ord på ”kn” (däribland ”knoppikysymys”, som betyder ”kuggfråga”, vilket kan vara bra att veta).

Vid olympiaden i Paris 1924 genomfördes ett terränglopp över 10650 meter i fruktansvärd värme. Värmeslagen bland deltagarna var många och det talades om skandal. Två löpare sprang dock till synes oberörda i mål, segraren Paavo Nurmi och hans landsman, tvåan Ville Ritola. Nurmi vann också 1500 meter och 5000 meter, medan Ritola i Nurmis frånvaro sprang hem 10000 meter. En tredje finländare, Albin Stenroos, vann maratonloppet med över fem minuter. Det lär för övrigt vara namnet Ritola som givit biffens och bananens tecknare, Jan-Erik Garland, idén till pseudonym. En fotbollskommentator, Ola Andersson, som ritar pilar i teve, lär också kallas Rit-Ola, men här torde alla samband med den gamle storlöparen sedan länge ha upphört. Om man frågar denne Ola, svarar han troligen att (Mattias) Ritola är en ishockeyspelare i Leksand, som värvats till Detroit Red Wings.

 w020070520819066862372.jpg

Nurmi vinner 5000 meter före Ritola

Snitsaren

Snitsarens opersonliga brev behandlade de flesta ämnen utom sådana som rörde honom själv, men i nedanstående återgivna samtal, sänt till läsarna våren 2007,  fick dessa trots allt veta mer om snitsarens liv än denne yppat annorstädes i sin korrespondens. Huruvida löpning är ett sanningsserum, törs jag (Asgam) inte ha någon åsikt om, men tanken är vacker.

                                                                                  ¤

Efter en längre joggingtur med sin vän, löparen, har snitsaren varit sängliggande i svår träningsvärk. Humöret har inte heller varit det bästa, varför det är med stor försiktighet och ett dåligt samvete den förre närmar sig den senares sjukläger för en pratsund:

– Hur känner du dig?

– “Rådbråkad” är ett gammalt bortglömt ord, som i sammanhanget pockar på användning.

– Är det så illa?

– Resterna, som ligger här, drar sig till minnes hur de vid midsommartid 1967 deltog i ett träningsläger i Järvsö samman med Stockholms Studenters IF, numera FK Studenterna, vars klubbrekord i höjdhopp på 197 cm dessa rester för övrigt ännu innehar. Klubben bestod då som nu nästan bara av löpare och tränaren Bo Aggeborn drillade dem hårt med intervallträning, som då var tidens melodi. En annan sådan var “Jag hade en gång en båt”, en från början karibisk folksång, som fått svensk text av Cornelis Vreeswijk och som sjungen av honom i duett med Ann-Louise Hansson låg på de musikaliska topplistorna. En morgon stämde en av de stackars löparna på lägret upp en egen passande textversion: “Jag hade en gång ett par ben, med vader och lår och knän, men det var för länge sen, så länge sen. Svara mig du! Var är dom nu? Jag bara frååågar: Var är dom nu?”. Som ensam höjhoppare i klubben kom man lindrigare undan och behövde aldrig sjunga sådana sånger.

– Aldrig?

– När man någon gång pliktskyldigast joggade ett par kilometer på träning så tyckte man att man varit duktig. På tävling blev det inte gärna längre än 400 meter. Någon av de kortaste sträckorna på Dagbladsstafetten kunde möjligen också tänkas om klubben bad snällt. I tiokamp ingick ju ett 1500-meterlopp, men att kämpa och ta ut sig som riktiga tiokampare med medaljvittring, blev det aldrig tal om. Att vraket, som ligger här, faktiskt en gång blev skolmästare i orientering, torde mest ha berott på att han lyckades spika alla kontrollerna. En lärare förklarade bedriften med att segraren hade “ett sällsynt gott huvud i kombination med sällsynt långa ben”. Vad gäller benen var omdömet nog en smula överdrivet.

– Då förstår jag att 12,2 kilometer blev lite jobbigt igår?

– Orken tröt nog redan efter 0,2 kilometer.

– No wonder! Du satte ju iväg som värsta Ben Jonson. Hade inte en suck att haka på. Vad skulle det vara bra för?

– Det brukar kallas “gamla-takter-syndromet”.

– Ja, jag får komplementera dig för ditt stiliga löpsteg?

– Du menar nog “komplimentera”.

– Det var ju det jag sa?

– Om du tittar tre rader högre upp kan du konstatera att du faktiskt sa “komplementera”. Något sådant ord finns oss veterligt inte, även om ett “komplement” till sagda löpsteg onekligen kunde behövas i form av bättre syreupptagningsförmåga och fler mitokondrier ute i muskelcellerna. Konditionen är inte vad den för övrigt aldrig varit! Åtminstone inte sedan mycket tidiga barnsben.

– Så dina “mycket tidiga barnsben” sprang?

– Ja, utan cykel att trampa var de tvungna att pinna på rejält om de skulle hålla jämna steg med bättre lottade pojkars ben. På sina stålhingstar med speedwaystyre hade rikemansslynglarna kilometervid äventyrsradie och nya ideer och upptåg var legio. Skulle de inte “hoja” sta och meta mört och kondomer vid kloakutsläppet i hamnen, så bar det iväg långt bort till Långängen att skära pipor i vassen. Om våren ljöd kommunens brandlarm titt och tätt och då var det bara det långa benet upp till brandstationen som gällde om man skulle hinna se brandbilarna tuta iväg. Hade man tur, lämnade dessa ett vattenspår efter sig bort till någon spännande gräsbrand. När det var stiltje på den fronten, fick man tutta på själv. Ideliga snabba ruscher med andan i halsen och golfbyxorna fulla av äpplen bättrade sedan på konditionen om hösten.

– Så farbror var en sån rackarunge?

– Springa kunde han i varje fall, den lille magre pojken med de utstående öronen. Ett kort tag drömde han till och med om att bli långdistanslöpare. Idolen hette Evert Nyberg.

– Vem fan är det?

– Sveriges bäste långdistansare under några år på 1950-talet. Han sprang 10000 meter på 29.33.4 och rankades nia i världen på sträckan 1955. Vid olympiaden i Melbourne blev han åttonde man på maraton. På en bild i någon av Sven Lindhagens böcker sitter han tillsammans med Thomas Nilsson och Lasse Strand, två andra, lika magra, maratonlöpare. Nilsson hade mycket utstående öron och borde i kraft av dessa varit ett naturligare identifikationsobjekt, men förmodligen var Nyberg tillfälligtvis mer i ropet. I texten under bilden har den inte alltid så politiskt korrekte Lindhagen fått till en putslustig formulering om “tre Belsen-fångar”. Inte tusan visste en liten parvel vad Belsen var. Man berättade aldrig något för barn på den tiden utan allt fick man, då som nu, ta reda på själv. Det lär för övrigt vara Evert Nyberg som yttrat: “Vilken halvdåre som helst kan springa 10000 meter, men för att springa maraton måste man vara helgalen”!

– Har farbror kvar sina utstående öronen under den gråa kalufsen?

– Känn efter om du törs !

– Men farbror blev inte långskubbare utan, om jag fattat rätt, höjdhoppare? Hur kom det sig?

– När Benke Nilsson introducerade dykstilen i landet och i ett huj höjde europarekordet med sju centimeter till 211, var den människospillra som du nu ser framför dig och som du insinuant och ganska omotiverat, eftersom vi är precis jämngamla, kallar “farbror”, en grabb på åtta år. Det är i den åldern man fattar sina viktigaste beslut i livet. Den californiska stilen övergavs alltså till förmån för den effektivare dykstilen, även benämnd “straddle”. På den vägen blev det.

– Så då kunde du redan hoppa?

– Vid fem års ålder var rekordet 62 cm. Det sattes i pendelstil, av de fåvitska kallad “saxstil”.

– “Vid fem års ålder var rekordet 62 cm”, blir det inte ett brott mot subjektsregeln? Det var väl inte rekordet som var fem år gammalt?

– Subjektsregeln är ingen regel utan en påminnelse. Där ingen risk för missförstånd föreligger, är en överträdelse tillåten och ibland till och med att föredra. Om detta har det skrivits långa avhandlingar. Jämför för övrigt meningen ovan med skaldens berömda ord: “Vid femton års ålder blev stugan mig trång”. Om det stått “Vid femton års ålder hade stugan ruttnat och fallit ihop och därvid blivit mig för trång”, hade det möjligen kunnat missförstås. Snisaren bryter inte gärna själv mot subjektsregeln, men detta mer av estetiska än av strikt språkliga skäl.

– Hur vet du förresten att ditt rekord var just 62 cm?

– I familjen fanns på den tiden en dubbelt så gammal och följaktligen dubbelt så livserfaren bror. Han idkade en smula friidrott och förde bok över sina personliga rekord, varvid han även avsatte en sida åt sin yngre brors resultat i den mån sådana fanns. Snart nog tog dock lillpojken själv hand om pennan och fann på egna system att dokumentera sin framfart på grusplanen och senare på kolstybben. Året därpå noterade han 71 cm och därefter runt en decimeter högre för varje år. Resten är historia.

– När knep du din första seger?

– 1957.

– Så tidigt?

– Vid folkskolans årliga hösttävlingar sprang man 60 meter och hoppade längdhopp. En fånig liten boll skulle också kastas men sedan var det slut. Höjdhoppstalangen kunde följaktligen ha utvecklats i obemärkthet, om inte gymnastikläraren en vinterdag i elvaårsåldern plötsligt plockat fram mattor, ställningar och ribba och beordrat höjdhoppstävling. Vi hade gymnastik samman med en parallellklass, där de svåraste konkurrenterna fanns i form av Anders “Ålen” Åhlberg och Finn Johnsson, den senare för övrigt numera bland annat styrelseordförande i Volvo.

– Vänta nu, “om inte gymnastikläraren en vinterdag i elvaårsåldern plötsligt plockat fram”, det måste väl ändå vara fel, eller fanns det så unga gympalärare på den tiden? Om inte detta är ett djävligt flagrant brott mot subjektsregeln, så vet inte jag?

– Ett brott mot subjektsregeln och ett medvetet sådant.

– Vadå “medvetet”?

– Det finns ett litet ord vars närvaro, genom sin frånvaro, markeras utan att uttalas.

– Du säger aldrig “jag” utan alltid “man”, “vi”, “snitsaren”, “den lille gossen”, “vraket som ligger här” och annat krystat. Är det det du menar?

– Något ditåt.

– Törs du inte säga “jag”?

– Jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag!

– Ska vi göra en deal? Du säger “jag” om dig själv, så slutar jag kalla dig “farbror”?

– Topp !

– Tant vann alltså höjdhoppstävlingen över “ålen” och den där industrisnubben?

– “Jag” klarade 125 cm, en höjd som ingen av de två eller någon annan mäktade med. Klasskamraterna, som hejat på mig som sin egen kämpe, bar mig i guldstol efteråt! Bland grabbar i den åldern smällde det ju högre att vinna en höjdhoppstävling än att vara bäst på en provräkning.

– Bland flickorna då? Hur smällde det där?

– De föredrog elaka snorungar, som tog deras mössor och mulade dem med snö.

– Jag förstår?

– Det tror “jag” inte!!!

– Triumfen i gympasalen i all ära, men när vann du din första riktiga tävling och fick stå överst på en riktig prispall och ta emot en riktig medalj ur en riktig hand?

– Redan hösten därpå. Utan att träna speciellt hade “jag” plötsligt blivit fena på länghopp. Grenen är tekniskt betydligt svårare än den ser ut men tydligen hittade “jag” under en kort period i tolvårsåldern en koordination mellan ansats och uthopp, som “jag” inte varit i närheten av varken förr eller senare. “Jag” blev inte bara skolmästare utan vann även pojkarnas längdhopp i den årliga kampen mot grannkommunernas folkskolor. Det var ett stort ögonblick där på prispallens översta trappsteg, nänns “jag” påstå . Högre gick ju inte att komma på den tiden. Att segraren bland flickorna hoppade två decimeter längre, fick “jag” försöka att inte låtsas om.

– Men det blev ingen längdhoppskarriär?

– Den slutade redan  samma höst på Zinkensdamms idrottsplats, av stockholmarna på den tiden, enligt vissa källor, kallad “Zinkööön”. På skol-DM därstädes placerade “jag” mig, trots ett personligt rekord på 419 cm, långt ner i prislistan, mer än halvmetern bakom de bästa. “Jag” insåg att mina framgångar hemmavid mest berott på dålig konkurrens! “Jag” övergav längdhoppet.

– Men blev idrotten trogen?

– “Jag” hade gjort mig ett namn i skolan och värvades snart till IK Kometen.

– En känd storklubb, förstår jag?

– Den hade runt halvdussinet aktiva medlemmar, de flesta bosatta på Storängsstigen i Stocksund. Varje helg om våren och hösten utkämpades klubbmästerskap i allt från pilkastning till orientering. Simning 50 och 100 meter arrangerades mitt ibland andra badgäster i Forsgrenska badet. Ett fotbollslag till Sankt Eriks-cupen lyckades klubben också skrapa ihop. Efter noll poäng och endast ett gjort mål på hela säsongen, lade dock Kometen svansen mellan benen och drog sig tillbaka för att fortsättningsvis koncentrera sig på sin huvudsyssla, riktig friidrott. Med pengar från amerikanskt lotteri inköptes tidtagarur, måttband och diverse kastredskap. Så småningom växte klubben i storlek och anseende och en bit in på 1960-talet hade de flesta friidrottstalanger i Stocksund och Danderyd sökt sig dit. Ovannämnde Finn Johnsson var länge klubbens bäste höjdhoppare, men när “jag” väl börjat växa, tog “jag” över tronen. När IK Kometen slutligen självdog, hade klubbrekordet höjts till 180 cm.

– Var det ingen mer än du som fortsatte att tävla?

– Ingen  som synts i resultatlistorna. Johnsson har visat framfötterna i företagsvärlden. Andra sitter som präster och professorer. Ett kort tag var faktiskt också sedermera förre finansborgarrådet Carl Cederskiöld med i klubben, men det har han nog glömt.

– “Sedermera förre”?. Vad fan betyder det?

– “Sedermera” i förhållande till då. “Förre” i förhållande till i dag.

– Sen blev det tydligen Studenterna och tydligen ytterligare 15 centimeter högre?

– Efter en kort sejour i Enebybergs IF, där “jag” för övrigt också hann sätta klubbrekord med 180 cm, blev det, för att vara exakt, Stockholms Studenters Idrottsförening och, för att fortsätta att vara exakt, ytterligare 17 centimeter.

– Varför inte Westermalms IF, Benke Nilssons gamla klubb?

– Tafatta värvningsförsök förekom faktiskt, men att hoppa tredje fiol efter stjärnorna där hade inte smakat bra. SSIF hade nästan bara löpare och tog emot en höjdhoppare med öppna armar. På köpet fick de en hyfsad häcklöpare och värdefulla extrapoäng i klubbmatcherna. “Jag” blev, om inte kung, så i alla fall min egen herre. Man gav “mig” egen nyckel till klubbens omklädningsrum under läktaren på Stadion, dit “jag” kunde komma och gå som “jag” ville. När det var stortävlingar där, passade “jag” på att träna innan och sen stanna kvar och se evenemangen gratis. Dummare var man inte. Förlåt, dummare var “jag” inte.

– Är det inte lite jobbigt att sätta citattecken kring varje “jag” du säger?

– I vår så kallade deal ovan står det att “jag” ska säga “jag”.

– Citattecknen ingår väl för fan inte i citatet? Då skulle det väl ha varit dubbla citattecken: “”jag””?

– Hur antalet citattecken ska tolkas är inte helt självklart. Du har väl hört den skojiga historien om läraren som sa till en uppstudsig elev “Säg inte emot!”, varpå eleven åtlydde uppmaningen med yttrandet “Inte emot!”.

– Snirro, var får du allt ifrån?

– Att säga emot är inte samma sak som att säga “emot”. Att säga förlåt är däremot samma sak som att säga “förlåt”, även om man med viss rätt kan hävda att man i någon mening “säger förlåt” även när man säger “ursäkta” eller “sorry”.

– Är det det du försöker göra? Säga förlåt?

– Om du slutar säga emot !!!!

– Okej, ny deal? Du skippar citattecknen så ska jag låta bli att säga “emot”?

– Nej, inte “låta bli att säga “emot””, utan “låta bli att säga emot”!

– Tummis?

– Och inte säga “tant”!!

– Tummis?

– Topp !!

– Vad är det vi pratar om egentligen?

– Det borde du veta, som ställer frågorna.

– Långdistanslöpning?

– Du menar träningsvärk.

– Hur känns det nu?

– Rigor mortis tenderar att ge med sig. Benen har antagit sin vanliga gulgråa färg. Möjligen spritter de också en smula.

– Så pass?

– Dina raska massagefingrar tycks ha gjort susen.

– Any time?

– “Fit for fight” är ett typiskt svenskt uttryck för vad engelsmännen oftare brukar kalla “fighting fit”. Det förra står ofta som ett fast uttryck i engelsk-svenska ordböcker men inte i rent engelska sådana. En så kallad googlesökning på de båda uttrycken bekräftar denna, för många svenskar svårsmälta, sanning. Den senare frasen är dubbelt så vanlig som den förra och om svenskspråkiga exempel exkluderas med ordet “is” framför, visar det sig att “is fighting fit” är tio gånger så vanligt som “is fit for fight”. Ett annat, likaledes mer svenskt än engelskt, uttryck är “five o’clock tea”. Uttrycket kallas “något föråldrat” i vissa lexikon och lär också egentligen beteckna något slags äldre ceremoniell tebjudning. I moderna engelsk-engelska ordböcker står ofta bara uttrycket “five o’clock shadow” med den lite omständliga förklaringen “a darkness caused by hair growing on the face of a man who has not shaved since the morning”. I äldre svenska uppslagsböcker kallas “five o’clock tea” för “svenskars benämning på engelsmännens eftermiddagste” Engelsmännen själva dricker “afternoon tea” och inte nödvändigtvis klockan fem.

– Försöker du säga, att du snart är redo för strid eller att du vill ha en kopp te?

– Bäggedera.

– En muffins till teet?

– Jaaaaaaaaaaaaaaaaa !!!!

– Det var trevligt att få en liten pratstund med dig?

– Vi måste vi göra om det nån gång.

– Vad då? Få en pratstund?

– Nej, jogga.

– Varför inte bäggedera?

– Hur var det nu det hette, “long slow distans i snacktempo”.

– Är du på?

– Stryk ordet “long” och stryk under ordet “slow”! Då är jag, som du säger, “på”!

– Toppis?

– Toppis !

Startnummer X

Löparen, snitsarens vän och trätobroder, vars bedrifter granskats i föregående inlägg på denna blogg, var inte alltid pålitlig och tillgänglig för samtal. Det hände inte sällan att han bröt sina lopp eller uteblev helt, varvid snitsaren fick söka sina offer annorstädes. I nedanstående två intervjubrev tycks en och samma löpare, fortsättningsvis kallad startnummer X, både bokstavligt och bildligt ha fått löpa gatlopp. Min (Asgams) förhoppning är ändå att dessa exempel ska kasta ytterligare ljus över långdistanslöpningens vedermödor och ge snitsarens syn härpå.
¤

London Marathon 2007
 
Vi gratulerar startnummer X till att ha fullbordat Flora London Marathon 2007 och tackar för den exklusiva ensamrätten till denna intervju. De frågor som önskats skriftligen i förväg och de spontana svaren lyder som följer:

– Får vi säga “du”?

– Man kan kalla oss “du” eller “X”

– Du sprang på drygt fyra timmar, kom på ungefär tiotusende plats totalt och var runt trettionde bäste svensk. Är du ändå inte hyfsat nöjd? Många skulle ge sin högra fot bara för att få stå på startlinjen?

– Detta sågs faktiskt med egna ögon! Strax innan Cutty Sark, just nu höljd i byggnadsställningar, sprang vi förbi en enbent herre som i stället för fot hade en sorts stålskena. Men, visst var vi nöjda, eftersom vi trodde oss oförmögna att starta överhuvudtaget så sent som på fredagen.

– Du opererade ditt knä för några veckor sedan och tvingades till ett kortare uppehåll i träningen. Har detta påverkat formen och, i så fall, i vilken riktning? Det har också ryktats om en förkylning. Har det handlat om “chest cold” och hosta à la Bannister i Vancouver eller bara vanlig snorighet à la vanliga dödliga. Hade du några andra problem före, under eller efter loppet? Hur mår du idag?

– Kortare uppehåll! För en löpare är en vilodag en oändlighet! Uppehållet varade i 11 dagar, vilket måste anses som en ocean av tid. Ett kortare “långpass” på 16 km en vecka före Loppet ledde till träningsvärk samt en svår förkylning som lättade först dagen före loppet.

– Första halvan av loppet gick tio minuter långsammare än förra året i Stockholm, medan den andra halvan gick lika fort som då. Startade du medvetet långsamt eller var det trängsel i början? I Stockholm förra året hindrades du av en elak man i stingtrosor. Förekom något liknande här?

– Trängsel? Ni skojar! En bebis kryper snabbare än vad man “springer” i början. Det gällde att tänka i miles, vilket vid närmare eftertanke inte visade sig vara något problem. 3 miles är lika med knappt 5 km. Alltså borde man ligga på 26 min/3 miles för att få en hyfsad tid. Detta höll inte riktigt och osäker på att orka, intog vi en försiktig hållning. Strategin var att orka springa 30-35 km och sedan i värsta fall gå i mål. Men det gick egentligen som vanligt och kanske den försiktiga starten var onödig, men det får vi aldrig veta.

– Londonpubliken sägs överträffas i entusiasm endast av den i New York, medan Stockhom Marathon i jämförelse brukar liknas vid ett liktåg. Vad är din åsikt.

– Publiken var smått hysterisk men vi ska nog inte se ned på den i och för sig ganska tunnsådda svenska publiken. Londonborna är ändå ca 10 gånger fler än Stockholmarna, vilket naturligvis märks. Det råder dock något av en namnhysteri i London, alla har sitt förnamn väl synligt och blir därför mer påhejade. Dessa individualistiska yttringar är oss svenskar helt främmande.

– Hade du stöd av någon efter banan och hur märktes det i så fall? Hur hittar man varandra i London? Att leta efter en blå klänning på en folktom gräskulle, duger ju inte där. Sprang du med mobiltelefon?

– Uppenbarligen lyckades den medföljande påhejarskan få en skymt av mig vid 30 km ute i Docklands. Att uppfatta något inviduellt ansikte i publikhavet var dock en övermäktig uppgift, särskilt efter 30 km.

(Varför X här börjar kalla sig “jag” i stället för som tidigare “vi” är oklart (Asgams anm.))

– Minns du någon av de övriga deltagarna, någon särskilt pratglad eller lustigt utstyrd löpare eller kanske någon av de knappt åttio svenskar, som fullföljde? I prislistan hittar vi bland andra kocken Jan Boris-Möller som kom i mål på lite över sex timmar. Morsade du på honom i vimlet?

– Konstiga utsyrslar var så vanliga att de säkert kunde samlas ihop och få ett eget lopp i klass med Stockholm Marathon. Jag trasslade in mig i kedjorna som bars av ett förbrytargäng vid första vattenstationen. Jag sprang förbi stålmannen, Batman, Robin, Darth Vader, vilket säger något om min form. På tillbakavägen när löparna på väg mot Themsen tillfälligt möter löparna från Tower Bridge sågs en noshörning och ett antal andra konstiga figurer av mer lokal berömmelse.

– Enligt väderkartorna ska det ha varit ganska varmt, drygt 20 grader och soligt? I Paris i förra veckan var det över 25 grader och vattnet tog slut för de sista löparna. Tumultartade scener med okvädningsord och slagsmål utspelade sig vid vätskekontrollerna och ambulanserna åkte i skytteltrafik med utmattade löpare. I London hade man därför för säkerhets skull skaffat några tusen extra vattenflaskor? Hur fungerade langningen? Drack du bara vatten eller pinade du i dig lite äckeldryck också?

– Det fanns vatten minst varje mile och här och där äckeldryck som ändå gjorde viss nytta. Men jätteflaskan man fick i presentpåsen efter målgången kastades bort, någon måtta får det vara.

– Vår vän löparen brukar säga att tarmarna är maratonlöparens viktigaste organ. I lördags genomförde han ett så kallat mastodontpass för att träna dem, varvid han sprang och gick i fyra timmar och fyrtiofem minuter fullastad med välling i magen, bananer, choklad och sötsaker i fickorna samt en liter vatten i vätskebältet som han köpt på myrorna för trettio kronor. I passet ingick en 25-minuters matpromenad efter tre timmar. Experimentet utföll till belåtenhet, han kunde avsluta med några varv på idrottsplatsen i god fart och mådde sedan bra hela kvällen och hade god aptit. I ett riktigt maratonlopp ska man dock inte behöva bära med sig all näring själv. I Stockholm brukar det severas bananer, kexchoklad och druvsocker. Nytt för i år lär ska vara så kallade energybars från Maxim samt kaffe vid Stadshuset. Vilka godsaker (förutom margarin) bjöds man på i London?

– Vatten och Äckeldryck. Vaselin (smakade Pekka!). Inte förrän i målet fick man en påse med diverse saker, mest krämer och deodoranter (kanske i brist på dusch i målområdet?). Äpple, vatten, godis, torr powerbar (sparad som minne). För hungriga personer kan man tipsa om att ta med en rygga med matsäck.

– Årets höjdpunkt är naturligtvis Lidingöloppet, men innan dess står Stockholm Marathon på programmet. Ser du fram emot det eller kommer det, efter detta äventyr, att smaka som avslagen pilsner?

– Visst, det ska bli roligt. Vi vet inte hur en avslagen pilsner smakar.

– Gav London Marathon blodad fot vad gäller internationella maratonlopp. De långa platta raksträckorna i Berlin är kanske inget för den som knappt står ut med två kilometer mälarstränder, men kanske Paris kan vara lite charmigt med Seine, Champs Élysées, Bois de Boulogne och annat? New York ska vi bara inte tala om?

– Berlin tenderar att krocka med årets löparhändelse nummer 1, men vi får se! New York 2008, kanske skulle kunna gå att genomföra. Den sluge betraktaren kanske inser att målet verkar vara samtliga Marathon Majors någon gång i livet. Det vore inte helt fel.

(Med löparhändelse nummer 1 avses Lidingöloppet. World Marathon Majors omfattar London, Berlin, New York, Boston och Chicago (snits. anm.))

– När man går i mål efter ett maratonlopp brukar man få något som minne. I Stockholm förra året fick vår vän löparen en alltför stor T-shirt, men någon medalj med fint stockholmsmotiv såg han inte till. Vid ingången till stadion fick han dock av sin egen kranskulla en röd ros, som han efter hemkomsten ställde i vatten. Där står den än idag med gröna blad och utvecklade rötter, vilket han tolkar som ett gott maratontecken. Vad fick man efter fullbordat London Marathon?

– Denna fråga har redan besvarats, men svaret kan kompletteras med svart tröja och medalj. Samt en trevlig plastpåsa att förvara attiraljerna i.

– Vår sköterska drömde i natt att löparen åkte till Nepal för att under två timmar (!) bedriva höghöjdsträning inför Stockholm Marathon. Så illa är det nu inte, men måhända säger drömmen något om omgivningens syn på hans nördiga träningsmetoder. När det gäller det så kallade mastodontpasset ovan, verkar han för övrigt ivrig att få berätta, att när han kom hem och mätte på kartan i datorn, visade det sig att han tillryggalagt 42,3 km! Av dessa tycks han ha sprungit ungefär 33. Förra helgen var han ute på en liknande tur i jämt fyra timmar och påstår sig då ha hunnit 36,5 km. Med dåligt spelad likgiltighet återkommer han gång på gång till ämnet och verkar angelägen att få något slags kommentar. Har du någon att ge honom så han blir tyst?

– Jag vill minnas att Malin Ewerlöf körde långpass på upp till 32 km, vilket verkar vara en rimlig distans. Startnummer X ska dock inte säga något som nyss kört träningspass på 42 km. En arbetskamrat till X som tränar med Anna Rahm, brukar dock springa mellan Enköping och Uppsala och andra distanser. Han har belönats med ett skavsår stort som en femkrona. Gärna långpass, men någon måtta får det vara!

– Du var inte bara i London för att springa? Hittade du och din hustru på något annat skoj?

– Visst! Trevligt, men Brighton kändes mer kuperat än för två månader sedan. Maratonlår och Brightonbackar är inte kompatibla med varandra.

– Finns det i övrigt något att säga om London Marathon eller om löpning eller livet i största allmänhet?

– Nej

– Vi har glömt den viktigaste frågan: Startmusiken i London! I Stockholm och på Lidingö spelas som vi vet “Champagnegaloppen”. I Paris spelades i år ledmotivet ur löparfilmen “Triumfens ögonblick”. Hur låter det i London när startskottet gått?

– Man skulle kunna tro att “Rule Britannia” eller “Land of Hope and Glory” eller åtminsotone “Liberty Bell” av John Philip Sousa ljöd ur högtalarna, men startnummer X minns ingen startmusik. Kanske var han alltför gripen av stundens allvar eller, hemska tanke, spelades ingen musik. Vi vet inte. Däremot ljöd mycket annan löpvänlig musik ur högtalarna på startplatsen, som t ex The Proclaimers gamla hit “I´m gonna be (500 miles)”.

– Snitsaren tackar för de intressanta svaren.

¤

Stockholmshalvan 2007

 

Stockholm Halvmarathon, före detta Sankt Eriks-loppet, före detta Stockholmsloppet, i framtida löparmun lämpligen kallat “Stockholmshalvan” sprangs i lördags i prima löparväder. Startnummer X var pigg och glad efter loppet och svarade villigt på alla frågor från sin lilla, men ack så trogna beundrarskara. Då vi anar, att även en större allmänhet kan ha intresse av hans berättelse, ber vi den sympatiske 46-åringen om ännu en intervju.

– Får vi det?

– Jo.

– Får vi säga “du”, eller kanske rentav “hörrödu”?

– Öhrrödu! , går bra.

– Ska det tolkas som: “Det går bra att säga “Öhrrödu””, eller som: “Ja, öhrrödu, det går bra att säga både “du” och “hörrödu””?

– Öhrrödu, det går bra att säga både “du” och “hörrödu” och “Öhdubah!”

– Du mosade ditt personliga rekord och sprang på dryga 1.35. Fattar du hur fort det är?

– ??

– Snitsarens löpande vän och namne, nedan för enkelhets skull kallad L, vågade inte springa detta lopp i år på grund av fotskada. Förra året hängde han på dig i ett par kilometer och var i mål inte mer än drygt 6 minuter efter. I år stod han bara och gapade. Han fattade ingenting. Gjorde du?

– Nä!

– Tror du att L någonsin kommer att få springa i samma startgrupp som du igen?

– Ja, varför inte?

– Du gick ut hårt från början. Vår vän L sa varje gång han såg dig efter banan, att “det där pallar han aldrig”. När vi tillsammans letade efter dig efter loppet för att gratulera, sa han att “den stackarn står väl och spyr nånstans”. Hans farhågor visade sig dock i båda fallen obefogade. Var du aldrig orolig själv, att den hårda utgångsfarten skulle knäcka dig?

– Jo, fast det kändes inte så hårt.

– Inför en häpen församling efter loppet knappade du med illa dold stolthet fram ett antal lagrade mellantider på din fina löparklocka. Det visade sig att du inte bara sprungit “med” utan också “som” ett urverk. Femkilometerstiderna låg om vi minns rätt mellan 22.31 och 22.51. Hur fungerar egentligen en sån där liten makapär och vad kostar den?

– 300 kronor. Lundbäck har en likadan, i hans fall gratisklocka.

(Lundbäck är tydligen en löpande vän till X (Asgams. anm.))

– Vad är det för märke? Löparen L är sugen på att köpa en, när han nu sparat 400 kronor genom att inte springa här. Vad ska han säga att han vill ha, när han går in på Löplabbet eller Runner’s Store? Han är rädd att de där unga expediterna i slimmade trikåer ska skratta åt honom.

– En billig klocka, den billigaste de har. Den som sågs är från Runners wörld. Lundbäck har tydligen fått sin gratis, billigare kan det inte bli. Jag blev lurad på 300-350 kronor. Minns platsen men ej priset.

– När du köper en Forerunner eller Garmin, så är vännen L spekulant på den gamla klockan, som då inte bör vara mycket värd. Har han första tjing?

– Jag har en pulsklocka som jag inte verkar kunna förstå mig på. Kanske det vore något?

– Placeringslistorna brukar ändras något efter hand, men enligt den senaste torde du ha varit bland de 900 första av alla som ställde upp. I den inofficiella klassen “alla män och kvinnor över 45 år” lär du ha varit bland de 140 bästa. Fattar du, 140 personer, det är ju inte fler än vad som får rum i ett ordinärt cirkustält. Hade du någon koll på dina veterankollegor under loppet? Brukar du, när du springer förbi någon eller (mer sällan) blir omsprungen, tänka att “den där tanten är nog äldre än jag”?

– Såg inte mycket gamlingar, tog rygg på en dam, eftersom de har en tendens att springa jämnt.

– Kanadensaren som vann hade förberett sig med höghöjdsträning genom att under veckan bestiga (den krympande) toppen av Kebnekajse. För tre år sen försökte du dig på fjällvandring i Jämtland en vecka före Lidingöloppet. Då stapplade du i mål på en tid som till och med L kunde ha klarat av. Inför loppet i lördags påstås du tvärtom ha tränat så nära havsytan du kunnat. Hela sommaren har du snubblat fram bland stenar och rötter i strandbrynet på en liten ö i Stockholms skärgård. Det sägs att det en sommar för länge sen bodde en kompositör på ön. Han lär ha låtit frakta ut en hel flygel. Vad var det han hette nu igen?

– Gösta Nystroem? Invar Lidholm? Ture Rangström? Adolf Wiklund? Harry Brandelius? Stravinskij?

– Om svaret ska tolkas som en motfråga med svarsalternativ, gissar vi på Adolf genom uteslutningsmetoden. Gösta föredrog som bekant västkusten och havet, Igor och Ture hade landstigningsförbud på ön, den förre av militära skäl och den senare emedan han tonsatt Strindberg, och någon Invar har vi över huvud taget aldrig hört talas om. Harry slutligen hade ju ingen flygel. Är detta riktigt?

– “Invar sin egen lyckas smed” sa alltid morbror Hjalle. Harry var nog inte känd just för sin flygel. Adolf klingar bekant.

(“Morbror Hjalle” var inte morbror till startnummer X men väl till dennes mormor. Han hade sina rötter i Malmö men framlevde sina dagar på Kungsholmen vintertid och Stora Essingen sommartid. Han var känd för sina sparsamma men tunga visdomsord (snits. anm.))

– Hur långt har du sprungit som längst under ett pass ute på nämnda ö?

– 60 minuter, räknar ej sträckan, bara tiden.

– Tänker du åka ut dit och ta några varv längs stranden också inför Lidingöloppet.

– Nej.

– Du var ju, sägs det, biolog från början. Hur kom det sig egentligen att du började med löpning i stället. Kan man säga att du “halkade in på ett bananskal”?

– Jag har alltid velat springa långdistans. Jag beställde Anders Gärderuds långdistanstips från Kalle Ankaklubben, fast sedan tog det nästan 300 år innan jag gjorde slag i saken.

– Vår sköterska påstår att du aldrig varit med i Kalle Anka-klubben, men däremot i Fantomenklubben. Hittar du inte bara på alltihop? Är det verkligen sant, det där med Kalle Anka och Gärderuds tips?

– Det är möjligt att något medlemsskap i KA-klubben inte fanns, däremot hade de en satsning på friidrott där man mot erläggande av porto kunde erhålla en broschyr med friidrottstips i diverse discipliner, “Så tar du anabola” av Ricky och Honta, men även långdistanstips av Anders Gärderud och Ulf Högberg.

(Med “Ricky och Honta” avses Ricky Bruch och Hans “Honta” Höglund, som fortfarande har (och för all framtid lär få behålla) de svenska rekorden i diskus respektive kula (snits. anm.)).

– De ständiga motvindarna över Uppsalaslätten, har härdat och slipat många storlöpare genom åren. Från Osaka i veckan har vi hört, hur Janne Holmén och Anna Rahm under maratonloppen därstädes sprungit om den ena tröttnande löparen efter den andra. Under ditt lopp i lördags förbättrade du också din placering från 10 km in till mål. Brukar du också träna i motvind eller varifrån har du fått den där härliga förmågan att “jobba ända in i kaklet”?

– I Uppsala har man inget val, vilket håll man än springer åt är det alltid motvind.

– Många löpare har någon melodi eller några ord att ta ta till, när tröttheten sätter in. Vi läste i en löpartidning om en, som brukade upprepa frasen “Nu är det tandkött som gäller”. Har du något liknande knep?

– ??

– Vår vän L funderar på att i nästa långlopp testa en gammal känd travestering av Karin Boye, “Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är väggen som är mödan värd”. Vad tror du om det?

– Låter inte trevligt, vem vill springa in i väggen, möjligen igenom den.

– Enligt McMillans löparkalkulator, bör man kunna springa ett maratonlopp på 3 timmar och 2o minuter, om man springer halva sträckan på 1.35. Inte fan kan du väl det?

– Självklart inte. Hur skulle det gå till?

– Någon räknenisse på “löparforum” har konstaterat att hyfsade löpare, som samma år sprungit både Stockholmshalvan och Lidingöloppet, har avverkat det senare på i snitt 1,6 gånger så lång tid som det förra. Får vi se ett lopp neråt 2.30 från dig den 29 september, eller tänker du, som vår vän L, om han kommer till start, softa runt och njuta?

– 2.30 i de backarna? Nä!.

– Utan?

– Jag tänkte nog försöka springa på under 2.50.

– President Bush den yngre sägs under sin presidenttid ha sprungit den engelska milen på under sju minuter. Den lite äldre svenske riksbankschefen Stefan Ingves, gammal löpare och numera god motionär, har enligt tidningen “Runner’s World” försökt göra om bedriften och lyckats. Vår vän L lär också umgås med liknande planer. Enligt McMillans formler bör du klara “lilla drömmilen”, det vill säga springa sträckan på under sex minuter. Vad tror du?

– Vet inte.

– L satte ju rekord på 10000 meter för ett par veckor sen med 48.55. I lördags var din mellantid på sträckan fyra minuter bättre. Hur fort tror du att du skulle kunna springa 25 varv nere på “Studenternas” om du fick ett par Adistar Comp 4 på fötterna?

– 48.54 kanske?

– Bilderna från “Photomotion” visar hur du någonstans efter 10 kilometer springer förbi två löpare, som du sedan i mål är mer än två minuter före. Ditt löpsteg ser, om inte vackert så i varje fall, kraftfullt ut och på armföringen har vi heller inget att anmärka. Ögonen däremot verkar helt borta. Löparblicken tycks ha förirrat sig i ett fjärran ingenting. Varför blir du så vindögd, när du springer?

– Jag gör mig aldrig på bild, särskilt inte på Photomotionbild. Kan man lägga in en beställning om att slippa hamna på deras hem(sk)sida?

– Har du aldrig tänkt på att hålla för nummerlappen när photomotionkillarna höjer sina kameror?

– Kan man det? Det låter som hastighetskameraskolk och det är väl förbjudet eller åtminstone moraliskt förkastligt.

– Tror du att vår vän L är slut som löpare?

– Naturligtvis inte!

– Tack och lycka till !

– Tack!