Monthly Archives: januari 2010

Nujpraw

Nu ske ce soj berete hu ne gje te naj ce gje pe to ne me gere nere twe ejnte bace zme ma meze je. Ne xej ofese vre frekeste i sabende we ne seke gastekoleske megereflehe ne. Naj mete ne naw ma ne ze sete tamereresle ense gje we bacenojihej zme fece. Ze sne ce sete mje på to se seteri ze keme ne ej kove vre ne ane. Fe ne mese keme ne gense meve bace. Vre bacegne ze to ce mje we ge pepere re i ajndehaw ne.  Naj ce zelu stimelej anes ze ke ne hende a ne keme mere bace me dre ble ce tseqe a bece embe fre bece ige. Sene me (felskrivningstecken) spole ce nej ale kove ense me tsete mje ha ense we tsawle me vete. Ible ke ne hende a ne ble stepe i to ne me dre ble ce tseqe a ta ha ense te cepe fe a truj unde blagne ne aj bace me vete zme sete fese i kro ne me sene maw ce tsete mje ha ense ige. Naj ce ve feri we ne ze ve ce rej o (felskrivningstecken) rejo a gje u me ta tu we da se ujgwe re.

Ovanstående märkliga texter är skrivna på ett av snitsaren påhittat språk kallat ”nujpraw”. Överst visas ett exempel på hur språkets egna skrivtecken används och därunder återges samma ord med latinska bokstäver. Översatt till begriplig svenska skulle samma ordmängd kräva ytterligare några raders utrymme, men då texten till stor del är hämtad från sidan ”Fekalier” ovan, lämpar sig en sådan översättning inte för publicering. ”Nujpraw” betyder ”nyspråk”, vilket möjligen antyder dess tänkta användning i förskönande eller kanske rentav förnekande syfte.

Nujpraw har sitt ursprung i Melins stenografi, som snitsaren lärde sig när han någon gång i de nedre tonåren kom över en lärobok i ämnet. Han behärskade alfabetet och de vanligaste förkortningarna, men i brist på systematisk övning uppnådde han aldrig någon skrivhastighet, utan nöjde sig med att briljera med sina magra kunskaper inför kamrater. När han senare i tjugoårsåldern uppfann vad man en smula motsägelsefullt kunde kalla ”urnujpraw”, hämtade han många tecken och förkortningar från stenografin, men istället för att binda samman konsonanter och vokaler i en flytande skrift, skrev han tecknen separat, varvid han utnyttjade deras läge i förhållande till skrivlinjen som betydelseskiljande element, en metod som han senare funnit i andra stenografiska system. Texten nedan är ett utdrag ur ett slags enspråkig sammanställning av de förkortningar snitsaren infört. På den översta raden kan vi läsa: ”vid stängningsdags stänger jag alla dörrar, jag hänger rocken på kädhängaren, en stor mängd, det stämmer”, och på nästa rad: ”en främling tränger sig på, det svänger om stränginstrument, jag hämtar hem mina vantar som jag lämnat kvar”.  Som synes var denna tidiga skrift platsbesparande, men i ljuset av senare snilleblixtar ter den sig onödigt omständlig. Förutom i denna två A4-sidor långa text finns ”urnujpraw” bevarat i sparsamma dagboksanteckningar från tiden, ofta i form av enstaka i efterhand obegripliga ord. Varför snitsaren exempelvis skrivit ”vax” den 29 juli 1968, eller ”lejon” den 22 augusti 1970, kan man fundera länge över.

När snitsaren studerade en smula kinesiska, inspirerades han till en särskriven stavelseskrift så som exemplet nedan visar. Här markeras stavelsernas vokaler huvudsakligen med hjälp av olika konsonantteckens placering i förhållande till varandra och texten ska läsas i vertikala rader från vänster till höger. Denna estetiskt tilltalande skrift kom dock aldrig i bruk och idag har snitsaren inte en aning om vad tecknen betyder eller vad det unika utdraget här nedan handlar om.

Med undantag av nämnda och ett fåtal liknande snart övergivna sidospår, har utvecklingen från ”urnujpraw” till dagens ”nujpraw” gått stegvis via en lång serie snilleblixtar, allt enligt snitsarens väl beprövade devis ”Vad händer om inte?”.  De ursprungligen rent svenska orden har reducerats strängt och grammatikens formlära har förenklats till oigenkännlighet, varför till slut endast syntaxen och ordstammarnas ursprungliga grundelement skvallrar om att nujpraw står med sina rötter i det svenska språket. Skrivtecknen, vilka succesivt anpassats efter handens naturliga rörelsemönster, har blivit färre och enklare, och för att kunna mumlas tyst vid läsning har de givits ett nytt, mer gomvänligt uttal. Den flitiga användningen av vokalen ”e” i det transkriberade exemplet överst i inlägget har sin förklaring i att detta ljud senare infogats mellan och efter kosonanttecknen, varvid det oftast fått ersätta de ursprungliga svenska vokaler som försvunnit. Detta icke betydelsebärande ”e” kan naturligtvis utelämnas eller ersättas med en glottal stöt eller annat ljud som passar talaren.  Eftersom nujpraw, till skillnad från andra språk där det omvända gäller, är ett skriftspråk som kommit att talas, äger var och en rätt att uttala varje skrivet nujprawtecken efter tycke och smak så länge konsekvens iakttas. Liksom kinesiskan har nujpraw potentiellt många talade men bara ett skrivet språk

Exemplet på Melins stenografi längre upp är hämtat ur Nordisk familjebok, där samma text också återges stenografiskt enligt Gabelsbergers och Arends system. Enligt uppslagsverket och snitsaren lär det stå:

”Korthet och snabbskrivenhet är onekligen viktiga egenskaper hos stenografin, men av fullt ut lika stor betydelse är tillförlitligheten och tydligheten och där den saknas har man intet egentligt gagn för det praktiska livet av kunskapen i stenografi. Det system som visar sig bäst motsvara anspråken på tydlighet ska därför i längden komma att stå som segrare i striden mellan de olika metoderna”.

Som avslutning på detta spännande blogginlägg har snitsaren som en jämförelse skrivit samma text med slarvig svensk skrivstil och därunder bjuder han på en översättning till snitsig nujpraw.

                                                                                    ¤

Mu

”När snitsaren försökte ta sig ton brukade hans musikaliska sköterska slå honom över munnen med en sakkunnig tillrättavisning, något som gjorde honom både nedstämd och onödigt osäker. Ty även om hans brummanden och blåsljud aldrig uppskattades av omgivningen, var han inte omusikalisk”.

Denna allt annat än idylliska interiör från Snitsarbo målas upp i brevsamlingen ovan. Då vi emellertid hört att snitsaren trakterat det krävande instrumentet fiol och därtill känner hans sköterska som en mycket klok och älskvärd kvinna, tar vi hoppfullt fasta på framställningens imperfektum och frågar snitsaren om det fortfarande är lika illa eller om attityden till hans musicerande möjligen mjuknat i Snitsarbo. Den för dagen mycket trötte snitsaren tittar oss då länge och sorgset i ögonen, innan han briserar i något slags skratt och förklarar:

– Man bör skilja mellan mytens och verklighetens Snitsarbo.

– Så allt det där om din sköterska är bara lögn?

– Någon megära har hon aldrig varit. Sanning är däremot att hon till skillnad från snitsaren är musikalisk och att snitsarens osäkerhet på området sitter djupt.

– Vad betyder ”megära”?

– Det finns ordböcker även för lata murvlar.

– Så din sköterska låter dig ta ton och brumma ifred?

– Ja, med en ängels tålamod.

– Är du verkligen så omusikalisk som du säger?

– Snitsaren är visserligen inte tondöv, men hans begåvningsprofil har definitivt ingen slagsida åt musiken.

– Hur har du då kunnat spela fiol?

– Jumper springer maraton utan att ha talang för långlöpning.

– Menar du att alla kan lära sig spela fiol med lite övning?

– Definitionen av ordet ”spela” kan naturligtvis diskuteras, vilket många troligen är beredda att göra i snitsarens fall.

– Spelar du så dåligt?

– Snitsaren spelar över huvud taget mycket sällan numera.

– Det hänger två fioler på väggen här. Spelar månne sköterskan också?

– Det händer.

– Spelar hon lika dåligt som du?

– Åtminstone i lyckliga stunder kompenserade snitsaren sin osäkrare intonation med snabbare fingrar och dansantare stråke. Vilket som är att föredra, överlåtes åt frågeställarens bedömning.

– Du talar om din ”osäkerhet”. Hör du inte om du spelar falskt?

– Osäkerheten gäller snarare de rena tonerna. Snitsaren litar inte på sitt öra.

– Var kommer osäkerheten ifrån?

– Den grundlades i snitsarens barndomshem och befästes i skolan, där han alltid fick sämsta betyg i musik, eftersom han aldrig ville ta ton så att andra hörde det. Han minns att en flicka en gång sa att han sjöng falskt när han försökte.

– Stackars snitsaren?

– Snitsaren brydde sig föga därom, eftersom hans talanger satt annorstädes och bristen på musikalisk begåvning, som ansågs ligga i familjen, bars med stolthet. Följaktligen deltog snitsaren inte heller i bockflöjtspel och annan instrumental musik utanför den ordinarie skolundervisningen, varför skolans blåsorkester och så småningom kamraternas dixielandband fick klara sig utan snitsare.

– Sjöngs eller spelades det inget i ditt barndomshem?

– Snitsaren erinrar sig att hans mor en gång sjöng ”Nu tändas tusen juleljus”, men eftersom händelsen fastnat i minnet bör den ha varit sällsynt. Snitsaren minns sig också ha hört ett hembiträde sjunga ”En gång jag seglar i hamn”, men i övrigt var snitsaren hänvisad till radions musikutbud och en gammal vevgrammofons tre eller fyra så kallade stenkakor, som bland annat bjöd på ”Hör oss Svea” och Stenhammars ”Sverige” samt de tyska trettiotalsörhängena ”Das muss ein Stück vom Himmel sein” och ”Das gibt’s nur einmal”. Senare köpte snitsarens far en modern grammofon och började samla klassisk musik på moderna Long Playing skivor, men dessa, liksom en en äldre brors dito med olika slags folkmusik, tog inte snitsaren del av förrän han blev stor.

– Lyssnade du inte på popmusik som andra unga?

– Sällan frivilligt. I den korta och i efterhand svårbegripliga popularitetskampen mellan Elvis Presley och Tommy Steele förhöll sig snitsaren ointresserat neutral och när The Beatles  slog igenom sysslade hans kamrater med så kallad tradjazz. Snitsaren själv har ingen egen ungdomsmusik att minnas.

– Det måste vara konstigt att höra för dagens ungdom, som inte kan leva utan musik?

– Möjligen hade den klassiska musiken en motsvarande livgivande funktion för snitsaren under några år på 1970-talet. I alla händelser har han varken förr eller senare haft sådana upplevelser av musik som i denna försenade ungdom.

– Inte ens när du spelade fiol?

– I synnerhet inte om frågan gäller snitsarens eget gnissel.

– Vad var det för klassisk musik du lyssnade på?

– Att exemplifiera den litteratur, film, konst eller musik som funnit sin väg in till snitsarens själ, skulle vara att trivialisera hans upplevelser.

– Är det inte just sådant dina läsare vill höra för att kunna nicka igenkännande eller rynka på näsan?

– Därför finner snitsaren bäst att tiga.

– Är du rädd att verka för banal eller för pretentiös?

– Nej, varken det ena eller det andra.

– Blir inte dina memoarer sällsynt tråkiga om du förtiger allt som varit viktigt i ditt liv?

– Snitsaren har aldrig påstått annat.

– Det ha tidigare påståtts att du skickade ett brev med anledning av Mstislav Rostropovitjs bortgång, där du tackade honom för hans livslånga gärning, som i förlängningen berikat repertoaren av musik för violoncell. Stämmer det?

– Man måste skilja mellan myten snitsaren och människan snitsaren.

– I samma brev påstår du dig ”bära i minnet” en konsert i en skola i Linköping där Frans Helmersson spelade Sjostakovitjs första cellokonsert tillsammans med Norrköpings symfoniorkester under ledning av kompositörens son Maxim. Går du ofta på konsert?

– Detta var ett av mycket få konsertbesök, vilket gjorde det särskilt minnesvärt. Snitsaren höll sig normalt till inspelad musik.

– Var det din fars skivor du lyssnade på?

– Man kunde även se snitsaren sitta med hörlurar på olika bibliotek i Stockholm.

– Köpte du inga egna grammofonskivor?

– När snitsaren senare ärvde faderns skivsamling, kompletterade han den med egna inköp i en omfattning som i efterhand har förundrat honom. Många av de skivor han inhandlade under detta korta, synnerligen osnitsiska, samlarrus har han bara lyssnat på en eller två gånger och nu står två hyllmeter klassisk musik och samlar damm.

– Lyssnar du inte på sådant längre?

– När snitsarens sköterska lånar hem CD-skivor eller sätter på radions P2.

– Spelade du klassisk musik på din fiol också?

– Nej nej nej nej nej nej!!

– Varför inte?

– Snitsaren hade med måttlig framgång försökt spela små stycken barockmusik på blockflöjt, men på fiolen höll han sig uteslutande till låtmusik, där man snällt stannar i första läget och nöjer sig med ett fåtal enkla tonarter. Melodierna är korta och lätt memorerade, varför även den enklaste spelman kan åstadkomma något slags musik.

– Alla dina läsare är inte hemma i fiolspelets terminologi. Vad betyder ”första läget”?

– Medan violinistens vänstra fingrar flyger fram och tillbaka över greppbrädan, tillåts spelmannen att ha kvar sina på ett ställe, lämpligen i första läget närmast stämskruvarna, där han också kan spela på strängarna utan att trycka ner dem. Att åstadkomma rena toner kan vara svårt nog ändå.

– Varför började du över huvud taget att spela fiol?

– Snitsarens fiolspel sammanföll  delvis med en allmänt världstillvänd period i hans liv.

– Vad har det med saken att göra?

– I snitsarens föreställningsvärld innebar aktivt musicerande, inte bara att likt näcken fåfängt söka fördela egen sorg, utan lovade också en form av gemenskap. I motsats till snitsarens ordinarie självupptagenhet, syntes denna nya konstform kravlös och momentant njutbar, ty någon musikalisk talang att ta vara på har aldrig tyngt snitsaren.

– Varför blev det just fiol?

– Till snitsarens överraskning lämnade hans far vid sin död efter sig en fiol, på vilken ingen i familjen, allra minst snitsaren själv, hört honom spela. Efter att ha sneglat på den i några år, satte snitsaren igång att öva i september 1980.

– Då var du nästan 35 år gammal?

– Att börja spela svensk folkmusik på fiol i vuxen ålder, var inget ovanligt på den tiden, men snitsaren torde ha skiljt sig från merparten nybörjare genom sin flit. Dagliga övningspass på många timmar var mer regel än undantag i böjan av hans karriär och efter ett halvår kunde han snubbla igenom sextondelspolskor i rätt tempo, något som han prioriterade framför skönspel och intonation. Snitsarens framsteg finns omsorgsfullt dokumenterade på bandinspelningar, där han kan höras traggla igenom sina oftast alltför svåra låtar ett oräkneligt antal gånger i ursinnig envishet. Snitsaren minns denna nybörjartid som lycklig, medan större färdighet senare ställde andra krav och grumlade hans glädje.

– Fick du ingen undervisning?

– Snitsaren prövade vanliga fiolkurser, men fann ambitionsnivån där alltför låg och slutade snart. Först långt senare, i en seriösare spelgrupp med inriktning på sörmländsk dansmusik finslipades snitsarens spel och kunde måhända ha blivit något att bjuda även läsarna av denna blogg om snitsaren inte tröttnat och hängt fiolen på väggen. Hans aktiva karriär varade i fem år och sammanfattningsvis lärde han sig spela bättre än han trott sig mäktig men fann däri mindre glädje än han från början hoppats.

– Har du inte spelat sen dess?

– Snitsaren har spelat sporadiskt, men aldrig mer övat för att ta språnget in i de riktiga spelmännens krets.

– Hade du velat vara där?

– Snitsarens självupptagenhet är i längden tryggast.

– Du talade om sörmländsk dansmusik. Spelade du till dans nån gång?

– När sällsynta tillfällen gavs.

– Besökte du spelmansstämmor också?

– Med stor iver och öppet sinne, tills snitsaren såg spelmansstämmornas sanna väsen, där verkligheten bakom en demokratiskt välkomnande fasad var lika kall och hård som världen i övrigt.

– Var spelmännen dumma mot dig?

– Även om goda undantag fanns bland dem, ville de i regel inte gärna spela med sämre kollegor. När snitsaren insåg att han själv var precis likadan, slutade han att bjuda ut sig på den musikaliska köttmarknaden.

– Tror du att andra spelmän håller med om din beskrivning?

– Knappast.

– De som mot förmodan orkat läsa denna långa intervju, utgår från att du varit falskt blygsam i dina svar och anar att du i själva verket är mycket skicklig på fiolen?

–  Snitsarens eventuella blygsamhet är helt äkta och fullkomligt berättigad. Som höjdhoppare brukade han hamna kring 25:e plats i den svenska årsstatistiken, medan hans fiolspel trots tunnare konkurrens knappt skulle ge honom en plats bland de 25000 bästa.  Uttryckt i mer begripliga höjdhoppstermer spelade han ungefär 157 med darr på ribban.

– Vad menar du med ”tunnare konkurrens”?

– De flesta har aldrig ens försökt spela fiol.

– Kan man verkligen jämföra musik och rangordna musiker så där?

– Likväl görs det ständigt.

– Även i spelmännens glada krets?

– Så som i allt annat har det sedan gammalt tävlats även i svensk folkmusik och intresserade spelmän har efter framträdande inför en jury kunnat erövra ett så kallat Zornmärke i brons eller silver för att med det senare på bröstet få titulera sig ”riksspelman”.

– Gissningsvis var sådana utmärkelser inget för snitsaren?

– Eftersom det inte fanns något järnmärke, är frågan hypotetisk.

– Varför pratar du så gärna om ditt fiolspel om det nu var så medelmåttigt och dessutom i huvudsak tycks ha upphört?

– Snitsaren svarar bara på intervjuarens envisa frågor. Sant är dock att snitsaren finner den perioden i sitt liv intressant och lärorik och hans medelmåttighet är en förutsättning för hans frispråkighet. I efterhand granskar snitsaren gärna sina tillkortakommanden.

– Tror du att din krympande fan club tycker det är intressant att läsa om dina tillkortakommanden?

– De som orkat läsa ända hit har redan visat sitt intresse.

– De kanske bara har hållit ut i hopp om något spännande på slutet?

– En antiklimax också ett slags klimax.

                                      *

Ovanstående ”Hövättepolska” komponerades av snitsaren sommaren 1981, när höskörden pågick som bäst och under de originalnoter som återges här har han skrivit:

”Första reprisen: Hövättarnas dans över det stubbade gräset från norr till söder och tillbaka. Andra reprisen: Hövättarna fastna mellan felaktigt staplade höbalar. De trassla sig ut och trå sin dans igen”.

                                                   *

Tillägg sommaren 2016:

Sedan ovanstående skrevs har det visat sig att snitsaren på gamla dar tagit upp sitt fiolspel igen, denna gång mindre ambitiöst och målmedvetet men i gengäld med mer spontanitet och ogrumlad glädje, vilket möjligen gagnat resultatet.

                                                  *

Skyldig?

¤

Nysgubben