Monthly Archives: november 2012

Han dansade en höst

Om det inte varit för en aningslös och lösmynt kamrat, hade han sluppit en av de mest förnedrande upplevelserna i sitt liv, och de luttrade läsarna av denna blogg hade besparats hans självömkande inlägg nedan.

Att det i 1950-talets Stocksund ordnades undervisning i pardans för välbärgade familjers barn, som förväntades växa upp till välartade ungdomar med vana att föra sig i sällskapslivet, är begripligt, men var och en som känner snitsaren anar också att sådana aktiviteter inte var hans första val. Sålunda undanhöll han all information för sina föräldrar om den dansskola som erbjöds när han kom upp i sjätte klass. Den hann också börja utan hans deltagande, när ovan sagde kamrat, en nyfiken gosse som höll sig framme och tog vara på de möjligheter livet bjöd, glatt berättade om den spännande dansen hemma hos snitsaren, varefter denne fick kravla till korset, det vill säga följa med kamraten nästa gång och lämna sin efteranmälan till danslärarinnan, som måhända inte var ”en sötsur kvinna med näsa som en pik” men ändå en främmande vuxen som ingav honom en känsla av osäkerhet. Han kommer ännu ihåg sin vånda inför det verbala uppdraget och av alla danslektioner i gymnastiksalen denna höst minns han tydligast detta första möte och sina egna tafatt framstammade ord.

Av dansandet kommer han inte ihåg mycket, varför detta troligtvis genomfördes enligt något välordnat system som krävde ett minimum av framåtanda från hans sida, gissningsvis med parbildning i den ordning eleverna stod könsvis mitt emot varandra, även om en uppbjudande bugning möjligen förväntades av gossarna. Samtidigt minns snitsaren hur två kortväxta, rödhåriga tuffingar alltid lyckades dansa med samma två flickor, båda minst huvudet högre och kroppsligen tidigt välutvecklade, den ena dessutom utrustad med för den tiden ovanligt långt och vackert hår, och i sin obestämda avund undrade snitsaren vad dessa skönheter kunde se hos sina små kavaljerer. Själv var han glad att slippa välja eller väljas, och när det väl kom till dansen kände han varken välbehag eller obehag av den kroppsliga närheten till det motsatta könet. Så länge han följde order slapp han ansvara för sitt uppträdande och föga bekymrade han sig för sina klumpiga steg i de dansturer han ändå aldrig skulle få bruk för.

Danskursen hade varit fullt uthärdlig om den inte avslutats med en tillställning, där de små gossarna och flickorna inte bara skulle tillämpa sina nyförvärvade danskunskaper utan också förväntades sitta parvis till bords och föra sig enligt etikettens regler. I den åldrande snitsarens minne försvinner denna traumatiska decemberkväll på Kevinge herrgård i en diffus känsla av obehag, men fyra klara bilder har envist stannat kvar i hans medvetande.

Han sitter bredvid sin lottade bordsdam, en flicka som han anar är missnöjd med sitt utseende, och han kan bara tyst beklaga hennes öde att ha råkat hamna just bredvid honom, som inte förmår säga ett ord till uppmuntran. Vid ett bord snett bakom dem sitter föräldrar, däribland hans mor, vars blick han möter utan att kunna avgöra om hon anar hans belägenhet eller om hon är aningslöst belåten med sin son.

Han måste senare ha bjudit upp sin vindögda dam och dansat en stund, ty i ännu en minnesbild hör han henne klaga på att han hela tiden upprepar samma steg på ett och samma ställe. Dessutom dansar han troligen likadant till all slags musik, vilket hon möjligen också upplyser honom om. Förhoppningsvis hittar hon sen någon dansant kavaljer som förmår förlösa hennes danstalang och göra hennes kväll mer minnesvärd, men själv är snitsaren alltför upptagen av sin egen olycka för att bry sig därom, och han dansar inte heller mer under kvällen.

Han vet att han borde bjuda upp någon, men när han äntligen vågar sig fram till en snäll flicka som han brukat titta på i klassrummet, har en av hans kamrater fått samma idé men gått till handling med större beslutsamhet och, som det visar sig, mer framgång, vilket får honom att besviket men troligen helt sanningsenligt utbrista ”Men jag var först”. Medan kamraten finner hans uppträdande pinsamt och säger något överslätande, lovar flickan honom en senare dans som dock inte blir av, eftersom en sådan kräver nytt initiativ och ytterligare samlat mod.

Hur han kommit till den fina festen minns han inte, kanske har han och hans mor skjutsats i bil, möjligen av hans far, men hem har barnen uppenbarligen fått åka i en abonnerad buss, ty han har en tydlig minnesbild av hur en av hans kamrater, för övrigt samma klantarsel som från första början är skuld till hans elände, står framme hos föraren och dirigerar bussen för att till slut självbelåtet kunna kliva av vid sin egen grind, där också snisaren lämnar sällskapet och promenerar den sista biten hem till sin stora och trygga ensamhet.

Annonser

Könsidentitet

Som ett led i en planerad undersökning av vissa psykoterapiformers effektivitet genomgick jag före min ovan omtalade vistelse i Umeå för trettiofem år sen ett så kallat DMT-test. Ett antal bilder, som visades med mycket kort exponering på en skärm, skulle beskrivas med ledning av en försöksledares förberedda frågor, varvid olika feltolkningar inte bara påvisade existensen av psykologiska försvar och bortträngda känslor utan även kunde berätta något om, vari dessa bestod. Av testresultaten, som jag mottog med berättigad skepsis per telefon, minns jag bland annat en uppgift om ”osäker könsidentitet i nioårsåldern” som förbryllat mig mycket, ty även om den givna rollen som pojke inte alltid varit lätt att spela, kan jag inte minnas någon tvekan om, att den varit min.

Trots att jag som barn sprang fortare och hoppade längre än de flesta och hörde till de få i min klass som kunde repklättra till gymnastiksalens tak och dessutom oftast lyckades träffa bollen med det smala brännbollsträet, fick jag i småskolan betyget B i gymnastik. I efterhand har jag insett, att det troligen berodde på min oförmåga att dölja den selektiva klumpighet och de bristande färdigheter som jag delade med de flesta. När lärarinnan så under en gymnastiklektion undrade om något av barnen kunde stå på huvudet och två flickor demonstrerat sin väl inövade förmåga på en matta, räckte även jag upp handen men levererade under klassens skratt något som mer liknade en kullerbytta än den begärda konsten. Än värre blev det när jag sedan skulle upprepa samma flickors handstående mot en vägg men rasade in i ribbstolen och sjönk ihop som en hög av armar och ben. Att flickor kunde bolla och hoppa rep var naturligt, men att låta dem överträffa mig i gymnastiska övningar av detta fysiska slag, gick min ära som pojke förnär. Upprättelse i kamraternas ögon fick jag mer än väl under en gymnastiklektion i elvaårsåldern när jag försvarade klassens heder i en höjdhoppstävling, och jag minns med tillfredsställelse hur den betygsnåla småskolelärarinnan senare fick se mig ta emot medalj för seger i längdhopp i den årliga kampen mellan traktens skolor. Som ofta i denna ålder hoppade dock segraren bland flickorna längre än jag, varför eventuell revansch på det motsatta könet fick vänta ännu en tid, eller tills barndomens manliga hävdelsebehov så småningom ersattes av ungdomens mindre hjälplösa inställning och en större förståelse för tingens ordning. När jag slutligen i vuxen ålder överträffade det gällande damvärldsrekordet i höjdhopp, var min idrottsliga könskamp sedan länge över och med den alla möjligheter till emotionell upprättelse, och som åldrad löparmotionär bryr jag mig naturligtvis ännu mindre om könet på alla dem som springer förbi under träning och tävling.

Att som barn låta mig överträffas av flickor i rena styrkeövningar, hade varit än mer traumatiserande, varför jag som smal- och långarmad, en i sammanhanget handikappande kombination, undvek armbrytning i sällskap där jag riskerade könsöverskridande möten med neslig utgång, och naturligtvis var andra, än mer kroppsnära kraftmätningar lika otänkbara i praktiken som spännande i fantasin. Jag minns en tecknad novellillustration i veckotidningen Allers föreställande två barn som slogs på marken, och jag minns min vanmakt över pojkens hjälplöshet, samtidigt som jag inte kunde ta ögonen från den uppenbarligen starkare flickan. Ännu efter snart sextio år kan jag se illustrationen för mig och även komma ihåg bildtextens ordagranna lydelse, men då tidningen från mitten av 1950-talet inte längre är tillgänglig, får nyfikna läsare nöja sig med tuschteckningen här nedan, där en trettioårig konstnär ger uttryck för barndomens känslor i den förenklade form de dröjt sig kvar i hans enkelspåriga sinne. Huruvida konstverket döljer en ”osäker könsidentitet i nioårsåldern”, skall jag dock, som så mycket annat i detta ämne, låta vara osagt.