Kungsholmen runt runt

I lördags var det 25 grader varmt i Stockholm, varför de löpare, som sökt sig till Kungsholmen för att springa halvmaraton runt densamma, fick en svettig dag. Bland dem som fullföljde loppet hittar vi startnummer 343, här mer känd som jumper. Med den officiella tiden 1:55:49 kom han på 424:e plats i herrklassen eller runt tolfte plats bland de drygt tjugo löpare som var över 60 år. Jag (Asgam) frågar honom:

– Var det så svettigt som det påstås?

– Ja visst, men det är lika bra att vänja sig.

– Många verkar ha haft det lite tungt i värmen. Hur gick det för dig?

– Det gick väl som vanligt fast långsammare.

– Du hade fyra och en halv minut sämre tid än förra året?

– Det kändes som om jag sprang fort, men det gjorde jag tydligen inte. Jag fick ingen ordning på skyltarna de första kilometerna eftersom det pågick ett millopp samtidigt. Som vanligt lyckades jag trycka fel och stanna klockan också. Hittade till slut en 6-kilometersskylt där jag kunde sätta igång uret igen, men tiden dit hade jag ingen kläm på.

– Det var visst trångt i början?

– Det tog ungefär 20 sekunder fram till startlinjen och sen dröjde det ett tag innan leden glesnade. Jag hade pigga ben och blev lite rastlös. De första sex kilometerna måste ha tagit jämnt 33 mimuter efter skottet, så jag tappade nog mer än en minut i starten. Sen höll sig kilometrarna mellan 5:18 och 5:32 om man räknar bort drickastoppen. Normalt borde det gå fortare i lättviktsskor, men värmen drog tydligen ner farten.

– Blir det samma skor den 31 maj?

– Japp, Adistar Comp 4.

– Och det tror du att vaderna håller för?

– Inga problem idag i alla fall. Om du ser mitt tassande löpsteg, förstår du varför. Förresten finns det mjuka hälar på dom skorna också om det skulle behövas.

– Vad drack du under loppet?

– Bara vatten. Vid den första kontrollen hittade jag ingen mugg att greppa så jag sprang värdshus förbi. Hörde sen att de hade haft strul där. Sen blev det en mugg i munnen och en över huvudet vid varje langning utom den sista. Jag är lite dålig på att springa och dricka ur mugg så jag förlorar väl uppåt 15 sekunder varje gång. Totalt en minut alltså.

– Det låter som om du borde vara rätt nöjd med ditt lopp i alla fall?

– Varken nöjd eller direkt missnöjd. Jag har kollat upp några namn, som sprang loppet förra året. De flesta var mer än fem minter långsammare i år. Några, som kom före mig på premiärmilen, var bakom mig i nu, så jag gjorde nog ett skapligt lopp även om tiden inte blev mycket att minnas.

– Hade du någon påhejerska?

– Nej, den ordinarie var kvar i Malmö, vaifrån jag själv kom sent på fredagskvällen. Men vägvisarna från FK Studenterna hejade desto mer. I år hade de röda västar som omväxling. Trevlig klubb!

– Startnummer X sprang inte?

– Nej, han satt väl hemma och vilade sina rasben. Sådana här skitlopp ingår nog inte i hans planering inför Big Five.

– Du låter avundsjuk?

– Varför kräkas i Boston och Berlin när man har en bajamaja i Rålambshovsparken.

– Oj, en ny variant!

– Man får inte fastna i gamla hjulspår.

– Men inte kräktes du väl i lördags?

– Nej jag mådde prima. Lite trött och törstig som efter ett kort långpass. Jag hade gärna joggat ytterligare 4,4 kilometer i 6:18-tempo, som några enligt uppgift gjorde, men jag hade en stor påse att släpa på. Synd, det hade varit kul annars.

– Du träffade tydligen några av dina nya bloggarvänner?

– Om jag ignorerar din lite spydiga ton, är svaret ”ja”. Jag stod och spanade ut i fjärran, när blicken föll på två bekanta nunor en meter framför mig, den ena mustaschprydd och den andra, för att använda den förstas bevingade ord, ”slätrakad som en barnrumpa”.

– Hur länge hade de stått där?

– Tillräckligt länge för att inhösta varsin överraskningspoäng.

– Kan du beskriva dina känslor, när du fick se dem.

– Paff.

– Jag tror nog att du blev lite glad också?

– Du säger det!

– Blev de glada att se dig?

– Överlyckliga.

– Hur vet du att dom inte blev ledsna att se dig?

– I så fall får dom skylla sig själva när dom ställer en meter framför och blåstirrar rakt i mitt fejs.

– Dom kanske ville vara artiga?

– Men nu får du väl ge dig, gamjävel! Människor är inte så krångliga som du tror. Jag träffade för övrigt en hel drös bloggare och löpare denna förmiddag. Om du ska leka psykolog och reda ut alla våra ömsesidiga undertryckta känslor, blir vi aldrig klara med den här intervjun.

– Vilka andra ”bloggare och löpare”?

– K, C, M, D, F och J, fast inte alla på en gång.

– Oj så många! Vad pratade ni om?

– De pratade och jag lyssnade.

– Med gapande mun och tindrande ögon?

– Dom hade såna där moderna superklockor på armarna. Jag har aldrig sett såna där makapärer på nära håll förut. Min löparklocka har bara ett fönster, men dom här monstren hade fyra! Det du!

– Är du avundsjuk?

– Varför kräkas med en Garmin 405…

– Var det trevliga människor annars?

– Mindre tjatiga än du i alla fall!

– Jag läste på löparforum att en av dem igenkände ditt ansikte från bloggfotot. Hon skrev, att det liknade Turinsvepningen. Vad gillar du det? Den gubben ser ju inte direkt snarfager ut?

– Jag försöker ta jämförelsen som en komplimang. Det tycks för övrigt vara svårt att fastna på bild här på Kungsholmen. Trots hundratals bilder lyckades fotograferna missa mig förra året. Likadant i år. Linslusen Masse ser ju stilig ut snett underifrån, men jag måste väl segna ner död och lämna mitt avtryck på liksvepningen för att förevigas nästa år.

– Såg du några fler bekanta före eller efter loppet?

– Vid starten hälsade jag på två Vallentunaveteraner, av vilka den ene föreslog mig att träna med ”gubbskubbet” hemma. Även dom visade sig springa långsammare än vanligt, så det var nog rätt varmt.

– Inget sällskap under loppet?

– När skottet small försökte jag följa Masse, som deklarerat att han skulle ta det lugnt och springa mellan 1:50 och 1:55, men hans skalle försvann bort i trängseln. Han höll sitt löfte men det hade varit en lite väl ryckig rygg att följa. Hellre hästsvans än snagg om man ska ha ett riktmärke. Damer springer i regel med jämnare fart, men tyvärr brukar jag tappa bort dem vid varje vätskekontroll.

– Du tycks ändå ha disponerat dina krafter bra?

– Ja, på andra varvet sprang jag förbi många trötta yngre löpare, vilket alltid piggar upp. Ju mer jag hör om andras vedermödor under de två varven, desto mer mer inser jag att mitt lopp nog var rätt okej.

– Många har klagat på medaljen som ni fick?

– Jag tycker den är rörande och ganska söt. Den försöker inte vara något mer än den plåtbit den är. En del har gnällt på premiärmilsmedaljen också och tyckt att den var ful. Den hade ett skojigt motiv med startande löpare som trycker på sina löparklockor. Folk ska väl ha minst två lejon och en fläkt örn på sina medaljer för att bli nöjda?

– Huvudsaken är väl att du är nöjd, vilket du ju tycks vara. Du strålar inte av lycka men känns ändå harmonisk på något vis?

– Du säger det!

– Tror du att din goda form kommer att hålla i sig ytterligare 19 dagar?

– Hur så?