Favorit i repris?

I brist på annat färdigskrivet material lägger jag ut en tillfällig räddningsplanka i form av nedanstående ”favorit i repris”. Då alla kända läsare av denna blogg är löpare och mitt alter ego, jumper inom kort ska göra sin sjunde maratonstart i Stockholm, kan inlägget vara av intresse trots att det skrivits i en annan tid och trots att jag anar dess mindre korrekta framtoning som blogginlägg inför loppet. Visst kunde jag i stället ha publicerat den skrytsamma skrönan ”Big five 2009” eller målbilden på en regnvåt och vindpinad men mycket lycklig jumper för två år sen, men ogrundad optimism är en tveksam strategi för framgång, och om jag känner min jumper rätt, är han mer betjänt av en realistisk varningsklocka än av hurtiga försäkringar, varför detta väl valda memento mori (i kombination med hans gedigna erfarenhet av att hantera långlöpandets avigsidor sedan dess) bör kunna ge honom rätt spark i baken.

Det sex år gamla reportaget är läsvärt även som litterärt exempel och visar med tanke på analysen i föregående inlägg ett annorlunda, mindre strikt snitsarspråk, ty även om stilen tycks vara lånad och möjligen en smula parodierad, andas den fingerade journalistens text (liksom inlägget ”Hemma hos” från samma penna) upptäckarglädje och skrivlust.

        *

Utan titel

Posted on juni 2, 2008 | 26 kommentarer

Jag har blivit lovad en intervju med jumper efter dennes maratonlopp, men då han inte dykt upp på avtalad tid och plats, tvingas jag åter knacka på dörren till hans bostad. Mässingsskylten med namnet ”Snitsaren” glänser i solen, men den inristade, spretiga texten därovanför, ”JUMPER MARATONLÖPARE”, känner jag inte längre igen. Medan namnet står kvar ograverat, har någon med ett antal aggressiva knivhugg i träet sökt utplåna den stolta titeln.

Efter en lång väntan, under vilken jag hinner tänka många dystra tankar, öppnas dörren av en välkammad och propert klädd äldre man. ”Herrn är väntad”, säger han med en röst så svag, att jag blott med tvekan igenkänner den som butlerns. Han struttar före in i lägenheten men vänder sig hela tiden otåligt om, likt ett barn som önskar visa något. ”Den här vägen herrn”, upprepar han, som om det fanns någon annan att välja.

Den kammare, som vid mitt förra besök fyllde mig med sådan fasa och vämjelse, andas nu frid och hemtrevnad. Golvet är städat och alla papper och klädesplagg ligger ordnade i prydliga högar. Det öppna fönstret, som nu inramas av ljusa, blommönstrade gardiner, släpper inte bara in den ymniga morgonsolen utan också frisk försommarluft. När jag prisar metamorfosen, skruvar butlern på sig och svarar: ”Man gör så gott man kan”.

När jag ser mig om upptäcker jag intill väggen en lång mager man klädd i randig pyjamas. På fötterna har han gråa raggsockor, som rullats ned så att de liknar stora tofflor. Han sitter djupt böjd över den gamla datorn men tycks varken skriva något eller titta på bildskärmen. Genom ideliga förflyttningar av huvudet i sidled låter han blicken vandra från tangent till tangent. Då och då brummar han så som som gamla människor gör vid åsynen av något igenkänt och kärt. ”Det är snitsaren”, förklarar butlern, ”Han får inte störas”. Då jag frågar efter den vackra sköterskan, får jag veta att hon och Tildo ”tränar pilates” på ett närbeläget gym och inte väntas hem förrän tidigast vid middagstid. Som för att förekomma min nästa fråga och påskynda mitt egentliga ärende, gör betjänten en försiktig gest mot sängen och säger med sänkt röst: ”Herrn ser”.

Där jag som i en otäck dröm en gång tidigare sett snitsarens eländiga förfall, ligger nu jumper. Han är klädd i sin röda maratontröja med nummerlappen och de bekanta siffrorna 7732 väl synliga på bröstet. De annars så spänstiga lemmarna ligger slappa mot lakanet och de tomma ögonen stirrar hjälplöst ut i fjärran. När jag hälsar och frågar hur han mår, rör han inte en min. Butlern för mig sakta avsides och berättar tyst och med tårar i ögonen följande historia:

”Jumper hade startat sitt maratonlopp med viss tillförsikt och han hade inte haft några problem att genast hitta ett vägvinnande tempo. Skadan i hälsenan kändes men hindrade inte löpningen. Såväl före som under loppet hade han försökt dricka enligt konstens regler, men efter tio kilometer smakade energidrycken inte längre och han fick tvinga sig att svälja några klunkar vatten vid varje vätskekontroll. Löpningen kändes seg och han insåg att fortsättningen skulle bli jobbig, varför han snart beslöt att bara springa halva sträckan för att sedan möjligen fortsätta gående. Efter att ha passerat halvmaratonskylten på 2:06:29, fortsatte han i samma fart till backen på Greve von Essens väg där hans två påhejerskor väntade. De påstod senare att han då ännu sett pigg och glad ut. Han meddelade dem sin definitiva avsikt att gå resten av loppet. Han ansåg sig vara tillräckligt trött och bedömde det därtill klokt att låta hälsenan vila. Med en gånghastighet snabbare än 11 minuter per kilometer skulle han ändå hinna i mål med god marginal före klockan åtta. Den trevliga återhämtningspromenad med ”smarrigt” energigodis, som han bespetsat sig på, uteblev dock. Han mådde allt sämre och gick bara och längtade efter kall nyponsoppa med filmjölk, vilket naturligtvis inte bjöds. Vid nordiska museet gav han till slut upp och lade sig på en gräsmatta och betraktade trädkronorna. När det kom en spårvagn mot Skansen hoppade han på för att så småningom följa med tillbaka till Nybroplan, en plan som han med facit i hand borde ha fullföljt, men i folkträngseln började han snart må så illa att han till slut fann bäst att kliva av. Han klättrade upp i en gräsbevuxen slänt och försökte enligt beprövat recept tömma magen, som dock visade sig redan vara tom. Långsamt släpade han sig sedan över Djurgårdsbron och efter en paus liggande på en bänk i Narvavägens allé nådde han äntligen tunnelbanan vid Karlaplan för vidare färd till Stadion. Han bör ha sett mycket eländig ut där han satt och skakade på perronger och i tunnelbanevagnar. Väl tillbaka på Östermalms idrottsplats uppsökte han ånyo det skogsbryn, där han för många timmar sen tömt sin blåsa på väg till starten. Trots många försök att kasta upp kunde magen inte heller nu leverera något. Han tog sin klädpåse, satte på sig varmt och lade sig på en gräsplätt strax intill den plats där friidrottarnas ballongtält var rest på 1960-talet och där han en gång hoppade 197 cm och blev svensk akademisk inomhusmästare. ”Jag har i alla fall hoppat högre än er”, blängde han åt den ström av maratonlöpare som efter fullbordat lopp passerade med medaljer och självbelåtna leenden. När han så småningom orkade ta sig till Stadion bakvägen för att där vid Sofiavägen eventuellt återförenas med någon kvardröjande påhejerska, hörde han hur någon ropade hans artistnamn. Det var Fredrika Lykos Ulltraschmultra som till synes pigg och glad sprang mot mål. Den som hade sådan maratondigestion, tänkte han och gav henne en lam applåd, innan han gick in och lade sig på Stadions läktare, där påhejerskan till slut fann och samlade ihop resterna av honom. Först efter klockan åtta, när han lyckats få i sig lite flytande och fast föda, kunde de bege sig hemåt. Då kämpade ännu de sista löparna mot mål”.

När butlern avslutat sin berättelse och snutit sig, ser han mig länge in i ögonen men säger inget. På min fråga, när jumper ska börja tala med oss igen, ruskar han bara på huvudet, men tillägger efter en stund, att om jag eller andra i den forne maratonlöparens tynande beundrarskara har ytterligare frågor, kan de alltid ställas i utrymmet för kommentarer här nedan. Han lovar att om inte jumper kan eller vill besvara dem, skall han själv göra sitt bästa som den tjänare han alltid försökt vara.

Annonser

12 responses to “Favorit i repris?

  1. En fantastisk berättelse som verkligen fortfarande ”håller” och som på ett knivskarpt, humoristiskt och underbart dramaturgiskt manér beskriver en av maratonlöparens många potentiella vedermödor.

    Verkligen älskar er penna och ert sätt att så pricksäkert hantera densamma.

    Tack för denna reprisfavorit som jag gärna läser igen!

  2. Tack för de orden, som både jag och jumper väl behöver, ty att läsa igenom ett helt inlägg av snitsaren är mer än (en del) andra (på direkt fråga) säger sig orka och jumper är tacksam att någon vill delta i hans lidande. Men så är ju Benet också en löpare som förstår vad det handlar om, även om han till skillnad från jumper fullföljt sina lopp trots umbäranden, Göteborgsvarvet i kvalmig hetta, TEC i snösörja eller inte minst Swiss Alpine Marathon. (Vill i sammanhanget gratulera till ännu ett nyligen väl genomfört Göteborgsvarv).

  3. Tackar och bockar och kan berätta att årets Varv bjöd på i stort sett enkom positiva upplevelser. Ville inte pressa kroppen för hårt utan må bra hela vägen till skillnad från jumpers ovan så i detalj fenomenalt beskrivna mara, eller för den delen min egen från 2013.

  4. Men något benet som springer årets upplaga av StM blir det tydligen inte. Kanske om några år, när minnet av uttömningen 2013 bleknat, och då med ambitionen att bara softa runt och njuta?

    Att njuta i fyra mil finns däremot inte på jumpers karta, även om han tror sig kunna undvika upplevelser liknande den i inlägget. Att i förväg ha sett sig själv springa uppför Torsgatan och Odengatan på starka ben, kan i det sammanhanget visa sig kontraproduktivt. När verkligheten gör sig påmind är det bra att ha både en plan B1 och en plan B2.

    Läser i dagens tidning att Susanna Kallur ändrat sin målsättning inför OS 2016 från finalplats till guld. Förutom det egendomliga i att planera okända konkurrenters form och resultat, tränar hon ju knappast annorlunda för en guldmedalj än för en åttondeplats. Möjligen kan hennes märkliga inställning påverka strategin i en eventuell semifinal, men dit är det ännu mycket långt efter fem års skador. Som jumper säger i inlägget ”Sub” ska man väl bara träna så bra som möjligt om man vill bli så bra som möjligt, givet de förutsättningar man har. https://snitsaren.wordpress.com/2008/04/05/sub/

    Jumpers egen träning i år har förhoppningsvis varit tillräckligt bra för att han ska klara sitt maraton tillräckligt bra.

  5. Instämmer med Benet – en synnerligen läsvärd repris!
    Snitsaren känner ju sin jumper bäst, men för egen del skulle knappast maratonloppet från helvetet funka som spark i baken. Jag hoppas verkligen att jumpers lopp i år kommer att påminna så lite som möjligt om 2008 års Golgatavandring!

  6. Tack! Nej, utan erfarenhet av alternativ skulle kanske det minnet skrämma honom till passivitet. Nu hoppas han också undvika något i stil med loppet 2010, när han för att slippa en upprepning tvingades gå den sista milen långsamt (och bland annat stannade och språkade med olika påhejare). Men för ett lopp jämförbart med 2012 är han dock inte tillräckligt bra. Denna gång funderar han för övrigt på att ge det officiella utbudet av vätska och energi en chans, dvs springa utan vätskebälte, så som han gjort under några långpass i vår.

  7. Instämmer helt i snitsarens tankar. När inte ens vädret under loppet kan förutspås med någon säkerhet (nu preliminärt runt femton grader och växlande molnighet 🙂 ), bör man inte ha alltför fixerade målbilder utan vara beredd på det mesta. Att jag frångår mitt framgångsrika recept med nyponsoppa i vätskebälte, kan tyckas djärvt, men min erfarenhet av vårens långpass är, att med kroppen fylld av vätska och energi vid starten ska det räcka med lite vatten efter vägen, kompletterat med något officiellt godis och uppiggande coladryck som bjuds. Jag har ännu inte bestämt mig beträffande min fotbeklädnad, där valet står mellan de lättare Addistar Comp 4 (som jag hade på KR) och de stabilare Nike Pegasus (som jag sprungit långpass i), men då snitsaren generöst erbjudit mig detta utrymme (i skepnad av ny så kallad gravatar) en tid framåt, ska nyfikna läsare få svar på detta och andra spörsmål. Stanna intonerade.

  8. Senaste prognos: Nordvind, 11 grader och regn. Börjar känna 2012-vibbar…

  9. Tyvärr kommer jag inte att kunna erbjuda påhejning i år, och därmed chans till en social paus i höjd med Vasaparken. 😦
    Den stora dagen kommer jag att befinna mig i Piteå, men lovar självklart att följa jumpers framfart per sms-service och peppa per distans. Fast jag vet förstås inte hur långt mina tankeöverföringskrafter räcker. Det är långt mellan Stockholm och Pite.

  10. Synd, för jag minns att det var trevliga avbrott i löpbandet – gåendet vid Vasaparken 2010. Men det är tanken som räknas, eller vetskapen om tanken och då finns inga avstånd. Om man inte räknar triathleternas osäkra ”barhäng” på Söder Mälarstrand, får jag liksom senast i regnet 2012 klara mig med ett och annat spontant tillrop av såna som känner igen ”jumper”. Bibliotekarien arbetar denna lördag och den andra anhöriga i närheten springer själv. Men för en fantasifull och minnesgod löpare sitter den förra ändå kvar på en sten vid Kaknäs liksom Tor står på Torsgatan och bureborn på Odengatan.

  11. Har möjligen läst reprisen tidigare, men eftersom minnet är kort så känns inlägget nytt. Vore det inte för att jag visste bättre skulle berättelsen ha kunnat gälla en ung löpare som jag erbjöd plats på tunnelbanan efter lördagens lopp. Han avböjde visserligen erbjudandet, men satte sig på golvet och såg ut att utkämpa en inre strid mot sitt maginnehåll. Vid nästa stopp fick han brått att lämna vagnen och hur striden avlöpte fick jag således aldrig veta.

    För egen del klämde jag en återställare som fanns i plastpåsen som delades ut efter loppet. Därpå två varma korvar med bröd. Det var tydligen allt som behövdes för att neutralisera sportdrycksskvalpet, ty efter detta uppförde sig magen exemplariskt.

    Men för att återgå till inlägget så instämmer jag självfallet med föregående kommentatorer vad gäller läsvärdheten. Vill dessutom framföra gratulationer till jumper för ett väl genomfört maratonlopp 2014. Filmsnuttar och resultatlista talar tydligt för att så var fallet. Kanske har läsarna skäl att förvänta sig en läsvärd rapport även från detta evenemang?

  12. Nog kan jag trots åldersskillnaden identifiera mig med ynglingen du medlidsamt beskriver, ty inte bara under äventyret i det repriserade inlägget utan också efter Lidingöloppet hösten innan satt jag nog och mådde ungefär så på tunnelbanan,.. den gången dessutom på golvet. Så småningom tycks jag ha lärt känna min mage bättre och klarat av att hålla dess innehåll på plats under och efter långlopp, även om jag för säkerhets skull var tvungen att gå mycket långsamt den sista milen av Stockholm Marathon 2010. Årets chansning att frångå min sedan länge beprövade nypondryck till förmån för det officiella utbudet av vatten och bananer mm fungerade bra och coladrycken vid Stadshuset på andra varvet, gjorde gott.

    Jag tackar för gratulationen, men då den tidigare anlitade journalisten har gått i pension och mitt eget exilforum MaxochNisse har släckts ner får jumperintresserade läsare numera nöja sig med mina betydligt torftigare referat på löparsajterna ”jogg.se” och ”funbeat.se”. Så även efter detta lopp:

    http://www.funbeat.se/training/show.aspx?TrainingID=34356768

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s