Monthly Archives: januari 2009

Jumper utmanad

I N’batha M’bweles nu formligen exploderande utmaning har turen idag kommit till denna bloggs contributor och flitige kommentator, jumper. Utmanad av både Johan och bureborn har han tagit sin uppgift på allvar och ägnat en god stund åt de 27 frågorna. Här är resultatet:

1. Vilken typ av löpare är du?

Jag sitter länge och försöker hitta ord som ringar in och naglar fast mig som löpartyp,  men kommer inte på några. Svaret kanske är ”En som inte låter sig definieras”. Om jag ändå måste kläcka ur mig något, får det bli ”Nyfiken”. Till och med min med åren obönhörligt nedåtpekande resultatkurva, är spännande att följa och varje litet skitpass har något att berätta för mig.  Löpning är såväl en idé i stort som olika upplevelser i smått. Den dag löpandet är tråkig upprepning, ligger nog redan löparskorna på hyllan.

2. Hur länge har du löpt?

Till och från i tio år. Regelbundet året runt och mer seriöst de sista fyra åren.

3. Hur mycket löper du per vecka?

Drygt fem mil i snitt om jag är hel och frisk. Jag springer i princip varannan dag. ”Rekordet måndag till söndag” ligger på knappt åtta mil.

4. Vilket är ditt “feelgood” tempo?

De flesta farter känns bra tills jag blir trött.  När jag var ung, för så där två år sen, kunde jag ibland softa i 5:30/km. Uthålligt feelgood-tempo nuförtiden ligger nog snarare en bit över 6 min/km på vintern och kanske en bit under på sommaren. Ibland känns det ”bad” att springa oavsett fart.

5. Vid vilken ålder började du springa?

Som barn hade jag en kortare långdistanskarriär (jämför sidan ”Snitsaren” ovan) och som ung hade jag en längre kortdistanskarriär. Om vi håller oss till löpning i mogen ålder, började den tydligen så smått i 53-årsåldern.

6. Vilka andra sporter utövar du regelbundet?

Om köksgymnastik är en sport, så utövar jag den åtminstone periodvis något regelbundet. Förr vandrade och cyklade jag mycket, men nu har jag sett ljuset och håller mig till löpningen.

7. Vad måste du ha med dig på ett pass?

Det finns inget ”måste” när jag springer, men av egen fri vilja tar jag på mig min löparklocka, där jag kan lagra 100 mellantider. På långpass vill jag gärna ha något att äta (snickers, marsipan, banan eller jumperkakor) och dricka (se nedan). På vintern räcker fickorna till, men om sommaren när dessa är färre och vätskebehovet större har jag bälte. En joggerska i min närhet lyssnar gärna på radio när hon springer, men jag nöjer mig med det varierande blickfånget och mina tankar. Till skillnad från bureborn tröttnar jag inte på dem.

8. Varför springer du?

Jag minns att frågan ställdes en gång på Löparforum (puls.se).  Jag tror att jag svarade något i stil med att ”jag springer för att springa”. När löpningen fungerar, kan den vara en sann njutning i sig. Att springa är också ett sällsynt härligt sätt att uppleva naturens och vädrets skiftningar. Flexiblare än cykling och snabbare än promenad. Men för att orka springa mycket när det är roligt, måste jag springa ibland även när det är tråkigt.

9. Har du någon gång ljugit för att få springa?

Nej, inte ljugit för att få springa men möjligen förtigit mina planer att springa. Mina tidiga, klart nördiga ”Lidingölopp” och maratonlopp hemma i Vallentuna berättade jag inte om förrän i efterhand för att ha ryggen fri i händelse av ett misslyckande. Numera döljer jag inget. Alla vet ändå sedan länge, att jag är en ”poika hurjanlainen”.

10. Hur ofta köper du skor?

Under mina fyra seriösa löparår har jag köpt fem par löparskor och de räcker nog ett tag till. I snitt alltså ett par om året. Har jag berättat om mina Asics Cumulus och Nike Pegasus som jag köpte second hand på Myrorna? Jaså, jaha, förlåt då!

11. Hur ofta köper du annan löprelaterad utrustning?

Jag köpte, fick eller hittade allt jag behöver för några år sen. Vad ska jag med dubbla uppsättningar till.

12. Var/hur handlar du utrustningen?

Skor senast på Löplabbet eller Runner’s Store. Övriga kläder på Myrorna eller Små Smulor. Ett vätskebälte på Myrorna ett annat på Löplabbet. Klockan för 250 kronor på Lidingöloppsmässan 2007. Vantarna är från Lidingöloppet men Stockholm Marathon-kepsen har jag tyvärr tappat. Ett antal dricksflaskor från de två loppen kan jag också glänsa med.

13. När föredrar du att springa?

När det är varmt och skönt och helst i kombination med bad. På tävling får det dock gärna vara lite svalare.

14. Hur ofta tävlar du?

Allt oftare i takt med att ambition och prestige ger vika för lusten att tumla om bland likasinnade. År 2005 sprang jag bara Lidingöloppet, året därpå sprang jag tre lopp, året därpå fyra och i fjol fem trots hälskada. Sex eller sju tävlingar i år låter som en rimlig gissning.  Tyvärr är det inte gratis.

15. Vilka distanser?

Kortast hittills 7,5 km. Längst 42,2 km.

16. Vilken är favoritdistansen?

Halvmaraton. Där drabbas man varken av syrebrist eller bränslebrist.

17. Har du ett mantra som du rabblar i huvudet?

Nej, det vore att omyndigförklara mig själv. Möjligen försöker jag intala mig, att jag springer av egen fri vilja och att jag kan sluta springa precis när jag vill. Det brukar innebära att jag springer ett tag till.  När jag står på startlinjen litar jag på min förmåga att fatta egna beslut under loppet och till skillnad från många hard core babes, accepterar jag tanken att jag kan bryta loppet. Jag ser det som en styrka och inte en svaghet.

18. Vad dricker du?

Jag har testat det mesta, vatten med och utan dextropur, äckeldryck, annan äckeldryck, både mycket och lite, men riktigt klok har jag inte blivit. Avslagen Coca-Cola fungerade bra under SUM-dagen. På en del långpass under varma sommardagar har jag inte druckit mer än ett par deciliter vätska och det har fungerat bra.

19. Springer du helst i grupp eller ensam?

Jag springer nästan alltid ensam, men får jag sällskap kan det ha sin charm. Att springa med joggerskan (fusionen av sköterskan och påhejerskan i samband med löpning), är trivsamt. Dessvärre känner hon sig inte helt bekväm i mitt löpsällskap, eftersom hon tror att jag egentligen vill springa fortare. Jag skulle förmodligen känna samma sak om jag joggade med Startnummer X, vilket faktiskt aldrig hänt. Andra yngre släktingar har någon gång sällskapat mig, men annars är jag lite blyg. Tretton kilometer med Fredrika under SUM, var dock helt okej. Vem vet en vacker dag kanske jag lubbar med både gubbskubbet och TSM.

20. Hur återställer du dig efter ett långpass?

Dusch, mat och vila. Gainomax har jag aldrig ätit. Är det gott?

21. Vilken snabbhetsträning föredrar du?

Intervallträning på löparbana. Favoriten är 5 x 800 meter med 200 meters joggvila. Över huvud taget tycker jag om att springa på bana. Idrottsplatser gör mig glad.

22. Vart blir du oftast skadad?

Fötter och knän, hur konstigt det än kan låta. Värsta skadan hittills drabbade höger hälsena förra året. Nu är nog ett gammalt vänsterknä den svagaste länken. Annars har det mest handlat om småskavanker som gått över fort och glömts bort.

23. Vilket lopp drömmer du om att springa?

Det lilla jag såg förra året av Hornstull-Järna, när jag mötte löparna under en promenad, gav mersmak. Loppet är också gratis så vitt jag förstår.  Att de där käcka ungdomarna vill ha en pensionär att släpa på, törs jag dock inte hoppas.

24. Vilken kändis skulle du helst vilja springa med?

Någon som jag inte behöver vara blyg för.

25. Vilken idrottsstjärna skulle du vilja springa med?

Jag nöjer mig med mannen eller kvinnan på bild nummer 2 i snitsarens frågelek ”Finn fem från förr”. Han eller hon verkar också lite folkskygg.

26. I filmen om dig, vem spelar rollen som du?

Någon som är lång och smal. Kanske Douglas Håge. (Ett internt skämt för läsare över femtio år).

27. Vilka tre löp/träningsbloggare utmanar du?

Villkoret för att snitsaren upplåter plats åt mig här är, att även han ska beredas möjlighet att besvara ovanstående frågor, dock formulerade i förflutet tempus.  Därefter blir det svårare. Den närmaste vänkretsen tycks avbetad, men om jag ska hålla mig inom vår kommun, finns ju pladuskan i Kårsta. Törs man besvära henne tro? Jaså, hon är tydligen redan uppbjuden. Har jag månne glömt någon i bloggrollen eller bland denna bloggs kommentatorer?  Dunceor kanske är ledig och redo för en tuppfäktning? Jag kunde också uppsöka mina gamla jaktmarker på löparforum. Att sådana storheter som Anders Szalkai, Rune Larsson och Lena Gavelin tidigare utmanats, borde smälla tämligen högt. Kanske Tävlings-nörden, som jag utmanade i kulstötning härom året, är sugen på revanch. Varför inte helt enkelt slänga in handsken bland de gamla pulsrävarna och se vem som plockar upp den?  Så kommer sköterskan och påhejerskan hem och jag får ett infall att ställa de 27 frågorna till dem istället. De svarar med en mun som den enklaste sak i världen och till min stora förvåning visar det sig, att bara de slipper skriva något själva, har de ingenting emot att låta sig utmanas. Alltså blir mina namn:

Snitsaren, Dunceor och joggerskan.

 

 

 

Tildo utmanad

Att bloggaren och löparen Nix har valt vår vän Tildo som offer för den utmaning som tidigare initierats av bloggaren och löparen N’batha, är naturligtvis mycket hedrande för vårt enkla hushåll, men det vore lögn att hävda att en plikttrogen butler med lätt hjärta tagit sig an uppgiften att förmedla och administrera detta bloggspektakel, som snitsaren har velat kalla det.  Att få den otäcka lilla varelsen Tildo att svara på 27 frågor har krävt både tålamod och list och, som vi skall se, lämnar resultatet åtskilligt kvar att önska.

Förhoppningsvis har samme butler dock lärt något inför det svåra eldprov som stundar, när samma Tildo enligt löfte skall låta sig utfrågas inte bara om löpning utan också om livet i övrigt. Var tid har dock sin plåga och här nedan ser vi ett smakprov på dagens.

 

1. Vilken typ av löpare är du?

Namnet Tildo kommer från fornbrasilianskan och betyder ”snabbare än tåget”. Det var det snabbaste som fanns när jag döptes. Sen kom dom på att ljuset var snabbare, men då var det för sent. Annars kunde jag ha fått heta ”Blixten”.

2. Hur länge har du löpt?

En gång sprang  jag i 47 timmar. Sen blev det långtråkigt.

3. Hur mycket löper du per vecka?

Jumper är jättesur för att det inte var han som blev utmanad. Ha ha ha ha !

4. Vilket är ditt “feelgood” tempo?

Vet du, han hade skrivit upp en massa svar på ett papper i förväg. Tji fick han!

5. Vid vilken ålder började du springa?

Jag minns inte. Kanske när jag var ett år. Jag minns att jag brukade hälsa på hos en äldre släkting vid namn morbror Gotte, som bodde ståndsmässigt i en stor paradvåning av äldre typ, där man kunde springa runt från rum till rum utan att någonsin behöva springa tillbaka, det vill säga utan att passera någon dörr i mer än en riktning. Denna planlösning var vanlig i äldre bostäder, där det fanns en skorstensstock med centralt belägna eldstäder att ta hänsyn till. När det blev för jobbigt att springa runt runt så tog jag av mig knäppkängorna och åkte skridskor på raggsockorna. En gång åkte jag rakt in i en spegel så det sa ”braaaaaak”. Men farbror Gotte bara skrattade. ”Det är du och jag, Tildo”, brukade han säga.

6. Vilka andra sporter utövar du regebundet?

Friskis&Svettis, pilates, yoga, plankan, hitlers hund, bronte, tennsoldaterna, kuddis, leka kabojs, titta på teletubbies, sköna hemmakvällar, gosa framför brasan, göra det där du vet, du ska vara stor och stark och ha kabojstövlar och tycka om en liten rund tant med glimten på rätta stället. Hur var frågan nu igen?

7. Vad måste du ha med dig på ett pass?

Fotografi måste man ha. Förut måste man se ett öra på fotot, men jag har ju inga öron, så jag ritade dit två stora trollöron, såna som butlern har. Då skrattade dom på flygplatsen. Jag vet en som åkte jorden runt med president Nixons ansikte på passet utan att nån märkte det. Han brukade klä ut sig till pudel. (Tildo talar troligen om den nyligen avlidne konstnären Kjartan Slettemark (butl.anm.))

8. Varför springer du?

Fö-ö-ö-ör  att  ja-a-a-a-a-ag  inte  ka-a-a-a-a-an  sitt-a-a-a-a-a-a  still-a-a-a-a-a.

9. Har du någon gång ljugit för att få springa? Hur löd lögnen?

Jag brukar reta jumper för att han ska jaga mig. ”Din fula skäggapa”, ropar jag. Fast det är ju ingen lögn förstås.

10. Hur ofta köper du skor?

(Tildos extremiteter med klövar i stället för fötter är ett känsligt ämne, varför en försiktig butler avstår från att vidarebefordra frågan till missfostret. I stället för skor använder hon ett slags sämskskinn fastsatta med svarta isoleringsband runt vaderna (eller vad detta benparti motsvarar hos normalskapta)).

11. Tycker du att jumper är en fånig skäggapa?

Ja !!

(En orolig butler känner inte riktigt igen frågan, men hinner inte undersöka saken).

12. Var/hur handlar du utrustningen?

Gärna på någon obskyr amerikansk sajt med tusen blippande fönster och fyrtitusen olika färger på texten. Då vet man att det är fina grejer i påsarna som kommer.

Ha ha, det här roliga svaret har jag knyckt från en tant som heter ”funrun”. Jumper hade kopierat frågorna från hennes blogg för han trodde att han nog skulle bli utmanad av någon. Men tji fick han!! Sen hade han glömt att sudda ut hennes svar på den här frågan. Hon märker nog inget för hon läser nog inte såna här tråkiga bloggar. ”Funrun” betyder ”kulspringa”. 

13. När föredrar du att springa?

På våren när körsbärsträden blommar i Kungsträdgården. Nix och Masse och jag har en hemlig bana där, som jumper inte får vara med på.

14. Hur ofta tävlar du?

Så ofta jag kan, fast aldrig i löpning. Det är fånigt. Man kan inte tävla i löpning. Det finns inget som heter snabbare eller långsammare. I Expressen brukade jag tävla med Jockmocks-Jocke och ibland köpte jag Allers, där man fick leta efter Tjalle Tvärviggs hatt. ”Tjugo frågor” är också kul och ”Vi som vet mest”. Vet du att Folke Olhagen slog vad en gång, att han skulle säga ”Det är inte utan att den gamla vinterpälsen kommer till heders” minst en gång i varje program och sen gjorde han det. (Ack ja, det var tider (butl.anm.).

15. Vilka distanser?

Jag har ju redan svarat att jag inte tävlar på några distanser!!

16. Vilken är favoritdistansen?

Ingen sa jag ju!  Är du dum i huvet eller fattar du trögt?

17. Har du ett mantra som du rabblar i huvudet?

Jag vet en som brukar rabbla ”pull pull pull pull” precis som till en kyckling. En gång sa jumper att jag skulle få gottis om jag kunde säga ”I find high five quite nice” tjugo gånger utan att staka mig. Jumper är dum.  I find rabbling mantras quite larvy. Masse kan också engelska. Han har varit i Amerika och köpt skor. Och vet du, en som heter Karin och som kallas ”kanin” fast hon inte är en kanin, hon har ätit pizza som maffian har bakat.  Jumper har aldrig varit i Amerika, men det har jag.

18. Vilken typ av vätska dricker du?

Det får jag inte säga, för butlern. Han säger att det är för äckligt.

19. Springer du helst i grupp eller ensam?

Dom vill att jag ska vara med på ”gubbskubbet” i Vallentuna, men jag är ju en tant så det går ju inte. Jumper är inte heller med där för han säger att ensamma vargar jagar bäst, fast han jagar jättedåligt. Startnummer X och en som heter bureborn är med i ULK. Det låter som man ska kräkas ”UUUUÖÖÖÖLK”.

På frågan svarar jag som hon Fredrika-Lyckost-Super-Ultraschmultra-Gullefjun eller vad hon heter, att frågan är fel ställd. En sann löpare är fan aldrig ensam Riktiga hard core ultra babes är fan ett med hela universum. You betcha, Go Go!

20. Hur återställer du dig efter ett långpass?

Jag brukar följa med jumper när han springer sina lusiga långpass. Sen brukar det räcka med nån mil snabbtempo i tröskelfart för att få bort den sega skiten ur benen igen.

21. Vilken snabbhetsträning föredrar du?

Att bli jagad. Fast snitsaren kan inte springa, så han försöker pricka mig med spottlobbor från sängen. Det är kuuuul, för jag är snabbare än blixten och hinner alltid undan.

22. Vart blir du oftast skadad?

– Till Damaskus.

– Ha ha ha ha !!

– Av August Strindberg.

– Ha ha ha ha!

– Knackelibank på dörren!

– Vem där?

– Tildo!

– Vicken ”Tildo” då?

– ”Tildomaskus av August Strindberg”!

– Ha ha ha ha !!

– Snilleblixt, snilleblixt, hoppitopp!!

– Knackelibank på dörren!

-Vem där?

– Butlern!

– Vicken butler då?

– Butlern den läspe och halte !

– Ha ha ha ha !!

– När butlern gick över Alperna !

– Ha ha ha ha !!

– Jag brukar röka Örnen!

– Ha ha ha ha !!

(Tildo har förvisso inte mycket gemensamt med en styvläppad butler, men här under Povel Ramels och Martin Ljungs tak kan vi i alla fall hålla sams. Man får ta vara på de stunder som bjuds (butl.anm.)).

23. Vilket lopp drömmer du om att springa?

Vårruset, för då får man en påse från Pastejköket. Hoppas det finns senap där. Senap med flugsvamp är min älsklingsrätt.

24. Vilken kändis skulle du helst vilja springa med?

Är Masse och Nix kändisar? Nähä, då väljer jag Rocky. Nej inte den där hunden utan han som springer uppför trapporna du vet.  Nej förresten,  får man ändra sig? Roger Pontare. Nej förresten, får man ändra sig igen?

25. Vilken idrottsstjärna skulle du vilja springa med?

Nix och Masse så klart!!

26. I filmen om dig, vem spelar rollen som du?

Dan Blocker så klart!!

27. Vilka tre löp/träningsbloggare utmanar du?

Inte jumper-klumper i alla fall. Jag kan inga löpare, så jag tar dom som är här bredvid. Bureborn  och Benet och Starnummer X.

 

Finn fem från förr

   

     Nr 1Nr 2Nr 3Nr 4Nr 5

                 1                            2                                  3                               4                  5

Ovanstående bilder föreställer fem höjdhoppare,  av vilka ingen längre är aktiv. Alla är fotograferade under den tid de tävlade, men åtminstone fyra av dem har senare gjort sig kända inom andra områden.  När ni har funderat ut vilka de är, skriver ni svaret i utrymmet för kommentarer nedan. Två snitsarpoäng utdelas för varje riktigt svar och ett fint hedersomnämnande väntar på den,  som avger fem sådana. Alla som svarar garanteras dock en klapp på axeln och en ny cykel. Lycka till.

Nya ledtrådar den 26 januari:

Som vi nämnt är fyra av de sökta personerna långt mer kända för andra saker än sitt höjdhoppande i ungdomen. En av dem är professor i medicin, en annan är författare, en har varit president och en är känd som komiker och skådespelare, medan en av de fem hittills har levt ett synnerligen anonymt liv fjärran från ära och berömmelse.  Nummer 1 har hoppat lägst (1,88),  medan nummer 5 troligen har hoppat högst (2,01).

Stepanovepilog

På ett diskussionsforum i anslutning till tidskriften Track & Field News fann vi ett kort inlägg  om ”Yuriy Styepanov”,  som vår man ibland stavas på engelska. Uppgifterna om vad, som hände Stepanov efter 1958, skiljer sig, som vi ser, en del från vad ryska internetsidor haft att berätta. Enligt signaturen Bauchwalzer ska han ha skadat sig 1959 och endast klarat två meter men kommit igen 1960 med några hopp över 2,05 , vilket dock inte räckte till en plats i det sovjetiska OS-laget. Han uppges ha lidit av ”several emotional problems” och ska ha tagits in på psykiatrisk klinik, men några yttre omständigheter anges inte som orsak. Medan ett flertal ryska artiklar uppgivit den 13 september 1963 som Stepanovs dödsdag,  sägs han här ha tagit sitt liv först i mars 1965. Uppgiften, att nyheten om hans död hemlighållits av de ryska myndigheterna,  för att avslöjas först ett halvår senare av den franska tidningen L’Equipe,  förefaller dock inte orimlig. Säkert är att han officiellt inte begick självmord.

Än säkrare är att Jurij Stepanov är död sedan länge och något säger oss att han längtar efter att få vila i frid, varför snitsaren och hans butler nu tar farväl och lägger kistlocket på.

På begäran

En av denna bloggs flitigare kommentatorer skriver att han ”väntar med spänning på nya djupdykningar bland femtiotalets kvinnliga höjdhoppare, till exempel från Sovjet och Rumänien”. Konfronterad med denna pockande begäran, rynkar snitsaren först på pannan men ber sedan en alltid tjänstvillig butler att leta fram nedanstående berättelse  från det femte av ”Sex sakkunniga snitsarsvar” på sidan ”Lek och idrott” ovan. Texten är något ändrad med hänsyn till de år som förflutit sedan den skrevs:

”I snitsarens tidiga ungdom vanns alltid damernas höjdhopp av rumänskan Iolanda Balas. Det hörde liksom till. Balas hade varit obesegrad i elva år och vunnit 140 tävlingar i rad, när hon till slut i juni 1967 förlorade och så småningom drog sig tillbaka. Under hela karriären hade hon hoppat i en egen typ av saxstil med ansatsen nästan rakt framifrån och båda fötterna före kroppen över ribban. Hon hävdade själv att stilen passade hennes kroppskonstitution och hon hade ju heller ingen anledning att fundera på hur hon bar sig åt så länge hon vann med bortåt en decimeter.

Långbenta Iolanda var dock inte den som var den, utan när floppen kom på 70-talet, började hon öva stilen i smyg och 1979 klarade hon oväntat åter 190 cm, vilket gav henne en niondeplats på världsrankingen. 

Ha!, trodde ni på det? Nej, tant Balas åldrades tidigt och 1979 hade hon sen länge dragit sig tillbaka till det gods utanför födelsestaden Timisoara, som hon tilldelats i egenskap av “socialismens hjälte”. Där satt hon, delvis förlamad från knäna och neråt, fram till revolutionen 1989, då hon sköts i egenskap av “socialismens hjälte”. 

Ha!!!, gick ni på det också? Nej, sanningen att säga vet vi inte mycket mer om Iolanda Balas öde efter 1967 än att hon gifte sig med sin tränare Ion Söter (död 1987), som för övrigt själv var en av världens bästa höjdhoppare i början av 50-talet (rankad fyra 1952), samt att hon så småningom blev något slags internationell friidrottspamp. Om hon ännu lever så har hon nyligen fyllt 72 år”.

                                                                                   ¤

Snitsaren tillägger att Balas världsrekord till slut hamnade på 1,91 och han undrar om det finns någon kvinna som idag kan hoppa så högt i liknande stil. Snitsaren prövade varken saxstilen eller den enklare pendelstilen som vuxen men hade nog inte klarat mer än högst 1,75 eller 1,80. Som jämförelse kan nämnas att Stefan Holm lätt hoppar över 2,10 i pendelstil, vilket kan ses här, medan Iolandas teknik kan studeras på ett flertal Googlebilder

                                                                                  ¤

Danska*  Wikipedia kompletterar:

”Balas var 1,85 meter høj og havde usædvanligt lange ben. Hendes usædvanlige statur betød, at hun ikke formåede at lære datidens mest populære højdespringsteknikker”.

*)  Tidigare stod det felaktigt ”norska”, vilket vi ber om ursäkt för. Vi beklagar den förvirring denna språkoreda skapat.

Stepanovs olycksbröder 2

 

När den unge Jurij Stepanov år 1955 höjde sitt personliga rekord i höjdhopp till 2,02, blev han officiellt Sovjetunionens förste tvåmetershoppare. Det tidigare officiella nationsrekordet innehades av Jurij Iljasov med 1,99. Samma år, 1955, återvände den 40-årige Nikolaj  Kovtun till Moskva, efter en 18-årig bortovaro. Kanske besökte han då åter någon gång Dynamostadion och mindes hur han där för mycket länge sedan, den 17 juni 1937, inför en fulltalig jublande publik satte nytt sovjetiskt rekord i höjdhopp med 2,01 och med detta blev Sovjetunionens förste tvåmetershoppare.

Låt oss för säkerhets skull läsa det en gång till:

När den unge Jurij Stepanov år 1955 höjde sitt personliga rekord i höjdhopp till 2,02, blev han officiellt Sovjetunionens förste tvåmetershoppare. Det tidigare officiella nationsrekordet innehades av Jurij Iljasov med 1,99. Samma år, 1955, återvände den 40-årige Nikolaj  Kovtun till Moskva, efter en 18-årig bortovaro. Kanske besökte han då åter någon gång Dynamostadion och mindes hur han där för mycket länge sedan, den 17 juni 1937, inför en fulltalig jublande publik satte nytt sovjetiskt rekord i höjdhopp med 2,01 och med detta blev Sovjetunionens förste tvåmetershoppare.

Nikolaj Kovtun föddes och växte upp borta i Sibirien, nära eller, enligt somliga uppgifter, på andra sidan gränsen till Kina. Han sändes att studera i Rostov, där man snart upptäckte hans talang för olika idrotter och då i synnerhet höjdhopp. Redan som 21-åring år 1936 satte han sovjetiskt rekord med 1,94 och lockades till Moskva, där han lärde sig att hoppa kaliforniskt, eller ”перекат”, som stilen kom att kallas i Ryssland. Den 17 juni 1937 arrangerades ”Hopparnas dag” på Dynamostadion i Moskva med deltagande av den sovjetiska eliten i höjdhopp, däribland den 22-årige favoriten Nikolaj Kovtun.  Ensam kvar i tävlingen efter att ha klarat 1,97, beordrade så den mörklockige ynglingen upp ribban på två meter jämnt, en höjd som han till den fulltaliga publikens jubel klarade. Vid en kontrollmätning visade sig det nya sovjetiska rekordet i själva verket vara 2,01, ett resultat i världsklass på den tiden. Som jämförelse kan nämnas att Cornelius Johnson året före vunnit i Berlinolympiaden på 2,03 och året efter skulle Kurt Lundqvist bli europamästare på 1,98. Denna sommardag i Moskva 1937 skrevs helt visst sovjetisk idrottshistoria, men snart nog skulle detta nya kapitel vara utrivet ur historieboken.

Tre månader efter sitt rekordhopp arresterades Nikolaj Kovtun, enligt somliga källor anklagad för att ha spionerat för Japans räkning, emedan han setts besöka sin familj vid kinesiska gränsen. Enligt andra, ska han ha angivits, möjligtvis av någon avundsjuk medtävlare, för ett förfluget missuppfattat antisovjetiskt ord. Säkert är att han fick tillbringa många långa svåra år i arbetsläger och förvisning. Först 1955 rehabiliterades han och kunde som en mycket bruten man återvända till Moskva, där han kom att leva ett tillbakadraget liv som vaktmästare vid en idrottshall. Som idrottman rehabiliterades han enligt uppgift inte förrän i början av 1980-talet och de fantastiska resultat han nådde i ungdomen blev åter införda i rekordtabellerna. Om han själv hann uppleva detta, är oklart, då vi inte hittat någon uppgift om hans död. Snitsaren, som påstår sig känna människorna, anar dock  att den luttrade ryssen inte längre brydde sig om något så trivialt som ett officiellt sovjetiskt rekord i höjdhopp.

Snitsaren undrar däremot, om den unge Stepanov kände till sin föregångare, när han själv klarade drömgränsen två meter. Om, efter vad som berättas, ett fullsatt dynamostadion bevittnat Nikolaj Kovtuns tvåmetershopp, borde ryktet om det ha varit vida spritt och även om man var försiktig med att tala högt, var Lillefar död och det så kallade tövädret hade inletts. Om vi får tro en rysk internetkälla vi funnit, var legenden Nikolaj Kovtun i varje fall välkänd i höjdhopparkretsar i början av 1970-talet och idag är han åter en del av den sovjetiska och ryska höjdhoppshistorien.

Nämnda töväder har vi för övrigt också kunnat notera under våra stunder i KB’s arkiv. Om den 11-årige snitsaren troligen snabbt bläddrade fram till tidningens sportsida, har den årdrade dito även stannat vid de övriga nyhetssidorna, enligt vilka Chrustjevs kvast tycks ha sopat rent i kommunistpartiets centralkommitté sommaren 1957, varvid Molotov och Malenkov med flera stalinister fått lämna scenen.

Vi hade mer än gärna visat en bild på Nikolaj Kovtun, men någon sådan är inte tillgänglig. Han sägs ha hoppat i den kaliforniska stilen liksom de bästa av hans amerikanska samtida, varför denna bild på Cornelius Johnson borde duga som illustration. Den förefaller tagen vid Berlinolympiaden, där han vann på 2,03.

    

 

Efter att ovanstående blogginlägg skrivits, hittade snitsaren ytterligare en rysk internetsida, där Nikolaj Kovtun uppges ha dött 1981. Enligt denna källa ska han ha återfått sin titel ”sportens mästare” och sitt sovjetiska rekord redan 1955, det vill säga samtidigt som han rehabiliterades politiskt och därtill sägs han senare ha fått arbete som ”директор легкоатлетического манежа”, vilket onekligen låter mycket mer prestigefyllt än ”vaktmästare”. Å andra sidan hävdas felaktigt att Jurij Stepanov hoppade sina 2,o2 först den 13 juli 1956,  varför denna källa möjligen är mindre trovärdig. Så småningom, innan hans blogg slocknar, hoppas snitsaren kunna ge er den slutliga sanningen om Nikolaj Kovtun.

http://www.novayagazeta.ru/data/2005/36/35.html

Bore Cup 2

I lördags sprangs i Vallentuna den andra av vinterns fyra deltävlingar i Bore Cup, denna gång över 7,5 km i alla klasser. Av 128 startande kom 126 i mål, bland dem två av denna bloggs flitigare kommentatorer, Startnummer X och jumper, vilka båda med hänsyn till dagsform och väglag gjorde utmärkta lopp resulterande i sluttiderna 31:31 respektive 40:34.  Då startnummer X hade ansvar för hemtransporten av ett antal ULK-kamrater, saknade han möjlighet att stanna för en intervju. Senare på eftermiddagen var däremot en nyduschad och utvilad jumper villig att öppna sitt hjärta under en kort pratstund,  varvid  en väl förberedd butler inledde med den traditionella frågan:

– Hur känns det?

– Jo tack. Det känns att lungorna har fått jobba. Det är dom inte vana vid.

– Var det så tungt?

– Tempolöpning är alltid en pärs och backen mot slutet var inte kul. Jag tycks dock ha hållit en ganska jämn fart.

–  Är du nöjd med tiden?

– Det får jag väl vara.

– När du testsprang banan härom veckan hade du bara en minut sämre tid utan att förta dig. Nog borde du ha sprungit lite bättre idag?

– Nu visade sig banan vara ungefär hundra meter längre och dessutom var det sämre väglag denna gång. Om banan höll måttet så snittade jag på 5:25. Med snöfri asfalt, kortbrallor och Adaistar Comp 4 på fötterna, så ska väl neråt 5 minuter per kilometer inte vara omöjligt.

– Premiärmilen på 50 minuter i vår, med andra ord?

– Den dagen den sorgen.

– Träffade du några bekanta i samband med loppet idag?

– De vanliga Vallentunaveteranerna förstås med nestorn Bruno Rimbe i spetsen. Vi växlade några ord om skridskoåkning.

– Skridskoåkning?

– Vallentunasjöns is ligger kvartsmetertjock, så dit har det varit folkvandring. Jag förklarade att jag numera är rädd om knäna och att jag därtill är skitdålig på skridskor.

– Ni skulle springa 7,5 km och du berättade att du inte kan åka skridskor?

– Helt rätt uppfattat.

– Startnummer X träffade du väl också?

– Jag letade länge efter honom, innan han dök upp efter att ha joggat hela banan i förväg som uppvärmning. Dock fick jag aldrig veta hur lång tid detta tagit för honom, vilket kanske var tur för min självkänsla. Han joggar ju ungefär som jag tempolöper. Själv nöjde jag mig med en något kortare sväng som uppvärmning. Då mötte jag för övrigt ett svagt bekant ansikte som hälsade ”Hej på dej, jumper”. Under loppet sedan hejade en kvinna på mig med samma namntilltal.

– Så du har blivit något av en kändis. Trivs du med det?

– Jag skulle ljuga om jag inte erkände att det är roligt att bli igenkänd. Ännu roligare skulle det vara att känna igen dem som känner igen mig. Det slog mig förresten att alla uttalar mitt artistnamn på svenska och inte, som det från början var tänkt, på engelska.

– Hur säger du själv?

– Jag säger också ”jumper” som tröjan på svenska. Det ligger bättre i munnen.

– Men Startnummer X säger väl inte ”jumper” till dig och tvärtom.

– Ha ha ha.

– Och övriga bloggare i din bekantskapskrets?

– De närmast sörjande har lärt sig mitt förnamn.

– Hade du inte din ordinarie påhejerska på plats idag?

– Hon hade varit bortrest i två dar och var en smula försenad, men när jag kom till varvningen efter fyra kilometer, kände jag igen hennes kjol och ben under tunneln som man springer igenom.

– Under tunneln som man springer igenom? Var hon nere under marken?

– Larva dig inte! Man springer i en viadukt under en annan väg. Eftersom det är en liten nerförsbacke före och en liten uppförsbacke efter passagen, ser man bara underdelen av dem som står på andra sidan.

– Sa hon något, när du sprang förbi?

– Jag minns inte.

– Sa hon inte ens ”heja”? 

– Hon talte icke men ögat talte.

– Runeberg?

– Förbi hennes bana min bana ledde. Jag dröjde icke men tänkte dröja.

– Den bittra stunden?

– Nej då! Vi gjorde ”höga fem”. Sen tog hon emot mig vid målet också.

– Var er kommunikation lika ordlös då?

– Nej.

– Vad sa hon då?

– Hon sa att jag såg piggare ut än Startnummer X hade sett ut.

– Blev du glad att höra det?

– Man får ta vara på de positiva omdömen som bjuds.

– Brukar inte publiken bjuda på uppmuntrande tillrop också?

– Det är ingen publikrusning till Bore Cup, om man säger så. Några av de äldre funktionärerna efter banan skrek sig hesa och i Snapptuna stod ett par med en svensk flagga och hejade men annars var det en ganska lugn tillställning.

–  Inga andra möten som fastnat i minnet?

– Jag fick hälsa på några av startnumrets klubbkamrater efter loppet. Han presenterade mig som ”gammal höjdhoppare i dykstil” och jag visade över huvudet hur högt jag hoppat, varefter vi diskuterade dykstilens framtida möjligheter.

– Tror du de tyckte att det var intressant?

– Det är väl alltid intressant.

– Hade du sällskap med några löpare under loppet då?

– Jag försökte ta rygg på Vallentunaveteranerna Bruno och Conny, men de försvann i förväg. En flicka med hästsvans och K50 på ryggen fick bli mer lagom sällskap. Efter en kilometer sprang jag dock förbi henne och sedan också Bruno, som tröttnat liksom ännu en löpare i klassen M70 och några yngre förmågor, som också startat för optimistiskt. När jag tänker närmare efter, blev jag inte omsprungen av någon, förrän K50-flickan kom ifatt mig igen efter 4 kilometer. Sedan växeldrog vi tills hon oväntat släppte i Västanberga och lämnade mig ensam att jaga ifatt ännu en senior med M70 på ryggen. På upploppet, om man nu kan kalla en nerförsbacke så, jagade en flicka ur K40-klassen förbi mig i en väldig fart, men jag lät henne spurta ifrån för att ge speakern fri sikt att se mitt startnummer och ropa ut mitt namn och framför allt min klubb.

– Det är tydligen ”Kometen” som gäller nu.

– Japp.

– Även på Stockholm Marathon, om vi har läst rätt?

– Du säger det.

– Vill du inte tala om det?

– Nope.

– Har du något att tillägga angående dagens strapatser då?

– Inte vad jag kan påminna mig.

– Det ryktas om att du inte nöjde dig med loppets 7,5 km, utan att du måste springa lika långt en gång till efteråt. Stämmer det?

– Äsch! Jag bytte ju om hemma och var genomsvettig. Efter en stunds fika i serveringen tillsammans med startnumret och påhejerskan, bar den senare hem min jacka, medan jag sprang en runda för att hålla värmen. Det blev 7,7 km förbi sjön och upp förbi IP i behagligt 6:10-tempo. Det är hela saken.

– Behagligt 6:10-tempo? Det hade ju givit en sluttid på dryga 46 minuter på själva loppet, en fullt gångbar tid när man ser resultatlistan. Är det så liten skillnad mellan att springa sig blå och att jogga i behagligt tempo?

– Tydligen. Jag tycker att andra flåsar mer än jag när de springer såna här lopp. Det är möjligt att min kropp är förståndig och inte tycker om att ta ut sig under tempolöpning.

– Har det med åldern att göra?

– Det är möjligt. När jag är sjuttio år, har jag kanske bara en växel kvar.

– Ettan då?

– Ja, förhoppningsvis inte nollan.

– Hur är formen annars?

– Sämre än förra vintern men å andra sidan bättre än för en månad sen.

– Så än finns det hopp om jumper?

– Det hörs väl på namnet.

– Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha?

– Så roligt var det inte.