Second hand 2

Den målning med skånskt motiv, som min far gjort i sin tidiga ungdom, och som visats i föregående inlägg, har lockat till efterforskning. Konstnärens andre son, det vill säga min bror, har med ledning av fotografier funna på internet föreslagit att bilden föreställer kyrkan i Gladsax utanför Simrishamn, något som ytterligare styrkts av ett flygfoto där också övriga avbildade byggnader kunnat identifieras. Enligt tillgängliga släktpapper ska konstnärens farfar, det vill säga min farfars far, Nils Tuvesson (1830-1896) år 1861 ha köpt hemmanet nr 20 i Gladsax, där han sen bott till sin död och där min farfar Thure Nilsson, sedermera Neymark (1870-1933) växt upp för att senare i livet gissningsvis ha besökt byn i sällskap av sin son, vilket borde ha varit tillräckligt skäl för denne att dokumentera platsen konstnärligt.

När jag inspirerad härav letat vidare bland fotografier på internet, har jag till slut funnit vykortet här ovan, som inte bara gjort all diskussion kring motivet i min fars målning överflödig, utan också avslöjat konstverkets tillkomst. Tydligen har den unge målaren inte alls fångat miljön på plats i Gladsax utan suttit hemma i Malmö med en mer lätthanterlig, tvådimensionell förlaga, låt vara förknippad med minnen från trakten, i synnerhet för konstnärens far som troligen gått såväl i skolan som i kyrkan på bilden, och som i min livliga fantasi berömt, ramat in och hängt upp sonens målning på väggen, där den funnit en fristad undan den unge upphovsmannens självkritik, tills den långt senare vid boets delning åter kommit i dennes ägo och sparats som minne, väl dold för världen i en kartong, innan den återfunnits efter ett halvsekel och till slut uppmärksammats på denna blogg.

Den avslöjande överensstämmelsen mellan min fars målning och det upphittade vykortet har visserligen mer än väl tillfredsställt min önskan att finna sanningen, men i stället för att glädjas däråt har jag känt mig snopen och mindre angelägen att visa upp fyndet, som i ett slag förändrat min syn på målningen, inte bara som unik dokumentation av tid och plats utan även som självständigt konstverk, trots att detta varken har förändrats fysiskt eller visuellt utan fortfarande fångar ljuset i motivet likadant och borde förmedla samma närvarokänsla.

Att konstnärer tar hjälp av befintliga bilder för att skapa nya är inte ovanligt, och som framgått av ett flertal inlägg på denna blogg har inte heller snitsaren dragit sig för att använda de förlagor han behövt i form av egna och andras fotografier eller till och med kollegors verk, antingen inspirationen har varit uppenbar och redovisad som i Katalognummer 50, eller omöjlig att ana som i Katalognummer 7. Mindre vanligt är att måla landskap på detta sätt, och såvida konceptet inte valts med särskild avsikt, torde motiv från vykort ha extra låg konstnärlig status, troligen för att det förknippas med ängsligt och petigt avbildande, möjligen med Hitlers ungdomskonst som kuriöst exempel.

Men konstnärer sysslar inte med idrott eller cirkus och konst ska inte bedömas efter svårighetsgrad utan efter sitt eget uttryck, hur detta än har åstadkommits, och eftersom varje enskilt konstverk är fysiskt unikt, borde det kunna betraktas som sådant oavsett grad av originalitet och självständighet. Att någon varit först med sitt sätt att måla och blivit berömd för detta, betyder inte nödvändigtvis att efterföljare, epigoner eller ens rena plagiatörer har gjort sämre målningar i sig. Men upplevelsen av ett konstverk är alltid beroende av vad som är känt om det, och när det gäller min syn på den målning som har föranlett denna diskussion, är den naturligtvis i högsta grad färgad av min nära relation till konstnären. Som antytts i föregående inlägg dikteras mitt intresse för hans verk och dess historia möjligen av en undermedveten önskan att se honom som en potentiell kollega, och ytterst kanske en far att känna gemenskap med.

Annonser

Yrkesval

Denna lilla målning, som av allt att döma utförts i olja på papp utan föregående grundering, är signerad ”Ejnar Neymark 1919″, det vill säga när min far var 15 år gammal. Då jag inte återfunnit konstverket förrän långt efter att konstnären och andra som kunnat ge upplysningar därom gått hädan, törs jag inte gissa vilken gård och vilken kyrka som avbildats, men någonstans i Skåne bör det ha varit, möjligen utanför Malmö där min far bodde, men troligare på Österlen, där han ännu hade kvar äldre släktingar. Det har sagts mig att han i sin ungdom, kanske mot betalning, förevigat folks boställen i välliknande målningar, av vilka denna möjligen haft ett speciellt affektionsvärde och sparats. Hur som helst tycker jag att han har fångat ljuset i bilden på ett sätt som lovat mer, men hur omfattande hans tidiga försök på måleriets bana varit, får jag aldrig veta.

Om snitsaren har ärvt konstnärliga anlag från någon av sina föräldrar, torde det ha varit härifrån, ty hans mor var efter vad hon själv påstod helt oförmögen att rita, vilket möjligen bekräftas av hennes gymnasiebetyg, där man bland idel mycket höga betyg hittar ett svårförklarat BC i teckning. Förutom den lovande målningen här ovan efterlämnade fadern också ett antal välgjorda teckningar, men om hans konstnärliga ambitioner vet jag ingenting, och efter vad jag har förstått tänkte han sig snarare en framtid som författare efter att bland annat ha vunnit en novelltävling i ungdomen. Några brev från hans tid som byråchef på Arbetsmarknadsstyrelsen, där han klagar över att ”vara tillbaka i selen” efter semestern, skvallrar om att han kunnat önska sig en friare syssla, men därvidlag skilde han sig knappast från flertalet kollegor, och lika lite som poeten Ragnar Thoursie haft anledning att beklaga sin tid som byråchef på samma statliga verk, torde snitsarens far ha betraktat sin kreativa begåvning som förlorad i byråkrati. Möjligen tillfredsställde han skrivlusten i sina avhandlingar, tidningsartiklar och böcker om yrkesval och yrkesvägledning, där ”Ungdomens yrkesbok” i tre band tycks ha givit ett visst utrymme att ta ut svängarna. Utdraget nedan är hämtat ur introduktionen till skogsarbetarens yrke, sådant detta tydligen gick till ännu på 1940-talet:

”Det är en gnistrande kall marsdag. Solen står högt på himlen, men temperaturen håller sig omkring minus femton grader. Snötyngda står skogens träd, och sjön framför oss ligger som en bländande vit, jättestor matta. Men här och var i det vita ser man gulbruna fläckar – timmerstockar, som skogskörarna forslat ner. Och från andra sidan sjön når oss ljud av sågars rasslande och yxors taktfasta hugg mot trädstammarna – ljud, som ger en känsla av liv åt den annars så vintertysta skogen. Vi spänner på oss skidorna och följer efter skogvaktaren, som sätter kurs rakt över sjön – över till den avverkningsplats, varifrån ljuden av sågar och yxor kommer. Skogsbacken på andra sidan sjön kommer närmare och närmare. Vi ser, att det är liv och rörelse där borta, och snart urskiljer vi dem tydligt – huggarna. Just som vi kommer fram, dalar en väldig tall med ett brak till marken. Gärningsmannen – en gammal gråhårig arbetare av den där seniga typen – rätar på ryggen, ställer ifrån sig sågen, torkar svetten ur pannan och säger: ”Den föll , som den skulle, den”.”

Snitsarens komplicerade förhållande till sin far har antytts i tidigare inlägg, och när jag här lämnat plats åt några av den senares efterlämnade vittnesmål om sin existens, kan det ses som ett försök att återuppta ett samtal mellan far och son, som hastigt avbrutits i en tid när de båda ännu saknade förmåga att nå fram till varandra. Vad byråchefen hade tyckt om snitsarens yrkesval om han fått leva längre med bibehållen talförmåga, får jag aldrig veta, men troligen hade han haft lika svårt som de flesta andra att förstå levnadsberättelsen i inlägget ”Arbetets son”. Min tanke är emellertid att snitsaren hade mer gemensamt med sin far, än åtminstone han själv förstod som ung, och att de skillnader som visat sig senare snarare berott på yttre omständigheter och tidernas förändring än på skillnader i personlighet. Om studentexamen ännu på faderns tid sågs som en förpliktande exklusivitet, betraktade snitsaren sina akademiska studier som en självklarhet, vilket gav utrymme för lättsinne, och när möjlighet visade sig, främst i form av gynnsammare ekonomiska förutsättningar, lämnade han den förväntade banan. Då snitsaren aldrig sett sitt målande och tecknande som ett aktivt yrkesval och alltid dragit sig för professionella kontakter med det samtida konstlivet, har han trots sitt konstnärliga allvar och självförtroende ogärna kallat sig konstnär. När han som tillbakablickande pensionär likväl har valt att göra detta, deklarerar han bara sin brist på annat yrke.