Löparmanualen

 

På denna bloggs redaktionsbord låg för några dagar sedan ett brev innehållande nedanstående märkliga bild, som enligt avsändaren föreställer första sidan i en bok betitlad ”Löparmanualen”, skriven av AE Von Willebrand och UR Schtunck och som utgivningsort och år för originalupplagan uppges ”Göttingen 1853”. Den avbildade sidan är dock från en senare utgåva, men då varken bokens titel eller författare återfinns i det världsomspännande Googlebiblioteket, torde alla exemplar av verket vara rariteter, varför de bland snitsarens läsare som tror sig veta något mer i ämnet uppmanas ge sig till känna bland kommentarerna nedan.

                                                                                 .

Ju

Även om snitsarens sköterska regelbundet tittar in på hans blogg och ibland till och med anlitas som korrekturläsare, har hon sällan eller aldrig synpunkter på bloggens innehåll utan lämnar detta bekymmer åt snitsaren, litande på hans goda omdöme. Snitsarens häpnad blev följaktligen stor, när samma sköterska nyligen helt opåkallat föreslog honom att skriva ett blogginlägg i anledning av den nära förestående julen. Hon framhöll ämnets aktualitet, och med tanke på snitsarens omvittnat respektlösa inställning till traditioner och motvilja mot fester av olika slag anade hon i förlängningen aparta åsikter och raljanta formuleringar som kunde stämma till eftertanke och locka till skratt. Även vi fann förslaget lovvärt, men när vi åter lägger fram det för snitsaren, viftar han avvärjande och säger:

– Låt oss tala om något roligare!

– Vad då till exempel?

– Vad som helst utom denna pseudohändelse.

– Du ska väl ändå fira jul?

– Fira är nog inte rätt ord. Snitsaren är helt likgiltig.

– Äter du ingen julmat?

– Butlern brukade laga grönkål och rödkål, men i år äter han väl lanttulaatikko och rökt sik borta i sitt pörte utanför Puumala. Hur hans landsflykt påverkar julbordet i Snitsarbo återstår att se. Snitsaren äter det mesta som inte gått på två eller fyra ben.

– Ingen julskinka alltså?

– Nej, så barbariska är vi inte i Snitsarbo. Möjligen köps något enklare animaliskt tilltugg åt dem som estimerar sådant. Varför vissa av årets dagar kräver särskild mat, har snitsaren över huvud taget aldrig begripit.

– Kommer det gäster?

– Ett fåtal, som föredrar att vara anonyma.

– Har ni julgran i Snitsarbo?

– Sköterskan nöjer sig numera med att ta in granris för doftens skull och tända stearinljus. Granar finns i skogen.

– Julklappar?

– Sådana förekommer fortfarande i Snitsarbo, ehuru sparsamt. Snitsaren själv har dock  i huvudsak avstått från denna enfaldiga byteshandel vuxna emellan ända sedan 1968, då han av strikt egoistiska skäl hakade på en världstillvänd alternativrörelse i tiden. Hans aversion gäller även utbyte av presenter kring födelsedagar och liknande pseudohändelser, vilket de flesta i hans omgivning respekterar.

– Du kallar det ”byteshandel vuxna emellan”. Tydligen kan du tänka dig att göra undantag för oskyldiga små barn?

– Också snitsaren har ett hjärta, även om han helst låter sin sköterska bestyra alla gåvor praktiskt, eftersom han lider av svår presentfobi. Varje välment gåva rymmer en potentiell besvikelse, långt större än den glädje samma gåva förmår skänka i lyckliga fall. En övergiven present utstrålar en outsäglig sorg, ty den vittnar inte bara om en besviken mottagare utan lika mycket om en besviken givare.

– Överdriver du inte lite nu?

– En snitsare överdriver aldrig.

– Var det lika illa när du var liten?

– Till julafton och födelsedagar var det legitimt att önska sådant man åtrådde men inte fick på annat sätt. Ibland blev det rätt men någon garanti fanns inte. Oönskade presenter var naturligtvis än mer riskabla och kunde i värsta fall förödmjuka snitsaren båda vad gällde ålder och kön.

– Vad gjorde du då?

– Snitsaren bet sig i underläppen och undvek ögonkontakt.

– Fick du många misslyckade presenter?

– Världen är full av misslyckade presenter och snitsarens beskärda del var säkert inte större än andra barns, möjligen var han ovanligt känslig för det invecklade samspelet mellan givare och mottagare. Snitsaren minns hur han i treårsåldern fick ett litet tåg som efter uppskruvning kunde åka runt på en liten räls, men när givaren skulle demonstrera underverket vred han av fjädern och blev arg på sig själv och den dåliga leksaken. Den lille snitsaren tyckte trots haveriet att det var en fin present som han hade mycket glädje av, men givarens besvikelse låg ändå som en skugga över det stackars tåget. Måhända lekte snitsaren därför särskilt mycket med det sedan.

– Var det din far som gav dig tåget?

– Kanske det.

– Varför säger du inte det då?

– En intervju med snitsaren är inte rätt forum för primalterapi.

– Vi förstår?

– Knappast.

– Du kanske minns några lyckade presenter också?

– En födelsedag fick snitsaren efter önskemål ett antal små vilda djur av målad bränd lera, däribland även en tiger, en känguru och en isbjörn, vilka alla fick samsas på den afrikanska savannen med en tidigare omtalad liten svart docka av hårdplast. En annan gång fick snitsaren helt oväntat en en liten filmprojektor med tre filmer i form av tjugo centimeter långa styva plastremsor, var och en visande ett tiotal scener, där två alternerande bilder gav illusion av, visserligen begränsad men dock, rörelse. Mekaniken var så enkel att även en liten snitsare kunde förstå sig på den och när han tröttnat på ”Robinson Kruse” och ”Max und Moritz” försökte han tillverka sina egna filmer. Några år senare använde han projektorns linser till ett fungerande mikroskop, något som han en gång i ett anfall av hybris önskat sig men aldrig fått. I sammanhanget vill snitsaren också nämna det tidstypiska underverket ”View Master”, som visade tredimensionella bilder i en liten manick franför ögonen. Snitsaren kan än idag höra ljudet och känna trycket  i pekfingret, när han med en liten spak på manickens högra sida succesivt matade fram bilderna. Medan många åldrande View Masterägare talar nostalgiskt om diverse fåniga Disneyfigurer, minns snitsaren amerikanska hajar, höga alper, mäktiga vulkaner och framför allt australiska urinvånare. En tredje av mycket få högteknologiska leksaker i snitsarens barndom var en så kallad raketradio, en mycket enkel kristallmottagare som av outgrundliga, troligen kommersiella skäl var inrymd i en decimeterhög raket. Via en liten öronmussla kunde snitsaren avnjuta åtminstone svensk radio närhelst han önskade, det vill säga även i mörkret efter sänggåendet. Denna apparat, senare ombyggd med en bättre antenn, var hans enda radio i många år.

– Ångmaskiner och elektriska tåg hörde väl också till den tidens avancerade leksaker?

– De senare såg snitsaren bara hos kamrater och de förra har han bara läst om i barnböcker.

– Någon ”mekanopojke” som Jan Myrdahl har du kanske inte heller varit?

– Snitsaren ägde några bitar, men var så vitt han minns måttligt road. Däremot köpte han för egna pengar en experimentlåda kallad Elektroman och en vinter försökte han länge med inspiration därifrån tillverka en fungerande mikrofon av kolstavarna från ett ficklampsbatteri. I brist på medhjälpare vid experimenten satte han sina burkar framför en gammal vevgrammofon och drog sladdarna in i ett annat rum, varefter det krävdes ett avsevärt springande fram och tillbaka, innan anläggningen fungerade. Till och med på julafton ägnade han sig åt denna föga eller intet gagnande telekommunikation, tills omgivningen fick nog.

– Fick du inte leka på julafton?

– Snitsarens sladdar ansågs möjligen vara i vägen för ett optimalt julfirande, men i övrigt fanns inga uttalade restriktioner. Den tystnad som vilade i hela huset på eftermiddagen mellan julmat och julklappar fann snitsaren dessutom behaglig.

– Hur var det på långfredagarna då?

– Snitsarens kan inte minnas någon av dem.

– Fick du leka och stoja som du ville eller måste du sitta tyst på en stol och lyssna på kyrkklockorna?

– Snitsarens barndomshem var kliniskt rent från religion. Däremot berättade hans mor mer än en gång om sina stränga schartauanska förfäder som inte ens tilläts hålla i en sax på söndagarna. Att det fortfarande fanns människor som trodde att det fanns en gud,  förstod inte snitsaren förrän han kom till skolan.

– Hur firade ni annars påsk?

– Med ägg, prinskorv och marsipan och i bästa fall vårväder ute.

– Och övriga högtider?

– Det finns ett fotografi där en fyraårig snitsare står och gapar med fingrarna i munnen och en dumstrut på huvudet bland i övrigt glada människor. Tydligen deltog han i något luciafirande på moderns arbetsplats, men något minne därav har han inte, vilket han måhända skall vara tacksam för. På baksidan av kortet har modern skrivit att snitsaren förklarat fingrarna i munnen med att han ”lekte att tungan var en fågel”. Däremot erinrar sig snitsaren att han en gång på håll åsåg barnens lekar runt en midsommarstång i en park i Stocksund.

– Men du deltog inte?

– Bortsett från en traumatisk termin i en dansskola i tolvårsåldern, tog snitsaren inga steg till musik förrän i vuxen ålder och inte heller då med någon entusiasm. Han gick en kurs i polskedans för att bättre förstå vad han spelade på fiolen men tillämpade ogärna sina torftiga kunskaper utanför klassrummet och numera är det länge sedan han ens försökte svänga sina magra.

– Dansar du inte runt midsommarstången heller?

– ”Små grodorna” kräver inte så mycket.

– Så du tycker inte att det är fånigt att hoppa omkring och härma olika djur?

– En vuxen snitsare har inget emot att göra sig löjlig.

– Vi har hört att du ibland svarat för musiken i sådana sammanhang?

– En skäggig man med fiol gör sig alltid bra vid en midsommarstång, medan den knappt hörbara musiken är av underordnad betydelse. Snitsaren har för övrigt även vid några tillfällen kreerat rollen som jultomte, ehuru en mycket karikerad sådan.

– Hade ni jultomte, när du var liten?

– I kultiverade hem låg julklapparna snyggt under granen tills de delades ut.

– Med julklappsverser på hexameter?

– I kultiverade hem förekom mer sällan brukspoesi av detta slag. Snitsaren själv bidrog någon gång med nonsensverser på sina paket, som en uppskattad juvenil markering, men i övrigt delades klapparna ut lyrikfritt. Tildo brukar däremot excellera i nödrim, haltande meter och krystad ordföljd, så som genren kräver.

– Du kanske också slapp stå i sjömanskostym och deklamera högstämda dikter på nyårsafton?

– Rätt gissat. Storslagen känslosamhet ansågs löjlig.

– Hur firade man nyår i ”kultiverade hem” då?

– Man lyssnade på radio, vilket den lille snitsaren fann spännande emedan han då kunde få höra godbitar ur årets idrottsreferat i repris. Eftersom det saknades radio där snitsaren bodde under sommaren när många viktiga friidrottstävlingar avgjordes, var dessa nyårskrönikor guld värda även om guldkornen givetvis var få och spridda. Också i Snitsarbo brukar radion stå på när klockan närmar sig tolvslaget och Kristina Adolphsons och Christofer Murrays välklingande röster försöker göra sig hörda i det tilltagande oväsendet av raketer utanför fönstren.

– Jumper brukar hävda att champagne och raketer är, som han gärna uttrycker det, ”vulgävt”. Med kännedom om er inbördes bloggmytologiska relation gissar vi att du tycker likadant?

– På nyårsafton vaknar den slumrande aristokraten i snitsaren och framtänderna växer fram över underläppen. Han brukar gå ut på balkongen en stund och åse hur populasen roar sig, konstaterande att ”champagne och vaketev äv vulgävt”. Därefter går han in och sätter på radions ”La Réjouissance” av Händel på högsta volym.

– Det sägs att du har särskilt starka skäl att tycka illa om raketer?

– En valborgsmässoafton i början av 1950-talet träffades snitsarens oskyldiga barnansikte av en exploderande raket från det stora officiella fyrverkeriet vid majelden i Stocksund. Nästa dag kom han till skolan med ett stort öppet sår på högra kinden och ännu i dag syns ett ärr efter händelsen. I det perspektivet är ”vulgävt” ett tämligen försiktigt invektiv. Till yttermera visso föll ännu en raket, eller åtminstone resterna därav, ner på snitsarens huvud, när han ett halvt sekel senare passerade ett fyrverkeri vid Kungsträdgården. Dessbättre hade pjäsen redan detonerat, varför blodvitet blev mindre omfattande denna gång.

– Har du månne fått champagneflaskor i huvudet också?

– Snitsarens högdragna attityd gentemot nämnda dryck grundar bara på dess roll som symbol för fest och glädje. Sann lycka behöver inte manifesteras, och där den saknas lockas den inte fram av lite bubbel.

– Som aristokrat dricker du kanske bara årgångsviner?

– Nej fy fan!

– Är det också ”vulgävt”?

– Ja, i synnerhet när namnen på flaskorna uttalas på god franska.

– Vanligt hederligt svenskt brännvin då?

– Ju hederligare desto vulgävave, i synnerhet när drycken ledsagas av gamla fina snapsvisor, som traderats i många släktled.

– Innan vi fortsätter denna redan alltför långa intervju, kanske du för enkelhets skull vill ge oss hela listan över ”vulgäva” drycker?

– En gammeldansk på ett trevligt danskt gästgiveri, äkta bayerskt öl i en genuin Bierstube, hembryggd lobber på en mysig irländsk pub i hjärtat av Dublin…

– Man kunde tro att du är nykterist?

– Snitsaren dricker av estetiska skäl mycket lite alkohol. Han saknar principer, men hyser en genuin motvilja mot alkohol som kulturyttring.

– Du är tydligen ingen festprisse?

– Ju större och finare fest, desto mindre och fulare snitsare.

– Är det inte roligt att träffa människor?

– Några sådana har snitsaren aldrig mött på fester.

– Brukar du tacka nej, när du blir bjuden?

– Tillräckligt ofta för att anses egensinnig. Snitsaren går hellre på begravning än på femtioårskalas och bröllop.

– Du har aldrig gift dig med din sköterska?

– Hon har inte gift sig med mig heller.

– Varför?

– Ingen av oss har funnit skäl.

– Många menar att äktenskapet har symboliskt värde och ser ett bröllop som något stort att minnas tillsammans?

– Symboler för verkligheten kan varken dölja eller förändra den och snitsarens minnen av sin sköterska handlar om annat än fåniga fester.

-Till exempel vad?

– Det ska du skita i.

– Törs vi gissa att du inte heller kommer att stå och hurra när kungabarnen gifter sig nästa år?

– Duktig murvel!

– Tycker du inte om några traditioner alls?

– Nej, inte som traditioner.

– Hur menar du?

– Att något gjorts många gånger förr, är inte skäl nog att göra det igen. Även om tidigare goda erfarenheter är värda att beakta, är varje händelse unik och bör bedömas som sådan. För en snitsare har traditioner inget egenvärde.

– Inte ens gamla fina traditioner?

– Ju äldre och finare traditioner, desto respektlösare snitsare.

– Du lär någon gång ha uttalat orden ”Fuck tradition!”. Stämmer det?

– Så kort och kärnfullt formulerar sig aldrig en snitsare, även om han stundom håller med i sak.

– Vad tycker du om alla dem som uppskattar och håller på traditioner?

– Whatever helps them through the night.

– Hur menar du?

– Vi har alla våra perversioner.

– Följer du inga traditioner själv?

– Snitsaren tar del i många utan att följa dem.

– Till exempel julen?

– Det brukar vara enklast, även om det hänt att snitsaren avstått.

– Helt och hållet?

– I ungdomen tillbringade snitsaren en hel jul i en övergiven studentkorridor.

– Frivilligt?

– Ja.

– Men i år tänker du vara social och hålla god min?

– Snitsaren lovar ingenting.

– Vågar vi önska dig en god jul?

– Varför just jul?

                   ¤

”Y меня мало книг”

Medan rubriken ovan skall få sin förklaring senare i denna berättelse, var som tidigare nämnts titeln på föregående blogginlägg hämtad från ryggen på en bok i snitsarens barndomshem och när vi googlar på orden ”minnets kapriser” finner vi att författaren och akademiledamoten Sigfrid Siwertz faktiskt kallat en bok så. Innan vi förhoppningsvis lämnar det ointressanta ämnet åt den eviga glömskan, frågar vi snitsaren för säkerhets skull:

– Var det den boken?

– Javisst.

– Har du läst den?

– Nej, men i skolan påbjöds läsning av ”Mälarpirater” och ”Selambs”, två andra verk av den numera lite bortglömde Sigfrid Siwertz. Dessutom läste snitsaren den självbiografiska romanen ”Att vara ung”, eftersom han i första ring fick det skrämmande uppdraget att hålla föredrag om författaren. Att prata offentligt har aldrig varit snitsarens första val och före 18 års ålder var det förenat med livsfara. Först när han lärde sig konsten att göra sig rolig och driva med sig själv, lyckades han överleva. På idrottbanan har han däremot alltid velat beskådas och han presterade alltid som bäst inför publik. Trots nämnda trauma är snitsarens förhållande till Sigfrid Siwertz bara gott, ty såväl ”Mälarpirater” som ”Selambs” erbjöd rik läsning. Teveserien efter det senare verket har också stannat i minnet liksom en film efter det förra med en ung Peter Stormare som kuslig biodlare.

– Enligt brevsamlingen ovan ska det i din bokhylla, förutom diverse lexikon, kartböcker, floror och Svenska Akademiens Ordlista, bara ha funnits tre böcker, ”Mina tretton olympiader”, Rekordmän på kolstybb” samt ”Drömmilare och drömgränser”, alla författade av Sven Lindhagen. En gång kunde man tydligen också hitta barnböckerna ”Tio veckor vid cirkus” och ”Uno som detektiv” hos dig, men fler påhittade böcker, som du lär ska ha uttryckt det, påstås aldrig ha rymts i ditt sparsmakade bibliotek?

– Man måste skilja mellan myten snitsaren och människan snitsaren.

– Om vi håller oss till den senare?

– Snitsaren är visserligen varken bokmal eller bibliofil, men förr läste han även påhittade böcker, så som unga gör för att förstå vilka de är. De tre uppräknade friidrottsböckerna var för övrigt inte snitsarens utan hans äldre brors. En av dem lär numera stå i bokhyllan hos en av denna bloggs flitigare kommentatorer. De nämnda barnböckerna var däremot snitsarens egna, liksom ytterligare några tiotal andra, däribland ”Karik och Valjas underbara äventyr” av den lettiskfödde ryske entomologen Jan Larri med fantasieggande teckningar av, såvitt snitsaren förstått, författaren. Av sin morfar fick snitsaren ”Sveriges djurvärld”, en sliten gammal bok med svartvita illustrationer, bland annat en närmast plågsamt upphetsande sådan föreställande en järv och en ren. Samme morfaders så kallade ”negerbok” har nämnts i ett tidigare blogginlägg.

– Usch, det var en otäck bild?

– Snarare lockande och upphetsande.

– Är det du som är järven?

– Nej.

– Bodde den där morfadern i ditt barndomshem.

– Han låg eller satt och hostade där fram till elvaårsåldern, om det medvetna brottet mot subjektsregeln ursäktas. Ibland gick han och köpte ansjovis, som han sedan satt och rensade vid köksbordet. Förutom nämnda bok ägde han ett litet lokomotiv och några äkta stenyxor, vilka gick an att låna mot löfte att vara försiktig. Denna urgamla, i snitsarens minne stumma morfar hade i ett tidigare liv varit civilingenjör och kunde vid några tillfällen laga elektriska apparater. Små snitsare förstod han sig däremot sämre på.

– Hur var det med dina föräldrar då?

– De bodde också i huset.

– Förstod de sig bättre på små snitsare?

– Om sådant talar snitsaren bara med sin sköterska eller i förekommande fall sin doktor.

– Vi förstår?

– Knappast.

– Du har nämnt broderns och morfaderns böcker. Dina föräldrar hade kanske också några att erbjuda?

– Snitsaren såg mest deras ryggar.

– Föräldrarnas?

– Snitsaren avsåg främst böckernas, även om farbror Sigmund måhända skulle vara av annan åsikt.

– Du menar Freud?

– Duktig murvel.

– Lästes det inte sagor för dig när du var liten?

– Snitsaren ägde de två första delarna av ”Min skattkammare”, där favoritsagan handlade om tre bilar, den lilla, den stora och den kolossala bilen, medan den sällsynt fåniga versen ”Lille Tor gick från mor” blev utriven. På en födelsedag i förskoleåldern fick han av grannbarnen en skojig bok betitlad ”Nysgubben”, vilken sedan lästes högt av någon vuxen på kalaset. Nysgubben var en oskyldig lumpsamlare som nös så våldsamt att diverse kroppsdelar hamnade fel mellan diverse olikartade djur. Boken gjorde stor lycka och snitsaren, som annars inte uppskattar kalas, minns detta inslag med glädje. Senare i barndomen hände det att han fick höra godnattsaga vid en kamrats säng, innan han sprang hem genom snårskogen till sin egen. Han minns att kamratens far bland annat läste högt ur ”Fänrik Ståls sägner”, vilket var en smula originellt.

– Du nämnde förut att du läste ”påhittade böcker” i ungdomen för att förstå vem du var. Vilka böcker kan det ha handlat om?

– Det går inte att nämna någon utan att nämna alla, men i den allvarsamma lek som hörde ungdomen till skilde sig snitsarens val av tröst knappast från andra ensamma själars. Det fanns och finns ett särskilt bibliotek för dem.

– Du lär ha sagt, att du har något som du kallar ”bokryggsbildning”. Vad menar du med det?

– Snitsaren har mycket sällan läst de otaliga böcker vars författare, titlar och i många fall innehåll han känner. Han vet vad man bör ha läst och nöjer sig med det.

– Som till exempel ”Minnets kapriser” av Sigfrid Siwertz?

– Den boktiteln hittar man knappast i någon litteraturkanon.

– Ändå har du brytt dig om att komma ihåg den?

– Sådant bestämmer man inte själv.

– Vem eller vad bestämmer det då?

– Låt oss kalla det ”Minnets kapriser”. Medan viktigare ting faller i glömska, kan strunt etsa sig fast, låt vara opåkallat men därför inte nödvändigtvis oförklarligt. I snitsarens pojkrum stod av någon anledning en jättelik bokhylla full av andra familjemedlemmars, främst faderns, böcker. Eftersom snitsaren huserade där i tjugo år, har en del titlar fastnat i minnet: ”Pied Piper” av Nevil Shute, ”Att dö en smula” av Bo Grandien och som sagt ”Minnets kapriser” av Sigfrid Siwertz för att bara nämna några. På nedersta hyllan fångades snitsarens intresse av ”Brehm Djurens liv” i 17 band samt ett tidstypiskt, rasistiskt praktverk betitlat ”Jordens kvinnor”, men i övrigt fick de främmande böckerna stå orörda, eller i varje fall olästa, Kinseyrapporten delvis undantagen när snitsaren kom i lämplig ålder. Den var visserligen inte översatt från engelskan, men med hjälp av lexikon läste snitsaren vetgirigt här och där, ty någon annan relevant upplysning i ämnet gavs inte, varken i skolan eller i hemmet. Av någon anledning minns snitsaren, att han bland andra, i sammanhanget långt viktigare, okända engelska glosor även slog upp ordet ”squat”, som betyder ”sitta på huk”, något som uppnbarligen praktiserades parvis någonstans i världen. Enligt rapporten lär det mesta vara anligare än man tror, vilket bör ha passat en undrande yngling.

– Så den lille snitsaren satt i sitt pojkrum och läste Kinseyrapporten?

– Snitsaren var nog inte så liten.

– Medge ändå, att det är lite rörande?

– Som omsorgsfullt utvald detalj ur ett större och känsligare sammanhang, ger det möjligen tidsfärg åt snitsarens memoarer. I övrigt är och förblir han förtegen om ämnet, varför den som väntar ytterligare avslöjanden blir besviken.

– Du talar om dina memoarer. Tänker du skriva dem?

– Snitsaren skriver dem as we speak. ”Efteråt hos farbror Steffe” lär de heta.

– Du menar din blogg?

– Snisarens återkommande återblickar på sitt långa liv bildar sammantaget hans memoarer, även om kronologin lämnar en del att önska. Innan snitsarens blogg självdör, bör den trogne läsaren ha fått en god bild av snitsarens yttre.

– Men ditt inre avslöjar du inte?

– Som alla memoarförfattare väljer snitsaren sina minnen.

– Läser du memoarer ibland?

– Ja, i den mån snitsaren läser någon skönlitteratur alls. Konstvetaren Ulf Lindes memoarer tog han sig igenom, men höjdhoppande kollegan P O Enquists dito var bara halvlästa, när det var dags att lämna tillbaka boken. Snitsaren läser ovanligt långsamt och drömmer sig gärna bort. För att vara en intellektuellt aktiv person läser han över huvud taget extremt lite. Att han trots detta anses behärska det svenska språkets olika stilnivåer bättre än de flesta, tillskriver han sitt intresse för verbal kommunikation och sin medfödda receptivitet.

– Varför läser du så lite?

– När snitsaren fick samma fråga under en konversationsövning på ryska någon gång i början av 1970-talet, lär han enligt sin sköterska till övriga studenters munterhet ha svarat ”Потому что у меня мало… (och efter en lång konstpaus) книг”, vilket kan uttydas ”Därför att jag har så lite… böcker”, ett originellt men knappast fullgott skäl till utebliven läsning, vilket också var den oväntade och välfunna poängen. Snitsaren visste att locka studentskorna till skratt.

– Läser du någon ryska numera?

– Inte annat än vad som krävs för att nödtorftigt förstå och översätta ryska internetsidor. Sköterskan brottas däremot fortfarande med de gamla ryssarna ibland.

– Varför läste du ryska över huvud taget?

– Efter att ha läst matematik och matematisk statistik, behövde snitsaren ännu ett betyg för att, i enlighet med familjens förväntningar, skrapa ihop en filosofie kandidatexamen. Han funderade på konsthistoria eller franska, men gissade att 20 poäng i ryska skulle kräva mindre arbete, eftersom han redan fuskat i ämnet. Att snitsaren sedan blev kvar på institutionen i två år hade andra skäl och alla planer på att använda sina universitetsstudier till hederligt förvärvsarbete hade han för länge sedan övergivit.

– Du lär ha jobbat i hamnen i stället?

– Som extra stuveriarbetare till och från i tio år.

– Och sedan?

– Ett halvår dokumenterade snitsaren marinarkeologiska fynd från utgrävningar vid Helgeandsholmen. Mest var det gamla spant av ek som skulle ritas av och fotograferas.

– Och sedan?

– Sedan lade man dem i bassänger i ett bergrum på Beckholmen.

– Vi menade närmast, vad du arbetat med efter det?

– Vad gäller hederligt förvärvsarbete, kan snitsaren i efterhand konstatera att han pensionerade sig 1981, dock helt inofficiellt och utan pension.

– Vad har du levt av sen dess?

– En begriplig och relevant fråga.

– Gissningsvis tänker du inte svara på den?

– Det skulle föra alltför långt, som det brukar heta när krångliga frågor undviks.

– Är ämnet känsligt?

– Nej då, men snitsaren börjar bli trött.

– Den här intervjun har blivit mycket längre än planerat. Har du någon idé om hur vi ska avsluta den?

– Det brukar vara snyggt att osökt knyta an till inledningen och därigenom sluta cirkeln.

– Hur då?

– Du kan ju exempelvis fråga något intelligent om ”Minnets kapriser” av Sigfrid Siwertz.

– Tror du att du kommer att läsa den nån gång?

– Snitsaren har lånat den på biblioteket och vad sidantal och typografi beträffar verkar den inte alltför svårgenomtränglig. Osvuret är dock bäst.

Bilden ovan är liksom den överst i inlägget hämtad ur Jan Larris spännande bok ”Karik och Valjas underbara äventyr”. De läsare som önskar se fler bilder av samme tecknare eller läsa om bokens handling och tillkomsthistoria, hänvisas till adressen nedan.

http://www.emg.umu.se/projects/biginst/andersn/09_ins_litt_25.pdf

Minnets kapriser

                                                                                 1.

               

                                                                                   .

 

Den 17 juli 1970 tog snitsaren tåget från Moskva mot nordväst, för att efter tre och en halv mils färd kliva av i samhället Dedovsk, i hans minne föga mer än en liten ansamling hus vid en järnvägsstation. I en mycket primitiv livsmedelsaffär med tomma hyllor och diskar köpte snitsaren ”сок”, det vill säga saft, att dricka. Mjölk och bröd hade han gissningsvis med sig från Moskva. I affären tilltalades han av en gammal gumma, som förundrades över hans långa hår, som visserligen med senare mått mätt var ganska kort och knappt gick över öronen, men som uppenbarligen var något sällsynt på orten. Gumman sade sig minnas sådant långt hår på författare och konstnärer från förr och på hennes fråga svarade snitsaren, att han mycket riktigt var ”художник”. Att han var svensk, bör också ha blivit klarlagt under det korta samtalet. I snitsarens minnesbild rymdes hela affären i en liten barack som låg omedelbart invid järnvägsstationen med ren landsbygd strax utanför. I själva verket kallades Dedovsk på snitsarens karta för ”поселок городского типа” (samhälle av stadstyp) och merparten av dagens bebyggelse bör ha funnits även för fyrtio år sen, i synnerhet de oräkneliga typiska små, ofta blåmålade, snickarglada och täppomgärdade hus, som anas på googlekartorna nedan. Dedovsk har idag ungefär 30 000 invånare och är alltså att jämföra med till exempel Vallentuna. Idrottsplatsen fanns troligen även när snitsaren besökte Dedovsk, men hade knappast så fina banor som den tycks ha idag. 

 

 

                                                                                  2. 

 

 

Snitsarens tanke var att vandra från Dedovsk mot sydväst tills han nådde floden Istra och därefter följa dess lopp söderut. Om han, som snitsaren gissar, följde den inlagda banan på kartan ovan, tycks han med kirurgisk precision ha funnit den absolut kortaste vägen. Han minns mycket starkt hur han vandrade genom ett vidsträckt rågfält och den spikraka stig han måste ha gått på syns tydligt från satellit idag. Det var en mycket het dag och när han så småningom nådde floden, fann han att den just där hade begåvats med en antydan till badplats, något som senare under dagens vandring skulle visa sig sällsynt. Han var ensam där så när som på tre eller fyra flickor i de nedre tonåren eller möjligen övre barnaåren. De fnissade våldsamt när snitsaren demonstrerade sin ”badkjol”, en frottéhandduk som gick att knäppa runt midjan, så att den dolde hans blygd vid omklädningen. Snitsaren minns vattnet som kallt och kristallklart. När han efter badet ämnade dricka sin inköpta saft, som för övrigt visade sig vara något slags grönsakspuré, kunde han först inte öppna flaskan, då varken han eller de på ryska tillfrågade småflickorna hade någon flasköppnare. Varför han i sammanhanget använde det franskklingande ordet ”уврить” för ”öppna”, undrar snitsaren ännu, eftersom något sådant ord inte finns på ryska. De små liven bör ha fått mycket att fnissa tillsammans åt efter mötet med den långe, kjolprydde främlingen, som bad om något att ”ouvra” sin flaska med. I snitsarens föreställning måste de i likhet med honom själv ha gått långt över åkrar och ängar för komma till badplatsen, men av bilderna framgår att det i verkligheten ligger och troligen också låg en stor by alldeles intill. ”Öppna” hette annars, då liksom idag, ”открыть” på ryska.

 

 

                                                                                   3. 

  

 

Att floden Istra krumbuktade sig så som på bilden ovan, kan snitsaren inte alls erinra sig. Han minns att han vandrade tämligen rakt söderut med floden på sin högra sida och mestadels åkrar på sin vänstra. Han såg bönder som bärgade hö, men i övrigt var det folktomt längs floden denna solheta eftermiddag. Efter en dryg mils vandring kom han varm och törstig fram till en bro, på vars andra sida en ölstuga hade placerats lika lämpligt i hans väg som badplatsen tidigare. Längs bardisken satt, som han gissade, kolchosarbetare, vilka egendomligt nog inte tog minsta notis om honom, trots att de måste ha hört att han bröt på utrikiska när han bad om lemonad att dricka. Överhuvudtaget har snitsaren i efterhand funnit denna överfulla pub mitt ute på den ödsliga landsbygden så osannolik, att han undrat om han drömt. Förklaringen framgår av dagens bilder, ty alldeles invid floden ligger samhället Павловская Слобода, där ”слобода” enligt tillgängliga ordböcker dels betecknar en ”by där fria bönder bodde under livegenskapen” och dels är ett äldre ord för förort. Enligt den äldre av kartorna överst i inlägget förefaller Павловская Слобода en gång i tiden ha varit en viktig ort dit det till och med gick en järnväg, vilket talar för att bebyggelse fanns också sommaren 1970, även om de höghus man anar på satellitbilder kan vara av senare datum. Snitsaren minns också bara en bro på det aktuella stället, men de kan ha varit två eller tre redan då. Eftersom snitsaren bara gick över en bro och släckte törsten i ett av husen, har allt annat helt enkelt försvunnit ur medvetandet med drömlikt osannolika minnesbilder som följd. Var den ”ensliga” ölstugan kan ha legat bland husen på bilden nedan överlämnar snitsaren åt läsarens fantasi att bestämma.

 

 

                                                                                  4.

  

 

Säkert är dock att snitsaren aldrig behövde korsa motorvägen på bilden ovan, ty denna har anlagts senare och lär bära namnet M9 eller Новорижскоe Шоссе, vilket berättar att den är ny och är tänkt att gå till Riga. Där snitsaren gick var lanskapet orört och tyst och det bör ha varit någonstans i utkanten av de stora skogarna på bilden som snitsaren oväntat mötte en pluton värnpliktiga med ett befäl av okänd grad. På den tiden fanns en oklar gräns omkring Moskva, utanför vilken besökande utlänningar inte hade rätt att vistas utan särskilt tillstånd och snitsaren, som gissningsvis tangerade denna, anade besvärliga frågor. Att, som bloggdramaturgin kräver, skriva att snitsaren såg för sig, hur han anklagad och dömd för spioneri fick tillbringa sitt återstående liv i Sibirien, vore att ljuga, ty som västerlänning litade han på de sovjetiska myndigheternas vilja att visa upp ett vänligt ansikte utåt. Snitsarens enda kontrovers med ordningsmakten under sin vistelse i Moskva, föranleddes av att han, som han trodde osedd, urinerade i en björkskog i Ismajlovskij Park, men observerades av en ung polisman, som ställde den förmanande frågan ”Другого места не нашел?”, eller på svenska ”Hittade du ingen annan plats?”. När snitsaren öppnade munnen och avslöjade sin utländska härkomst, viftade polisen avvärjande och sa ”Ничего”, och inte heller plutonsbefälet vid floden Istra fann anledning att intressera sig närmare för främlingen, utan vinkade åt honom att passera.

 

                                                                                  5. 

 

 

Efter knappt två och en halv mils vandring nådde snitsaren på kvällen fram till floden Istras utlopp i Moskvafloden. Denna rinner här österut och passerarar så småningom staden som givit den dess namn, för att därefter vända söderut och utmynna i Oka, vilken i sin tur, långt i öster vid staden Gorkij, rinner ut i Volga, varför snitsaren kan skryta med att indirekt ha vandrat längs denna väldiga flod. Volga rinner annars upp bara ett tiotal mil norr om Moskva, där den besågs av snitsaren vid ett annat, officiellt ordnat, tillfälle. Snitsaren har ingen minnesbild av Istras mynning eller av naturen däromkring utan tvingas likt läsaren hålla till godo med de fantasieggande satellitbilderna nedan, där pampiga villor, märkliga byggnadsverk och något som ser ut att vara odlingslotter får snitsaren att undra vad slags människor som bor här idag och vilka som kan ha bott här 1970.

 

.

                                                                                  6.

 

 

Snitsaren tillbringade sedan hela natten vid Moskvaflodens strand och, som den äkta luffare han var, lade han sig att sova i en höstack. Han minns att han hörde musik, som han tyckte kom från en högt belägen vit herrgårdsbyggnad norrut, varför snitsaren tror, att hans sovplats kan återfinnas i kanten av det mindre fält ovan, som idag tycks vara  uppodlat av kolonister. Vad slags musik som spelades i natten, kan han inte erinra sig, men om han hört slagdängan ”Подмосковные вечера” eller på svenska ”Kvällar i Moskvas förorter”, hade han troligen lagt det på minnet, i synnerhet som den då ofta hörda svenska texten innehöll raderna: ”Nattens mörker faller när dagen dör, nere vid Moskvaflodens strand”. Sången har enligt uppgift skapats av kompositören Vasilij Solovjov-Sedoj och poeten Michail Matusovskij och hette allra först ”Ленинградскиe вечера”. På maktens inrådan ska dock namnet och följaktligen även texten senare ha ändrats till att i stället för Leningrads vita nätter handla om de något mörkare utanför Moskva. Snitsaren kan inte ha sovit mycket och tidigt på morgonen fortsatte han längs floden österut. Hans sköterska har i dagarna påmint honom om att han en gång berättat om metande ryssar som satt eller låg och sov utmed stranden bakom finurligt uppriggade metspön försedda med klockor som pinglade i händelse av napp. I övrigt minns snitsaren bara hur han klafsade genom ett stort betfält, innan han så småningom nådde civilisationen och någonstans där tog en fullsatt morgonbuss tillbaka till Moskva.

                                                                                       ¤

De läsare, som önskar göra om snitsarens vandring längs floden Istra i egen takt eller hitta på ett nytt äventyr där eller på annat håll runt Moskva, ges möjlighet via kartan nedan.

http://www.jogg.se/?sida=map&id=286517