Att läsa Proust 2

”Att läsa Proust” är inte bara titeln på föregående snitsarinlägg utan även på en bok av Olof Lagercrantz. Då denna pedagogiska och välstrukturerade lilla skrift nöjer sig med tvåhundra sidor och till skillnad från Prousts förlaga är skriven på ett förföriskt elegant och lättflytande språk, har snitsaren hunnit läsa igenom även den, och skam till sägandes däri funnit en god sammanfattning av Prousts original för den som saknar tid, ork eller lust att läsa detta. Till sin intellektuella tillfredsställelse har snitsaren även konstaterat att inget väsentligt undgått hans vakna ögon under de månader han ägnat sig åt den berömda romanen. Han har genomgående nickat och lett igenkännande åt de symbolladdade nyckelscener Lagercrantz lyfter fram och funnit dennes tolkningar vara fullt trovärdiga. Att snitsaren under sin noggranna läsning inte tillmätt denna parallella värld samma betydelse, förklarar han med sitt grundmurade ointresse för medveten symbolik som konstnärligt uttrycksmedel. När han själv associerar i sin konst, sker detta oavsiktligt utan beräkning, och han önskar helst att en beskriven eller målad ros förblir en ros, oavsett sekundär symbolisk tolkning i läsarens eller betraktarens öga. Till snitsarens belåtenhet uppmärksammar Lagercrantz även den långsökta intrigen och de osannolikt konstruerade personerna hos Proust och törs till och med använda ordet ”löjlig” om romanens centrala kärleksberättelse, men föga oväntat hävdar han samtidigt att allt detta är avsiktligt och nödvändigt för det genomtänkta romanbygget, varför snitsaren likafullt lämnas ensam att skämmas för sina rynkade ögonbryn och sitt elaka skratt.     

Det är begripligt att Prousts roman, som enligt Lagercrantz ”vill påminna oss om att ingenting är som vi tror att det är”, lockar analytiskt lagda läsare och många har här givits tillfälle att känna sig känsliga och intelligenta. Andra som läst mer intuitivt har välvilligt tolkat in tillräckligt mycket ur sina egna liv för att finna berättelsen angelägen och fängslande. Den elake snitsaren anar emellertid att de flesta gynnsamma läsningar på samma gång både förutsätter och intygar verkets storhet, och då han själv ogärna sysslar med cirkelbevis, har han sökt uppleva romanen utan de förutfattade meningar han bibringats av sin litterära samtid, vilket naturligtvis varit fåfängt. För sitt lovvärda men omöjliga företag hoppas han dock bli förlåten av Proust, som förstått hans goda vilja och envisa vägran att döma ”På spaning efter den tid som flytt” oläst.    

Annons

Att läsa Proust

”Så som jag vid denna tid inte sällan hade för vana när familjelivets inskränkthet och förutsägbarhet blev mig alltför påträngande, vilket ingalunda betingades av den stämning à la ”fin de siècle” eller det slag av dekadent ”spleen”, med vilken unga män förr kunde behaga sig själva innan detta kom ur modet för att ge plats åt narcissism av mindre exhibitionistiskt slag, och som numera sällan ses annat än på sådana skämtteckningar, där dagens unga gör tidigare generationers män till åtlöje, tillbringade jag en stor del av julaftonen 1966 på cykel i Stockholm sökande det för varje ung man hägrande liv, vars väsen är förborgat för honom och därför ter sig särdeles lockande, likt det Eden ur vilket Fröding förbannats, varvid jag vid passage av Odenplan blev tilltalad av en gammal dam, vilken där utan att visa tecken på det slags belåtenhet man annars förknippar med denna handling lyckats komma över en av de sista, fula och av tidigare kunder ratade julgranarna. Hennes föga anspråksfulla poplinkappa och enkla hatt med ett av tiden och staden solkat band av beige tyll gav henne en apparition av bedagad och bortkommen tant, vilket ytterligare accentuerades av hennes vädjan till mig att finna tid och plats för den spårvagn, i vilken hon ämnade frakta hem sin, om inte i mitt tycke så dock enligt vad jag erfarit vara gängse uppfattning, mycket illa växta gran, och den tacksamhet, med vilken hon mottog mitt erbjudande att cykla med detta föga ögonfägnande men av hennes ängslan att döma nödvändiga barrträd den knappa kilometer, som skilde henne från hennes port, belägen vid S:t Eriksplan, och när jag sedermera efter en, som jag i min ungdomliga otålighet upplevde, lång väntan vid uppgiven adress återsåg henne och bar in hennes, som jag snart skulle erfara, enda julsymbol i den lilla enkla enrumslägenhet, i vilken hon ämnade fira sin jul i ensamhet  (vilket i hennes fall ingalunda dikterades av den tidens mode att i solidaritet med världens sämre bemedlade medmänniskor frångå dagens gängse sybaritiska excesser, utan fastmer av det materiella och sociala livets verklighet, ty när jag omsider, som tiden och andra plikter krävde, tog avsked, försäkrade den på mänskligt umgänge synbarligen svältfödda gamla damen, att om hon någonsin skulle ha haft egna barn, skulle det ha varit en son lika god som jag, varför det var med en känsla av outtalad men dunkelt antydd skuld, likt den Dido erfor vid avfärden från Charybdis så som denna framställs på den berömda fresken i Venedig, jag hänsynsfullt tigande insåg mig oförmögen att uppfylla min flyktiga bekantskaps önskan om framtida upprepade besök från mig), kunde jag med tillfredsställelse konstatera, att jag gjort den goda gärning som hör julen till.”

När ovanstående berättelse publicerades på denna blogg i december 2012 under rubriken ”God Jul”, ursäktades den märkligt otympliga och svårlästa texten med författarens ”egen alltför sorgfälliga läsning av långa och omständliga meningar i en lång och omständlig berättelse skriven i början av det förra seklet av någon fransk, förfinad estet, vars namn vi tillfälligt glömt”. Ordval, satskonstruktioner, referenser och inte minst den sista parodiskt svåröverblickbara parentesen kan möjligen föra tanken till Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt”, och när snitsaren i en kommentar till ett senare blogginlägg hädiskt antyder att den store Proust (eller åtminstone hans översättare Gunnel Vallquist) kunde ha haft nytta av en dator, för att likt snitsaren i efterhand redigera sina fula meningar, får han frågan om han ”tagit sig igenom samtliga sju delar av Prousts spaningar”, varefter sanningen avslöjas enligt nedan. I takt med att samme snitsaren sedan under våren plöjer igenom del efter del av det berömda verket, uppdaterar han sina hädiska intryck i samma kommentarsfält, och som ett udda komplement till allt annat som skrivits i ämnet kan hans fortlöpande, spontana recension vara av intresse.

Ur kommentarer till inlägget ”Brevskrivaren”:

7 januari 2013:

”Nej då, men jag har nästan tagit mig igenom två delar och kommer möjligen att börja också på en tredje. Jag erkänner villigt att jag inte skulle ha läst tusen sidor om det inte handlat om så känd litteratur, ty det sug som exempelvis ett annat nyligen läst mastodontverk bjudit, har ännu inte infunnit sig, Jag fortsätter att läsa av intresse för ett märkligt litterärt fenomen, men då jag saknar respekt för berömd kultur som sådan och ännu mindre är road av att sola mig i dess glans, kostar jag på mig att knorra över otympliga språkliga konstruktioner och oklart formulerade tankar och inte minst skratta rått åt parodiskt krystade liknelser. Att redovisa en iakttagelse eller känsla, tycks vara författaren omöjligt utan att genast känna behov av att förtydliga den med ett intellektuellt resonemang, som inte alltid gör mig klokare utan ofta fjärmar mig från den beskrivna iakttagelsen eller känslan. Kanske ska det hela läsas utan krav på egentlig förståelse, mer som ett ordflöde, vilket i lyckliga fall ger ett slags intuitiv insikt, så som jag inbillar mig att många, som är mindre språkligt intresserade än jag, också läser. Kanske är jag inte heller tillräckligt hemma i den förfinade estetik författaren frossar i och hämtar sina referenser ur. Samtidigt inser jag att Proust utan allt detta inte vore just Proust, varför mina synpunkter i en Proust-älskares öron bara skulle återfalla på mig. Men någonstans i denna snårskog av ord finns det, tvingas jag erkänna, en berättelse som då och då glimtar fram med pregnanta iakttagelser och originella tankar att nicka uppskattande åt. Han kan när han vill, tänker jag hädiskt.”

9 januari:

”Utebliven läsglädje är ett fullgott skäl att avbryta frivillig läsning av ett aldrig så berömt verk, liksom nyfikenhet är en anledning att som i mitt fall påbörja och fortsätta en sådan. Det är mänskligt att läsa den stora litteraturen av prestigeskäl och naturligtvis påverkas läsupplevelsen omedvetet av den litterära tyngden. Att inte gilla ett ännu inte kanoniserat modernt verk, är trots allt lättare för den aningslöst prestigesökande än att erkänna leda under läsning av stor litteratur. För egen del tycker jag att det fungerar bäst att läsa Proust om jag tar honom för vad han är, en ambitiös författare sprängfylld av tankar och känslor, och tillåter mig att ömsom stöna och skratta när jag tycker att han i sin iver parodierar sig själv, ty även pekoral har något att berätta om den människa av kött och blod som med möda krystat fram det, antingen det handlar om Ofvandahl, Proust eller snitsaren. När jag kommer på mig med att skratta med och inte åt honom, börjar jag känna bokens berättarjag lite bättre.”

16 februari:

”Eftersom jag har sagt Proust 1-2, får jag också säga 3, då även dessa dryga 600 sidor nu är genomlästa. Om jag har vant mig, eller om denna del är skriven med en annan penna vet jag inte, men språket känns om inte direkt vackert så i alla fall mindre otympligt och tillkrånglat än det bitvis tyckts mig tidigare. Målande beskrivningar, originella utvikningar och ibland oväntat bildspråk får mig att le godmodigt här och där, men annars kan jag inte påstå att jag delar författarens fascination över livet i den franska aristokratin och någon bladvändare är det inte fråga om. Denna del handlar inledningsvis om berättarjagets svärmeri för en hertiginna och om hur han därefter så småningom vid ett par så kallade salonger lär känna inte bara henne utan även aristokratins sanna väsen, allt skildrat med detaljrik ironi. Mitt i berättelsen beskrivs mormoderns död länge och detaljerat, medan ett kort erotiskt äventyr behandlas förvånansvärt oengagerat med tanke på berättarens fokuserade längtan efter och misslyckade närmande till samma flicka i slutet av del 2. Verket som helhet tycks för övrigt handla mycket om just ”skenets bedräglighet”, När berättaren lär känna platser och personer bakom de fantasieggande namn han länge har drömt om, ser han inte bara en torftigare verklighet utan också sig själv.”

26 mars:

”Efter att nu ha läst ut del 4 av Prousts mastodontverk, börjar jag få lite kläm på vad karln är ute efter. Språket känns mindre stolpigt än i tidigare delar och när författaren är på humör får han förvisso till fina beskrivningar och intressanta skildringar, som ger mersmak. Denna del har undertiteln ”Sodom och Gomorra” men även om det förekommer en del ”synd” i form av antydd homosexualitet, och berättaren i ett längre avsnitt inventerar och förklarar dess olika manliga varianter, tycks han fortfarande intressera sig mest för societetens (i denna del inte bara aristokratins utan även borgerlighetens) egendomliga sällskapsformer. Den heterosexuella kärlek han själv är inbegripen i, verkar han samtidigt vara ganska ointresserad av. Liksom det mesta i hans värld tycks kärleken bara vara intressant i sin frånvaro. Jag törs också tycka att föremålen för hans längtan är lite oengagerat skildrade, mer som konstruktioner än kvinnor av kött och blod, vilket möjligen har sin förklaring.”

27 april:

”Efter att ha läst ut del 5 av Prousts storverk undrar jag fortfarande vad som gör detta så stort mer än just dess storlek. Att misstro Proust-älskare och antyda att många av dem ser läsningen av de bortåt fyra tusen sidorna som en litterär merit och då upplever vad de vet snarare än vad de känner, vore mig naturligtvis helt främmande, samtidigt som jag funderar över bevekelsegrunderna för min egen envisa läsning. Att språket (åtminstone i översättning) inte är någon guldgruva har redan antytts, och de otaliga liknelser och jämförelser med vilka berättaren försöker förklara sina känslor gör mig ofta mer brydd än klarsynt. Den femte delens undertitel ”La prisonnière” (Den fångna) syftar på berättarens ”älskade” Albertine som måste hållas under sträng uppsikt för att hon inte ska ges tillfälle att träffa främst kvinnor med vilka hon riskerar att utöva den ”last” berättaren misstänker att hon har. Man behöver inte tycka om huvudpersonen i en bok och allt bör läsas med tanke på den tid det skrivits i, men här har jag som läsare lite problem att engagera mig i berättarens uppvisade kombination av likgiltighet och paranoid svartsjuka. Man undrar vad han ska ha sin konstruerade så kallade älskade till, och till sist kan man inte låta bli att skratta elakt åt hans tankar om och konversation med henne. Den eviga sanningen tycks vara att kärleken bara kan existera i sin frånvaro. Den dör när den blir bekräftad men vaknar till liv när den sviks och hålls levande av gnagande svartsjuka. I huvudpersonens annars overksamma liv tycks ingen möda vara för stor och inga intriger för långsökta i jakten på den fångnas forna och framtida snedsteg. Det är oklart om berättaren över huvud taget har fog för sina misstankar, vilket möjligen håller spänningen vid liv. Naturligtvis hamnar huvudpersonen också i denna del på en av tidens salonger, och vistelsen där ägnas drygt hundra engagerade sidor. Här får vi än en gång möta den färgstarke homosexuelle adelsmannen Palamède de Charlus, den enda gestalt som jag tycker får riktigt spännande konturer i berättelsen. Han delar berättarens känslighet och förstår liksom denne att uppskatta den septett (av den fiktive kompositören Vinteuil) som framförs av bland andra hans egen unge älskare, en bildskön violinist. Huruvida hans vältaliga utläggning samma kväll om homosexualitetens vanlighet säger något om Prousts egen åsikt, vet jag inte.

21 maj:

”I den nu utlästa del 6 kallad ”Rymmerskan” anhopas händelser och förklaringar i anslutning till berättarens egendomliga kärlekshistoria, och den konstruerade intrigen är ibland långsökt som i en tevesåpa, allt för att ge författaren tillfälle att utveckla sina tankar om kärlekens och glömskans väsen. Icke sällan kommer jag som läsare på mig själv med att tycka att han redan sagt samma sak ett antal gånger. En kort skildring från Venedig fångar dock mitt intresse temporärt och språket i denna del skiljer sig allt mer från det uppstyltade ordgytter jag tidigare mött. Meningarna konstrueras mer naturligt och varierat, parenteserna är mer överblickbara och en statistisk undersökning skulle troligen visa att frekvensen av det otympliga relativpronomenet ”vilken” (vilket, vilka, vars, osv) har sjunkit med 95 procent.”

(För undvikande av missförstånd bör påpekas att snitsarens envetna språkliga invändningar mot delar av Prousts text varken har gällt meningarnas längd eller mängden infogade bisatser, ty även sådan prosa kan skrivas med naturlig rytm och ett flödande driv framåt. Troligtvis har snitsaren känt sig förolämpad av att författaren nöjt sig med (och till och med fått beröm för), vad han själv skulle ha redigerat och skrivit om).

15 juni:

”I del 7 av ”På spaning efter den tid som flytt” kallad ”Den återfunna tiden” faller mycket på plats och efter att ha läst klart hela verket finner jag denna sista del intressantast. Liksom tidigare i samband med Dreyfusaffären, tränger världen in i societetsidyllen och den historiskt intresserade får en skildring av stämningar i ett mörklagt Paris under första världskriget. Berättaren vistas på sjukhem och misströstar alltmer om sin författarförmåga, men när han inför ett sista besök på en matinébjudning först trampar snett på en gatsten och får en minnesbild från Venedig och strax därefter torkar sig med en servett och genast minns sitt rum i badorten Balbec, upplevelser av samma slag som den gamla madeleinekakan doppad i lindblomste, förstår han plötsligt hur han ska skriva sitt stora verk och under drygt sextio sidor utvecklar han sin syn på sitt författarskap och på äkta litteratur och konst i allmänhet. Att beskriva företeelser och skeenden är i sig inte nog, utan författaren eller konstnären bör söka efter vad det ytligt upplevda eller iakttagna betyder hos honom själv för att därigenom hitta det tidlösa och upphäva tidens gång, sympatiska idéer som i mindre pretentiös form kan erinra om snitsarens tillbakablickar på denna blogg eller kanske i än högre grad om de associativt parallella motiven i dennes bildkonst, men när berättaren utvecklar sina åsikter om den sanna konsten, blir det svårt att hålla med, vilket dock inte utesluter intressant läsning. Kanske blir Prousts verk mer givande om man läser hans programförklaring innan man tar sig an de sju delarna, och jag är själv inte främmande för att göra en och annan återblick för en selektiv nyläsning. När så berättaren efter sin konstnärliga insikt gör sin sista entré i sällskapslivet, finner han till sin förvåning att alla forna, ännu levande salongslejon liksom han själv har blivit gamla och förändrade inte bara till yttre oigenkännlighet utan även till karaktären, och i beskrivningen av dessa metamorfoser nänns jag påstå att den gode Proust är i högform. Allmänt förefaller han vara bättre på skildra ålderdom än ungdom, bättre på att beskriva halvdöda gamlingar än ”unga flickor i blom”. Den omtumlande upplevelsen av hur tiden har farit fram bland hans bekanta ger berättaren anledning att reflektera över Tiden med stort ”T”, som han slutligen finner förkroppsligad i unga mademoiselle de Saint-Loup, hos vilken romanens alla trådar löper samman eftersom hon genom diverse mesallianser kommit att bli släkt med de flesta. Dock känner berättaren döden nalkas och som raffinerad avrundning sörjer han sitt, som han fruktar, ofullbordade livsverk. Efter dessa avslutande avsnitt av denna sista del av Prousts roman tvingas jag erkänna att det inte är så pjåkigt, ty här blir jag lite gripen av berättarens vemodiga tankar. Huruvida min senfärdiga kapitulation är betingad av min enträgna läsning av de övriga drygt tre tusen sidorna, och om dessa i sin tur kan läsas mer välvilligt i ljuset av min upplevelse av romanens slut, törs jag inte ha någon åsikt om, men berättarens ambition är i alla händelser sympatisk och Proust låter honom till slut (klumpigt och fult visserligen men fullt begripligt) formulera följande tröst åt en framtida vankelmodig läsare:

”Men för att återgå till mig själv sysslade mina tankar mera anspråkslöst med min bok och, om det inte vore fel att kalla dem så, mina läsare. Ty jag betraktade dem inte som mina läsare, utan som läsare av sig själva; min bok skulle bara bli ett slags förstoringsglas av den typ som optikern i Combray erbjöd köparen; genom denna bok skulle jag ge dem möjlighet att läsa sig själva. Därför skulle jag inte be dem att berömma eller smäda mig, utan bara tala om för mig om det stämmer, om de ord de läser i sig själva är de ord som jag har skrivit (de skiljaktigheter som eventuellt skulle kunna finnas behövde för övrigt inte alltid bero på att jag tagit fel, utan kanske på att läsarens ögon inte vore av det slaget att min bok passade honom så att han kunde läsa rätt i sig själv).”   

Tillägg:
Det skall senare visa sig att snitsaren vid en omläsning av romanens första del sett denna i ett delvis nytt ljus:
https://snitsaren.wordpress.com/2013/11/05/att-lasa-proust-3/