Minnets kapriser 3

 

 

 

  

Den sittande flickan här ovan är målad år 1881 av den ryske nationalromantiske konstnären Viktor Vasnetsov som en förstudie till dennes åtminstone i Ryssland mycket berömda målning ”Aljonusjka”. I den ryska sagan om ”Syster Aljonusjka och lillebror Ivanusjka”, som för övrigt finns i en något annorlunda version hos bröderna Grimm, förtrollas pojken till en killing, när han trots systerns stränga förmaningar dricker vatten ur en getklöv, och enligt uppgift är det broderns öde Aljonusjka sitter vid sjön och sörjer på Vasnetsovs målning. Om sitt personliga förhållande till motivet berättar konstnären själv:

”Аленушка”, как будто она давно жила в моей голове, но реально я увидел ее в Ахтырке, когда встретил одну простоволосую девушку, поразившую мое воображение. Столько тоски, одиночества и чисто русской печали было в ее глазах. Каким-то особым русским духом веяло от нее”.

”Aljonusjka, hade på något vis länge levt i mitt huvud, men i verkligheten såg jag henne i Achtyrka, när jag mötte en barhuvad flicka, som satte igång min fantasi. Så mycket sorg, ensamhet och äkta ryskt vemod det fanns i hennes ögon. Något slags särskild rysk stämning omgav henne”.

Inför sin målning ”Aljonusjka” utförde Vasnetsov ett flertal skisser och studier, av vilka ”Этюд сидящей девочки” ovan torde vara den mest kända och oftast reproducerade. Liksom det färdiga, berömda konstverket hänger denna studie i Tretjakovgalleriet i Moskva, där den beundrades av en 25-årig yngling på besök sommaren 1971. Om Vasnetsovs möjligen alltför kitschiga ”Aljonuska” lämnade honom likgiltig, dröjde han länge framför denna flicka i blålila klänning och det till synes banala motivet stannade oförklarligt kvar i hans oskyldiga fantasi och skulle senare komma att leva ett eget liv i tecknade och målade rekonstruktioner enligt nedan. Att han inte alls känner igen Vasnetsovs vemodiga ryska flicka, när han långt senare återser henne reproducerad på internet, förklarar han med att han vid det första omtumlande mötet samtidigt sett något helt annat och, kanske redan då, någon helt annan. Där han som ung betraktat en jämnårig och senare erinrat sig en allt äldre flicka, ser han idag det barn hon är, såväl på bilden ovan som i sagan.   

 

 

 

Annons

Bälle

Bilden ovan är kopierad ur en av snitsarens absoluta favoritfilmer, ”Den tredje mannen” från 1949, regisserad av Carol Reed efter Graham Greenes roman och med Orson Wells i rollen som Harry Lime. Gossen med bollen har visserligen en mycket liten roll i filmen, men hans olycksbådande uppsyn tycks ha gjort stort intryck på den unge konstnär, som såg filmen på våren 1967, ty flera av dennes målningar från den tiden befolkades av underliga figurer med bollar i händerna, av vilka två kan ses nedan på den enda rest som återstår och som därför logiskt fått det för den oinvigde obegripliga katalognamnet ”Tredje mannen”. För dem som växte upp på 1950-talet förknippas filmen annars främst med sin musik i form av ”Harry Lime Theme”, komponerad och spelad på cittra av Anton Karas. Visslande och gnolande småpojkar kunde dock troligen bara fragment av sagda slagdängas melodi och hoppade med säkerhet över det raffinerade mellanspelet.

Även i den tyska filmen ”De andras liv” från 2006, ytterligare en av snitsarens favoritfilmer, förekommer en liten pojke med en boll. I en kort scen från en hiss utspelar sig den nedan fritt översatta dialogen mellan sagde pojke och en alltmer samvetsöm stasiagent.

– Är det sant att du är vid Stasi?
– Vet du vad Stasi är då?
– Det är elaka människor som spärrar in andra, säger min pappa.
– Jaså, och vad heter din….
– Min vad?
– Boll. Vad heter din boll?
– Du är rolig du. Bollar har väl inga namn!

Den osannolika, för ett svenskt öra lustiga, men naturligtvis fullkomligt riktiga pluralformen ”bälle” hörde snitsaren för första gången i denna film, och emedan åtminstone två av bollarna ovan har tyskspråkiga ägare, finner vi det passande att kalla vårt inlägg så.

Porträtt av konstnären som ung

 

       

 

Fotografiet här ovan är taget i en trädgård i Vejbystrand på försommaren 1967. Mannen på bilden är 21 år gammal. Han har under året klarat 197 cm i höjdhopp och blivit svensk akademisk inomhusmästare, och sin gängliga lekamen till trots kan han stöta en drygt sju kilo tung järnkula närmare tolv meter. Han har ännu ett oklanderligt minne och hans hjärna är i topptrim vad gäller allt slags abstrakt tänkande. Av sådant att döma står den unge mannen, utan att ännu begripa det, på höjden av sin levnads branter, där vattendragen dela sig och gå. Klart är där uppe, där är tryggt att stå. Dock anar vi, för att vidareutveckla den travesterade metaforiken, att han redan är i färd att ta ett språng och följa skummig bölja hän, ty även om ingen mjältsjuk svartalf ännu på länge skall bita sig fast i hans hjärta, är detta sedan en tid uppfyllt av något helt annat än höjdhopp och matematik.

Troligen är den unge mannen på väg att sätta sig i en vilstol för att måla med sina vattenfärger. Han har ännu inte sett mycket konst, varför hans ideal växlar med varje ny omtumlande upptäckt, och trots att han själv ännu bara förmår mycket lite, tror han att allt är möjligt i det nya rike han skapar åt sig själv och gör sig till kung över. Föga anar han den fängelsehåla han kommer att kasta sig själv i och det straffarbete han ska tvinga sig själv att utföra, ty han förstår ännu inte varför han innerst inne väljer att måla. Han är en oskyldig och mycket lycklig konstnär.

Den fula hatt, mannen bär på bilden, har inköpts som skydd mot solen under en cykeltur och utgör till skillnad från penseln i munnen ett högst tillfälligt attribut. Icke desto mindre skall den, dokumenterad på ett målat självporträtt med titeln ”Röd hatt”, komma att stå som symbol för denna tid av oskuld och framtidstro. Även vattenfärgsmålningen nedan, ytterligare ett av få verk som ska komma att bevaras från detta år, vittnar om lekfullhet och skaparglädje, ehuru en påverkan kan spåras från Emil Noldes ”Ungemalte Bilder”, vilka samma år setts utställda på Moderna Muséet. Denna hastigt målade bild ska senare ges katalognummer 5 och, i brist på bättre, titeln ”Ullig profil”, medan andra mer ambitiösa målningar ska komma att förstöras. 

 

 

Minnets kapriser 2

 

 

Fotografiet här ovan är taget i en trädgård på Vasavägen i Stocksund någon gång i mitten av 1950-talet. Pojken, som står och ler mot solen och fotografen, är lite blyg inför läsarna av denna blogg, varför vi har valt att dölja hans ögon. Det är mars månad och ännu snö på marken, men vårsolen värmer skönt och pojken vet att han snart kan gå utan pjäxor och vintermössa. Bakom honom på bilden syns en av de stora nersågade granar som ligger kors och tvärs i trädgården och som lagom till denna vårdag lämnat plats åt solen. Pojken tycker mycket om att klättra omkring bland stockar och granris och doften av kåda ska alltid komma att förknippas med denna känsla. På bilden ser pojken ut att vara närmare tio år gammal, men när han senare i livet ser tillbaka på händelsen ska han minnas sig som mycket yngre, varför han troligen upplevt någon liknande trädfällning i sin tidiga barndom, ett minne som han nu återupplever och så småningom kommer att integrera i minnet av sin känsla. Men varför han långt senare, så som i de fritt uppdiktade rekonstruktionerna nedan, ska ge timmerstockarna och granriset ny innebörd och belasta doften av kåda med andra associationer, kommer han inte att kunna förklara.

 

 

 

Bilder ur arbetslivet

 

 

 

”Ett fotografi föreställande sju skogsarbetare i vårsolen.  Det är fortfarande snö på marken,  men alla står och skrattar i bara skjortärmarna.  En har klättrat upp på en annans axlar.  Bilden tycks vara tagen på tjugo- eller trettiotalet.  Kanske är det Martin Widmark själv som står längst fram och myser under mustaschen”.

 

Borta hos

 

Bilden här ovan är hämtad ur veckotidskriften ”Idun” från den 26 januari 1953. Gossen, som motvilligt poserar i det tidstypiskt inredda vardagsrummet med en dammsugarslang i händerna, är sju år gammal. Han bor som bildtexten avslöjar i huset, men något större intresse för städningen av detsamma har han inte visat. Hans personliga rekord i höjdhopp är 71 cm men redan till sommaren ska han av sin sju år äldre bror lära sig den kaliforniska stilen och med denna klara 82 cm. Till hösten ska han börja i skolan, men han kan redan läsa och skriva nödtorftigt och, vad mycket viktigare är, peka ut de flesta av världens länder på en jordglob. Föga hjälper emellertid gossens fysiska färdigheter och teoretiska kunskaper nu, när han tvingas att stå finklädd och hålla i en fånig dammsugarslang.

Naturligtvis vet gossen på bilden att de främmande människor, som ockuperar huset med kameror, lampor och skärmar, inte har kommit dit för hans skull utan för hans duktiga föräldrars. Dessa är långt ifrån några celebriteter, men de syns inte sällan i tidningen och hörs också då och då i radio, varför den lille gossen inte finner främlingarnas intresse för dem så märkvärdigt. Möjligtvis undrar han över sin egen skuld i sammanhanget, ty han har varken gjort sina föräldrar eller de gästande fotograferna från tidningen ”Idun” något ont.

Det stort uppslagna reportaget hemma hos familjen i Stocksund ska slutligen få rubriken ”Expertpar med visioner”, och förutom den lögnaktiga bildtexten ovan kommer det inte att stå något mer om ”husets son Tor”, vilket han trots allt ska vara tacksam för. Han vet att fadern arbetar på ”Arbetsmarknadsstyrelsen” och modern på ”Hemmens forskningsinstitut”, men i övrigt är han föga intresserad av deras ointressanta liv och ska först långt senare ana deras mödosamt dragna strån till folkhemsstacken och ge dem en postum klapp på axeln. Själv kommer gossen att leva ett mycket anonymt liv fjärran från mediernas uppmärksamhet och detta korta gästspel i den seriösa veckopressen ska komma att förbli ett av mycket få offentliga framträdanden.

Några ytterligare minuter i rampljuset ska han dock få, innan han försvinner in i anonymiteten, ty ett par år efter uppvisningen med dammsugaren anlitas han på moderns rekommendation som yngre sakkunnig i något av den tidens seriösa konsumentupplysningsprogram. Han ledsagas till en radiostudio vid Sveaplan, där han sittande vid ett mindre bord under en gigantisk, hängande mikrofon får besvara frågor om ”efterrätter” från en okänd, mitt emot sittande tant. Troligen redovisar han sanningsenligt hemmets favoriter, ”nyponsoppa” och ”lingon och mjölk”, men på frågan om älsklingsrätt drar han av obegriplig anledning till med ”ananas”, som han har serverats någon gång i form av burkkonserv och möjligen funnit spännande.  Om han gärna äter nyponsoppa och lingon var och varannan dag, ska det däremot visa sig att han ganska snart tröttnar på all den ananas som efter hans obetänksamhet når hushållet i olika former från välmenande bekanta. Efter detta inser gossen vikten av vaksamhet såväl mot den tredje statsmakten som mot sin egen tunga.