Stepanovs år

 

   

Den,  som  slog  upp  Dagens  Nyheters sportsidor den 14 juli 1957, möttes av ovanstående märkliga rubrik och bild. ”Rätt ryss” i sammanhanget  skulle ha varit bronsmedaljören från Melbourne-OS, Igor Kasjkarov, som innehade det sovjetiska rekordet med 2,11 m, och inte den mindre kände Jurij Stepanov, som nu  överträffade sitt personliga rekord med nästan en decimeter och därtill slog nytt världsrekord och hela världen med häpnad. Det tidigare rekordet, 2,15, innehades sedan ett år av amerikanen Charles Dumas och Stepanovs hopp var sensationellt även därigenom, att detta var första gången i höjdhoppshistorien, som någon från den gamla världen erövrade världsrekordet. Snitsaren minns denna dag väl, och när han ser bilden på den ryske rekordhopparen, förflyttas han i ett enda slag 51 år tillbaka i tiden. Snitsaren kommer ihåg att han inte var odelat entusiastisk över det nya världsrekordet, som med ens fick de svenska stjärnorna att blekna, ty vid denna tid var ”Benke” Nilsson svensk rekordhållare med 2,11, medan övriga svenskar med ”Stickan” Pettersson i spetsen ännu inte kommit över 2,07. 

  

Stepanovs gädje skulle dock inte vara så länge. Det började spekuleras om, att allt inte stod rätt till med ryssens rekordhopp och den 20 augusti kunde man i Dagens Nyheter läsa en rubrik, ”Rysk språngsula gav rekord”, under vilken en bild med förstoring demonstrerade en sådan sula. Texten berättar bland annat: ”En underlig sko observerades av skarpa iakttagare när ryssen Jurij Stepanov höjde amerikanen Dumas världsrekord från 2,15 till 2,16. På den vänstra foten (upphoppsfoten) hade han en extra tjock sula med extra långa spikar under det att han på den andra hade en lätt och mjuk sko av den typ som basketspelarna använder”. 

Senare står dock att bilden föreställer en annan rysk höjdhoppare, Komenkov, och på den tidigare bilden ser vi också att Stepanov  var högerhoppare, varför ”språngsulan” alltså skulle ha suttit på hans högra sko. Denne Komenkov tycks för övrigt inte hoppa som de andra ryssarna. Att kasta sig med båda armarna före över ribban praktiserades bara av de allra extremaste dykarna i Sverige, medan exempelvis Stepanov på tillgängliga bilder nästan inte dyker alls.

 

En vecka senare visar Dagens Nyheter denna bild på Stepanov, enligt uppgift tagen i London, där han blir tvåa efter landsmannen Kasjkarov i en landskamp mot Storbritannien. Båda ryssarna hoppar 2,11 och är förstås helt överlägsna. Några kommentarer kring ryssarnas skor gör inte tidningen och på bilden  har  Stepanovs högerfot hamnat precis  mitt framför ett mörkt  läktartorn, varför en eventuell specialsula varken går att upptäcka eller säkert avfärda. Att skorna är olika betyder ingenting i sammanhanget eftersom man oftast bara hade hoppsko (med spikar i hälen) på avstampsfoten. De flesta svenskar hoppade för övrigt vid denna tid med den andra foten bar.                                        

 

Ryktet om den nya ”katapultskon” hade emellertid inte tystnat. Under en rubrik ”Höjdhopparnas hjälpsula måste förbjudas” i Idrottsbladet den 9 september vädjar den svenske höjdhopparen Bertil Holmgren till Fiidrottsförbundet om ett snart agerande för en regeländring och skriver bland mycket annat: ”Reglerna är till för att värna om rättvisan och den goda sporten. Där regler fattas trivs bara jesuiter och spanska spjutkastare. Utvecklingen är snabbare än någonsin och rekordhetsen framföder små ojustheter av olika slag. Hjälpsulan är orsaken till den europeiska enorma utvecklingen i min gren. En ny regel om skobeklädnad ska fram annars kan vi höjdhoppare flytta till cirkus. Där gäller inte idrottens oskrivna lagar om ärlig kamp och rent spel”. Han för ett fysikaliskt resonemang och bifogar en teckning (se ovan) med förklaringen: ”Vid a börjar hävrörelsen med vanliga skor, vid b med sko, försedd med hjälpsula, i vilket senare fall alltså hävmomentet är förlängt med sträckan a-b. Dessutom, och det är synnerligen viktigt, kommer avstampningsproceduren att ske så mycket extra över marken, som den extra sulan är tjock!”. Holmgren hävdar därtill, att skor med tjockare sula kan förbjudas redan med de regler som gäller, eftersom man inte borde få göra avstamp ”från ett högre plan  än markens”, ett enligt snitsarens åsikt något inkonsekvent resonemang,  då ju mycket få höjdhoppare hoppar helt barfota.

Längre ned på sidan visar och berättar den nyblivne tvåmetershopparen Gösta Gustafsson från Järla om sin sko med en monterad dubbel sula: ”Det här är inte mycket i jämförelse med vad många andra har, men det kan betyda en hel del i centimeter kring två meter. Jag skämdes som en hund, när jag gjorde jobbet. Jag tyckte, att jag fuskade och bar mig illa åt, men å andra sidan försökte jag lugna mig med att det inte var något brottsligt. Alla andra har likadant. En del har den tjockare sulan invändigt, andra har mycket mer fullt synligt. Ville man vara med och leka i konkurrensen och eftersom reglerna tillåter det, så fanns det ju inget val. Men skojigt och riktigt hederligt är det inte”.

”De sovjetiska höjdhopparna bär inga magiska skor” skriver Komsomolskaja Pravda den 23 oktober. Författaren till artikeln protesterar mot den kampanj i västerländsk press, som  hävdar  att höjdhoppskornas utförande strider mot de internationella reglerna, och tillägger: ”Det är inget nytt eller sensationellt att de sovjetiska hopparna använder skor med tjocka gummisulor. Den svenske mästaren Bengt Nilsson har ju burit liknande skor sedan lång tid tillbaka. Den västerländska pressen må gärna vädja till Internationella fridrottsförbundet att bannlysa dessa skor men varje rättänkande person må förstå, att den utrustning och de redskap, som används av idrottsmän, alltid kommer att förbättras”.

I sin stående krönika i Idrottsbladet, ”Vad vi talar om i friidrottskretsar”, svarar Sven Lindhagen:

   

”Någon större kampanj mot ryssarna har oss veterligt inte satts igång, tvärtom har väl många länder, med Sverige i spetsen, betonat, att lite var använder skor med tjockare sulor, svenskarna inte minst. Men det är inte ”vem som gör det”, saken gäller, utan att ingen får göra det, varken svenskar, ryssar, jugoslaver, Ugandabor eller andra. Detta med en tjockare sula är en obetydlig utveckling, men rätt som det är kommer man fram till hoppskor med inbakade stålfjädrar. Bättre att stämma i bäcken än i ån”. Vems sko, som visas på bilden i artikeln, framgår inte.

Att Stepanov och andra med tjockare sula på hoppskon har haft hjälp av denna, tycks det vid denna tid inte råda någon tvekan om. Sven Lindhagen kan berätta att ryssen observerats under en tävling i Prag, där han rev två gånger på två meter jämt med en vanlig sko, för att sedan med sin specialsko mycket enkelt klara i tredje försöket och därefter hela 2,06. Jugoslaven Marjanovic, som helt överraskande slagit de bästa svenskarna i en landskamp mellan Norden och Balkan, och varit nära att klara 2,07 i gammal saxstil, sägs ha använt en mycket tjocksulad sko, som han fått vid ett besök i Moskva. Lindhagen påpekar dock att även svenskarna hoppar med något tjockare sulor, varför han undrar vad deras resultat egentligen är värda. 

Idrottsbladet kan också meddela, att Internationella Friidrottsförbundet ämnar diskutera skofrågan på ett kommande möte, men det förbud, som enligt den svenske ledamoten Tage Ericsson är nödvändigt, kan förbundskongressen fatta beslut om först året därpå (1958), dock före EM i Stockholm, vilket naturligtvis anses viktigt.

 ”Jag skall konstruera en ”idiotisk sko”, som jag kan hoppa 2,20 med”, berättar den svenske rekordhållaren Benke Nilsson för Idrottsabladet den 6 november och fortsätter: ”Jag skall visa världen och särskilt ledningen i Internationella Idrottsförbundet, att det är absolut nödvändigt med nya regler, som förbjuder de här ”ryska” skorna med tjock sula. Gör jag ett sådant där ”idiotresultat”, så måste dom ju förstå, att det är nödvändigt att ändra regeln. Jag vet inte riktigt hur jag ska bära mig åt, men jag skall tala med fackmän. Jag har flera idéer t. ex. med stålfjädrar i skon, det finns inget förbud mot detta, eller en sko på en halv meters höjd, som stannar kvar på marken, då jag hoppar. Huvudsaken är att den nuvarande regelns omöjlighet blir klart belyst”. På frågan, hur mycket han anser att Stepanov vinner på att använda sin specialsko, svarar han: ”Fem centimeter absolut. Man får en helt annan sträckning på vadmuskeln med en sådan sko och man kan sätta flera muskelgrupper i arbete”. Benke hävdar att hans eget svenska rekord, 2,11 från 1954, sattes med en vanlig sko. Tjockare sula började han själv använda först senare: ”Det var efter rekordsäsongen, alltså 1955 sedan jag hade skadat mig. Jag gjorde det mest på skoj och min sula innebar inte någon sådan där överdrift som Stepanovs. Min sula var bara 21 mm tjock, mot 13 mm för en normal sko. Stepanovs är cirka 50 mm. Hela den här historien är förresten mitt fel. Då jag var i Moskva, använde jag den där upphöjda skon. Ryssarna ville se på den och då berättade jag för deras övertränare om dess teoretiska fördelar. Det var ju dumt av mig, ty ryssarna gick med sin vanliga målmedvetenhet vidare och konstruerade Stepanov-skon med mellan 35 och 40 mm förtjockning. Det är förresten inte osannolikt att de går vidare med sina experiment och gör en sko som det går att hoppa 2,30 med”.

I januari 1958 godkänner Internationella Friidrottsförbundet de världsrekord, som satts året innan, dock inte Jurij Stepanovs 2,16. Ett beslut angående detta får vänta till förbundskongressen i augusti. Idrottbladet diskuterar frågan och gissar att man måste godkänna ryssens resultat som världsrekord, eftersom det har uppnåtts enligt gällande regler, på samma sätt som tidigare den amerikanske spjutkastaren Bud Helds världsrekordnoteringar blivit godkända trots att han kastat med ett spjut, som senare kommit att förbjudas. Å andra sidan, resonerar tidningen, finns ett prejudikat i form av “såpstilen”, också i spjutkastning, där inga resultat hamnat i rekordtabellerna.

Senare på våren, den 11 april, skriver höjdhopparen Bertil Holmgren än en gång i Idrottsbladet i ämnet. Han har tillbringat vintern i USA, där han fått försäkran att slippa möta höjdhoppare med tjocka sulor.  Det har sagts honom att sådana är förbjudna i Amerika, varför han har sett fram emot att få tävla under absolut rättvisa förhållanden. “Men nu har det hänt”, skriver han. “Den ryska sulan, som de kallar den här, har uppträtt även i USA, och den som använt den har blivit fruktansvärt nedskriven. Det låter nästan som om man anklagar honom för oamerikansk verksamhet”. Holmgren berättar om en tävling i Austin i Texas, där en William Thornton, med ett personligt rekord på 1,96, plötsligt hoppar 2,05 och besegrar Holmgren och andra stjärnor, trots att han tidigare alltid varit chanslös mot dessa och förlorat med över fem centimeter. Efter tävlingen skall Thonton ha visat sin sko för konkurrenterna och glatt och oskyldigt berättat: “Jag läste i Sports Illustrated om den tjocka sulan och lät tillverka den här skon åt mig. Jag kan försäkra att den är bra, det såg ni ju idag. Man lyfter på ett helt annat sätt, man känner sig som avfyrad och jag kan springa min ansats i högre fart utan att vara rädd att vika mig i upphoppet”. Holmgren säger sig ha lyssnat med alla möjliga uttryck i sitt ansikte och blivit bestört, förvånad och ledsen för sin väns del. En amerikansk idrottsledare, vid namn Keaton,  blir kontaktad och i Dallas Morning News  ska  man  en tid därefter ha kunnat läsa bland annat: “William Thornton har satt fart på diskussionen, vars vågor verkligen går höga här just nu, genom att vara den, såvitt jag vet, förste amerikan att använda tjock sula på sin spiksko. Han förbättrade sitt rekord med nio centimeter på kuppen och har illustrerat, vad jag hävdar, att den tjocka sulan hjälper en hoppare till ungefär tio centimeter bättre resultat än han skulle prestera samma dag med en reguljär sko”

De flesta tycks nu övertygade om, att en ny regel kring höjdhopparnas skor är att vänta och den 16 maj, spekulerar Sven Lindhagen i Idrottsbladet om att det sovjetiska friidrottsförbundet nu förbjudit de tjocka sulorna och att en del andra öststatsförbund följt efter. Georgiern Sjavlakadze har nämligen setts hoppa 2,08 och tjecken Lansky 2,06 med vanliga skor. Däremot har ryssen Kasjkarov enligt den franska sporttidningen “L’Equipe” haft tjock sula, när han hoppat 2,08. Om Stepanov själv, som oförskyllt fått symbolisera eller rentav ge namn åt den snart otillåtna skon, sägs dock ingenting i spekulationerna.

I slutet av juli möts Sovjet och USA i en landskamp i Moskva och naturligtvis emotses duellen mellan Stepanov och den förre världsrekordhållaren Charles Dumas med särskilt intresse. Någon vidare kamp blir det dock inte, ty medan amerikanen hoppar till synes håglöst och stannar på 2,03, vinner Stepanov på förnämliga 2,12. Idrottsbladet skriver:

”Alldeles särskilt imponerade den (inofficielle) världsrekordhållaren Stepanov. Han har lagt av specialsulan och av allt att döma var den en illusorisk hjälp och kanske mest en suggestion. Stepanov hoppar lika bra utan denna och 2,12 gick som en dans i ett sällsport väl sammanhållet, ytterst beslutsamt mejslat hopp. Med sin kärva sakliga spänst kom han olympiasegraren Dumas att te sig som en bortdaltad diva (den pojken har tydligen inte farit väl av berömmelsen). Helt annat, alltigenom manligt intryck gjorde Stepanov, som hoppar från höger och tekniskt utnyttjar farten så långt det gärna är möjligt. Ansatsstegen är bestämda, långa och snabba och fartökande ända fram till upphoppet, varifrån han liksom i en lyftkranskrok svänger sig över ribban i ett relativt långt hopp. 2,09 och 2,12 vållade honom inga bekymmer men på 2,15 var han dock denna gång chanslös. Måhända spelade honom ett begynnande regn ett spratt. I vart fall är Stepanov en mästerhoppare, en artist utan åthävor. Han kör rätt på, precis som Benke, när han stod på höjden av sin förmåga. I EM är det nog troligt att han klarar att slå världsrekordet med en riktig sko”.

Skribenten är nästan lika översvallande när han berömmer arrangemanget och den entusiastiska, men samtidigt kunniga och opartiska jättepubliken. Sovjet, som till skillnad från USA deltar med sitt absolut bästa lag i varje gren, vinner landskampen, där det för övrigt noteras två nya världsrekord, av tiokamparen Rafer Johnson och den ryske trestegshopparen Rjakovskij.

I sammanhanget kan också tilläggas, att Stepanov, enligt ryska internetsidor, ska ha skänkt sin omtalade världsrekordsko till sin amerikanske konkurrent, men i snitsarens öron låter detta mer som en bra historia. Svar på tal gav han tillräckligt genom sin överlägsna seger och sin imponerande hoppning.                

 

Bara ett par veckor senare, den 16 augusti,  meddelar slutligen Idrottsbladet att Stepanovs världsrekord på 2,16 har blivit godkänt, och som av en händelse samma dag anländer den sovjetiska friidrottstruppen till Stockholm för att delta i EM. Den möts av Idrottsbladets reporter på Bromma och Stepanov intervjuas och fotograferas. På bilden ovan ser vi honom till vänster, medan de övriga två sägs vara häcklöparen Litujev i mitten och höjdhopparen Kasjkarov till höger. Reporterns tidsfärgade skildring av det första mötet med gästerna är värd att återges ordagrant:

”Det var ingen kollektiv skara som för första gången trampade svensk mark. Tvärtom, en samling individualister gick nerför landgången från den stora ryska flygande metallkroppen med de brummande motorerna. Där fanns storväxta och småväxta ryssar. Där fanns mörka och ljusa ryssar. Där fanns glada och allvarliga ryssar. Där fanns blyga och framfusiga ryssar. Ja, se människor kan man aldrig stöpa i samma form. Allra minst i ett stort land som Sovjet och i en sådan jagbetonad idrott som den fria i löpning, hopp och kast. De här pojkarna och flickorna var inte ens likadant klädda. Mörkhårige Kasjkarov kom i blå gabardinkostym med en amerikansk flygväska över axeln och strödde engelska glosor omkring sig. Nordiskt blonde Stepanov, tyst och försagd, kom i ljusgrå bomullskostym och Ter-Ovanesian, längdhopparen, i mörkbrun vinterdress. Vi svenskar stod i en halvcirkel framför flygplanet och måste ha sett ovanligt fåniga ut, när vi gjorde stora ögon och bara gapade vid åsynen av våra långväga gäster. Inte förrän Sverigevännen och charmören Litujev visade sig och vinkade fick undertecknad mål i munnen och började prata. Ett par ord engelska, några fraser på tyska blandat med teckenspråk och en aning hjälp av en rysk-svensk tolk. Ja, det gick alldeles utmärkt. En sådan här dag var man förstås alldeles extra väl sedd, eftersom man kunde meddela att Stepanovs världsrekord, 216, nyss blivit godkänt av regelkommittén. Alla gick genast fram och tryckte den överlycklige 25-åringens hand och han framhöll glädjestrålande att det gav honom en extra portion självförtroende att man accepterat hans resultat. På frågan om han trodde sig kunna förbättra sitt eget rekord utan sviktsula, ville han däremot inte svara. Han tog förklarligt nog inte risken att bli missförstådd”.

Snitsaren tänker, att dessa veckor i augusti kan ha varit bland de lyckligaste i Jurij Stepanovs liv. Han hade fått sitt världsrekord godkänt och därtill visat världen att han kunnat hoppa högt med vilken sko som helst. Han möttes med respekt och han var favorit till guldet vid de stundande europamästerskapen. Alla historier får dock inte lyckligt slut och det fick inte heller denna om den förste europeiske världsrekordhållaren i höjdhopp. Europamästerskapen blev ett misslyckande med en blygsam sjätteplats på höjden 2,06 efter två svenskar, en tjeck, en tysk och hans landsman Kasjkarov, och snart skulle den olycklige Jurij Stepanov komma att uppleva långt tyngre motgångar än så. Hur konstigt det än må låta, består livet inte bara av höjdhopp.

 

Annonser

19 responses to “Stepanovs år

  1. Denna långa avhandling är det första inlägget i en serie om sex kring Jurij Stepanov. Det övriga, som kommer att publiceras i läsbar takt har de preliminära titlarna:

    Stepanovs olycka
    Stepanovs gåta
    Stepanovs paragraf
    Stepanovs julafton
    Stepanovs arvtagare
    Stepanovs olycksbröder 1
    Stepanovs olycksbröder 2

  2. Du butlern, är det inte lika bra att döpa om hela bloggen till ”Efteråt hos farbror Steppe”?

  3. Färdig! När kommer nästa? 😀

  4. Snitsaren är på gott humör idag och säger att alla som orkar läsa igenom det långa inlägget ska få blommor. Om vi tolkar Fredrikas utrop som att lyckats med bedriften, får hon den första. Om vi i vår fåfänga tolkar hennes fråga som att hon brinner av nyfikenhet på fortsättningen, blir hon tvungen att hänga på klippkanten ännu några dagar. Alla är inte så snabba som hon. De flesta tänker nog: ”Oj, herre min skapare! Det där orkar jag möjligen läsa nån gång när jag har mycket tid och är utvilad”.

    (När får vi förresten veta mer om dig, som ”Greklands munsbit” eller något annat spännande?)

  5. Oxå färdig!
    Stort A till skribenterna! Att få en friidrottsointresserad (vilket numer lär vara allmänt känt) bureborn att sträckläsa ett inlägg om höjdhopp säger allt. Rafflande story – väntar ivrigt på fortsättningen.
    ”Där regler fattas trivs bara jesuiter och spanska spjutkastare. ” – ett ordstäv som Snitsaren och co kanske kan greppa tag när Stepanovserien är avslutad? Varför jesuiter?

  6. Well, its one for the money,
    Two for the show,
    Three to get ready,
    Now go, cat, go.

    But don´t you Stepanov blue suede shoes.
    You can do anything but Stepanov my blue suede shoes.

  7. Tack och blomma till Bureborn! När snitsaren och en gammal butler gick i skolan, kunde man få premium för ”flit och framsteg”. Butlern ger sig själv åtminstone en blomma för ”flitigt arbete”.

    Ja, de välsmakande vändningarna är många i 1950-talets tidningsspråk. Snitsaren tycks bland annat ha fastnat för formuleringen ”2,12 gick som en dans i ett sällsport väl sammanhållet, ytterst beslutsamt mejslat hopp”. Låt oss gissa att ordet ”sällsport” kommer att dyka upp på denna blogg framöver.

    Troligen är det jesuiternas åsikt att ”ändamålet helgar medlen”, som åsyftas. Detta motto kan tolkas på flera sätt, tycker snitsaren, men gissningsvis tolkades det till det sämre av den etablerade kyrkan och det etablerade samhället. Höjdhopparen Holmgren ger uppenbarligen inte heller mycket för jesuiterna.

    ¤

    Snitsaren ger också en blomma till Startnummer X, med tack för den fyndiga sångtexten. Så mycket två stavelser kan betyda. Originalet borde i någon form ha ljudit i Sverige sommaren 1957, men det är mindre troligt att Jurij Stepanov hörde det. Snitsaren kontrar och ”gör en startnumret” (eller heter det ”gör ett startnummer”) med följande fråga:

    Var Jiri Lansky med i ”Lansky brothers”, som nämns i nedanstående artikel om de blåa skorna? (Jiri Lansky som hoppade i den kaliforniska stilen blev tvåa på EM 1958 med ett hopp på 2,10)

    http://www.elvis.com.au/presley/carl_perkins_blue_suede_shoes.shtml

  8. Nu är det så att Lansky brothers inte är ett bandnamn. Man blir lätt lurad av den populära traditionen att namnge ett band musicerande syskon, Walker brothers, Everly brothers och allt vad de nu heter. Lansky brothers är helt enkelt namnet på en klädaffär i Memphis, Tennessee ( http://www.lanskybros.com/home.php ).

  9. Vad bevisar en liten skylt över ett fönster? Pélé är en restaurang på Upplandsgatan och Chaplin är en filmtidning, så dom snubbarna har inte funnits på riktigt då eller? Snart börjar väl startnumret yra om att Warner Brothers inte är en sånggrupp heller?

  10. Ursäkta det otydliga svaret. Jiri Lansky jobbade inte i Lansky brothers. Möjligen var han släkt på långt håll med den invandrade Lansky släkten i Memphis. Warner brothers är inte främst en sånggrupp (även om sång förekommer i deras framträdanden. Josh Warner är ju berömd för sin high-pitch alto, som lägger sig som en sordin över de övriga brödernas ganska bombastiska basgångar). Josh utgör (eller utgjorde, bandet upplöstes 1948) rytmsektionen på washboard, Carter ”Crash” Warner spelade two-jug och tog instrumentet till förvånat oförutspådda höjder. Niel ”Dingo King” Warner solade ofta på sin Mexican Dobro (därav hans öknamn). Deras skivor går inte att få tag i (har försökt både på Gamla Bro och Söders), men vissa låtar, som ”High Sierra Tango” , har spelats in av sentida artister (av Luthar ”Splash” Linklater), ”Goin´down under” (av ingen mindre än ”Mama” Trish Taylor-hon framförde den så sent som 1982 på ASCB-galan i Albuquerque-då hon också sjöng den vemodslika ”Rainy day tramp”).

  11. Jo. så var det ja. Startnumret har, efter vad vi förstått, bevistat en och annan ASCB-gala genom åren, men nu är han väl för gammal för att åka till San Fransisco i veckan, även om de gamla rävarna Jonny Lis och ”Tom-tom-Tommy” Misteli lockar?

  12. Vi passar också på att gratulera startnumret till en skaplig insats i Bore Cup. 4:20-tempo i halka är inte så pjåkigt. Blir det Vallentuna i januari ?

  13. Ja, man måste ju delta i minst tre tävlingar. Vallentuna är ju kort och garanterat halkfritt!!??

  14. Hur kommer det sig att det blir så lugnt och tyst efter ett tag? Det är ju nu den odödliga litteraturen kan skapas, i gränslandet mellan det bortynande och det oändliga.

  15. Helt riktigt. Just nu har en flitig butler skapat ett odödligt bloggutkast kring några gåtfulla bilder på Jurij Stepanov. Listan i den första kommentaren har alltså blivit längre.

    Men det är sant att besökstalet på bloggen sjönk idag från drygt 100 till 69.

  16. På en bild från EM 1958 ser man Lansky ligga i vad som närmast påminner om fosterställning vid ribbpassagen. Det är väl inte rullstill? Det fanns ngt som kallades rakhopp, 90 grader mot ribban, full fart mot densamma och så hej hopp upp i luften. Kan det vara det? Lanskys stil finns beskriven av Lindhagen i Det stora idrottsåret men han nämner den aldrig vid namn, talar bara om hur oekonomisk den är jämfört med svenskarnas./Mackan

  17. Hej Mackan, och välkommen till denna glömda avkrok av bloggosfären!

    Jag hade aldrig tillfälle att se Lansky i verkligheten men han lär ha hoppat så som du beskriver, det vill säga i vad vi då kallade kalifornisk stil. Andra namn har varit ”kalifornisk rullning”, ”western roll” eller ”Horine” (efter amerikanen som uppfann den i början av förra seklet). Upphoppet skedde på innerfot som i dykstil (eller ”straddle” på engelska) men sedan släpade inte upphoppsbenet efter som i dyk utan träddes böjt mellan kroppen och ribban. Mestadels låg man mer utsträckt som amerikanen Cornelius Johnson (som vann i Berlin 1936) medan några passerade ribban hopkrupet som Lansky och exempelvis amerikanen Walter ”Buddy” Davis (som vann i Helsingfors 1952). Lansky tog efter vad jag hört mycket riktigt ansatsen nästan rakt framifrån, vilket möjligen naturligt ger en mer hopkrupen ribbpassage. Svensk representant för den kaliforniska stilen var Bertil Holmgren som nämns i inlägget innan han gick över till dykstil. (Själv lärde jag mig hoppa kaliforniskt av min storebror när jag var sju år och klarade då 82 cm innan jag året efter drabbades av den grasserande Benke-febern sommaren 1954 och började dyka).
    En bild på Davis kan ses i slutet av denna sida: https://snitsaren.wordpress.com/snitsarens-brevsamling/86-2/
    Medan Johnsons eleganta stil kan ses i detta inlägg:
    https://snitsaren.wordpress.com/2009/01/16/stepanovs-olycksbroder-2/
    Namnet ”rakhopp” är mig obekant, men möjligen är det en primitiv form av kalifornisk stil (eller saxstil beroende på åt vilket håll man lutar kroppen över ribban). Lansky utvecklade nog den kaliforniska stilens potential helt och fullt, och kanske kunde han utnyttja ansatsfarten bättre än många dykhoppare dittills (liksom den överlägsna Iolanda Balas i sin till synes primitiva saxstil och så småningom flopphopparna).

  18. Här demonstrerar Stefan Holm först något som kallas Tuck Jump som möjligen är samma sak som ”rakhopp”, och därefter två gånger en enkel kalifornisk stil…
    https://m.youtube.com/watch?v=4NPVpI9zUpI

  19. Ovanstående bild tycks föreställa Jiri Lansky och i den tjeckiska texten benämns hans stil ”horine”, dvs kalifornisk:

    Jiří Lánský 2. místo ME / 1954 / 1956 / 7. místo na OH v Římě, první přes 200 cm a měl osobní rekord stylem ”horine” 210 cm.

    (Ungefär: Jiří Lánský, 2:a plats i EM 1954 och 1956 (ska vara 1958) och 7:e plats på OS 1960 i Rom, var först över 200 cm och hade ett personligt rekord i stilen ”horine” på 210).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s