Spjuten som vägrade dyka – Gästinlägg

 

av dagispappan

1990 skulle bli en fin kastsäsong tänkte undertecknad en tidig vårdag detta år när jag stod där i snålblåsten på kastfältet vid I2 i Karlstad och försökte få upp kodlåset till lådan där kastredskapen förvarades. Förgäves. Vem i helskotta har bytt koden!?! Nu blev det heller ingen fantastisk säsong för min del, som dock knappast kunde skyllas på det missade träningspasset då jag inte fick upp redskapslådan. Det skiftade fokuset från diskus till slägga gav ganska mager utdelning och i praktiken lade jag av med kastsatsningen detta år, även fast det blev några tävlingar ett par år till men mest på skoj. De killarna jag några år tidigare hade besegrat när jag tog guld i USM och Skol-SM i diskus gick nu vidare och blev seniorlandslagskastare men för egen del blev det en dekandent CSN-finansierad tillvaro varvat med slumpvisa infall av studier i kemi och materialteknik.

I det större perspektivet blev emellertid 1990 ett mycket intressant kastarår och inte minst i spjut. Världsrekordet höjdes flera gånger av Patrik Bodén, Steve Backley, Jan Zelezny och sedan flyttade återigen Backley rekordflaggan över 90 meter efter att alla gamla rekord strukits 1986 då herrspjutets tyngdpunkt flyttats fram.

En stor del i de av Zelezny och Backley framskjutna positionerna hade den gamle ungerske olympiamästaren Miklos Nemeth. Han hade konstruerat ett spjut med knottrig yta på en del av spjutets bakre halva. Nordic (tidigare Sandvik) som då var världsledande på att tillverka spjut blev plötsligt förpassade till avbytarbänken när det skulle göras nya rekordattacker. Men Nordic kunde snart kontra med ett spjut med räfflad bakända, varmed Seppo Räty kastade hela 96,96 meter 1991. Senare detta år satte emellertid internationella friidrottsförbundet punkt för den utvecklingen genom ett förtydligande av reglerna om spjutets utformning som påkallade att ytan skulle vara slät.
För att reda ut varför knottrig och räfflad yta kunde få denna betydelse får vi först studera vad som händer med ett spjut under dess luftfärd:

Utövaren kastar iväg spjutet vanligen i en utkastvinkel runt 30 grader. Genom gravitationen blir vinkeln mellan marken och spjutets färdriktning sedan allt mindre. Dock kommer riktningen dit spjutspetsen pekar att ändra sig långsammare än spjutbanans riktning. Det har att göra med att spjutet roterar. Det är i princip omöjligt att kasta ett spjut utan att sätta spinn på det. Detta ger upphov till en gyro-effekt som stabiliserar spjutets vinkel relativt marken.

Gyro-effekten illustreras ofta genom ett cykelhjul med handtag på navaxeln. Om hjulet snurrar fort krävs mycket större kraft för att vrida hjulaxeln åt något håll, och samma sak gäller ett spinnande spjut.

Relativt färdriktingen pekar alltså spetsen mera uppåt en bit in i luftfärden, vilket gör att undersidan träffas av en luftström som både bromsar och samtidigt lyfter spjutet. Så länge spjutet inte tappat alltför mycket fart av den bromsande kraften kan det alltså flyta på luften och inte tappa höjd så snabbt som annars hade skett. Spjutet har emellertid en större yta bakom än framför tyngdpunkten vilket ger en framåtroterande kraft som till slut övervinner den stabiliserande gyro-effekten och spjutspetsen tippar nedåt.

Fram till mitten av 1900-talet gjordes spjuten av solitt trä och aerodynamiken var knappast så väldigt sofistikerad. Den aerodynamiska revolutionen inleddes av de amerikanska bröderna Held; Bud som kastade och Dick som konstruerade spjuten. Genom att göra spjutet ihåligt, först i trä och senare i metall, kunde man öka spjutets area, och därmed också lyftkraften, framför tyngdpunkten utan att flytta fram tyngdpunkten i motsvarande utsträckning. Därmed kunde spjutets flytfas förlängas och Bud Held blev 1953 den förste att kasta över 80 meter. Genom de kommande decennierna förfinades spjutens flygegenskaper och kastarnas kapacitet, vilket dock började bli ett problem. Genom att kastarna och spjutkonstruktörerna hela tiden pressade gränsen för hur sent spetsen kunde fås att dippa ned blev spjutkastning en bedömnigssport. Reglerna föreskrev att spjutet inte fick landa med bakändan först eller helt platt, vilket var nödvändigt för att spetsen skulle lämna ett märke i gräset så att kastet kunde mätas. Ofta var det mycket svårt för funktionärerna att bedöma om spjutet tagit spets eller landat platt. De plattlandande spjuten kunde också studsa och glida en rejäl bit, inte minst i vått gräs, och i kombination med allt längre kastlängder och begränsat utrymme på arenornas innerplaner blev detta ett säkerhetsproblem. Något var tvunget att göras, annars skulle man inte längre kunna bedriva spjutkastning på arenornas innerplaner och sporten kanske hade fördrivits till avsides belägna kastplaner där de långa studsarna hade gjort att ”Florida-spjut” hade blivit ett begrepp.

1984 bröt östtysken Uwe Hohn hundrametersvallen med hela 104,80 meter, endast några veckor innan IAAF tog det definitiva beslutet att ändra reglerna för spjutets utformning för att ta ned kastlängderna. Beslutet lär emellertid ha varit förankrat sedan en längre tid tillbaka så sammanfallandet med Hohns monsterkast var en ren slump.

Från och med 1986 flyttades så tyngdpunkten framåt några centimetrar och spjutets diameter vid olika kontrollpunkter längs hela spjutet var nu reglerad så att det inte skulle vara möjligt att få så stor lyftkraft framför tyngdpunkten att ett långt spjutkast skulle kunna landa platt. Vad man däremot inte hade räknat med var att det skulle vara möjligt att minska luftmotståndet bakom tyngdpunkten så att det framåtvridande momentet minskade och spjuten återigen kunde fås att dippa ned senare. Den som kom på detta var alltså Mikos Nemeth och den teknik han använde var att utnyttja samma fenomen som gör att en golfboll med gropar i ytan flyger längre än en slät boll. Syftet med groparna på golfbollen är att störa luftströmmen så att den blir turbulent istället för laminär. Turbulent strömning ger visserligen större luftmotstånd på bollens framsida men den turbulenta luften smiter å andra sidan lättare runt bollens sidor så att luftvirven bakom bollen blir mindre och därmed också ”baksuget”, vilket totalt sett ger lägre luftmotstånd än om ytan varit slät. Samma princip utnyttjades också av det räfflade Nordic-spjutet.

Det var inte omedelbart uppenbart att knottrigt spjut skulle gå att kasta längre för det gällde att anpassa tekniken så att man verkligen utnyttjade den modifierade aerodynamiken till fullo. Däremot blev kontroversen om det knottriga Nemeth-spjutet uppenbar och omedelbar. I Sverige godkänndes inte Nemeth-spjutet för tävling vilket berodde på att översättningen av de internationella reglerna från engelska till svenska innebar en strängare tolkning av hur spjutet fick vara konstruerat mellan de kontrollpunkter där spjutrörets diameter mättes. Det hindrade inte att det faktiskt sattes ett spjutvärldsrekord på svensk mark sommaren 1990. Det var Steve Backley som med ett slätt spjut på DN-Galan förpassade Patrik Bodéns världsrekord till historieböckerna. Endast 12 dagar senare i Oslo blev Backley av med rekordet till Zelezny, som blev Nemeth-spjutets förste rekordkastare. Backley ville inte vara sämre på att kasta knotterspjut och behövde bara 6 dagar på sig för att återta rekordet. Nästföljande år var det som sagt Räty som stod för de allra längsta kasten och noteringen 96,96 med räfflat spjut hade räckt till tredje plats genom tiderna med de gamla flyt-spjuten. En resultatnivå som genom spjutkonstruktionens och kastteknikens utveckling hade tagit 30 år från Helds glansdagar att uppnå med de gamla spjuten hade nu nåtts på bara ett år trots ett mer begränsande regelverk. Alla typer av ojämnheter förbjöds.

Zelezny lyckades visserligen slätspjutkasta längre än Rätys räffelrekord, men bara en gång (98,48m uppnått 1996) och ingen annan har varit i närheten. Om de ojämna ytorna hade tillåtits hade vi förmodligen sett ett mycket större antal kast över 95 meter. Grenens suverän Zelezny uppskattade bevisligen denna redskapstyp men var vid tiden 1990-91, 24-25 år gammal, ett antal år före den absoluta toppen av sin kastkapacitet.

Nemeth fortsatte att konstruera spjut men med slät yta. Då de knottriga spjuten lanserades hade spjuten grälla färger och den knottriga partiet var markerat med avvikande gul färg. Flera av de spjutmodeller som idag bär Nemeths namn har behållit denna design.

nemeth-classic1

Här är de längsta kasten med respektive spjuttyp:

Uwe Hohn 104,80 (1984)

Seppo Räty 96,96 (1991)

Jan Zelezny 98,48 (1996)

Med de ojämna ytorna förbjudna är de flesta överens om att internationella friidrottsförbundets reformering av spjutgrenen har varit lyckosam. Inför tyngdpunktsändringen på 80-talet uttrycktes farhågor om att spjut skulle bli en utpräglad kraftsport med tilltagande dopingproblematik. Det krävdes nämligen en hel del finess för att verkligen utnyttja till fullo de flytegenskaper som kunde erhållas med det tidiga 80-talets spjut. Man kastade lågt men släppte upp spetsen en del i utkastet så gick det att få fantasktiskt lång flytfas på kastet om man prickade precis rätt. Det var uppenbarligen något som den tidens främsta kastare hade utvecklat en förmåga att direkt känna, eftersom filmsekvensen ovan visar att Uwe Hohn gjorde segergest långt innan spjutet landat. En enkel analys av Hohns 104,80-kast ges här

hohn-104801

Den vänstra bilden visar spjutets vinkel just efter att det har lämnat handen. I nästa bildruta har redskapet färdats ytterligare ungefär en spjutlängd (ca 2,60m). Spjutets föregående position är infälld som långsträckad linje och den kortsträckade linjen visar ungefär hur spjutets tyngdpunkt har färdats mellan de två bilderna. Hohns jättekast var alltså ett rejält underslag och man kan dessutom ana en uppåtrotation på spjutets vinkel just i inledningen av luftfärden, förmodligen med effekten att motverka att det enorma luftmotståndet, som uppkommer av att kasta på detta sätt, kommer att skapa ett framåtroterande moment under den kommande flygturen. Dessutom medger denna teknik, jämfört med t.ex. om utkastriktningen hade varit samma som dit spetsen pekar i utkastbilden ovan, att spjutet kan lämna handen något senare i rörelsen vilket ger kastaren längre tid till att påverka redskapet och kastaren har då möjlighet att uppnå högre utgångshastighet. Det var med dessa spjut alltså bättre att kasta lågt och sedan låta luftmotståndet, genom den stegrade spetsen, göra jobbet att ge spjutet tillräcklig höjd för att flyga långt.

Men spjut blev inte alls den råbarkade kraftkastningen som vissa hade förutspått. Kanske (?) beror det på att spjuten med framflyttad tyngdpunkt behöver kastas högre och då behöver kastaren släppa spjutet tidigare och har, om i övrigt oförändrad teknik, då kortare tid på sig att accelerera spjutet. Detta sätter ännu mer fokus på kvaliteter som snabbhet, smidighet och teknik, snarare än råstyrka.

Nu hjälpte inte råstyrka heller den där vårdagen 1990 som jag inte fick upp kastredskapslådan på I2. Men vad var bakgrunden egentligen? Jo, det var friidrottsgymnasiets tränare Raimo Phil som hade blivit så begeistrad av att den före detta eleven Patrik Bodén just satt spjutvärldsrekord i Texas, så att han genast hade programmerat om kodlåset till samma siffror som Bodéns rekordresultat 89,10.

Dagispappan

¤

Källor:

Anders Borgström, Kastgrenarnas biomekanik

Miklos Nemeth, patent US4973048, Athletic competition javelin with roughened surfaces

Javel-Inn Kft. (Nemeth javelins), Katalog 2008

Youtube.com

Annonser

22 responses to “Spjuten som vägrade dyka – Gästinlägg

  1. En imponerad snitsare tackar för inlägget, som han läst med stort intresse. En nöjd butler kan också luta sig tillbaka och gnugga händerna i vetskap om, att den blogg han administrerar har överlevt ännu en vecka till snitsarens och förhoppningsvis läsarnas belåtenhet. Tack dagispappan!

  2. Efter denna upplagas pressläggning sände dagispappan nedanstående länk till en intervju med den amerikanske spjutkastaren Tom Petranoff, där denne bekräftar en del av dagispappans minnen i inlägget.

  3. Lysande inlägg! Kul att läsa om en gren jag själv inte funderat särskilt mycket på! Initierat och välskrivet!

  4. När ett eget, betydligt magrare inägg i ämnet förbereddes (där uppgifter från dagispappans tidigare kommentarer utgjorde substansen), googlades denna sida fram: http://money.cnn.com/magazines/fortune/fortune_archive/2004/09/06/380341/index.htm
    Där uppges det att den pensionerade Dick Held i mitten av åttiotalet skulle ha konstruerat ett spjut med små hål i bakdelen. Är detta känt? Det kallas dock i artikeln ”The Whiffle”, som enligt andra uppgifter tvärtom är ett inomhusspjut med bromsande plastkoner:
    http://www.javeland.com/javeland_javaccess.htm

    (När det gäller uppgifter från internet, har en försiktig butler lärt sig vara försiktig, då dessa inte sällan visar sig vara, som snitsaren uttrycker sig, ”dynga”. Om den tidigare omtalade såpstilen i spjutkastning upprepas exempelvis överallt samma felaktiga mening: ”In 1966 the Spaniard Felix Erausquin threw over 100 metres using a rotational technique, which was banned by the IAAF as too dangerous”. Oftatst handlar det, för att åter citera snitsaren, ”om såna där bloggare som ska balla sig men inte begriper ett dyft”. Nu finns det i alla fall ett googlebart blogginlägg med substans).

  5. Jo, då på 80-talet i samband med tyngdpunktsändringen var det många som sa just det som Petranoff (WR 99,72m 1983) i den intervjun på youtube. I början av samma inslag ser man Bruce Jenner stå och hålla ett spjut. Det var OS 1:an i 10-kamp från 1976 då min coach Raimo Pihl kom 4:a på resultatet som stod som svenskt rekord 16 år.

    Här är en intervju med Petranoff efter avslutad karriär. Där framgår att han var nog mest orolig för att just hans egen teknik inte skulle passa för regeländringen:

    http://www.longandstrong.com/Interviews/petranoff.html

    Han påstår att han blev tvungen att sifta till ”fork grip” för att kunna kasta så högt som behövdes med nya spjutet men utan att släppa upp spetsen relativt kastriktningen som han hade gjort med det gamla.

    Jag tror inte det var så smart. Av de olika grepp som används i spjut är ”fork grip” (då spjutet hålls mellan pek- och långfinger) det som sätter minst spinn på spjutet, och jag förmodar att spinn (och därmed gyro-effekt) är än viktigare med dyk-spjut. Men så kastade han ju 13 meter kortare också..

  6. På tal om Raimo Phil och tiokamp, så tycks man godta gamla tiokampsresultat med gamla spjut. Både Phil och tidigare Lennart Hedmark, som står kvar i Sverigebästa-listan, var ju spjutspecialister och kastade rimligen med de bästa spjuten. Världsrekordtabellen är också obruten, om än omräknad med nya tabeller (senast 1985). Tydligen gäller nu de nya spjutreglerna i tiokamp, men de gamla resultaten får stå kvar. Samma sak i sjukamp före och efter 1999.

    En fråga som inställer sig: I den nya världsrekordtabellen i spjut står tysken Klaus Tafelmeier först (20/9 1986). Var det den första kontrollerade tävling som hölls efter regeländringen eller hur gick man till väga? Hade någon riktigt snabb arrangör kunnat ordna en plats världsrekordhistorien åt en sämre kastare?

  7. I Petranoff-intervjun på ”Longandstrong” säger han att han hade värlsrekordet ett tag med nya spjutet. Det stämmer att Petranoff var den som kastat längst under någon månad sommaren ’86, men nog inte noterat som officiellt WR. Min minnesbild är att IAAF inte skulle ge någon officiell rekordstatus förrän efter avslutad säsong ’86 och då bara till det längsta kastet när säsongen summerades. Alltså endast Tafelmeiers kast.

    Ändringen av tyngdpunkt ansågs mest ha betydelse på de riktigt långa kasten, inte så mycket på nivå vanlig bland världselit i 10-kamp dvs ca 60-70m. Raimo hade spjut som bästa gren även om hans allra bästa spjutresultat kom efter att han slutat som 10-kampare. Hade 77,34 i spjut i rekordserien från OS ’76. Det var möjligen ”på gränsen” till att gynnas för mycket av att vara gjort med gamla spjutet. Vet ej om någon justering gjorts av spjutpoängberäkningen i 10-kamp ?

    Raimo var inte så pjåkig på att kuta heller. 47:98 på 400m i rekordserien.

  8. I snitsarens och mitt sökande i KB’s arkiv efter sanningen kring Stepanovs världsrekord i höjd 1957 (ett spännande inlägg utlovas) har vi stött på många hänvisningar till Held-spjutet, som skulle ha förbjudits. I diskussionen kring höjdhopparnas (inte bara Stepanovs) tjocka sulor resonerades om man skulle gå på ”Held-linjen”, dvs förbjuda, med behålla världsrekord och andra resultat, eller döma som vid ”såpstilen”, där även resultaten ströks.

    Vad hos Held-spjutet kan ha reglerats? Spjuten har väl ialla fall forsatt att vara ihåliga?
    Kan det ha varit den maximala diametern på genomskärningen, den totala ytan eller den totala volymen? I en intervju med bröderna Held (se nedan) antyds att det gjordes flera regleringar fram till sextiotalet?
    http://www.longandstrong.com/LSTJ/April02.htm

  9. Jag läste nånstans att det blev förbjudet med ihåliga träspjut, men att held då istället fick jobba med olika träslag (olika densitet) fram/bak. Uppenbarligen inget som hidrade att man sedan kunde övergå till ihålig metallkonstruktion.

    Metallkonstruktionen kostade väl en del att utveckla så sånt gör man nog inte utan att först ha förankrat konceptet hos IAAF.

    ”visselspjutet” hade jag inte hört talas om. Kan tänka mig att det kanske var avsett att ge spjutet mer spinn. Intressant bi-effekt om detta tillåtits hade då varit att man hade behövt olika spjut för höger- och vänsterhänta.

    Den episoden förklarar ju varför Held inte gav sig in i matchen om rough-tail-spjuten. Han fattade väl att det skulle förbjudas. Ser också ut som att Seppo Räty inte riktigt tar det hela på allvar när han intervjuas efter räffel-rekordet på 96,96m. Har vi någon finskkunnig som kan översätta intervjun ?

  10. Helt underbart välskrivet! Och även om jag inte är särskilt begeistrad i spjutkastande så lovar jag att jag kommer att spana in spjutkastare på ett helt annat sätt nu jämfört med tidigare. Intressant! Tack, DP! Och tack snitsaren för att utrymme lämnades för denna gästblogg.

  11. Snitsarens muntliga finska är inte vad den borde vara. men han tycker sig uppfatta att reportern frågar om vad Räty har gjort (tehnyt) under våren (kevään aikana) för att göra ett sådant mäktigt (?) resultat (tulos) möjligt (mahdollinen). Räty svarar något i stil med att han ätit (syönyt) bra mat (hyvää ruokaa) och därför gått upp (?) fem kilo (viisi kiloa). Förhoppningsvis kan någon finskkunig bekräfta snitsarens tolkning eller ersätta den med en bättre.

    När det gäller Bostoninsamling till Startnummer X, måste vi tyvärr ge kall hand. Alla pengar nästa år måste gå till den utfattige jumper och hans deltaganden i ett fåtal lokala lopp. Har inte startnumret något ärende till Harward, som kan kombineras?

  12. Jo, han kan söka ju städjobb på MIT. Där måste ju städarna ha docentkompetens (minst!) eller vara matematiska genier (har han sett på film).

    Tackar för detta strålande gästinlägg! Startnumret tänker för övrigt skanna in ”Rekordmän på kolstybb” så Snitsaren får något att skriva om (när skosulorna är utnötta och spjuten singlat bort i fjärran).

  13. Ja, har han någon bild på någon av höjdhopparna George Horine, Cornelius Johnson, Dave Albritton, Mel Walker eller Les Steers, så var så god.

  14. Ett inlägg sannerligen värdigt denna blogg! Ibland får man vara glad att man är ingenjör. Men hur ska det gå med en dagispappa i samma hushåll som Tildo…

  15. Ingen fara Fredrika. Den här veckan, när dagispappan gästar oss, är Tildo på ”träningsläger” i Grekland (eller var det Egypten?)

  16. Jag ser inga problem, men om det skulle bli för trångt har jag säkrat retrettvägen genom dagispappan.wordpress.com

  17. Får tacka Snitsaren för översättningshjälpen. Bättre än Google.
    När jag googlade på såpstilen och fick fram något på finska som jag google-översatte så stod det att man hade såpa på spjutet för att inte bränna ”handdatorn”. Jojo.. på 50-talet fick man va jäkla stark för att orka hålla en dator i handen. Inte konstigt att de då kastade 100m, om de nu gjorde det.

    Verkar alltså som att Rätys försökte skoja bort det hela när han tillfrågades om bakgrunden till resultatet. Jag tror snarare att hans stil passade bra för rough-tail. Han håller upp bakändan högre än andra spjutkastare och kastar lågt och ”rent”, alltså inte mega-underslag á la Petranoff och Hohn. Synd att man inte ser nåt av spjutbanan.

  18. Det kan tilläggas, att googleöversättningarna från spanska och franska i inlägget ”När spjuten löddrade” också är något lite rättade för att åtminstone bli begripliga. Eftersom det inlägget nu fått en del besök från ”kasta.se”, har jag lagt in den bildserie på Felix Erausquin som du skickade i en kommentar nyligen. Bloggen gläder sig för övrigt åt fortsatt många besök på ditt inlägg, även om de inte lämnar spår bland kommentarerna. Liksom en del andra inlägg här kommer det att ligga kvar som en del av kunskapsbanken på internet, till glädje för framtida vetgiriga. Om man googlar på ”nemeth-spjutet”, kommer man nu hit som första förslag.

  19. Besöksfrekvensen har nu sjunkit till normal stiltje kring 50 besök per dag, det vill säga de trogna läsare, som regelbundet tittar in för att se om det hänt något nytt. Därför kommer ett nytt inlägg i morgon och administratorn tackar gästbloggaren för det trevliga besöket. Som tidigare sagts kommer inlägget att vara en källa till kunskap på internet lång tid framöver.

    Det har varit en av de bättre veckorna i bloggens historia, med över 700 besök, av vilka troligen ovanligt många varit unika tack vare länkar från olika forum. Administratorn tackar i sammanhanget för oförtjänt vänliga formuleringar om bloggen men ska i mån av förmåga låta den leva upp till dessa.

    I morgon kommer dock ett lättviktigt inlägg om jumpers (och snitsarens) ungdomssynder. Den utlovade avhandlingen om 1950-talets höjdhoppsskor väntar ännu på att bli färdigt. Det är mycket långt och har dessutom genererat ett antal bonusinlägg med bilder ur den tidens tidningar. Bloggen kommer att ha god fart åtminstone fram till jul.

    Till sist några frågor till dagispappan:

    1. “Dagispappan” torde vara ett av de mer säregna artistnamnen och många undrar var det kommer ifrån. Om vi minns rätt kom det till av en slump på kollagan Nix blogg någon gång tidigt i våras. Stämmer det? I andra sammanhang har du kallat dig “Mc Hammer”, gissningsvis syftande på släggkastning. Hade du hellre haft det namnet som löparbloggare också?

    2. Här norr om Stockholm ligger snön decimeterdjup och jumper, som varit ute och sprungit, meddelar att det åkts skidor på golfbanan i Veda. Har du gjort årsdebut på snö än?

  20. 1. Ja det stämmer att Nix myntade aliaset ”Dagispappan”, och det kan spåras till denna blogg:

    http://asfaltsjokern.wordpress.com/2008/04/15/upplaxning-pa-vasterbron/

    I skidsammanhang kör jag med MC Hammer eller bara Hammer och det syftar på slägga som sagt.

    2. Jag har debuterade på snö på Essinge IP på lördagskvällen och det skrev jag om i kommentarerna till Barnmorskan/Karins blogg.

    Angående Illustrationen med Uwe Hohns 104,80-kast kan jag nämna att jag också testat att frysa bilder från första delen av luftfärden på Zeleznys 98,48 med nu gällande spjut-reglemente. Det ser ut att vara ett mycket rent utkast, d.v.s. utkastriktningen sammanfaller med dit spetsen pekar, eller att kastet är ”through the point” som det kallas ibland. Det kastet gjordes med ett Dick Held-designat ”tailwind”-spjut. Det finns en mycket intressand historik om just beteckningen ”tailwind” (medvind). Det kanske finns anledning att återkomma till detta ämne.

  21. Ja, så var det ja. Sen blev det tydligen ”dagispappan” med liten bokstav.

    (I någon av kommentarerna där på den sidan hittar man för övrigt en länk till den klassiska bilden på två löpare som funnit varandra bland blommande körsbärsträd)

    När det gäller snön rekommenderas som sagt ett besök i Uppland. Där behövs ingen borste.

    Tack för svar och återkom gärna om ”medvindspjutet”.

    (Statistiken har för övrigt tagit ny fart idag med över 100 besök och veckosiffran närmar sig 800)

  22. Läs även spjutkastaren och tiokamparen Raimo Phils kommentar på sidan ”Gästbloggar”:

    https://snitsaren.wordpress.com/gastblogg/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s