Category Archives: Bloggaren

Epilog – Prolog

Efter sju framgångsrika år tycks snitsaren ha publicerat sitt sista blogginlägg, varför han tackar sig själv och sina läsare för den spännande tid som varit. Hans skapelse finns dock kvar, som personligt dokument och litterärt fenomen, till glädje inte bara för snitsaren själv utan även för vetgiriga googlare som söker information om allt från sången ”Lyckans land” av Anna Maria Roos och Oskar Lindberg till höjdhopparen Jurij Stepanovs högra sko, eller som hamnar hos snitsaren av misstag men letar vidare och finner något läsvärt, men framför allt, hoppas jag i min fåfänga, till belåtenhet för nyfikna besökare som ryktesvägen lockats till snitsarens värld.

Om den väldiga textmassan fungerat väl som kontinuerligt uppdaterad blogg, åtminstone för läsare som följt den en tid och lärt känna dess egenheter, fruktar jag att nytillkomna gäster har svårare att orientera sig i den omvända kronologi de möter med bloggens senast publicerade inlägg överst och dess sju år gamla inledning dold långt ner i texten. Låt vara att de flesta av snitsarens bloggposter kan läsas som fristående berättelser, men då de successivt blir alltmer avslöjande och därtill ofta hänvisar till och anspelar på tidigare inlägg är ordningsföljden inte oväsentlig. För att hjälpa nytillkomna och aningslösa läsare att tränga in i snitsarens ordmassa, har jag sorterat hans inlägg ämnesvis på sidorna här ovan. Viss hjälp erbjuder även sökrutan och det omfattande månadsarkivet, och som ytterligare information om vad läsaren har att vänta publicerar jag här nedan två recensioner av snitsarens blogg.

Recension 1

Även om underrubriken till snitsaren blogg, ”Not just another WordPress.com weblog”, bara är en lättköpt negation av det stående förslag som möter varje ny wordpressbloggägare och följaktligen knappast torde vara unik, har den visat sig synnerligen väl vald, ty skapelsen ”Efteråt hos farbror Steffe” liknar inget annat vi mött, varken under WordPress tak eller annorstädes i bloggosfären.

Under sin nära sju år långa tillkomsthistoria ändrar bloggen karaktär ett flertal gånger och de aktörer som formar den växlar eller utvecklas i enlighet därmed. Snitsaren omtalas till en början som död och hans skenbart oavsiktliga blogg får länge svårt att hitta såväl läsare som en begriplig form. En ”av snitsaren godkänd administrator med mera”, apronymen ”Asgam”, anförtros de brev som snitsaren fram till sin död skickat till en halvdussinhövdad läsekrets på forumet Hotmail, ”en guldgruva för den som vill ha riktigt tråkigt”, för att använda samme Asgams ord. Sorterade efter ämnen överst i blogghuvudet ska dessa blandade hopkok av torra fakta och säregna myter senare tjäna som referensmaterial för återblickar och i brist på annat får de också fylla snitsarens blogginlägg under en längre tid. Först i inlägget ”Snitsarens morgon” efter mer än en månad omtalas snitsaren i nutid såsom varande ”i bästa fall vid liv någon timme” på morgonen, och här får vi också en första insyn i Snitsarbo som förutom snitsaren själv också inrymmer dennes sköterska och en gammal butler, som efter Asgams senare flykt även får tjäna som bloggens administrator, samt den svårbestämda varelsen Tildo, första gången närmare presenterad i det makabra men poetiska inlägget ”Hemma hos”.

Snart ska dock en annan representant för Snitsarbo hamna i bloggens centrum, ty som flitig kommentator i löparbloggosfären har snitsarens löpande alterego, ”jumper”, gjort sig ett namn, och i de intervjuer, som ska komma att bli bloggens kännemärke, avhandlas såväl de lopp han springer som den friidrottsbakgrund han delar med snitsaren. Här upplever bloggen sin första stora publikframgång och hamnar ett kort tag på WordPress topplista över snabbast växande bloggar, men även konstnärligt håller dessa idrottsrelaterade inlägg god klass och når sin höjdpunkt i den självironiska skrönan ”Big Five 2009″, varefter jumper drar sig tillbaka från rampljuset och avslutar sin två år långa karriär på snitsarens blogg i inlägget ”Maratonepilog”.

Långt mindre uppskattning från bloggens vanliga läsekrets men desto fler besök av vetgiriga googlare åtnjuter sedan snitsarens egna djupdykningar i friidrottens kuriosakabinett, där han anlitar en gästbloggande kastspecialist och själv gräver sig ner i Kungliga Bibliotekets tidskriftsarkiv i jakten på sanningen om den ryske höjdhopparen Jurij Stepanovs högra sko. Dessa faktadigra inlägg med rikhaltigt, upphittat extramaterial fyller snitsarens blogg under flera månader och hotar att förvandla denna till en renodlad idrottsblogg, innan snitsarens intresse tar en ny oväntad riktning.

Om snitsarens lekfullhet vittnar redan hans efterlämnade brev, och på sin blogg får han utlopp för denna svaghet i återkommande egna frågetävlingar, motvilligt kompletterade med andras interaktiva bidrag, vilka han kallar ”bloggspektakel”, men som dock med tidigare nämnda Tildos hjälp gör succé, varefter även denna oberäkneliga medarbetare ges tid i rampljuset och får säga sin sanning i en serie uppskattade teckningar för att slutligen i en lång och synnerligen enerverande ordväxling med snitsarens butler driva denne till vansinne och så småningom i landsflykt, medan han eller hon själv drar sig tillbaka obesegrad från snitsarens blogg efter att ha slutfört sitt uppdrag, av somliga tolkat som en tarmsköljning åt snitsaren.

Utan en fungerande administrator tappar bloggen styrfart, och när existenserna i Snitsarbo ifrågasätts som individer, hotas bloggens hela idé och i förlängningen dess existens. Här kunde snitsarens värld ha slutat med en sorgsen suck om han inte känt sitt ansvar som bloggare, och efter det klargörande filosofiska inlägget ”Levande charader” går bloggen mot en ny storhetstid och antar så småningom sin slutliga form som de ”memoarer”, den alltid utgjort men inte benämnts som förrän i inlägget ”Y меня мало книг”.

Skenbart spontant utgående från inlägg på andra bloggar, egna gamla brev eller som oftast upphittade fotografier från sin barn- och ungdom, berättar snitsaren sitt livs historia i små spännande fragment. Vi får veta att han har vandrat längs ryska floder, ägnat sig åt självförsörjande odlingsexperiment, uppfunnit ett eget stenografiskt skrivsystem och mycket annat, vilket ger oss bilden av en särdeles handlingskraftig och spännande person och när han antyder att hans livsuppgift egentligen varit en annan, som han dessutom ogärna talar om, har han byggt sitt elfenbenstorn, under vilket vi bara kan stå och gapa.

När snitsaren till slut efter mycken vånda lämnar plats åt sitt skapande alterego, ”konstnären”, översvämmas hans blogg av dennes bilder, vilket uppenbarligen skrämmer läsarna, ty från och med hösten 2010 minskar besöken hos snitsaren stadigt. Konstnären förnekar inte värdet av vad han gjort men inser samtidigt bevekelsegrunderna för sitt skapande och sin alltför storslagna syn på sig själv, vilket allt reducerar honom till en ensam människa med en önskan att bli sedd. Liksom i en tidigare bekännelse, ”Stockholmssnitsaren” nedmonteras myten om den gamle mannen obönhörligt, och efter bloggens avslutande avslöjanden kring hans roll bland människorna står snitsaren så naken, att vi svagt skönjer honom, och trots hans föga intagande uppenbarelse finner vi avklädningsscenen vacker.

Som memoarförfattare skiljer sig snitsaren från flertalet i det att han sällan talar om sina medmänniskor, allra minst om anhöriga som ännu är i livet, och fastän han klär av sig såväl sin glänsande rustning som sina trasiga paltor, behåller han envist kalsongerna på, varför de läsare som söker spänning i mer intima detaljer ur snitsarens liv får leta mellan raderna i hans berättelse eller fantisera fritt.

Snitsarens säregna alteregon, Asgam, Butlern, Tildo, jumper, konstnären och en tillfälligt inhyrd journalist lämnar skenbart bloggen efter hand, men då snitsaren själv samtidigt får allt tydligare konturer, anar vi att det handlar om assimilering snarare än separation. Antingen hans läsare roas av bloggens persongalleri eller finner detta tillgjort och löjligt, vilar snitsarens framträdande och tillkomsten av hans berättelse på den hjälp han får av sina alteregon. Vart och ett av dem lägger sin bit av det svåra pusslet ”snitsaren”, och den slutliga bilden av en ensam man, ”Ecce homo”, ska bära sju signaturer.

Snitsaren är, som det brukar heta, en lysande stilist, även om han här låter sina medarbetare svara för de spännande formexperimenten, medan han själv tryggt håller sig till en korrekt svenska med fullständiga satser och oklanderlig språklig logik, och på samma sätt som han träder fram bakom sina olika personligheter, tycks han också använda sitt distanserade, lätt arkaiserade språk som ett skydd. Länge talar snitsaren om sig själv i tredje person och ju känsligare ämne han rör vid, desto ovilligare är han att kalla sig ”jag”, men vi bör samtidigt komma ihåg, att även det omvända är sant, enär snitsarens högtidliga språk och opersonliga tilltal ger plats åt en ärlighet som eljest varit omöjlig och som inte alltid återfinns där formen ger sken av öppenhet.

Snitsarens mest berömda stilmedel i jakten på sanningen om sig själv torde dock vara de intervjuer han iscensätter med hjälp av sina parallella personligheter, till vilka vi även räknar det obestämda ”vi”, som trädar in när snitsaren har lämnats ensam. Även om dialogformen varit känd och använts framgångsrikt i historien från Platon till ”Det stora jättebrevet”, törs vi säga att snitsaren förnyar konsten i sina raffinerade samtal med sig själv. Vad som i berättande prosa skulle kräva långa förklaringar blottläggs i några repliker, och där svaren uteblir eller ersätts av ett torrt ”Du säger det”, anar vi att frågorna rymmer mer än enkla sanningar.

Att beskriva snitsarens blogg utan att nämna de många kommentatorer som ger den näring, vore att göra såväl denna som dessa orättvisa. Trogna läsare ställer inte bara relevanta frågor och tillhandahåller kompletterande information utan tycks även ge inspiration till nya blogginlägg. De märkliga samtal, som utspelar sig i kommentarsfältet, tar inte sällan formen av ren litterär underhållning med språkliga piruetter och hissnande associationsbanor. Till sin hjälp har snitsaren förutom sagda besökare även sina kommenterande alteregon, Bertil, Leffe och anna-karin, kompletterade av Tildo, som i egen eller andras skepnad driver sitt spel, skickligt draget till sin spets i den briljanta parodin efter inlägget ”Tröllet”.

Till skillnad från memoarer i bokform saknar snitsarens berättelse inte bara en entydig början utan även ett definitivt slut, och medan många bloggare stänger sitt forum när de tröttnat på det och vill vidare i livet, håller snitsaren sin blogg öppen i enlighet med dess svårbestämda karaktär och utveckling. Om ”Det stora jättebrevet” förkunnar snitsarens mytiske husgud Oddvar Moen, att det ”alltid funnits överallt på samma gång som vi tillsammans skriver det”. Måhända gäller något sådant även snitsarens blogg, ”Efteråt hos farbror Steffe”.

Recension 2

Även om underrubriken ”Not just another WordPress.com weblog” är sann som beskrivning av bloggen ”Efteråt hos farbror Steffe”, borde den ansvarige ägaren, signaturen ”snitsaren”, ha påmints om att konstnärlig originalitet inte är samma sak som egensinne och självgodhet, ty ett mer pretentiöst och samtidigt omoget hopkok än detta lär vara svårt att hitta till och med i den brokiga, kvasilitterära gemenskap av ömsesidiga beundrare, som kallas bloggosfären, och när bloggen uppenbarligen inte ens drar sig för att recensera sig själv, har den övergivit all litterär och publicistisk anständighet och borde i hederlighetens namn förbigås med tystnad, om det inte vore för min otacksamma plikt som recensent.

Ehuru motvilligt kan jag ha överseende med snitsarens tillgjorda språk och hans fåniga, uppdiktade alteregon, andra tecken på omognad att förtiga, och förvisso är det mänskligt att som pretentiös memoarförfattare skryta med sin originalitet och kokettera med sina dråpliga tillkortakommanden, men när snitsaren tror att den falska blygsamhet och den distanserat tillrättalagda självkritik han frossar i har något med ärlighet att göra, mår jag illa. Om någon haft omdömet och modet att upplysa författaren om skillnaden mellan lögnlöshet och sanning, hade dessa pinsamt tomma bekännelser aldrig behövt komma på pränt, och jag hade kunnat ägna min dyrbara tid som recensent åt viktigare ting.

Maskerad

maskerad

”Varför är ni maskerad” frågade Aftonbladets fotograf när han fångade snitsaren på bilden ovan till vänster, därmed motiverande inläggets titel utläst som perfekt particip, medan bilden till höger, tagen av snitsaren själv för en månad sedan, illustrerar rubriken även i dess andra betydelse, ty om den enkla förklädnaden på Kårhuset i maj 1968, enligt inlägget ”Snitsarens morgon”, var oplanerad och frukten av stundens ungdomliga ingivelse, står snitsaren här fyrtiosex år senare framför spegeln och provar huckle, kappa och en på Buttericks inköpt häxnäsa inför ett födelsedagskalas där ett sjuårigt barnbarn påbjudit könsöverskridande maskerad.

Till skillnad från de flesta barn var snitsaren som liten måttligt road av att spöka ut sig offentligt, antingen det gällde att stå med stjärngossestrut på huvudet som i inlägget ”Ju” eller klä ut sig till gris, apa eller liten gumma som i inlägget ”Döda charader”, och när han i vuxen ålder motvilligt låtit sig maskeras exempelvis till jultomte har han hållit en mycket ironisk distans. I alla händelser har han sällan delat omgivningens barnsliga glädje vid upptåg av detta slag.

Snitsarens bristande maskeradintresse kan möjligen förvåna läsare som på detta och andra sociala forum tvingats möta hans verbala förklädnader, och helt visst kan snitsarens liv på internet i mångas ögon påminna om en maskerad, ägnad att roa eller i värsta fall förvilla och förarga. För att få en godtagbar förklaring till denna synbarliga brist på konsekvens i snitsarens och följaktligen även min egen personlighet, vänder jag mig för säkerhets skull till mig själv:

”Nej då! Någon medveten maskerad har det inte vart fråga om, allra minst med dolda avsikter bakom. Jag har ju liksom inte suttit och hittat på olika karaktärer bara för att skoja till det, som en del tycks ha trott. Om det varit möjligt hade jag hellre talat med en röst, men eftersom mina pseudonymer redan gjort sig hörda på de separata forum för vilka de en gång skapats, har jag i min initiala vilsenhet som oförberedd bloggare tagit hjälp av deras språk och deras berättelser, varvid alla introducerade röster har varit logiskt nödvändiga i sitt sammanhang. Att de därefter i takt med snitsarens tilltagande öppenhjärtighet successivt försvunnit, talar också emot min påstådda önskan att förställa mig. I själva verket hade den ärliga berättelse, som av allt att döma nu går mot sitt slut, inte varit möjlig utan hjälp av mina temporära ställföreträdare.”

Att läsa snitsaren

Mina delvis kritiska synpunkter i några tidigare inlägg rörande språket hos den store Proust kan tyckas lukta sura rönnbär, och jag har i andanom hört läsaren fnysa, ”Jaha, och hur jävla bra skriver du själv då?”, en impertinent men högst berättigad undran, som jag i tysthet sökt besvara så gott jag har kunnat, varvid nedanstående inre dialog utspunnit sig efter att jag anpassat den explicita frågan till denna bloggs normala språkbruk:

– Vad anser du om ditt eget språk?

– På denna blogg behärskar jag mina medel, men då dessa är begränsade kan jag stundom uppleva en brist på liv i mina texter.

– Vad begränsar medlen och vari består begränsningen?

– Snitsaren ålägger mig att följa de outtalade regler som kommit att känneteckna hans språk.

– Bestämmer snitsaren hur du ska skriva?

– Det är hans blogg.

– Trots att ni är samma person?

– Han är åtminstone en del av mig.

– Då borde det väl vara du som bestämmer över honom?

– Man kan tycka det.

– Du vågar inte svika honom?

– Tydligen inte.

– Samtidigt som han är bra att skylla dina brister på?

– Något ditåt.

Här inser jag med pinsam klarhet dialogformens begränsning som stilmedel, ty med fortsatt samma takt i konversationen lär läsaren få vänta länge på önskad information. Ovanstående replikskifte kan i själva verket utan förlust reduceras till ett enda sammanhängande svar på den inledande frågan:

– Som sagt, vad anser du om ditt eget språk?

– På denna blogg behärskar jag mina medel, men då dessa är begränsade kan jag stundom uppleva en brist på liv i mina texter. Snitsaren har ålagt mig att följa de outtalade regler som kommit att känneteckna hans språk, och eftersom det är hans blogg, har jag anpassat mig trots att han även i dessa sammanhang är en del av mig och följaktligen borde lyda mina önskemål, vilket möjligen i sin tur tyder på en rädsla att förändra ett tryggt och säkert sätt att skriva. I denna ovilja anar jag också en envishet som haft sin motsvarighet i måleriet, men medan detta på ett olyckligt sätt hämmats av gamla konstnärliga ideal, tycks litterära sådana ha saknats vid skrivandet av denna blogg, där snitsarens språk kommit att bli sin egen förebild. Troligen strävar jag efter enhetlighet och konsekvens, och trots flera försök att pröva nya grepp tycks jag ändå vilja tömma snitsarens bägare för att till slut skönja dess botten, det vill säga se möjligheterna och begränsningarna i hans språk.

– Vad utmärker snitsarens språk?

– Språk förändras, och så som framgår av de så kallade snitsarbrev som legat till grund för denna blogg, och som huvudsakligen återfinns ordnade ämnesvis på bloggsidorna ovan, är snitsarens inget undantag. I dessa tidiga alster kan vi hitta såväl korta som ofullständiga meningar, medan sådana friheter tycks ha blivit sällsyntare med åren, trots att texterna blivit ärligare och snitsarens tilltal mer personligt. Även om han känner till, att omväxlande långa och korta meningar ger liv åt språket, väljer han att envist gång på gång förena två huvudsatser med någon lämplig konjunktion för att därefter belasta dem med varsin längre bisats eller två, varvid inte bara variationen utan också läsbarheten äventyras, vilket i sin tur kräver förtydligande upprepningar av konjunktioner, relativpronomen eller andra små ord. Förutom relevans och följdriktighet i textens tankeinnehåll önskar snitsaren ett reglementsenligt men logiskt begripligt språk, där varje sats motsvarar förväntningar om form och ämne utan att kunna förutses vad gäller budskap. Han undviker exempelvis konjunktionen ”för”, då den kan förväxlas med den likalydande prepositionen, vilket lätt ger läsaren en felaktig förväntan kring textens fortsättning, i synnerhet när ordet inleder en sats utan förgående komma. Snitsaren använder alltid konjunktionen ”ty” för att slippa missförstånd och frustrerade läsare är viktigt när han skriver.

– Är det viktigt med frustrerade läsare??

– Nej.

– Du skrev ju det?

– Nej, jag skrev att det är viktigt att slippa frustrerade läsare, men eftersom jag använde konjunktionen ”för” utan föregående kommatecken, tolkade du ordet som en preposition till den efterföljande att-satsen och för att ge någon mening åt fortsättningen tvingade din språkhjärna fram en ny sats efter ordet ”och”. Om du ersätter ”för” med ”ty” samt sätter ett kommatecken före, blir meningen fullt läsbar: ”Snitsaren använder alltid konjunktionen ”ty”, ty att slippa missförstånd och frustrerade läsare är viktigt när han skriver.”

– Ja, jädrar!?

– Däremot avstår snitsaren av estetiska skäl från det talspråkliga ”så” för att tala om att han inleder en förväntad huvudsats, även om det kan vara förtydligande, men om den föregående bisatsen är lång och i likhet med den du nu läser består av flera samordnade delar, sätter han alltid ut ett komma. Vidare undviker han orden ”och” och ”men” i början av meningar, en underlig regel som begränsar hans möjligheter att uttrycka sig, eftersom ett ”och” efter en punkt säger något helt annat än samma konjunktion efter ett komma, och ett inledande ”men” kan inte ersättas av ett senare ”emellertid” eller ”dock” med bibehållet uttryck. Ett kärnfullt ”Men han skulle komma tillbaka” låter mer dramatiskt än det sakligare ”Han skulle dock komma tillbaka”. Och ett initialt ”och” som i denna mening ger ännu fler möjligheter, som snitsaren av outgrundliga prestigeskäl väljer att avstå från. Av lika enfaldig anledning föredrar han fullständiga meningar med punkt efter, trots att han är fullt medveten om vad han går miste om, och trots att han i andras texter uppskattar såväl korta och ofullständiga meningar som flöden av fullständiga huvudsatser åtskilda av kommatecken.

– Varför inte kompromissa med semikolon?

– Snitsaren anser sig inte behöva sådana lösningar, och tycker dessutom att detta skiljetecken är fult rent grafiskt. Du lär inte heller se tankestreck på hans blogg, och han är sparsam med både utropstecken och frågetecken, medan citattecken förekommer i överflöd, även om han knappast längre använder sådana för att markera låtsat avstånd till moderna företeelser, dit han lustigt nog till en början även räknade ordet ”blogg”. Rester av snitsarens ursprungliga, en smula gubbiga framtoning finner vi också i ordvalet, där han exempelvis låter ”eftersom” och ”fastän” omväxla med ”emedan” och ”ehuru”, och där man någon gång kan möta ord som ”enkannerligen” och ”dymedelst”. Mer störande upplever jag dock hans brist på variation och hans envist återupprepade älsklingar, av vilka jag tidigare har nämnt uttrycket ”att förtiga”, och den som gör en frekvensundersökning ska förvånas över hur ofta hans långa konstruktioner tvingat fram konjunktionerna ”medan” och ”även om” eller sammansättningar med förleden ”var-” (”varvid”, ”varefter”, ”varigenom” etc.).

– Du hade synpunkter på Prousts översättares flitiga bruk av relativpronomenet ”vilken” och dess olika böjningsformer?

– Ja, både jag och snitsaren föredrar det enklare ”som”, varför vi så långt möjligt reserverar den styltigare varianten för syftningar på hela satser, då naturligtvis i formen ”vilket”, och för frekventa prepositionsuttryck som ”av vilka”, ”i vilken” och liknande. På samma sätt försöker snitsaren spara det formella ”samt” för att snyggt avrunda längre uppräkningar eller satser staplade på varandra, där det behändiga ”och” redan har använts. Han finner detta ändamålsenligt men döljer inte att det samtidigt handlar om estetiska preferenser, och av samma skäl väljer han ”troligen” och ”möjligen” framför ”troligtvis” och ”möjligtvis” där han kan. När de senare varianterna motvilligt förekommer här och där, är de ägnade att underlätta upprätthållandet av jämna ordavstånd vid högermarginalutjämningen, något som jag medvetet misslyckats med här ovan. Sedan länge tolererar snitsaren bara ett underskott av två tecken per rad, vilket kräver en viss anpassning, som i sin tur enligt Stig Larsson utvecklar förmågan att hitta formuleringar. Även om denna begränsning i första hand är en fråga om bloggestetik, säger sig snitsaren fortfarande gå i skrivarskola och tillgriper i brist på lärare de medel som står till buds.

– Får du alls ingen kritik på dina skriverier?

– En mig närstående person, som i tidigare inlägg kallats korrekturläserska, kan någon gång ha synpunkter på svårlästa formuleringar eller direkta felaktigheter, men i fråga om språket i dess helhet tvingas jag lita till mitt eget omdöme med snitsaren som bekväm referens. När jag läser igenom gamla blogginlägg, blir jag ibland mindre belåten än annars, vilket trots allt tyder på en egen, självständig smak.

– Och dina övriga läsare?

– Detta tappra fåtal kommenterar som regel bara innehållet i mina alster, även om vänligt beröm har förekommit beträffande min skrivkonst. Då de varken är lärare eller kritiker utan bara oskyldiga läsare, väntar jag mig inga konstruktiva omdömen, lika lite som jag skulle kunna tänka mig att oombedd kritisera andras språk.

– Utom Prousts?

– Ja, utom Prousts i översättning.

– Hur länge ska du gå i din ”skrivarskola” och vad ska du använda din förmåga till när du lärt dig skriva?

– Det lär jag min aldrig, och den förmåga jag har använder jag redan, och för att du ska slippa ställa ytterligare följdfrågor, kan jag försäkra att jag saknar andra författarambitioner än de som kommer till uttryck här, vilket dock inte gör dem mindre seriösa som sådana. Att jag printar ut mina blogginlägg och samlar dem på hög, tyder på det bestående värde jag trots allt tillmäter dem, och att sagda hög ännu får plats i en liten skrivbordslåda, medan min bildkonst ockuperar sex större lådor i ett halvt rum, speglar inte nödvändigtvis fördelningen mellan mina kulturella åtbörder, varken i fråga om kvalitet eller kvantitet. Goda författares livsverk brukar få rum på en eller två hyllmeter och Proust nöjer sig nog med ett par decimeter.

– Men några egna hyllmeter blir det aldrig fråga om?

– Nej, fyra millimeter tryckt ”Katalog” (snitsarpress 1991) får räcka tills vidare. I en utökad upplaga kan möjligen belysande texter ur denna blogg vara av värde, om någon mot förmodan vill veta mer om mina bilder.

– Och memoarerna i övrigt?

-De lär sakna allmänintresse i än högre grad. Nyfikenheten på snitsarens blogg, det vill säga ytterst på hans person, har visat sig förvånansvärt liten även bland dem som känner honom.

– Du kanske kan skriva om något annat än dig själv?

– Nej.

Att läsa Proust 4

Då jag fortfarande saknar en fungerande dator i bostaden, tillbringar jag mycken tid vid någon av de sju som tillhandahåller internet på ortens bibliotek. Upp till fyra timmar fördelade över högst fyra tillfällen om högst två timmar tillåts man använda dem varje dag, en generös förmån som blivit möjlig tack vare en måttlig efterfrågan. Då de flesta invånare i kommunen har datorer hemma eller tillgång till sådana annorstädes, har vi som gjort biblioteket till vår arbetsplats kommit att utgöra en knappt dussinhövdad heterogent homogen skara som känner igen varandra. Dagligen ser jag här en skäggprydd man som hälsar mig med ett kärvt ”Terve” när han kommer eller går, någon gång kompletterat med en önskan på svenska om en fortsatt bra dag. Ännu artigare, nästan i klass med herr Omar hos Åke Holmberg, är en prydlig oriental, med vilken jag av oklar anledning en gång utbytt medicinska erfarenheter, medan en annan man, som möjligen har ätit för många av de sura frukter som ”växa uppå strand” i hans forna hemland, hälsar mer avmätt utan ögonkontakt. Däremot har han setts i samspråk med ett flertal biblioteksbesökare av kvinnligt kön, länge och synbarligen ömsesidigt, även om också motsatsen har överhörts, och min fördom om mannens selektiva syn på omvärlden bekräftas när han förefaller göra skillnad mellan sitt eget och andras störande prat i mobil. När en okänd musikalisk förmåga om och om igen övar de första takterna av ”Für Elise” på ett piano i en annan ände av biblioteket, kan vi dock nicka i samförstånd. Bland de kvinnliga kollegorna lägger jag märke till en dam som skriver långt och noga från anteckningar på papper, och jag anar i min självupptagenhet en memoarskrivare, även om hon naturligtvis lika gärna kan vara inbegripen i en rättstvist eller sitta och kämpa med en magisteruppsats i ett ämne som vi andra stackare inte begriper. Några av de trogna datoranvändarna kommer från olika typer av gruppboenden i kommunen, vilket jag sluter mig till när de ohämmat kommenterar vad som händer på datorskärmen eller visar sina känslor på annat sätt, antingen de krävt personalhjälp för att logga in och hitta till önskade sidor eller är vana datoranvändare med full kontroll över sina olika specialområden. Däremot har min fördomsfullhet ännu inte vågat definiera den herre som glider fram mellan hyllorna med skygg blick och armarna hängande intill kroppen som en oskyldig men stämningsskapande bifigur i en skräckfilm, innan han sätter sig vid en ledig dator och blir normal. Allra obegripligast  finner jag dock den långe magre man som hasar in på biblioteket i trasiga kängor och med det gråa håret och skägget fladdrande åt alla håll och som därefter ses sitta som en hösäck och glo på sin datorskärm, där han med sporadiska tangenttryck och musklickningar tycks flytta ord planlöst fram och tillbaka i någon text som han nog inte ens själv vet vad den handlar om…

Att min arbetstid på kontoret är begränsad till fyra timmar om dan, ser jag som en uppmaning till effektivitet och en möjlighet till rikare fritid, då någon tid för allmänt slösurfande inte medges. Efter att jag har betalat eventuella räkningar, beställt eventuella biljetter, svarat på eventuella brev, funnit svar på eventuella frågor som samlats under natten eller vid frukostbordet samt inte minst besökt de övriga forum jag och jumper ännu upprätthåller kontakt med, har jag gott om tid kvar att ägna mig åt denna blogg, och även om jag inte spottar ur mig inlägg utan att först ha idisslat dem länge och eftertänksamt, hinner jag för det mesta skrapa fram tillräckligt många ord för att kunna skriva ut en sida att läsa igenom hemma i lugn och ro. Mera sällan sitter jag dock vid datorn fyra timmar i sträck, ty jag har förstått vikten av att röra mig inte bara i löparspåret utan också under vila. Helst borde jag stå och skriva, men jag nöjer mig med att gå en liten sväng då och då kring sittplatsen under pågående inloggningar, för att mellan sådana ta en längre promenad utomhus om vädret så tillåter, annars en kortare inomhus inspekterande bibliotekets kulturutbud, exempelvis i form av en liten söt bok av Marcel Proust kallad ”Om läsning”, som står skyltad i en av hyllorna och som jag sätter mig och läser med vana kritikerögon i en av de sex kulörta fåtöljerna med utsikt åt väster. Då denna skrift nöjer sig med ett sjuttiotal mycket små och glest skrivna sidor, tar den inte många arbetspauser att läsa trots ett delvis välbekant språk. Till innehållet är boken sympatiskt personlig och av författarens tankar tar jag med mig en varning för tron att böcker kan ersätta själva livet eller att vi i dem finner sanningen, ty de är föga mer än röster som i bästa fall inspirerar oss i livet och vägleder oss i vårt sanningssökande. Slutligen säger Proust att böcker är som vänner, men utan sådanas krav på uppförande, emedan det står oss fritt att behandla dem som vi vill och överge dem utan förklaring om vi så önskar, en behandling som hans egna verk säkert är vana vid. De proustska utvikningarna är legio i denna skrift, och jag ler åt fantasin och detaljrikedomen i dem, även om jag också somnar många gånger under läsningen, till en början kort tillnickande, men så småningom i djup eftermiddagsslummer, vilken dock avbryts när en man ropar ”Djävla idiot, titta neråt!” åt en av aktörerna i det dataspel han följer med ögonen tätt intill datorskärmen, eller när en dam sätter sig i sin vanliga fåtölj för att högljutt dryfta något av sina relationsproblem i mobiltelefon, eller inte minst när en mellanstadieklass stormar in på biblioteket för att här bibringas en positiv inställning till litteratur, en lovvärd pedagogisk uppgift som tycks framgångsrik åtminstone beträffande  en pojke som snart lägger sig i en bokhylla (!) med något skräckmysterium och meddelar en kamrat att han redan läst åttio sidor hemma, medan andra barn förefaller roas mer av de möjligheter bibliotekets inventarier erbjuder som gymnastikredskap. Jag hör en liten kille ivrigt försöka berätta en rolig historia: ”Några bajskorvar höll på att spela ishockey och då kom en diarré och frågade om den fick vara med”, men till min besvikelse blir korvarna svaret skyldiga eftersom berättaren överröstas av högljudda gymnaster. Först när han långt senare får en syl i vädret får diarrén och jag veta att ”ishockey är bara för hårda grabbar”, en lite väl dålig poäng för min avancerade humorsmak, och vid frukostbordet följande morgon skall min sambo föreslå det originellare svaret ”Nej, du förstör isen”.

När dessa rader skrivs är det åter tyst på biblioteket. Alla mina mer eller mindre stadiga bekanta har tagit ledigt, så även de flyktigare, förutom en äldre engelsk gentleman, åt vilken jag nyss översatt datorns återkommande fråga ”Vill du att Internet Explorer ska komma ihåg det här lösenordet?”, och som på min nyfikna undran, huruvida ”You’re welcome” skulle vara ett passande svar på hans tack för hjälpen, upplyst mig om att det för honom ”sounds American”, samt att han själv inte skulle säga så även om det varken vore fel eller ovanligt. När han gått efter en artighetsfras, kommer hans (tidigare beskrivna) motsats in från kylan och intar platsen bredvid mig, denna gång med ett kort ”Hej” utan ögonkontakt. Uppför trappan till vänster om oss nalkas ett högljutt pratande sällskap som får min bistre kollega att rynka sin panna än mer, för att sedan, när deras störande konversation inte upphör, grymta, svära och ropa ”Hallå!” lagom dämpat för att de berörda inte ska höra, ett i mitt tycke föga konstruktivt agerande, allt medan jag fortsätter att syna min text utan att bry mig om någon av kontrahenterna, ty jag arbetar bra bland andra människor och söker gärna indirekt sällskap för att stimulera tankarna. När mannen efter ett besvarat mobilsamtal lämnar sin plats igen, ser han mig plötsligt i ögonen och säger ”Hej då”, en vänlighet jag försöker besvara efter förmåga, ty jag önskar inte bra fred mellan jordens folk utan också frid i människornas sinnen. Och som för att understryka mina känslor hörs åter den okända pianisten långt borta i andra änden av biblioteket. Hen tycks ha övat sedan sist, ty nu bjuds vi om inte på hela så dock på ytterligare några takter ur Beethovens komposition.

Att läsa Proust

”Så som jag vid denna tid inte sällan hade för vana när familjelivets inskränkthet och förutsägbarhet blev mig alltför påträngande, vilket ingalunda betingades av den stämning à la ”fin de siècle” eller det slag av dekadent ”spleen”, med vilken unga män förr kunde behaga sig själva innan detta kom ur modet för att ge plats åt narcissism av mindre exhibitionistiskt slag, och som numera sällan ses annat än på sådana skämtteckningar, där dagens unga gör tidigare generationers män till åtlöje, tillbringade jag en stor del av julaftonen 1966 på cykel i Stockholm sökande det för varje ung man hägrande liv, vars väsen är förborgat för honom och därför ter sig särdeles lockande, likt det Eden ur vilket Fröding förbannats, varvid jag vid passage av Odenplan blev tilltalad av en gammal dam, vilken där utan att visa tecken på det slags belåtenhet man annars förknippar med denna handling lyckats komma över en av de sista, fula och av tidigare kunder ratade julgranarna. Hennes föga anspråksfulla poplinkappa och enkla hatt med ett av tiden och staden solkat band av beige tyll gav henne en apparition av bedagad och bortkommen tant, vilket ytterligare accentuerades av hennes vädjan till mig att finna tid och plats för den spårvagn, i vilken hon ämnade frakta hem sin, om inte i mitt tycke så dock enligt vad jag erfarit vara gängse uppfattning, mycket illa växta gran, och den tacksamhet, med vilken hon mottog mitt erbjudande att cykla med detta föga ögonfägnande men av hennes ängslan att döma nödvändiga barrträd den knappa kilometer, som skilde henne från hennes port, belägen vid S:t Eriksplan, och när jag sedermera efter en, som jag i min ungdomliga otålighet upplevde, lång väntan vid uppgiven adress återsåg henne och bar in hennes, som jag snart skulle erfara, enda julsymbol i den lilla enkla enrumslägenhet, i vilken hon ämnade fira sin jul i ensamhet  (vilket i hennes fall ingalunda dikterades av den tidens mode att i solidaritet med världens sämre bemedlade medmänniskor frångå dagens gängse sybaritiska excesser, utan fastmer av det materiella och sociala livets verklighet, ty när jag omsider, som tiden och andra plikter krävde, tog avsked, försäkrade den på mänskligt umgänge synbarligen svältfödda gamla damen, att om hon någonsin skulle ha haft egna barn, skulle det ha varit en son lika god som jag, varför det var med en känsla av outtalad men dunkelt antydd skuld, likt den Dido erfor vid avfärden från Charybdis så som denna framställs på den berömda fresken i Venedig, jag hänsynsfullt tigande insåg mig oförmögen att uppfylla min flyktiga bekantskaps önskan om framtida upprepade besök från mig), kunde jag med tillfredsställelse konstatera, att jag gjort den goda gärning som hör julen till.”

När ovanstående berättelse publicerades på denna blogg i december 2012 under rubriken ”God Jul”, ursäktades den märkligt otympliga och svårlästa texten med författarens ”egen alltför sorgfälliga läsning av långa och omständliga meningar i en lång och omständlig berättelse skriven i början av det förra seklet av någon fransk, förfinad estet, vars namn vi tillfälligt glömt”. Ordval, satskonstruktioner, referenser och inte minst den sista parodiskt svåröverblickbara parentesen kan möjligen föra tanken till Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt”, och när snitsaren i en kommentar till ett senare blogginlägg hädiskt antyder att den store Proust (eller åtminstone hans översättare Gunnel Vallquist) kunde ha haft nytta av en dator, för att likt snitsaren i efterhand redigera sina fula meningar, får han frågan om han ”tagit sig igenom samtliga sju delar av Prousts spaningar”, varefter sanningen avslöjas enligt nedan. I takt med att samme snitsaren sedan under våren plöjer igenom del efter del av det berömda verket, uppdaterar han sina hädiska intryck i samma kommentarsfält, och som ett udda komplement till allt annat som skrivits i ämnet kan hans fortlöpande, spontana recension vara av intresse.

Ur kommentarer till inlägget ”Brevskrivaren”:

7 januari 2013:

”Nej då, men jag har nästan tagit mig igenom två delar och kommer möjligen att börja också på en tredje. Jag erkänner villigt att jag inte skulle ha läst tusen sidor om det inte handlat om så känd litteratur, ty det sug som exempelvis ett annat nyligen läst mastodontverk bjudit, har ännu inte infunnit sig, Jag fortsätter att läsa av intresse för ett märkligt litterärt fenomen, men då jag saknar respekt för berömd kultur som sådan och ännu mindre är road av att sola mig i dess glans, kostar jag på mig att knorra över otympliga språkliga konstruktioner och oklart formulerade tankar och inte minst skratta rått åt parodiskt krystade liknelser. Att redovisa en iakttagelse eller känsla, tycks vara författaren omöjligt utan att genast känna behov av att förtydliga den med ett intellektuellt resonemang, som inte alltid gör mig klokare utan ofta fjärmar mig från den beskrivna iakttagelsen eller känslan. Kanske ska det hela läsas utan krav på egentlig förståelse, mer som ett ordflöde, vilket i lyckliga fall ger ett slags intuitiv insikt, så som jag inbillar mig att många, som är mindre språkligt intresserade än jag, också läser. Kanske är jag inte heller tillräckligt hemma i den förfinade estetik författaren frossar i och hämtar sina referenser ur. Samtidigt inser jag att Proust utan allt detta inte vore just Proust, varför mina synpunkter i en Proust-älskares öron bara skulle återfalla på mig. Men någonstans i denna snårskog av ord finns det, tvingas jag erkänna, en berättelse som då och då glimtar fram med pregnanta iakttagelser och originella tankar att nicka uppskattande åt. Han kan när han vill, tänker jag hädiskt.”

9 januari:

”Utebliven läsglädje är ett fullgott skäl att avbryta frivillig läsning av ett aldrig så berömt verk, liksom nyfikenhet är en anledning att som i mitt fall påbörja och fortsätta en sådan. Det är mänskligt att läsa den stora litteraturen av prestigeskäl och naturligtvis påverkas läsupplevelsen omedvetet av den litterära tyngden. Att inte gilla ett ännu inte kanoniserat modernt verk, är trots allt lättare för den aningslöst prestigesökande än att erkänna leda under läsning av stor litteratur. För egen del tycker jag att det fungerar bäst att läsa Proust om jag tar honom för vad han är, en ambitiös författare sprängfylld av tankar och känslor, och tillåter mig att ömsom stöna och skratta när jag tycker att han i sin iver parodierar sig själv, ty även pekoral har något att berätta om den människa av kött och blod som med möda krystat fram det, antingen det handlar om Ofvandahl, Proust eller snitsaren. När jag kommer på mig med att skratta med och inte åt honom, börjar jag känna bokens berättarjag lite bättre.”

16 februari:

”Eftersom jag har sagt Proust 1-2, får jag också säga 3, då även dessa dryga 600 sidor nu är genomlästa. Om jag har vant mig, eller om denna del är skriven med en annan penna vet jag inte, men språket känns om inte direkt vackert så i alla fall mindre otympligt och tillkrånglat än det bitvis tyckts mig tidigare. Målande beskrivningar, originella utvikningar och ibland oväntat bildspråk får mig att le godmodigt här och där, men annars kan jag inte påstå att jag delar författarens fascination över livet i den franska aristokratin och någon bladvändare är det inte fråga om. Denna del handlar inledningsvis om berättarjagets svärmeri för en hertiginna och om hur han därefter så småningom vid ett par så kallade salonger lär känna inte bara henne utan även aristokratins sanna väsen, allt skildrat med detaljrik ironi. Mitt i berättelsen beskrivs mormoderns död länge och detaljerat, medan ett kort erotiskt äventyr behandlas förvånansvärt oengagerat med tanke på berättarens fokuserade längtan efter och misslyckade närmande till samma flicka i slutet av del 2. Verket som helhet tycks för övrigt handla mycket om just ”skenets bedräglighet”, När berättaren lär känna platser och personer bakom de fantasieggande namn han länge har drömt om, ser han inte bara en torftigare verklighet utan också sig själv.”

26 mars:

”Efter att nu ha läst ut del 4 av Prousts mastodontverk, börjar jag få lite kläm på vad karln är ute efter. Språket känns mindre stolpigt än i tidigare delar och när författaren är på humör får han förvisso till fina beskrivningar och intressanta skildringar, som ger mersmak. Denna del har undertiteln ”Sodom och Gomorra” men även om det förekommer en del ”synd” i form av antydd homosexualitet, och berättaren i ett längre avsnitt inventerar och förklarar dess olika manliga varianter, tycks han fortfarande intressera sig mest för societetens (i denna del inte bara aristokratins utan även borgerlighetens) egendomliga sällskapsformer. Den heterosexuella kärlek han själv är inbegripen i, verkar han samtidigt vara ganska ointresserad av. Liksom det mesta i hans värld tycks kärleken bara vara intressant i sin frånvaro. Jag törs också tycka att föremålen för hans längtan är lite oengagerat skildrade, mer som konstruktioner än kvinnor av kött och blod, vilket möjligen har sin förklaring.”

27 april:

”Efter att ha läst ut del 5 av Prousts storverk undrar jag fortfarande vad som gör detta så stort mer än just dess storlek. Att misstro Proust-älskare och antyda att många av dem ser läsningen av de bortåt fyra tusen sidorna som en litterär merit och då upplever vad de vet snarare än vad de känner, vore mig naturligtvis helt främmande, samtidigt som jag funderar över bevekelsegrunderna för min egen envisa läsning. Att språket (åtminstone i översättning) inte är någon guldgruva har redan antytts, och de otaliga liknelser och jämförelser med vilka berättaren försöker förklara sina känslor gör mig ofta mer brydd än klarsynt. Den femte delens undertitel ”La prisonnière” (Den fångna) syftar på berättarens ”älskade” Albertine som måste hållas under sträng uppsikt för att hon inte ska ges tillfälle att träffa främst kvinnor med vilka hon riskerar att utöva den ”last” berättaren misstänker att hon har. Man behöver inte tycka om huvudpersonen i en bok och allt bör läsas med tanke på den tid det skrivits i, men här har jag som läsare lite problem att engagera mig i berättarens uppvisade kombination av likgiltighet och paranoid svartsjuka. Man undrar vad han ska ha sin konstruerade så kallade älskade till, och till sist kan man inte låta bli att skratta elakt åt hans tankar om och konversation med henne. Den eviga sanningen tycks vara att kärleken bara kan existera i sin frånvaro. Den dör när den blir bekräftad men vaknar till liv när den sviks och hålls levande av gnagande svartsjuka. I huvudpersonens annars overksamma liv tycks ingen möda vara för stor och inga intriger för långsökta i jakten på den fångnas forna och framtida snedsteg. Det är oklart om berättaren över huvud taget har fog för sina misstankar, vilket möjligen håller spänningen vid liv. Naturligtvis hamnar huvudpersonen också i denna del på en av tidens salonger, och vistelsen där ägnas drygt hundra engagerade sidor. Här får vi än en gång möta den färgstarke homosexuelle adelsmannen Palamède de Charlus, den enda gestalt som jag tycker får riktigt spännande konturer i berättelsen. Han delar berättarens känslighet och förstår liksom denne att uppskatta den septett (av den fiktive kompositören Vinteuil) som framförs av bland andra hans egen unge älskare, en bildskön violinist. Huruvida hans vältaliga utläggning samma kväll om homosexualitetens vanlighet säger något om Prousts egen åsikt, vet jag inte.

21 maj:

”I den nu utlästa del 6 kallad ”Rymmerskan” anhopas händelser och förklaringar i anslutning till berättarens egendomliga kärlekshistoria, och den konstruerade intrigen är ibland långsökt som i en tevesåpa, allt för att ge författaren tillfälle att utveckla sina tankar om kärlekens och glömskans väsen. Icke sällan kommer jag som läsare på mig själv med att tycka att han redan sagt samma sak ett antal gånger. En kort skildring från Venedig fångar dock mitt intresse temporärt och språket i denna del skiljer sig allt mer från det uppstyltade ordgytter jag tidigare mött. Meningarna konstrueras mer naturligt och varierat, parenteserna är mer överblickbara och en statistisk undersökning skulle troligen visa att frekvensen av det otympliga relativpronomenet ”vilken” (vilket, vilka, vars, osv) har sjunkit med 95 procent.”

(För undvikande av missförstånd bör påpekas att snitsarens envetna språkliga invändningar mot delar av Prousts text varken har gällt meningarnas längd eller mängden infogade bisatser, ty även sådan prosa kan skrivas med naturlig rytm och ett flödande driv framåt. Troligtvis har snitsaren känt sig förolämpad av att författaren nöjt sig med (och till och med fått beröm för), vad han själv skulle ha redigerat och skrivit om).

15 juni:

”I del 7 av ”På spaning efter den tid som flytt” kallad ”Den återfunna tiden” faller mycket på plats och efter att ha läst klart hela verket finner jag denna sista del intressantast. Liksom tidigare i samband med Dreyfusaffären, tränger världen in i societetsidyllen och den historiskt intresserade får en skildring av stämningar i ett mörklagt Paris under första världskriget. Berättaren vistas på sjukhem och misströstar alltmer om sin författarförmåga, men när han inför ett sista besök på en matinébjudning först trampar snett på en gatsten och får en minnesbild från Venedig och strax därefter torkar sig med en servett och genast minns sitt rum i badorten Balbec, upplevelser av samma slag som den gamla madeleinekakan doppad i lindblomste, förstår han plötsligt hur han ska skriva sitt stora verk och under drygt sextio sidor utvecklar han sin syn på sitt författarskap och på äkta litteratur och konst i allmänhet. Att beskriva företeelser och skeenden är i sig inte nog, utan författaren eller konstnären bör söka efter vad det ytligt upplevda eller iakttagna betyder hos honom själv för att därigenom hitta det tidlösa och upphäva tidens gång, sympatiska idéer som i mindre pretentiös form kan erinra om snitsarens tillbakablickar på denna blogg eller kanske i än högre grad om de associativt parallella motiven i dennes bildkonst, men när berättaren utvecklar sina åsikter om den sanna konsten, blir det svårt att hålla med, vilket dock inte utesluter intressant läsning. Kanske blir Prousts verk mer givande om man läser hans programförklaring innan man tar sig an de sju delarna, och jag är själv inte främmande för att göra en och annan återblick för en selektiv nyläsning. När så berättaren efter sin konstnärliga insikt gör sin sista entré i sällskapslivet, finner han till sin förvåning att alla forna, ännu levande salongslejon liksom han själv har blivit gamla och förändrade inte bara till yttre oigenkännlighet utan även till karaktären, och i beskrivningen av dessa metamorfoser nänns jag påstå att den gode Proust är i högform. Allmänt förefaller han vara bättre på skildra ålderdom än ungdom, bättre på att beskriva halvdöda gamlingar än ”unga flickor i blom”. Den omtumlande upplevelsen av hur tiden har farit fram bland hans bekanta ger berättaren anledning att reflektera över Tiden med stort ”T”, som han slutligen finner förkroppsligad i unga mademoiselle de Saint-Loup, hos vilken romanens alla trådar löper samman eftersom hon genom diverse mesallianser kommit att bli släkt med de flesta. Dock känner berättaren döden nalkas och som raffinerad avrundning sörjer han sitt, som han fruktar, ofullbordade livsverk. Efter dessa avslutande avsnitt av denna sista del av Prousts roman tvingas jag erkänna att det inte är så pjåkigt, ty här blir jag lite gripen av berättarens vemodiga tankar. Huruvida min senfärdiga kapitulation är betingad av min enträgna läsning av de övriga drygt tre tusen sidorna, och om dessa i sin tur kan läsas mer välvilligt i ljuset av min upplevelse av romanens slut, törs jag inte ha någon åsikt om, men berättarens ambition är i alla händelser sympatisk och Proust låter honom till slut (klumpigt och fult visserligen men fullt begripligt) formulera följande tröst åt en framtida vankelmodig läsare:

”Men för att återgå till mig själv sysslade mina tankar mera anspråkslöst med min bok och, om det inte vore fel att kalla dem så, mina läsare. Ty jag betraktade dem inte som mina läsare, utan som läsare av sig själva; min bok skulle bara bli ett slags förstoringsglas av den typ som optikern i Combray erbjöd köparen; genom denna bok skulle jag ge dem möjlighet att läsa sig själva. Därför skulle jag inte be dem att berömma eller smäda mig, utan bara tala om för mig om det stämmer, om de ord de läser i sig själva är de ord som jag har skrivit (de skiljaktigheter som eventuellt skulle kunna finnas behövde för övrigt inte alltid bero på att jag tagit fel, utan kanske på att läsarens ögon inte vore av det slaget att min bok passade honom så att han kunde läsa rätt i sig själv).”   

Tillägg:
Det skall senare visa sig att snitsaren vid en omläsning av romanens första del sett denna i ett delvis nytt ljus:
https://snitsaren.wordpress.com/2013/11/05/att-lasa-proust-3/

Du 4

  Du 4

Du är sextiosju år gammal och har just vaknat upp i en sjukhussäng i ett rum som du inte känner igen. Du minns att du har kommit till sjukhuset och där förberetts för att sövas inför den operation du väntat så länge på, och en obestämd smärta någonstans i underlivet säger dig att den äntligen blivit av och att du överlevt. Eftersom såväl rubriken till detta inlägg som dessa inledande rader skrivits långt innan du hamnat här, möjligen som en besvärjelse inför vad du just gått igenom, är de sinnen med vilka du nu yrvaket granskar din situation passivt inställda på sin uppgift i snitsarens tjänst, ty även om du inte formulerar dina intryck i ord, är du inte omedveten om att denna text ska skrivas färdig när du kommer hem, på samma sätt som du under ett löppass vet att detta efteråt ska sammanfattas i en kommentar på ditt träningsforum.

Efter att ha lämnat detta rum, som du förstår är ”uppvaket”, kommer du likväl inte att minnas något mer än att du ligger i ett halvmörkt bås, avskild från andra patienter, vilkas samtal med personalen du uppfattar men genast glömmer, och att en sjuksköterska sedd som silhuett kommer och förklarar att din operation har gått bra och att det halsonda du känner inte, som du tror, beror på att du fått din sambos förkylning utan på att en luftslang tjänstgjort där under operationen, och att ditt illamående är helt begripligt och troligen kommer att gå över när du fått vakna och vila. Möjligen är det samma sköterska som du tycker har satt sin namnbricka upp och ner och som förklarar att du ska få tre bollar, en grön, en gul och en röd, av vilka du ska lämna en när du rullas ut härifrån som betyg på det bemötande du fått, varpå du genast svarar att ”då ska ni få en stor grön av mig”, ty dittills har alla läkare och sköterskor varit pedagogiska och empatiska, och du kommer även att minnas hur sköterskan stående vid din sängs fotända svarar ”Tack!”

Ditt illamående har dock ingen kunnat befria dig från, och det följer dig när du rullas in på den allmänna kirurgavdelningen och kommer sedan att prägla större delen av din vistelse där. Du har fått medel som gör dig dåsig och håller smärtan efter operationen på behaglig nivå, men så snart du försöker ändra liggställning eller sätta dig upp blir du yr och får kväljningar. Du förklarar att det känns som efter ett maratonlopp och på den manliga sjuksköterskans fråga om du sprungit något sådant svarar du ”Oh ja”, men för att inte låta för skrytsam förtydligar du att din antydda stora erfarenhet gällt själva illamåendet. Nästa morgon serveras du lite frukost som du dock genast spyr upp i handen innan du får tag på en av de praktiska påsar du sedan kommer att bära med dig under sjukhusvistelsen. Du ska egentligen åka hem under dagen, men eftersom det är första maj och relativt lugnt på kirurgavdelningen får du rondläkarens tillåtelse att stanna en natt till om du känner att du behöver det, varvid du också får god tid att lära dig hantera din kateter (även om du vid ett tillfälle glömmer att stänga kranen så att lakanet behöver bytas) och de blodförtunnande engångssprutor du måste ta i tio dagar efter att du kommit hem. Eftersom ingen läkare visar sig i fortsättningen får du inte mycket information om ditt tillstånd, men av en ung, kunnig sjuksköterska får du veta att dina ömma axlar antagligen beror på den luft som pumpades in i buken för att ge titthålskameran fri sikt under operationen. Hon håller även med dig om att laxerdrycken du fått smakar illa. Kunskap och empati, vad mer kan man begära på ett sjukhus, men ett fåtal exempel på sjuksköterskor av äldre skola, som kommunicerar sämre, drar ner helhetsbetyget på den postoperativa vården till en fiktiv gul boll. Du uppmanas att vara uppe så mycket som möjligt, och den storslagna utsikten från åttonde våningen över Stockholms västra delar borde också enligt ett nyligen hört radioprogram påskynda tillfrisknandet, men du håller dig ändå helst liggande i sängen, och när din sambo, som troget följt dig under operationsdagen, senare besöker dig i sällskap med er dotter, förmår du inte vara trevlig i dagrummet utan stapplar med din spypåse tillbaka till din bädd där du sedan spelar upp passande scener från litterära döenden, avslutande med Kristinas astrakanäpple som hon inte ”tyar tugga”, allt försiktigtvis utom hörhåll för en rumsgranne, som enligt vad du har uppsnappat ska göra ett kort uppehåll i sin sjukhusvistelse för att begrava sin fru. Han är åttiofyra år gammal och lider av flera sjukdomar, liksom den jämnårige patient som rullas in klockan fyra på natten efter att ha väntat i sex timmar på akuten. Den fjärde mannen i salen är minst lika gammal men betydligt piggare till vardags. Han liknar Sverker Åström och hörs tala med sin dotter om såväl ”gym” som ”kolonilott”. Efter att ha sovit ”bättre än på mången god dag” repar han sig också förvånansvärt snabbt och när han ska slussas vidare till rehabilitering på ett annat av stadens sjukhus kan han ta sig ensam med rollatorn ner till entrén och den väntande taxin.

Själv får du ingen subventionerad taxiresa hem beviljad utan tvingas betala en eventuell sådan med de otillräckliga slantar du har kvar efter att du hämtat ut dina överdimensionerade förpackningar av läkemedel på sjukhusapoteket, men när du kommer ut och ser dig om, känner du att du hellre vill åka kollektivt med tillgång till frisk luft än sitta fastspänd och må illa i en bil, varför du går till den närbelägna busshållplatsen för transport till Östra Station och fortsatt resa med Roslagsbanan till Vallentuna där din sambo möter dig vid stationen. Du tycks ha klarat resan bra och kan konstatera att såväl sjukhuset som du själv har gjort en riktig bedömning av din fysiska status, men när ni sakta går hem i den friska vårluften, skämtar din sambo om att dina korta och försiktiga steg påminner om hennes nittioettåriga mors, och du känner dig också nästan lika gammal.

Nwe ne tces a ne haw pe a ta slu

Då det i dagarna är fem år sen denna blogg öppnades, tänkte vi  (det vill säga jag) först kalla inlägget ”Femårsjubileumsintervju”, men snitsaren  (det vill säga jag) förordar ovanstående gåtfulla titel, där ett extra, enligt uppgift orytmiskt ”att” samt översättning till nujpraw bör avhålla läsaren från varje jämförelse med ett snarlikt betitlat hopkok. En intervju med snitsaren  (det vill säga mig)  skall vi (det vill säga jag)  i alla fall försöka krysta fram dagen till ära, men då ordningen i denna bloggs rollbesättning med tiden blivit allt svårare att upprätthålla, blir vår (det vill säga min)  första fråga:

– Varför envisas du med dessa så kallade intervjuer, när du ändå hittar på såväl frågorna som svaren själv?

– Dialogformen ställer mindre krav på mig som författare eftersom jag gömmer mig bakom mina samtalande jag, eller möjligen någonstans mellan dem. Genom att textens frågor och svar strukturerar de ofta komplicerade resonemang jag vill föra och driver dessa framåt i ett naturligt tankeflöde, slipper jag ägna tid och möda åt stil och komposition för att i stället koncentrera mig på vad jag vill ha sagt och på hur detta kan formuleras så exakt och uttömmande som möjligt. Även detta långa svar har tagit min begränsade stilistiska förmåga i anspråk och kunde följaktligen ha delats upp i ytterligare frågor och svar, men någon måtta får det vara.

– Kan du inte lika väl föra en inre dialog i jagform med dig själv, eller formulera frågorna indirekt?

– Det skulle göra texten mer svårläst och ge ett än mer ansträngt intryck.

– Samtidigt handlar det inte om någon naturlig dialog, eftersom du uttrycker dig på ett skriftspråk mer osannolikt flödande än det Erland Josephson bjuder på i Bergmans filmer?

– ”Snitsarens” onaturliga formuleringsförmåga, som jag för övrigt skojar med i inledningen av den långa intervjun ”Brott och straff”, var från början en del av bloggdramaturgin där varje alter ego hade sitt språk. De läsare som har problem med dialogens brist på naturalism får tänka sig att ”snitsaren” har fått frågorna skriftligen i förväg och följaktligen haft tid att tänka igenom och skriva ner sina svar, vilket på sätt och vis också är sant.

– Får man till att börja med gratulera till att snitsarens blogg har fyllt fem år?

– Tack!

– Som rubrik till detta inlägg har du envisats med att nästan ordagrant låna titeln från en aktuell bok. Vad är det tänkt att ge för associationer?

– Den ödesmättade frasen dök upp i mitt huvud, men i övrigt har jag inte mycket gemensamt med bokens författare. Även om vi båda läser våra gamla texter om och om igen och finner behag däri, har jag en mindre säker syn både på mig själv som skribent och på min förmåga att bedöma litteraturens absoluta kvalitet, om någon sådan över huvud taget finns.

– Vilket du betvivlar?

– Jag nöjer mig med en personlig, föränderlig smak och ett gott självförtroende vad gäller mitt eget skapande.

– Är du nöjd med vad du har åstadkommit på din blogg?

– När jag läser gamla inlägg, förvånas jag inte sällan över min förmåga att skriva, och min klara uppfattning om vad som samtidigt fattas ger mig anledning att tro att min belåtenhet inte bara handlar om självgodhet. Oavsett distributionsform har jag åstadkommit läsvärd litteratur, även om den potentiella läsekretsen är begränsad och den reella inskränker sig till ett krympande fåtal som från början uppmärksammat mig av andra skäl men haft vänligheten att dröja kvar.

– Varför är den potentiella läsekretsen begränsad, menar du?

– Allmänintresset för mig och mitt liv torde vara mycket begränsat, och av dem som vet vem jag är bryr sig mycket få om att berika sin bild av mig.

– Är inte motståndet mest av praktisk art. Fem års blogginlägg, flertalet längre än en understreckare i Svenska Dagbladet, läser man trots allt inte på en kafferast?

– Samtidigt lämpar sig varje enskilt inlägg utmärkt för separat läsning. När något kommer på tal angående mig, tvingas jag inte sällan tänka eller säga: ”Det har jag skrivit om på min blogg”. Eftersom jag redan har lagt ner oproportionerlig möda på att skriftligen komprimera mina erfarenheter till en kärna av väsentligheter, känns det otillfredsställande att erbjuda en sämre formulerad, muntlig version. Snitsarens första litterära alster på internet i form av de så kallade snitsarbreven föranleddes för övrigt av min oförmåga att få tillräckligt mycket sagt muntligen.

– Kan du inte återuppta denna korrespondans, eller påminna mänskligheten om snitsarens existens på annat sätt?

– Det händer att jag sänder lämpliga utdrag ur min blogg i brev till släktingar eller lämnar länkar till gamla inlägg när ämnen i dessa aktualiseras på sociala forum, men annars gör jag inte gärna reklam för mina memoarer. I vilken utsträckning tillfälligt besökande googlare dröjer kvar och återkommer, törs jag inte bedöma, men några spår härav ser jag varken i statistiken eller bland kommentarerna.

– Hur är det annars med besökssiffrorna i statistiken?

– De håller sig sedan länge på en stabilt låg nivå.

– Rubriken på detta inlägg låter en smula oroande. Vad är det som ”känns att det håller på att ta slut”?

– Det kan man fråga sig.

– Livet?

– Ja, även det.

– Är det så illa?

– Även om en cancerdiagnos inte innebär någon omedelbar dödsdom, påminner den mig om att livet är ändligt, vilket kan vara bra att veta.

– Har du mycket kvar att göra innan du packar ihop och tar ner skylten?

– Tillräckligt.

– Konst?

– Ni slutar aldrig hoppas.

– Dina memoarer?

– De blir aldrig färdigskrivna.

– Är det på dem den olycksbådande bloggrubriken syftar?

– Möjligen.

– Har du rentav planerat detta inlägg som avslutning lagom till femårsjubileet?

– Nej, högtidliga avsked ligger inte för mig.

– Men det känns att slutet närmar sig?

– Min skrivlust tycks ha sinat och för första gången på länge gapar utkastkorgen tom.

– Om vi inte minns fel lät det likadant för ett par år sedan, varefter vi snart kunde läsa det ena spännande inlägget efter det andra, och även om snitsaren redan var känd för sin bredd, har hans memoarer sedan dess nått höjder och djup, vi inte kunde drömma om?

– Det känns annorlunda idag.

– Har du ingenting kvar att skriva om?

– Allför mycket.

– Hur menar du?

– När jag inventerat och redovisat mitt liv, har jag så långt möjligt försökt lämna bekanta och anhöriga i fred, i synnerhet mina allra närmaste, men eftersom livet väsentligen utspelat sig i kretsen av dessa nära och mer eller mindre kära, förblir memoarerna ofullständiga. Även om de bjuder på ett rikt spektrum av lyckliga och sorgliga minnen har jag förtigit såväl de ljusaste som de mörkaste, och även om jag inte givit någon fördelaktig bild av mig själv, har jag gömt mina svåraste synder bakom bikt av lättare sådana, ty en ärlig och utförlig redovisning av mina allra värsta ogärningar och mina svartaste tankar och känslor skulle ge en alltför obehaglig bild av min själ. Bakom varje offentlig berättelse om mig finns också en annan, som jag bara kan dela med mig av till andra i lämpligt anpassade doser, och som jag inte önskar se i skrift annat än möjligen på nujpraw.

– Samtidigt hävdar du, att de som läst din blogg vet mer om dig än de flesta som känner dig i verkliga livet?

– De flesta som känner mig utanför snitsarens blogg gör det bara fragmentariskt, varför mina ofullständiga memoarer är en bra introduktion till min person med ytterligare möjlighet att lära känna mig mellan raderna.

– Men vad som egentligen står där avslöjar du inte?

– Nej inte offentligt.

– Kanske på nujpraw?

– Meci gest i ge fem

– Men inte här?

– Då måste jag först erbjuda en nujprawkurs, vilket i och för sig vore trevligt och gåve uppslag till månget spännande inlägg, men emedan texter på sagda språk då bleve potentiellt offentliga, finge jag åter vakta min penna.

– Många konjunktiv?

– Ett stiligt modus.

– Måste du nödvändigtvis skriva om ditt innersta själsliv?

– I takt med att snitsarens olika alter egon assimilerats i mig, har inläggen på min blogg blivit allt personligare, ärligare och allvarligare, varför det lär bli svårt att finna ämnen av motsvarande tyngd på annat håll.

– Du vill inte riskera att åstadkomma en västgötaklimax?

– Något ditåt.

– Du har blåst upp din ballong och är rädd att luften ska pysa ut?

– Kanske det.

– Du har målat in dig i ett hörn och fastnat med skägget i byrålådan?

– Jag tror att läsarna redan har förstått vad vi menar.

– Kan du inte anse memoarerna avslutade och betrakta framtida inlägg som en lång efterskrift?

– Tja.

– Varför inte börja om på nytt eller köra ”Favoriter i repris”?

– Ja ja, det blir nog bra med det.

– Men snitsarens blogg ska väl leva vidare i någon form?

– Det bestämmer han.