Kategoriarkiv: Bloggaren

Epilog – Prolog

Efter sju framgångsrika år tycks snitsaren ha publicerat sitt sista blogginlägg, varför han tackar sig själv och sina läsare för den spännande tid som varit. Hans skapelse finns dock kvar, som personligt dokument och litterärt fenomen, till glädje inte bara för snitsaren själv utan även för vetgiriga googlare som söker information om allt från sången ”Lyckans land” av Anna Maria Roos och Oskar Lindberg till höjdhopparen Jurij Stepanovs högra sko, eller som hamnar hos snitsaren av misstag men letar vidare och finner något läsvärt, men framför allt, hoppas jag i min fåfänga, till belåtenhet för nyfikna besökare som ryktesvägen lockats till snitsarens värld.

Om den väldiga textmassan fungerat väl som kontinuerligt uppdaterad blogg, åtminstone för läsare som följt den en tid och lärt känna dess egenheter, fruktar jag att nytillkomna gäster har svårare att orientera sig i den omvända kronologi de möter med bloggens senast publicerade inlägg överst och dess sju år gamla inledning dold långt ner i texten. Låt vara att de flesta av snitsarens bloggposter kan läsas som fristående berättelser, men då de successivt blir alltmer avslöjande och därtill ofta hänvisar till och anspelar på tidigare inlägg är ordningsföljden inte oväsentlig. För att hjälpa nytillkomna och aningslösa läsare att tränga in i snitsarens ordmassa, har jag sorterat hans inlägg ämnesvis på sidorna här ovan. Viss hjälp erbjuder även sökrutan och det omfattande månadsarkivet, och som ytterligare information om vad läsaren har att vänta publicerar jag här nedan två recensioner av snitsarens blogg.

Recension 1

Även om underrubriken till snitsaren blogg, ”Not just another WordPress.com weblog”, bara är en lättköpt negation av det stående förslag som möter varje ny wordpressbloggägare och följaktligen knappast torde vara unik, har den visat sig synnerligen väl vald, ty skapelsen ”Efteråt hos farbror Steffe” liknar inget annat vi mött, varken under WordPress tak eller annorstädes i bloggosfären.

Under sin nära sju år långa tillkomsthistoria ändrar bloggen karaktär ett flertal gånger och de aktörer som formar den växlar eller utvecklas i enlighet därmed. Snitsaren omtalas till en början som död och hans skenbart oavsiktliga blogg får länge svårt att hitta såväl läsare som en begriplig form. En ”av snitsaren godkänd administrator med mera”, apronymen ”Asgam”, anförtros de brev som snitsaren fram till sin död skickat till en halvdussinhövdad läsekrets på forumet Hotmail, ”en guldgruva för den som vill ha riktigt tråkigt”, för att använda samme Asgams ord. Sorterade efter ämnen överst i blogghuvudet ska dessa blandade hopkok av torra fakta och säregna myter senare tjäna som referensmaterial för återblickar och i brist på annat får de också fylla snitsarens blogginlägg under en längre tid. Först i inlägget ”Snitsarens morgon” efter mer än en månad omtalas snitsaren i nutid såsom varande ”i bästa fall vid liv någon timme på morgonen”, och här får vi också en första insyn i Snitsarbo som förutom snitsaren själv också inrymmer dennes sköterska och en gammal butler, som efter Asgams senare flykt även får tjäna som bloggens administrator, samt den svårbestämda varelsen Tildo, första gången närmare presenterad i det makabra men poetiska inlägget ”Hemma hos”.

Snart ska dock en annan representant för Snitsarbo hamna i bloggens centrum, ty som flitig kommentator i löparbloggosfären har snitsarens löpande alterego, ”jumper”, gjort sig ett namn, och i de intervjuer, som ska komma att bli bloggens kännemärke, avhandlas såväl de lopp han springer som den friidrottsbakgrund han delar med snitsaren. Här upplever bloggen sin första stora publikframgång och hamnar ett kort tag på WordPress topplista över snabbast växande bloggar, men även konstnärligt håller dessa idrottsrelaterade inlägg god klass och når sin höjdpunkt i den självironiska skrönan ”Big Five 2009″, varefter jumper drar sig tillbaka från rampljuset och avslutar sin två år långa karriär på snitsarens blogg i inlägget ”Maratonepilog”.

Långt mindre uppskattning från bloggens vanliga läsekrets men desto fler besök av vetgiriga googlare åtnjuter sedan snitsarens egna djupdykningar i friidrottens kuriosakabinett, där han anlitar en gästbloggande kastspecialist och själv gräver sig ner i Kungliga Bibliotekets tidskriftsarkiv i jakten på sanningen om den ryske höjdhopparen Jurij Stepanovs högra sko. Dessa faktadigra inlägg med rikhaltigt, upphittat extramaterial fyller snitsarens blogg under flera månader och hotar att förvandla denna till en renodlad idrottsblogg, innan snitsarens intresse tar en ny oväntad riktning.

Om snitsarens lekfullhet vittnar redan hans efterlämnade brev, och på sin blogg får han utlopp för denna svaghet i återkommande egna frågetävlingar, motvilligt kompletterade med andras interaktiva bidrag, vilka han kallar ”bloggspektakel”, men som dock med tidigare nämnda Tildos hjälp gör succé, varefter även denna oberäkneliga medarbetare ges tid i rampljuset och får säga sin sanning i en serie uppskattade teckningar för att slutligen i en lång och synnerligen enerverande ordväxling med snitsarens butler driva denne till vansinne och så småningom i landsflykt, medan han eller hon själv drar sig tillbaka obesegrad från snitsarens blogg efter att ha slutfört sitt uppdrag, av somliga tolkat som en tarmsköljning åt snitsaren.

Utan en fungerande administrator tappar bloggen styrfart, och när existenserna i Snitsarbo ifrågasätts som individer, hotas bloggens hela idé och i förlängningen dess existens. Här kunde snitsarens värld ha slutat med en sorgsen suck om han inte känt sitt ansvar som bloggare, och efter det klargörande filosofiska inlägget ”Levande charader” går bloggen mot en ny storhetstid och antar så småningom sin slutliga form som de ”memoarer”, den alltid utgjort men inte benämnts som förrän i inlägget ”Y меня мало книг”.

Skenbart spontant utgående från inlägg på andra bloggar, egna gamla brev eller som oftast upphittade fotografier från sin barn- och ungdom, berättar snitsaren sitt livs historia i små spännande fragment. Vi får veta att han har vandrat längs ryska floder, ägnat sig åt självförsörjande odlingsexperiment, uppfunnit ett eget stenografiskt skrivsystem och mycket annat, vilket ger oss bilden av en särdeles handlingskraftig och spännande person och när han antyder att hans livsuppgift egentligen varit en annan, som han dessutom ogärna talar om, har han byggt sitt elfenbenstorn, under vilket vi bara kan stå och gapa.

När snitsaren till slut efter mycken vånda lämnar plats åt sitt skapande alterego, ”konstnären”, översvämmas hans blogg av dennes bilder, vilket uppenbarligen skrämmer läsarna, ty från och med hösten 2010 minskar besöken hos snitsaren stadigt. Konstnären förnekar inte värdet av vad han gjort men inser samtidigt bevekelsegrunderna för sitt skapande och sin alltför storslagna syn på sig själv, vilket allt reducerar honom till en ensam människa med en önskan att bli sedd. Liksom i en tidigare bekännelse, ”Stockholmssnitsaren” nedmonteras myten om den gamle mannen obönhörligt, och efter bloggens avslutande avslöjanden kring hans roll bland människorna står snitsaren så naken, att vi svagt skönjer honom, men trots hans föga intagande uppenbarelse finner vi avklädningsscenen vacker.

Som memoarförfattare skiljer sig snitsaren från flertalet i det att han sällan talar om sina medmänniskor, allra minst om anhöriga som ännu är i livet, och fastän han klär av sig såväl sin glänsande rustning som sina trasiga paltor, behåller han envist kalsongerna på, varför de läsare som söker spänning i mer intima detaljer ur snitsarens liv får leta mellan raderna i hans berättelse eller fantisera fritt.

Snitsarens säregna alteregon, Asgam, Butlern, Tildo, jumper, konstnären och en tillfälligt inhyrd journalist lämnar skenbart bloggen efter hand, men då snitsaren själv samtidigt får allt tydligare konturer, anar vi att det handlar om assimilering snarare än separation. Antingen hans läsare roas av bloggens persongalleri eller finner detta tillgjort och löjligt, vilar snitsarens framträdande och tillkomsten av hans berättelse på den hjälp han får av sina alteregon. Vart och ett av dem lägger sin bit av det svåra pusslet ”snitsaren”, och den slutliga bilden av en ensam man, ”Ecce homo”, ska bära sju signaturer.

Snitsaren är, som det brukar heta, en lysande stilist, även om han här låter sina medarbetare svara för de spännande formexperimenten, medan han själv tryggt håller sig till en korrekt svenska med fullständiga satser och oklanderlig språklig logik, och på samma sätt som han träder fram bakom sina olika personligheter, tycks han också använda sitt distanserade, lätt arkaiserade språk som ett skydd. Länge talar snitsaren om sig själv i tredje person och ju känsligare ämne han rör vid, desto ovilligare är han att kalla sig ”jag”, men vi bör samtidigt komma ihåg, att även det omvända är sant, enär snitsarens högtidliga språk och opersonliga tilltal ger plats åt en ärlighet som eljest varit omöjlig och som inte alltid återfinns där formen ger sken av öppenhet.

Snitsarens mest berömda stilmedel i jakten på sanningen om sig själv torde dock vara de intervjuer han iscensätter med hjälp av sina parallella personligheter, till vilka vi även räknar det obestämda ”vi”, som trädar in när snitsaren har lämnats ensam. Även om dialogformen varit känd och använts framgångsrikt i historien från Platon till ”Det stora jättebrevet”, törs vi säga att snitsaren förnyar konsten i sina raffinerade samtal med sig själv. Vad som i berättande prosa skulle kräva långa förklaringar blottläggs i några repliker, och där svaren uteblir eller ersätts av ett torrt ”Du säger det”, anar vi att frågorna rymmer mer än enkla sanningar.

Att beskriva snitsarens blogg utan att nämna de många kommentatorer som ger den näring, vore att göra såväl denna som dessa orättvisa. Trogna läsare ställer inte bara relevanta frågor och tillhandahåller kompletterande information utan tycks även ge inspiration till nya blogginlägg. De märkliga samtal, som utspelar sig i kommentarsfältet, tar inte sällan formen av ren litterär underhållning med språkliga piruetter och hissnande associationsbanor. Till sin hjälp har snitsaren förutom sagda besökare även sina kommenterande alteregon, Bertil, Leffe och anna-karin, kompletterade av Tildo, som i egen eller andras skepnad driver sitt spel, skickligt draget till sin spets i den briljanta parodin efter inlägget ”Tröllet”.

Till skillnad från memoarer i bokform saknar snitsarens berättelse inte bara en entydig början utan även ett definitivt slut, och medan många bloggare stänger sitt forum när de tröttnat på det och vill vidare i livet, håller snitsaren sin blogg öppen i enlighet med dess svårbestämda karaktär och utveckling. Om ”Det stora jättebrevet” förkunnar snitsarens mytiske husgud Oddvar Moen, att det ”alltid funnits överallt på samma gång som vi tillsammans skriver det”. Måhända gäller något sådant även snitsarens blogg, ”Efteråt hos farbror Steffe”.

Recension 2

Även om underrubriken ”Not just another WordPress.com weblog” är sann som beskrivning av bloggen ”Efteråt hos farbror Steffe”, borde den ansvarige ägaren, signaturen ”snitsaren”, ha påmints om att konstnärlig originalitet inte är samma sak som egensinne och självgodhet, ty ett mer pretentiöst och samtidigt omoget hopkok än detta lär vara svårt att hitta till och med i den brokiga, kvasilitterära gemenskap av ömsesidiga beundrare, som kallas bloggosfären, och när bloggen uppenbarligen inte ens drar sig för att recensera sig själv, har den övergivit all litterär och publicistisk anständighet och borde i hederlighetens namn förbigås med tystnad, om det inte vore för min otacksamma plikt som recensent.

Ehuru motvilligt kan jag ha överseende med snitsarens tillgjorda språk och hans fåniga, uppdiktade alteregon, andra tecken på omognad att förtiga, och förvisso är det mänskligt att som pretentiös memoarförfattare skryta med sin originalitet och kokettera med sina dråpliga tillkortakommanden, men när snitsaren tror att den falska blygsamhet och den distanserat tillrättalagda självkritik han frossar i har något med ärlighet att göra, mår jag illa. Om någon haft omdömet och modet att upplysa författaren om skillnaden mellan lögnlöshet och sanning, hade dessa pinsamt tomma bekännelser aldrig behövt komma på pränt, och jag hade kunnat ägna min dyrbara tid som recensent åt viktigare ting.

Maskerad

maskerad

”Varför är ni maskerad” frågade Aftonbladets fotograf när han fångade snitsaren på bilden ovan till vänster, därmed motiverande inläggets titel utläst som perfekt particip, medan bilden till höger, tagen av snitsaren själv för en månad sedan, illustrerar rubriken även i dess andra betydelse, ty om den enkla förklädnaden på Kårhuset i maj 1968, enligt inlägget ”Snitsarens morgon”, var oplanerad och frukten av stundens ungdomliga ingivelse, står snitsaren här fyrtiosex år senare framför spegeln och provar huckle, kappa och en på Buttericks inköpt häxnäsa inför ett födelsedagskalas där ett sjuårigt barnbarn påbjudit könsöverskridande maskerad.

Till skillnad från de flesta barn var snitsaren som liten måttligt road av att spöka ut sig offentligt, antingen det gällde att stå med stjärngossestrut på huvudet som i inlägget ”Ju” eller klä ut sig till gris, apa eller liten gumma som i inlägget ”Döda charader”, och när han i vuxen ålder motvilligt låtit sig maskeras exempelvis till jultomte har han hållit en mycket ironisk distans. I alla händelser har han sällan delat omgivningens barnsliga glädje vid upptåg av detta slag.

Snitsarens bristande maskeradintresse kan möjligen förvåna läsare som på detta och andra sociala forum tvingats möta hans verbala förklädnader, och helt visst kan snitsarens liv på internet i mångas ögon påminna om en maskerad, ägnad att roa eller i värsta fall förvilla och förarga. För att få en godtagbar förklaring till denna synbarliga brist på konsekvens i snitsarens och följaktligen även min egen personlighet, vänder jag mig för säkerhets skull till mig själv:

”Nej då! Någon medveten maskerad har det inte vart fråga om, allra minst med dolda avsikter bakom. Jag har ju liksom inte suttit och hittat på olika karaktärer bara för att skoja till det, som en del tycks ha trott. Om det varit möjligt hade jag hellre talat med en röst, men eftersom mina pseudonymer redan gjort sig hörda på de separata forum för vilka de en gång skapats, har jag i min initiala vilsenhet som oförberedd bloggare tagit hjälp av deras språk och deras berättelser, varvid alla introducerade röster har varit logiskt nödvändiga i sitt sammanhang. Att de därefter i takt med snitsarens tilltagande öppenhjärtighet successivt försvunnit, talar också emot min påstådda önskan att förställa mig. I själva verket hade den ärliga berättelse, som av allt att döma nu går mot sitt slut, inte varit möjlig utan hjälp av mina temporära ställföreträdare.”

Att läsa snitsaren

Mina delvis kritiska synpunkter i några tidigare inlägg rörande språket hos den store Proust kan tyckas lukta sura rönnbär, och jag har i andanom hört läsaren fnysa, ”Jaha, och hur jävla bra skriver du själv då?”, en impertinent men högst berättigad undran, som jag i tysthet sökt besvara så gott jag har kunnat, varvid nedanstående inre dialog utspunnit sig efter att jag anpassat den explicita frågan till denna bloggs normala språkbruk:

– Vad anser du om ditt eget språk?

– På denna blogg behärskar jag mina medel, men då dessa är begränsade kan jag stundom uppleva en brist på liv i mina texter.

– Vad begränsar medlen och vari består begränsningen?

– Snitsaren ålägger mig att följa de outtalade regler som kommit att känneteckna hans språk.

– Bestämmer snitsaren hur du ska skriva?

– Det är hans blogg.

– Trots att ni är samma person?

– Han är åtminstone en del av mig.

– Då borde det väl vara du som bestämmer över honom?

– Man kan tycka det.

– Du vågar inte svika honom?

– Tydligen inte.

– Samtidigt som han är bra att skylla dina brister på?

– Något ditåt.

Här inser jag med pinsam klarhet dialogformens begränsning som stilmedel, ty med fortsatt samma takt i konversationen lär läsaren få vänta länge på önskad information. Ovanstående replikskifte kan i själva verket utan förlust reduceras till ett enda sammanhängande svar på den inledande frågan:

– Som sagt, vad anser du om ditt eget språk?

– På denna blogg behärskar jag mina medel, men då dessa är begränsade kan jag stundom uppleva en brist på liv i mina texter. Snitsaren har ålagt mig att följa de outtalade regler som kommit att känneteckna hans språk, och eftersom det är hans blogg, har jag anpassat mig trots att han även i dessa sammanhang är en del av mig och följaktligen borde lyda mina önskemål, vilket möjligen i sin tur tyder på en rädsla att förändra ett tryggt och säkert sätt att skriva. I denna ovilja anar jag också en envishet som haft sin motsvarighet i måleriet, men medan detta på ett olyckligt sätt hämmats av gamla konstnärliga ideal, tycks litterära sådana ha saknats vid skrivandet av denna blogg, där snitsarens språk kommit att bli sin egen förebild. Troligen strävar jag efter enhetlighet och konsekvens, och trots flera försök att pröva nya grepp tycks jag ändå vilja tömma snitsarens bägare för att till slut skönja dess botten, det vill säga se möjligheterna och begränsningarna i hans språk.

– Vad utmärker snitsarens språk?

– Språk förändras, och så som framgår av de så kallade snitsarbrev som legat till grund för denna blogg, och som huvudsakligen återfinns ordnade ämnesvis på bloggsidorna ovan, är snitsarens inget undantag. I dessa tidiga alster kan vi hitta såväl korta som ofullständiga meningar, medan sådana friheter tycks ha blivit sällsyntare med åren, trots att texterna blivit ärligare och snitsarens tilltal mer personligt. Även om han känner till, att omväxlande långa och korta meningar ger liv åt språket, väljer han att envist gång på gång förena två huvudsatser med någon lämplig konjunktion för att därefter belasta dem med varsin längre bisats eller två, varvid inte bara variationen utan också läsbarheten äventyras, vilket i sin tur kräver förtydligande upprepningar av konjunktioner, relativpronomen eller andra små ord. Förutom relevans och följdriktighet i textens tankeinnehåll önskar snitsaren ett reglementsenligt men logiskt begripligt språk, där varje sats motsvarar förväntningar om form och ämne utan att kunna förutses vad gäller budskap. Han undviker exempelvis konjunktionen ”för”, då den kan förväxlas med den likalydande prepositionen, vilket lätt ger läsaren en felaktig förväntan kring textens fortsättning, i synnerhet när ordet inleder en sats utan förgående komma. Snitsaren använder alltid konjunktionen ”ty” för att slippa missförstånd och frustrerade läsare är viktigt när han skriver.

– Är det viktigt med frustrerade läsare??

– Nej.

– Du skrev ju det?

– Nej, jag skrev att det är viktigt att slippa frustrerade läsare, men eftersom jag använde konjunktionen ”för” utan föregående kommatecken, tolkade du ordet som en preposition till den efterföljande att-satsen och för att ge någon mening åt fortsättningen tvingade din språkhjärna fram en ny sats efter ordet ”och”. Om du ersätter ”för” med ”ty” samt sätter ett kommatecken före, blir meningen fullt läsbar: ”Snitsaren använder alltid konjunktionen ”ty”, ty att slippa missförstånd och frustrerade läsare är viktigt när han skriver.”

– Ja, jädrar!?

– Däremot avstår snitsaren av estetiska skäl från det talspråkliga ”så” för att tala om att han inleder en förväntad huvudsats, även om det kan vara förtydligande, men om den föregående bisatsen är lång och i likhet med den du nu läser består av flera samordnade delar, sätter han alltid ut ett komma. Vidare undviker han orden ”och” och ”men” i början av meningar, en underlig regel som begränsar hans möjligheter att uttrycka sig, eftersom ett ”och” efter en punkt säger något helt annat än samma konjunktion efter ett komma, och ett inledande ”men” kan inte ersättas av ett senare ”emellertid” eller ”dock” med bibehållet uttryck. Ett kärnfullt ”Men han skulle komma tillbaka” låter mer dramatiskt än det sakligare ”Han skulle dock komma tillbaka”. Och ett initialt ”och” som i denna mening ger ännu fler möjligheter, som snitsaren av outgrundliga prestigeskäl väljer att avstå från. Av lika enfaldig anledning föredrar han fullständiga meningar med punkt efter, trots att han är fullt medveten om vad han går miste om, och trots att han i andras texter uppskattar såväl korta och ofullständiga meningar som flöden av fullständiga huvudsatser åtskilda av kommatecken.

– Varför inte kompromissa med semikolon?

– Snitsaren anser sig inte behöva sådana lösningar, och tycker dessutom att detta skiljetecken är fult rent grafiskt. Du lär inte heller se tankestreck på hans blogg, och han är sparsam med både utropstecken och frågetecken, medan citattecken förekommer i överflöd, även om han knappast längre använder sådana för att markera låtsat avstånd till moderna företeelser, dit han lustigt nog till en början även räknade ordet ”blogg”. Rester av snitsarens ursprungliga, en smula gubbiga framtoning finner vi också i ordvalet, där han exempelvis låter ”eftersom” och ”fastän” omväxla med ”emedan” och ”ehuru”, och där man någon gång kan möta ord som ”enkannerligen” och ”dymedelst”. Mer störande upplever jag dock hans brist på variation och hans envist återupprepade älsklingar, av vilka jag tidigare har nämnt uttrycket ”att förtiga”, och den som gör en frekvensundersökning ska förvånas över hur ofta hans långa konstruktioner tvingat fram konjunktionerna ”medan” och ”även om” eller sammansättningar med förleden ”var-” (”varvid”, ”varefter”, ”varigenom” etc.).

– Du hade synpunkter på Prousts översättares flitiga bruk av relativpronomenet ”vilken” och dess olika böjningsformer?

– Ja, både jag och snitsaren föredrar det enklare ”som”, varför vi så långt möjligt reserverar den styltigare varianten för syftningar på hela satser, då naturligtvis i formen ”vilket”, och för frekventa prepositionsuttryck som ”av vilka”, ”i vilken” och liknande. På samma sätt försöker snitsaren spara det formella ”samt” för att snyggt avrunda längre uppräkningar eller satser staplade på varandra, där det behändiga ”och” redan har använts. Han finner detta ändamålsenligt men döljer inte att det samtidigt handlar om estetiska preferenser, och av samma skäl väljer han ”troligen” och ”möjligen” framför ”troligtvis” och ”möjligtvis” där han kan. När de senare varianterna motvilligt förekommer här och där, är de ägnade att underlätta upprätthållandet av jämna ordavstånd vid högermarginalutjämningen, något som jag medvetet misslyckats med här ovan. Sedan länge tolererar snitsaren bara ett underskott av två tecken per rad, vilket kräver en viss anpassning, som i sin tur enligt Stig Larsson utvecklar förmågan att hitta formuleringar. Även om denna begränsning i första hand är en fråga om bloggestetik, säger sig snitsaren fortfarande gå i skrivarskola och tillgriper i brist på lärare de medel som står till buds.

– Får du alls ingen kritik på dina skriverier?

– En mig närstående person, som i tidigare inlägg kallats korrekturläserska, kan någon gång ha synpunkter på svårlästa formuleringar eller direkta felaktigheter, men i fråga om språket i dess helhet tvingas jag lita till mitt eget omdöme med snitsaren som bekväm referens. När jag läser igenom gamla blogginlägg, blir jag ibland mindre belåten än annars, vilket trots allt tyder på en egen, självständig smak.

– Och dina övriga läsare?

– Detta tappra fåtal kommenterar som regel bara innehållet i mina alster, även om vänligt beröm har förekommit beträffande min skrivkonst. Då de varken är lärare eller kritiker utan bara oskyldiga läsare, väntar jag mig inga konstruktiva omdömen, lika lite som jag skulle kunna tänka mig att oombedd kritisera andras språk.

– Utom Prousts?

– Ja, utom Prousts i översättning.

– Hur länge ska du gå i din ”skrivarskola” och vad ska du använda din förmåga till när du lärt dig skriva?

– Det lär jag min aldrig, och den förmåga jag har använder jag redan, och för att du ska slippa ställa ytterligare följdfrågor, kan jag försäkra att jag saknar andra författarambitioner än de som kommer till uttryck här, vilket dock inte gör dem mindre seriösa som sådana. Att jag printar ut mina blogginlägg och samlar dem på hög, tyder på det bestående värde jag trots allt tillmäter dem, och att sagda hög ännu får plats i en liten skrivbordslåda, medan min bildkonst ockuperar sex större lådor i ett halvt rum, speglar inte nödvändigtvis fördelningen mellan mina kulturella åtbörder, varken i fråga om kvalitet eller kvantitet. Goda författares livsverk brukar få rum på en eller två hyllmeter och Proust nöjer sig nog med ett par decimeter.

– Men några egna hyllmeter blir det aldrig fråga om?

– Nej, fyra millimeter tryckt ”Katalog” (snitsarpress 1991) får räcka tills vidare. I en utökad upplaga kan möjligen belysande texter ur denna blogg vara av värde, om någon mot förmodan vill veta mer om mina bilder.

– Och memoarerna i övrigt?

-De lär sakna allmänintresse i än högre grad. Nyfikenheten på snitsarens blogg, det vill säga ytterst på hans person, har visat sig förvånansvärt liten även bland dem som känner honom.

– Du kanske kan skriva om något annat än dig själv?

– Nej.

Att läsa Proust 4

Då jag fortfarande saknar en fungerande dator i bostaden, tillbringar jag mycken tid vid någon av de sju som tillhandahåller internet på ortens bibliotek. Upp till fyra timmar fördelade över högst fyra tillfällen om högst två timmar tillåts man använda dem varje dag, en generös förmån som blivit möjlig tack vare en måttlig efterfrågan. Då de flesta invånare i kommunen har datorer hemma eller tillgång till sådana annorstädes, har vi som gjort biblioteket till vår arbetsplats kommit att utgöra en knappt dussinhövdad heterogent homogen skara som känner igen varandra. Dagligen ser jag här en skäggprydd man som hälsar mig med ett kärvt ”Terve” när han kommer eller går, någon gång kompletterat med en önskan på svenska om en fortsatt bra dag. Ännu artigare, nästan i klass med herr Omar hos Åke Holmberg, är en prydlig oriental, med vilken jag av oklar anledning en gång utbytt medicinska erfarenheter, medan en annan man, som möjligen har ätit för många av de sura frukter som ”växa uppå strand” i hans forna hemland, hälsar mer avmätt utan ögonkontakt. Däremot har han setts i samspråk med ett flertal biblioteksbesökare av kvinnligt kön, länge och synbarligen ömsesidigt, även om också motsatsen har överhörts, och min fördom om mannens selektiva syn på omvärlden bekräftas när han förefaller göra skillnad mellan sitt eget och andras störande prat i mobil. När en okänd musikalisk förmåga om och om igen övar de första takterna av ”Für Elise” på ett piano i en annan ände av biblioteket, kan vi dock nicka i samförstånd. Bland de kvinnliga kollegorna lägger jag märke till en dam som skriver långt och noga från anteckningar på papper, och jag anar i min självupptagenhet en memoarskrivare, även om hon naturligtvis lika gärna kan vara inbegripen i en rättstvist eller sitta och kämpa med en magisteruppsats i ett ämne som vi andra stackare inte begriper. Några av de trogna datoranvändarna kommer från olika typer av gruppboenden i kommunen, vilket jag sluter mig till när de ohämmat kommenterar vad som händer på datorskärmen eller visar sina känslor på annat sätt, antingen de krävt personalhjälp för att logga in och hitta till önskade sidor eller är vana datoranvändare med full kontroll över sina olika specialområden. Däremot har min fördomsfullhet ännu inte vågat definiera den herre som glider fram mellan hyllorna med skygg blick och armarna hängande intill kroppen som en oskyldig men stämningsskapande bifigur i en skräckfilm, innan han sätter sig vid en ledig dator och blir normal. Allra obegripligast  finner jag dock den långe magre man som hasar in på biblioteket i trasiga kängor och med det gråa håret och skägget fladdrande åt alla håll och som därefter ses sitta som en hösäck och glo på sin datorskärm, där han med sporadiska tangenttryck och musklickningar tycks flytta ord planlöst fram och tillbaka i någon text som han nog inte ens själv vet vad den handlar om…

Att min arbetstid på kontoret är begränsad till fyra timmar om dan, ser jag som en uppmaning till effektivitet och en möjlighet till rikare fritid, då någon tid för allmänt slösurfande inte medges. Efter att jag har betalat eventuella räkningar, beställt eventuella biljetter, svarat på eventuella brev, funnit svar på eventuella frågor som samlats under natten eller vid frukostbordet samt inte minst besökt de övriga forum jag och jumper ännu upprätthåller kontakt med, har jag gott om tid kvar att ägna mig åt denna blogg, och även om jag inte spottar ur mig inlägg utan att först ha idisslat dem länge och eftertänksamt, hinner jag för det mesta skrapa fram tillräckligt många ord för att kunna skriva ut en sida att läsa igenom hemma i lugn och ro. Mera sällan sitter jag dock vid datorn fyra timmar i sträck, ty jag har förstått vikten av att röra mig inte bara i löparspåret utan också under vila. Helst borde jag stå och skriva, men jag nöjer mig med att gå en liten sväng då och då kring sittplatsen under pågående inloggningar, för att mellan sådana ta en längre promenad utomhus om vädret så tillåter, annars en kortare inomhus inspekterande bibliotekets kulturutbud, exempelvis i form av en liten söt bok av Marcel Proust kallad ”Om läsning”, som står skyltad i en av hyllorna och som jag sätter mig och läser med vana kritikerögon i en av de sex kulörta fåtöljerna med utsikt åt väster. Då denna skrift nöjer sig med ett sjuttiotal mycket små och glest skrivna sidor, tar den inte många arbetspauser att läsa trots ett delvis välbekant språk. Till innehållet är boken sympatiskt personlig och av författarens tankar tar jag med mig en varning för tron att böcker kan ersätta själva livet eller att vi i dem finner sanningen, ty de är föga mer än röster som i bästa fall inspirerar oss i livet och vägleder oss i vårt sanningssökande. Slutligen säger Proust att böcker är som vänner, men utan sådanas krav på uppförande, emedan det står oss fritt att behandla dem som vi vill och överge dem utan förklaring om vi så önskar, en behandling som hans egna verk säkert är vana vid. De proustska utvikningarna är legio i denna skrift, och jag ler åt fantasin och detaljrikedomen i dem, även om jag också somnar många gånger under läsningen, till en början kort tillnickande, men så småningom i djup eftermiddagsslummer, vilken dock avbryts när en man ropar ”Djävla idiot, titta neråt!” åt en av aktörerna i det dataspel han följer med ögonen tätt intill datorskärmen, eller när en dam sätter sig i sin vanliga fåtölj för att högljutt dryfta något av sina relationsproblem i mobiltelefon, eller inte minst när en mellanstadieklass stormar in på biblioteket för att här bibringas en positiv inställning till litteratur, en lovvärd pedagogisk uppgift som tycks framgångsrik åtminstone beträffande  en pojke som snart lägger sig i en bokhylla (!) med något skräckmysterium och meddelar en kamrat att han redan läst åttio sidor hemma, medan andra barn förefaller roas mer av de möjligheter bibliotekets inventarier erbjuder som gymnastikredskap. Jag hör en liten kille ivrigt försöka berätta en rolig historia: ”Några bajskorvar höll på att spela ishockey och då kom en diarré och frågade om den fick vara med”, men till min besvikelse blir korvarna svaret skyldiga eftersom berättaren överröstas av högljudda gymnaster. Först när han långt senare får en syl i vädret får diarrén och jag veta att ”ishockey är bara för hårda grabbar”, en lite väl dålig poäng för min avancerade humorsmak, och vid frukostbordet följande morgon skall min sambo föreslå det originellare svaret ”Nej, du förstör isen”.

När dessa rader skrivs är det åter tyst på biblioteket. Alla mina mer eller mindre stadiga bekanta har tagit ledigt, så även de flyktigare, förutom en äldre engelsk gentleman, åt vilken jag nyss översatt datorns återkommande fråga ”Vill du att Internet Explorer ska komma ihåg det här lösenordet?”, och som på min nyfikna undran, huruvida ”You’re welcome” skulle vara ett passande svar på hans tack för hjälpen, upplyst mig om att det för honom ”sounds American”, samt att han själv inte skulle säga så även om det varken vore fel eller ovanligt. När han gått efter en artighetsfras, kommer hans (tidigare beskrivna) motsats in från kylan och intar platsen bredvid mig, denna gång med ett kort ”Hej” utan ögonkontakt. Uppför trappan till vänster om oss nalkas ett högljutt pratande sällskap som får min bistre kollega att rynka sin panna än mer, för att sedan, när deras störande konversation inte upphör, grymta, svära och ropa ”Hallå!” lagom dämpat för att de berörda inte ska höra, ett i mitt tycke föga konstruktivt agerande, allt medan jag fortsätter att syna min text utan att bry mig om någon av kontrahenterna, ty jag arbetar bra bland andra människor och söker gärna indirekt sällskap för att stimulera tankarna. När mannen efter ett besvarat mobilsamtal lämnar sin plats igen, ser han mig plötsligt i ögonen och säger ”Hej då”, en vänlighet jag försöker besvara efter förmåga, ty jag önskar inte bara fred mellan jordens folk utan också frid i människornas sinnen. Och som för att understryka mina känslor hörs åter den okända pianisten långt borta i andra änden av biblioteket. Hen tycks ha övat sedan sist, ty nu bjuds vi om inte på hela så dock på ytterligare några takter ur Beethovens komposition.

Att läsa Proust

”Så som jag vid denna tid inte sällan hade för vana när familjelivets inskränkthet och förutsägbarhet blev mig alltför påträngande, vilket ingalunda betingades av den stämning à la ”fin de siècle” eller det slag av dekadent ”spleen”, med vilken unga män förr kunde behaga sig själva innan detta kom ur modet för att ge plats åt narcissism av mindre exhibitionistiskt slag, och som numera sällan ses annat än på sådana skämtteckningar, där dagens unga gör tidigare generationers män till åtlöje, tillbringade jag en stor del av julaftonen 1966 på cykel i Stockholm sökande det för varje ung man hägrande liv, vars väsen är förborgat för honom och därför ter sig särdeles lockande, likt det Eden ur vilket Fröding förbannats, varvid jag vid passage av Odenplan blev tilltalad av en gammal dam, vilken där utan att visa tecken på det slags belåtenhet man annars förknippar med denna handling lyckats komma över en av de sista, fula och av tidigare kunder ratade julgranarna. Hennes föga anspråksfulla poplinkappa och enkla hatt med ett av tiden och staden solkat band av beige tyll gav henne en apparition av bedagad och bortkommen tant, vilket ytterligare accentuerades av hennes vädjan till mig att finna tid och plats för den spårvagn, i vilken hon ämnade frakta hem sin, om inte i mitt tycke så dock enligt vad jag erfarit vara gängse uppfattning, mycket illa växta gran, och den tacksamhet, med vilken hon mottog mitt erbjudande att cykla med detta föga ögonfägnande men av hennes ängslan att döma nödvändiga barrträd den knappa kilometer, som skilde henne från hennes port, belägen vid S:t Eriksplan, och när jag sedermera efter en, som jag i min ungdomliga otålighet upplevde, lång väntan vid uppgiven adress återsåg henne och bar in hennes, som jag snart skulle erfara, enda julsymbol i den lilla enkla enrumslägenhet, i vilken hon ämnade fira sin jul i ensamhet  (vilket i hennes fall ingalunda dikterades av den tidens mode att i solidaritet med världens sämre bemedlade medmänniskor frångå dagens gängse sybaritiska excesser, utan fastmer av det materiella och sociala livets verklighet, ty när jag omsider, som tiden och andra plikter krävde, tog avsked, försäkrade den på mänskligt umgänge synbarligen svältfödda gamla damen, att om hon någonsin skulle ha haft egna barn, skulle det ha varit en son lika god som jag, varför det var med en känsla av outtalad men dunkelt antydd skuld, likt den Dido erfor vid avfärden från Charybdis så som denna framställs på den berömda fresken i Venedig, jag hänsynsfullt tigande insåg mig oförmögen att uppfylla min flyktiga bekantskaps önskan om framtida upprepade besök från mig), kunde jag med tillfredsställelse konstatera, att jag gjort den goda gärning som hör julen till.”

När ovanstående berättelse publicerades på denna blogg i december 2012 under rubriken ”God Jul”, ursäktades den märkligt otympliga och svårlästa texten med författarens ”egen alltför sorgfälliga läsning av långa och omständliga meningar i en lång och omständlig berättelse skriven i början av det förra seklet av någon fransk, förfinad estet, vars namn vi tillfälligt glömt”. Ordval, satskonstruktioner, referenser och inte minst den sista parodiskt svåröverblickbara parentesen kan möjligen föra tanken till Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt”, och när snitsaren i en kommentar till ett senare blogginlägg hädiskt antyder att den store Proust (eller åtminstone hans översättare Gunnel Vallquist) kunde ha haft nytta av en dator, för att likt snitsaren i efterhand redigera sina fula meningar, får han frågan om han ”tagit sig igenom samtliga sju delar av Prousts spaningar”, varefter sanningen avslöjas enligt nedan. I takt med att samme snitsaren sedan under våren plöjer igenom del efter del av det berömda verket, uppdaterar han sina hädiska intryck i samma kommentarsfält, och som ett udda komplement till allt annat som skrivits i ämnet kan hans fortlöpande, spontana recension vara av intresse.

Ur kommentarer till inlägget ”Brevskrivaren”:

7 januari 2013:

”Nej då, men jag har nästan tagit mig igenom två delar och kommer möjligen att börja också på en tredje. Jag erkänner villigt att jag inte skulle ha läst tusen sidor om det inte handlat om så känd litteratur, ty det sug som exempelvis ett annat nyligen läst mastodontverk bjudit, har ännu inte infunnit sig, Jag fortsätter att läsa av intresse för ett märkligt litterärt fenomen, men då jag saknar respekt för berömd kultur som sådan och ännu mindre är road av att sola mig i dess glans, kostar jag på mig att knorra över otympliga språkliga konstruktioner och oklart formulerade tankar och inte minst skratta rått åt parodiskt krystade liknelser. Att redovisa en iakttagelse eller känsla, tycks vara författaren omöjligt utan att genast känna behov av att förtydliga den med ett intellektuellt resonemang, som inte alltid gör mig klokare utan ofta fjärmar mig från den beskrivna iakttagelsen eller känslan. Kanske ska det hela läsas utan krav på egentlig förståelse, mer som ett ordflöde, vilket i lyckliga fall ger ett slags intuitiv insikt, så som jag inbillar mig att många, som är mindre språkligt intresserade än jag, också läser. Kanske är jag inte heller tillräckligt hemma i den förfinade estetik författaren frossar i och hämtar sina referenser ur. Samtidigt inser jag att Proust utan allt detta inte vore just Proust, varför mina synpunkter i en Proust-älskares öron bara skulle återfalla på mig. Men någonstans i denna snårskog av ord finns det, tvingas jag erkänna, en berättelse som då och då glimtar fram med pregnanta iakttagelser och originella tankar att nicka uppskattande åt. Han kan när han vill, tänker jag hädiskt.”

9 januari:

”Utebliven läsglädje är ett fullgott skäl att avbryta frivillig läsning av ett aldrig så berömt verk, liksom nyfikenhet är en anledning att som i mitt fall påbörja och fortsätta en sådan. Det är mänskligt att läsa den stora litteraturen av prestigeskäl och naturligtvis påverkas läsupplevelsen omedvetet av den litterära tyngden. Att inte gilla ett ännu inte kanoniserat modernt verk, är trots allt lättare för den aningslöst prestigesökande än att erkänna leda under läsning av stor litteratur. För egen del tycker jag att det fungerar bäst att läsa Proust om jag tar honom för vad han är, en ambitiös författare sprängfylld av tankar och känslor, och tillåter mig att ömsom stöna och skratta när jag tycker att han i sin iver parodierar sig själv, ty även pekoral har något att berätta om den människa av kött och blod som med möda krystat fram det, antingen det handlar om Ofvandahl, Proust eller snitsaren. När jag kommer på mig med att skratta med och inte åt honom, börjar jag känna bokens berättarjag lite bättre.”

16 februari:

”Eftersom jag har sagt Proust 1-2, får jag också säga 3, då även dessa dryga 600 sidor nu är genomlästa. Om jag har vant mig, eller om denna del är skriven med en annan penna vet jag inte, men språket känns om inte direkt vackert så i alla fall mindre otympligt och tillkrånglat än det bitvis tyckts mig tidigare. Målande beskrivningar, originella utvikningar och ibland oväntat bildspråk får mig att le godmodigt här och där, men annars kan jag inte påstå att jag delar författarens fascination över livet i den franska aristokratin och någon bladvändare är det inte fråga om. Denna del handlar inledningsvis om berättarjagets svärmeri för en hertiginna och om hur han därefter så småningom vid ett par så kallade salonger lär känna inte bara henne utan även aristokratins sanna väsen, allt skildrat med detaljrik ironi. Mitt i berättelsen beskrivs mormoderns död länge och detaljerat, medan ett kort erotiskt äventyr behandlas förvånansvärt oengagerat med tanke på berättarens fokuserade längtan efter och misslyckade närmande till samma flicka i slutet av del 2. Verket som helhet tycks för övrigt handla mycket om just ”skenets bedräglighet”, När berättaren lär känna platser och personer bakom de fantasieggande namn han länge har drömt om, ser han inte bara en torftigare verklighet utan också sig själv.”

26 mars:

”Efter att nu ha läst ut del 4 av Prousts mastodontverk, börjar jag få lite kläm på vad karln är ute efter. Språket känns mindre stolpigt än i tidigare delar och när författaren är på humör får han förvisso till fina beskrivningar och intressanta skildringar, som ger mersmak. Denna del har undertiteln ”Sodom och Gomorra” men även om det förekommer en del ”synd” i form av antydd homosexualitet, och berättaren i ett längre avsnitt inventerar och förklarar dess olika manliga varianter, tycks han fortfarande intressera sig mest för societetens (i denna del inte bara aristokratins utan även borgerlighetens) egendomliga sällskapsformer. Den heterosexuella kärlek han själv är inbegripen i, verkar han samtidigt vara ganska ointresserad av. Liksom det mesta i hans värld tycks kärleken bara vara intressant i sin frånvaro. Jag törs också tycka att föremålen för hans längtan är lite oengagerat skildrade, mer som konstruktioner än kvinnor av kött och blod, vilket möjligen har sin förklaring.”

27 april:

”Efter att ha läst ut del 5 av Prousts storverk undrar jag fortfarande vad som gör detta så stort mer än just dess storlek. Att misstro Proust-älskare och antyda att många av dem ser läsningen av de bortåt fyra tusen sidorna som en litterär merit och då upplever vad de vet snarare än vad de känner, vore mig naturligtvis helt främmande, samtidigt som jag funderar över bevekelsegrunderna för min egen envisa läsning. Att språket (åtminstone i översättning) inte är någon guldgruva har redan antytts, och de otaliga liknelser och jämförelser med vilka berättaren försöker förklara sina känslor gör mig ofta mer brydd än klarsynt. Den femte delens undertitel ”La prisonnière” (Den fångna) syftar på berättarens ”älskade” Albertine som måste hållas under sträng uppsikt för att hon inte ska ges tillfälle att träffa främst kvinnor med vilka hon riskerar att utöva den ”last” berättaren misstänker att hon har. Man behöver inte tycka om huvudpersonen i en bok och allt bör läsas med tanke på den tid det skrivits i, men här har jag som läsare lite problem att engagera mig i berättarens uppvisade kombination av likgiltighet och paranoid svartsjuka. Man undrar vad han ska ha sin konstruerade så kallade älskade till, och till sist kan man inte låta bli att skratta elakt åt hans tankar om och konversation med henne. Den eviga sanningen tycks vara att kärleken bara kan existera i sin frånvaro. Den dör när den blir bekräftad men vaknar till liv när den sviks och hålls levande av gnagande svartsjuka. I huvudpersonens annars overksamma liv tycks ingen möda vara för stor och inga intriger för långsökta i jakten på den fångnas forna och framtida snedsteg. Det är oklart om berättaren över huvud taget har fog för sina misstankar, vilket möjligen håller spänningen vid liv. Naturligtvis hamnar huvudpersonen också i denna del på en av tidens salonger, och vistelsen där ägnas drygt hundra engagerade sidor. Här får vi än en gång möta den färgstarke homosexuelle adelsmannen Palamède de Charlus, den enda gestalt som jag tycker får riktigt spännande konturer i berättelsen. Han delar berättarens känslighet och förstår liksom denne att uppskatta den septett (av den fiktive kompositören Vinteuil) som framförs av bland andra hans egen unge älskare, en bildskön violinist. Huruvida hans vältaliga utläggning samma kväll om homosexualitetens vanlighet säger något om Prousts egen åsikt, vet jag inte.

21 maj:

”I den nu utlästa del 6 kallad ”Rymmerskan” anhopas händelser och förklaringar i anslutning till berättarens egendomliga kärlekshistoria, och den konstruerade intrigen är ibland långsökt som i en tevesåpa, allt för att ge författaren tillfälle att utveckla sina tankar om kärlekens och glömskans väsen. Icke sällan kommer jag som läsare på mig själv med att tycka att han redan sagt samma sak ett antal gånger. En kort skildring från Venedig fångar dock mitt intresse temporärt och språket i denna del skiljer sig allt mer från det uppstyltade ordgytter jag tidigare mött. Meningarna konstrueras mer naturligt och varierat, parenteserna är mer överblickbara och en statistisk undersökning skulle troligen visa att frekvensen av det otympliga relativpronomenet ”vilken” (vilket, vilka, vars, osv) har sjunkit med 95 procent.”

(För undvikande av missförstånd bör påpekas att snitsarens envetna språkliga invändningar mot delar av Prousts text varken har gällt meningarnas längd eller mängden infogade bisatser, ty även sådan prosa kan skrivas med naturlig rytm och ett flödande driv framåt. Troligtvis har snitsaren känt sig förolämpad av att författaren nöjt sig med (och till och med fått beröm för), vad han själv skulle ha redigerat och skrivit om).

15 juni:

”I del 7 av ”På spaning efter den tid som flytt” kallad ”Den återfunna tiden” faller mycket på plats och efter att ha läst klart hela verket finner jag denna sista del intressantast. Liksom tidigare i samband med Dreyfusaffären, tränger världen in i societetsidyllen och den historiskt intresserade får en skildring av stämningar i ett mörklagt Paris under första världskriget. Berättaren vistas på sjukhem och misströstar alltmer om sin författarförmåga, men när han inför ett sista besök på en matinébjudning först trampar snett på en gatsten och får en minnesbild från Venedig och strax därefter torkar sig med en servett och genast minns sitt rum i badorten Balbec, upplevelser av samma slag som den gamla madeleinekakan doppad i lindblomste, förstår han plötsligt hur han ska skriva sitt stora verk och under drygt sextio sidor utvecklar han sin syn på sitt författarskap och på äkta litteratur och konst i allmänhet. Att beskriva företeelser och skeenden är i sig inte nog, utan författaren eller konstnären bör söka efter vad det ytligt upplevda eller iakttagna betyder hos honom själv för att därigenom hitta det tidlösa och upphäva tidens gång, sympatiska idéer som i mindre pretentiös form kan erinra om snitsarens tillbakablickar på denna blogg eller kanske i än högre grad om de associativt parallella motiven i dennes bildkonst, men när berättaren utvecklar sina åsikter om den sanna konsten, blir det svårt att hålla med, vilket dock inte utesluter intressant läsning. Kanske blir Prousts verk mer givande om man läser hans programförklaring innan man tar sig an de sju delarna, och jag är själv inte främmande för att göra en och annan återblick för en selektiv nyläsning. När så berättaren efter sin konstnärliga insikt gör sin sista entré i sällskapslivet, finner han till sin förvåning att alla forna, ännu levande salongslejon liksom han själv har blivit gamla och förändrade inte bara till yttre oigenkännlighet utan även till karaktären, och i beskrivningen av dessa metamorfoser nänns jag påstå att den gode Proust är i högform. Allmänt förefaller han vara bättre på skildra ålderdom än ungdom, bättre på att beskriva halvdöda gamlingar än ”unga flickor i blom”. Den omtumlande upplevelsen av hur tiden har farit fram bland hans bekanta ger berättaren anledning att reflektera över Tiden med stort ”T”, som han slutligen finner förkroppsligad i unga mademoiselle de Saint-Loup, hos vilken romanens alla trådar löper samman eftersom hon genom diverse mesallianser kommit att bli släkt med de flesta. Dock känner berättaren döden nalkas och som raffinerad avrundning sörjer han sitt, som han fruktar, ofullbordade livsverk. Efter dessa avslutande avsnitt av denna sista del av Prousts roman tvingas jag erkänna att det inte är så pjåkigt, ty här blir jag lite gripen av berättarens vemodiga tankar. Huruvida min senfärdiga kapitulation är betingad av min enträgna läsning av de övriga drygt tre tusen sidorna, och om dessa i sin tur kan läsas mer välvilligt i ljuset av min upplevelse av romanens slut, törs jag inte ha någon åsikt om, men berättarens ambition är i alla händelser sympatisk och Proust låter honom till slut (klumpigt och fult visserligen men fullt begripligt) formulera följande tröst åt en framtida vankelmodig läsare:

”Men för att återgå till mig själv sysslade mina tankar mera anspråkslöst med min bok och, om det inte vore fel att kalla dem så, mina läsare. Ty jag betraktade dem inte som mina läsare, utan som läsare av sig själva; min bok skulle bara bli ett slags förstoringsglas av den typ som optikern i Combray erbjöd köparen; genom denna bok skulle jag ge dem möjlighet att läsa sig själva. Därför skulle jag inte be dem att berömma eller smäda mig, utan bara tala om för mig om det stämmer, om de ord de läser i sig själva är de ord som jag har skrivit (de skiljaktigheter som eventuellt skulle kunna finnas behövde för övrigt inte alltid bero på att jag tagit fel, utan kanske på att läsarens ögon inte vore av det slaget att min bok passade honom så att han kunde läsa rätt i sig själv).”   

Tillägg:
Det skall senare visa sig att snitsaren vid en omläsning av romanens första del sett denna i ett delvis nytt ljus:
https://snitsaren.wordpress.com/2013/11/05/att-lasa-proust-3/

Du 4

  Du 4

Du är sextiosju år gammal och har just vaknat upp i en sjukhussäng i ett rum som du inte känner igen. Du minns att du har kommit till sjukhuset och där förberetts för att sövas inför den operation du väntat så länge på, och en obestämd smärta någonstans i underlivet säger dig att den äntligen blivit av och att du överlevt. Eftersom såväl rubriken till detta inlägg som dessa inledande rader skrivits långt innan du hamnat här, möjligen som en besvärjelse inför vad du just gått igenom, är de sinnen med vilka du nu yrvaket granskar din situation passivt inställda på sin uppgift i snitsarens tjänst, ty även om du inte formulerar dina intryck i ord, är du inte omedveten om att denna text ska skrivas färdig när du kommer hem, på samma sätt som du under ett löppass vet att detta efteråt ska sammanfattas i en kommentar på ditt träningsforum.

Efter att ha lämnat detta rum, som du förstår är ”uppvaket”, kommer du likväl inte att minnas något mer än att du ligger i ett halvmörkt bås, avskild från andra patienter, vilkas samtal med personalen du uppfattar men genast glömmer, och att en sjuksköterska sedd som silhuett kommer och förklarar att din operation har gått bra och att det halsonda du känner inte, som du tror, beror på att du fått din sambos förkylning utan på att en luftslang tjänstgjort där under operationen, och att ditt illamående är helt begripligt och troligen kommer att gå över när du fått vakna och vila. Möjligen är det samma sköterska som du tycker har satt sin namnbricka upp och ner och som förklarar att du ska få tre bollar, en grön, en gul och en röd, av vilka du ska lämna en när du rullas ut härifrån som betyg på det bemötande du fått, varpå du genast svarar att ”då ska ni få en stor grön av mig”, ty dittills har alla läkare och sköterskor varit pedagogiska och empatiska, och du kommer även att minnas hur sköterskan stående vid din sängs fotända svarar ”Tack!”

Ditt illamående har dock ingen kunnat befria dig från, och det följer dig när du rullas in på den allmänna kirurgavdelningen och kommer sedan att prägla större delen av din vistelse där. Du har fått medel som gör dig dåsig och håller smärtan efter operationen på behaglig nivå, men så snart du försöker ändra liggställning eller sätta dig upp blir du yr och får kväljningar. Du förklarar att det känns som efter ett maratonlopp och på den manliga sjuksköterskans fråga om du sprungit något sådant svarar du ”Oh ja”, men för att inte låta för skrytsam förtydligar du att din antydda stora erfarenhet gällt själva illamåendet. Nästa morgon serveras du lite frukost som du dock genast spyr upp i handen innan du får tag på en av de praktiska påsar du sedan kommer att bära med dig under sjukhusvistelsen. Du ska egentligen åka hem under dagen, men eftersom det är första maj och relativt lugnt på kirurgavdelningen får du rondläkarens tillåtelse att stanna en natt till om du känner att du behöver det, varvid du också får god tid att lära dig hantera din kateter (även om du vid ett tillfälle glömmer att stänga kranen så att lakanet behöver bytas) och de blodförtunnande engångssprutor du måste ta i tio dagar efter att du kommit hem. Eftersom ingen läkare visar sig i fortsättningen får du inte mycket information om ditt tillstånd, men av en ung, kunnig sjuksköterska får du veta att dina ömma axlar antagligen beror på den luft som pumpades in i buken för att ge titthålskameran fri sikt under operationen. Hon håller även med dig om att laxerdrycken du fått smakar illa. Kunskap och empati, vad mer kan man begära på ett sjukhus, men ett fåtal exempel på sjuksköterskor av äldre skola, som kommunicerar sämre, drar ner helhetsbetyget på den postoperativa vården till en fiktiv gul boll. Du uppmanas att vara uppe så mycket som möjligt, och den storslagna utsikten från åttonde våningen över Stockholms västra delar borde också enligt ett nyligen hört radioprogram påskynda tillfrisknandet, men du håller dig ändå helst liggande i sängen, och när din sambo, som troget följt dig under operationsdagen, senare besöker dig i sällskap med er dotter, förmår du inte vara trevlig i dagrummet utan stapplar med din spypåse tillbaka till din bädd där du sedan spelar upp passande scener från litterära döenden, avslutande med Kristinas astrakanäpple som hon inte ”tyar tugga”, allt försiktigtvis utom hörhåll för en rumsgranne, som enligt vad du har uppsnappat ska göra ett kort uppehåll i sin sjukhusvistelse för att begrava sin fru. Han är åttiofyra år gammal och lider av flera sjukdomar, liksom den jämnårige patient som rullas in klockan fyra på natten efter att ha väntat i sex timmar på akuten. Den fjärde mannen i salen är minst lika gammal men betydligt piggare till vardags. Han liknar Sverker Åström och hörs tala med sin dotter om såväl ”gym” som ”kolonilott”. Efter att ha sovit ”bättre än på mången god dag” repar han sig också förvånansvärt snabbt och när han ska slussas vidare till rehabilitering på ett annat av stadens sjukhus kan han ta sig ensam med rollatorn ner till entrén och den väntande taxin.

Själv får du ingen subventionerad taxiresa hem beviljad utan tvingas betala en eventuell sådan med de otillräckliga slantar du har kvar efter att du hämtat ut dina överdimensionerade förpackningar av läkemedel på sjukhusapoteket, men när du kommer ut och ser dig om, känner du att du hellre vill åka kollektivt med tillgång till frisk luft än sitta fastspänd och må illa i en bil, varför du går till den närbelägna busshållplatsen för transport till Östra Station och fortsatt resa med Roslagsbanan till Vallentuna där din sambo möter dig vid stationen. Du tycks ha klarat resan bra och kan konstatera att såväl sjukhuset som du själv har gjort en riktig bedömning av din fysiska status, men när ni sakta går hem i den friska vårluften, skämtar din sambo om att dina korta och försiktiga steg påminner om hennes nittioettåriga mors, och du känner dig också nästan lika gammal.

Nwe ne tces a ne haw pe a ta slu

Då det i dagarna är fem år sen denna blogg öppnades, tänkte vi  (det vill säga jag) först kalla inlägget ”Femårsjubileumsintervju”, men snitsaren  (det vill säga jag) förordar ovanstående gåtfulla titel, där ett extra, enligt uppgift orytmiskt ”att” samt översättning till nujpraw bör avhålla läsaren från varje jämförelse med ett snarlikt betitlat hopkok. En intervju med snitsaren  (det vill säga mig)  skall vi (det vill säga jag)  i alla fall försöka krysta fram dagen till ära, men då ordningen i denna bloggs rollbesättning med tiden blivit allt svårare att upprätthålla, blir vår (det vill säga min)  första fråga:

– Varför envisas du med dessa så kallade intervjuer, när du ändå hittar på såväl frågorna som svaren själv?

– Dialogformen ställer mindre krav på mig som författare eftersom jag gömmer mig bakom mina samtalande jag, eller möjligen någonstans mellan dem. Genom att textens frågor och svar strukturerar de ofta komplicerade resonemang jag vill föra och driver dessa framåt i ett naturligt tankeflöde, slipper jag ägna tid och möda åt stil och komposition för att i stället koncentrera mig på vad jag vill ha sagt och på hur detta kan formuleras så exakt och uttömmande som möjligt. Även detta långa svar har tagit min begränsade stilistiska förmåga i anspråk och kunde följaktligen ha delats upp i ytterligare frågor och svar, men någon måtta får det vara.

– Kan du inte lika väl föra en inre dialog i jagform med dig själv, eller formulera frågorna indirekt?

– Det skulle göra texten mer svårläst och ge ett än mer ansträngt intryck.

– Samtidigt handlar det inte om någon naturlig dialog, eftersom du uttrycker dig på ett skriftspråk mer osannolikt flödande än det Erland Josephson bjuder på i Bergmans filmer?

– ”Snitsarens” onaturliga formuleringsförmåga, som jag för övrigt skojar med i inledningen av den långa intervjun ”Brott och straff”, var från början en del av bloggdramaturgin där varje alter ego hade sitt språk. De läsare som har problem med dialogens brist på naturalism får tänka sig att ”snitsaren” har fått frågorna skriftligen i förväg och följaktligen haft tid att tänka igenom och skriva ner sina svar, vilket på sätt och vis också är sant.

– Får man till att börja med gratulera till att snitsarens blogg har fyllt fem år?

– Tack!

– Som rubrik till detta inlägg har du envisats med att nästan ordagrant låna titeln från en aktuell bok. Vad är det tänkt att ge för associationer?

– Den ödesmättade frasen dök upp i mitt huvud, men i övrigt har jag inte mycket gemensamt med bokens författare. Även om vi båda läser våra gamla texter om och om igen och finner behag däri, har jag en mindre säker syn både på mig själv som skribent och på min förmåga att bedöma litteraturens absoluta kvalitet, om någon sådan över huvud taget finns.

– Vilket du betvivlar?

– Jag nöjer mig med en personlig, föränderlig smak och ett gott självförtroende vad gäller mitt eget skapande.

– Är du nöjd med vad du har åstadkommit på din blogg?

– När jag läser gamla inlägg, förvånas jag inte sällan över min förmåga att skriva, och min klara uppfattning om vad som samtidigt fattas ger mig anledning att tro att min belåtenhet inte bara handlar om självgodhet. Oavsett distributionsform har jag åstadkommit läsvärd litteratur, även om den potentiella läsekretsen är begränsad och den reella inskränker sig till ett krympande fåtal som från början uppmärksammat mig av andra skäl men haft vänligheten att dröja kvar.

– Varför är den potentiella läsekretsen begränsad, menar du?

– Allmänintresset för mig och mitt liv torde vara mycket begränsat, och av dem som vet vem jag är bryr sig mycket få om att berika sin bild av mig.

– Är inte motståndet mest av praktisk art. Fem års blogginlägg, flertalet längre än en understreckare i Svenska Dagbladet, läser man trots allt inte på en kafferast?

– Samtidigt lämpar sig varje enskilt inlägg utmärkt för separat läsning. När något kommer på tal angående mig, tvingas jag inte sällan tänka eller säga: ”Det har jag skrivit om på min blogg”. Eftersom jag redan har lagt ner oproportionerlig möda på att skriftligen komprimera mina erfarenheter till en kärna av väsentligheter, känns det otillfredsställande att erbjuda en sämre formulerad, muntlig version. Snitsarens första litterära alster på internet i form av de så kallade snitsarbreven föranleddes för övrigt av min oförmåga att få tillräckligt mycket sagt muntligen.

– Kan du inte återuppta denna korrespondans, eller påminna mänskligheten om snitsarens existens på annat sätt?

– Det händer att jag sänder lämpliga utdrag ur min blogg i brev till släktingar eller lämnar länkar till gamla inlägg när ämnen i dessa aktualiseras på sociala forum, men annars gör jag inte gärna reklam för mina memoarer. I vilken utsträckning tillfälligt besökande googlare dröjer kvar och återkommer, törs jag inte bedöma, men några spår härav ser jag varken i statistiken eller bland kommentarerna.

– Hur är det annars med besökssiffrorna i statistiken?

– De håller sig sedan länge på en stabilt låg nivå.

– Rubriken på detta inlägg låter en smula oroande. Vad är det som ”känns att det håller på att ta slut”?

– Det kan man fråga sig.

– Livet?

– Ja, även det.

– Är det så illa?

– Även om en cancerdiagnos inte innebär någon omedelbar dödsdom, påminner den mig om att livet är ändligt, vilket kan vara bra att veta.

– Har du mycket kvar att göra innan du packar ihop och tar ner skylten?

– Tillräckligt.

– Konst?

– Ni slutar aldrig hoppas.

– Dina memoarer?

– De blir aldrig färdigskrivna.

– Är det på dem den olycksbådande bloggrubriken syftar?

– Möjligen.

– Har du rentav planerat detta inlägg som avslutning lagom till femårsjubileet?

– Nej, högtidliga avsked ligger inte för mig.

– Men det känns att slutet närmar sig?

– Min skrivlust tycks ha sinat och för första gången på länge gapar utkastkorgen tom.

– Om vi inte minns fel lät det likadant för ett par år sedan, varefter vi snart kunde läsa det ena spännande inlägget efter det andra, och även om snitsaren redan var känd för sin bredd, har hans memoarer sedan dess nått höjder och djup, vi inte kunde drömma om?

– Det känns annorlunda idag.

– Har du ingenting kvar att skriva om?

– Allför mycket.

– Hur menar du?

– När jag inventerat och redovisat mitt liv, har jag så långt möjligt försökt lämna bekanta och anhöriga i fred, i synnerhet mina allra närmaste, men eftersom livet väsentligen utspelat sig i kretsen av dessa nära och mer eller mindre kära, förblir memoarerna ofullständiga. Även om de bjuder på ett rikt spektrum av lyckliga och sorgliga minnen har jag förtigit såväl de ljusaste som de mörkaste, och även om jag inte givit någon fördelaktig bild av mig själv, har jag gömt mina svåraste synder bakom bikt av lättare sådana, ty en ärlig och utförlig redovisning av mina allra värsta ogärningar och mina svartaste tankar och känslor skulle ge en alltför obehaglig bild av min själ. Bakom varje offentlig berättelse om mig finns också en annan, som jag bara kan dela med mig av till andra i lämpligt anpassade doser, och som jag inte önskar se i skrift annat än möjligen på nujpraw.

– Samtidigt hävdar du, att de som läst din blogg vet mer om dig än de flesta som känner dig i verkliga livet?

– De flesta som känner mig utanför snitsarens blogg gör det bara fragmentariskt, varför mina ofullständiga memoarer är en bra introduktion till min person med ytterligare möjlighet att lära känna mig mellan raderna.

– Men vad som egentligen står där avslöjar du inte?

– Nej inte offentligt.

– Kanske på nujpraw?

– Meci gest i ge fem

– Men inte här?

– Då måste jag först erbjuda en nujprawkurs, vilket i och för sig vore trevligt och gåve uppslag till månget spännande inlägg, men emedan texter på sagda språk då bleve potentiellt offentliga, finge jag åter vakta min penna.

– Många konjunktiv?

– Ett stiligt modus.

– Måste du nödvändigtvis skriva om ditt innersta själsliv?

– I takt med att snitsarens olika alter egon assimilerats i mig, har inläggen på min blogg blivit allt personligare, ärligare och allvarligare, varför det lär bli svårt att finna ämnen av motsvarande tyngd på annat håll.

– Du vill inte riskera att åstadkomma en västgötaklimax?

– Något ditåt.

– Du har blåst upp din ballong och är rädd att luften ska pysa ut?

– Kanske det.

– Du har målat in dig i ett hörn och fastnat med skägget i byrålådan?

– Jag tror att läsarna redan har förstått vad vi menar.

– Kan du inte anse memoarerna avslutade och betrakta framtida inlägg som en lång efterskrift?

– Tja.

– Varför inte börja om på nytt eller köra ”Favoriter i repris”?

– Ja ja, det blir nog bra med det.

– Men snitsarens blogg ska väl leva vidare i någon form?

– Det bestämmer han.

Utsikt

Genom det köksfönster, som tidigare beskrivits i inlägget ”Författarintervju 2” och avfotograferats i inlägget ”Ateljérunda”, ser jag ner på en uteplats ett tiotal meter bort. Där installerade sig en nyinflyttad familj i höstas med bland annat en stor hammock, som sattes samman av en man och en kvinna under mitt vakande öga från fönstret, men efter denna första entusiasm tycks nybyggarnas intresse för såväl hammock som övriga ägodelar ha svalnat för att till slut ha frusit till is. Det avblåsta hammocktaket och de länge regnvåta dynorna har räddats undan förstörelse, men i övrigt har uteplatsens föremål lämnats där de en gång hamnat. En till synes ny, modern barnvagn, vars utsatta belägenhet jag först noterat med tanke på stöldrisken, står fortfarande kvar på samma ställe, nu helt översnöad, och en plastgran, som ställts närmare väggen i skydd under en balkong och som fortfarande i mitten av februari prålar med glitter och pumlor, komplicerar mitt bryderi vid köksfönstret ytterligare. Vilka livsöden vittnar alla dessa övergivna ägodelar om?

Medan uteplatsens nuvarande innehavare tycks ignorera årstidernas växlingar, bodde där för några år sedan en man, som följde den rådande väderleken med stor precision. När han solade med bar överkropp, var det ett pålitligt vårtecken och när han satt i kortbyxor var sommaren nära. Balkongen över uteplatsen hör till lägenheten ovanför, där det sedan länge, delvis vägg i vägg med oss, bor en familj från Iran, och eftersom huset är byggt i vinkel, är sikten god även över deras sporadiska uteliv. Modern med det långa håret har dock inte synts till på många år och barnen är mer eller mindre utflugna. Under uppväxten sågs de sällan leka utomhus med andra barn men hördes alltid prata obruten svenska med varandra och min fördom säger mig att de nu på exilpersiskt vis utbildar sig till högstatusyrken, medan den mustaschprydde fadern, som ännu någon gång kan ses sitta och röka och drömma sig bort på balkongen, är mer svårplacerad till professionen. Av husets arton lägenheter bebos ungefär hälften av inflyttade från andra länder, vilket inte speglar kommunen i dess helhet utan minner om en tid när bostadsområdet som ett av få med hyresrätter kunde kallas Vallentunas getto, en stämpel som en omdiskuterad ombildning till bostadsrätter sökt tvätta bort med ett nytt namn och delvis nya invånare. Vår lägenhet är en av få i huset som hyrs och den enda som har bebotts av en och samma familj sedan byggåret 1982. Om jag varit sällskapligare och mer talför, hade jag kunnat spela en aktiv roll i husets berättelse och likt en gammal portvakt i en fransk film upplyst mina grannar om allt som hänt i deras lägenheter, innan de flyttade hit. Nu utväxlar jag sällan mer än artighetsfraser med dem jag möter, varför mina kunskaper är begränsade till egna observationer, och de minnen jag har behåller jag för mig själv. Nära nog lika gammal i huset, men säkert bättre informerad om dess nya och gamla invånare, är sjuksköterskan som jag ibland möter ute i motionsspåret men vars familjeförhållanden är svårtolkade och liv i övrigt är än mer obekant. Bland husets veteraner bör jag vidare, om inte nämna så dock, omtala mannen, som förr tidvis sågs cykla men numera oftare ses gå med korta och snabba steg till och från garaget, där han håller sig med något motordrivet fordon. Han talar en helt osannolik stockholmska och brukade under en period för några år sedan regelbundet komma och låna tjugo kronor av mig för att sedan lika regelbundet lämna tillbaka dem vid ett och samma datum varje månad. Hur hans ansträngda ekonomi såg ut i övrigt och varför de blygsamma lånen senare upphörde, har jag aldrig frågat, men jag gläds i tysthet åt att han tycks ha kommit på grönare kvist. Andra gåtfulla grannar är småbarnspappan som oklart när och hur trollat bort all sin övervikt och den lika vältränade unge mannen, som alltid hållit en eller två svarta hundar och mer temporärt någon flickvän, men som annars levt ett oklart liv, om vilket han bara vid enstaka pratsammare tillfällen yppat detaljer. Vidare minns jag den långhåriga familjen, som senare splittrades och flyttade ut, och den rödhåriga, som likaledes lämnat huset, men först efter att ha ombildats och kompletterats med ett nytt barn. En rysktalande familj, och i våningen över den ett långvuxet par av oklart slaviskt ursprung, bor kvar sedan länge, liksom den kurviga blondinen med delvis ny familj. Jag ser henne ofta rasta en extremt liten hund, alltid med en cigarett i handen, och av hennes sätt att prata svenska har jag, möjligen felaktigt, gissat att hon kommer från Polen.  Då familjerna talar lågmält hemma och kommunicerar på svenska sinsemellan och med mig, har jag ofullständig kunskap om husets etniska och språkliga rikedom, och jag har inte heller haft anledning att avslöja mina obetydliga kunskaper i ryska för grannar med detta modersmål. Arabiska har jag svagt känt igen utan att förstå något och ljumma sommarkvällar har jag hört ett främmande språk, som att döma av de talandes namn troligen är armeniska. Vidare har spansktalande chilenare bott i huset och rakt under oss bor nu en man från Grekland med sin svenskfödda fru, lyckligt eller sorgligt ovetande om lägenhetens omväxlande, trettiåriga historia. Jag räknar till minst åtta tidigare hyresgäster och bostadsrättsinnehavare där, och lägenheten är den enda i huset förutom vår, som jag kan minnas att jag varit i, när den en gång för mycket länge sedan beboddes av vår dotters lekkamrat, vars nordfinska mor också varit den enda granne, som besökt oss under åren. Senare hyste lägenheten bland annat en ensam mamma med en son och ett antal katter, vilka numera bytts ut mot en vit hund och kompletterats med ny man och stor villa. Jag glömmer inte heller den unge Sonny, som höll igång med sina polare under vår balkong om kvällarna, tills han en dag plötsligt var försvunnen. Han spelade ideligen Vanilla Ice och Scorpions på sin stereo, medan en annan granne föredrog Thåström sjungande Bellman. Numera är det mycket tyst och lugnt i huset, men förr hade polisen ofta ärenden hit. Vid ett tillfälle spärrades en del av huset av, medan något okänt drama utspelade sig i en lägenhet nära vår, och själv blev jag en gång kallad som vittne efter att ha sett och möjligen avstyrt en svår misshandel. En ung man på hemväg i natten hade för att undkomma två förföljare ringt på alla dörrklockor i sin väg, och när jag öppnade och kom ut, barfota och hastigt iförd badrock, såg jag någon ligga på marken en bit bort och bli sparkad i huvudet medan ytterligare någon stod bredvid med något tillhygge. På avstånd i mörkret såg angriparna små och ofarliga ut, och jag trodde först att det var barn som slogs och jag skrek och svor så högt jag kunde åt dem att sluta, vilket de också gjorde och flydde, den ene tätt förbi mig med nerböjt huvud för att inte bli igenkänd, och något användbart signalement kunde jag inte heller ge till polisen, som snart var på plats, liksom en ambulans, som förde den skadade till sjukhus, där han repade sig för att senare komma med en blombukett till mig. När jag i efterhand, inte minst av den nu medelålders mannen själv, har omtalats som ”den som räddade hans liv”, har jag varken instämt eller protesterat, ty vad som hade hänt om jag inte öppnat när det ringde på dörren, kommer vi aldrig att få veta.

”Det finnes en tid for alt. Nå er den her, i dette huset, foran dette vinduet med ett presist utsnitt av naturen utenfor, hvilende”… i det gråa februaridiset. Så bryter solen fram och den översnöade uteplatsen badar plötsligt i ljus så att julgranens pumlor lyser i alla färger och istapparna under balkongtaket ovanför gnistrar av droppande smältvatten och snart ska också den övergivna barnvagnen tina upp och vakna till liv. En förbipasserande dam tittar upp mot mitt fönster men slår ner blicken när hon blir varse mig. Jag rör långsamt i min kaffekopp och tänker, att av alla oss som bor i huset är jag kanske själv den allra gåtfullaste:  En skäggig man som står och tittar ut genom ett fönster.

Författarintervju 2

– Shoot !

Denna enfaldiga uppmaning, som hycklar försvarsberedskap inför ett förväntat angrepp, gör oss besvikna och osäkra, ty vi har sett fram emot ett trevligt samtal med författaren vi gästar och önskar minst av allt agera skjutjärnsjournalister i dennes fåninga rollspel. För att undvika hans uppfordrande blick, medan vi letar efter en lämplig, inledande fråga, ser vi oss omkring i det stora, ännu nedsläckta köket, där en blek kvardröjande januariskymning förvarnar om annalkande vår, samtidigt som vi konstaterar att författaren ännu inte har dansat ut julen helt. Två hyacinter och två ännu inte utslagna röda amaryllisar pryder köksfönstret, där vi även lägger märke till och förundras över en originellt utformad, elektrisk ljusstake, vars sju lampor bildar en hängande båge i stället för den traditionella, toppformade ”ålderstrappan”. På väggen strax intill hänger en inramad målning, som av allt att döma föreställer en kvinnlig bakdel, och vi funderar på vem som kan tänkas vilja ha något sådant att titta på vid matbordet. Ovanpå ett stort skåp bakom författarens huvud noterar vi några träleksaker av varierande ursprung, däribland en dansk soldat, en rysk gumma och en tomte  i form av en speldosa. Längs kylskåpets ena sida hänger något slags broderad julbonad, som hålls fast av en ovanpå stående marmormortel, men då vi nertill läser ”God Jul” rättvänt, medan ett julgransljus i bonadens överkant ser ut att hänga med ljuslågan nedåt, gissar vi att broderiet egentligen varit tänkt som en lång duk eller bordslöpare. För att vinna ytterligare tid och mod tar vi en klunk av vårt serverade sojakaffe, smackar uppskattande och  nickar mot författaren utan att möta hans blick. Så får vi syn på en tjock bok som ligger på bordet bredvid oss. ”Min kamp 2”, läser vi på omslaget, där författaren Karl Ove Knausgård också visar sitt vänstra öga, och då vi anar att denna tegelsten på 600 sidor avsiktligt placerats i vår närhet, överväger vi att stryka vårt intervjuobjekt medhårs med en inställsam fråga om hans läsning, men för att om möjligt reparera något av vår stympade självkänsla, väljer vi i stället att hämnas hans larviga ”Shoot” med en lika enfaldig fråga:

– Hur känns det?

– Bortsett från en verruca plantaris strax framför hälen, som hindrar mig från att gå normalt inomhus, känner jag mig bra.

– Vi tänkte närmast på hur du känner dig som författare?

– Som författare lider jag av samma fotvårta.

– Du har nyligen publicerat dina memoarer?

– De har fortlöpande publicerats på denna blogg i fyra år, utan att ni för den skull har uppsökt mig för att fråga om mitt hälsotillstånd.

– Men nu är vi äntligen här?

– Jag ser det.

– Då är du väl glad?

– Om vi kanske skulle försöka komma till saken!!

– Dina memoarer har fått blandade recensioner?

– Ja, mycket ros av en recensent men i gengäld desto mer ris av en annan, varför medelbetyget torde hamna ungefär på noll.

– Tycker du att du har blivit rättvist bedömd?

– I båda omdömena finns korn av sanning som fått gro och växa till spektakulära överdrifter. När jag ser tillbaka finner jag många gamla inlägg vara förbluffande välskrivna. Sant är även att de, som läst min blogg någorlunda flitigt, känner min person bättre än de flesta som träffar mig i det verkliga livet. Icke för ty kan jag stundom känna beklämning över min oförmåga att skriva en enkel och flytande svenska och i ögonblick av klarsyn anar jag beräknande förställning även i fråga om sakinnehållet.

– Hur då?

– Varje avslöjande utsaga om mig själv döljer i sin ofullständighet sanningar, som jag väljer att förtiga av olika hänsyn.

– Hänsyn till andra?

– Andra och mig själv.

– Du menar att du är rädd om ditt rykte?

– Delar av min verklighet har varit ömkligare, än jag har ett passande språk för.

– Räcker det inte att ”begära lögnlöshet”?

– Att gömma större synder bakom mindre och mer lättbekända, är ett beprövat knep, som i litteraturen ställer krav på läsarens förmåga att läsa mellan raderna, i den mån sanningen eftersträvas.

– Förtiger inte alla memoarförfattare valda delar av sanningen?

– Naturligtvis, och många gör det till stor konst.

– Även Knausgård?

– Ja, även om han tycks ha satt ribban lite högre än vanliga memoarförfattare.

– Tycks?

– Vad han eventuellt förvränger och förtiger förblir ointressant för dem som inte känner honom. ”Min kamp” kan lika gärna läsas som trovärdig fiktion och något behov av att leta mellan raderna föreligger knappast när det som står på dessa är så detaljrikt och levande.

– Den där norrmannen och hans omdiskuterade jätteroman har tydligen funnit nåd inför dig?

 – Ja, jag läser annars inte mycket skönlitteratur men här blev jag uppenbarligen sittande, och då jag läser långsammare än de flesta, har det tagit sin tid.

-Har du läst alla delarna?

– Nej. bara de tre som hittills är översatta, och eftersom jag troligtvis läser ännu långsammare på norska, tar jag en välbehövlig andningspaus. En snabbläserska i min omedelbara närhet räds dock inte skrifter på främmande språk utan ämnar ge sig i kast med originalet.

– Skulle du vilja kunna skriva som Knausgård?

– Eftersom det ytterst handlar om att ”kunna vilja”, är frågan meningslös.

– Det får du nog förklara?

– Mina ärliga tankar och känslor skulle jag knappast ens våga formulera i ord för mig själv. Det handlar inte bara om mitt eget rykte bland människorna utan lika mycket om språket som sådant. Ord har ett slags skamlig nakenhet som gör mig försiktig.

– Hm?

–  Medan en tecknad eller målad bild hittar en fristad i konsten, saknar det talade eller skrivna språket sådan ursäkt hos mig. Flera av de publicerade konstverken på min blogg hade inte ärligt och utan skam kunnat beskrivas eller tolkas i ord, vilket naturligtvis är ett skäl till att de har fått undsätta texten. Till skillnad från blyertsstreck och penseldrag är orden i det svenska språket belastade av vardag och banalitet, varför de känns naknare och mer pretentiösa, när de upphöjts till litteratur. Medan få eller ingen förmår kopiera mina teckningar eller målningar, saknar jag denna ursäkt i skriven text, där hantverkskunnandet är av ett annat, mindre påtagligt slag. Om bildkonsten rymmer såväl opersonlighet som unicitet, står språket utan skydd, och i mitt sökande efter egna oantastliga formuleringar är modersmålets rikedom på uttjatade nyanser, inte till hjälp.

– Om du skrev på ett annat språk?

– Snitsarens högtidliga och lätt ålderdomliga svenska språk har möjligen denna ursäktande funktion, även om tillämpningen är begränsad. Andra pseudonymer har med framgång bidragit med olika former av barnspråk och bruten svenska, men steget från medveten stil till tröttsamt manér är kort.

– Du menar Tildo?

– Även snitsarens butler skrev en levande svenska i sitt brev från Savolax, men dessvärre han inte hörts av sedan dess.

– Kan du inte skriva som han då?

– Det vore att göra mig till.

– Ditt eget språk, ”Nujpraw”, kanske skulle duga?

– Ja.

– Menar du allvar?

– Nujpraw är stilistiskt neutralt och litterärt obefläckat. Skrivet med egna tecken äger det förvisso kalligrafisk skönhet, och då det i princip saknar fastställt uttal, borde en transkription med latinska bokstäver lämpa sig bra för känsliga inlägg på denna blogg.

– Inlägg som bara du kan läsa?

– Ja.

– Vad är det då för mening att ha en blogg?

– Det vore ett sätt att berätta ”att” och samtidigt erbjuda åtminstone en teoretisk möjlighet att ta reda på ”vad” genom att dechiffrera texten.

– Bara teoretisk möjlighet?

– I inlägget ”Nujpraw” ges visserligen en del grundregler och en kortare parallell text, men en mer komplett uttydning skulle kräva en större ”Rosettasten” än så. Dessutom har språket ändrats en del sedan inlägget skrevs.

– Vad slags hemligheter skulle du i så fall skriva om?

– Hevesehi emb enses fehawaw te fajr re me bre re me ent ins ksen re. Ko jaj zen zme rer de is tcesle re.

– Vi förstår?

– Så bra!

– Med några få undantag har dina senaste inlägg varit av ren metakaraktär och  bara handlat om din blogg som sådan. Har du inget mer att berätta om dig själv och världen omkring dig, eller är det bara alltför känsligt?

– Eftersom minnet rymmer mer än en dödlig människa kan skriva ner under en livstid, blir mina memoarer aldrig färdigskrivna. Då de saknar ordnad kronologi och enhetlig komposition, är möjligheterna i princip oändliga, att spinna vidare på nya och gamla trådar.

– Du spinner livets ull?

– Den säger ull han menar slem!

– Du kanske nystar upp livets trassliga garnhärva?

– Kanske det.

– Och väver därav?

– I värsta fall en vacker klädnad.

– Kejsarens?

– I bästa fall.

– Hurså?

– Omedveten exhibitionism är en god konstnärlig ambition.

– Att skriva så att ett oskyldigt barn kan läsa mellan raderna?

– En exklusiv läsekrets.

– Tror du att dina läsare verkligen vill se dig naken?

– Det handlar mer om vad jag själv medvetet vågar visa av min själsliga lekamen, om den motsägelsefulla metaforen ursäktas.

– Och din kroppsliga lekamen, om tautologin ursäktas?

– Den är skamlöst skamfri och följaktligen ointressant.

– Du har tidigare talat om hur bildkonsten erbjuder en fristad där du kan gömma dig bakom ditt hantverk. Kan du inte börja rita dina memoarer?

– Bortsett från fotoreportaget kring ”Vintervändbanan” och ett par fotografier i inlägget ”Ateljérunda” har bloggens illustrationer ursprungligen skapats för helt andra ändamål i helt andra sammanhang, och mina teckningar och målningar är berättelser i sin egen värld, där livet sedan länge stått stilla. Jag tänker numera hellre i ord.

– Du menar att du är mer författare än konstnär.

– Medan även anspråkslös bildkonst är förenad med praktiska initialsvårigheter, kan ord formuleras när och var som helst, och även om arbetet går långsamt och inte sällan känns fåfängt, kan jag fortfarande ha nöje av att försöka skriva ihop en text.

– Vad slags text har vi att vänta härnäst?

– Ingen aning?

– Ännu ett metainlägg?

– Det spåret bör vara tömt i och med denna intervju.

– Kanske något om en isbjörn på Skansen i början av 1950-talet?

– Varför inte.

– Det låter spännande?

– Ja.

– Då ska vi kanske lämna dig ifred med ditt arbete?

– Ja tack.

– Hur är det med fotvårtan?

– Nu går jag obehindrat i strumplästen och när jag springer i löparskor känner jag ingenting.

– Har den blivit så bra medan vi har suttit här och pratat?

– Detta blogginlägg har tagit mer än en vecka att tänka ut och skriva, och alla vet mycket väl, att ni inte alls har suttit där i soffan och intervjuat mig.

– Sitter vi inte ens här nu?

– Nej.

– Och inte du där i gungstolen heller?

– Nej, alla har suttit vid datorn hela tiden.

– Och det som faller utanför fönstret?

– Det är snön.

Författarintervju

Vägen till författarens lägenhet visar sig vara betydligt krångligare än vi kunnat ana, och vi tvingas irra runt en evighet i det svåröverskådliga bostadsområdet, där ingen vi möter tycks ha en aning om någonting, innan vi äntligen hittar rätt gatuadress och knackar på. När han öppnar och vi redovisar våra vedermödor, förklarar han skrattande, att han själv efter snart trettio år ännu inte hittat något system i numreringen på vägarna i området.

Vi kliver in i något som liknar en tambur, varifrån en brant, svängd trappa leder upp till den egentliga lägenheten på andra våningen. Han berättar hur flyttkarlar vid inflyttningen förgäves försökte baxa upp ett gammalt piano, som sedan efter konsultation med en pianoaffär fick bytas mot en mindre skrymmande variant till en kostnad av 3000 kronor, en summa som av oklara skäl aldrig avkrävdes. Han tänder lampan och visar oss upp men manar oss att gå försiktigt för att inte snubbla på något av de skodon, som står parvis uppradade i hela trappans längd. ”Pass opp där”, varnar han alltför sent, när vi efter några trappsteg slår huvudet i något hårt och vasst. Det tycks vara en vev av något slag, och han förklarar att det rör sig om en ombyggd kaffekvarn, på vilken han malde mjöl och solrosfrön under sina odlingsexperiment för tjugofem år sen, varefter han inte haft ork att ”plocka ner eländet”. Trappans motsatta vägg är tapetserad med topografiska kartor i skalan 1:50000, hopsatta så att de sammanhängande visar större delen av Södermanland och Uppland med Oxelösund nere till vänster och Hallstavik överst till höger. I mitten breder Stockholm ut sig med gråa tentakler och strax ovanför pekar han ut Vallentuna och en vit fläck, där huset vi gästar byggts efter kartans tillkomst. På vår befogade fråga, hur han lyckats få upp de allra översta kartbladen, och vad meningen med dem varit, när det ändå inte går att se några detaljer eller läsa några ortnamn nerifrån trappan, svarar han att han var vigare förr, men tillägger som om han läst våra tankar: ”Och möjligen dumdristigare”.

Förutom kök, badrum, en rymlig hall och sagda trappa visar sig lägenheten bestå av tre stora rum, vilka förefaller utnyttjas dåligt. Vardagsrummet är långsträckt och påfallande mörkt, emedan det vetter mot en överbyggd balkong. I rummets ena ände står ett äldre, mer eller mindre trasigt möblemang på en persisk matta av okänd kvalitet och längs väggarna trängs ytterligare ärvda skåp och byråer. Någon traditionell tevesoffa hittar vi inte, men väl en mycket liten teveapparat, som uppges beskådas alltmer sällan och då från en svart vridbar länstol eller en säng, som också tjänstgör som sovplats åt husets folk. I en stor vit bokhylla från IKEA står, förutom böcker av diverse slag, en skivspelare med förstärkare och högtalare samt två hyllmeter klassisk musik på vinylskivor, vilket tillsammans med det tidigare omtalade pianot och två fioler på väggen vittnar om musikalisk aktivitet, men vår värd försäkrar att såväl lyssnandet som fiolspelandet ligger i träda för hans del. Sedan vi emellertid bedyrat våra minimala förväntningar och lovat att stänga av bandspelaren, bjuder han ändå på en polska efter Byss-Kalle, varefter han ber om överseende med de gnissliga strängarna som behöver bytas. Hans egna otränade och ouppvärmda fingrar är dock, menar han, ”inte mycket att göra åt”.

Medan vardagsrummet numera mest nyttjas som sovrum, används lägenhetens två egentliga sovrum bara som sådana vid sjukdom eller när det kommer gäster, oftast något av de sedan länge utflugna barn, efter vilka urgamla spår ännu syns på väggar och i bokhyllor. I det ena av dessa sovrum står husets enda dator, där författaren skriver sina berömda blogginlägg. Här har han utsikt mot en mindre aspdunge och en cykelbana som erbjuder distraktion och spänning, vilket är det huvudsakliga skälet till att han har valt denna arbetsplats framför husets andra sovrum, som han annars ockuperar som sitt eget med gamla och nya aktiviteter, och som han tycks mindre angelägen att visa oss under vår rundvandring. Först efter lång övertalning öppnar han dörren dit, varvid han ber oss ”ursäkta röran” för att därefter liksom tyst mumlande för sig själv beklaga sin ovana att ”bre ut sig överallt”. Vi förstår hans tveksamhet, ty rummet liknar mer ett skräpupplag än ett rum att vistas i. På golvet trängs överblivna möbler med allehanda väskor, papperskassar och kartonger. Skrivbordet är översållat av papper, pärmar och tidskrifter, och de mer eller mindre svettiga kläder, som inte ligger kringströdda på golv och möbler, hänger slarvigt på ett i rummet diagonalt spänt klädsträck. På den obäddade sängen skräpar gamla klädpåsar från olika löpartävlingar och under densamma gömmer sig en dammsugare, som inte lär användas alltför ofta.

Utmed ena väggen står ett antal snickrade trälådor, i vilka den strama ordningen kontrasterar mot rummet i övrigt, ty när vår vän lyfter på locken ser vi mängder av inramade teckningar och målningar stående i prydliga rader. Han visar stolt hur konstverken kan plockas upp vart och ett för sig ur sin praktiska förvaring, men avbryter sig plötsligt, som om han anat ointresse i våra blickar. ”Det mesta finns att se på nätet”, säger han och tillägger med en suck: ”Som ettor och nollor tar det i alla fall mindre plats än det här eländet”. För att förekomma ytterligare självkritiska utgjutelser och lätta upp den sjunkande stämningen försäkrar vi att de konstverk vi noterat runt om på väggarna i lägenheten ändå pryder sin plats. ”Ja ja”, muttrar han och förklarar som för att ursäkta sig, att träet i ramarna får en fin guldbrun färg när de hänger några år i dagsljus. Det visar sig också att den självkritiske konstnärens tavlor fått samsas om väggutrymmet med inramade barnteckningar och äldre släktingars, främst svärmoderns konstverk, medan vi av yrkeskonstnärer i övrigt bara upptäcker ett fåtal undanskymda verk av Sven Ljungberg, Sten Eklund, Helga Henschen, Berta Hansson och Einar Norelius, de flesta skänkta till hushållet i andra eller tredje led. En reproduktion av van Gogh och ett japanskt träsnitt kompletterar den inramade konsten på väggarna, där vi också hittar en mängd slitna affischer och gamla kartor, däribland en äkta sådan från 1600-talet som författaren ärvt av sin far. Även möblerna tycks till största delen vara arvegods eller secondhandfynd, och vår värd visar stolt upp ett skåp med skjutbara dörrar, som han snickrat själv.  Som helhet präglas lägenhetens inredning mer av sparade minnen och tillfälliga infall än av medveten planering, varför det slags ängsligt smakfulla estetik, vi alltför ofta möter i medelklasshem, känns befriande avlägsen, och frånsett författarens eget nyss besedda skräprum andas bostaden hemtrevnad. ”Det säger möjligen något om vem som svarar för trivseln här”, skrattar han och tillägger skuldmedvetet, som om vi skulle bry oss om det: ”När hon är bortrest vattnar jag blommorna”.

”Nej, här blir inga barn gjorda”, säger han plötsligt och visar oss in i köket, där vi anvisas sittplats i en bäddsoffa bakom ett bastant och väl använt furubord. Själv ämnar han slå sig ner i sin vanliga gungstol vid bordets motsatta sida, och medan han ställer fram varsin stor blåvit tekopp och en burk ekologiskt, rättvisemärkt pulverkaffe, berättar han hur han en gång cyklade med denna otympliga möbel genom hela Stockholm från Älvsjö till en studentlägenhet i Freskati som familjen bebodde några år när barnen var små.  Han demonstrerar med bägge händerna hur gungstolen stod på pakethållaren med medarna på ömse sidor om kroppen. Själva cyklandet härmar han med snabba, gungande knärörelser, som får honom att likna någon som dansar ”små grodorna” vid midsommar, och när han sedan tvingas tala med allt högre och gällare stämma för att överrösta det tilltagande oväsendet från den just igångsatta vattenkokaren, kan vi inte låta bli att skratta.  ”Ja ja”, grymtar han lite förnärmad, medan han långsamt reser sig och lägger sitt yviga, silverglänsande hår till rätta på båda sidor om huvudet. Därefter tar han vattenkokaren och fyller våra koppar sedan han uppmanat oss att själva lägga i kaffepulver efter behag. Han frågar om vi önskar mjölk i kaffet, varpå han utan att invänta svar går till kylskåpet och tar ut två förpackningar, en innehållande ekologisk lättmjölk och en på vilken vi läser ”Alpro soja”, och när vi nyfikna på hans exempel väljer den senare, vegetariska varianten, tillhåller han oss att röra om ordentligt för att det inte ska skära sig. Slutligen slår han sig ner i gungstolen, lägger den högra foten över det vänstra benet och särar på mustaschen med den vänstra handens tumme och pekfinger, så som han har för ovana inför allvarliga utfrågningar, innan han till slut öppnar munnen och uppmanar:

– Shoot !

Denna enfaldiga uppmaning, som hycklar försvarsberedskap inför ett förväntat angrepp, gör oss besvikna och osäkra, ty vi har sett fram emot ett trevligt samtal med författaren vi gästar och önskar minst av allt agera skjutjärnsjournalister i dennes fåninga rollspel. För att undvika hans uppfordrande blick, medan vi letar efter en lämplig, inledande fråga, ser vi oss omkring i det stora, ännu nedsläckta köket, där en blek kvardröjande januariskymning förvarnar om annalkande vår, samtidigt som vi konstaterar att författaren ännu inte har dansat ut julen helt. Två hyacinter och två ännu inte utslagna röda amaryllisar pryder köksfönstret, där vi även lägger märke till och förundras över en originellt utformad, elektrisk ljusstake, vars sju lampor bildar en hängande båge i stället för den traditionella, toppformade ”ålderstrappan”. På väggen strax intill hänger en inramad målning, som av allt att döma föreställer en kvinnlig bakdel, och vi funderar på vem som kan tänkas vilja ha något sådant att titta på vid matbordet. Ovanpå ett stort skåp bakom författarens huvud noterar vi några träleksaker av varierande ursprung, däribland en dansk soldat, en rysk gumma och en tomte i form av en speldosa. Längs kylskåpets ena sida hänger något slags broderad julbonad, som hålls fast av en ovanpå stående marmormortel, men då vi nertill läser ”God Jul” rättvänt, medan ett julgransljus i bonadens överkant ser ut att hänga med ljuslågan nedåt, gissar vi att broderiet egentligen varit tänkt som en lång duk eller bordslöpare. För att vinna ytterligare tid och mod tar vi en klunk av vårt serverade sojakaffe, smackar uppskattande och nickar mot författaren utan att möta hans blick. Så får vi syn på en tjock bok som ligger på bordet bredvid oss. ”Min kamp 2”, läser vi på omslaget, där författaren Karl Ove Knausgård också visar sitt vänstra öga, och då vi anar att denna tegelsten på 600 sidor avsiktligt placerats i vår närhet, överväger vi att stryka vårt intervjuobjekt medhårs med en inställsam fråga om hans läsning, men för att om möjligt reparera något av vår stympade självkänsla, väljer vi i stället att hämnas hans larviga ”Shoot” med en lika enfaldig fråga:

– Hur känns det?

Nå?

Då de redan tidigare allt sällsyntare inläggen på snitsarens blogg nu tycks utebli helt och den till följd härav glesnande strömmen av kommentarer reducerats till sporadiska, kryptiska meddelanden på ryska, är det nog fler än vi som undrar hur det egentligen är fatt med den gamle snitsaren. Ligger han åter hjälplös i sin spilta som en vingklippt och benlös Pegasos, förbannande sin motsträviga blogg, eller betar han bara på andra ängar, obekymrad om vad som händer här? När vi så tar mod till oss och frågar om han har tröttnat på sin blogg, får vi ett originellt svar:

– Nej då, jag läser den ofta.

– Läser?

– Gamla inlägg gör sig ofta aktuella, inte minst genom besöksstatistiken, och då läser jag dem igen och fortsätter av bara farten med några till. Eftersom jag inte heller kan låta bli att gotta mig åt de roliga kommentarerna, blir jag sittande en god stund.

– Gillar du vad du skrivit eller skäms du över dina tidigare alster?

– Dessvärre blir jag för det mesta imponerad av vad jag åstadkommit. Inte sällan tycker jag att det är riktigt bra.

– Varför ”dessvärre”?

– Att självbelåtet beundra sin tidigare produktion är en dålig grogrund för nytt skapande. Skräcken för att bli min egen epigon har med tiden gjort mina krav på originalitet betungande.

– Är det därför du inte skriver något längre?

– När kravet att överraska mig själv i kombination med svårartad perfektionism gör skrivandet till en börda är det svårt att inse vad ytterligare ord ska tjäna till.

– Har du inget mer att berätta om ditt långa liv?

– Alltför mycket.

– Vet du inte vad du ska välja?

– Det handlar mer om ”hur” än om ”vad”,  mer om formen än om innehållet.

– Men det är ju ändå bara en liten blogg?

– Att problemet är fånigt gör det inte nödvändigtvis mindre. Om jag ska avslöja en hemlighet, ägnar jag en stor del av mitt skrivande åt att få till en snygg, rak högermarginal. Det finns visserligen en textredigeringsfunktion för detta, men om orden är långa och oavstavade, blir det lätt fula luckor mellan dem i texten. Innan jag klickar på ”align full” försöker jag få högermarginalen så rak jag kan.

– Det låter jobbigt?

– Möjligen får sådan perfektionism dölja allvarligare brister.

– Som vad?

– Bristen på mening i det jag gör.

– Var det likadant med din bildkonst?

– Ännu värre, eftersom allvaret var tyngre, så som det är i ungdomen.

– Vägrar du fortfarande att beröra det ämnet på din blogg?

– Det verkar så.

– Skäms du eller är du bara pretentiös?

– Låt oss säga, att jag lämnar jag mina anhöriga ifred.

– Kan du inte bara visa dina gamla bilder utan ord?

– Nyfikna läsare har nog redan sett vad som visats av dem på annat håll.

– Ute i konstvimlet?

– Nej, långt därifrån.

– På senare tid har du publicerat såväl nya som gamla fotografier, tagna både av dig själv och av andra. Kan du inte fortsätta med det?

– Ja, om du skriver texten.

– Kan du inte låta fotografierna tala för sig själva?

– Möjligen.

– Under hela vår pratstund har du kallat dig själv för ”jag”. Har du märkt det?

– Naturligtvis.

– Har du tröttnat på att omnämna dig själv i tredje person?

– Ja, sedan länge.

– Förlorar du inte din image som gammal stofil om du kallar dig för ”jag”?

– Eftersom detta samtal inte ska publiceras, kan det göra det samma.

– Och om jag publicerar det?

.

Jubileumsintervju

Snitsaren till minne.

februari 21, 2008

Vi är inte många, men sorgen i våra hjärtan är stor, när vi nås av nyheten om snitsarens tystnad. Hans forna forum ”Hotmail” ekar plötsligt tomt och ödsligt. Trots att ingen av hans fem eller sex läsare orkade tränga in i hans knastertorra prosa och någon föraktfullt kallade hans brev för ”spam”, torde alla ändå sakna den gamle kufen. Tack för allt!

                                                                                        ¤

Ovanstående minnesord, formulerade av salig Asgam, utgjorde det allra första inlägget på det som senare skulle kallas ”snitsarens blogg”. Den hade då existerat i en knapp vecka med ett sorgligt,  sedermera borttaget frågetecken som enda bloggpost och i sitt avskedsbrev till sina forna läsare hade snitsaren beklagat att man ”börjat blogga i hans namn”. Sitt eget öde hade han sammanfattat med de klassiska orden: ”Här ligger Pegasos i spiltan, vingklippt, benlös, snöpt och utan tänder. Sådan krake duger inte ens till hästkorv”.

Idag, två år senare är samme snitsare full av livskraft och på den blogg, han en gång inte ville kännas vid, har med hans godkännande inte mindre än 154 inlägg publicerats. Om dessas popularitet vittnar sammanlagt 44250 bloggvisningar med åtföljande 2422 kommentarer och att döma av de sökmotortermer som lett nyfikna läsare hit, försvarar snitsarens blogg också sin plats som kunskapskälla på internet. Vad man än tycker om den nu tvååriga bloggen ”Efteråt hos farbror Steffe”, kan man inte förneka  dess framgångssaga, och vem är bättre skickad att berätta denna än snitsaren själv? Vår första fråga i den stora jubileumsintervju vi förberett blir dock inte av det slag vårt intervjuobjekt väntat sig:

– Då vi anar att denna frågestund kan bli lång, undrar vi om du möjligtvis skulle kunna tänka dig att dagen till ära temporärt lägga bort titlarna med dig själv och kalla dig för ”jag”?

– Intervjuaren beviljas tillåtelse att vid renskrivningen av stenogrammet enligt framlagt förslag byta ut aktuella oönskade namn och pronomen, därest sådana förekommer.

– Du får gärna uttrycka dig lite mindre krystat i dina svar också?

– Det blir nog bra med det.

–  Din blogg har just firat tvåårsjubileum. Hur känns det?

–  Livet bjuder ibland på överraskningar. Att jag skulle ägna en stor del av min tid åt att blogga kunde jag inte föreställa mig för några år sedan.

– Har du haft roligt under de här två åren?

– Att skapa är roligt, när resultatet blir bra.

– Och det har det blivit tycker du?

– Jag är mycket nöjd med min blogg, både vad gäller utseendet och innehållet.

– Är det något du är särskilt nöjd med?

– Mina och Butlerns djupdykningar i Kungliga Bibliotekets tidningsarkiv i jakten på sanningen om Jurij Stepanov håller hög klass som grävande journalistik och utgör nu en viktig källa till kunskap på internet. Vårt försök att spåra såpstilen i spjutkastning på 1950-talet har haft många besök liksom det betydligt gedignare gästinlägget om spjutkastningens aerodynamik. Högst professionell var också den journalist som gjorde reportage från Snitsarbo våren 2008. Även om den bild han gav av oss inte var odelat smickrande, fann han en stilsäker ton som jag tyckte mycket om.  I övrigt har jag fått lita till mina ordinarie medarbetare, som i sin osäkerhet och oförmåga att skriva levande prosa varit tvungna att gömma sig bakom den välbeprövade dialogformen, för att om möjligt fånga verkligheten med hjälp av listigt formulerade frågor och svar.

– Mer berömda skribenter än du har tillgripit samma knep utan att skämmas?

– I våra uppskattade reportage efter viktiga långlopp har intervjuformen varit naturlig, i några fall till och med nödvändig, och Tildos oväntade infall, när hon eller han ställts mot väggen, har förvisso förnyat genren och roat mig mycket, men låt oss likväl aldrig glömma, att dessa ständigt återkommande utfrågningar vittnat om fantasilöshet och bristande uttrycksförmåga.

– Läsarna har kanske ändå föredragit detta framför dina svårforcerade texter?

– När inspirationen tryter, lyser det likafullt igenom.

– Och nu tryter inspirationen?

– Som synes.

– Inte sällan har du låtit intervjua dig själv och på senare tid har denna blogg mer eller mindre antagit formen av ”snitsarens memoarer”. Börjar även det projektet kännas oinspirerat?

– Det har aldrig varit fråga om något projekt. Det ena har lett till det andra och så har det fortgått, men nu tycks dock det mesta ha berättats som kunnat berättas om mitt torftiga liv.

– Redan?

– De som följt denna blogg en längre tid utbrister snarare ”Äntligen!”

– Kunskap föder nyfikenhet och information kräver mer information. Gäller inte det även dina läsare och den bild du tecknar av dig själv?

– Ju mer de har lärt känna mig, desto mer förbryllade torde de ha blivit, och mitt senaste inlägg om ”Stockholmssnitsaren” har knappast hjälpt dem.

– Varför publicerade du det då?

– Att förtiga denna del av min verklighet skulle kännas förljuget.

– Du tycks gärna vilja bli sedd som lite udda och halvt misslyckad?

– Någon sådan ambition har jag inte.

– Kan du inte komplettera den bild du vill ge av dig själv med några normala, mer begripliga minnen?

– Det begripliga är en skälm.

– Är du avsiktligt gåtfull för att dina läsare inte ska inbilla sig att de begriper dig?

– Mina ord saknar avsikt liksom mina tankar, ty jag skriver bara om sådant som tillfälligt rör sig i min hjärna, och då med stor urskillning. Den senaste tiden har jag läst ”Stenografins historia” av Olof Melin, en för mig osedvanligt spännande berättelse skriven av en gigant inom sitt område och just i kraft av detta svår att sammanfatta i ett blogginlägg.  Så snart en lagom anständig anakdot ur mitt liv pockar på uppmärksamhet, lovar jag att berätta den.

– Du låter lite överlägsen?

– Den som läst denna blogg vet att jag inte är främmande för det vardagsnära och till synes torftiga. Vad som fyller mitt huvud kan jag dock inte styra, varför mina memoarer blir därefter.

– Du har undvikit att skriva något om dina närmaste och du har inte heller berört ditt måleri?

– Lögnens försonande filter kräver distans och perspektiv.

– Varför lögnens?

– Beskrivna minnen blir mer eller mindre osanna och om viktiga ting vill jag inte ljuga. Hänsynsfullhet mot mina anhöriga har också krävt återhållsamhet.

– Du sägs inte ha hållit i en pensel på många år. Är det inte dags att lägga ”lögnens försonande filter” över den verksamheten?

– Även döda anhöriga har rätt att vara ifred.

– Bortsett från dina försök till kinesisk och stenografisk kalligrafi har Tildo och i någon mån Startnummer X fått ansvara för bildkonsten på din blogg. Hur känns det?

– Den senares teckningar och fotografier har varit till mycken glädje och räddat månget blogginlägg.

– Och Tildos alster?

– Gamla Tildo!

– Du låter lite sorgsen?

– Tildos mästerverk har påmint mig om min ungdoms övergivna ideal.

– Hade du velat måla och rita så som hon eller han?

– Var tid har sina uttryck.

– Kanske Tildo kan rädda din bloggs framtid med sin konst?

– Även hon eller han tycks numera ha lagt sina penslar och ritdon på hyllan.

– Så synd?

– Utan nyfikenhet dör konsten.

– Är det likadant med din blogg?

– ”Efteråt hos farbror Steffe” har med tiden fått allt svårare att leva upp till sitt eget krav på oförutsägbarhet. Vanligtvis brukar det ligga många påbörjade eller halvfärdiga inlägg i bloggens utkastkorg, men nu gapar det fullkomligt tomt där. Blogginlägg skriver sällan sig själva och eftersom jag är perfektionist har mitt ambitiösa bloggande kommit att fylla en allt större del av min dag. Då krävs det mycket i den andra vågskålen för att jag ska fortsätta att skriva.

– Du har fått uppskattning för dina inlägg. Väger inte det en del?

– Jo.

– Men inte tillräckligt?

– Jag vill åtminstone överraska mig själv.

– Och det kan du inte längre?

– Konst kräver nyfikenhet.

– I ett tidigare inlägg, ”Levende charader”, har du sagt att ”läsarnas gunst är guld värd, men inget att förvänta sig, än mindre eftersträva eller spekulera i” och att ”den dag vi börjar snegla mot läsarens smak och stryka den medhårs, är det dagsatt lägga ner vår verksamhet”. Är det sådant det handlar om?

– Min blogg har främst varit ägnad att roa mig själv, men utan gensvar hade den troligen dött kvävningsdöden långt tidigare. De många kommentarerna har med tiden blivit lika viktiga som de inlägg de ofta inte ens kommenterar. Om jag har tråkigt behöver jag bara gå tillbaka och läsa vad mina kommentatorer skrivit i diverse oförutsedda ämnen. De bloggar som bannlyser kommentarer ”off topic”, vet inte vad de går miste om.

– Bortsett från Tildo, Bertil, annakarin och i någon mån Startnummer X, har dina kommentatorer varit genomgående positiva och inte sällan berömmande i sina omdömen om vad och inte minst hur du skrivit.  Tror du att de varit uppriktiga eller bara artiga?

– Möjligen har de hållit inne med eventuellt missnöje, men de har knappast ljugit.

– Du kanske tycker att du har varit värd beröm?

– Eftersom jag gissningsvis ägnar tio gånger mer tid åt min blogg än vad som är normalt i den genren, vore det illa om det inte blev ett läsvärt resultat. ”Efteråt hos farbror Steffe” är knappast en blogg i vanlig mening utan snarare en samling litterära produkter av obestämt slag. Bloggen har velat vara en scen där vad som helst kunnat hända och vilka upptåg som kommer att tilldra sig där i framtiden vet jag följaktligen ingenting om.

– Din gamla butler kanske skickar ett nytt brev från Finland?

– Förhoppningsvis.

– Eller Tildo kanske kommer i skapartagen igen?

– Det är nog att hoppas för mycket. Nu sitter hon eller han och lägger barnpussel hela dagarna.

– Du kanske börjar rita lite själv på din blogg?

– Det lär knappast hända.

– Varför inte köpa en digitalkamera och dokumentera din verklighet?

– Jag är inte gjord av pengar och dessutom tycker jag lite synd om min gamla fina systemkamera av märket Minolta.

– Kan du inte använda den och sedan skanna bilderna?

– Låt vara att bibliotekets scanner är gratis och ett under i fråga om detaljskärpa och färgåtergivning, men en kontinuerlig dokumentation av min värld med krav på aktualitet skulle ställa sig dyr. Jag vet inte vad det kan kosta att framkalla och kopiera 24 bilder idag.

– Du kanske har gamla fotografier att visa?

– Så som hittills i mån av lämplighet.

– Gamla målningar och teckningar?

– De få som finns bevarade från barndomen är förvånansvärt fantasilösa.

– Och senare alster?

– Alla mina anhöriga äger rätt att vara ifred på denna blogg.  Redan erkännandet av deras existens är en kränkning av deras integritet.

– Blir inte dina memoarer sällynt tråkiga om du konsekvent förtiger allt som har varit viktigt i ditt liv?

– Den frågan har jag redan fått och besvarat i ett tidigare blogginlägg.

– Ska vi betrakta dina memoarer som mer eller mindre färdigskrivna?

– Det blir de aldrig.

– Vad skulle du ägna dig åt om du skulle sluta blogga?

– I bästa fall skulle jag få mycket fritid.

– Kanske ”Stockholmssnitsaren” skulle vakna till liv?

– Möjligen ”Flanören”.

– Konstnären?

– Ni slutar aldrig hoppas.

– Skulle du inte sakna dina kommentatorer om du slutade blogga?

– Min blogg kommer alltid att stå öppen för dem och själv kan jag överleva som kommentator på deras bloggar i den mån de håller sig med sådana.  Ett liv som bloggkapare är inte heller att förakta.

– Läser du många bloggar?

– Antalet läsvärda bloggar är mångdubbelt större än vad en normal människa kan hinna läsa. Jag blir inte sällan lätt sorgsen över alla ord som skrivs och eftersom framkrystandet av mina egna tar allt längre tid,  hinner jag därutöver bara läsa mina närmast sörjandes.

– Du menar de få bloggare, som mer regelbundet kommenterar din blogg?

– Ja, och några till.

– Tycker du att de skriver bra?

– Med tanke på hur lite tid de har till sitt förfogande,  betraktar jag dem närmast som skrivarmonster.

– Har du något att lära av dem?

– Mycket.

– Har du några favoriter?

– Naturligtvis, men om du undrar vilka, får du inget svar.

– Kan man säga att de här två åren har givit dig nya vänner?

– Vänner är ett starkt ord.

– Bekanta?

– Våra inbördes relationer behöver inte nödvändigtvis definieras.

– Har du något att säga till dem?

– Keep chewing !