Kategoriarkiv: Språk

Rödtovan

 
Snitsarens svärmor, född 1922 och uppvuxen i Stockholm, lär i sin krafts dagar ha roat yngre åhörare med att berätta sagan om Rödluvan på gammal slang från sin ungdom, varvid inledningen för ett ovant öra sägs ha låtit ungefär:
 
”De va en gång en tjockabesk som alla va så dingalo i”
 
Jag har senare erfarit att det rört sig om en ”sjucker besk”, det vill säga (här) en ”söt flicka”, och en googling på lämpliga ord visar att sagan om ”Rödtovan” har varit populär och berättats i många snarlika versioner, av vilka en kan höras på SR-minnen, där Åke Söderblom framträder inför publik i något radioprogram från 1935. Om vi hittar sagans ursprung här, är mig obekant, men den populäre skådespelaren torde i alla händelser ha bidragit till dess spridning, på samma sätt som jag i min ungdom ofrivilligt lärde mig Martin Ljungs, Hans Alfredssons eller Stig Grybes monologer utantill från radion. Enligt dottern till den ovan omtalade svärmodern, skiljer sig dennas version från Söderbloms i många detaljer, men är i huvudsak igenkännbar i den nedan visade utskrift som snitsaren gjort från den bevarade radioinspelningen:
 
”Det var en gång en liten sjucker besk som alla va så dingalo i å särskilt hennes stomma-stomma som va så översegiven så hon skicka kroken en röd tova. Å tjejen tyckte tovan va så tjick så hon använde aldri nån annan kanna å därför skällde alla na för Rödluvan. Åsså en dag hosta stomman hennes att besken skulle hoppa i sina maron å rigga på sig söndasblåsan å kila till stomma-stomman me lite brö å en flaska bludder. ”Ä duuu, va ere medeeej”, hosta kroken, ”Ska mandrom steppa solo till tanten när man bor på bystan å inte finns nån trick”. ”Eru nervis”, snyfta stomman å va alldeles nere. Men hure nu va eller inte va så spanska tjejen opp sej, facka bröt å bluddret i norra kardan å pipa iväg. För å inte bli trast å känna sej solo så lira besken trynorgel mens hon rörde på spirerna i riktning mot stomma-stommans kappe därinne i skogen. Mens hon gick där å rytma efter sista slagern, så kom en lattjo jycke på striten. ”Äh du”, pep besken, ”vicken jänki sjefer”. Hon haja inte ett barolino att de va en varg. ”Du, vatt ska du kila rå?”, sa vargen å spenka vrångt på kroken. ”Till stomma-stomman”, sa besken, ”hon ligger å trynar å har vaj på kistan, åsså har hon örsprång så hon e alldeles täppt i kåssdraget. ”Aj-aj du”, sa vargen å verka sugen. ”Skaru inte facka blomster till tanten”, sa han å flukta ut i geografin. ”Äh, du va läckra grunker”, sa besken å begynte kila ut i gröngräset för å facka blomster. Åsså såg hon inte att jycken såg läskig ut. Men vargen flukta ett sista kast på besken, koppla på trean å schava före till kappen å klämta på dörrn. ”Va ere om”, hosta tanten i slaggen å verka trast därinne. ”De e ju rödluvan”, sa jycken, ”va ere mere, haru vaj på hattparkeringen, hajaru inte pucken”.  ”De e ju bara å lätta på klykan”, sa tanten, som ana att de va klimpen som kom me krubb. Å vargen steppa in i kåken, rusa fram till slafen å slök tanten å slicka sej om mulen. Så hoppa han själv i gummans pyjamas å kila å häcka sej i pinnsoffan. Sen dröjdere inte lång stund förrän Rödtovan kom inknatande me sina grönsaker å mossa på tanten. ”Äh du, va propert”, sa vargen å verka spansk i tirena. ”Va ere, varu spenkar lattjo”, kvittra tjejen. ”Visst sö”, sa vargen, ”då fluktar jag skarpare”. ”Ajaj sö, men örona rå, haru såna där lattjo högtalare i kåssdraget?”. ”De e klart, då hajar ja ju bättre varu klykar”, sa besten. ”Å vicka jättekratteru har då”, mena bruden. ”Än sen då”, grymta vargen å skicka in en rak höger så fjällan vatt alldeles bröst väck. Sen skicka han sej ur lopplådan å krubba opp ungen innan hon hann hosta ett halvt franska. Sen la han sej ner å begynte alla tajders sköna tryning. Han kände sej faktist lika proper som om man ryckt på fika me lite lagom lättbentyl. Sen ere egentligen inge vidare å snacka om för allting ordnajusej. För utanför kappen kom en grönsvidad jänkare med knallpåk, hoppa in i kåken å skicka puffran i ett hörn å sprätta opp vargen å plocka ut beskarna ur kistan pån. Beskarna vatt feståss väldans uppåt å skicka killen en blejd för besväre. Sen pula alla tre knat i kistan på vargen så han fick kistbök, välte, slog i däck å lämna in. Å sen ryckte stomma-stomman klimpen å den jänkia staren på fika å bludder, satte på speldosan å begynte fröjda i pin  förtjusning. Å ere sårom inte har börjat fajtas ånyo å blitt syrak på varandra å åkt ur prästbetyget så harom livat än idag så de så!”
 
 
 

Kirje Savosta

Till redaktionen för snitsarens blogg kommer dagligen något hundratal brev från hela världen. Mest handlar det om beundrarpost med önskemål om snitsarens porträtt och autograf men emellanåt efterfrågas även hans åsikter och goda råd i olika frågor. Eftersom snitsaren emellertid anser sig säga vad han behöver säga i sin blogg, arkiverar han breven obesvarade och sällan ägnar han denna ensidiga korrespondens mer än en förströdd suck. I morse blev han dock rörd till tårar, när han på sitt bord bland pockande brev från okända lycksökare fann en darrig handskriven hälsning från en gammal vän.

 

 

Gott nytt år alla i snitsarbo. Hur mår ni. Jag mår bra. Jag bor i Finland nu. I ett litet hus som heter pirtti. Jag trivs bra i det och det går ingen nöd. Här i Finland är det mycket snö nu och på sjön här utanför är det tjockt av is. Jag har fått låna skidor av en vän som heter Ismo som har inget vänster ben som de har kapat av för länge sedan. Då behöver han inga skidor. Han har bott i Sverige också. Han kände snitsaren som han kallade för långe lappik. Annars har han nästan glömt bort att tala svenska precis som jag också snart. Jag kan inte heller finska. Jag talar engelska med alla som kan engelska. Här bor många ryssar på sommaren men inte på vintern. Dom är klädd i tulub. Jag har också blivit vän med en dam som heter Marja. Det betyder bär och då kallar jag henne för Berry på engelska som skoj. Hon kallar mig för Putte. Hon kan inte säga b som det är i Butlern. Vi brukade bada tillsammans på hösten i sjön som heter Saimaa. Men vi är ju inte fästfolk som ni tror utan bara som vänner. På julen var jag och Ismo och Marja inne till Puumala och åt på konditori. Ismo bjöd oss. Det var roligt. Jag har inga pengar så det är tur att Ismo och Marja har pengar. Om snitsaren kunde skicka lite pengar skulle vara bra. så kunde jag bjuda tillbaka åt Ismo och Marja. Ibland säger de något på finska och tittar på mig och skrattar. Jag blir lite ledsen då. Det skulle vara bra att ha någon att prata med. Kanske Tildo kunde komma och hälsa på mig och ta med lite pengar. Jag har bara ätit bär hela tiden när jag har bott här men nu är det tjock snö. Det är svårt att skrapa fram bär utan att de går sönder. Marja fiskar och jagar men jag och Ismo äter inte fisk och djur. Marja har hjälpt att laga huset där jag bor. Pirtti heter det. Jag kokade sylt och gav till Marja till tack. Hon kan inte koka så det hjälper jag med. Ismo skriver dikter som han ger till tidningen. När han får pengar bjuder han på god soppa och så gott bröd. Jag kunde också baka finskt bröd om jag hade mjöl. Snitsaren kunde kanske skicka pengar till mjöl. Och till socker till sylt. Det växer många slags svampar i Finland men jag kan inga svampar. Inte Marja och Ismo heller. På hösten plockade vi en hel säck svampar och åkte till Puumala till en man där som kan svampar. Han sa att det var giftigt. Det var tråkigt med så mycket besvär. Jag tänkte att snitsaren kunde skicka med Tildo en svampbok. Jag saknar snitsarens sköterska som var så vänlig mot mig och berömde när jag lagade mat. Hon kunde kanske följa med Tildo och hälsa på mig. Hon kunde lära mig svampar som hon kan. På våren ska Ismo och jag fara med tåg till Ryssland. Det ska bli roligt. Många hälningar från Butlern.

                                                                                  ¤

Nujpraw

Nu ske ce soj berete hu ne gje te naj ce gje pe to ne me gere nere twe ejnte bace zme ma meze je. Ne xej ofese vre frekeste i sabende we ne seke gastekoleske megereflehe ne. Naj mete ne naw ma ne ze sete tamereresle ense gje we bacenojihej zme fece. Ze sne ce sete mje på to se seteri ze keme ne ej kove vre ne ane. Fe ne mese keme ne gense meve bace. Vre bacegne ze to ce mje we ge pepere re i ajndehaw ne.  Naj ce zelu stimelej anes ze ke ne hende a ne keme mere bace me dre ble ce tseqe a bece embe fre bece ige. Sene me (felskrivningstecken) spole ce nej ale kove ense me tsete mje ha ense we tsawle me vete. Ible ke ne hende a ne ble stepe i to ne me dre ble ce tseqe a ta ha ense te cepe fe a truj unde blagne ne aj bace me vete zme sete fese i kro ne me sene maw ce tsete mje ha ense ige. Naj ce ve feri we ne ze ve ce rej o (felskrivningstecken) rejo a gje u me ta tu we da se ujgwe re.

Ovanstående märkliga texter är skrivna på ett av snitsaren påhittat språk kallat ”nujpraw”. Överst visas ett exempel på hur språkets egna skrivtecken används och därunder återges samma ord med latinska bokstäver. Översatt till begriplig svenska skulle samma ordmängd kräva ytterligare några raders utrymme, men då texten till stor del är hämtad från sidan ”Fekalier” ovan, lämpar sig en sådan översättning inte för publicering. ”Nujpraw” betyder ”nyspråk”, vilket möjligen antyder dess tänkta användning i förskönande eller kanske rentav förnekande syfte.

Nujpraw har sitt ursprung i Melins stenografi, som snitsaren lärde sig när han någon gång i de nedre tonåren kom över en lärobok i ämnet. Han behärskade alfabetet och de vanligaste förkortningarna, men i brist på systematisk övning uppnådde han aldrig någon skrivhastighet, utan nöjde sig med att briljera med sina magra kunskaper inför kamrater. När han senare i tjugoårsåldern uppfann vad man en smula motsägelsefullt kunde kalla ”urnujpraw”, hämtade han många tecken och förkortningar från stenografin, men istället för att binda samman konsonanter och vokaler i en flytande skrift, skrev han tecknen separat, varvid han utnyttjade deras läge i förhållande till skrivlinjen som betydelseskiljande element, en metod som han senare funnit i andra stenografiska system. Texten nedan är ett utdrag ur ett slags enspråkig sammanställning av de förkortningar snitsaren infört. På den översta raden kan vi läsa: ”vid stängningsdags stänger jag alla dörrar, jag hänger rocken på kädhängaren, en stor mängd, det stämmer”, och på nästa rad: ”en främling tränger sig på, det svänger om stränginstrument, jag hämtar hem mina vantar som jag lämnat kvar”.  Som synes var denna tidiga skrift platsbesparande, men i ljuset av senare snilleblixtar ter den sig onödigt omständlig. Förutom i denna två A4-sidor långa text finns ”urnujpraw” bevarat i sparsamma dagboksanteckningar från tiden, ofta i form av enstaka i efterhand obegripliga ord. Varför snitsaren exempelvis skrivit ”vax” den 29 juli 1968, eller ”lejon” den 22 augusti 1970, kan man fundera länge över.

När snitsaren studerade en smula kinesiska, inspirerades han till en särskriven stavelseskrift så som exemplet nedan visar. Här markeras stavelsernas vokaler huvudsakligen med hjälp av olika konsonantteckens placering i förhållande till varandra och texten ska läsas i vertikala rader från vänster till höger. Denna estetiskt tilltalande skrift kom dock aldrig i bruk och idag har snitsaren inte en aning om vad tecknen betyder eller vad det unika utdraget här nedan handlar om.

Med undantag av nämnda och ett fåtal liknande snart övergivna sidospår, har utvecklingen från ”urnujpraw” till dagens ”nujpraw” gått stegvis via en lång serie snilleblixtar, allt enligt snitsarens väl beprövade devis ”Vad händer om inte?”.  De ursprungligen rent svenska orden har reducerats strängt och grammatikens formlära har förenklats till oigenkännlighet, varför till slut endast syntaxen och ordstammarnas ursprungliga grundelement skvallrar om att nujpraw står med sina rötter i det svenska språket. Skrivtecknen, vilka succesivt anpassats efter handens naturliga rörelsemönster, har blivit färre och enklare, och för att kunna mumlas tyst vid läsning har de givits ett nytt, mer gomvänligt uttal. Den flitiga användningen av vokalen ”e” i det transkriberade exemplet överst i inlägget har sin förklaring i att detta ljud senare infogats mellan och efter kosonanttecknen, varvid det oftast fått ersätta de ursprungliga svenska vokaler som försvunnit. Detta icke betydelsebärande ”e” kan naturligtvis utelämnas eller ersättas med en glottal stöt eller annat ljud som passar talaren.  Eftersom nujpraw, till skillnad från andra språk där det omvända gäller, är ett skriftspråk som kommit att talas, äger var och en rätt att uttala varje skrivet nujprawtecken efter tycke och smak så länge konsekvens iakttas. Liksom kinesiskan har nujpraw potentiellt många talade men bara ett skrivet språk

Exemplet på Melins stenografi längre upp är hämtat ur Nordisk familjebok, där samma text också återges stenografiskt enligt Gabelsbergers och Arends system. Enligt uppslagsverket och snitsaren lär det stå:

”Korthet och snabbskrivenhet är onekligen viktiga egenskaper hos stenografin, men av fullt ut lika stor betydelse är tillförlitligheten och tydligheten och där den saknas har man intet egentligt gagn för det praktiska livet av kunskapen i stenografi. Det system som visar sig bäst motsvara anspråken på tydlighet ska därför i längden komma att stå som segrare i striden mellan de olika metoderna”.

Som avslutning på detta spännande blogginlägg har snitsaren som en jämförelse skrivit samma text med slarvig svensk skrivstil och därunder bjuder han på en översättning till snitsig nujpraw.

                                                                                    ¤

Salongsfähighet

Som den minnesgode erinrar sig, administrerades denna blogg för länge sedan av en äldre gentleman, kallad Butlern. Med vanliga mått mätt var han föga mer än en inskränkt gammal kuf som framlevde sina dagar i förutsägbar enformighet och många gjorde också narr av hans struttiga gång och hans enfaldiga, lismande underdånighet. Den som orkar studera hans arbete ska dock finna detta utan anmärkning och om hans flit och plikttrogenhet vittnar inte bara 85 blogginlägg utan även många idéer och utkast i bloggens gömmor. Huruvida nedanstående, nyligen återfunna intervju från hösten 2008 är avslutad och granskad, är oklart, men som en hyllning till sin före detta tillförordnade administrator har snitsaren beslutat publicera den i befintligt skick. Måhända hoppas han med denna gest också förmå sin butler att återvända till herrehuset.

 

”I franskklassicismens salonger skulle en man av värld vara bildad men inte lärd. Kunskap om världen skaffade man sig genom att i lagom doser umgås med de sköna konsterna och med annat bildat folk, inte genom studier. Lärdom var bara till för pedanter. Att på allvar fördjupa sig i ett kunskapsområde var föraktligt, ja värre, det var löjligt”.
 
Detta skriver Catharina Grünbaum i boken ”Strövtåg i språket”.  När en ängslig butler, alltid angelägen att vara till lags, frågar snitsaren, om han tror att samma oskrivna lag även gäller i dagens salonger, skrattar han en god stund, innan han förklarar: 
 
– Äger du detaljkunskap, bör du vakta din tunga. Folk i allmänhet tycker inte om att bli upplysta utan anledning. 

– Hur menar du?

– Ideligen droppade latinska växtnamn brukar sällan falla i god jord under en trevlig skogspromenad. Möjligen kan du plocka en blomma och låtsas syna den intresserat men diskret. På begäran upplyser du så om, att den lilla obetydliga korsblommiga örten kallas ”backtrav” eller på latin ”Arabidopsis thaliana” och att den har nått världsrykte inom den moderna genetiken. Eftersom du inte vet mycket mer än så, bör du sedan försiktigt byta ämne. Prisa mjölkörtens färg eller gulmårans doft men låt andra visa sin bildning. Till denna hör att vitsippan heter ”Anemone nemorosa” och blåsippan ”Anemone hepatica”. När modernare floror med genetiken i ryggen vill föra den senare blomman till ett eget släkte och kalla den ”Hepatica nobilis”, anses det petigt och klåfingrigt av dem som en gång med möda lärt sig ett halvdussin latinska namn. 

– Du kan alltså latinska växtnamn?

– Några sådana fastnade som bonuskunskap under ungdomens exkursioner med flora i hand och sitter kvar i minnet som annat strunt från den tiden. För övrigt räcker det att kunna de svenska namnen på några ogräs för att anses som expert bland vanligt folk.

– Men inte bland botaniker?

– Skulle knappast tro det.

– Är det likadant med dina kunskaper i övrigt?

– Snitsarens signum är att äga detaljkunskap om perifera delar av oväsentliga ämnen.

– Idrottshistoria?

– Snitsaren minns sin barndom och till denna hörde en del idrott.

– Flaggor och nationalsånger?

– En presenterad kartbok med alla världens flaggor och en funnen internetsida med alla världens nationalsånger väckte härom året temporärt intresse för dessa udda ämnen, som torde hamna tämligen högt på en nördighetsskala, men i själva verket vet snitsaren mycket lite om såväl heraldik som musik.

– Finsk grammatik?

– Ha ha ha !

– Vad då, ”ha ha ha”?

– Snitsaren kan inte säga så mycket som flaska på finska.  Jo förresten, ”flaska” kan han faktiskt säga.

– Jaså, vad heter det då?

– ”Pullo”.

– Är du inte specialist på något?

– DSJB.

– Du menar ”Det stora jättebrevet”?

– Ja, men bredvid Oddvar Moen är vi alla ändå noviser.

– Inget annat?

– Snitsaren torde vara världens främste expert på nujpraw.

– Ditt eget språk?

– Nujpraw är snarare ett slags stenografisk skrift med egna tecken, som för att kunna mumlas under läsning har givits ett uttal. Exemplet på sidan ”Fekalier” ovan är bara en transskribering med latinska bokstäver.

– Hur säger man ”God dag” på nujpraw?

– ”Go da”

– Det var ju enkelt, men hur säger man ”Jag var ung en gång för länge sen en flottare med färg och alla flickor var som vax uti min famn”?

– ”Ce ve uge ej gje fe lej sene ej fletere we faj me ale fli re ve zme vahe i mje fame”.

– Oj, det var många ”e”?

– De finns med för uttalets skull, men skrivs inte ut på nujpraw.  Hela raden ovan blir egentligen bara 34 tecken, ungefär hälften så många som på svenska.

– Vad tror du att Snoddas hade tyckt om din översättning?

– Ha ha ha ha.

– Är det inte lite knäppt att ha ett språk, som bara du förstår?

– En snitsare funderar aldrig i sådana banor.

– Vad är nujpraw till för?

– Det är till för sig själv.

– Ska det inte användas?

– Möjligen kan nujpraw användas när känsliga ämnen ska avhandlas. I sin brist på emotionell laddning lockar nujpraw till ärlighet. Frågor kring stil och språk blir meningslösa och något sådant som högt och lågt finns inte, vilket exemlet på sidan ”Fekalier” ovan visar.

– På nujpraw skulle du kanske till och med våga använda ordet ”jag”.

– Ja, ”ce” är inga problem. Om denna blogg vore en utlämnande jag-dagbok, skulle den behöva skrivas på nujpraw.

– Hemska tanke?

– Kanske det.

– Catharina Grünbaums utläggning om ”bildning” i motsats till ”lärdom” här ovan föranleddes av en språkdebatt kring ordet ”innan”. I polemik mot förment obildade språkvetare hävdade en kulturskribent, att ”innan” är en konjunktion, medan ”före” är en preposition. Det skulle alltså heta ”före solnedgången” men ”innan solen går ned”.  Kunskapen, att ”innan” använts som preposition i flera hundra år, fick hos denne kulturskribent stå tillbaka för hans envisa bildning. Vad har du för kommentar?

– Språkpoliser visar ofta bristande kunskap. Att många av dem anser sig bildade gör inte saken bättre. De flesta människor tycks ha någon språklig käpphäst, som de låter gnägga så snart tillfälle bjuds.

– Men inte du?

– Som ung har även snitsaren fått lära sig mycket dumt, som han inte kunnat låta bli att föra vidare. Förhoppningsvis är han klokare nu.

– Vad då för dumt till exempel?

– Liksom de flesta bildade människor fick även den lille snitsaren sig itutat att det heter ”äldre än han” och inte ”äldre än honom” och gissningsvis höll han inte inne med sin torftiga bildning.  Till denna hörde cirkelbeviset, att eftersom ordet ”än” är en konjunktion och alltså skall följas av en sats, måste det röra sig om en satsförkortning med ett utelämnat verb,  till exempel ”är” i detta fall.  

– Cirkelbevis?

– Hela resonemanget bygger på att ordet ”än” är en konjunktion, men varför det nödvändigtvis måste vara så, återstår att förklara.

– Det går alltså lika bra att säga ”äldre än honom”?

– Ja, om ordet ”än” i stället betraktas som en preposition. Att det kan fungera som en sådan,  bevisar den i allas ögon korrekta meningen ”Han är äldre än sin bror”. Detta klassiska motexempel har anförts av språkvetare i decennier, men vandringsmyter är seglivade,  i synnerhet bland bildat folk.

– Du föredrar uppenbarligen språkvetare framför språkpoliser, men vad skulle du kalla dig själv?

– Språkliberal och nyfiken.

– För en tid sedan klagade du när en yngre skribent använde verbens gamla svenska pluralformer i singularis. Var inte det ett språkpolisiärt ingripande om något.

– Jag lät min dåvarande administrator påpeka att det handlade om pluralformer, vilket förvånansvärt få ungdomar känner till.  Hur man än väljer att skriva, är kunskap aldrig bortkastad. Det kan vara bra att känna till hur kombinationen ”jag gingo” låter i äldre läsares öron.

– Ändå togs det illa upp?

– Som tidigare sagts, tycker folk i allmänhet inte om att bli upplysta utan att ha bett om det. När min budbärare trampade i klaveret, handlade det för övrigt mer om framförandet av budskapet  än om dess innehåll. Snitsaren ansvarar bara för det senare.

– Du skyller på Asgam?

– Möjligen på människornas oförmåga att kommunicera.

– Räknar du Asgam till människorna?

– Gamar är de sanna människorna.

– Saknar du honom?

– Han var en mycket kompetent administrator.

– Lika kompetent som sin efterträdare?

– Ja, lika kompetent som honom.

– Heter det inte ”lika kompetent som han”?

– Om du säger ”som sin efterträdare”, borde snitsaren kunna säga ”som honom”. Objektsform som objektsform.

– Ser du alltid så där logiskt på språket.

– Språket är inte alltid logiskt. Det heter som det heter, utan att vi förstår varför. När språkpoliser åberopar logik glömmer de bristen på logik och konsekvens i sitt eget språk.

– På dig låter det, som om det inte finns något som är rätt och fel i språket?

– Jodå, men språklagarna stiftas kontinuerligt och demokratiskt. Om tillräckligt många säger fel, blir det per definition rätt.

– I löparbloggosfären har det vid flera tillfällen diskuterats, om det skall heta ”maraton” eller ”marathon”?  Vilket är egentligen rätt?

– Uppenbarligen bådadera. Snitsaren skriver utan ”h” så som var vanligast när han var barn, men den engelska stavningen verkar vinna terräng bland yngre utövare av sporten. Att förmena de hjältar, som håller begreppet vid liv, rätten att stava det hur de vill, vore enfaldigt.

– Engelska? Kommer det inte från grekiskan?

– De gamla grekernas inflytande över modern maratonlöpning är nog försumbart och till skillnad från engelskan har svenskan i allmänhet inget ”th”, i grekiska låneord.

– ”Triathlon” eller ”triatlon”?

– Stavningen ”triatlon” ger visserligen mer än två miljoner träffar på Google, men eftersom sporten är ung och ordet nytt, skriver snitsaren som de flesta andra med ”h”. Möjligen kan han tänka sig stavningen ”triatlet” i anslutning till svenskans ”atlet”.

– Detta blogginlägg handlade från början om de oskrivna regler, som gäller i dagens salonger. Tror du att vårt samtal här skulle passa där?

– Nej, alltför många människor blir uttråkade av språkanalytiska diskussioner.

– Även läsarna av din blogg?

– De, som orkat läsa ända hit ner, är nog lätt räknade. 

– Har du något att säga till dem?

– Det blir inte roligare än så här.

Kuang Cao

 

Huai Su

 

Den, som likt snitsaren googlat lite eller bläddrat i en bok om kinesisk kalligrafi, har säkert förvånats över tidlösheten och variationsrikedomen i de kalligrafiska mästarnas verk. Inom de givna ramarna tycks det ha funnits oändligt utrymme för spontanitet och personligt uttryck. Utan de röda stämplarna och tecknen till vänster kunde bilden ovan föreställa ett västerländskt konstverk från vår tid och inte en kalligrafi gjord av en kinesisk munk på 700-talet. Han hette Huai Su och var tillsammans med bland andra den samtida Zhang Xu företrädare för den kalligrafiska stil som har kallats ”Kuang Cao” eller ”vild kursivstil”.  Även sättet, att bedöma kalligrafi genom seklerna som konst för konstens egen skull,  ger ett förbluffande modernt intryck.

Naturligtvis har snitsaren också fått sina fördomar om österländskt tänkande bekräftade, ty de böcker om kalligrafi, som han ögnat igenom, dryper av gamla mästares visdomsord, det ena mer typiskt kinesiskt än det andra, och snitsaren, som av naturen är respektlös inför all urgammal kunskap, har skrattat rått. Att traditionen från de gamla mästarna är grunden för all kinesisk kalligrafi, har vi förstått och att kalligrafins fria personliga uttryck inte kan blomma, innan dess grunder behärskas, vilket naturligtvis kräver ett halvt liv av tålmodiga studier, är knappast heller förvånande. Kinesisk kalligrafi lär man sig inte på en fikarast.

När snitsaren förklarade detta för en otålig Tildo,  som tröttnat på att bara rita treor, grymtade hon surt ”Wax on, Wax off”, vad hon nu kan ha menat därmed. Snart nog övergav hon dock inte bara treorna och de tecken ”ti” och ”du”, som hon fått att öva på av snitsaren,  utan hela normalskriften ”Kai Shu” och gav sig oförväget i kast med den vildaste ”Cao”.  Hon tröttnade dessutom på den trista svarta färgen och började kalligrafera i alla tänkbara kulörer,  hävdande att så var brukligt i fornbrasiliansk skrift. Naturligtvis ser vi oss förpliktigade att i ett kommande blogginlägg redovisa Tildos förehavanden med pensel och färg och därmed förhoppningsvis avsluta denna redan alltför långa bloggparentes kring kinesisk kalligrafi. Mästerverken här nedan är dock inte av Tildos hand utan är detaljer ur två kalligrafier utförda av Huang Tingjian och Chen Xianzhang, som levde på tiohundratalet respektive fjortonhundratalet.

 

Chen         Huang

Du

 

du-zhu1

När snitsaren ritade tecknet ”du” som del av namnet ”Tidu” i ett tidigare inlägg, valde han det högra av de båda alternativen ovan i tron,  att överdelen skrevs med fem streck på samma sätt som tecknet ”zhu” för ”herre” eller ”ägare”,  när detta i andra tecken utgör så kallat fonetikum,  det vill säga en teckendel som anger uttalet ”zhu”. Om den snarlika överdelen av tecknet ”du” också är ett, och i så fall samma, fonetikum,  är oklart,  då uttalen trots allt skiljer sig.  Mot detta talar också att teckendelarna enligt snitsarens senaste forskning inte heller ska skrivas likadant.  Av nedanstående tre rörliga bilder (lånade härifrån),  där en okänd kines skriver i tur och ordning ”du” (giftig),  ”zhu” (herre) och ”zhu” (bo, övernatta),  framgår att snitsaren skulle ha valt det vänstra av de båda tecknen ovan,  om han velat skriva det korrekta tecknet ”du”,  även om han tycker att det högra ser något snitsigare ut.  Motvilligt har han också ändrat denna detalj i sitt tidigare inlägg.

 

      du-ritas                                         zhu-ritas                                               zhu-foneticum-ritas

Tidu, Yubei och Bulei

Tre namn

Snitsaren har även försökt skriva kinesiska tecken direkt i datorn,  men erfarit att denna metod förstärkt hans darrhänthet på ett olyckligt sätt. De datorritade, stiliserade tecken som visas här ovan är så långt möjligt konstruerade av raka, företrädesvis horisontala och vertikala streck.  Från höger läser vi de kinesiska namn ”Tidu”, Yubei” och ”Bulei”, som snitsaren förärat i tur och ordning Tildo, jumper och en mycket stolt butler.  Snitsaren tycks ha förstått den tunga börda en plikttrogen butler bär,  ty dennes två tecken ”bu” och ”lei” lär betyda ”rädd” respektive ”trött”.  Tecknet ”yu” i jumpers namn sägs stå för ”fjäder” och torde syfta på den duktige löparens lätta steg,  medan tecknet ”bei” kan betyda ”falsk, obehörig” men även ”motsträvig” eller till och med ”uppstudsig”,  en jumpersk egenhet,  som många i löparbloggosfären fått smaka på men som samme jumper själv odlar med stolthet. Vad slutligen Tildos namn anbelangar, har en försiktig butler för husfridens skull ljugit för henne och sagt att det betyder ”high five”. Den som har tillgång till ett kinesiskt lexikon kan dock snart se,  att det översta tecknet ”ti” står för allehanda ”djurfötter”, däribland det passande ordet ”klöv”. Det undre tecknet ”du” lär betyda ”gift” eller ”giftig”.  Förutom med den ”svage och allvarlige” snitsaren får tydligen en ”ängslig och trött” butler numera stå ut även med en ”uppstudsig fjäder” och en ”giftig klöv”.  Livet kunde vara lättare.

Tidu

  

tidu-fyra-streck2

 

Att vår vän Tildo snart skulle överge blyertspenna och färgkritor till förmån för den kinesiska penseln och det kinesiska tuschet, var inte alldeles oväntat, varför snitsaren har givit henne ovanstående tecken att syssla med  som en lagom svår kalligrafisk skrivövning. De lär stå för det kinesiska namn, “Tidu”, hon tilldelats i sammanhanget. Innan snitsaren själv lyckats få de båda tecknen “ti” och “du” i någorlunda  balans och symmetri  så som ovan,  har det gått åt ett trettiotal vita pappersark och ändå har han fuskat genom att klippa ihop tecken från tre olika blad och i efterhand korrigerat dem i datorn. Den grafiska, opersonliga effekten har åstadkommits genom att kalligrafin sparats som ”monokrom”.  För en enkel butler ser det snitsigt ut,  men snitsaren försäkrar, att han brutit mot de flesta av kalligrafins grundregler samt att hans penseldrag saknar de allra elementäraste kännetecknen för god skrift.  Samtidigt är han medveten om att framhävandet av insikten om dessa tillkortakommanden inte gör honom till en bättre kalligraf utan bara till en snitsigare snitsare. Nedan visas hans egenhändiga kalligrafi och det våld han utövat på den i datorn. 

tidu-korrigeringar-2                                                                                                                                                

Därefter redovisar vi, hur snitsarens hopklistrade, spretiga alster har anpassats till normerna om tecknens form och inbördes storlek. I kinesisk standardskrift, ”kaishu”, ska varje tecken i princip skrivas så att det får rum i och någorlunda fyller ut en,  för alla tecken lika stor,  osynlig kvadrat.  Det övre tecknet ”ti” har dessutom bättrats på för att balansera det undre tecknets kraftigare streck. Vad snitsaren härvid vunnit i harmoni och konsekvens,  anser han sig mångdubbelt ha förlorat i uttryckskraft.

Tidu storleks och fyrkantsanpassad

Överdelen av det undre tecknet ”du” kan möjligen vara ett så kallat fonetikum, vilket kort innebär, att det anger tecknets uttal. Denna teckendel är snarlik det enskilda tecken med huvudbetydelsen ”herre” eller ”ägare” som uttalas ”zhu” och som utgör fonetikum i många tecken med detta uttal. Att det tjäntgör som fonetikum i tecknet ”du”, skulle eventuellt kunna förklaras av att de två orden uttalats likadant någon gång i tecknens begynnelse.

Mot detta talar, att tecknet ”zhu” skrivs med fem streck både ensamt och som fonetikum,  medan överdelen av snitsarens ”du” enligt tillgängliga källor skall skrivas med fyra.  Det tecken för ”du” (nedan),  som tidigare presenterats som första alternativ i detta inlägg,  skulle i sådana fall inte vara korrekt,  även om  det råkar se snitsigare ut.  Kanske någon läsare,  kunnig i kinesiska,  slutgiltigt kan reda ut saken.

du-fem-streck

.

Ni

I snitsarens kinesisk-tyska ordbok svarar stavelsen ”ni”  (låt vara uttalad i fyra olika toner)  mot inte mindre än fjorton olika tecken och ännu fler innebörder.  ”Ni” kan bland annat stå för ”nunna”, ”regnbåge”, ”svag”, ”början”, ”svalkvitter”, ”ylletyg”, ”lera”, ”planera”, ”flicka”, ”du”, ”fett”, ”olydig”, ”drunkna”, ”urinera”, ”upphöjd” och ”snegla”. Snitsarens kinesiska första namn ”Ni” betyder, som vi konstaterat i ett tidigare blogginlägg,  antingen ”liten och svag” eller ”början”, medan namnet på den berömde höjdhopparen Ni Zhiqin ännu är okänt för oss både vad betydelse och kinesisk stavning beträffar.  Vi har ännu inte upptäckt någon framkomlig väg att googla fram hans namn och att en läsare, intresserad av höjdhopp och kunnig i kinesiska, skulle hitta till denna blogg och lösa gåtan, är kanske att hoppas för mycket.

Snitsarens kinesiska namn ”Ni Du” kan måhända låta lustigt för ett svenskt öra. Det är inte alla förunnat att samtidigt kunna nias,  duas och tilltalas med namn. Vi drar oss till minnes en av Fridolf Rudins berömda monologer, där han, efter att den store italienske dirigenten Arturo Toscanini lagt bort titlarna,  säger sig ha replikerat:  ”Tack ska du ha,  min käre Toscadudu”.  Även violinvirtuosen Paganini sägs ha förekommit i liknande,  som man då tyckte,  roliga anekdoter.

Pronomenet ”ni” är för övrigt inte gammalt i svenska språket. Enligt SAOB sågs det i skrift första gången 1661 och har, vilket snitsaren lärt sig redan som barn, uppkommit ur den äldre formen ”I”,  på så vis att den gamla verbändelsen ”-n” genom felaktigt uppfattad stavelsefördelning vid omvänd ordföljd överförts till pronomenet. ”Ären I”,  ”sågen I” och liknande kombinationer uppfattades som ”äre ni” respektive ”såge ni” , varefter det nya pronomemet så småningom kom att användas även vid rak ordföljd.  SAOB uppmanar oss också att jämföra med isländskans þér av ér,  uppkommet i förbindelser som hafiþ ér, vilket givit hafi þer.

En googling på ordet ”ni”,  skrivet med latinska bokstäver,  ger ungefär en halv miljard träffar.  Förutom som svenskt pronomen finns ordet i en del romanska språk, där det bland annat, liksom också i ryskan,  används dubblerat för att uttrycka ”varken eller”. I kemin står bokstavskombinationen för grundämnet nickel och som förkortning betyder den bland mycket mycket annat ”Network Innovations” och ”Nationella insatsstyrkan”. Ett dubblerat ”ni” ger ungefär tre miljoner googleträffar  och ett trefaldigat  ger drygt hundra tusen,  bland annat i uttrycket ”Hör ni ni ni”, medan slutligen de drygt tre tusen internetsidor, som innehåller ”ni ni ni ni ni ni ni ni ni ni”,  oftast anspelar på de kusliga riddarna i filmen ”Monthy Pyton and the Holy Grail”, och hur kan vi bättre avsluta detta kåseri kring ordet ”ni”,  än att låta er se och lyssna till dem:

http://www.youtube.com/watch?v=QTQfGd3G6dg

Ni Du

 

Ni Du

 

När snitsaren studerade kinesiska en termin vid Stockholms Universitet, ingick en kurs i kinesisk kalligrafi för mästaren Tien Lung.  Snitsaren minns dock inte mycket mer därifrån,  än att han fick kopiera ett ark fullskrivet med tecknet för ”tre”.  Detta består som vi vet av tre vågräta streck över varandra och snitsaren minns sig ha fått beröm för några sådana utan att förstå varför. Vid kursens slut belönades varje deltagare med en vacker kalligrafi av samme Tien Lung, utförd enligt kalligrafins alla regler med röda stämplar nere i vänstra hörnet. Snitsaren förärades tecknet för ”lycka”,  kraftfullt målat med bred pensel i någon form av kinesisk kursivstil, eller ”cao shu”, vilket ordagrant betyder ”grässkrift”.

Varje elev tilldelades dessutom ett kinesiskt namn, som i uttalet så långt möjligt avsågs efterlikna det svenska och i betydelsen speglade lärarens bild av eleven. Sålunda fick snitsaren heta ”Ni Du”, vilket blir fonetiskt mer begripligt, om man betänker att bokstaven ”d” här transskriberar ett oaspirerat ”t”,  så som ljudet tidigare,  och gissningsvis ännu av Tien Lung,  också skrevs.  Om vi rätt förstått, skulle lärarens eget namn numera transskriberas ”Tian Long”, där ”tian” står för ”fält” och ”long” för ”drake”.  Enligt det äldre transskriberingssystemet skrevs orden ”t’ien” respektive ”lung”,  där Tien själv i sitt familjenamn utelämnar den apostrof,  som markerar ett aspirerat uttal av ”t”.  Snitsarens familjenamn, ”Ni”, uttalas med den andra av fyra kinesiska toner och betecknar enligt snitsarens kinesisk-tyska ordbok ”svag, liten” eller,  i allra bästa fall, ”början”,  medan ”Du” i tredje tonen står för ”fast, uppriktig, allvarlig, storsint”.  Namnkombinationen kan tyckas något inkonsekvent och svårbegriplig,  men snitsaren är åtminstone hellre ”svag och storsint” än ”stor och svagsint”. Måhända kan namnet tolkas så, att snitsaren i ”början” av sina kalligrafiska studier visat ett ”uppriktigt allvar”. Troligast är dock, att läraren helt enkelt valt ett fonetiskt lämpligt familjenamn bland de få som brukas i Kina,  medan det friare egennamnet på kinesiskt vis är tänkt att berätta något om sin bärare.

Dessvärre blev det inte mer kalligraferat för den unge snitsaren än denna enda termin, varför den gamle darrhänte snitsaren tvingats göra tjugotalet upprepade försök innan han fått till de två tecknen ovan i någorlunda symmetri och balans. Snitsaren är medveten om att en skolad kalligraf skulle ruska på huvudet, inte minst åt utförandet av varje enskilt streck, men för ett oskolat butleröga ser det trots allt ganska snitsigt ut. Läsarna uppmanas att själva försöka för att få något hum om svårighetsgraden.

I det översta tecknet ”Ni” ser vi till vänster radikalen för ”människa”  och där bredvid tecknet för ”son” eller ”barn”.  Det undre tecknet ”Du” består överst av radikalen för ”bambu” och under den tecknet för ”häst”.  Hur beståndsdelarna i respektive tecken förklarar helheten, har snitsaren däremot inte en aning om.

Nedan visas den kopierade förlaga,  signerad läraren Tien Lung,  som användes vid den ovan beskrivna undervisningen i snitsarens ungdom. Att skriva tecknet ”san” femton gånger på fri hand i sådan balans och symmetri, lär kräva många år av noggranna studier.  I detta till synes enkla tecken visar Tien Lung också hur det horisontala strecket,  benämnt ”heng”,  ska utföras med distinkt början och tydligt slut. Snitsarens försök finns inte bevarade, men säkert är att de var både sneda och vinda, trots att de utfördes på tunt papper som lagts ovanpå förlagan. (Skala 1:2,5)

 

15 x san

Sedermera

Snitsarens berättelse om ”IK Kometen” i föregående inlägg avslutades med en underlig mening:

”Ett kort tag var faktiskt också sedermera förre finansborgarrådet Carl Cederskiöld med i klubben, men det har han nog glömt”.

Som villkor för att citeras ställde snitsaren publicering av följande förklaring:

Oklarhet kan råda om Cederskiöld “sedermera var med i klubben”, det vill säga “inte var med från början utan först senare” eller om han “sedermera blev ett (före detta) finansborgarråd”. Den första tolkningen borde nog kräva en annan ordföld, “sedermera var faktiskt också” eller “var sedermera faktiskt också”, men är annars rent sakligt möjlig, ty Cederskiöld blev medlem sent i Kometens historia, ditlockad av klubbens löparstjärna. Om vi minns rätt var de båda skolkamrater i någon fin skola någonstans. När det gäller Cederskiöld, har vi ett svagt minne av att han åtminstone en gång deltog i klubbmästerskapet i längdhopp och då hoppade bortåt fem meter. Han hade en yngre bror vid namn Hugo, som var kamrat med snitsarens kamrats lillebror. Snitsaren minns Hugo som en skojig prick med torr humor. Hans (och följaktligen även Carls) farfar, även han döpt till Hugo, påstods vara “kungens närmaste man”. Till skillnad från idag var “Hugo” på 1950-talet ett ovanligt namn på ett barn och vi vanliga tjänstemannagossar kände luftdraget från de adliga vingslagen. I den andra tolkningen måste “sedermera”, som ju är ett adverb, vara bestämning till adjektivet “förre” och inte till substantivet “finansborgarrådet”. Detta inser vi om vi utelämnar ordet “förre” och skriver meningen med rak ordföljd. I modern svenska går det varken att säga “Sedermera finansborgarrådet var med i klubben” eller “Det sedermera finansborgarrådet var med i klubben”. I SAOB anses exemplet “en sedermera glasmästare” visa ett “numera knappast brukligt” mönster. En konstruktion, “Adelsmannen, sedermera finansborgarrådet Cederskiöld var med i klubben”, vore däremot möjlig eftersom “sedermera” då tolkas som en satsförkortning med ett underförstått verb (”Adelsmannen, som sedermera skulle bli finansborgarrådet”). Snitsaren anmärker också självkritiskt att man omöjligen kan säga “det förre finansborgarrådet” och därför inte heller borde acceptera “förre finansborgarrådet”. Eftersom ordet “förre” böjs i genus kan det ju inte heller tolkas som adverb i stil med uttrycket “före detta”, som ju inte böjs, även om den skojiga formen “före dette statsministern” har noterats. I varje fall är “förra” en grammatiskt riktig form framför ett substantiv i neutrum, varför vi i fortsättningen föredrar den.  Adjektiv i bestämd form föregås, som vi vet, av bestämd artikel, “det stora huset”, utom i fasta uttryck av typen “tjocka säkten”, “kalla handen”, “lugna gatan”. Andra viktiga undantag är bland annat ungdomsspråkets superlativ i bestämd form “värsta” och de frekventa adjektiven “sista” och “förra”. Uttrycket “förra finansborgarrådet” kan alltså stå självständigt utan sin bestämda artikel. Adverbet “sedermera” före adjektivet komplicerar dock frågan. Vi säger inte gärna “Ovanligt tjocka släkten kommer på besök” eller “Jag fick mycket kalla handen”. Eftersom adverbet bryter det fasta mönstret, kräver vi en bestämd artikel framför och uttrycken får med ens en mer konkret betydelse. Om vi i det senare exemplet byter adverbet “mycket” mot t.ex “genast” blir vi dessutom missuppfattade eftersom adverbet hellre söker det verb som plötsligt finns att tillgå med normal språklig logik. Jämför betydelsen av meningarna “Jag fick genast kalla handen” och “Jag fick den genast kalla handen”. I det förra fallet var (den bildliga) handen kall när jag fick den, men i det senare fallet tycks den erhållna (troligen bokstavliga) handen ha kallnat hastigt under själva handslaget (eller på tallriken?). Undantag som “i absolut sista minuten” bekräftar den regel, som vi avstår från att formulera, men som ändå antyder att konstruktionen “sedermera förra finansborgarrådet” saknar sin bestämda artikel “det”. Denna befriar oss från alla rimliga möjligheter till missförstånd och om vi slutligen även stavar Carls efternamn rätt, antar meningen den oklanderliga formen:

“Ett kort tag var faktiskt också det sedermera förra finansborgarrådet Carl Cederschiöld med i klubben, men det har han nog glömt.”

Adverbet “sedermera” ska ses i förhållande till då, medan adjektivet “förra” anger titeln i förhållande till i dag. Gossen Carl skulle “sedermera”, det vill säga idag som 63-åring, komma att tidigare ha varit finansborgarråd, det vill säga, skulle “sedermera” komma att vara “det förra finansborgarrådet”. Konstruktionen, där adverbet bestämmer adjektivet, kan jämföras med uttryck som “den fordom muskulösa kroppen”, “den numera bräckliga stofthyddan” eller, för att sluta cirkeln av exempel ur snitsarens verklighet, “det snart ruttna liket”!

Asgam en apronym

Med  ”akronym” menar vi, enligt oss tillgängliga uppslagsverk, en bokstavs-förkortning,  som bildas av initialerna i två eller flera ord eller orddelar, varvid konjunktioner och liknande småord ofta brukar utelämnas. Snitsaren, som intresserade sig för alla slags ordlekar, skrev nyligen:

”Vissa, däribland snitsaren, hävdar att en äkta akronym skall uttalas som ett ord så som bokstäverna står. GAIS är med denna definition en äkta akronym till skillnad från MFF och AIK. En förkortning som innehåller mer än en av något av  ordens begynnelsebokstäver, exempelvis “radar” (radio detection and ranging), är inte en akronym utan delvis ett slags “teleskopord” (beträffande sådana se uppslagsverk). En “rekursiv akronym” är en komplex form av akronym, som enkelt uttryckt innehåller sig själv. Ett exempel är “GNU”, som samtidigt betyder “GNU’s not UNIX”. En “apronym” är en äkta akronym som givits en extra avsiktlig betydelse. “GNU” sägs vara en sådan liksom till exempel “KRIS” och “BASIC”. En “backronym” slutligen (ordet är i sig ett teleskopord bildat i engelskan av “back” och “acronym”) är en bokstavskombination, som fått sin uttydning först efteråt. Ett exempel på en sådan falsk etymologi är “SOS” för “Save Our Souls”, “Save Our Ship” eller “Send Out Succour”. Mer skämtsamma backronymer är till exempel “NTO” för “Nykter Till Onsdag” eller “DBS” för “Döden Bakom Styret””.

För att hedra snitsaren har jag, med dennes ovan nämnda något udda intresse i tankarna,  antagit namnet ”Asgam”.  Det skall stå för  ”av snitsaren godkänd administrator mm”  och är följaktligen en  äkta akronym.  Om namnet läses ”Asgam, snitsarens gamle administrative medhjälpare”, får vi en rekursiv akronym och som sekundär tolkning därtill en backronym. En annan sådan vore exempelvis ”Asgam snor gubbens alla  mejl”. Att mitt namn dessutom är bildat som en apronym torde nog de flesta ha förstått. Vad är jag annat än en smutsig asgam, som rotar bland snitsarens kvarlevor. Det bör dock tilläggas att asgamen ansågs helig i det gamla Egypten och att Povel Ramel hyllat den i sin visa ”Acke Asgam”.