Kategoriarkiv: Höjdhopparen

Höjdhopparen

Som framgått av denna blogg och knapphändigt förklarats i föregående inlägg, har min roll som konstnär varit viktigare och beständigare som livslögn än alla övriga temporärt uppslukande intressen, som tillsammans tagit större delen av min tid, och trots att jag i inlägget ”Porträtt av konstnären som gammal” försökt avglorifiera denna roll, bär jag på ett permanent dåligt samvete för att ha svikit den.

Den lycklige pojken på bilden i inlägget ”Porträtt av konstnären som ung” anar inte detta framtida svek, lika lite som han sörjer över det liv han haft innan han nyligen drabbades av konstnärsdille, och som han är på väg att överge. I själva verket har han just ersatt en livslögn med en annan, ty om livet hädanefter ska vigas åt konsten, har det tidigare med samma hängivenhet ägnats åt höjdhopp. I snitsarens brev sammanfattas hans karriär i raljanta repliker, och åtskilligt har skrivits om höjdhopp på annat håll, men få torde ha förstått vilken roll allt detta en gång spelat i hans liv. Länge har han försökt dölja sina föga smickrande minnen bakom en distanserat nonchalant attityd, men idag anser han sig mogen att exklusivt för denna blogg avslöja följande:

I min barn- och ungdom idkades friidrott fortfarande spontant där tillfälle gavs, så också bland mina kamrater, men även om jag deltog i gemensamma övningar, hade jag en egen uppgift som höjdhoppare, om vilken jag förstod att tala tyst för att inte göra mig löjlig. Det handlade inte om barnsliga fantasier eller ungdomliga framtidsdrömmar som många har, utan om ett slags identitet som höjdhoppare, där jag undvek jämförelser med mer talangfulla eller fysiskt tidigare utvecklade konkurrenter, och jag hade inget annat mål med träningen än att så småningom hoppa allt högre. Som seriös höjdhoppare visste jag mer än kamraterna om mitt gebit, antingen det gällde historik, träningsmetoder eller hoppteknik, men utan förstående omgivning höll jag kunskaperna för mig själv. Fortfarande minns jag hur tokigt en kamrat och konkurrent demonstrerade vad han hade läst om den då världsledande John Thomas hemlighet att i ansatsen ”gå ned före upphoppet” men troligen ville jag inte visa mig alltför inskränkt kunnig genom att korrigera honom. Inte ens den tränare som hade hand om Stockholmseliten i slutet av min karriär kunde jag riktigt lita på, eftersom jag fann hans förklaringar fysikaliskt ovetenskapliga. Mina läromästare fanns snarare i Ryssland där Valerij Brumel visade hur det skulle gå till, och även om också svenskar kunde hoppa tekniskt, var det med en bildserie av honom jag jämförde de filmer jag låtit ta på mig själv med en hyrd kamera. Den modernare ryska upphoppstekniken hade jag försökt lära mig redan tidigt i tonåren, med åtföljande behov av en på denna blogg flitigt omtalad, hemmagjord spiksko, men att utnyttja ansatsfarten på riktigt sätt lärde jag mig aldrig, trots styrketräning med en inköpt skivstång och en fem kilo tung blyväst i Brumelsk efterföljd, som jag tillverkat av en gammal jacka där ärmarna tagits av och där små blyplattor, gjutna en föräldrafri dag hemma i köket, sytts in i fickor på insidan. Naturligtvis dolde jag skapelsen under en träningsoverall när jag hopptränade synlig för andra, och efter en sommar användes den aldrig mer. Över huvud taget var såväl tankeverksamheten som det praktiska arbetet runt höjdhoppandet minst lika viktiga element i min livslögn som träningen och det sporadiska tävlandet. Jag läste vad jag kom över om de senaste idéerna kring teknik och träning och funderade på hur jag kunde tillämpa dem. En vinter mätte jag benstyrkan vid olika grader av knäböjning för att räkna ut en idealisk upphoppsvinkel, men utan kunskap om differentialekvationer var jag hänvisad till stegvisa uträkningar som tog lång tid. Allt sådant gav mig naturligtvis en god anledning att utveckla tvångstankar, där jag bland annat en period tvingades att tyst för mig själv visualisera ett tekniskt fulländat hopp över varje synlig horisontell linje i ribbhöjd, och när friidrottslandslagets chefstränare en gång under slutet av min karriär avslutade ett av få samtal på tu man hand med en uppmaning att efter träningen glömma denna och tänka på något annat än höjdhopp, kände jag mig ertappad och möjligen undermedvetet lättad även om denna oprofessionella psykologhjälp kom lite för sent.

När jag i efterhand betraktar min tid som höjdhoppare, inser jag att den träning jag bedrev med sådan hängivenhet var långt ifrån optimal för en lyckad karriär. Min ensidiga fokusering var visserligen en förutsättning för fortsatt utveckling av min begränsade talang efter ungdomsåren när jag annars normalt hade slutat, men den torde samtidigt ha saboterat min träning, som ofta dominerades av envist upprepat höjdhopp på bekostnad av nyttiga, teknikspecifika övningar, och när jag var som bäst vid 21 års ålder slutade jag träna teknik utan att ha lärt mig hoppa ordentligt. Jag fortsatte med styrketräning och idkade en del annan friidrott, vilket var tillräckligt för att i en höjdhoppstävling så sent som hösten 1969 klara 195 med några få stegs ansats, därmed avslöjande mina outnyttjade resurser. Jag hade inte längre intresse för den specialträning som krävts för en fortsatt utveckling och jag har aldrig sörjt de eventuella resultat en sådan kunde givit. Jag ska inte förneka tillfredsställelsen i att vinna tävlingar och slå rekord, men inget därav var någonsin huvudsak i den livslögn, som snarare handlade om höjdhoppets idé eller, om jag törs avsluta med en självförhärligande eufemism, höjdhopp som konst.

Renässans?

 

 

När snitsaren för ett och ett halvt år sedan fördjupade sig i den ryska dykstilens historia, sökte han utan framgång på internet efter rörliga bider att illustrera sina intressanta blogginlägg med. Medan floppande hoppare visade sina konster i parti och minut på Youtube återfanns dykstilens mästare, från Lester Steers till Vladimir Jasjtjenko, i bästa fall som stillbildsaktörer.

Sedan dess tycks intresset för detta gamla fina sätt att hoppa höjdhopp ha ökat anmärkningsvärt. Många googlare kommer numera till snitsarens blogg efter att som sökord ha knappat in ”dykstil” eller namnet på någon av dess mer berömda utövare, och när snitsaren häromdagen prövade att skriva ”Brumel” i sökrutan på Youtube, öppnade sig en ny värld. Entusiastiska tillskyndare av ”the beautiful straddle technique” har grävt fram godbitar ur friidrottsarkiven, medan andra har demonstrerat hoppstilen i egna ambitiösa framträdanden, allt till glädje inte bara för snitsaren utan förhoppningsvis även för hans trogna läsare.

I denna nostalgitripp, som hyllar dykstilens siste världsrekordhållare Jasjtjenko, bjuds vi på en kavalkad av höjdhoppare från 1950-talet och framåt och att det smugit sig in två katter, Ulrike Meyfarth  och Dwight Stones, som ses dratta på ändan bland dykande hermeliner, ger bara ytterligare relief åt presentationen. Drygt fyra minuter in i filmen dyker till och med vår gamle vän Jurij Stepanov upp (och ner) i två korta sekvenser och därefter visas för snitsaren unika bilder på den mustaschprydde georgiern Robert Sjavlakadze, segrare vid olympiaden i Rom. Antagonisterna och vännerna Valerij Brumel och John Thomas ägnas stort utrymme och i slutet av filmen får vi se världens första kvinnliga tvåmetershopp utfört av tekniskt föredömliga Rosemarie Ackermann.

Det skönlockiga ukrainska underbarnet Vladimir Jasjtjenko har förärats tre långa Youtubevideor, där vi på den sista kan studera hans hoppteknik ur alla tänkbara vinklar.  Snitsaren förundras över den avspända, snabba ansatsen, där det sista steget är kortare än hos många andra ryska dykstilshoppare. När man ser denne Volodomir hoppa, förstår man dem som hävdar dykstilens framtida möjligheter.

Även den välväxte amerikanen John Thomas, som år 1960 höjde världsrekordet med sex centimeter till 222 men snart därefter hamnade i skuggan av den store Brumel, kan beskådas i ett flertal videoklipp på Youtube, till exempel där han till synes utan ansträngning klarar 217.  Liksom sin äldre landsman Charles Dumas, men till skillnad från de bästa svenska och ryska dykstilshopparna, nyttjade han bara en mycket lätt ansats, och den ryske höjdhoppstränaren Vladimir Djatjkov lär ha hävdat, att om han hade fått hand om talangen Thomas, hade denne snart klarat 230.

Den 54-årige Jouri Gavrilov, som här ses klara ungefär 170, skall inte förväxlas med den gamle mästerhopparen Valentin Gavrilov, som blev bronsmedaljör vid OS i Mexico City 1968.  Obekant är också denne tvåmetersman från snitsarens ungdom, liksom den tyske barfotahoppare som filmat sig själv med fast kamera. Även snitsaren lät på sin tid dokumentera sig själv i aktion på höjdhoppsbanan, men dessa  8-millimetersfilmer är sedan länge borta.

Förståndigt nog har snitsaren sparat det allra bästa till sist. I en hyllning till alla tiders störste höjdhoppare, Valerij Brumel, får vi njuta av dykstilen när den är som allra vackrast. I den korta texten till videon talas initierat om hur Brumel revolutionerade stilen genom att utnyttja ansatshastigheten bättre i upphoppet. 1950-talets namnkunniga svenska dykstilshoppare, här representerade av 1960-talets Stig Pettersson, sprang som synes i god fart fram till ribban, men saknade sedan ryssens fantastiska lyft, och snitsarens egna försök att hoppa med riktig ansats lämnade ännu mer kvar att önska. I nedanstående bildserie visar Brumel hur det borde ha sett ut.

                                                                                      ¤

När snitsarens läsare en sista gång beundrar Valerij Brumels hoppning, ombedes de sätta sig ett stycke ifrån datorn och luta sig bakåt, emedan de eljest riskerar att drägla ner tangentbordet.

Ni Zhiqin

ni

 

Vi har tidigare hört den märkliga berättelsen om höjdhopparen Nikolaj Kovtun, som år 1937 blev förste man i Sovjetunionen att klara två meter, endast för att kort därefter berövas både sin frihet och sin plats rekordtabellerna. Ett liknande men ändå helt annorlunda öde drabbade den kinesiske höjdhopparen Ni Zhiqin några decennier senare. Hans namn, då oftast skrivet ”Ni Chih-Chin”, syntes i världsstatistiken under större delen av 1960-talet och när Valerij Brumel skadad drog sig tillbaka, var han under några år världens bäste höjdhoppare för att till slut år 1970 överträffa den ryske gigantens världsrekord med ett hopp på 2,29. Eftersom Kina inte var medlem i det internationella friidrottsförbundet fick han dock varken något världsrekord eller tillfälle att tävla mot de bästa i världen och en del västerländska medier ställde sig också frågande till hans resultat.

Under Ni Zhiqins storhetstid pågick den kinesiska kulturrevolutionen och som folkets hjälte och sedelärande exempel blev han föremål för en rik mytbildning. Efter att i början av karriären ha varit lat och kräsen i samband med träning och tävling, sägs han ha tagit lärdom av soldaterna och deras härdande övningar. Enligt myten ska han därefter ha sökt sig till de allra sämsta höldhoppsbanorna och med förkärlek tränat i regn och storm, med resultatet att han så småningom klarade alla svårigheter som höjdhoppare med glans.

Till hans egenheter hörde enligt sägen också en okunskap om eller ovana vid den västerländska finessen att ”stå över”. Han gick in i tävlingarna på samma höjder som alla andra och hans tävlingsprotokoll hann samla ett ansenligt antal ringar, innan han hoppat färdigt en halv meter högre. Möjligen ska det också ha hört till rollen som ungdomens föredöme att inte vara nonchalant. Som syns på bilden, hoppade han i dykstil från höger, men han lär även ha klarat 2,10 i saxstil och för att få omväxling under sina långa tävlingar sägs han gärna ha växlat hoppstil på de lägre höjderna. Som ytterligare kuriosum kan nämnas att han var född den 14 april 1942, det vill säga samma dag som Valerij Brumel.

Ni Zhiqin tävlade utanför Kina åtminstone tre gånger.  Som alternativ till de av IAAF sanktionerade internationella mästerskapen arrangerades Ganefo-spelen 1963 i Jakarta 0ch 1966 i Phnom Phen. Vid de första av dessa var tävlande från de flesta nationer i princip välkomna,  men efter hot om avstängning från den olympiska kommittén deltog aldrig de etablerade friidrottsländerna med sina bästa män och kvinnor, varför resultatnivån var därefter.  Vid de andra spelen inskränktes deltagandet till asiatiska nationer och någon fortsättning blev det aldrig sedan. Måhända skall Ganefo-spelen bli ihågkomna bara för en enda man, Ni Zhiqin och hans sensationella 2,27 år 1966 i Phnom Phen, där han vann med 32 cm.  Hans tredje kända framträdande utanför sitt lands gränser skedde så sent som 1974 i Teheran, när Folkrepubliken Kina för första gången deltog i de asiatiska mästerskapen och den då 32-årige Ni blev tvåa i höjdhopp på 2,16.

Efter avslutad tävlingskarriär lär Ni Zhiqin genast ha fått en hög post inom det kinesiska friidrottsförbundet och han beskrivs mot slutet av 1970-talet som en världsvan, modernt klädd herre med cigarett i mungipan. Låt oss gissa att han levde gott tills han år 1995 arresterades och dömdes till åtta års fängelse för mutbrott. Efter avtjänat straff ska han enligt uppgift ha sysslat med bilar, men i övrigt levt ett tillbakadraget liv fjärran från sin forna berömmelse och glömd av sina landsmän. Att Ni Zhiqins historia fortfarande kan fascinera, vittnar dock ett flertal amerikanska och italienska blogginlägg om.

Mycket få svenskar torde ha sett Ni Zhiqin hoppa höjdhopp, men snitsaren kan ändå skryta med att ha träffat ett ögonvittne. Vid slutet av 1960-talet fick SSIF, numera FK Studenterna, ett välkommet nyförvärv i form av sprinterlöparen Amer al-Samarai från Irak, som uppgavs ha sprungit hundra meter på 10,4. Han hade deltagit i de andra Ganefo-spelen och där sett och imponerats av Ni Zhiqins fantastiska hoppning. Amer själv döljs möjligen det irakiska stafettlag som tog brons på 4 x 100 meter, men i övrigt är hans idrottsliga meriter okända och snitsaren kan inte heller minnas honom från några tävlingar här i Sverige. Amer hade studerat i Moskva och när de några få gånger tränade tillsammans, passade han på att lära snitsaren användbara ryska ord, som inte stod i dennes lexikon och läroböcker.  Och om den fenomenale Ni Zhiqin visste han som sagt att berätta.

/2008/05/finding-ni-chi-chin-chinese-high-jumper.html

http://storiedisport.wordpress.com/2008/10/08/scatti-di-sport-v/

Kulturhistoria

Ovanstående bild, som vi fått oss tillsänd av en vänlig herre i Uppsala, bör vara tagen 1982 och föreställa Vallentuna gamla idrottsplats.  Denna låg i öst-västlig längdriktning till skillnad från den nya moderna arena med fina allvädersbanor, som anlades på samma plats några år senare. I bakgrunden syns det ballongtält, som användes av Vallentuna Tennisklubb och där bakom tallarna i skogen mot Lindholmsvägen och Lingsbergsvägen.

På ansatsbanan för höjdhopp har man lagt mattor av filt eller gummi, troligen i avsikt att efterlikna de modernare underlag som på andra håll ersatt den gamla, mer svårskötta kolstybben.  Att den höjdhoppande mannen på bilden ser ut att använda något slags dykstil, gör fotografiet dubbelt kulturhistoriskt intressant. Detta sätt att hoppa var föråldrat redan vid tiden för bilden och vi anar den lilla åskådarskarans förundran. Mannens klädsel låter oss förstå att han inte haft för avsikt att hoppa höjdhopp när han gick hemmifrån denna eftermiddag. Kanske fick han bara en plötslig lust att sparka av sig skorna och återuppväcka minnen från ett svunnet idrottsliv. Kanske önskade han fövissa sig om att han ännu var ung. Enligt fotografen ligger ribban på 1,50 och mannen är som syns högt över.

Detta blogginlägg bar först den fantasieggande titeln ”Ett fotografi berättar”.  I äldre öron låter detta som ett ämne för en skoluppsats och snitsarens tanke var från början också, att be sina läsare berätta, vad de hittar i hans bild. Att fresta tålamodet hos snitsarens sista vänner genom att ta deras dyrbara tid i anspråk, vore dock en omtänksam butler fjärran,  varför vi fått nöja oss med snitsarens knapphändiga faktakunskaper i texten ovan. Om någon i läsekretsen har något att invända eller tillägga,  står dock utrymmet nedan till förfogande.

Snitsargalan

Snitsarens frågelek ”Finn fem från förr” har gjort stor lycka bland denna bloggs läsare. Inte mindre än sex av dessa har själva bidragit med insiktsfulla svar och spännande kommentarer, medan andra har suttit ensamma och gissat i tysthet. Frågorna har visat sig så svåra, som avsett varit, och har krävt många ledtrådar för att så småningom besvaras korrekt. Tävlingstiden har nu gått ut, varför det är dags att redovisa de riktiga svaren och vinnarna.

                                                                                   ¤

 

Nr 1Nr 2Nr 3Nr 4Nr 5

                  1                          2                                  3                                4                  5

 

Nr 1

Bilden föreställer den gamle finske presidenten Urhu Kekkonen. Under bilden, som är hämtad ur Idrottsbladet, står att han som 22-åring hoppade 1,88. Enligt uppgift ska han ha blivit finsk mästare 1924 på resultatet 1,85. Han sysslade även med stående höjdhopp och stående trestegshopp, i vilken senare gren han satte ett inofficiellt världsrekord. Riktiga svar har i tur och ordning avgivits av Startnummer X, Benet och bureborn. Fredrika uppgav helt rätt president men dessvärre till fel bild.

Nr 2

Bilden föreställer snitsaren. Bakgrunden hittar vi på sidan ”Snitsarens morgon” från den 23 mars 2008.  Även svaret ”jumper” har godkänts.  Snitsarens bästa resultat i höjdhopp var 1,97 år 1967. Riktiga svar har i tur och ordning kommit från StartnummerX … och märkligt nog ingen mer.

Nr 3

Bilden föreställer författaren Per Olov Enquist. På många internetsidor påstås att han hoppat 1,98, medan hans personliga rekord enligt egen utsago är 1,97, satt 1959. Han blev som bäst fyra på SM. Här bär han tävlingsdräkt för Bureå IF och hoppar i saxstil, enligt bildtexten troligen vid något distriktsmästerskap. Senare lärde han sig dykstil och tävlade under sin storhetstid för Bromma IF, men någon bild från detta har vi inte kunnat finna. Riktiga svar har avgivits av bureborn och Benet i nu nämnd ordning. Någon har svarat ”Björn Ranelainen”, vilket inte godkänts.

Nr 4

Bilden är utskuren ur detta porträtt av Bill Cosby, så som han såg ut, när han låg vid flottan och bland mycket annan idrott idkade en del höjdhopp. Han uppges ha klarat ”six feet five inches”, vilket motsvarar knappt 1,96. Snitsaren tror sig någon gång hört att Cosby skulle ha hoppat en bit över två meter, men detta har inte kunnat bekräftas. Här har riktiga svar i tur och ordning kommit från Benet, Startnummer X och bureborn.

Nr 5

Bilden föreställer professorn och dopingexperten Arne Ljungqvist, när han som 18-åring vinner Skolungdomens Mästerskap på Stadion. Hans bästa resultat var 2,01 år 1952, endast en centimeter från det dåvarande svenska rekordet. Andra bilder på höjdhopparen Arne Ljungqvist hittar vi här.  Riktiga svar har i tur och ordning levererats av Startnummer X, Benet och bureborn.

                                                                        ¤

Ovanstående i kombination med de poängregler snitsaren i sin visdom utarbetat ger nedanstående resultatlista.  Möjligen har Startnummer X åtnjutit viss fördel vid tolkningen av bild nummer 2, men den som kunnat sin snitsarblogg har ändå haft tillgång till tillräcklig information. Fredrika har tilldelats två extrapoäng för att genast ha gissat rätt president och därmed hjälpt övriga tävlande ett stycke på väg,  medan Tildo slutligen får en tröstpoäng, för att vi ska kunna sova i natt.

 

1.  Startnummer X     7  poäng
2.  bureborn                 5  
3.  Benet                         3,5
4.  Fredrika                   2
5.  Tildo                          1

 

                                                                        ¤

Efter publiceringen av detta blogginlägg har det genom en protest, inlämnad i en kommentar nedan, kommit till vår kännedom, att vi blandat samman två namn i prislistan ovan. Ett extra jurysammanträde har beslutat, att bureborn och Benet ska byta både plats och poäng.  För det lidande vårt misstag åsamkat dem, ska de båda dessutom tilldelas varsin extra poäng, vilket ger följande oomkullrunkliga resultatlista.

 

1.  Startnummer X     7  poäng
2.  Benet                         6  
3.  bureborn                 4,5
4.  Fredrika                   2
5.  Tildo                          1

God morgon vackra mask

Nr 1Nr 2Nr 3Nr 4Nr 5

                  1                           2                                  3                                4                 5

I snitsarens ännu ej avgjorda frågelek, ”Finn fem från förr”, tycks höjdhopparen på bild nummer två fortfarande vara svår att känna igen. Som en sista ledtråd på traven publicerar vi nedanstående fotografi föreställande mannen eller kvinnan, när han eller hon ett tiotal år efter avslutad höjdhoppskarriär demonstrerar sin dykstil.  Att han eller hon är vardagsklädd och hoppar i strumplästen, tyder på en hastigt improviserad fotografering. Kanske påmindes den okända fotografen, i ett helt annat ärende, om mannens eller kvinnans förflutna på idrottbanan och arrangerade en bild. För att den före detta höjdhopparen inte genast ska kännas igen, har vi maskerat hans eller hennes ansikte en smula.  Snitsaren önskar även påminna om de poäng som fortfarande finns att hämta från övriga bilder, i den mån gissningar kring dessa inte avgivits. De riktiga svaren och vinnarna avser vi presentera på snitsargalan den 15-16 februari, då vi även kan fira ettårsdagen av snitsarens blogg.

 

Nr 2

Snitsaren utmanad

I N’batha M’bweles populära frågelek  ”27 frågor”  har nu turen beklagligt nog kommit till ägaren av denna blogg, snitsaren, som enligt ett bindande avtal har blivit utmanad av sitt alter ego, bloggens contributor, jumper. Snitsarens enda villkor har varit, att frågorna formulerats om till förfluten tid och riktats till sitt offer i tredje person. Eftersom snitsaren inte längre förmår skriva själv, har han dikterat svaren på de 27 frågorna för en dödstrött men plikttrogen butler, som gjort vad han kunnat för att inom ramen för snitsarens godkännande lätta upp dennes torra och tråkiga berättelser. Den som regelbundet följt snitsarbloggens snart ettåriga historia skall inte hitta mycket nytt av intresse, men att förmena snitsaren utrymme på hans egen scen, hade varit förödande. En teaterdirektör av den gamla stammen hittar alltid medel att få sina egna pekoral uppförda.

 

1. Vilken typ av löpare var han?

Varken naturligt snabb eller uthållig.

2. Hur länge har han löpt?

Han började som liten pojk och slutade i 25-årsåldern, så han sprang kanske i 20 år.

3. Hur mycket sprang han per vecka?

Snitsaren svarar att han inte har en blekaste aning, varför han hänvisar till sidan ”Snitsaren” ovan, där vi tvingas damma av hans numera tämligen uttjatade barn- och ungdomsminnen:

”När han var liten sprang han jämt. Utan cykel att trampa var han tvungen att pinna på rejält om han skulle hålla jämna steg med bättre lottade pojkar. På sina stålhingstar med speedwaystyre hade rikemansslynglarna mer än kilometervid äventyrsradie och nya ideer och upptåg var legio. Skulle de inte “hoja sta” och meta mört och kondomer vid kloakutsläppet i hamnen, så bar det iväg långt bort till Långängen att skära pipor i vassen. Om våren ljöd kommunens brandlarm titt och tätt och då var det bara det långa benet upp till brandstationen som gällde om man skulle hinna se brandbilarna tuta iväg. Hade man tur, lämnade dessa ett vattenspår efter sig bort till någon spännande gräsbrand. När det var stiltje på den fronten, fick man tutta på själv. Ideliga snabba ruscher med andan i halsen och golfbyxorna fulla av äpplen bättrade sedan på konditionen om hösten. Så springa kunde han i varje fall, den lille magre pojken med de utstående öronen. Ett kort tag drömde han till och med om att bli långdistanslöpare. Senare i livet sprang han dock inte längre än nödvändigt. När han någon gång pliktskyldigast joggade ett par kilometer på träning, tyckte han att han varit tillräckligt duktig och på tävling blev det inte gärna längre än 400 meter. Någon av de kortaste sträckorna på Dagbladsstafetten kunde också tänkas om klubben, SSIF, numera FK Studenterna, bad snällt. I tiokamp, som han idkade en del, ingick ett 1500-meterlopp, men längre än så blev det inte”.

4. Vilket var hans “feelgood” tempo?

Det skulle verkligen vara intressant att veta vilken fart han höll, när han joggade några kilometer i Liljansskogen, men en bit under fem minuter per kilometer bör det  ha varit, med tanke på hans spänstiga ben och dokumenterade löpförmåga. Å andra sida hade exempelvis Kajsa Bergqvist en del problem att komma under 50 minuter, när hon sprang ett millopp i fjol, men så långt sprang, efter vad han minns, aldrig snitsaren.

5. Vid vilken ålder började han springa?

Han började springa före två års ålder och löpa vid ungefär sju års ålder.

6. Vilka andra sporter utövade han regelbundet?

I trettonårsåldern spelade han bordtennis en säsong i Stocksunds IF. Annars höll han på med all slags friidrott ända fram i vuxen ålder, då han tränade för höjhopp och tiokamp. I en klubbmatch på Gotland 1969 fick han till och med kasta spjut och hoppa stav.  

7. Vad måste han ha med sig på ett pass?

På så korta löppass behövde han nog bara hålla reda på sig själv.

8. Varför sprang han?

Som barn ville han bli löpare. När han blev äldre ingick det i hans träning för höjdhopp och tiokamp.

9. Har han någon gång ljugit för att få springa?

Möjligen höll han en del av sitt springande hemligt ungefär som jumper gjort på senare tid. När han sprang om vintersöndagsmorgnarna  i tonåren, ville han inte gärna bli sedd. På den tiden var det inte så vanligt att springa utan anledning och det hade definitivt inte varit coolt, om begreppet funnits.

10. Hur ofta köpte han skor?

Mycket sällan. Som barn förbrukade han vanliga blåa gymnastikskor. En sådan med två pappspikar fastsatta under en mekanoplåtbit  i hälen utgjorde hans första spiksko för höjdhopp. Sedan dess har han ägt två par spikskor för löpning och två separata hoppskor, varav han fick den ena gratis av friidrottsförbundet.  Ett par långlivade, vita, tjockbottnade tennisskor användes till all form av idrott, bland annat joggning, som väl frågan gällde.

11. Hur ofta köpte han annan löprelaterad utrustning?

Aldrig vad han kunnat minnas. Träningsoverall bör han ha ägt, men var den kom ifrån minns han inte. Om han köpte något var det nog främst till höjdhoppandet. 

12. Var/hur handlade han utrustningen?

På den tiden var det Idrottsmagasinet i hörnan Birger Jarlsgatan-Smålandsgatan som gällde,  eller möjligen Alewalds, som då låg på Norrlandsgatan. En del köpte han naturligtvis också på internet.

13. När föredrog han att springa?

Som barn any time. Som ung helst tidigt om söndagsmorgnarna när ingen såg på. Som vuxen oftast på kvällen i samband med annan träning.

14. Hur ofta tävlade han?

I barndomen sprang han 60 meter en gång varje höst. Senare hade IK Kometen klubbmästerskap två gånger om året på distanser upp till 1500 meter och i terränglöpning. För Studenterna sprang han Dagbladsstafett om våren och några häcklopp i olika klubbmatcher. En häckstart i Stockholms-DM gjorde han också. Lägg därtill ett par tiokamper om året med fyra löpningar i varje, så innebar det sammantaget en hel del tävlingslopp.

15. Vilka distanser?

Svarade vi inte på det?

16. Vilken var favoritdistansen?

Om vi talar om löpning i vuxen ålder var han bäst på 110 meter häck (16,2), men 100 meter (11,8 ) och 400 meter (54,3)  gick också an. 1500 meter (5:06,7)  var däremot pest. Längre fanns inte på kartan annat än möjligen i terräng.

17. Hade han ett mantra som han rabblade i huvudet?

Nej, på den tiden var idrotten ren.

18. Vad drack han?

Massor av mjölk men inte förrän efter träningen.

19. Sprang han helst i grupp eller ensam?

Han hade sällan sällskap. Det hände att han hängde på löparna i Studenterna under uppvärmningen, men därefter körde han sitt eget race. Ett par gånger joggade han spåret i Lilljansskogen med Studenternas sprinterlöpare Amer al-Samarai från Irak, som hade studerat i Moskva och kunde grova ord på ryska.

20. Hur återställde han sig efter ett långpass?

Han drack mjölk efter all träning och om han skulle ha sprungit ett långpass, hade han förmodligen druckit mjööööölk.

21. Vilken snabbhetsträning föredrog han?

Ruscher genom en kurva och ut på rakan som de riktiga grabbarna. Backen i Lilljansskogen i slutet av nuvarande trekilometersspåret användes flitigt av Studenterna och ibland hängde han på.

22. Var blev han oftast skadad?

Han blev sällan skadad, men knän och ljumskar låg nog sämst till och då var det knappast den obetydliga löpningen som var orsaken.

23. Vilket lopp drömde han om att springa?

Hans drömmar gällde annat.

24. Vilken kändis hade han helst velat springa med?

Att höra hur till exempel ismannen Ötzi talade, skulle nog ha varit spännande. Alternativt kunde Bockstensmannen dugt. En äldre släkting till snitsaren hade spelat fotboll med Douglas Håge. Det hade kanske varit något att skryta med. Svaret blir alltså:  Ötzi eller Douglas eller varför inte båda?

25. Vilken idrottsstjärna hade han velat springa med?

Som åttaåring såg han Emil Zatopek springa på Stadion, men vid det laget hade han redan övergivit sin korta långlöparkarriär. Antagligen joggade han senare någon gång ett par meter med Stickan Pettersson. Det fick han vara nöjd med.

26. I filmen om honom, vem spelar rollen som han?

Vet inte. Har inte sett filmen. 

27. Vilka tre löp/träningsbloggare utmanar han?

Så som frågeformuläret är utformat här ovan, bör det vara några, som har lagt spikskorna på hyllan och ingenting hindrar att de också tagit ner skylten.  Han kunde ha valt Nikolaj Kovtun,  Jurij Stepanov och Vladimir Jasjenko,  men till den trion har han helt andra frågor.  I stället dammar han av sin barndomsidol Evert Nyberg, Sveriges första kvinnliga löparstjärna Nora-Anna Larsson samt, för att flörta med den populära friidrottsklubben IF Linnéa, Edvin Wide.

Om varje utmanad utmanar ytterligare tre löpare, växer antalet offer med en faktor fyra för varje generation, varför det förr eller senare är oundvikligt, att en och samma person utmanas från flera håll, vilket redan i tredje led har hänt några populära bloggare. Ovannämnda gamla trio bör dock vara obesmittad.

Liksom Ultraschmultra har snitsaren fascinerats av de egenartade turer detta frågeformulär funnit.  På ”funbeat” kallas det tydligen ”kedjebrevet”, en fullt begriplig benämning, även om upphovsmannen inte får mer än uppskattning för sin skapelse. Något slags succé tycks denna ”utmaning” i alla händelser ha gjort, vilket möjligen säger något om berättarglädjen hos löpare och bloggare.

Finn fem från förr

   

     Nr 1Nr 2Nr 3Nr 4Nr 5

                 1                            2                                  3                               4                  5

Ovanstående bilder föreställer fem höjdhoppare,  av vilka ingen längre är aktiv. Alla är fotograferade under den tid de tävlade, men åtminstone fyra av dem har senare gjort sig kända inom andra områden.  När ni har funderat ut vilka de är, skriver ni svaret i utrymmet för kommentarer nedan. Två snitsarpoäng utdelas för varje riktigt svar och ett fint hedersomnämnande väntar på den,  som avger fem sådana. Alla som svarar garanteras dock en klapp på axeln och en ny cykel. Lycka till.

Nya ledtrådar den 26 januari:

Som vi nämnt är fyra av de sökta personerna långt mer kända för andra saker än sitt höjdhoppande i ungdomen. En av dem är professor i medicin, en annan är författare, en har varit president och en är känd som komiker och skådespelare, medan en av de fem hittills har levt ett synnerligen anonymt liv fjärran från ära och berömmelse.  Nummer 1 har hoppat lägst (1,88),  medan nummer 5 troligen har hoppat högst (2,01).

Stepanovs olycksbröder 2

 

När den unge Jurij Stepanov år 1955 höjde sitt personliga rekord i höjdhopp till 2,02, blev han officiellt Sovjetunionens förste tvåmetershoppare. Det tidigare officiella nationsrekordet innehades av Jurij Iljasov med 1,99. Samma år, 1955, återvände den 40-årige Nikolaj  Kovtun till Moskva, efter en 18-årig bortovaro. Kanske besökte han då åter någon gång Dynamostadion och mindes hur han där för mycket länge sedan, den 17 juni 1937, inför en fulltalig jublande publik satte nytt sovjetiskt rekord i höjdhopp med 2,01 och med detta blev Sovjetunionens förste tvåmetershoppare.

Låt oss för säkerhets skull läsa det en gång till:

När den unge Jurij Stepanov år 1955 höjde sitt personliga rekord i höjdhopp till 2,02, blev han officiellt Sovjetunionens förste tvåmetershoppare. Det tidigare officiella nationsrekordet innehades av Jurij Iljasov med 1,99. Samma år, 1955, återvände den 40-årige Nikolaj  Kovtun till Moskva, efter en 18-årig bortovaro. Kanske besökte han då åter någon gång Dynamostadion och mindes hur han där för mycket länge sedan, den 17 juni 1937, inför en fulltalig jublande publik satte nytt sovjetiskt rekord i höjdhopp med 2,01 och med detta blev Sovjetunionens förste tvåmetershoppare.

Nikolaj Kovtun föddes och växte upp borta i Sibirien, nära eller, enligt somliga uppgifter, på andra sidan gränsen till Kina. Han sändes att studera i Rostov, där man snart upptäckte hans talang för olika idrotter och då i synnerhet höjdhopp. Redan som 21-åring år 1936 satte han sovjetiskt rekord med 1,94 och lockades till Moskva, där han lärde sig att hoppa kaliforniskt, eller ”перекат”, som stilen kom att kallas i Ryssland. Den 17 juni 1937 arrangerades ”Hopparnas dag” på Dynamostadion i Moskva med deltagande av den sovjetiska eliten i höjdhopp, däribland den 22-årige favoriten Nikolaj Kovtun.  Ensam kvar i tävlingen efter att ha klarat 1,97, beordrade så den mörklockige ynglingen upp ribban på två meter jämnt, en höjd som han till den fulltaliga publikens jubel klarade. Vid en kontrollmätning visade sig det nya sovjetiska rekordet i själva verket vara 2,01, ett resultat i världsklass på den tiden. Som jämförelse kan nämnas att Cornelius Johnson året före vunnit i Berlinolympiaden på 2,03 och året efter skulle Kurt Lundqvist bli europamästare på 1,98. Denna sommardag i Moskva 1937 skrevs helt visst sovjetisk idrottshistoria, men snart nog skulle detta nya kapitel vara utrivet ur historieboken.

Tre månader efter sitt rekordhopp arresterades Nikolaj Kovtun, enligt somliga källor anklagad för att ha spionerat för Japans räkning, emedan han setts besöka sin familj vid kinesiska gränsen. Enligt andra, ska han ha angivits, möjligtvis av någon avundsjuk medtävlare, för ett förfluget missuppfattat antisovjetiskt ord. Säkert är att han fick tillbringa många långa svåra år i arbetsläger och förvisning. Först 1955 rehabiliterades han och kunde som en mycket bruten man återvända till Moskva, där han kom att leva ett tillbakadraget liv som vaktmästare vid en idrottshall. Som idrottman rehabiliterades han enligt uppgift inte förrän i början av 1980-talet och de fantastiska resultat han nådde i ungdomen blev åter införda i rekordtabellerna. Om han själv hann uppleva detta, är oklart, då vi inte hittat någon uppgift om hans död. Snitsaren, som påstår sig känna människorna, anar dock  att den luttrade ryssen inte längre brydde sig om något så trivialt som ett officiellt sovjetiskt rekord i höjdhopp.

Snitsaren undrar däremot, om den unge Stepanov kände till sin föregångare, när han själv klarade drömgränsen två meter. Om, efter vad som berättas, ett fullsatt dynamostadion bevittnat Nikolaj Kovtuns tvåmetershopp, borde ryktet om det ha varit vida spritt och även om man var försiktig med att tala högt, var Lillefar död och det så kallade tövädret hade inletts. Om vi får tro en rysk internetkälla vi funnit, var legenden Nikolaj Kovtun i varje fall välkänd i höjdhopparkretsar i början av 1970-talet och idag är han åter en del av den sovjetiska och ryska höjdhoppshistorien.

Nämnda töväder har vi för övrigt också kunnat notera under våra stunder i KB’s arkiv. Om den 11-årige snitsaren troligen snabbt bläddrade fram till tidningens sportsida, har den årdrade dito även stannat vid de övriga nyhetssidorna, enligt vilka Chrustjevs kvast tycks ha sopat rent i kommunistpartiets centralkommitté sommaren 1957, varvid Molotov och Malenkov med flera stalinister fått lämna scenen.

Vi hade mer än gärna visat en bild på Nikolaj Kovtun, men någon sådan är inte tillgänglig. Han sägs ha hoppat i den kaliforniska stilen liksom de bästa av hans amerikanska samtida, varför denna bild på Cornelius Johnson borde duga som illustration. Den förefaller tagen vid Berlinolympiaden, där han vann på 2,03.

    

 

Efter att ovanstående blogginlägg skrivits, hittade snitsaren ytterligare en rysk internetsida, där Nikolaj Kovtun uppges ha dött 1981. Enligt denna källa ska han ha återfått sin titel ”sportens mästare” och sitt sovjetiska rekord redan 1955, det vill säga samtidigt som han rehabiliterades politiskt och därtill sägs han senare ha fått arbete som ”директор легкоатлетического манежа”, vilket onekligen låter mycket mer prestigefyllt än ”vaktmästare”. Å andra sidan hävdas felaktigt att Jurij Stepanov hoppade sina 2,o2 först den 13 juli 1956,  varför denna källa möjligen är mindre trovärdig. Så småningom, innan hans blogg slocknar, hoppas snitsaren kunna ge er den slutliga sanningen om Nikolaj Kovtun.

http://www.novayagazeta.ru/data/2005/36/35.html

Stepanovs arvtagare

 

                                               Valeri Brumel i New York 1961                  

Jurij Stepanov fick behålla sitt världsrekord i höjdhopp på 2,16 i knappt tre år. Våren 1960 förbättrade amerikanen John Thomas det i omgångar ända till 2,22 och de flesta trodde att det skulle förbli i amerikansk ägo under lång tid framåt. Snitsaren minns att Thomas sågs som ett sällsynt höjdhoppsfenomen och han kom till olympiaden i Rom samma år som en av spelens absolut säkraste segrare. I höjdhoppsfinalen stannade han dock på 2,14 och fick se sig slagen av två man från Sovjetunionen, den åldersdigne georgiern Robert Sjavlakadze och den unge Valerij Brumel som båda klarade 2,16. Den senare skulle sedan inom loppet av tre år höja John Thomas rekord med ytterligare sex centimeter till den då helt osannolika höjden 2,28. På bara tio år hade därmed världsrekordet i höjdhopp förbättrats med inte mindre än 16 centimeter. Dessförinnan hade en liknande resultatförbättring krävt mer än ett halvt sekel och det skulle dröja ytterligare 26 år innan man överträffade Valerij Brumels resultat med lika mycket. Brumels höjdhoppskarriär slutade dock 1965 med benbrott i en motorcykelolycka och efter ytterligare tio år var dykstilen nästan på utdöende. Ukrainaren Volodomir Jasjtjenko blev med 2,34 år 1978 den siste världsrekordhållaren som hoppade i straddle, som stilen benämns internationellt. Kanske borde den i stället få heta ”перекидной”, emedan det var ryskt skolade hoppare, som utvecklade den till fulländning, Igor Kasjkarov, Jurij Stepanov, Robert Sjavlakadze, Valerij Brumel och Vladimir Jasjtjenko. Nedan ser vi världens kanske allra högsta hopp i dykstil utfört av sistnämnde Vladimir, eller Volodomir som han hette hemma i Ukraina.

 vladimir-jasjenko1

  Underbarnet Vladimir Jasjtjenko sätter världsrekord inomhus med 235.

                                                                         ¤

http://images.google.com/hosted/life/l?q=brumel&imgurl=6ab114b80dd6cbe6

                                                                         ¤

Stepanovs gåta

    

Det kan tyckas märkligt att vi bara har lyckats finna tre bilder, varav två visas här nedan, där Jurij Stepenov hoppar dykstil. Huvudstadsbladet, som har ett reportage från den mycket ojämna stadskamp mellan Leningrad och Helsingfors där Stepanov satte sitt världsrekord, visar inte någon bild från höjdhoppet, och i Pravda hittar man bara en kort notis enligt ovan och det vanliga porträttet.  

Enligt ryska internetsidor ska den franska sporttidningen L’Equipe ha varit om inte allra först så i varje fall mest energisk i kritiken mot Stepanovs sko, men i Kungliga Bibliotekets mikrofilmsarkiv finns av franska tidningar bara Le Monde och Le Figaro och dessutom har snitsaren saknat ”Sovjetskij Sport”, ”Track and Field News” och andra seriösa idrottstidskrifter som kunnat tänkas innehålla en del information av betydelse. En ambitiös och vid kassa stadd butler hade inte tvekat att ta flyget till Paris, Moskva, New York med flera städer i sin jakt på sanningen om Stepanovs sko, men nu har han fått hålla tillgodo med det material Kungliga Bibliotekets arkiv av mikrofilmer tillhandahållit.

Snitsaren har även läst vad som står om Stepanov i Lennart Zackrissons bok om höjdhopp, ”Ribban dallrar”, men funnit att den sammanfattande informationen där hämtats ur samma källor, främst ur Idrottsbladet, som snitsaren citerar merutförligt.  Kapitlet kallar Zachrisson ”fläsksvålesulan” och i texten talar han om ”fläsksulan”, uppenbarligen populära beteckningar, som däremot ännu inte syntes i tidningarna från tiden. Boken är välskriven och spännande och kan rekommenderas åt den som önskar vidga sitt höjdhoppsvetande och få en något bredare överblick över grenens utveckling, än vad snitsarens detaljstudium av Stepanov erbjuder.

 

 

  

De båda bilderna ovan, som visar Stepanov i aktion, publicerades dagarna efter rekordhoppet,  den övre i Expressen och den undre i Dagens Nyheter, men att de härrör från helt olika tillfällen, framgår om inte annat av ribbornas utseende. Expressens bild ska enligt texten vara från rekordtillfället på Dynamostadion i Leningrad, men snitsaren har i så fall svårt att förklara träden i bakgrunden. Den undre bilden är mer stadionlik, men någon entusiastisk trettiotusenhövdad publik, som tidningar berättar om, kan inte anas i bakgrunden. Dessutom tycks höjdhoppsställningen alltför gammaldags och ribban förefaller inte heller vara upphängd enligt reglerna. Sedan 1926 ska den vila fritt på två stöd riktade mot varandra så att den kan falla både framåt och bakåt, medan denna ribba ser ut att ligga på klotsar framför de upprättstående stolparna, varför, om bilden vore från rätt tillfälle, ett världsrekord inte skulle blivit godkänt. Snitsaren avstår dock från att kontakta IAAF för en utredning härvidlag, eftersom Stepanov dels enligt samstämmiga tidningar ändå inte vidrörde ribban i sitt hopp på 2,16 och dels kan tyckas ha lidit nog.  

På den översta bilden kan man skönja en extra sula under Stepanovs sko, men ingen som motiverar en förstoring liknande den hans ryske kollega Komenkov demonstrerat i ett tidigare blogginlägg. Snitsaren tänker, att om det funnits en tydligare bild i västerländsk press på den ryske världsrekordhopparen från den 13 juli 1957, eller över huvud taget någon som avslöjade hans sko, hade denna med säkerhet köpts och publicerats i Idrottsbladet och en god gissning är, att även den franska tidningen nöjt sig med att visa bilden på kollegans sko. Det är också märkligt, att det  ständigt är Stepanovs vänstra fot som nämns, när hans specialsula kommer på tal.

Den höjdhoppskunnige har också anledning att fundera över Stepanovs hoppstil på de två fotografierna. Det övre visar hur han dyker föredömligt med en låg tyngdpunkt i förhållande till ribban och i snitsarens ögon ser stilen så långt helt perfekt ut. Med en vridning utåt av överkroppen ser han ut att, som fysikalisk motreaktion, i nästa moment kunna lyfta sitt högerben fritt från ribban, men på den undre bilden, något senare i hoppet, tycks han i stället kasta överkroppen bakåt. Snitsaren tror att det mellan hoppen på bilderna kan ha förflutit en längre tid, varunder den läraktige ryssen experimenterat med sin dykstil. Gissningsvis har denna då utvecklats mot den övre mer Brumellika.

      

Expressen publicerar för övrigt i sammanhanget också en bild från 1954, där en ung Stepanov ses hoppa ”ytterfot”, det vill säga något slags saxstil. Vid EM i Bern samma år sägs sovjetiska tränare ha filmat Benke Nilsson och året efter bjudit honom till Moskva, där inte bara hans dykstil utan även hans hoppsko studerades, vilket Benke för övrigt nämner i en kort intervju i Aftonbladet två dagar efter Stepanovs världsrekord:

”2,16 av en ryss var inte direkt oväntat och inte heller att det blev den tidigare sovjettvåan Stepanov i stället för olympiske bronsmedaljören Kasjkarov. När jag tävlade i Ryssland, var man mycket intresserade av min hoppsko och dess tjocka lädersula. Sedan dess har ryssarna experimenterat flitigt och konstruerat en sula av tjockt, men speciellt lätt läder”.

Det är intressant att Benke Nilsson redan nu talar om de tjocka lädersulor, till vilka han givit ryska höjdhoppare inspiration. Snitsaren tycker att detta tidiga uttalande i Aftonbladet är spännande och borde ha funnits med i vår utförliga genomgång, kallad ”Stepanovs år”, av svenska tidningsartiklar i ämnet.

(Kort efter detta inläggs publicering fick sig snitsaren tillsänd en internetlänk till ett diskussionsforum i anslutning till tidskriften Track and Field News, där ännu en bild visas på Stepanov, uppenbarligen tagen vid samma tillfälle som den övre av bilderna ovan men något senare i hoppet. Denna bekräftar snitsarens gissning angående hoppstilens utveckling, och i sammanhanget uppskattas tjockleken på Stepanovs högra skosula till mellan 25 och 30 mm).

Som avslutning på denna mycket magra bildkavalkad på Jurij Stepanov visar vi nedanstående alster av Tecknar-Anders i Svenska Dagbladet. Detta är märkligt nog det enda i sitt slag vi funnit, trots att turerna kring de tjocka sulorna borde varit tacksamt motiv för sportteckningar och karikatyrer. Enligt konsulterade ryska internetsidor ska dock ett flertal sådana ha publicerats både i och utanför Sovjetunionen till glädje för många men, efter vad vi förstått, inte för Stepanov. Teckningen nedan gjordes däremot redan ett par dagar efter världsrekordet, då skodebatten ännu bara fördes bland höjdhoppare. 

Den 11-årige snitsaren läste inte Svenska Dagbladet, men Tecknar-Anders, eller Anders Andersö, som han egentligen heter, tecknade även i månadstidskriften All Sport. Snitsaren minns att han i den åldern tyckte att sådana teckningar var höjden av bildkonst och han härmade dem inte helt utan framgång. Att han snart kunde roa klasskamrater med karikatyrer på olika lärare, kan han delvis tacka denne tecknare för.

 

 

 

 

Stepanovs olycka

 

  stepanov-portratt

 

När den 24-årige Jurij Stepanov den 13 juli 1957 på Dynamostadion i Leningrad satte sitt fantastiska världsrekord i höjdhopp med 2,16, anade han inte att detta så småningom skulle bli hans livs olycka. Trots att han var en av världens bästa höjdhoppare på 1950-talet, kommer han för evigt att förknippas med en numera förbjuden sko och trots att världsrekordet sattes enligt gällande regler och blev officiellt godkänt sommaren 1958, anges det ännu i en del, främst anglosaxiska, sammanhang som inofficiellt. Tjocksulade skor användes som vi sett av många höjdhoppare, men som världsrekordhållare har Stepanov fått representera dem alla och den uppskattning, han borde fått för att ha påskyndat införandet av en nödvändig regel, har uteblivit. Ju mer vi fördjupat oss i denna mycket märkliga historia, desto mer sympati har vi fattat för den olyckstyngde ryssen och om vi så räddat något av hans ära genom vårt enkla blogginlägg, har detta inte skrivits förgäves.

Snitsaren har hittat ett fåtal ryska internetsidor som behandlar Stepanovs öde. Oftast har det handlat om minnesartiklar och hyllningar till en stor idrottsman och inte sällan har man sökt upprätta sin landsmans solkade heder. Där skildras historien kring det omdiskuterade världsrekordet ur ett annat perspektiv och där berättas även den tragiska fortsättningen.

Enligt samstämmiga ryska internetsidor ska skriverierna kring Jurij Stepanovs världsrekord ha fortsatt, även sedan detta godkänts och alla höjdhoppskor med tjockare sulor förbjudits. Till förföljelserna i utländska medier i form av elaka kommentarer och karikatyrer, som även trycktes i sovjetiska tidningar, lades så inhemska medtävlares ”illasinnade avund” och familjen Stepanovs brevlåda fick ta emot, som det heter i en artikel, ”smutsiga brev”. Stepanov själv, sägs ha burit all förödmjukelse inom sig, med påföljd att han till slut bröt samman och togs in på en nervklinik. Efter utskrivning därifrån ska han ha haft svårt att anpassa sig till de krav verkligheten ställde och den 13 september 1963, bara sex år efter att han satte sitt fantastiska världsrekord, tog Jurij Stepanov sitt liv.

Человека редкого таланта, высочайшей порядочности и исключительной совести не стало.

(En man av sällsynt talang, högsta anständighet och utomordentlig ärlighet fanns inte längre ibland oss).

Tillägg  20 januari 2009:     

På ett diskussionsforum i anslutning till tidskriften Track & Field News fann vi ett kort inlägg  om “Yuriy Styepanov”,  som vår man ibland stavas på engelska. Uppgifterna om vad, som hände Stepanov efter 1958, skiljer sig, som vi ser, en del från vad ryska internetsidor haft att berätta. Enligt signaturen Bauchwalzer ska han ha skadat sig 1959 och endast klarat två meter men kommit igen 1960 med några hopp över 2,05 , vilket dock inte räckte till en plats i det sovjetiska OS-laget. Han uppges ha lidit av “several emotional problems” och ska ha tagits in på psykiatrisk klinik, men några yttre omständigheter anges inte som orsak. Medan ett flertal ryska artiklar uppgivit den 13 september 1963 som Stepanovs dödsdag, sägs han här ha tagit sitt liv först i mars 1965. Uppgiften, att nyheten om hans död hemlighållits av de ryska myndigheterna, för att avslöjas först ett halvår senare av den franska tidningen L’Equipe, förefaller dock inte orimlig. Säkert är att han officiellt inte begick självmord.

 

Stepanovs år

 

   

Den,  som  slog  upp  Dagens  Nyheters sportsidor den 14 juli 1957, möttes av ovanstående märkliga rubrik och bild. ”Rätt ryss” i sammanhanget  skulle ha varit bronsmedaljören från Melbourne-OS, Igor Kasjkarov, som innehade det sovjetiska rekordet med 2,11 m, och inte den mindre kände Jurij Stepanov, som nu  överträffade sitt personliga rekord med nästan en decimeter och därtill slog nytt världsrekord och hela världen med häpnad. Det tidigare rekordet, 2,15, innehades sedan ett år av amerikanen Charles Dumas och Stepanovs hopp var sensationellt även därigenom, att detta var första gången i höjdhoppshistorien, som någon från den gamla världen erövrade världsrekordet. Snitsaren minns denna dag väl, och när han ser bilden på den ryske rekordhopparen, förflyttas han i ett enda slag 51 år tillbaka i tiden. Snitsaren kommer ihåg att han inte var odelat entusiastisk över det nya världsrekordet, som med ens fick de svenska stjärnorna att blekna, ty vid denna tid var ”Benke” Nilsson svensk rekordhållare med 2,11, medan övriga svenskar med ”Stickan” Pettersson i spetsen ännu inte kommit över 2,07. 

  

Stepanovs gädje skulle dock inte vara så länge. Det började spekuleras om, att allt inte stod rätt till med ryssens rekordhopp och den 20 augusti kunde man i Dagens Nyheter läsa en rubrik, ”Rysk språngsula gav rekord”, under vilken en bild med förstoring demonstrerade en sådan sula. Texten berättar bland annat: ”En underlig sko observerades av skarpa iakttagare när ryssen Jurij Stepanov höjde amerikanen Dumas världsrekord från 2,15 till 2,16. På den vänstra foten (upphoppsfoten) hade han en extra tjock sula med extra långa spikar under det att han på den andra hade en lätt och mjuk sko av den typ som basketspelarna använder”. 

Senare står dock att bilden föreställer en annan rysk höjdhoppare, Komenkov, och på den tidigare bilden ser vi också att Stepanov  var högerhoppare, varför ”språngsulan” alltså skulle ha suttit på hans högra sko. Denne Komenkov tycks för övrigt inte hoppa som de andra ryssarna. Att kasta sig med båda armarna före över ribban praktiserades bara av de allra extremaste dykarna i Sverige, medan exempelvis Stepanov på tillgängliga bilder nästan inte dyker alls.

 

En vecka senare visar Dagens Nyheter denna bild på Stepanov, enligt uppgift tagen i London, där han blir tvåa efter landsmannen Kasjkarov i en landskamp mot Storbritannien. Båda ryssarna hoppar 2,11 och är förstås helt överlägsna. Några kommentarer kring ryssarnas skor gör inte tidningen och på bilden  har  Stepanovs högerfot hamnat precis  mitt framför ett mörkt  läktartorn, varför en eventuell specialsula varken går att upptäcka eller säkert avfärda. Att skorna är olika betyder ingenting i sammanhanget eftersom man oftast bara hade hoppsko (med spikar i hälen) på avstampsfoten. De flesta svenskar hoppade för övrigt vid denna tid med den andra foten bar.                                        

 

Ryktet om den nya ”katapultskon” hade emellertid inte tystnat. Under en rubrik ”Höjdhopparnas hjälpsula måste förbjudas” i Idrottsbladet den 9 september vädjar den svenske höjdhopparen Bertil Holmgren till Fiidrottsförbundet om ett snart agerande för en regeländring och skriver bland mycket annat: ”Reglerna är till för att värna om rättvisan och den goda sporten. Där regler fattas trivs bara jesuiter och spanska spjutkastare. Utvecklingen är snabbare än någonsin och rekordhetsen framföder små ojustheter av olika slag. Hjälpsulan är orsaken till den europeiska enorma utvecklingen i min gren. En ny regel om skobeklädnad ska fram annars kan vi höjdhoppare flytta till cirkus. Där gäller inte idrottens oskrivna lagar om ärlig kamp och rent spel”. Han för ett fysikaliskt resonemang och bifogar en teckning (se ovan) med förklaringen: ”Vid a börjar hävrörelsen med vanliga skor, vid b med sko, försedd med hjälpsula, i vilket senare fall alltså hävmomentet är förlängt med sträckan a-b. Dessutom, och det är synnerligen viktigt, kommer avstampningsproceduren att ske så mycket extra över marken, som den extra sulan är tjock!”. Holmgren hävdar därtill, att skor med tjockare sula kan förbjudas redan med de regler som gäller, eftersom man inte borde få göra avstamp ”från ett högre plan  än markens”, ett enligt snitsarens åsikt något inkonsekvent resonemang,  då ju mycket få höjdhoppare hoppar helt barfota.

Längre ned på sidan visar och berättar den nyblivne tvåmetershopparen Gösta Gustafsson från Järla om sin sko med en monterad dubbel sula: ”Det här är inte mycket i jämförelse med vad många andra har, men det kan betyda en hel del i centimeter kring två meter. Jag skämdes som en hund, när jag gjorde jobbet. Jag tyckte, att jag fuskade och bar mig illa åt, men å andra sidan försökte jag lugna mig med att det inte var något brottsligt. Alla andra har likadant. En del har den tjockare sulan invändigt, andra har mycket mer fullt synligt. Ville man vara med och leka i konkurrensen och eftersom reglerna tillåter det, så fanns det ju inget val. Men skojigt och riktigt hederligt är det inte”.

”De sovjetiska höjdhopparna bär inga magiska skor” skriver Komsomolskaja Pravda den 23 oktober. Författaren till artikeln protesterar mot den kampanj i västerländsk press, som  hävdar  att höjdhoppskornas utförande strider mot de internationella reglerna, och tillägger: ”Det är inget nytt eller sensationellt att de sovjetiska hopparna använder skor med tjocka gummisulor. Den svenske mästaren Bengt Nilsson har ju burit liknande skor sedan lång tid tillbaka. Den västerländska pressen må gärna vädja till Internationella fridrottsförbundet att bannlysa dessa skor men varje rättänkande person må förstå, att den utrustning och de redskap, som används av idrottsmän, alltid kommer att förbättras”.

I sin stående krönika i Idrottsbladet, ”Vad vi talar om i friidrottskretsar”, svarar Sven Lindhagen:

   

”Någon större kampanj mot ryssarna har oss veterligt inte satts igång, tvärtom har väl många länder, med Sverige i spetsen, betonat, att lite var använder skor med tjockare sulor, svenskarna inte minst. Men det är inte ”vem som gör det”, saken gäller, utan att ingen får göra det, varken svenskar, ryssar, jugoslaver, Ugandabor eller andra. Detta med en tjockare sula är en obetydlig utveckling, men rätt som det är kommer man fram till hoppskor med inbakade stålfjädrar. Bättre att stämma i bäcken än i ån”. Vems sko, som visas på bilden i artikeln, framgår inte.

Att Stepanov och andra med tjockare sula på hoppskon har haft hjälp av denna, tycks det vid denna tid inte råda någon tvekan om. Sven Lindhagen kan berätta att ryssen observerats under en tävling i Prag, där han rev två gånger på två meter jämt med en vanlig sko, för att sedan med sin specialsko mycket enkelt klara i tredje försöket och därefter hela 2,06. Jugoslaven Marjanovic, som helt överraskande slagit de bästa svenskarna i en landskamp mellan Norden och Balkan, och varit nära att klara 2,07 i gammal saxstil, sägs ha använt en mycket tjocksulad sko, som han fått vid ett besök i Moskva. Lindhagen påpekar dock att även svenskarna hoppar med något tjockare sulor, varför han undrar vad deras resultat egentligen är värda. 

Idrottsbladet kan också meddela, att Internationella Friidrottsförbundet ämnar diskutera skofrågan på ett kommande möte, men det förbud, som enligt den svenske ledamoten Tage Ericsson är nödvändigt, kan förbundskongressen fatta beslut om först året därpå (1958), dock före EM i Stockholm, vilket naturligtvis anses viktigt.

 ”Jag skall konstruera en ”idiotisk sko”, som jag kan hoppa 2,20 med”, berättar den svenske rekordhållaren Benke Nilsson för Idrottsabladet den 6 november och fortsätter: ”Jag skall visa världen och särskilt ledningen i Internationella Idrottsförbundet, att det är absolut nödvändigt med nya regler, som förbjuder de här ”ryska” skorna med tjock sula. Gör jag ett sådant där ”idiotresultat”, så måste dom ju förstå, att det är nödvändigt att ändra regeln. Jag vet inte riktigt hur jag ska bära mig åt, men jag skall tala med fackmän. Jag har flera idéer t. ex. med stålfjädrar i skon, det finns inget förbud mot detta, eller en sko på en halv meters höjd, som stannar kvar på marken, då jag hoppar. Huvudsaken är att den nuvarande regelns omöjlighet blir klart belyst”. På frågan, hur mycket han anser att Stepanov vinner på att använda sin specialsko, svarar han: ”Fem centimeter absolut. Man får en helt annan sträckning på vadmuskeln med en sådan sko och man kan sätta flera muskelgrupper i arbete”. Benke hävdar att hans eget svenska rekord, 2,11 från 1954, sattes med en vanlig sko. Tjockare sula började han själv använda först senare: ”Det var efter rekordsäsongen, alltså 1955 sedan jag hade skadat mig. Jag gjorde det mest på skoj och min sula innebar inte någon sådan där överdrift som Stepanovs. Min sula var bara 21 mm tjock, mot 13 mm för en normal sko. Stepanovs är cirka 50 mm. Hela den här historien är förresten mitt fel. Då jag var i Moskva, använde jag den där upphöjda skon. Ryssarna ville se på den och då berättade jag för deras övertränare om dess teoretiska fördelar. Det var ju dumt av mig, ty ryssarna gick med sin vanliga målmedvetenhet vidare och konstruerade Stepanov-skon med mellan 35 och 40 mm förtjockning. Det är förresten inte osannolikt att de går vidare med sina experiment och gör en sko som det går att hoppa 2,30 med”.

I januari 1958 godkänner Internationella Friidrottsförbundet de världsrekord, som satts året innan, dock inte Jurij Stepanovs 2,16. Ett beslut angående detta får vänta till förbundskongressen i augusti. Idrottbladet diskuterar frågan och gissar att man måste godkänna ryssens resultat som världsrekord, eftersom det har uppnåtts enligt gällande regler, på samma sätt som tidigare den amerikanske spjutkastaren Bud Helds världsrekordnoteringar blivit godkända trots att han kastat med ett spjut, som senare kommit att förbjudas. Å andra sidan, resonerar tidningen, finns ett prejudikat i form av “såpstilen”, också i spjutkastning, där inga resultat hamnat i rekordtabellerna.

Senare på våren, den 11 april, skriver höjdhopparen Bertil Holmgren än en gång i Idrottsbladet i ämnet. Han har tillbringat vintern i USA, där han fått försäkran att slippa möta höjdhoppare med tjocka sulor.  Det har sagts honom att sådana är förbjudna i Amerika, varför han har sett fram emot att få tävla under absolut rättvisa förhållanden. “Men nu har det hänt”, skriver han. “Den ryska sulan, som de kallar den här, har uppträtt även i USA, och den som använt den har blivit fruktansvärt nedskriven. Det låter nästan som om man anklagar honom för oamerikansk verksamhet”. Holmgren berättar om en tävling i Austin i Texas, där en William Thornton, med ett personligt rekord på 1,96, plötsligt hoppar 2,05 och besegrar Holmgren och andra stjärnor, trots att han tidigare alltid varit chanslös mot dessa och förlorat med över fem centimeter. Efter tävlingen skall Thonton ha visat sin sko för konkurrenterna och glatt och oskyldigt berättat: “Jag läste i Sports Illustrated om den tjocka sulan och lät tillverka den här skon åt mig. Jag kan försäkra att den är bra, det såg ni ju idag. Man lyfter på ett helt annat sätt, man känner sig som avfyrad och jag kan springa min ansats i högre fart utan att vara rädd att vika mig i upphoppet”. Holmgren säger sig ha lyssnat med alla möjliga uttryck i sitt ansikte och blivit bestört, förvånad och ledsen för sin väns del. En amerikansk idrottsledare, vid namn Keaton,  blir kontaktad och i Dallas Morning News  ska  man  en tid därefter ha kunnat läsa bland annat: “William Thornton har satt fart på diskussionen, vars vågor verkligen går höga här just nu, genom att vara den, såvitt jag vet, förste amerikan att använda tjock sula på sin spiksko. Han förbättrade sitt rekord med nio centimeter på kuppen och har illustrerat, vad jag hävdar, att den tjocka sulan hjälper en hoppare till ungefär tio centimeter bättre resultat än han skulle prestera samma dag med en reguljär sko”

De flesta tycks nu övertygade om, att en ny regel kring höjdhopparnas skor är att vänta och den 16 maj, spekulerar Sven Lindhagen i Idrottsbladet om att det sovjetiska friidrottsförbundet nu förbjudit de tjocka sulorna och att en del andra öststatsförbund följt efter. Georgiern Sjavlakadze har nämligen setts hoppa 2,08 och tjecken Lansky 2,06 med vanliga skor. Däremot har ryssen Kasjkarov enligt den franska sporttidningen “L’Equipe” haft tjock sula, när han hoppat 2,08. Om Stepanov själv, som oförskyllt fått symbolisera eller rentav ge namn åt den snart otillåtna skon, sägs dock ingenting i spekulationerna.

I slutet av juli möts Sovjet och USA i en landskamp i Moskva och naturligtvis emotses duellen mellan Stepanov och den förre världsrekordhållaren Charles Dumas med särskilt intresse. Någon vidare kamp blir det dock inte, ty medan amerikanen hoppar till synes håglöst och stannar på 2,03, vinner Stepanov på förnämliga 2,12. Idrottsbladet skriver:

”Alldeles särskilt imponerade den (inofficielle) världsrekordhållaren Stepanov. Han har lagt av specialsulan och av allt att döma var den en illusorisk hjälp och kanske mest en suggestion. Stepanov hoppar lika bra utan denna och 2,12 gick som en dans i ett sällsport väl sammanhållet, ytterst beslutsamt mejslat hopp. Med sin kärva sakliga spänst kom han olympiasegraren Dumas att te sig som en bortdaltad diva (den pojken har tydligen inte farit väl av berömmelsen). Helt annat, alltigenom manligt intryck gjorde Stepanov, som hoppar från höger och tekniskt utnyttjar farten så långt det gärna är möjligt. Ansatsstegen är bestämda, långa och snabba och fartökande ända fram till upphoppet, varifrån han liksom i en lyftkranskrok svänger sig över ribban i ett relativt långt hopp. 2,09 och 2,12 vållade honom inga bekymmer men på 2,15 var han dock denna gång chanslös. Måhända spelade honom ett begynnande regn ett spratt. I vart fall är Stepanov en mästerhoppare, en artist utan åthävor. Han kör rätt på, precis som Benke, när han stod på höjden av sin förmåga. I EM är det nog troligt att han klarar att slå världsrekordet med en riktig sko”.

Skribenten är nästan lika översvallande när han berömmer arrangemanget och den entusiastiska, men samtidigt kunniga och opartiska jättepubliken. Sovjet, som till skillnad från USA deltar med sitt absolut bästa lag i varje gren, vinner landskampen, där det för övrigt noteras två nya världsrekord, av tiokamparen Rafer Johnson och den ryske trestegshopparen Rjakovskij.

I sammanhanget kan också tilläggas, att Stepanov, enligt ryska internetsidor, ska ha skänkt sin omtalade världsrekordsko till sin amerikanske konkurrent, men i snitsarens öron låter detta mer som en bra historia. Svar på tal gav han tillräckligt genom sin överlägsna seger och sin imponerande hoppning.                

 

Bara ett par veckor senare, den 16 augusti,  meddelar slutligen Idrottsbladet att Stepanovs världsrekord på 2,16 har blivit godkänt, och som av en händelse samma dag anländer den sovjetiska friidrottstruppen till Stockholm för att delta i EM. Den möts av Idrottsbladets reporter på Bromma och Stepanov intervjuas och fotograferas. På bilden ovan ser vi honom till vänster, medan de övriga två sägs vara häcklöparen Litujev i mitten och höjdhopparen Kasjkarov till höger. Reporterns tidsfärgade skildring av det första mötet med gästerna är värd att återges ordagrant:

”Det var ingen kollektiv skara som för första gången trampade svensk mark. Tvärtom, en samling individualister gick nerför landgången från den stora ryska flygande metallkroppen med de brummande motorerna. Där fanns storväxta och småväxta ryssar. Där fanns mörka och ljusa ryssar. Där fanns glada och allvarliga ryssar. Där fanns blyga och framfusiga ryssar. Ja, se människor kan man aldrig stöpa i samma form. Allra minst i ett stort land som Sovjet och i en sådan jagbetonad idrott som den fria i löpning, hopp och kast. De här pojkarna och flickorna var inte ens likadant klädda. Mörkhårige Kasjkarov kom i blå gabardinkostym med en amerikansk flygväska över axeln och strödde engelska glosor omkring sig. Nordiskt blonde Stepanov, tyst och försagd, kom i ljusgrå bomullskostym och Ter-Ovanesian, längdhopparen, i mörkbrun vinterdress. Vi svenskar stod i en halvcirkel framför flygplanet och måste ha sett ovanligt fåniga ut, när vi gjorde stora ögon och bara gapade vid åsynen av våra långväga gäster. Inte förrän Sverigevännen och charmören Litujev visade sig och vinkade fick undertecknad mål i munnen och började prata. Ett par ord engelska, några fraser på tyska blandat med teckenspråk och en aning hjälp av en rysk-svensk tolk. Ja, det gick alldeles utmärkt. En sådan här dag var man förstås alldeles extra väl sedd, eftersom man kunde meddela att Stepanovs världsrekord, 216, nyss blivit godkänt av regelkommittén. Alla gick genast fram och tryckte den överlycklige 25-åringens hand och han framhöll glädjestrålande att det gav honom en extra portion självförtroende att man accepterat hans resultat. På frågan om han trodde sig kunna förbättra sitt eget rekord utan sviktsula, ville han däremot inte svara. Han tog förklarligt nog inte risken att bli missförstådd”.

Snitsaren tänker, att dessa veckor i augusti kan ha varit bland de lyckligaste i Jurij Stepanovs liv. Han hade fått sitt världsrekord godkänt och därtill visat världen att han kunnat hoppa högt med vilken sko som helst. Han möttes med respekt och han var favorit till guldet vid de stundande europamästerskapen. Alla historier får dock inte lyckligt slut och det fick inte heller denna om den förste europeiske världsrekordhållaren i höjdhopp. Europamästerskapen blev ett misslyckande med en blygsam sjätteplats på höjden 2,06 efter två svenskar, en tjeck, en tysk och hans landsman Kasjkarov, och snart skulle den olycklige Jurij Stepanov komma att uppleva långt tyngre motgångar än så. Hur konstigt det än må låta, består livet inte bara av höjdhopp.

 

Barndomskollegor

.

Som elvaårig höjdhoppare sommaren 1957 med ett nytt personligt rekord på 1,27, följde snitsaren sina kollegors framfart på sportsidorna med särskilt stort intresse. Benke Nilsson (på bilden här ovan), som han träffat i verkliga livet och vars autograf han ägde, innehade ännu det svenska rekordet med 2,11, men var sommaren 1957 fjärran ifrån sin forna form och hade liksom övriga svenskar förvånansvärt svårt att ta sig över ens två meter jämnt. De förefaller ha tävlat betydligt flitigare än dagens stjärnor, som väljer sina framträdanden minutiöst i samråd med sina tränare. Att tävla sig i form var tydligen den tidens melodi, vilken gren det än gällde och någon brist på konkurrens behövde höjdhopparna inte befara. Förutom de båda etablerade stjärnorna Benke Nilsson och Stickan Pettersson fanns Richard Dahl och den långe Bertil Holmgren, som övergivit sin kaliforniska stil och börjat dyka. Nya i tvåmetersklubben var Gösta Gustavsson från Järla, Sig Andersson från Orient och den redan 31-årige Egon Nilsson från Ljungby, som bara skulle bli bättre med åren och så småningom i karriären klara hela 2,06, för att ännu som fyrtioåring, det vill säga så sent som på snitsarens aktiva tid, vara förmögen att hoppa två meter och slå denne.

Bland ett fåtal utländska höjdhoppare märktes den spektakuläre amerikanen Robert Barksdale. Han hörde ingalunda till de främsta i grenen och under turnén i Sverige sommaren 1957 stannade han oftast på 195, men hans stil var bland de märkligaste man sett. Avstampen skedde på ytterfot, i hans fall höger, liksom i saxstil, men i stället för att fälla överkroppen framåt, fortsatte han rullningen och passerade ribban med ryggen mot denna. På den tiden ansågs han nog hoppa i en variant av omvänd kalifornisk stil, medan vi idag utan vidare skulle kalla det flopp. Om Robert Barksdale bara hoppat lite högre, hade kanske han och inte Dick Fosbury givit namn åt denna stil. På den i vårt tycke otroligt fina bilden ser vi, att Barksdale har blicken riktad ner mot sågspånet i hoppgropen, vilket är begripligt, eftersom han snart blir tvungen att ta emot sig med händerna och helst även något knä för att inte skada sig. Modern nedslagsbädd av skumplast, lämpad för flopphopp, skulle dröja ännu många år på Stadion, där bilden ovan är tagen.

En annan fotgraferad gäst på Stadion var höjdhopparen, som vann i junispelen 1957. Texten till bilden ovan förklarar: ”Här demostrerar smått fenomenale Igor Kasjkarov sin höjdteknik. Observera hur näsan ”slickar” ribban varigenom kroppens tyngdpunkt höjs”. Redan den 11-årige snitsaren insåg naturligtvis den uppenbara fysikaliska felaktigheten i detta, medan den 62-årige dito inte heller kan låta bli att förundras över den sällsynt låga resultatnivån i tävlingen. Ryssen vann på 2,01, sex centimeter före alla de bästa svenskarna. Den som hade varit tio år äldre, tänker snitsaren, eller tio år yngre, beroende på hur man vill räkna. Om ryssen gästat Sverige ett par månader senare, hade nog pilen på bilden inte pekat mot Kasjkarovs näsa utan mot hans vänstra sko. Snitsaren tycker inte att sulan ser anmärkningsvärt tjock ut, men det är inte omöjligt att skon ändå skulle ha underkänts enligt nuvarande regler.

Även om det är svårt att förstå, när man studerar sportsidorna från 1950-talet, förekom det också idrottande damer på den tiden. Som exempel på detta visar vi en föredömligt dykstilshoppande flicka. Den märkliga texten under bilden är dock tidstypisk: ”Även om man är lite tung i gumpen och kort i rocken går det bra med lite spänst och energi att dyka över 1,51. Det gjorde Eva Hedberg, tog DM-tecknet och vann sedan också diskus”. Det kan i sammanhanget tilläggas att vid denna tid kallades idrottsmän med afrikanskt ursprung allmänt för ”negrer” eller till och med ”svartingar” och i detta fann den lille snitsaren inget konstgt. Någon lämplig bild på ”guttaperka-negern”, den amerikanske olympiamästaren och världsrekordhållaren Charles Dumas, har vi dock inte stött på under vårt sökande i Kungliga Bibliotekets arkiv. Den tidigare avbildade flopphoppande Robert Barksdale får dock gå under den idag något anständigare beteckningen ”mörkhyad”. Det skall också sägas, att vi hittat ett indignerat reportage, i vilket berättas hur vita amerikanska friidrottare under turnén i Sverige behandlar sin svarte lagkamrat, den timide 800-meterslöparen Sowell.

Nästa sommar, 1958, höjde sig ett par av de svenska höjdhopparna en hel klass och var i ett slag uppe i den översta världseliten, dock inte Benke Nilsson, som på vårkanten bestämde sig för att lägga hoppskorna på hyllan. Pettersson och Holmgren klarade under sommaren 2,10 respektive 2,09, medan Richard Dahl, vilket många ännu minns, hoppade 2,12 och blev europamästare i Stockholm och vid årets slut Svenska Dagbladets guldmedaljör. Enligt tidningen Track and Field News ranking var dock Stickan bäst i världen under året, förmodligen tack vare sin höga och jämna tävlingsstandard. Den 28 juli publicerade Idrottsbladet ovanstående bild, där han påstås hoppa på 2,12. När bilden tas ligger kroppen enligt bildtexten allra minst över 2,20, men vänsterknät hänger ner och skall strax ta med sig ribban. När snitsaren granskar bilden, skrattar han och ruskar på huvudet. ”Antingen har Stickan redan rivit på bilden”, säger han, ”eller också har fotografen blandat ihop negativet med ett annat från en betydligt lägre höjd, ty ingen höjdhoppare på den tiden kunde ha en decimeter luft i ett hopp på 2,12, inte ens Stickan Pettersson”.

Som avslutning på denna kavalkad av fotografier på höjdhoppare från det sena 1950-talet, visar vi en bild ur Idrottsbladet den 12 augusti år 1957. Den är tagen vid någon större ungdomstävling och uppges föreställa Johan Risberg, en av de extremaste dykstilshoppare snitsaren sett i aktion. Åtminstone något år vann han Skolungdomens Mästerskap på Stadion, men i snitsarens värld är han mest känd för att en gång i tiden ha varit innehavare av Mörby Läroverks skolrekord i höjdhopp på 1,86 , en notering som snitsaren förgäves sökte överträffa under sin skoltid några år senare. Å andra sidan kom så vitt känt denne Johan Risberg, till skillnad från snitsaren, aldrig mycket högre.

Har idrotten urartat?

Någon gång i början av 1960-talet skrev snitsaren en skoluppsats över ämnet ”Har idrotten urartat?”. Betyget blev dock mycket lågt, emedan han ansågs ha missuppfattat frågan. Efter en pampig inledning om idrottens kvantitativa och kvalitativa utveckling under ett halvt sekel snöade uppsatsen in på snitsarens tillfälliga hatobjekt, glasfiberstaven, en då ännu omdiskuterad nymodighet. Finnen Pentti Nikula hade med en dylik närmat sig femmetersgränsen och det stod inte på förrän den passerades. I glasfiberstavens ungdom, innan hopparna lärt sig välja stavar av rätt styvhet, och dessa därtill var av sämre kvalitet än i dag, hände det ofta att de gick av med olyckor som följd och ett förbud mot den nya materialsporten diskuterades. Den unge gymnasisten hade uppenbarligen sin uppfattning klar, men i ett 45-årigt perspektiv tvingas snitsaren erkänna, att han huvudsakligen hade fel i sin ungdomliga oförsonlighet. Den omedelbara och explosionsartade materialutveckling han förutspådde uteblev, och grenen har genom de högre och mer spektakulära luftfärderna blivit ännu publikvänligare. Snitsaren känner dock stor sympati för sitt unga alter ego, som värnade om Cornelius Warmerdams, Eeles Landströms och Ragge Lundbergs gamla stolta idrottsgren. Stavhopp är inte längre en idrott för var och en, så som det var i snitsarens barndom. Alla har inte råd med en uppsättning glasfiberstavar av olika styvhet och medan till exempel löpning, längdhopp och kulstötning kan tränas även med enkel utrustning, så utförs stavhopp idag med en helt annan teknik, än de gamla stavarna av gran, bambu och stål möjliggjorde och krävde.

        Cornelius Warmerdam                                             Pentti Nikula

Eftersom vi har hört att snitsaren och följaktligen också jumper idkade en del tiokamp i ungdomen och därför också borde ha hoppat stavhopp, blir vi helt enkelt tvungna att fråga den senare, om han någon gång har hoppat med en glasfiberstav. Jumpers ansikte spricker upp ett leende och han skrattar till:

– Ha ha ha, nej inte som jag minns och i varje fall aldrig på riktigt över en ribba. Stavhopparna tränade ju samtidigt med mig i ballongtältet på Östermalms IP och jag minns en rätt hjälpsam, långhårig kille från Hammarby. Det är möjligt att jag fick låna hans stav någon gång för att pröva att ta sats och hänga på den. Stavkillarna var ju annars lite rädda om sina älsklingar. Någon skulle alltid ta emot stavarna så de inte ramlade i backen. De kunde visst spricka, har jag för mig.

– Vad hoppade du med i tiokamperna då?

– Det fanns alltid en stålstav till hands på idrottsplatserna.

– Hur högt kom du?

– Kanske tre meter som bäst. Jag kunde inte alls hoppa stav. Jag försökte hålla så högt upp som möjligt och sen ta mig över bäst det gick. Jämte spjutkastning vardet min överlägset sämsta gren i tiokamp.

– Tränade du aldrig den grenen då?

– Nej, aldrig någonsin som vuxen.

– Men tidigare?

– Ja, för fan, som barn hoppade man mycket stav.

– Berätta?

– Berätta och berätta, det är inte mycket att säga om det. Jag var hyfsat duktig och klarade uppåt två meter. Men stavhopp var ju egentligen inget för mig. Jag var dålig i gymnastik och kunde knappt slå kullerbytta. På nån bild hade jag sett Ragge Lundberg stå på en hand men själv kunde jag inte ens stå på två mot en vägg. Jag ville aldrig dyka på huvudet från bryggan i Ösbybadet heller. På den vägen har det varit.

– Så någon ”bungyjumper” är du inte?

– Nej, ”jumper” räcker bra för mig.

– Men i höjdhopp dök du ju i alla fall?

– Ja, sedan åttaårsåldern.

– Hur klarade du det?

– Dykstil i höjdhopp handlar ju inte precis om att slå frivolter.

– Hoppade du inte stav senare i IK Kometen? Ni hade ju, om jag har förstått det rätt, tävlingar i alla upptänkliga grenar?

– Ja, där ställde jag pliktskyldigast upp i klubbmästerskapen både vår och höst och hoppade en bit över två meter. Med tanke på resultaten hade nog tekniken försämrats rejält sen barndomen. En gång råkade jag trampa mig själv i luften med den ena spikskon i det andra benet. Här vid knät.  Det blev ett präktigt långt köttsår. Du ser ärret!

– Oj då, det ser inte ut att ha blivit ordentligt sytt?

– Sytt? Nej, det var det aldrig tal om. Jag tvättade väl bort den värsta kolstybben ur såret, när jag kom hem och sen fick det vara bra. Tyvärr måste jag ta det lugnt med höjdhoppet ett par veckor eftersom sårskorpan stramade varje gång jag böjde knät. Jag missade skollaget minns jag. Nästa år gjorde jag för säkerhets skull om samma sak igen.

– Samma sak?

– Ja, samma plats, samma spiksko och exakt samma ställe vid knät, bara årtalet skiljer. Du ser, det är bara ett ärr och inte två.

– Två gånger i samma sår? Vill du att jag ska tro på det?

– Men, det är faktiskt sant. Sen dess har jag aldrig använt spikskor i stavhopp. I tiokamperna hoppade jag med vanliga gympaskor.

– På sidan ”Bekanta” här ovan kan man läsa om någon Ismo, som tydligen råkade ut för något liknande?

– Ja, den olycksfågeln. För honom gick det sämre. Jag fick i alla fall behålla mitt ben. Det känns skönt att ha, när jag är ute och springer.

– Hur mycket tror du att du skulle klara i stavhopp idag?

– Mer än i höjdhopp i alla fall.

– Vilket betyder?

– Tja, kanske 1,30 med darr på ribban.

– För att återgå till din och snitsarens gamla skoluppsats. Tycker du att idrotten har urartat?

– Att i varje fall friidrotten var mycket bättre på 1950-talet, står väl utom all diskussion.

– Jaså, hur så?

– Gräsmattan på innerplanen var grönare, tävlingsdräkterna och overallerna snyggare, idrottsmännen mer spännande och deras resultat och placeringar intressantare.

– Och din bedömning är strikt objektiv?

– Självklart.

Ravson och Hevson

Som den friidrottsintresserade vet, har friidrottsoraklet A Lennart Julin under ett antal år haft en traditionell ”julfrågesport” på Svenska Friidrottsförbundets hemsida:
http://www.friidrott.se/ovrigt/fragesport/Fragesport00.aspx
Självklart har dessa kluriga frågor, helt i snitsarens klass, fångat även dennes intresse. När jag i morse åter letade fram nätsidan och läste högt för honom, igenkände jag den forna glimten i snitsarens trötta ögon.  Redan den första frågan från år 2000,  om Jesse Owens nästan jämbördige men föga ihågkomne landsman Eulace Peacock,  fick den gamle att mumla ”Bra, mycket bra”.

Julen 2005 handlade frågorna om europamästerskapet i Stockholm 1958, då snitsaren var 12 år, det vill säga i den ålder då man för alltid lägger namn och resultat på minnet, och naturligtvis klarade han också ett flertal av frågorna utan hjälp. På den tredje frågan, om den ensamme guldmedaljören på prispallen, svarade han ”Ravsån” med följande skrockande förklaring:

”Det var i slutet av augusti och vi bodde ännu kvar på ett sommarställe utan radio, varför den lille friidrottsnörden fick höra Lennart Hylands ”Ribban dallrar” först långt senare. Dagstidningens sparsmakade sportsidor studerades desto noggrannare, men i den åldern läste snitsaren alla namn så som de stod på svenska. ”Rawson” och ”Hewson” (den senare Dan Waerns överman på 1500 meter vid samma mästerskap (Asgams anm.)) blev följaktligen ”Ravson” och ”Hevson”. Däremot minns vi att han tidigt uttalade efternamnet på den, då före detta, amerikanske kulstötaren James Fuchs som ”Fjoos”, i enlighet med vad någon äldre förståsigpåare, möjligen helt felaktigt, lärt honom. Engelska är förvisso knepigt. Hur många vågar exempelvis uttala namnet på  skådespelaren Ralph Fiennes?”.

Snitsaren vore inte snitsaren om han inte också hade en kompletterande motfråga, som jag (Asgam) låter gå vidare till läsarna av denna blogg:

”När det gäller 800 meter, har start och löpning på skilda banor genom hela första kurvan tillämpats vid större mästerskap sedan 1960. Vid en senare olympiad prövades dock ännu en variant. När var det och hur sprang man då 800 meter?”.

Snitsaren

Snitsarens opersonliga brev behandlade de flesta ämnen utom sådana som rörde honom själv, men i nedanstående återgivna samtal, sänt till läsarna våren 2007,  fick dessa trots allt veta mer om snitsarens liv än denne yppat annorstädes i sin korrespondens. Huruvida löpning är ett sanningsserum, törs jag (Asgam) inte ha någon åsikt om, men tanken är vacker.

                                                                                  ¤

Efter en längre joggingtur med sin vän, löparen, har snitsaren varit sängliggande i svår träningsvärk. Humöret har inte heller varit det bästa, varför det är med stor försiktighet och ett dåligt samvete den förre närmar sig den senares sjukläger för en pratsund:

– Hur känner du dig?

– “Rådbråkad” är ett gammalt bortglömt ord, som i sammanhanget pockar på användning.

– Är det så illa?

– Resterna, som ligger här, drar sig till minnes hur de vid midsommartid 1967 deltog i ett träningsläger i Järvsö samman med Stockholms Studenters IF, numera FK Studenterna, vars klubbrekord i höjdhopp på 197 cm dessa rester för övrigt ännu innehar. Klubben bestod då som nu nästan bara av löpare och tränaren Bo Aggeborn drillade dem hårt med intervallträning, som då var tidens melodi. En annan sådan var “Jag hade en gång en båt”, en från början karibisk folksång, som fått svensk text av Cornelis Vreeswijk och som sjungen av honom i duett med Ann-Louise Hansson låg på de musikaliska topplistorna. En morgon stämde en av de stackars löparna på lägret upp en egen passande textversion: “Jag hade en gång ett par ben, med vader och lår och knän, men det var för länge sen, så länge sen. Svara mig du! Var är dom nu? Jag bara frååågar: Var är dom nu?”. Som ensam höjhoppare i klubben kom man lindrigare undan och behövde aldrig sjunga sådana sånger.

– Aldrig?

– När man någon gång pliktskyldigast joggade ett par kilometer på träning så tyckte man att man varit duktig. På tävling blev det inte gärna längre än 400 meter. Någon av de kortaste sträckorna på Dagbladsstafetten kunde möjligen också tänkas om klubben bad snällt. I tiokamp ingick ju ett 1500-meterlopp, men att kämpa och ta ut sig som riktiga tiokampare med medaljvittring, blev det aldrig tal om. Att vraket, som ligger här, faktiskt en gång blev skolmästare i orientering, torde mest ha berott på att han lyckades spika alla kontrollerna. En lärare förklarade bedriften med att segraren hade “ett sällsynt gott huvud i kombination med sällsynt långa ben”. Vad gäller benen var omdömet nog en smula överdrivet.

– Då förstår jag att 12,2 kilometer blev lite jobbigt igår?

– Orken tröt nog redan efter 0,2 kilometer.

– No wonder! Du satte ju iväg som värsta Ben Jonson. Hade inte en suck att haka på. Vad skulle det vara bra för?

– Det brukar kallas “gamla-takter-syndromet”.

– Ja, jag får komplementera dig för ditt stiliga löpsteg?

– Du menar nog “komplimentera”.

– Det var ju det jag sa?

– Om du tittar tre rader högre upp kan du konstatera att du faktiskt sa “komplementera”. Något sådant ord finns oss veterligt inte, även om ett “komplement” till sagda löpsteg onekligen kunde behövas i form av bättre syreupptagningsförmåga och fler mitokondrier ute i muskelcellerna. Konditionen är inte vad den för övrigt aldrig varit! Åtminstone inte sedan mycket tidiga barnsben.

– Så dina “mycket tidiga barnsben” sprang?

– Ja, utan cykel att trampa var de tvungna att pinna på rejält om de skulle hålla jämna steg med bättre lottade pojkars ben. På sina stålhingstar med speedwaystyre hade rikemansslynglarna kilometervid äventyrsradie och nya ideer och upptåg var legio. Skulle de inte “hoja” sta och meta mört och kondomer vid kloakutsläppet i hamnen, så bar det iväg långt bort till Långängen att skära pipor i vassen. Om våren ljöd kommunens brandlarm titt och tätt och då var det bara det långa benet upp till brandstationen som gällde om man skulle hinna se brandbilarna tuta iväg. Hade man tur, lämnade dessa ett vattenspår efter sig bort till någon spännande gräsbrand. När det var stiltje på den fronten, fick man tutta på själv. Ideliga snabba ruscher med andan i halsen och golfbyxorna fulla av äpplen bättrade sedan på konditionen om hösten.

– Så farbror var en sån rackarunge?

– Springa kunde han i varje fall, den lille magre pojken med de utstående öronen. Ett kort tag drömde han till och med om att bli långdistanslöpare. Idolen hette Evert Nyberg.

– Vem fan är det?

– Sveriges bäste långdistansare under några år på 1950-talet. Han sprang 10000 meter på 29.33.4 och rankades nia i världen på sträckan 1955. Vid olympiaden i Melbourne blev han åttonde man på maraton. På en bild i någon av Sven Lindhagens böcker sitter han tillsammans med Thomas Nilsson och Lasse Strand, två andra, lika magra, maratonlöpare. Nilsson hade mycket utstående öron och borde i kraft av dessa varit ett naturligare identifikationsobjekt, men förmodligen var Nyberg tillfälligtvis mer i ropet. I texten under bilden har den inte alltid så politiskt korrekte Lindhagen fått till en putslustig formulering om “tre Belsen-fångar”. Inte tusan visste en liten parvel vad Belsen var. Man berättade aldrig något för barn på den tiden utan allt fick man, då som nu, ta reda på själv. Det lär för övrigt vara Evert Nyberg som yttrat: “Vilken halvdåre som helst kan springa 10000 meter, men för att springa maraton måste man vara helgalen”!

– Har farbror kvar sina utstående öronen under den gråa kalufsen?

– Känn efter om du törs !

– Men farbror blev inte långskubbare utan, om jag fattat rätt, höjdhoppare? Hur kom det sig?

– När Benke Nilsson introducerade dykstilen i landet och i ett huj höjde europarekordet med sju centimeter till 211, var den människospillra som du nu ser framför dig och som du insinuant och ganska omotiverat, eftersom vi är precis jämngamla, kallar “farbror”, en grabb på åtta år. Det är i den åldern man fattar sina viktigaste beslut i livet. Den californiska stilen övergavs alltså till förmån för den effektivare dykstilen, även benämnd “straddle”. På den vägen blev det.

– Så då kunde du redan hoppa?

– Vid fem års ålder var rekordet 62 cm. Det sattes i pendelstil, av de fåvitska kallad “saxstil”.

– “Vid fem års ålder var rekordet 62 cm”, blir det inte ett brott mot subjektsregeln? Det var väl inte rekordet som var fem år gammalt?

– Subjektsregeln är ingen regel utan en påminnelse. Där ingen risk för missförstånd föreligger, är en överträdelse tillåten och ibland till och med att föredra. Om detta har det skrivits långa avhandlingar. Jämför för övrigt meningen ovan med skaldens berömda ord: “Vid femton års ålder blev stugan mig trång”. Om det stått “Vid femton års ålder hade stugan ruttnat och fallit ihop och därvid blivit mig för trång”, hade det möjligen kunnat missförstås. Snisaren bryter inte gärna själv mot subjektsregeln, men detta mer av estetiska än av strikt språkliga skäl.

– Hur vet du förresten att ditt rekord var just 62 cm?

– I familjen fanns på den tiden en dubbelt så gammal och följaktligen dubbelt så livserfaren bror. Han idkade en smula friidrott och förde bok över sina personliga rekord, varvid han även avsatte en sida åt sin yngre brors resultat i den mån sådana fanns. Snart nog tog dock lillpojken själv hand om pennan och fann på egna system att dokumentera sin framfart på grusplanen och senare på kolstybben. Året därpå noterade han 71 cm och därefter runt en decimeter högre för varje år. Resten är historia.

– När knep du din första seger?

– 1957.

– Så tidigt?

– Vid folkskolans årliga hösttävlingar sprang man 60 meter och hoppade längdhopp. En fånig liten boll skulle också kastas men sedan var det slut. Höjdhoppstalangen kunde följaktligen ha utvecklats i obemärkthet, om inte gymnastikläraren en vinterdag i elvaårsåldern plötsligt plockat fram mattor, ställningar och ribba och beordrat höjdhoppstävling. Vi hade gymnastik samman med en parallellklass, där de svåraste konkurrenterna fanns i form av Anders “Ålen” Åhlberg och Finn Johnsson, den senare för övrigt numera bland annat styrelseordförande i Volvo.

– Vänta nu, “om inte gymnastikläraren en vinterdag i elvaårsåldern plötsligt plockat fram”, det måste väl ändå vara fel, eller fanns det så unga gympalärare på den tiden? Om inte detta är ett djävligt flagrant brott mot subjektsregeln, så vet inte jag?

– Ett brott mot subjektsregeln och ett medvetet sådant.

– Vadå “medvetet”?

– Det finns ett litet ord vars närvaro, genom sin frånvaro, markeras utan att uttalas.

– Du säger aldrig “jag” utan alltid “man”, “vi”, “snitsaren”, “den lille gossen”, “vraket som ligger här” och annat krystat. Är det det du menar?

– Något ditåt.

– Törs du inte säga “jag”?

– Jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag!

– Ska vi göra en deal? Du säger “jag” om dig själv, så slutar jag kalla dig “farbror”?

– Topp !

– Tant vann alltså höjdhoppstävlingen över “ålen” och den där industrisnubben?

– “Jag” klarade 125 cm, en höjd som ingen av de två eller någon annan mäktade med. Klasskamraterna, som hejat på mig som sin egen kämpe, bar mig i guldstol efteråt! Bland grabbar i den åldern smällde det ju högre att vinna en höjdhoppstävling än att vara bäst på en provräkning.

– Bland flickorna då? Hur smällde det där?

– De föredrog elaka snorungar, som tog deras mössor och mulade dem med snö.

– Jag förstår?

– Det tror “jag” inte!!!

– Triumfen i gympasalen i all ära, men när vann du din första riktiga tävling och fick stå överst på en riktig prispall och ta emot en riktig medalj ur en riktig hand?

– Redan hösten därpå. Utan att träna speciellt hade “jag” plötsligt blivit fena på länghopp. Grenen är tekniskt betydligt svårare än den ser ut men tydligen hittade “jag” under en kort period i tolvårsåldern en koordination mellan ansats och uthopp, som “jag” inte varit i närheten av varken förr eller senare. “Jag” blev inte bara skolmästare utan vann även pojkarnas längdhopp i den årliga kampen mot grannkommunernas folkskolor. Det var ett stort ögonblick där på prispallens översta trappsteg, nänns “jag” påstå . Högre gick ju inte att komma på den tiden. Att segraren bland flickorna hoppade två decimeter längre, fick “jag” försöka att inte låtsas om.

– Men det blev ingen längdhoppskarriär?

– Den slutade redan  samma höst på Zinkensdamms idrottsplats, av stockholmarna på den tiden, enligt vissa källor, kallad “Zinkööön”. På skol-DM därstädes placerade “jag” mig, trots ett personligt rekord på 419 cm, långt ner i prislistan, mer än halvmetern bakom de bästa. “Jag” insåg att mina framgångar hemmavid mest berott på dålig konkurrens! “Jag” övergav längdhoppet.

– Men blev idrotten trogen?

– “Jag” hade gjort mig ett namn i skolan och värvades snart till IK Kometen.

– En känd storklubb, förstår jag?

– Den hade runt halvdussinet aktiva medlemmar, de flesta bosatta på Storängsstigen i Stocksund. Varje helg om våren och hösten utkämpades klubbmästerskap i allt från pilkastning till orientering. Simning 50 och 100 meter arrangerades mitt ibland andra badgäster i Forsgrenska badet. Ett fotbollslag till Sankt Eriks-cupen lyckades klubben också skrapa ihop. Efter noll poäng och endast ett gjort mål på hela säsongen, lade dock Kometen svansen mellan benen och drog sig tillbaka för att fortsättningsvis koncentrera sig på sin huvudsyssla, riktig friidrott. Med pengar från amerikanskt lotteri inköptes tidtagarur, måttband och diverse kastredskap. Så småningom växte klubben i storlek och anseende och en bit in på 1960-talet hade de flesta friidrottstalanger i Stocksund och Danderyd sökt sig dit. Ovannämnde Finn Johnsson var länge klubbens bäste höjdhoppare, men när “jag” väl börjat växa, tog “jag” över tronen. När IK Kometen slutligen självdog, hade klubbrekordet höjts till 180 cm.

– Var det ingen mer än du som fortsatte att tävla?

– Ingen  som synts i resultatlistorna. Johnsson har visat framfötterna i företagsvärlden. Andra sitter som präster och professorer. Ett kort tag var faktiskt också sedermera förre finansborgarrådet Carl Cederskiöld med i klubben, men det har han nog glömt.

– “Sedermera förre”?. Vad fan betyder det?

– “Sedermera” i förhållande till då. “Förre” i förhållande till i dag.

– Sen blev det tydligen Studenterna och tydligen ytterligare 15 centimeter högre?

– Efter en kort sejour i Enebybergs IF, där “jag” för övrigt också hann sätta klubbrekord med 180 cm, blev det, för att vara exakt, Stockholms Studenters Idrottsförening och, för att fortsätta att vara exakt, ytterligare 17 centimeter.

– Varför inte Westermalms IF, Benke Nilssons gamla klubb?

– Tafatta värvningsförsök förekom faktiskt, men att hoppa tredje fiol efter stjärnorna där hade inte smakat bra. SSIF hade nästan bara löpare och tog emot en höjdhoppare med öppna armar. På köpet fick de en hyfsad häcklöpare och värdefulla extrapoäng i klubbmatcherna. “Jag” blev, om inte kung, så i alla fall min egen herre. Man gav “mig” egen nyckel till klubbens omklädningsrum under läktaren på Stadion, dit “jag” kunde komma och gå som “jag” ville. När det var stortävlingar där, passade “jag” på att träna innan och sen stanna kvar och se evenemangen gratis. Dummare var man inte. Förlåt, dummare var “jag” inte.

– Är det inte lite jobbigt att sätta citattecken kring varje “jag” du säger?

– I vår så kallade deal ovan står det att “jag” ska säga “jag”.

– Citattecknen ingår väl för fan inte i citatet? Då skulle det väl ha varit dubbla citattecken: “”jag””?

– Hur antalet citattecken ska tolkas är inte helt självklart. Du har väl hört den skojiga historien om läraren som sa till en uppstudsig elev “Säg inte emot!”, varpå eleven åtlydde uppmaningen med yttrandet “Inte emot!”.

– Snirro, var får du allt ifrån?

– Att säga emot är inte samma sak som att säga “emot”. Att säga förlåt är däremot samma sak som att säga “förlåt”, även om man med viss rätt kan hävda att man i någon mening “säger förlåt” även när man säger “ursäkta” eller “sorry”.

– Är det det du försöker göra? Säga förlåt?

– Om du slutar säga emot !!!!

– Okej, ny deal? Du skippar citattecknen så ska jag låta bli att säga “emot”?

– Nej, inte “låta bli att säga “emot””, utan “låta bli att säga emot”!

– Tummis?

– Och inte säga “tant”!!

– Tummis?

– Topp !!

– Vad är det vi pratar om egentligen?

– Det borde du veta, som ställer frågorna.

– Långdistanslöpning?

– Du menar träningsvärk.

– Hur känns det nu?

– Rigor mortis tenderar att ge med sig. Benen har antagit sin vanliga gulgråa färg. Möjligen spritter de också en smula.

– Så pass?

– Dina raska massagefingrar tycks ha gjort susen.

– Any time?

– “Fit for fight” är ett typiskt svenskt uttryck för vad engelsmännen oftare brukar kalla “fighting fit”. Det förra står ofta som ett fast uttryck i engelsk-svenska ordböcker men inte i rent engelska sådana. En så kallad googlesökning på de båda uttrycken bekräftar denna, för många svenskar svårsmälta, sanning. Den senare frasen är dubbelt så vanlig som den förra och om svenskspråkiga exempel exkluderas med ordet “is” framför, visar det sig att “is fighting fit” är tio gånger så vanligt som “is fit for fight”. Ett annat, likaledes mer svenskt än engelskt, uttryck är “five o’clock tea”. Uttrycket kallas “något föråldrat” i vissa lexikon och lär också egentligen beteckna något slags äldre ceremoniell tebjudning. I moderna engelsk-engelska ordböcker står ofta bara uttrycket “five o’clock shadow” med den lite omständliga förklaringen “a darkness caused by hair growing on the face of a man who has not shaved since the morning”. I äldre svenska uppslagsböcker kallas “five o’clock tea” för “svenskars benämning på engelsmännens eftermiddagste” Engelsmännen själva dricker “afternoon tea” och inte nödvändigtvis klockan fem.

– Försöker du säga, att du snart är redo för strid eller att du vill ha en kopp te?

– Bäggedera.

– En muffins till teet?

– Jaaaaaaaaaaaaaaaaa !!!!

– Det var trevligt att få en liten pratstund med dig?

– Vi måste vi göra om det nån gång.

– Vad då? Få en pratstund?

– Nej, jogga.

– Varför inte bäggedera?

– Hur var det nu det hette, “long slow distans i snacktempo”.

– Är du på?

– Stryk ordet “long” och stryk under ordet “slow”! Då är jag, som du säger, “på”!

– Toppis?

– Toppis !