Nå, ser du inte vem det är?

I snitsarens ännu ej avgjorda frågelek, ”Finn fem från förr”, tycks höjdhopparen på bild nummer två ha varit extra svår att känna igen. Snitsarens tankar har gått till Anna Maria Lenngrens dikt ”Porträtterna”, nedan återgiven i form av en lång rimpokal och illustrerad av Fritz von Dardel.  Den replik ur verket, som återges i bloggrubriken bör vara den ledtråd, som till slut får klockorna att pingla och den sista poletten att ramla ner.  Ett lätt travesterat citat ur samma dikt som svar på snitsarens gåta belönas med stilpoäng.

 

lenngren-46-114

 

    Uppå ett gammalt gods, ett arv av gamla fäder,
                    en skinntorr grevlig änka satt.
              Var skral, drack ständigt te på fläder
                 och hade ben, som spådde väder,
                     och leddes merendels besatt.
                  En dag – Gud vet hur det var fatt –
                   när hon med kammarpigan satt
      uti den stora saln, beklädd med gyllenläder
               samt här och där med ett porträtt
                     av hennes högvälborna ätt,
                     hon i sitt höga sinne tänkte:
                 Om jag likväl så lågt mig sänkte
                   att tala med det lumpna hjon,
      kanske det gav min gikt en liten diversion;
              och fast ej denna dumma flundran
                    förstår en fin konversation,
                     så får min lunga en motion
   och detta stackars våp skall falla i förundran
                    att höra på min extraktion.
   ”Susanna” – sade hon – ”du sopar denna salen,
                    och sopar den mest alla dar,
                    du ser de konterfej, den har,
                  men gapar, som du vore galen,
    och ej vet av vad folk du spindelväven tar!
 Hör då .. Till höger främst, det är min farfars far
                   den vittbereste presidenten,
   som kände flugors namn på grekska och latin
    och förde med sig hem och skänkt akademin
                    en metmask ifrån Orienten …
     Nå … den där näst intill – av våda satt i vrån –
             är salig fänriken, min enda kära son,
                i ställning och i dans ett mönster,
                    mitt och familjens hela hopp,
              som sju slags stångpiskor fann opp,
                 men fick en fläkt ifrån ett fönster
             och slöt i en katarr sitt ärofulla lopp …
         – hans gravvård resas skall av marmor –

 Det här är till min mor, grevinnan, en fru farmor:
         hon var uppå sin tid för skönhet vitt i rop
  och – som det verkligt hänt, och icke är en sagen –
             halp drottning Kirstin kröningsdagen
                      att häkta understubben hop …
                  Nu … den där damen i mantiljen
                   det är min grandtant, kära barn …
                   och den där gubben med talar´n
                          det är en onkel i familjen,
  som spelte en gång schack med själva ryska tsarn …
                 Det där porträttet sen till vänster
                       är salig översten, min man.
     Vem ägde skicklighet, talanger och förtjänster
                      i rapphönsjakt, om icke han? …
                    Men se nu väl på denna damen
                         i den ovala vackra ramen,
         som i sin höga barm den där buketten bär …
                          se hitåt – inte på den där –
       vad stolthet kan man ej ur hennes ögon läsa!
                      Se, vilken ädelt buktad näsa!
     Kung Fredrik blev en kväll i denna skönhet kär.
         Men hon var dygden själv och började fräsa
                      och kungen underdånigt snäsa,
    så att han blev helt flat och sade: ”Ack, ma chère,
                     bevars vad hon är fasligt fjär!” …
      Ja ja, den händelsen kan ännu mången sanna …
                        Nå, ser du inte vem det är?
 Vad … känns jag inte strax på denna stolta panna?” –
               ”Men kors bevars väl,” skrek Susanna
                     och släppte nålar, sax och tråd,
                     ”skall detta vara hennes nåd!!!” –
           ”Vad … skall det vara? Vad … vad! Slyna,
fort ut på dörrn med dig och med din knyppeldyna!
          … Vad harm! … men det med rätta sker,
         när man med slika djur i nådigt tal sig ger!” 

    Grevinnan fick på stund en ny attack av gikten,
      och det är alltihop som lärs av denna dikten.

 

När snitsaren gick i femte klass,  lät en ambitiös lärarinna eleverna framföra Lenngrens dikt som teater inför publik med en mångsidigt begåvad, sedermera tyvärr död  flicka i  huvudrollen som grevinnan. Rollen som Susanna hade bara en enda replik men ställde i gengäld krav på nyanserat minspel.  Ett antal av de övriga eleverna i klassen fick agera porträtt genom att helt enkelt stå och hålla stora guldramar framför sig.  Snitsaren slapp uppträda denna gång,  men dikten har för alltid fastnat i hans minne. Vad de säregna orden ”konterfej”, diversion”, ”stångpiska” och ”talar” betydde, lärde han sig dock inte förrän långt senare.

Året därefter fick en annan lärare den ungdomliga idén, att uppföra ett så kallat Amerikaspel med musik och teater kring det populära landet i väster. Förutom sång- och dansnummer, roliga sketcher, och annat uppskattat, bjöds publiken också på en scen ur Chicagos undre värld,  framförd av tre lika obegåvade som ointresserade skådespelare. Med reservation för någon glömd, eller förvrängd replik bör det ha låtit som nedan:

(Ett rånoffer kommer in på scenen. En gangster kommer in med pistol).
Gangstern:   Upp med händerna och hit med pengarna!
Offret:   Hjälp!
Gangstern:  Håll käften annars skjuter jag.
(Offret håller inte käften).
Pistolen:  Pang !!
(Offret segnar ned. Gangstern tar pengarna och försvinner. En polis kommer in).
Polisen:  Vad nu då? Vad är det här?
(Gangstern smyger in igen).
Gangstern:  Jag ska bara se till att jag inte har lämnat några spår.
(Polisen griper gangstern i rockkragen).
Polisen:   Följ med här nu!
(Slut).

Manusförfattaren bakom detta drama är okänd, men klart är att det varken var snitsaren eller hans lärare. Vid den sista av de två föreställningar, som gavs inför publik, strejkade gangsterns knallpulverpistol.  Snitsaren, ty det var naturligtvis han som hade fått den bärande rollen på sin lott, stod länge och fumlade med sitt trilskande vapen, alltmer desperat och olycklig, tills läraren räddade honom med ett muntligt ”pang!” och ett basackord på pianot. Det populära uttrycket ”esprit d’escalier” täcker inte på långt när snitsarens tankar decennierna efteråt, ty så långa trappor finns inte. Först idag förstår han hur den sparsmakade rollen skulle ha gestaltats och vilket lysande extranummer han kunde ha gjort av den besvärliga knallpulverpistolen.

6 svar till “Nå, ser du inte vem det är?

  1. Haha!
    Gangsterpjäsen hade sannerligen ett skralare manus än mitt och mina kompisars mästerverk: ”Toilett på balkong”. En rent rafflade tafflig uppsättning på temat franska låneord…

  2. ”Toilett på balkong” ??? !!!!

    Redan den fantasieggande titeln överträffar den samlade dramatiska produktionen i detta hushåll.

  3. Vi tycks vara flera som ”tvingats” uppföra Lenngrens ”Porträtterna”! Själv stod jag med egenhändigt tillverkad guldram och föreställde fänriken- hennes son. Har svårt att tänka mig en tråkigare pjäs att sätta upp, såvida man som lärare inte fullständigt gett upp hoppet om sina elevers totala avsaknad av teatralisk förmåga. Tyvärr väckte detta inlägg minnen från andra hemska upplevelser på en skolscen. Jag har fram till nu lyckats glömma t ex en extremt misslyckad trollerishow inför klassen. Usch, jag rodnar än idag!

  4. Jaså även en ungdom som Johan! Det trodde vi inte. Kanske har dikten levt kvar som skolpjäs sen lång tid tillbaka och står i Handbok för lärare. Kanske räcker normalklassens skådespelartalanger bara till två talroller och ett antal stumma statistditon.

    Om det finns fler ute i bloggosfären som bär på hemska teaterminnen från skoltiden, så erbjuder snitsaren en axel att gråta ut mot.

    Det kan tilläggas att snitsarens ”teaterintresserade” lärarinna hette Uhr i efternamn och följaktligen kallades Fröken Ur.

  5. Vad heter versmåttet som ”Porträtterna” är skrivet i? Det följer ju en bestämd rytm, men det är väl inte hexameter? Kan någon reda ut detta för en förvirrad barnmorska…?

    Vad gissningstävlingen beträffar så ringer inga klockor. Men skolpjäser har jag spelat…och musikaler. Tror det var mer traumatiskt för publiken än för mig, det bor en teaterapa i mig:-)

  6. Bra fråga Karin!

    Först ska sägas att vi har gjort våld på dikten när vi format den som en så kallad rimpokal. Lenngrens dikt brukar återges med sådan här radbrytning:
    http://members.tripod.com/minata/bild_22_jan.html
    Kanske säger det något om versmåttet? Liksom Alexandrinen (Bellmans favoritversmått) och blankversen (som hos Shakespeare) består den här dikten av jamber (pa-pam), men här tycks antalet versfötter liksom rimmens placering följa ett mer oregelbundet mönster och vi hittar inget system. Vi låter frågan gå vidare till läsekretsen.

    Snitsaren berättar vidare, att även han var en apa som gillade att uppträda, men hans scen var aldrig teatern eller talarstolen utan idrottsbanan. Där kände han aldrig skräck. Där tyckte han om att ha publik, ty där visste han att han behärskade sina medel.

    Beträffande bild nr 2 i frågeleken kommer inom kort en sista ledtråd.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s