Kategoriarkiv: Snitsarens uppväxt

Du 2

Du är åtta eller nio år gammal och har följt med din kamrat och hans familj för att bevittna det traditionella valborgsfirandet vid hamnen i Stocksund och du står och tittar upp i skyn, där fyrverkeriet lider mot sitt slut, och en av de sista spektakulära pjäserna exploderar ovanför ditt huvud och sprider sig i ett antal mindre raketer som i sin tur avslutar sina snabba spiralfärder i ett smattrande och blixtrande skådespel, när du märker att en av dessa ”raketormar” (som du i brist på bättre ska benämna dem efteråt) har kommit hotande nära dig och du plötsligt bedövas och förblindas av något som du bara svagt anar har med detta att göra. Du känner ingen smärta, men du står hjälplös och helt förvirrad tills en okänd man tar hand om dig och leder dig bort till arrangörerna av fyrverkeriet, där någon säger att ”så går det när man står för nära”, en förklaring som du och alla i din omgivning sedan samstämmigt anser ovanligt korkad, eftersom du och din kamrat stått mitt i en folksamling. Du gråter, men utan att kunna minnas det efteråt, och senare ska du envist föreka dina förväntade tårar, inte alls av skam utan av sanningslidelse, ty du litar mer på dina sinnen än på din kamrat som lika bestämt hävdar att sättet du gråtit på varit lika karaktäristiskt för dig som lukten av dina fisar. Du har sällskap med hans familj en bit på hemvägen, men får sedan gå ensam till ditt hus, som du finner tomt så när som på din far, och först när han följer dig till badrummet för att tvätta och plåstra om dig, blir du varse det stora otäcka sår som gapar på din sotiga kind. Att din far tar hand om dig på detta sätt är mycket ovanligt, och när du senare ser tillbaka på ditt liv kan du inte erinra dig något annat tillfälle med liknande kroppslig närhet, och även om du innerst inne bär en stor saknad, ska du aldrig medvetet känna denna utan alltid finna det fysiska avståndet mellan er naturligt. Du ska höra berättas hur han inte förrän sent i livet fått veta att hans far haft en protes på ena foten och själv ska du inte se din far utan käder förrän under hans sista år, när du hjälper honom att bada, en syssla som du då finner jämförelsevis okomplicerad och gärna tillgriper som kompensation för den ömsesidigt smärtsamma bristen på själsligt umgänge, ty du har lättare att kommunicera med tvål och borste än med ord, och när din mor vid hans begravning tackar dig för din hjälp, förstår du inte vad hon talar om, ty de enda betungande krav du känt och nu äntligen slipper har du aldrig kunnat uppfylla, och även om din skuld egentligen inte är din, ska du bära den med dig genom livet som ett ärr i din själ. På samma sätt ska det öppna sår på din kind, som efter valborgshelgen nyfiket begapas på skolgården, läkas till ett långsamt försvinnande ärr, först i form av ett liggande ”U” men så småningom reducerat till två parallella streck, av vilka du till slut, när du som sextiosjuåring ser dig i spegeln, bara kommer att kunna upptäcka ett som snart ska döljas bland övriga rynkor och veck, innan du äntligen bränns och hälls i en lund och med dig dina minnen av sår såväl på din kropp som i din själ.

Du

Du har läst en sympatisk liten memoarbok av en amerikansk författare, som i sin berättelse genomgående kallar sig själv ”du”, och du får en plötslig lust att pröva samma stilgrepp i ett eget blogginlägg. Den bok du läst är påfallande rumslig och kroppslig, och författarduets inledande inventering av skavanker och ärr på sin egen lekamen och det våld denna har utsatts för under ett liv, som är ungefär lika långt som ditt, får dig att genast inse vad ditt nya blogginlägg ska handla om och hur ditt ämne ska angripas, även om du samtidigt känner dig fri att följa dina impulser och göra de spontana utvikningar ditt humör föreslår dig. Eftersom du beträder okänd mark är du fylld av den upptäckarglädje du länge har saknat i ditt skrivande, och du finner snart att ditt nya blogginlägg skriver sig mer eller mindre själv:

Du är bara tre år gammal och står nedanför en liten bergknalle på familjens då ännu ganska vildvuxna tomt i Stocksund. Uppe på berget ett par meter från dig står den några år äldre Roffe omgiven av andra barn som har följt med honom i hopp om ett spännande äventyr eller kanske bara av nyfikenhet. I handen har han en stor sten som han hotar att kasta på dig och din storebror som står strax till vänster om dig. Du tycker att Roffe är stor men du vet att din bror är mycket större och du känner dig inte bara trygg vid hans sida utan kanske också lite kavat och möjligen stämmer du in i hans säkra attityd. När Roffe helt otippat kastar stenen tar din bror ett väl avvägt steg åt sidan, medan du som inte hinner undan (eller kanske till och med följer din brors rörelse och genskjuter stenens bana) plötsligt känner en fruktansvärd smärta i huvudet och springer gråtande in i ditt hus till familjens hembiträde, som (enligt vad du flera år senare kommer att höra sägas) blir mycket argt men lyckligtvis inte hinner få tag på den skyldige som trots allt bara är ett litet barn. Hon har inte bara (som antytts) en primitiv rättsuppfattning utan också ovanliga kroppskrafter och du ska senare mer än en gång höra berättas om hur hon vid borttransporten av ett uttjänt badkar ensam burit detta i dess ena ände överlåtande den andra åt de två karlar som anställts för uppgiften, varvid dessa utbrustit: ”Är detta en kvinna eller en björnhona”. Mot dig är hon enligt uppgift snäll, men ditt eget minne av henne ska inskränka sig till att hon existerar och till slut gifter sig med en man, vars ordinära namn ”Sjögren” du i din fantasi ser någonstans uppe bland trädgrenarna utanför köket. Vad den vanartige Roffe beträffar, kommer han att ha föga eller inget samröre med dig i fortsättningen, men han ska länge finnas i ditt medvetande som någon att passa sig för. Många år senare ska du tillsammans med en kamrat befinna dig på bakgården till det hyreshus Roffe bebor. Troligen har ni varit i konditoriet som ligger i samma byggnad och sitter på en stentrappa och äter det godis ni inhandlat (möjligen för kamratens stulna pengar), när Roffe kommer ut med en fotboll i handen. Ni gömmer er snabbt under trappan och sitter osedda där medan Roffe övar skott mot väggen alldeles intill och ibland passerar så nära er att ni skulle kunna röra vid hans ben, och ni tycker att det dröjer en evighet innan han tar sin boll och går genom staketet eller häcken till sin kamrat Dagge i grannhuset, där biblioteket är inrymt. Denne Dagge, som är son till ortens bibliotekarie, ska du långt senare återse i något helt annat sammanhang liksom Roffes lillebror Janne, medan Roffes eget öde kommer att höljas i dunkel, tills du efter en sökning på google kan konstatera att han artat sig väl i en norrförort. Händelsen på dennes bakgård ska dock leva i ditt minne, och så länge ni umgås ska du och din kamrat komma att skämtsamt referera till den som ”Äventyret med Roffe”, någon gång förvrängt till ”Roffentyret med Äve”, men om allt detta anar du ingenting när du bara är tre år och du sitter och gråter med en stor bula i pannan.

                              

                       

Att stå ut

I inlägget ”Snitsaren”, beskriver denne sig själv som ”den lille magre pojken med de utstående öronen”, och i sitt underfundigt avslöjande inlägg ”Awesome boy” låter han sitt alter ego Tildo indirekt berätta om samma ”utstående öron”. Dessa iögonfallande attribut har intresserade läsare av denna blogg även kunnat se på de fotografier, där snitsaren som barn och ung exponerar sitt kortklippta huvud, medan målningarna här ovan, hämtade från olika perioder i konstnärens liv, inte bara vittnar om de framträdande öronens befintlighet på snitsarens kropp, utan också om spåren de har satt i hans själ.

I den ovan citerade intervjun med snitsaren besvaras den impertinenta frågan, om denne ”har kvar sina utstående öron under den gråa kalufsen”, med en replik delvis hämtad ur ”Det stora jättebrevet”:

– Känn efter om du törs!

Då vi emellertid vägrat att rota i snitsarens trassliga hårman, har frågan förblivit utan svar, och något hopp om sådant har vi inte heller denna gång. Fem bloggår har dock inte gått snitsaren obemärkta förbi, och hundrafyrtiofem blogginlägg, åtskilliga i form av inträngande intervjuer med avslöjande frågor, tycks slutligen ha brutit ner hans verbala motstånd, ty helt oväntat besvarar han vårt spörsmål genom att med två resoluta tumgrepp föra sitt gråa hår bakåt och blotta öronen med uppmaningen:

– Se själv!

Man kan undra vad vi egentligen väntat oss, ty när vi äntligen får se de omtalade broskflikarna har vi svårt att dölja vår besvikelse. Vi nöjer oss med att nicka tyst och le fånigt, men då snitsarens förväntansfulla blick ber om ett mer nyanserat omdöme, blir vi till slut tvungna att säga honom sanningen:

– Nog har man sett värre vingmuttrar?

– De syntes mer när jag var liten och huvudet var rundare.

– Men så fasligt utstående var de väl inte?

– Allting är inte relativt, men mycket, och upplevelsen av egna kroppsdelar hör definitivt dit.

– Blev du retad för dina öron?

– Jag hade väluppfostrade kamrater och inga uttalade fiender.

– Vad spelade det då för roll om öronen stod ut lite?

– Uppenbarligen uppmärksammades de tillräckligt för att hela tiden finnas i mitt medvetande, och som potentiella objekt för smädelser utgjorde de ett ständigt hot. En upprörd kamrat kallade mig en gång i hastigt mod ”din djävla öronman”, ett konstigt tillmäle, som han själv säkerligen fann minst lika pinsamt avslöjande som jag. En annan gång kallades vi båda gemensamt av en yngre förbicyklande lustigkurre för ”Tjocka Simon och Långöra”. Att två flickor i klassen vid ett tillfälle fick för sig att dra i mina öron bakifrån, ska troligen också tolkas i detta perspektiv. Annars påmindes jag indirekt om mina missprydande öron, när sådana kommenterades i andra sammanhang. Jag minns hur segraren i något terränglopp hemmavid, den mig inte olike Thomas Nilsson, dömdes ut med orden ”Synd bara att han ska va så jävla ful!”. Samtidigt kunde jag själv inte ostraffat tala om öron, ty den som vill kasta sten i glashus bör först bli varse bjälken i sitt eget öga, eller som barn formulerar samma till visdom förklädda enfald: ”Han som sa det han var det”. Sålunda glömmer jag inte heller, hur jag en gång troskyldigt uppmärksammade mina kamrater på en liten pojke, som kommit in från vinterkylan med, som jag uttryckte det, ”röda lanternor” på ömse sidor om huvudet, men i stället för den förväntade uppskattningen möttes min fyndiga iakttagelse av ett torrt: ”Ska du säga”.

– Stackars dig?

– Nu ska du inte vara ironisk.

– Om dessa oförargliga exempel är allt en minnesgod snitsare kan komma på av sårande anspelningar på hans öron, är han att gratulera och borde inte gnälla?

– En snitsare gnäller inte utan redovisar sakligt sina minnen.

– Mådä?

– För övrigt kan hänsynsfullt återhållen kritik upplevas lika sårande som uttalad.

– Du menar inbillad hänsynsfullt återhållen kritik?

– Så bör man kanske uttrycka det.

– Kritiken kom alltså egentligen från dig själv?

– Duktig psykolog!

– Det hade kanske varit bättre om du fått prata med någon om dina öron?

– Ja, i en annan värld och en annan tid.

– Tog du aldrig upp ämnet hemma?

– Du skojar.

– Eller med någon kamrat?

– Möjligen kunde jag indirekt skämta om mitt lyte som på den vänstra målningen ovan, men att helt och fullt erkänna egna svagheter hörde inte min ungdom till. När en kamrat i gymnasiet sakligt frågade varför mitt ena öra stod ut mer än det andra, ljög jag att det berodde på min vana att stödja ena handen mot det, när jag låg och läste, en förklaring som han knappast köpte.

– Har du någon bättre idag?

– På min annars oklanderliga kropp har jag med åren upptäckt asymmetrier av olika slag. Det nedersta vänstra revbenet sticker ut och hårfästet bak i nacken är ojämnt, annat mer privat att förtiga. Att det vänstra örat står ut mycket mer än det högra upptäckte jag inte förrän i tonåren, trots att denna obalans, av bilder att döma, var särskilt tydlig när jag var liten. Av oklar anledning har det vänstra örat blivit felvikt när den genetiska bruksanvisningen lästes, dock inte värre än att en enkel förkortning av huden på örats baksida viker detta rätt och ger mig ett ganska normalt utseende. Jag minns att jag prövade att vinkla till örat med ett stramande plåster och jag övervägde till och med ett eget kirurgiskt ingrepp, ett enkelt snitt, lite tejp och en mössa på över natten. I sammanhanget har jag en oförklarlig minnesbild av hur jag står i vårt kök hemma och speglar öronen i det mörka fönstret.

– Men någon riktig plastikkirurg var aldrig aktuell?

– Sådana var inte så vanliga på den tiden, och i min föreställning sysslade de med värre missbildningar.

– Vågade du inte be dina föräldrar?

– Att visa intresse för mitt utseende och i synnerhet för en så futtig detalj, skulle ha varit alltför genant, varför jag valde att lida i tysthet.

– Och ”stå ut” med att öronen ”stod ut”, som inläggets vitsiga titel antyder?

– Så småningom insåg jag det ohjälpliga och rättade mig därefter. Vad utseendet beträffar, var det mer konstruktivt att åtgärda min medfödda spinkighet, även om den skivstångsträning  jag bedrev i de sena tonåren primärt hade andra mål. I takt med min växande självkänsla blev öronen alltmer en del av mig, och snart doldes de av hår och glömdes bort.

– I blogginlägget ”Awesome boy” påstår ditt alter ego Tildo, att du ”fick långt hår och blev en snyggis”?

– Det omdömet får stå för hen.

– Var du fortfarande missnöjd med ditt utseende?

– Nej, till skillnad från många med komplex för sitt yttre var jag lättsmickrad och trodde på dem som antydde att jag såg bra ut. Jag minns, att jag inte bara tolkade det som självklar ironi, när jag hörde två mindre flickor kommentera mig med orden ”han var väl snygg”, och när jag ser fotografier från början av 1970-talet, kan jag ana att mitt utseende tillfälligt passade tidens smak, men lyckan var kort och tio år senare var allt annorlunda.

-Hur?

– Om jag tio år tidigare upplevt en kort period av uppskattning för mitt utseende i såväl egna som andras ögon, fick jag nu för första gången i livet utstå något som påminde om mobbning, ty långt hår och skägg, åtminstone otuktat sådant, var uppenbarligen ovant för ungdomen i den världsförgätna byhåla jag flyttade till i början av 1980-talet.

– Du menar när du kom till Vallentuna och fick heta ”Jesus”.

– Även andra tänkta invektiv kunde höras. Det tillfälliga öknamnet ”Parismodet” torde exempelvis ha syftat på min slappa klädsel och mina otidsenliga träskor, och jag insåg att 1970-talet definitivt var slut, när jag passerade en skolbyggnad och en hödstadieelev öppnade ett fönster och skrek ”Jävla kommunist, åk hem till Dalarna”.

– Ha ha ha ha?

– Ja i efterhand kan jag skratta åt den enfaldiga formuleringen, men jag minns att jag kände en kall fläkt av en främlingsfientlighet jag annars bara sett på avstånd, och då hade jag ändå valt mitt främlingsskap själv.

– Det var i alla fall modigt av dig att framhärda i ditt sätt att se ut?

– Eller tjurskalligt och dumdristigt. Sett i efterhand borde jag ha kompromissat om min rätt till självbestämmande, ty med barn i känslig ålder var det inte bara min ensak hur jag såg ut.

– Du menar att barnen fick lida för sin fars utseende?

– Mycket mer än jag då förstod.

– Kallas du fortfarande för ”Jesus”, när du visar dig på byn?

– Om det händer någon gång, grundas det på gammal hörsägen, ty som pensionär har jag föga gemensamt med den yngling som korsfästes vid trettiotre års ålder. Ungdomar föredrar jämnårigare jämförelseobjekt, och i den mångfald av udda utseenden som uppvisas idag sticker mitt gråa, ganska välklippta hår och skägg inte ut på samma sätt som förr. Att jag någon gång blir jag kallad ”tomte” av små barn, försöker jag ta som en komplimang.

– Och de utstående öronen har inte besvärat dig sen du var ung?

– Nej, de håller sig dolda.

– Sån tur att du inte har blivit skallig då?

– Det är inte för sent.

…och sedan aldrig mer

Efter ha genomlidit de kval, som skildrats i föregående inlägg, höll sig snitsaren borta från dansgolvet under resten av sin ungdom. Om han någon sällsynt gång måste närvara när det dansades i skolsammanhang, tittade han nyfiket på men utan avund, och när hans idrottskamrater efter tävling gick att svänga sina ben på dansbanan eller i bankettsalen, valde han att roa sig på egen hand. Mestadels kunde han bejaka sin fobi utan att väcka uppseende, men vid två tillfällen minns han sig ha våndats svårt inför beslutet att våga hävda sin rätt att bestämma över sitt liv, och i efterhand har minnet av dessa två självständiga val fått dignitet av positiva livsavgöranden.

Det var en afton i slutet av maj eller början av juni ett drygt år efter den tidigare omtalade dansskolan och snitsarens sorger kunde ha varit minnen blott, om det inte hade ordnats en stor klassfest, dit han inte sluppit inbjudan, så som tidigare varit fallet vid de hippor, där pojkar och flickor dansat och deltagit i för honom okända initiationslekar. Han hade våndats länge inför festen och sin förväntade roll som dansör, och ju närmare kvällen kom, desto svårare hade han att se sig själv välja ut och bjuda upp någon att dansa med utan att visa sin vanliga blyghet i sådana sällskap. När han äntligen förstod att han bestämt sig för att inte gå dit, kände han inte bara lättnad över att slippa dansa, utan också, vad viktigare var, en plötslig lycka vid den lika självklara som omtumlande insikten att han hade rätt att bestämma över sig själv, och när han senare på kvällen gått till sängs och hörde klasskamrater dra förbi på vägen utanför, skrålande den i hans smak föga spännande sången om ”Halta Lottas krog i Göteborg”, insåg han att han hade valt rätt och inte gått miste om så mycket.

Åtta år senare, sommaren det revolutionära året 1968, när han utan att ana oråd återvänt från en resa i Europa och åkt till familjens sommarhus i Vejbystrand för att leva sitt eget liv med pensel och palett, fann han sig åter bjuden på en fest där han inte bara förväntades dansa utan denna gång även sitta parvis till bords och föra sig enligt etikettsregler som han nu inte bara kände sig obekväm med utan också tog avstånd från av ideologiska skäl. Vid den bröllopsmiddag det handlade om dög inte heller hans vanliga finkostym, utan frack med tillbehör måste hyras, och för utprovning av sådan hade avtalats tid i Ängelholm dagen före festen. Då brudgummen var en kusin som han lekt med varje sommar i hela sin barndom, hade han svårt att hitta giltigt skäl att tacka nej, och i det svar man ”anhållit om” tillfogade han texten ”Härtill nödd och tvungen”, skriven på vad som i inlägget ”Nujpraw” har benämnts urnujpraw. Ju mer han försökte se sig själv närvara vid den synbarligen oundvikliga tillställningen med alla dess rituella turer, dansens inte minst, desto mer led han i förväg. Men natten innan det var dags att prova frack drabbades han plötsligt åter av den vidunderliga insikten, att han hade rätt att bestämma över sitt eget liv, varefter han tidigt nästa morgon flydde fältet, efterlämnande ett noga formulerat, kryptiskt meddelande, att han ”på grund av iråkad själslig egendomlighet” varit tvungen att fara till Köpenhamn. Ordagrant minns han också den juvenilt tillgjorda bisatsen ”varför någon frack knappast torde vara av nöden”, samt det avslutande Edvard Munch-citatet ”Bröllop och begravningar tar så hårt på mig”, vilket var helt malplacerat med tanke på hans oerfarenhet av båda företeelserna. Läsarna av detta inlägg må finna snitsarens beteende omoget för en tjugotvååring, och sant är att han i varje fall inte borde ha gömt sina nya känslor bakom svårtolkade formuleringar utan hellre talat om ”klarsyn” än ”egendomlighet”, ty medan han levde några dagar om inte sorglös  så dock fri i Köpenhamn där han besökte stadens konstmuséer och målade ute i Klampenborgskogen, fick han senare höra hur man hemma fruktat att han varit deprimerad. Hans temporära känsla av makt över sitt eget liv kunde dock ingen ta ifrån honom, och dansa slapp han även denna gång.

Även om långt värre bekymmer snart skulle tynga hans sinne och dansrädslan så småningom klingade av, förblev han ovillig att dansa livet ut, och när han långt senare prövade några polskesteg för att bättre förstå vad han spelade på sin fiol, tog han dem helst med damer han kände. Vad slutligen bilderna nedan beträffar, är de varken ämnade att illustrera snitsarens dansfobi eller hans nyvunna känsla av makt, utan speglar i minnet den alternativa värld han sökte sig till vid tiden för händelserna, ty i juli 1968 sysslade han i sitt måleri bland annat med dessa förlagor ur konsthistorien, så som beskrivs i inlägget ”Second hand”. Den högra studerades till yttermera visso under själva flykten till Köpenhamn, och en liten målning efter den vänstra hänger fortfarande i ett hus i Vejbystrand, vittnande inte bara om snitsarens konstnärliga omognad vid den tiden utan också om hans mänskliga tillkortakommanden.

Han dansade en höst

Om det inte varit för en aningslös och lösmynt kamrat, hade han sluppit en av de mest förnedrande upplevelserna i sitt liv, och de luttrade läsarna av denna blogg hade besparats hans självömkande inlägg nedan.

Att det i 1950-talets Stocksund ordnades undervisning i pardans för välbärgade familjers barn, som förväntades växa upp till välartade ungdomar med vana att föra sig i sällskapslivet, är begripligt, men var och en som känner snitsaren anar också att sådana aktiviteter inte var hans första val. Sålunda undanhöll han all information för sina föräldrar om den dansskola som erbjöds när han kom upp i sjätte klass. Den hann också börja utan hans deltagande, när ovan sagde kamrat, en nyfiken gosse som höll sig framme och tog vara på de möjligheter livet bjöd, glatt berättade om den spännande dansen hemma hos snitsaren, varefter denne fick kravla till korset, det vill säga följa med kamraten nästa gång och lämna sin efteranmälan till danslärarinnan, som måhända inte var ”en sötsur kvinna med näsa som en pik” men ändå en främmande vuxen som ingav honom en känsla av osäkerhet. Han kommer ännu ihåg sin vånda inför det verbala uppdraget och av alla danslektioner i gymnastiksalen denna höst minns han tydligast detta första möte och sina egna tafatt framstammade ord.

Av dansandet kommer han inte ihåg mycket, varför detta troligtvis genomfördes enligt något välordnat system som krävde ett minimum av framåtanda från hans sida, gissningsvis med parbildning i den ordning eleverna stod könsvis mitt emot varandra, även om en uppbjudande bugning möjligen förväntades av gossarna. Samtidigt minns snitsaren hur två kortväxta, rödhåriga tuffingar alltid lyckades dansa med samma två flickor, båda minst huvudet högre och kroppsligen tidigt välutvecklade, den ena dessutom utrustad med för den tiden ovanligt långt och vackert hår, och i sin obestämda avund undrade snitsaren vad dessa skönheter kunde se hos sina små kavaljerer. Själv var han glad att slippa välja eller väljas, och när det väl kom till dansen kände han varken välbehag eller obehag av den kroppsliga närheten till det motsatta könet. Så länge han följde order slapp han ansvara för sitt uppträdande och föga bekymrade han sig för sina klumpiga steg i de dansturer han ändå aldrig skulle få bruk för.

Danskursen hade varit fullt uthärdlig om den inte avslutats med en tillställning, där de små gossarna och flickorna inte bara skulle tillämpa sina nyförvärvade danskunskaper utan också förväntades sitta parvis till bords och föra sig enligt etikettens regler. I den åldrande snitsarens minne försvinner denna traumatiska decemberkväll på Kevinge herrgård i en diffus känsla av obehag, men fyra klara bilder har envist stannat kvar i hans medvetande.

Han sitter bredvid sin lottade bordsdam, en flicka som han anar är missnöjd med sitt utseende, och han kan bara tyst beklaga hennes öde att ha råkat hamna just bredvid honom, som inte förmår säga ett ord till uppmuntran. Vid ett bord snett bakom dem sitter föräldrar, däribland hans mor, vars blick han möter utan att kunna avgöra om hon anar hans belägenhet eller om hon är aningslöst belåten med sin son.

Han måste senare ha bjudit upp sin vindögda dam och dansat en stund, ty i ännu en minnesbild hör han henne klaga på att han hela tiden upprepar samma steg på ett och samma ställe. Dessutom dansar han troligen likadant till all slags musik, vilket hon möjligen också upplyser honom om. Förhoppningsvis hittar hon sen någon dansant kavaljer som förmår förlösa hennes danstalang och göra hennes kväll mer minnesvärd, men själv är snitsaren alltför upptagen av sin egen olycka för att bry sig därom, och han dansar inte heller mer under kvällen.

Han vet att han borde bjuda upp någon, men när han äntligen vågar sig fram till en snäll flicka som han brukat titta på i klassrummet, har en av hans kamrater fått samma idé men gått till handling med större beslutsamhet och, som det visar sig, mer framgång, vilket får honom att besviket men troligen helt sanningsenligt utbrista ”Men jag var först”. Medan kamraten finner hans uppträdande pinsamt och säger något överslätande, lovar flickan honom en senare dans som dock inte blir av, eftersom en sådan kräver nytt initiativ och ytterligare samlat mod.

Hur han kommit till den fina festen minns han inte, kanske har han och hans mor skjutsats i bil, möjligen av hans far, men hem har barnen uppenbarligen fått åka i en abonnerad buss, ty han har en tydlig minnesbild av hur en av hans kamrater, för övrigt samma klantarsel som från första början är skuld till hans elände, står framme hos föraren och dirigerar bussen för att till slut självbelåtet kunna kliva av vid sin egen grind, där också snisaren lämnar sällskapet och promenerar den sista biten hem till sin stora och trygga ensamhet.

Könsidentitet

Som ett led i en planerad undersökning av vissa psykoterapiformers effektivitet genomgick jag före min ovan omtalade vistelse i Umeå för trettiofem år sen ett så kallat DMT-test. Ett antal bilder, som visades med mycket kort exponering på en skärm, skulle beskrivas med ledning av en försöksledares förberedda frågor, varvid olika feltolkningar inte bara påvisade existensen av psykologiska försvar och bortträngda känslor utan även kunde berätta något om, vari dessa bestod. Av testresultaten, som jag mottog med berättigad skepsis per telefon, minns jag bland annat en uppgift om ”osäker könsidentitet i nioårsåldern” som förbryllat mig mycket, ty även om den givna rollen som pojke inte alltid varit lätt att spela, kan jag inte minnas någon tvekan om, att den varit min.

Trots att jag som barn sprang fortare och hoppade längre än de flesta och hörde till de få i min klass som kunde repklättra till gymnastiksalens tak och dessutom oftast lyckades träffa bollen med det smala brännbollsträet, fick jag i småskolan betyget B i gymnastik. I efterhand har jag insett, att det troligen berodde på min oförmåga att dölja den selektiva klumpighet och de bristande färdigheter som jag delade med de flesta. När lärarinnan så under en gymnastiklektion undrade om något av barnen kunde stå på huvudet och två flickor demonstrerat sin väl inövade förmåga på en matta, räckte även jag upp handen men levererade under klassens skratt något som mer liknade en kullerbytta än den begärda konsten. Än värre blev det när jag sedan skulle upprepa samma flickors handstående mot en vägg men rasade in i ribbstolen och sjönk ihop som en hög av armar och ben. Att flickor kunde bolla och hoppa rep var naturligt, men att låta dem överträffa mig i gymnastiska övningar av detta fysiska slag, gick min ära som pojke förnär. Upprättelse i kamraternas ögon fick jag mer än väl under en gymnastiklektion i elvaårsåldern när jag försvarade klassens heder i en höjdhoppstävling, och jag minns med tillfredsställelse hur den betygsnåla småskolelärarinnan senare fick se mig ta emot medalj för seger i längdhopp i den årliga kampen mellan traktens skolor. Som ofta i denna ålder hoppade dock segraren bland flickorna längre än jag, varför eventuell revansch på det motsatta könet fick vänta ännu en tid, eller tills barndomens manliga hävdelsebehov så småningom ersattes av ungdomens mindre hjälplösa inställning och en större förståelse för tingens ordning. När jag slutligen i vuxen ålder överträffade det gällande damvärldsrekordet i höjdhopp, var min idrottsliga könskamp sedan länge över och med den alla möjligheter till emotionell upprättelse, och som åldrad löparmotionär bryr jag mig naturligtvis ännu mindre om könet på alla dem som springer förbi under träning och tävling.

Att som barn låta mig överträffas av flickor i rena styrkeövningar, hade varit än mer traumatiserande, varför jag som smal- och långarmad, en i sammanhanget handikappande kombination, undvek armbrytning i sällskap där jag riskerade könsöverskridande möten med neslig utgång, och naturligtvis var andra, än mer kroppsnära kraftmätningar lika otänkbara i praktiken som spännande i fantasin. Jag minns en tecknad novellillustration i veckotidningen Allers föreställande två barn som slogs på marken, och jag minns min vanmakt över pojkens hjälplöshet, samtidigt som jag inte kunde ta ögonen från den uppenbarligen starkare flickan. Ännu efter snart sextio år kan jag se illustrationen för mig och även komma ihåg bildtextens ordagranna lydelse, men då tidningen från mitten av 1950-talet inte längre är tillgänglig, får nyfikna läsare nöja sig med tuschteckningen här nedan, där en trettioårig konstnär ger uttryck för barndomens känslor i den förenklade form de dröjt sig kvar i hans enkelspåriga sinne. Huruvida konstverket döljer en ”osäker könsidentitet i nioårsåldern”, skall jag dock, som så mycket annat i detta ämne, låta vara osagt.

Korsväg

”Kom ihåg var du hörde det först!” brukar tillfogas som självironisk avslutning, när någon har sagt något om framtiden och låtsas vilja bli ihågkommen för detta.

Jag tänker, att en sådan uppmaning bör vara tämligen lätt att efterleva, om inte i avsedd mening så i varje fall bokstavligen, ty jag har ett gott minne för var i det fysiska rummet jag har hört eller läst något, eller till och med var jag tänkt en tanke eller erfarit en känsla, även om den yttre miljön har varit helt irrelevant i sammanhanget. Däremot kommer jag sällan ihåg när händelser har ägt rum, om inte tiden på dygnet eller året har satt spår och förstärkt min minnesbild, så som några exempel här nedan ska visa.

Vasavägen i Stocksund korsas ett hundratal meter öster om mitt barndomshem av en mindre väg som nu bär namnet Sturebacken, då den från korsningen leder upp till den högre belägna Sturevägen. I denna backe, som i min barndom var en del av den längre Frejavägen, påstods en man någon gång ha cyklat omkull med en trädgårdssax och skurit halsen av sig, och som ytterligare belägg för backens trafikfarlighet såg jag själv vid ett tillfälle, hur ett grannbarn låg vid sin oroligt vakande mors sida i väntan på ambulans efter att ha voltat med cykel över en bil och landat med hjärnskakning på sin egen tomt vid vägen. De barndomsminnen, detta blogginlägg är tänkt att handla om, rymmer långt mindre dramatik, vilket också är skälet till att de återges här som exempel på minnets oförutsägbarhet. Då sagda vägkorsning låg i hemmets omedelbara närhet, bör jag ha passerat den många gånger i alla slags väder och vid alla tider på året och dygnet, varför man kan undra hur det kommer sig att mina tydligaste minnen därifrån härrör från sen höst eller snöfri vinter någon gång efter mörkrets inbrott, och varför jag har bevarat just dem:

Vid ett tillfälle går jag hemifrån bort mot vägkorsningen i mörkret och tänker, att om det hade funnits en gud, vilket jag sedan länge tror att det inte gör, borde han, om han vore den han sägs vara, kunna läsa alla våra tankar och följaktligen genomskåda alla försök att vara god för att behaga honom. Möjligen kommer jag fram till att det egentligen inte spelar någon roll, om han mot förmodan skulle finnas eller inte, och kanske hinner jag också utreda teodicéproblemet, men det har jag i så fall glömt. 

En annan gång går jag likaledes i mörkret men nu på väg hem där ett halvfärdigt resårbandsgevär väntar i källarens snickarbod, och jag har just klurat ut hur jag ska spika fast en bit av en styv, svart trädgårdsslang som pipa på den tillsågade kolven. Senare ska den otympliga slangen ersättas av ett smalt metallrör, som i kombination med pilar av tillhamrad, tjock ståltråd gör geväret till ett så farligt vapen att jag knappt törs använda det, än mindre visa det för andra, utom för en lekkamrat när vi beväpnade tillsammans smyger upp på vår vind, där vi tycker oss ha hört mystiska ljud. I övrigt kommer gevärets öde så småningom att höljas i glömskans dunkel, men några djupa hål i taket till mitt pojkrum ska vittna om dess forna eldkraft så länge jag bor kvar.

Mitt tredje minne från samma vägkorsning i dystert mörker är om möjligt ännu mindre rafflande. Jag har försökt lösa ett korsord i någon barntidning, möjligen Kamratposten som jag prenumererar på genom skolan, och jag grubblar över en nyckel som frågar efter något som det ”finns många av i skolan”, och där jag har de flesta bokstäverna i det sökta ordet ”elever”. Jag funderar på om det engelska räkneordet ”eleven” passar in, men finner med all rätt att det är alltför långsökt. Antingen jag så småningom kommer på det enkla svaret själv eller måste invänta lösningen i nästa nummer av tidningen, kommer jag att känna mig ovanligt dum, och så många fler korsord ska jag inte heller komma att lösa förrän i vuxen ålder och då endast periodvis i brist på annan förströelse, något jag sällan kommer att riskera som memoarskribent. Däremot ska jag vid några högtidliga tillfällen roa mig med att själv tillverka korsord, om vilka jag långt senare kommer att berätta i ännu ett blogginlägg.                          

Rysare i sommarnatten

När jag skrev föregående inlägg drog jag mig till minnes en historia jag hörde för mer än femtio år sedan. Jag hade i de nedre tonåren en så kallad raketradio, ur vilken jag via en sladd med öronmussla kunde lyssna på ”Blå tummen” och andra av den tidens spännande humorprogram efter sänggåendet. Tydligen sändes en tid också något slags sena skräckhistorier, av vilka jag mycket väl kommer ihåg två stycken, inte för deras kuslighet, ty naturligtvis har jag hört kusligare rysare, utan för de fantasifulla tankar de väckte.

Den ena historien utspelade sig, efter vad jag minns, i ett framtida USA, där det just hållits presidentval med knapp seger för en ung kandidat, vars bild syntes överallt, så även på väggen i ett laboratorium för tidsresor, som ordnades av en forskargrupp. Huvudpersonen, möjligen engagerad i den nyvalde presidentens kampanjarbete och nöjd med valutgången, hade av oklara skäl beviljats göra en resa bakåt i tiden. Hur denna gick till rent tekniskt minns jag inte, mer än att han måste följa strikta regler, för att besöket i dåtiden inte skulle påverka framtiden, det vill säga historiens nutid. Bland annat var han tvungen att under ledning av en vägvisare hålla sig till en upphöjd spång, varifrån han kunde se men absolut inte fick vidröra naturen nedanför, där jätteödlor och andra urtida djur rörde sig bland höga ormbunkar, och där stora insekter surrade i den tropiska värmen. Säkert hände åtskilligt där för milliontals år sedan, som jag har glömt, men när huvudpersonen kom tillbaka till framtiden, upptäckte han en liten krossad fjäril under sin sko. Han sade dock inget därom till någon i tron att hans oförsiktighet var betydelselös, och efter vad han kunde se var allt i laboratoriet och utanför fönstret så som han hade lämnat det. Likväl anade han svagt att någonting var annorlunda i rummet, men han förstod inte vad. Så föll hans blick på väggen där den nye presidenten tittade ner från sin bild.

Den andra av de två historier, jag hörde som ung i mörkret, handlade också om en framtida resa men inte i tiden utan i rummet, närmare bestämt långt bort till en främmande planet, som beboddes av intelligenta, helt människolika varelser, till vilkas egenheter dock hörde, att de förutom att tala och förstå jordiska språk även kunde läsa tankar. I gengäld saknade de all förmåga att uppfatta bildspråk, varför alla yttranden och tankar tolkades bokstavligt, något som den gästande jordiska expeditionen var väl införstådd med, och för säkerhets skull hade den även utrustats med ett slags hjärnspärrar som hindrade alla tankar att läcka ut. De främmande varelserna var extremt gästfria och måna om att tillfredsställa alla uttryckta önskemål, och den sista kvällen före avfärden bjöds det jordiska sällskapet på en konsert med pianospel av någon kvinnlig virtuos. Som tack för besöket fick slutligen huvudpersonen, expeditionens ledare, en inslagen present av världfolket, med förklaringen att de så gärna velat ge honom något som han önskat sig. Vad det kunde vara begrep han inte, då något som liknade önskemål aldrig framförts efter vad han kunde erinra sig. Under pianokonserten hade han visserligen ett kort tag haft sin tankespärrmackapär avtagen för att höra bättre, men då hade han bara njutit av musiken och inte haft plats för tankar på annat. Så mindes han plötsligt och blev kall av skräck. När han beundrat pianistens spel hade han tänkt: ”Åh, den som ändå hade hennes fingrar!”.

Dessa två kortfattat återgivna berättelser är naturligtvis bara rekonstruktioner utifrån oklara minnesfragment. Av den första historien kommer jag egentligen inte ihåg stort mer än bilden på den nye presidenten, som lika väl kan ha varit en tidningsrubrik om vilken vald ledare som helst, samt spången i det förhistoriska landskapet som inte nödvändigtvis behöver ha varit från dinosauriernas tid, och den trampade fjärilen som kan ha varit vilken flygande insekt som helst. I den andra berättelsen kan på samma sätt mötet mellan civilisationerna lika gärna ha ägt rum på jorden med spel av en jordisk pianist, som jag svagt anar kan ha varit huvudpersonens hustru, vilket skulle göra den välmenta gåvan än makabrare. Huvudsaken i mitt minne är historiernas poänger, där i båda fallen små misstag trots sträng försiktighet får otrevliga konsekvenser, så som ofta sker i sagorna, och måhända har berättelserna format mina tankar såväl kring ordets makt som kring den triviala determinismen.

Vad fel du tänkt

Som framgått av föregående inlägg är friluftsmuseet Skansen inte mitt första val när det kommer till förströelse i Stockholm. Möjligen orättvist förknippar jag Hazelius skapelse med gamla instängda, rökluktande pörten och lika instängda, malätna och håglösa djur samt trötta barn som går omkring med ansiktet fullt av sockervadd. Allra minst lockar de illaluktande gulligheterna på Lillskansen, där getterna, kaninerna, marsvinen, råttorna och mössen förväntas framkalla ömma känslor. Sedan jag på 1960-talet sprang Dagbladsstafetten med mål uppe på Solliden, har jag bara besökt Skansen som snällt sällskap åt främst egna men senare även andras barn, och som den filantrop jag städse varit, har jag försökt se tillvaron med dessas ögon och hållit inne med mina ovidkommande åsikter.

I min egen barndom var jag inte heller någon trogen Skansenbesökare, och mina minnen därifrån är fragmentariska och diffusa, dock med två säregna undantag. Jag minns hur jag någon gång i mycket tidig ålder såg en av de stora isbjörnarna leka med en stor och tung kanonkula, som den dök och hämtade ur vattnet och sen lyfte över huvudet och kastade ner med ett väldigt plask, allt upprepat flera gånger till publikens stora nöje. Jag kommer ihåg min rädsla för att den lekfulla björnen skulle tappa klotet i huvudet, eller ännu värre, kasta ut det på oss som bara stod ett par meter bort, och jag hade efteråt svårt att glömma händelsen. Först i vuxen ålder har det slagit mig att björnens lek kanske inte var så farlig som jag trott, ty sannolikt var det inte fråga om en tung kanonkula av massivt järn utan om en svart boll, gjord av gummi eller något annat mjukare material. Som illustration till äventyret har jag valt teckningen ovan, där jag med benäget bistånd av ett fyraårigt barnbarn sökt fånga några isbjörnar, men när jag efteråt betraktar dem, tycker jag att de till formen mer liknar sina bruna släktingar.

Från ett annat besök på Skansen, denna gång med skolkamraterna i första klass, minns jag förutom min sönderslagna chokladtermos framför allt hur jag fick se en glasblåsare i aktion för första gången. Det tycktes mig som rena trolleriet, när han med ett långt snurrande rör blåste liv i glödande klumpar som han hämtat ur en eld, och jag kommer väl ihåg hur skickligt han lyckades förvandla det mjuka glaset till ett prydnadsfat i form av en fisk, som han sedan råkade tappa så att det gick i kras. Hur jag led med den stackars mannen som velat visa vad han kunde, och vad jag föraktade de kamrater som efteråt bara skrattat åt misslyckandet! Skolteckningen nedan, som uppenbarligen gjorts efter klassens Skansenbesök, visar varken den fina fisken eller dess sorgliga skärvor utan en glasblåsare med intakt produktion, ty mina komplicerade känslor i sammanhanget lämpade sig inte för offentligheten. Först i vuxen ålder har jag insett, att det bara varit fråga om en vanlig dag på jobbet för glasblåsaren, som säkerligen redan hade gjort och troligen skulle fortsätta att göra hundratals likadana fiskar, helt oberoende av mitt tillfälliga besök.

Ju 2

Den fotvandring mellan Västra Ljungby och Stora Hults strand, som beskrivits i föregående blogginlägg, ser jag i mitt sextioåriga, tillrättalagda perspektiv inte bara som ett uttryck för längtan till havet utan ännu mer som en flykt bort från bondgården vi bodde på, ty medan exempelvis min äldre syster deltog i gårdens sysslor med intresse och inspirerad därav sedan skrev en skoluppsats, som vann första pris i en stor tävling och fick läsas upp i radio, hade jag svårare att trivas. Bland främmande människor och djur höll jag mig på respektfullt avstånd, inte av rädsla för dem, utan av olust inför min egen förväntade roll i sammanhanget. Jag minns att jag red några meter på stoet Sally och att hingsten Balder en natt välte gårdens pump. Vid ett tillfälle såg jag huvudet huggas av en tuppkyckling, som sen flaxade iväg en bit, och jag fann också urtagningen av dess olika inälvor intressant. Mitt bidrag till djurskötseln inskränkte sig till att utfodra hönsen med brödbitar, varvid det gällde att kasta dessa så att även hackkycklingarna fick tag i något, vilket dock sällan lyckades. Kor och grisar fanns också på gården liksom troligen en del vanliga sällskapsdjur, men framför allt minns jag tusentals flugor, som fångades i små burar gjorda av tändsticksaskar och sytråd.

Från denna sommar bland främmande djur på en främmande bondgård kommer jag ihåg ett annat möte, som stannat kvar i mitt minne med mycket klarare bild. På golvet hos några äldre släktingar i Baskemölla, där familjen mellanlandat på väg till Skåne, låg en hund som jag av husets folk hade uppmuntrats att klappa. Till min egen förvåning, skam och möjligen inre tillfredsställelse vågade jag trots de andras närvaro ta detta steg och bejaka min lust, för säkerhets skull dock väl dolt bakom en stol, över vilken jag låg på mage och försökte se ointresserad ut. Att det inte rörde sig om en liten söt hund utan om ett med mina dåvarande mått mätt stort rovdjur med tjock päls, ger an antydan om mina hemliga preferenser, och att detta är mitt tydligaste minne från den tre dagar långa färden till Skåne, som det året för första och enda gången företogs med bil, säger också något om händelsens betydelse i mitt liv.

När jag en dag några år senare överraskades av ett mycket litet spinkigt djur på golvet i vårt kök, skrek jag rakt ut och sprang till barnkammaren helt otröstlig. Denna nya, gissningsvis söta familjehund blev dessbättre inte kvar hos oss länge, ty den visade sig mycket svåranpassad och sågs i efterhand som psykiskt störd. Ideligen sprang den bort och fick klagomål på sig för att ha knyckt barns vantar eller hittat på andra dumheter, och en dag skadade den benet när den förgäves försökte följa efter min morfar upp på ett tåg. Troligen rapporterade denne hem per telefon om incidenten, och av outgrundlig anledning skickades jag ut för att leta efter det stackars djuret, men när jag fick se det i en trädgård omgivet av deltagande djurvänner, skyndade jag förbi och förnekade sedan all kännedom om hundens öde, ty hur skulle jag ha kunnat förklara mitt underliga beteende? Efter att denna besvärliga hund lämnats bort till okänt öde, anskaffades en lugn cockerspaniel, med vilken jag upprätthöll goda förbindelser utan känslomässigt engagemang. När jag varit borta en tid blev hunden glad åt min återkomst, vilket kanske visar att invand lukt kan vara nog för att man ska bli omtyckt, även om känslorna inte är besvarade. Måhända är det den förbehållslösa tillgivenheten hos dessa obotliga flockdjur, som gör mig själv så förbehållsamt otillgiven. Detta exemplar var dessutom av honkön, vilket komplicerade tillvaron helt i onödan. När hunden löpte måste den hållas inomhus, men enligt förment välinformerade grannbarn lär det ändå ha fötts valpar, som avlivats och grävts ner i trädgården, och vid ett tillfälle försökte jag själv mota undan en stor pudel från den löpande tiken, men gav snart upp det genanta företaget och överlät konsekvenserna till de ytterst ansvariga, givetvis utan att förvarna dem. När vår hund efter ett tiotal år avled i någon överviktsrelaterad sjukdom, sörjde jag inte, men det hade jag å andra sidan inte heller gjort när min morfar försvann efter minst lika lång tid i vårt hem. På fotografiet ovan, som förefaller vara taget i maj 1958, uppträder förutom den beskrivna cockerspanieln även två andra familjemedlemmar i olika skepnader.

I ett funnet brev från sommaren 1948, det vill säga när jag var två och ett halvt år och familjen hyrde sommarställe hos den dåvarande finansministern Wigfors, berättar min mor, att jag efter ett besök en i lagård med grisar och kalvar ”blev så uppspelt att jag pratade om det hela kvällen”, men denna barnsliga entusiasm för domesticerade djur tycks ganska snart ha gått över, och i den mån jag senare intresserade mig för den vilda faunan handlade det snarare om taxonomi än om etologi. Jag besökte hellre Riksmuseet med dess montrar än det gulliga Skansen, där möjligen visenterna och isbjörnarna lockade i kraft av storlek och farlighet. Vid barnkammarfönstret satt ett fågelbord, vars gäster artbestämdes med hälp av tillgängliga färgbilder, men att fåglarna växlade utseende med kön och ålder, eller än värre, att de lade ägg och matade ungar, var störande information i min egen förenklade ornitologi, och när jag en födelsedag fick en samling önskade afrikanska djur av målad, bränd lera, såg jag dem mer som nödvändiga statister i de spännande dramer, där en fem centimeter lång, afrikansk pojke av plast hade huvudrollen, än som egna levande och kännande varelser. Små söta lejonungar hade varit lika fel i sammanhanget som när den afrikanske pojken skulle ersättas efter att ha drunknat i badrummets avlopp, och min mor förutom en kopia av min hjälte kom hem med ”hans mamma”, tillverkad av mjukplast och riktigt hår. Så långt tillbaka jag kan minnas uppskattade jag inte heller mjuka leksaks- eller gosedjur, men jag lär en gång ha tyckt om en tygdocka vid namn Anna, som jag senare, möjligen symboliskt kastade upp på en kakelugn, där den återfanns först när barnkammaren renoverades.

Att ”jag”, som det påstås i boken om mig själv, ”inte tålde skinn”, är naturligtvis en total missuppfattning. Som framgår av flertalet bilder på bloggen ”Katalog”, har ett visst slags mjukhet alltid haft en förbjuden lockelse, och jag minns hur en kvinnlig målarkurskamrat inför en av mina modellmålningar klappade mig på huvudet och sa: ”Jag tror att du gillar det som är mjukt”. Att jag som barn dolde denna svaghet är inte konstigare än att jag höll andra känslor för mig själv, och då jag samtidigt ogillade allt smått och gulligt, var mina reaktioner svårtolkade. Där mjukheten lockade, var den större än leksakerna kunde erbjuda, och att jag tittade på stora farliga nallar som den här ovan hellre än på små och söta sådana, är jag tacksam för med tanke på den form samma svaghet har tagit senare i livet. Den slumrande eller möjligen bortträngda driften att omhänderta, som tycks få andras hjärtan att smälta vid åsynen av små hjälplösa varelser, vaknade inte hos mig förrän jag fick egna barn, och då det gissningsvis handlar om identifikation, är min känsla fortfarande i huvudsak arttrogen, medan djurriket i övrigt får nöja sig med min allmänna motvilja mot onödigt lidande.

Konsten att hitta

 

 

Tomas Tranströmer skriver i sin oavslutade självbiografi ”Minnena se mig”, om hur han som liten tappar bort sin mor på Hötorget och därefter går ensam hem till Folkungagatan på Söder, vilket inte är några problem eftersom han har varit uppmärksam när han tidigare åkt delar av vägen med spårvagn. Att han berättar om sitt äventyr, tyder på att varken han eller andra barn i samma ålder normalt vandrade så långa sträckor ensamma i stan, och många skulle idag undra varför han inte vädjade till någon vuxen om hjälp.

Själv känner jag sympati med min memoarskrivande kollega, ty som barn hade jag i samma belägenhet kunnat promenera ända hem till Stocksund, hellre än att behöva öppna munnen. Då jag emellertid var ett försiktigt och förutseende barn, sattes min förmåga att hitta hem aldrig på svårare prov, varför bevis saknas för min självtillit och min brådmogna orienteringsförmåga. Möjligen ger berättelsen nedan i kombination med kartan ovan en antydan om min tidiga inställning till världen och mig själv.

”En sommar när jag var fem år bodde familjen på en bondgård i Västra Ljungby på Bjärehalvön, en dryg kilometer inåt land från Stora Hults strand, som jag väl kände till från tidigare somrar i trakten, medan inlandets nya miljö var okänd. Av oklar anledning blev jag kvar på bondgården när delar av den övriga familjen en dag begav sig till stranden för att bada. Dit var det drygt två kilometer, och efter vad jag minns, var det tänkt att jag skulle komma efter skjutsad av bonden på hans motorcykel (!), vilket jag tydligen tackade nej till, sedan de andra givit sig av. Begripligt nog troddes det att jag blev rädd för själva motorcykelfärden, medan jag i verkligheten var blyg för chauffören, som kanske skulle fråga mig om något eller skoja förtroligt och göra mig förlägen. Om jag därefter saknade familjen eller badet eller bådadera, minns jag inte, men jag tycks ha bestämt mig för att gå till stranden själv och valde den, som jag tyckte, bästa vägen rakt mot havet, där den långa sandstranden skulle bli en naturlig uppfångare, för att tala orienteringsspråk. Av promenaden minns jag inget mer än att jag trasslade mig förbi ett antal åkrar, men så småningom bör jag ha hamnat på någon väg ner mot stranden, som jag nådde en bit norrut, varefter det var lika enkelt som väntat att hitta familjen. Att jag själv inte tyckte att mitt initiativ var särskilt märkvärdigt, förstår jag, men jag har inte heller något minne av någon annans förvåning eller oro. Om små femåringar på den tiden kunde tänkas åka motorcykel utan hjälm, hörde det kanske inte heller till ovanligheten att de då och då gav sig iväg några kilometer på egen hand”.

För en rättvisare bild av den beskrivna händelsen ska tilläggas, att satellitkartan inte speglar det tidiga 1950-talets Stora Hult, där det nutida gyttret av småhus saknades och där sikten var friare. Min väg till stranden är okänd, men jag borde haft havet och Kullen på andra sidan Skälderviken inom synhåll medan jag gick. De oklara omständigheterna kring minnet, väcker många frågor såväl om den tid och den miljö jag levde i som om min egen trovärdighet, och det är möjligt att en rättvisare rubrik på mitt blogginlägg hade varit ”Minnets kapriser 4”.                      

Konsten att se 3 (D)

 

 

De flesta barn, som vilat sina trötta ofokuserade ögon på en tapet eller ett stycke tyg med regelbundet mönster, torde någon gång ha upplevt hur detta förflyttats bort i rummet och därvid tyckts förstorat. Fenomenet drabbade mig själv första gången med skräckblandad fascination, när jag satt framför husets radioapparat och högtalarens mönstrade tyg plötsligt syntes sväva och växa. Jag minns att jag lyckades framkalla synen flera gånger utan att hitta någon godtagbar förklaring. Som läsarna av denna blogg väl känner till, handlar synvillan om att ögonen vart och ett för sig fixerar olika delar av mönstret, vilka dock i kraft av sina identiska detaljer tolkas som en sammanhängande bild, varvid ögonens riktning meddelar hjärnan att det betraktade föremålet ligger längre bort än det i verkligheten gör och följaktligen också är större. Möjligen hade någon naturvetenskapligt kunnig vuxen kunnat förklara fenomenet till belåtenhet, men då jag ogärna besvärade omgivningen med mina tankar, fick förståelsen av den kusliga upplevelsen vänta ännu en tid.

Naturligtvis noterade jag i tidig ålder, hur ett finger hållet framför ögonen såg ut att vara två, och den enkla leken, att blunda med ett öga och söka vidröra olika föremål i rummet, visade vikten av två ögon för en riktig avståndsbedömning, men hur det stereoskopiska seendet fungerade, anade jag först många år senare, när jag vid mitten av 1950-talet blev bekant med de populära, tredimensionella bilder som skulle betraktas genom ett slags mycket enkla så kallade anaglyfiska glasögon, där ett blått och ett rött öga separerade två ovanpå varandra lagda, stereoskopiskt fotograferade bilder. När jag i sammanhanget även lyckades göra egna tredimensionella teckningar med en blå och en röd penna, ansåg jag mig ha de optiska sammanhangen klara för mig, och med den populära vuxenleksaken ”View master”, som tidigare har beskrivits och avbildats i inlägget ”Ju”, blev den tredimensionella bilden fullkomlig och ett bevis på att kunskap inte behöver stå i vägen för barnslig förundran.

Konsten att se 2

 

  

I början av Karl Ove Knausgårds drygt 3000 sidor långa roman ”Min Kamp” ser huvudpersonen som barn, hur ett ansikte tydligt avtecknar sig mot vattenytan, när teven visar bilder från olyckan med oljeplattformen ”Alexander Kielland”. Den lille Karl Ove blir naturligtvis inte trodd av fadern, när han ivrigt springer ut i trädgården för att berätta om sin syn, utan förmanas i stället för att ha sprungit, vilket av oklar anledning är förbjudet att göra i onödan.

Jag minns att min åttioårige sängliggande morfar någon gång klagade när jag och en kamrat sprang fram och tillbaka i en ungefär sex meter lång korridor utanför hans sjukrum hemma. Vi tävlade med tidtagarur och vände med ljudliga dunsar i korridorens ändar, vilket bör ha varit enerverande i längden. I övrigt tilläts jag att springa som liten och påstås också ha gjort så i rikt mått. Dessemellan var jag ett stillsamt och tankfullt barn med öronen på skaft och ögonen ständigt på spel, men till skillnad från vår norske vän ovan behöll jag mina erfarenheter för mig själv, varför dessa i brist på bekräftelse och förklaring höll mig flitigt sysselsatt. Troligen misstrodde jag såväl min egen förmåga att beskriva mina upplevelser som omgivningens förmåga att förstå eller ens intressera sig för dem, och så vitt jag idag kan erinra mig, var de inte heller mycket att besvära andra med.  

Ett torftigt men gåtfullt minne av detta slag härrör från en valborgsmässoafton i min tidiga barndom, och medan minnet av själva upplevelsen är mycket oklart, har de funderingar, som minnet med tiden givit upphov till, blivit minnets kärna. Jag stod och tittade in i den stora elden, när jag genom och bakom denna såg ett grått elskåp (!), som jag kände igen från gatan hemmavid, en kilometer därifrån. Låt vara att uppenbarelsen inte var något att grunda en religion på, men för mig förblev den optiska gåtan olöst och det skulle dröja många år innan jag insåg, att jag omöjligen kunnat se så långt genom berg och skog, hur magisk elden än varit. En trolig förklaring till denna i ett sextioårigt perspektiv lite fåniga syn är, att jag ett kort ögonblick varit på väg att somna och då sett en eidetisk eller åtminstone hypnagogisk bild. Sådana till hälften drömda bilder kan jag ännu förundras över strax före insomnandet på kvällen, men i tidig barndom tolkades de säkert som verklighet. En del konstnärer och författare påstås ha inspirerats i detta tillstånd mellan vakenhet och sömn, men någon sådan hypnagogisk skaparimpuls kan jag inte påminna mig för egen del, utom möjligen till detta blogginlägg.

Brott och straff

Om snitsarens curriculum vitae, att döma av föregående inlägg, haft föga värde på arbetsmarknaden, visar å andra sidan ett intyg från kronofogdemyndigheten att han aldrig har belastats av betalningsanmärkningar och ett utdrag ur polisens brottsregister har lika lite att berätta om honom. Sammantaget ger det bilden av en oförarglig människa med ett förflutet föga lämpat för spännande memoarer, och varken de buspojkstreck som skämtsamt antyds i snitsarens brev ovan eller de publicerade konstverk, som balanserar på gränsen till brott mot lagarna om upphovsrätt och sedlighet, förmår ändra vår syn på ägaren till denna blogg. Av snitsarens redovisade försyndelser torde jumpers tilltag, att efter sitt brutna Stockholm Marathon 2009 tillskansa sig och visa upp en så kallad finishertröja, ha varit svårast att förlåta i många läsares ögon.

För att om möjligt få en mer fullständig bekännelse kring ämnet brott och straff söker vi som vanligt upp snitsaren själv, men innan vi hinner ställa den första av våra omsorgsfullt förberedda frågor, avbryter han oss med en egen berättelse så välformulerad och sammanhängande att vi förstår att han länge anat vårt ärende och i förväg tänkt igenom och repeterat sin historia:

”Mitt handlande styrs lika mycket av min egen moral som av medmänniskornas uppfattningar om rätt och orätt, antingen dessa är tyst överenskomna eller har uttryckts i lagar och förordningar. Denna inte alltför ovanliga och i sin allmänna tillämpning problematiska inställning tycks i mitt fall regleras av en djup ovilja att göra andra illa, och först när denna står i konflikt med min egen självömkan behöver jag hysa farhågor för att min inre moraliska kompass skall föra mig på osäkra vägar. Egocentriska demonstrationer av min förmåga att balansera nära såväl lagens råmärken som gränserna för det allmänna rättsmedvetandet, må ha skänkt mig styrka och dövat mitt behov av bekräftelse i stunder av utanförskap men torde psykologisk förklaras av en omedveten strävan efter att få utan att ge sken av att få, eller än hellre, utan att behöva visa en önskan få. Till mitt försvar, i den mån sådant avkrävs, må andragas, att mina beräknande steg på den breda vägens trottoar inte bara har givit mig självinsikt utan även en större förståelse av brottets psykologi, än vad en ängsligare vandring längs den smala vägen haft att erbjuda. Att allmänt rekommendera ovan antydda praktiska skola vore mig dock fjärran, även om människornas okänslighet för samhällets mest föraktade olycksbarn stundom gör mig beklämd”.

Förstummade av snitsarens förmåga, att formulera långa meningar utan minsta ansats till tvekan, sitter vi länge och nickar tyst, innan vi inser att vi inte förstått mycket av vad den gamle mannen velat säga oss. Då vi anar att hans antydan till öppenhjärtighet har krävt stort mod och att hans omständliga vändningar döljer minnen han ogärna talar om, väntar vi en god stund innan vi frågar honom:

– Vad menar du?

– Eftersom mitt behov av egna lagar stått i omvänd proportion till mitt psykiska välbefinnande och min förankring i samhället, anar jag vad människan är mäktig under ogynnsamma omständigheter. Att jag själv har lyckats leva mina dagar på jorden någorlunda hederligt, är mer att betrakta som en slump.

– Om vi tolkar dig rätt, har du inte gjort dig skyldig till något allvarligare brott?

– Då jag ogärna skadat mina medmänniskor, kan brotten troligen betecknas som ringa. Vad gäller mord, dråp, misshandel och vållande till kroppsskada, har jag liksom de flesta, låt vara inte alltid framgångsrikt, försökt tillämpa nolltolerans, medan min inställning till brott som ”olaga intrång” och ”trolöshet mot huvudman” varit mer pragmatisk, för att bruka en eufemism. När simpel stöld förekommit, har denna motiverats med argument av tvivelaktig allmängiltig hållbarhet, och måhända har medvetenheten om detta uppenbara självbedrägeri fått tjäna som ytterligare förmildrande omständighet. Den djupare psykologiska förklaringen till mitt handlande har dock antytts ovan.

– Ska dina långa och omständliga formuleringar tolkas som att du inte är någon våldsman men väl en tjuv?

– Eftersom mitt liv till stor del styrs av en sjuklig rädsla att göra andra människor illa såväl till kropp som själ, har jag prioriterat egendomsbrott, där brottsoffren förhoppningsvis sluppit lida.

– Det låter naivt?

– Jag skulle snarare kalla min inställning ”cyniskt godtrogen”.

– Vilka ”egendomsbrott” har det handlat om?

– De flesta barn torde någon gång ha roat sig med tanken, att bli mångmiljonärer genom att exempelvis alla svenskar skänker dem en krona, och att tillskansa sig något ingen kommer att sakna, borde med viss logik kunna försvaras moraliskt. Sålunda hade jag i ungdomen en ovana att stjäla oanvända småpengar, antingen dessa låg öppet eller hördes klirra i ytterkläder. Till mitt eget moraliska försvar intalade jag mig att aldrig stjäla mer än vad som kunde tänkas saknas, något som ständigt satte mitt omdöme på prov. Jag minns att jag under en sådan period av kleptomani på universitetet hittade en kvarglömd fullspäckad plånbok, vilken följaktligen enligt min moral vittjades på några kronor innan den återbördades till sin tacksamme ägare. Troligtvis ansåg jag att visad godhet mot människorna uppvägde mina dolda försyndelser.

– Likafullt var du en simpel tjuv?

– En benämning som inte tillför någon ytterligare information av värde.

– De flesta som läser detta måste ändå tycka att du är ganska osympatisk?

– Jag har högre tankar om mina läsare än så.

– Men nog skäms du väl ändå själv?

– När jag efteråt ser tillbaka på denna föga glamorösa verksamhet, förvånas jag mest över hur mycket jag riskerade att förlora för så lite att vinna. Drivkraften, som psykologiskt kan formuleras ”att få utan att behöva visa min önskan att få”, tycks ha varit stark, ty såväl här som när jag av samma skäl ägnade mig åt olika former av tjuvlyssning och fönstertittning, tog jag ibland obegripliga risker.

– Peeping Tor?

– Nej, snarare som Mårran i Tove Janssons böcker. Att stå i kylan utanför och se in i värmen, gav en kostnadsfri och till intet förpliktigande lindring i stunder av ensamhet.

– Har du fått komma in i värmen nu eller smyger du fortfarande omkring bland buskarna?

– I snitsarbo är det varmt och tryggt och vid behov av ”das Leben der Anderen” finns såväl Google som Facebook att tillgå, härvarande forum ej att förglömma.

– Ha ha?

– Även om offren numera väljer sin exponering själva, måste du medge likheten.

– Gissningsvis behöver du inte heller ägna dig åt småstölder längre?

– Nej, detta slags smärtlindring känns varken nödvändig eller tillräcklig. Numera får andras småpengar ligga ifred, medan jag dräller mina egna i rikt mått. När jag som kringvandrande Stockholmsnitsare inte sällan hittade glömda, tappade eller stulna plånböcker, önskade jag slippa såväl officiell som inofficiell hittelön, och efter att en kvinna sänt mig en blomstercheck som tack för en upphittad och till polisen inlämnad handväska, beslöt jag att fortsättningsvis redovisa mina fynd anonymt, detta troligen enligt samma psykologi som tidigare förklarat mina steg på brottets väg.

– Det låter som om du försöker ge dig själv gott samvete?

– Jag försöker förstå mig själv.

– Vad skulle du säga om någon stal småpengar från dig?

–  Om jag mot förmodan märkte det, skulle jag anta att personen i fråga hade sina skäl. När jag däremot tre gånger blivit bestulen på cyklar, har jag blivit ledsen.

– Skulle du själv kunna stjäla en cykel?

– Om du orkat följa mina tankegångar ovan, skulle du inte behöva ställa en sådan fråga.

– Du skulle kanske ta en cykel om det gällde liv eller död?

– Då hade det förmodligen varit fråga om ett lån.

– Har du någon gång tagit någonting, för att du har ansett dig behöva det bättre än dess ägare?

– När en konstnär och vän till mig inredde sin ateljé,  fann han på varuhuset OBS i Handen precis det slags upphängningattiraljer han sökte. Då dessa inte ingick i butikens sortiment utan var en del av inredningen, försökte han smuggla ut dem under sin kundvagn, vilket dock upptäcktes, varefter han förgäves erbjöd sig att köpa dem.

– Den där konstnären har kanske fler synder på sitt samvete?

– Som framgår av inlägget ”Second hand”, var han mer eller mindre kleptoman i sin konst, och även utanför denna gjorde han lite hyss med kollegors verk, men vari dessa brott mot konstens oskrivna lagar bestod, skall jag inte gå närmare in på av olika hänsyn.

– Har du själv snattat något i en affär någon gång?

– En mycket liten leksaksbil och möjligen ett paket russin, men i det senare fallet är minnet något oklart beträffande det avgörande steget från tanke till handling. Bilstölden minns jag dock med stor säkerhet, eftersom den skedde i vuxen ålder, vilket samtidigt gör den psykologiskt svårförklarlig.

– I snitsarens brev här ovan talas det om ”ideliga snabba ruscher med andan i halsen och golfbyxorna fulla av äpplen”. Hade du golfbyxor som barn?

– Nej sådana var inte på modet längre, varför jag fick ha frukten i händerna och fickorna. Som de flesta pojkar på den tiden stal även jag äpplen, päron och allra helst plommon, men eftersom det fanns ett överföd av såväl frukt som pojkar i trädgårdarna, bör det ha blivit något av ett nollsummespel. Familjen Neymarks egna saftiga gravensteiner satt dock högt och fick mestadels vara ifred.

– Blev du aldrig upptäckt?

– Jag blev säkert upptäckt många gånger men aldrig infångad eller ens igenkänd, vilket var viktigast. Däremot ertappades jag en gång kollektivt med stöldgods i form av rabarberstjälkar, som jag och en klasskamrat stulit i en trädgård under en gymnastiklektion. Efter att vi erkänt och självklart stått för vårt brott, såsom den tidens pojkheder påbjöd, höll klassföreståndaren ett längre tal över ämnet ”brott och straff genom historien”, varvid jag lärde mig ordet ”hälare”, ty även de som låtit sig bjudas sades vara skyldiga. När vi sedan under tvång framförde våra ursäkter till den gamle rabarberodlaren, sa denne oväntat att vi fick ta hur mycket vi ville av den i hans smak ”sura rabarbern”. Huvudsaken i min värld av brott och straff var att mina föräldrar förblev ovetande om mina förehavanden, varför jag tvingades leva i rädsla en tid.

– Skulle du ha fått stryk hemma?

– Den risken torde ha varit helt försumbar.

– Vilket straff fruktade du då?

– Troligen föräldrarnas ledsna ögon och besvikna tonfall. Det finns andra sätt att få överdrivet snälla barn än att utdela slag eller hårda ord. Lyckligtvis var jag en samvetslös ögontjänare med fristad bland mer normala kamrater, där jag ibland testade mina gränser extra mycket som kompensation för min hemifrån ålagda självbild, och vid de villainbrott vi utförde var jag någon gång oförklarligt djärv i min berusning av äventyret.

– Villainbrott, det låter allvarligare än att knycka äpplen och rabarber?

– Så bör brotten rubriceras, även om källargluggar och balkongdörrar var öppna och brottsoffren mer eller mindre bekanta. Möjligen slog vi medvetet sönder ett litet fönster vid ett tillfälle.

– Hur gamla var ni?

– Kanske nio eller tio år.

– Vad stal ni då?

– Huvudmålet torde ha varit själva spänningen, men jag minns att vi en gång tog en burk målarfärg av okänd kulör och en annan gång fann vi en tiokronorssedel, när vi klättrat in i en frånvarande kamrats lägenhet. Å andra sidan blev jag själv, troligen under samma period av uppluckrad moral, bestulen på min portmonnä innehållande nio kronor. När stölden av okänd anledning klarats upp, kom den skyldige, en av mina kamrater, med sina föräldrar och återlämnade stöldgodset, och i efterhand har jag inbillat mig, att det bör ha varit en tyst triumf för min far där i dörren.

– Hur så?

– Jag vill minnas att pojkens far var jurist och därtill högerman och borde i kraft av detta ha haft en mer konservativ syn på rättvisan i samhället än min far, som möjligen var socialdemokrat. Det sägs att de tidigare råkat i dispyt angående en annan pojkes lämplighet som lekkamrat, varvid min far ska ha försvarat dennes rätt, vilket onekligen är en poäng i sammanhanget.

– Du säger att din far möjligen var socialdemokrat. Vet du inte hur dina föräldrar röstade?

– Sådant frågade jag aldrig om, men jag känner i huvudsak till deras åsikter.

– Och dina egna?

– I den mån de inte framgått av denna blogg, kan de lämnas utan kommentar.

– Hur gick det med pojken som stulit?

– Vi lekte som vanligt nästa dag och talade inte mer om saken, varför jag inte har något svar på din fråga. Våra föräldrar lade nog större vikt vid händelsen än vi.

– Hade du kunnat göra samma sak mot honom?

– Troligen inte.

-Varför?

– Jag var inte så intresserad av materiell vinning.

– Stal du aldrig pengar hemma heller?

– Ovan beskrivna begivenhet på småpengar drabbade även släkt och vänner.

– Men aldrig när du var liten?

– Nej, men jag var en oförbätterlig hälare när en kamrat under en kortare period dagligen stal en slant av sin mor för att spendera på traktens konditori. Troligen lät jag mig bjudas av sällskapliga skäl, medan sötsakerna var av måttligt intresse. Med undantag för några månader i tonåren, när en överdriven konsumtion av så kallade AKO-kolor gav mig tretton hål i tänderna, har sötsuget varit obefintligt i mitt liv.

– Gissningsvis har du varit försiktig med tobak och alkohol också?

– Nämnda njutningsmedel har smakats utan att njutas, men i gengäld tycks jag ha utvecklat ett stabilt koffeinbehov. Vad gäller narkotika, som din nästa fråga troligtvis skulle ha handlat om, har jag hållit blad av örten Cannabis sativa i min hand, medan förädlade produkter bara har skådats på bild. Som kringvandrande kuf i Stockholm har jag dock ofta blivit tillfrågad både som potentiell säljare och köpare av sagda varor, varför jag inte är obekant med marknadens vokabulär.

– I snitsarens brev ovan antyds däremot att du varit pyroman, åtminstone i barndomen?

– Jag och mina kumpaner bättrade vid ett tillfälle på en brasa i en grannträdgård med gräsbrand och en uppmärksammad brandkårsutryckning som följd. Sedan mina föräldrar efteråt försäkrat sig om att jag inte varit med om händelsen, gick jag vanmäktig ut i vår trädgård och sparkade sönder ett bestånd av vildväxande ormbunkar, gissningsvis Dryopteris filis-mas, eller på svenska, träjon.

– Vad skulle det vara bra för?

– Det vet jag inte, men jag minns tydligt känslan av vanmakt.

– Trots att dina föräldrar trodde gott om dig?

– Förväntad godhet rymmer potentiell bevikelse. Risken att mina två oförenliga världar kom i kontakt med varandra var ständigt överhängande, och att i denna balansgång finna och behålla mig själv, blev ibland en övermäktig uppgift.

– Vi förstår?

– Det tror jag knappast!

– Vilket är det värsta brott du begått?

– En gång råkade jag av misstag avfyra en pilbåge i bröstet på en betydligt äldre pojke, och av dennes reaktion att döma var det oförlåtligt. I alla händelser blev jag påmind om mitt brott varje gång jag stötte på honom under flera års tid, och troligen sitter han ännu och intalar sig att han kunde fått min pil i ögat och blivit blind.

– Det låter som om du tycker att han var lite fånig?

– Ja, i jämförelse med den fyrverkeripjäs som tidigare briserat i mitt eget ansikte och den innebandyklubba som senare skulle träffa en yngre nära släktings öga, var min stackars pil inte mycket att bråka om.

– Så vad är egentligen det värsta du har gjort?

– Mina största synder torde falla utanför såväl lagbokens tillämpning som ramen för denna berättelse.

– Vi förstår?

– Det tror jag knappast.

– Har du läst ”Brott och straff”?

– Nej, men en tidig dramatisering för radio med Rolf Skoglund som en väsande Raskolnikov har fastnat i minnet. I alla händelser vet jag vad boken handlar om, och som påminnelse om vådan av att skapa sig en egen privat moral utanför den allmänt överenskomna, kan berättelsen läsas som komplement till detta inlägg.

– Dostojevskij som komplement till snitsaren?

– Ungefär så.

– Huvudpersonen i snitsarens berättelse tycks i alla fall ha klarat sig något bättre än Raskolnikov?

– En ren tillfällighet i evighetens perspektiv.

– Tror du inte att människan har en fri vilja?

– Vi tänker och handlar som om vi hade en sådan, vilket möjligen är nödvändigt, men att tala en fri vilja i någon absolut mening, är naturligtvis nonsens.

– Det låter uppgivet?

– Tvärtom.

En olönsam investering

 

    

 

Att pojken här ovan på sitt första skolfotografi blickar fånigt flinande rakt fram och inte sorgset drömmande ut genom fönstret som den självständiga flickan på Peter Tillbergs välkända målning, betyder inte att han trivs i skolan, än mindre att hans skolgång ska visa sig lönsam i något avseende. På en direkt fråga om sin första skoldag sägs han svara att ”det är ett förfärligt slöseri med tid”, och denna torrt sakliga inställning ska i huvudsak komma att följa honom under de tolv år han tillbringar i skolbänken.

Under sin skoltid kommer pojken att möta ett tjugotal lärare, av vilka några ska hålla eleverna i helt omotiverad skräck, medan andra lika oförklarligt kommer att sitta övergivna och hjälplösa i katedern. De goda pedagoger, som emellanåt gästspelar, kommer pojken att frukta, emedan de har en obehaglig förmåga att inte lämna honom ifred, trots att han sitter och försöker gömma sig längst bak i raden vid fönstret, mestadels utan att ha hunnit göra sin hemuppgift ordentligt. Några lärare ska bli ihågkomna för sin originella framtoning, om så bara i form av namn, utseende eller något säreget yttrande. Förutom den excentriske lektor Tegnaeus, som presenterats i ett tidigare inlägg, ska pojken komma att minnas en gymnastiklärare, som i sin fysiska fostran söker efterlikna sin nästan namne, Per Henrik Ling, vidare en högdragen, sarkastisk lärare i engelska och franska, elakt beskriven i någon av Jonas Gardells böcker samt en på den tiden välkänd studentspexare, som pratar om allt utanför det ämne han är satt att vikariera i, varvid pojken bibringas den enda sexualundervisning han kommer att minnas från hela skoltiden. En svensk mästare i längdhopp med ett personligt rekord på 7,36 kommer att ge pojken högsta betyg i matematik och vara funktionär, när han vinner längdhoppet vid den årliga kampen mot grannkommunernas skolor, och pojken ska heller aldrig glömma den biologilärare, som stående vid fönstret demonstrerar fotosyntesen genom att fånga solljuset med sin högra hand för att sedan med en smäll förena luftens koldioxid med vänsterhandens vatten, därvid upprepande frasen ”nitar dem tillhopa”.

 

  

   

Pojken kommer att få drygt tjugo terminsbetyg, enligt vilka han trots sin lättja aldrig blir underkänd och även lyckas undvika det lägsta godkända betyget ”B”, utom i ämnet ”musik”, där han enligt statistiken ovan är ensam sämst i klassen, troligtvis emedan han sitter tyst, när övriga elever åtminstone försöker sjunga, och han ges också ”B”  i ”gymnastik med lek och idrott”, innan hans talanger för friidrott sätter spår. I folkskolan får han några gånger ”litet a” i geografi, vilket är begripligt med tanke på hans intresse för kartor, medan samma betyg i ämnet ”kristendomskunskap” i tredje klass förklaras av att han på kartan längst bak i bibeln lär sig namnen på Jakobs tolv söner. Likaledes räcker det att i femte klass ha ordning på de svenska konungarna för att få detta näst högsta betyg i historia. Minst tre gånger kommer pojken att räcka upp handen för att namnge Kristofer av Bayern, varje gång belåtet konstaterande att ingen annan tagit vara på denna enkla gratispoäng. Han ska också komma att minnas hur han oväntat frimodigt berättar om Gustav II Adolfs död, varvid han använder uttrycket ”Det berättas att”, som han tycker låter initierat. Annars kommer pojken ogärna att tala inför publik, varför de två föredrag han tvingas hålla, ett i sjätte klass om den första världsomseglingen och ett i första ring om författaren Sigfrid Siwertz, ska fylla honom med skräck. 

I övrigt kommer polken att överleva skolgången med ett minimum av arbete, ty med god receptivitet och förmåga till abstrakt tänkande, kommer han att ha lätt för att lära sig språk och i ämnet ”matematik” får han i fjärde klass betyget ”A”, vilket är ovanligt och påtvingar honom en självbild som matematisk begåvning, några år senare ytterligare bekräftad, när hans namn nämns i tidningen efter en delad 16:e plats och en poäng från final i Svenska Dagbladets matematiktävling. Något mattesnille som studerar på egen hand är han dock inte, ty han har inget genuint intresse för ämnet utan nöjer sig med läroböckernas kunskap, som han tycks ha ovanligt lätt att ta till sig, och hans tid som matematikstudent kommer att avslutas utan saknad efter några terminer på universitetet.

 

   

 

Av klasskamraterna på bilden ovan känner pojken flera sedan länge, varför han inte behöver riskera vad som senare ska komma att kallas ”mobbning” i skolan, varken i form av sofistikerad utfrysning eller av det primitiva slag han bevittnar, när en stackars gosse vid namn Otto gråtande söker undkomma en svans av barn som skanderar ett upprepat ”Otto Potto”.  I inlägget ”Awesome Boy” har Tildo berättat om en påtvingad brottning med någon kallad ”dräggelkonstapeln”, men de vanliga slagsmålen omgivna av påhejande barn ska pojken komma att slippa. Vid ett tillfälle ska han kasta en hård isboll i huvudet på en äldre elev, som dock får leta förgäves efter någon att hämnas på, ty ingen tror den lille gossen om ont. Han kommer även att minnas hur två pojkar ur en grannklass, den ene begåvad med en påfallande fult kraxande röst, förgäves söker reta honom med det i hans smak föga kreativa tillmälet ”Apan, paddan, grodan”, och när två flickor får för sig att bakifrån dra i hans utstående öron, behandlar han dem som luft, varefter kränkningen snart upphör. I övrigt kommer han inte att minnas någon närmare kontakt med det motsatta könet förutom i de få lekar, där han får tillfälle att jaga eller bli jagad av detta. Till de så kallade hippor, där pojkar och flickor förväntas umgås, kommer han lyckligtvis inte att bli bjuden, varför läsarna av detta inlägg slipper den eljest obligatoriska barndomskildringen av traumatiskt deltagande i ”ryska posten” eller liknande initiationslekar. En termin i dansskola ska pojken dock genomlida, innan han inser att han har rätt att bestämma över sitt eget liv och enkannerligen sitt uppträdande som man. Bland kamrater accepteras hans tillbakadragenhet på området, emedan han inte förväntas hysa sådana intressen, ty trots att hans ögon ständigt är ute på spel, kommer han att behålla sina tankar för sig själv och först som mogen konstnär erkänna sina svagheter enligt nedan.

 

 

  

                          

Ohne Worte

 

  

Att föregående blogginlägg vilar på antagandet att den avbildade kvinnan heter Eila och kommer från Finland, hindrar inte att hon kan vara någon helt annan, och även om bildens känslomässiga budskap förblir detsamma, kräver varje ny tolkning av hennes identitet en motsvarande översyn av sakinnehållet i texten.

Om kvinnan på bilden, likt de flesta hembiträden som gästspelat i pojkens liv, i stället kommer från Tyskland, lär hon honom sålunda inte bara att räkna till tio på sitt hemlands språk utan också att hjälpligt förstå och tala detta, varför hans tyska ordförråd, trots fyra års skolundervisning i ämnet, för alltid kommer att ha slagsida åt det vardagsspråk som hör hemmet och barndomen till, och medan han ska få föga användning för ord som ”Preiselbeere” och ”Hagebuttensuppe”, kommer han som vuxen löpare att tvingas slå upp ordet ”Ergebnis” vid besök på hemsidan för Berlin Marathon. På Eilas modersmål, som av förklarliga skäl inte hörs i hemmet, ska han visserligen senare lära sig ett flertal svåra ord, däribland ”tulos” för ”resultat”, men talad finska kommer han dessvärre aldrig att förstå.

Vems knä pojken än sitter i på bilden, ska detta snart ersättas av ett annat för att så småningom glömmas, men likafullt, vågar vi ana, utan att någonsin glömmas. Ju fler knän han tvingas lämna desto ovilligare kliver han upp i nya och ju äldre han blir desto mer reserverad ska han vara inför främlingar som gästar hans liv. De hembiträden, som kommer och går med årslånga intervaller, blir med tiden allt mer svårdefinierade som de människor de är, och även om hans föräldrar är moderna, upplysta och anständiga arbetsgivare, som inte behandlar sina unga anställda så som han hör berättas om från andra familjer, ska han få allt svårare att i detta avseende se sig själv som representant för eller ens en del av den egna familjen. Denna uppväxt med tjänstefolk i en Stocksundsvilla ska inte heller bli det första han berättar om, när han senare gästspelar i världen, ty även om ingen kan avkrävas ansvar för sitt ursprung och han själv kommer att leva ett liv långt från sina föräldrars, ska han först i mogen ålder förstå hela vidden av sin oskuld, för att till slut som granskande memoarbloggare vilja berätta även om denna del av sig själv.

  

Sanaton

  

 

Om vi i detta blogginlägg önskat följa formen för vad som hittills publicerats av snitsarens memoarer, hade vi hävdat att fotografiet här ovan är taget kring 1950 och att pojken på bilden inte uppskattar att sitta klädd i randig finkostym för att förevigas av en gästande fotograf från Ateljé Hernried, enligt stämpel på kortets baksida belägen på Grevturegatan 30 i Stockholm med telefonnummer 613397. Måhända hade vi även uttalat oss om vad pojken hellre velat göra än att posera i knät på sin temporära vårdnadshavare, varefter vi enligt gängse mönster bjudit våra läsare ytterligare halvsanningar om pojkens liv, allt för att slippa låtsas om vad vi egentligen känner när vi ser bilden.

I själva verket ska pojken som vuxen varken minnas händelsen i sig eller att han över huvud taget ägt en randig kostym. Originalet till den starkt beskurna bilden visar också två äldre leende syskon, och på andra fotografier, tagna vid samma tillfälle, exponerar han själv tandköttet i spontana flin, varför den reserverade minen här ovan tycks vara tillfällig. Vem kvinnan med det skulpturala ansiktet och det intagande leendet är, har vi inte lyckats få klarhet i, men vi vill gärna tro att hon heter Eila och kommer från Finland. Huruvida hon i sådant fall nyligen kommit in i den blyge pojkens liv eller om de snart skall skiljas för evigt efter att hon lärt sig tala flytande svenska och han lärt sig räkna till tio på finska, framgår inte av bilden, men pojken har säkerligen redan anat, att kärlek och vänskap inte består, och snart nog ska nya gästspel av andra hembiträden från andra länder och med andra namn bekräfta denna sanning. Enligt berättelsen kommer sagda Eila att gråta när hon tar farväl vid avresan hem till Finland, medan pojken själv bara ska bry sig om alla båtar, som finns att se. Att han inte skulle förstå vad som där och då sker i hans liv, är en föga insiktsfull förklaring, och att barn glömmer, är en annan lögn från denna tid.        

 

Porträtt av konstnären som barn

 

I snitsarens bostad, kallad Snitsarbo, står en gammal byrå, vars översta låda är till brädden fylld med intressanta och spännande barnteckningar, många av dem små mästerverk i sin genre och även med absolutare mått mätt värda ett bättre öde än att förbli arkiverade, visserligen skyddade för det ljus, som eljest skulle förstöra färgen från 1970- och 1980-talets spritpennor, men icke desto mindre dolda för omvärldens ögon, och då vi inte inhämtat konstnärernas tillstånd att visa deras alster, får även läsarna av denna blogg nöja sig med vårt vittnessmål.

I jämförelse med denna skatt framstår vår egen barndomskonst som synnerligen torftig och i de få alster som bevarats anar vi ingenting av den konstnär som idag framträder på vår blogg. När han som barn självmant fattade penna eller kritor, hämtade han oftast motiv ur en empiriskt konstaterad och systematiskt ordnad verklighet, där exempelvis kartor, fåglar eller idrottsmän i tävlingsdräkt var av intresse och där kalkering föredrogs framför frihandsteckning, så som bilden av kungsfiskaren ovan visar.

De ämnen för teckning, målning och collage som påbjöds i 1950-talets folkskola tycks inte heller ha inspirerat till stordåd. I våra gömmor har vi funnit en liten ”arbetsbok” från klass 1C, där pedagogiska illustrationer i stil med ovanstående propaganda för riktig tandhygien får samsas med plikttrogna redovisningar av årets högtider och klimatologiska förhållanden, traditionellt symboliserade av julgranar, snögubbar, påskkycklingar, vårblommor, höstlöv och liknande ting. Möjligen hade teckningen nedan kunnat tolkas som en ironisk protest, men så långt hade konstnären ännu inte kommit i sin mognad, och i det fåtal bevarade teckningar, där hans egen fantasi fått fritt spelrum, lyser denna oftast med sin frånvaro. 

Även om vi helst vill minnas oss som duktiga skidåkare, anar vi att teckningen här ovan rymmer en psykologisk sanning, ty helt visst kände vi oss övergivna, när vi som små tappade staven och ramlade i tillvaron. En psykolog borde också bli bekymrad över de fyra teckningar här nedan, som betraktade ur vårt vuxna perspektiv fått tiltlarna, ”Ansiktslöst avsked”, ”Den ensamme fotbollsspelaren”, ”Bräcklig farkost i natten” samt, i brist på rimlig tolkning, ”Utan titel”.

 

Vem är den vinkande kvinnan här ovan och vem är pojken eller mannen med de hjälplöst hängande armarna? Om konstnären skildrat relationen till sin mor, har detta skett oavsiktligt, ty medveten symbolik var honom främmande redan som barn. Troligen handlar det om något drama ur sagans värld, som han och övriga elever ålagts att illustrera.

Medan avskedsbilden ovan gör oss alla odelat beklämda, erbjuder bilden nedan även en alternativ tolkning, där den ensamme streckgubben är fylld av iver och förväntan. Kanske är han helt enkelt tidigt på fotbollsplanen inför en spännande match eller också sköter han sin individuella extraträning i full koncentration.

Oavsett den ensamme fotbollsspelarens sinnesstämning och i förlängningen den lille konstnärens själsliga tillstånd, fascinerar teckningens originella perspektiv och komposition. Gissningsvis har fotbollsspelaren och målet först ritats mitt på papperet, varefter den gröna planen fått sin utbredning i mån av plats.

 

I den kusliga marinteckningen ovan konstaterar vi, att nymånen som väntat har placerats rätt med hänsyn till solen, medan himlakropparnas märkliga inbördes storleksförhållande är svårare att förklara. Måhända har månens roll befunnits viktigare, varför perspektivet förskjutits till dess fördel, så som brukligt varit då och då i konsthistorien. Att båten är liten och ensam och den annalkande natten stor och svart, har konstnären i alla händelser lyckats förmedla.

Tolkningen av bilden på aviatörerna här nedan, överlåtes däremot helt åt läsare med mer fantasi och psykologisk insikt än snitsaren. Denne påstår sig visserligen ”känna människorna”, men när det gäller dessa märkliga flygare blir han osäker. Att gossar skjuter iväg sig med raketer i ändtarmen och använder paraplyer som fallskärm är inte ovanligt, men hur det guldbruna märket på kroppen ska tolkas i det förra fallet och varför aktören i det senare bär gröna kortbyxor knäppta som en korsett, förstår vi inte. 

Efter detta första skolår saknas alla bildbevis på seriöst skapande aktivitet före tjugoårsåldern, men som de flesta barn och unga gjorde naturligtvis också denne blivande konstnär sina periodiska gästspel i olika konstnärliga genrer. Vi minns hur han samman med en kamrat excellerade i ritande av ett slags noga reglerade figurer i profil, vilka dock inom sin stränga form rymde oändliga variationer, så som framgår av rekonstruktionerna nedan. Dessa varelser, av okänd anledning kallade ”råttor”, ingick inte i något sammanhang utan hade som enda uppgift att med sina fysionomier roa sina upphovsmän.

Bortsett från dessa nyskapelser handlade den unge konstnärens alster dessvärre mestadels om plagiat. I hans barndomshem fanns en bok med skämtteckningar av Albert Engström, vilka inspirerade honom till egna varianter av Kolingen och dennes vänner, och något senare i barndomen specialiserade han sig på ansikten av idottsmän med Tecknar-Anders bildrutor i tidskriften All Sport som förebild. Dennes snitsiga sätt att med några tuschstreck få fram karaktärer var höjden av bildkonst och skulle för lång tid framåt sätta spår i tecknade ansiktsdetaljer, så som det nyligen upphittade klottret i en historiebok för gymnasiet visar nedan.

Någon konstnärlig ambition bortom karikatyrtecknandet kunde däremot inte spåras hos den blivande konstnären under skoltiden, och även om han till slut fick högsta betyg i teckning, sedan han med några inlämnade alster i tusch visat sin förmåga att avbilda, skulle han komma att inleda sin konstnärliga bana i en helt annan riktning, fjärran från såväl ytlig snitsighet som noggrann återgivning. Om denna alternativa estetik ämnar vi berätta mer i ett kommande blogginlägg.

Motsägelser

 

 

Att innehavaren av denna blogg, snitsaren, som åtminsone fram till helt nyligen ogärna använt ordet ”jag”, befunnits vara ägare till en bok med denna titel, får betraktas som en ödets ironi, i synnerhet som bokens ”jag” inte har formulerat sin berättelse själv utan tycks ha haft icke tillfrågade spökskrivare till sin hjälp. Skriften är sammanställd av Ella Pipping och illustrerad av Signe Hammarsten-Jansson och hennes dotter Tove Jansson, men för själva sakinnehållet förefaller berättarjagets moder ha svarat, genom att i mån av tid, ork och intresse fylla i de tomma utrymmen som lämnats i den förtryckta texten.

Den något fragmentariska självbiografin handlar om en liten pojkes första år i slutet av 1940-talet och förutom information om härkomst, familj, födelse och mätbar kroppslig och medicinsk utveckling meddelas när och hur han lärde sig le, jollra, äta, bajsa, krypa, leka, sitta, gå, tala och till slut läsa och vad han under tiden tyckte, tänkte och så småningom hördes säga. Berättelsen är indelad i sex kapitel, vart och ett med tidstypiska underrubriker i stil med: ”vari högtidligen upptecknas vad bekant är om släkt och ursprung, om hem, anförvanter och min slutliga ankomst till världen”, eller ännu värre: ”vari berättas om min underbara utveckling och ovanliga begåvning, min karaktär och första uppfostran”. Det sjätte och sista kapitlet, ”vari slutligen återfinnas ömma tankar och utgjutelser i den sublima ordning modershjärtat följer”, har lämnats tomt, vilket ändå hedrar ifyllerskan, som inte heller försökt härma det krystade språket i den förtryckta texten. När vi antyder att detta påminner något om snitsarens, surnar denne till, hävdande att han visserligen skriver omständligt och stundom högtravande men aldrig någonsin tillgjort.

När det gäller bokens sakinnehåll noterar vi att berättarjaget döptes i Karolinska Sjukhusets doprum och bars till dopet av en sköterska. Något nöddop tycks det dock inte ha varit fråga om, ty pojken förefaller ha varit ett ovanligt friskt barn. Intressant är också att hans käraste tidiga leksak skall ha varit en blå tygdocka vid namn Anna och att han lärde sig läsa tre gånger efter att däremellan ha glömt bort om inte principen så dock bokstäverna.

Däremot ställer vi oss undrande till uppgiften att den lille pojken inte skulle ha tålt mjukt skinn. Som bevis anförs hans vägran att bära pälsmössa i tvåårsåldern samt en dansk skinnmössprydd träsoldat, som han gömt underst i leksakslådan. Mot detta mycket förenklade resonemang talar en annan skrift som återfunnits i snitsarens gömmor och som av titeln att döma handlar om samma pojke, ehuru mycket senare i livet. Denna, nedan visade, tryckta verkförteckning, utgiven på okänt förlag någon gång efter 1991, innehåller små svartvita reproduktioner av målningar och teckningar, där vi snarast möts av orgier i mjukhet och där bilden på omslaget till yttermera visso har titeln ”Mjukt svart”. 

 

 

 

 

Minnets kapriser 2

 

 

Fotografiet här ovan är taget i en trädgård på Vasavägen i Stocksund någon gång i mitten av 1950-talet. Pojken, som står och ler mot solen och fotografen, är lite blyg inför läsarna av denna blogg, varför vi har valt att dölja hans ögon. Det är mars månad och ännu snö på marken, men vårsolen värmer skönt och pojken vet att han snart kan gå utan pjäxor och vintermössa. Bakom honom på bilden syns en av de stora nersågade granar som ligger kors och tvärs i trädgården och som lagom till denna vårdag lämnat plats åt solen. Pojken tycker mycket om att klättra omkring bland stockar och granris och doften av kåda ska alltid komma att förknippas med denna känsla. På bilden ser pojken ut att vara närmare tio år gammal, men när han senare i livet ser tillbaka på händelsen ska han minnas sig som mycket yngre, varför han troligen upplevt någon liknande trädfällning i sin tidiga barndom, ett minne som han nu återupplever och så småningom kommer att integrera i minnet av sin känsla. Men varför han långt senare, så som i de fritt uppdiktade rekonstruktionerna nedan, ska ge timmerstockarna och granriset ny innebörd och belasta doften av kåda med andra associationer, kommer han inte att kunna förklara.

 

katalognummer 161

 

 

Borta hos

idun-dammsugning-2-452

idun-dammsugning

 

Bilden här ovan är hämtad ur veckotidskriften ”Idun” från den 26 januari 1953. Gossen, som motvilligt poserar i det tidstypiskt inredda vardagsrummet med en dammsugarslang i händerna, är sju år gammal. Han bor som bildtexten avslöjar i huset, men något större intresse för städningen av detsamma har han inte visat. Hans personliga rekord i höjdhopp är 71 cm men redan till sommaren ska han av sin sju år äldre bror lära sig den kaliforniska stilen och med denna klara 82 cm. Till hösten ska han börja i skolan, men han kan redan läsa och skriva nödtorftigt och, vad mycket viktigare är, peka ut de flesta av världens länder på en jordglob. Föga hjälper emellertid gossens fysiska färdigheter och teoretiska kunskaper nu, när han tvingas att stå finklädd och hålla i en fånig dammsugarslang.

Naturligtvis vet gossen på bilden att de främmande människor, som ockuperar huset med kameror, lampor och skärmar, inte har kommit dit för hans skull utan för hans duktiga föräldrars. Dessa är långt ifrån några celebriteter, men de syns inte sällan i tidningen och hörs också då och då i radio, varför den lille gossen inte finner främlingarnas intresse för dem så märkvärdigt. Möjligtvis undrar han över sin egen skuld i sammanhanget, ty han har varken gjort sina föräldrar eller de gästande fotograferna från tidningen ”Idun” något ont.

Det stort uppslagna reportaget hemma hos familjen i Stocksund ska slutligen få rubriken ”Expertpar med visioner”, och förutom den lögnaktiga bildtexten ovan kommer det inte att stå något mer om ”husets son Tor”, vilket han trots allt ska vara tacksam för. Han vet att fadern arbetar på ”Arbetsmarknadsstyrelsen” och modern på ”Hemmens forskningsinstitut”, men i övrigt är han föga intresserad av deras ointressanta liv och ska först långt senare ana deras mödosamt dragna strån till folkhemsstacken och ge dem en postum klapp på axeln. Själv kommer gossen att leva ett mycket anonymt liv fjärran från mediernas uppmärksamhet och detta korta gästspel i den seriösa veckopressen ska komma att förbli ett av mycket få offentliga framträdanden.

Några ytterligare minuter i rampljuset ska han dock få, innan han försvinner in i anonymiteten, ty ett par år efter uppvisningen med dammsugaren anlitas han på moderns rekommendation som yngre sakkunnig i något av den tidens seriösa konsumentupplysningsprogram. Han ledsagas till en radiostudio vid Sveaplan, där han sittande vid ett mindre bord under en gigantisk, hängande mikrofon får besvara frågor om ”efterrätter” från en okänd, mitt emot sittande tant. Troligen redovisar han sanningsenligt hemmets favoriter, ”nyponsoppa” och ”lingon och mjölk”, men på frågan om älsklingsrätt drar han av obegriplig anledning till med ”ananas”, som han har serverats någon gång i form av burkkonserv och möjligen funnit spännande.  Om han gärna äter nyponsoppa och lingon var och varannan dag, ska det däremot visa sig att han ganska snart tröttnar på all den ananas som efter hans obetänksamhet når hushållet i olika former från välmenande bekanta. Efter detta inser gossen vikten av vaksamhet såväl mot den tredje statsmakten som mot sin egen tunga.

Futurum exactum

 

 

Fotografiet här ovan är taget i en trädgård på Vasavägen i Stocksund någon gång i början av 1950-talet. Pojken som skrattar och kisar mot vårsolen är glad för att snön är borta och för att han snart ska få springa ute i träningsoverall och blåa gymnastikskor. I det stora vita huset i bakgrunden bor grannbarn, av vilka några är hans lekkamrater, men just denna vackra vårdag trivs han med att vara ensam eller möjligen i sällskap av den okände fotografen. Att han sitter på trehjulingens flak, beror inte bara på att han egentligen är för stor för detta slag av fordon utan också på att detta exemplar saknar sadel. Trehjulingen, som varken är hans eller inte hans, har funnits så länge han kan minnas i samma miserabla skick. Kanske har den tillhört något äldre syskon och kanske har det en gång suttit en sadel på det allt annat än sittvänliga, uppstickande stålrör, han nu har mellan benen. Om detta vet han ingenting och funderar inte heller på sådant denna härliga vårdag, ty han är glad att bara finnas till.

Det ska komma att dröja länge än innan pojken på bilden får en cykel, som han kan kalla sin egen. När det påbjuds allmän cykling i samband med idrottsdagar i folkskolan, kommer han att använda storasysterns gamla damcykel, men denna kommer han inte att vilja visa till vardags inför de kamrater, som stoltserar med speedwaystyre och limpa och som alltid bromsar med en tuff sladd, antingen de kör ”Crescent världsmästarcykeln” och med mössan långt fram i pannan hävdar att ”Monark är gjord av papper och bark” eller är kaxiga Monarkägare som vet att replikera ”men ändå stark” eller möjligen tillhör de lustigkurrar som förordar det exklusiva märket HPD, av de initierade uttolkat som ”Hopplockade delar”. Först när pojken är tretton år gammal och ska börja i läroverket kommer han att vara ägare till en egen riktig herrcykel, köpt delvis för egna hopsparade slantar i Pålssons cykelaffär i Vejbystrand, men av vilket märke denna första cykel varit, kommer han att ha glömt när han blir gammal.

Innan pojken dör kommer han att ha varit ägare till ett halvdussin cyklar, några köpta begagnade för en billig penning, andra ärvda efter fadern, bland dem en gammal fin Monark från 1930-talet. Minst tre av pojkens cyklar ska komma att stjälas medan övriga ska rosta sönder eller överges av andra skäl. Han kommer att ha cyklat mycket i sina dar, ty något annat fortskaffningsmedel kommer han aldrig att äga och något körkort kommer han aldrig att ta. I tjugoårsåldern ska han kallas ”Cykel-Tor” i några utskick från den friidrottsklubb han ska komma att representera, emedan han alltid ska komma cyklande till träning och tävling. En gång kommer han att företa en längre cykeltur runt Sverige, om vilken han långt senare ska komma att skriva något som ska komma att kallas blogginlägg, och i ännu ett sådant ska han slutligen komma att frammana minnet av detta nu, denna soliga vårdag i början av 1950-talet.

 

Jojomensan!

  

På Pieter Brueghel den äldres tavla ”Barnlekar”, som visades i vårt föregående blogginlägg, bör den uppmärksamme känna igen ett flertal tillverkade leksaker, som har levt kvar in i vår tid. I förgrunden rider en gosse på sin käpphäst medan två andra rullar stora tunnband. I ett fönster högt upp gömmer sig någon bakom en otäck ansiktsmask. Det blåses i flöjt och kastas tärning och i bakgrunden går man på styltor av olika längd. På detaljbilden här nedan leker barnen med något slags snurror, som bringas i rotation med hjälp av små piskor, en aktivitet som hos oss åtminstone sedan 1800-talet har kallats ”spela topp”, men som numera är hänvisad till mer rituella, studentikosa sammanhang.

 

  

 

Däremot får vi leta förgäves i Brueghels 1500-talsmålning efter det slags platta, roterande trissor,  som mot slutet av 1700-talet blev populära i Europa under det franska namnet ”jou-jou de Normandie”,  och som åtminstone enligt Johan Henric Kellgren i ”Dumboms lefverne” inte ska ha varit uppfunna dessförinnan.

Om i jou-jou de Normandie
han ej som mästare briljerat,
bör han ursäktas däruti,
ty spelet var ej inventerat. 

 

Andra källor hävdar att leksaken är känd från såväl antikens Grekland som det gamla Kina och att den därutöver uppfunnit sig själv ett otal gånger i historien. Vad den än må ha hetat och vad den än varit gjord av,  har den i princip bestått av två små runda, platta, parallella skivor, i mitten på några millimeters avstånd sammanhållna av en mindre pinne, kring vilken den ena änden av ett snöre fästs. Med små handrörelser i den andra änden av snöret har detta, hängande sträckt och löpande i springan mellan skivorna, kunnat lindas såväl på som av pinnen vid fästpunkten, varvid hela föremålet bringats i rörelse omväxlande uppåt och nedåt.

På 1930-talet började leksaken masstillverkas i USA under det nya amerikanska namnet ”yo-yo”, och så kallades den importerade nymodigheten även hos oss, innan den tillverkad i Småland fick sitt nuvarande försvenskade namn ”jojo” och påbörjade sitt erövringståg genom landet för att så småningom i början av 1950-talet nå de inre delarna av Stocksund, där den begapades av en storögd snitsare enligt nedan.

 

  

Liksom de flesta svenska barn fick även snitsaren senare en egen jojo, vilken han möjligen kunde få att ”spinna”, ”gå hund” eller göra andra konster, men något intresse därutöver har han inte visat den populära leksaken, varför han väljer att avrunda sin avhandling här. Till de läsare, som önskar veta mer om jojons teknik och historia, står ett ansenligt antal internetsidor till förfogande och den som till äventyrs tvivlar på jojons underhållningsvärde kanske övertygas av denna sång.

 

Kinderspiele

 

Som premium i teckning fick snitsaren en gång under skoltiden en bok betitlad ”Kinderspiele”, innehållande ett antal reproducerade detaljer ur Pieter Brueghel den äldres berömda tavla ovan, där varje avbildad lek beskrevs med namn eller en kort förklaring på tyska. Boken är inte längre i snitsarens ägo, men han minns ännu hur han skrattade åt den torftiga leken: ”Ein Band im Wind drehen lassen”. I övrigt tycks de påfallande vuxna barnen på bilden hitta på mycket skojigt och säkert hade de egna sedan länge glömda benämningar på sina upptåg.

Namn på barnlekar är annars ett stort ämne som hållit mången folklivsforskare sysselsatt. För den oinvigde kan namnen vara helt obegripliga och för snitsaren, som gärna stönar och tar sig för pannan när han åhör traderingar ur folkdjupen, är denna genre en säker källa till behagligt krypande olust. På en internetsida från Folklivsarkivet har han funnit nedanstående godbitar, som inte ens en ung Povel Ramel i högform hade kunnat parodiera bättre.  

Kasta krokhals.
Vespa skank.
Tränga korve.
Bliga stirr.
Daska Markus.
Slå skrabba.
Springa gatloppet.
Dra dose.
Dra kattestrupe.
Dra tasketåg.
Såla kungens stövlar.
Klämma Göingen.
Kyssa slägga.
Lyfta död gris.
Lyfta vita geten.
Kränga katt.
Lugga björn.
Ta buteljen.
Ta upp mössan.
Tämja battingar.
Bita i hälen.
Bryna näbb.
Gå till Nopis.
Krypa till månen.
Kyssa jungfrun.
Hoppa över halmstrået.
Gifta grodor på gata.
Odla.
Påta gylta.
Sticka ut ögat på skomakaren.
Flå katt.
Kulta kiste.
Luffa björn.
Locka Nasse.
Nappa stek.
Ro till Tyskland.
Ta styvern i fatet.
Slå sur.
Rulla tobak.
Slå den tredje.
Slå hind i hage.
Peta kungshåla.
Slå munk.
Mussla sko.
Stjäla syltgurkor.
En fin fru från Paris.
Min fru skickar en penning.
Du duger.
Skjutsa tiggare.
Dra fläsk.
Köpa nötter.
Mata duvor.
Sticka gås.
Vippa vappa.
Giva förargliga frågor.
Skrämma.
Stänka vatten.
Abborren leker och noten går sönder.
Där gingo två gubbar i snöden.
Fjäskern.
Geten som du gav mig.
Hattar, hattar ha vi köpt.
Hå, hå du modiga gosse.
Jag satte glasögonen på min näsa.
Jägaren har ett hurtigt mod.
Lanka räveskall.
Pelles ömma tå.
På stolen där sitta två unga herrarna.
Stöpa klockor.
Ungersven med ett nytt mojeng.
Hej lulle, hej la.
Timmelituten.
Det dundrar under disken.
Picka rova.
Du arma kind.
Mussla vante.
Ta lille göken.
Bära bulten bak. 

När vi ställer den naturliga frågan, vilka lekar snitsaren själv roade sig med som barn, har han svårt att hålla sina anledsdrag i styr och svarar som ämnet kräver med tillgjort knarrande gubbröst:

”Å som vi lekte. Samman med jäntorna var det ”träkull”, ”burken”, ”knutgubbe”, ”näsa”, ”förklara krig” och ”halli hallå”, och hade vi gossar tur fick vi även någon gång vara med och ”hoppa slängrep”. Eljest hölls jäntorna för sig själva med sina hopprep, hagar och bollar, där reglerna var alltför omständliga för oss dumma snorvalpar. De kunde långa ramsor, vilka deklamerades med invecklade gester och dansturer och vad de hade för hyss med de där garntrådarna de höll mellan händerna förstod vi aldrig. Och som de tisslade och tasslade med sina spännande bokmärken. Vi tafatta gossar drog oss undan i våra kojor med våra stenyxor och pilbågar eller spelade nigger, driver, poker, coronne eller monopol. Om hösten pallade vi frukt och om vintern kastade vi oss utför Krigsstigen på rattkälke eller utför Mörbyguppet på skidor. Om våren kom stenkulorna och brännglasen fram och med de förra speltes ”lången” eller ”grop”, om nu ingen dristat sig att sätta upp ”pyrra”, ”glaslula” eller i sällsynta fall ”dank”. ”Efterlula” gick alltid om och den som tog till för långa avstånd eller spelade sniket på annat sätt blev kallad ”kuljude”, ett skällsord vars ursprung den lille oskyldige snitsaren förstod först långt senare. Snitsaren tycks ha varit en skicklig spelare, ty han har ännu kvar en kulpåse av rutigt tyg full med stenkulor. Dessas främsta uppgift var annars att deltaga i de av snitsaren anordnade kulolympiader, som omtalats i ett tidigare blogginlägg. Till snitsarens säregnare lekar hörde även att hoppa höjhopp från gunga samt att fånga gräshoppor och låta dem slåss, medan den improviserade leken ”Jag slår ner på dig som en uggla slår ner på en liten björn” bara avnjöts en gång och sedan aldrig mer.  Men som vi skrattade!”.

 

 

Döda charader

Många lekintresserade, som gör en Googlesökning  på orden ”levande charader”, hamnar intet ont anande i ett långt inlägg på snitsarens blogg, där de i stället för önskad information om den gamla sällskapsleken får nöja sig med en dialog om snitsarens skolminnen och hans syn på etik och filosofi. Snitsaren har aldrig lekt ”levande charader” och om han blivit föreslagen något sådant,  hade han helst tackat nej, ty som barn och ung uppträdde han ogärna inför publik. Upptåg och nöjen med stora gester förekom i snitsarens barndom bara i andra familjer eller hörde till en gången tid så som på släktfotografiet ovan. Vilken teaterscen eller tablå som där avbildas, är obekant, liksom de två mörka skönheternas och den yngre flickans identitet.  Den sovandes eller möjligen dödes roll torde dock spelas av den morbror vid namn Stig, som snitsaren omtalar i sitt blogginlägg ”Morbröder”, varför bilden bör vara tagen ungefär 1915.

Den stiligt komponerade bilden ovan är av senare datum, närmare bestämt den 20 juli något år i början 1950-talet. Den delvis utklädda skaran har samlats på en äng i Stora Hult vid Skälderviken för att fira dagens namnsdagsbarn, Margareta, och skall snart avtåga sjungande en hyllningssång, skriven till den käcka melodin ”I sommarens soliga dagar”.  Snitsaren som råkade bo på orten om sommaren och var släkt med somliga på bilden, förstod inte varför namnet Margareta stod så högt i kurs och varför han år efter år måste klä ut sig just denna dag.  Av den fåniga hyllningssång, han förväntades lära sig men givetvis aldrig stämde in i, minns han idag bara refrängraden ”Ty dagens namn är Marg’reta”, där den föga briljante textförfattaren tvingats göra våld på huvudpersonens namn för att få stavelserna att räcka till.

Det sjungande maskeradtåget hade en dryg kilometer att gå men stannade alltid till vid Surahammars barnkoloni, där någon myndig äldre mansperson med hög röst sporde om det fanns några Margaretor. Sådana barn fanns alltid på 1950-talet och när dessa avslöjats,  ombads de stiga fram för att hyllas.  Måhända undrar ännu någon äldre västmanländska varför okända, utklädda människor sjöng och hurrade för henne, när hon som liten var på sommarkoloni i Skåne. Snitsaren minns att det brokiga följet även passerade Magnus Ugglas förfäders gamla släktgård, där mörklockiga kvinnor och barn stod och tittade storögt, dock utan att heta Margareta.  Vidare besöktes någon kallad ”konservatorn”, vars titel den lille snitsaren länge blandade ihop med ”transformatorn”, en mer konkret företeelse invid vägen.

Det egentliga målet för namnsdagshyllningarna syns på bilden ovan, där någon av de båda hattprydda äldre tanterna i dörröppningen, gissningsvis den högra, bar det firade namnet. På fotografiet, som som bör vara taget redan omkring 1950, anas i övrigt en indian, en sjörövare, ett antal zigenerskor och möjligen en riddare. I sagda tanters trädgård bjöds på kaffe, saft och kakor, vilket snitsaren troligen uppskattade, men vad han annars ansåg om det beskrivna firandet av Margaretadagen, framgår av minen hos den lilla gumman på den högra bilden.

Med åren blev maskeradtågen alltmer organiserade med engagemang från vittra vuxna, som varje år påbjöd utklädning kring något uttänkt tema, där snitsaren bland annat kunde ses som Lord Nelson i röd kavaj och trekantig hatt och som cyklop, enkelt utstyrd i träningsoverall och med ett samma badsommar flitigt använt cyklopöga för ansiktet. Av snitsarens alla berömda roller har dessvärre endast de mindre smickrande som gris och cirkusapa bevarats till eftervärlden enligt nedan.

Nå, ser du inte vem det är?

I snitsarens ännu ej avgjorda frågelek, ”Finn fem från förr”, tycks höjdhopparen på bild nummer två ha varit extra svår att känna igen. Snitsarens tankar har gått till Anna Maria Lenngrens dikt ”Porträtterna”, nedan återgiven i form av en lång rimpokal och illustrerad av Fritz von Dardel.  Den replik ur verket, som återges i bloggrubriken bör vara den ledtråd, som till slut får klockorna att pingla och den sista poletten att ramla ner.  Ett lätt travesterat citat ur samma dikt som svar på snitsarens gåta belönas med stilpoäng.

 

lenngren-46-114

 

    Uppå ett gammalt gods, ett arv av gamla fäder,
                    en skinntorr grevlig änka satt.
              Var skral, drack ständigt te på fläder
                 och hade ben, som spådde väder,
                     och leddes merendels besatt.
                  En dag – Gud vet hur det var fatt –
                   när hon med kammarpigan satt
      uti den stora saln, beklädd med gyllenläder
               samt här och där med ett porträtt
                     av hennes högvälborna ätt,
                     hon i sitt höga sinne tänkte:
                 Om jag likväl så lågt mig sänkte
                   att tala med det lumpna hjon,
      kanske det gav min gikt en liten diversion;
              och fast ej denna dumma flundran
                    förstår en fin konversation,
                     så får min lunga en motion
   och detta stackars våp skall falla i förundran
                    att höra på min extraktion.
   ”Susanna” – sade hon – ”du sopar denna salen,
                    och sopar den mest alla dar,
                    du ser de konterfej, den har,
                  men gapar, som du vore galen,
    och ej vet av vad folk du spindelväven tar!
 Hör då .. Till höger främst, det är min farfars far
                   den vittbereste presidenten,
   som kände flugors namn på grekska och latin
    och förde med sig hem och skänkt akademin
                    en metmask ifrån Orienten …
     Nå … den där näst intill – av våda satt i vrån –
             är salig fänriken, min enda kära son,
                i ställning och i dans ett mönster,
                    mitt och familjens hela hopp,
              som sju slags stångpiskor fann opp,
                 men fick en fläkt ifrån ett fönster
             och slöt i en katarr sitt ärofulla lopp …
         – hans gravvård resas skall av marmor –

 Det här är till min mor, grevinnan, en fru farmor:
         hon var uppå sin tid för skönhet vitt i rop
  och – som det verkligt hänt, och icke är en sagen –
             halp drottning Kirstin kröningsdagen
                      att häkta understubben hop …
                  Nu … den där damen i mantiljen
                   det är min grandtant, kära barn …
                   och den där gubben med talar´n
                          det är en onkel i familjen,
  som spelte en gång schack med själva ryska tsarn …
                 Det där porträttet sen till vänster
                       är salig översten, min man.
     Vem ägde skicklighet, talanger och förtjänster
                      i rapphönsjakt, om icke han? …
                    Men se nu väl på denna damen
                         i den ovala vackra ramen,
         som i sin höga barm den där buketten bär …
                          se hitåt – inte på den där –
       vad stolthet kan man ej ur hennes ögon läsa!
                      Se, vilken ädelt buktad näsa!
     Kung Fredrik blev en kväll i denna skönhet kär.
         Men hon var dygden själv och började fräsa
                      och kungen underdånigt snäsa,
    så att han blev helt flat och sade: ”Ack, ma chère,
                     bevars vad hon är fasligt fjär!” …
      Ja ja, den händelsen kan ännu mången sanna …
                        Nå, ser du inte vem det är?
 Vad … känns jag inte strax på denna stolta panna?” –
               ”Men kors bevars väl,” skrek Susanna
                     och släppte nålar, sax och tråd,
                     ”skall detta vara hennes nåd!!!” –
           ”Vad … skall det vara? Vad … vad! Slyna,
fort ut på dörrn med dig och med din knyppeldyna!
          … Vad harm! … men det med rätta sker,
         när man med slika djur i nådigt tal sig ger!” 

    Grevinnan fick på stund en ny attack av gikten,
      och det är alltihop som lärs av denna dikten.

 

När snitsaren gick i femte klass,  lät en ambitiös lärarinna eleverna framföra Lenngrens dikt som teater inför publik med en mångsidigt begåvad, sedermera tyvärr död  flicka i  huvudrollen som grevinnan. Rollen som Susanna hade bara en enda replik men ställde i gengäld krav på nyanserat minspel.  Ett antal av de övriga eleverna i klassen fick agera porträtt genom att helt enkelt stå och hålla stora guldramar framför sig.  Snitsaren slapp uppträda denna gång,  men dikten har för alltid fastnat i hans minne. Vad de säregna orden ”konterfej”, diversion”, ”stångpiska” och ”talar” betydde, lärde han sig dock inte förrän långt senare.

Året därefter fick en annan lärare den ungdomliga idén, att uppföra ett så kallat Amerikaspel med musik och teater kring det populära landet i väster. Förutom sång- och dansnummer, roliga sketcher, och annat uppskattat, bjöds publiken också på en scen ur Chicagos undre värld,  framförd av tre lika obegåvade som ointresserade skådespelare. Med reservation för någon glömd, eller förvrängd replik bör det ha låtit som nedan:

(Ett rånoffer kommer in på scenen. En gangster kommer in med pistol).
Gangstern:   Upp med händerna och hit med pengarna!
Offret:   Hjälp!
Gangstern:  Håll käften annars skjuter jag.
(Offret håller inte käften).
Pistolen:  Pang !!
(Offret segnar ned. Gangstern tar pengarna och försvinner. En polis kommer in).
Polisen:  Vad nu då? Vad är det här?
(Gangstern smyger in igen).
Gangstern:  Jag ska bara se till att jag inte har lämnat några spår.
(Polisen griper gangstern i rockkragen).
Polisen:   Följ med här nu!
(Slut).

Manusförfattaren bakom detta drama är okänd, men klart är att det varken var snitsaren eller hans lärare. Vid den sista av de två föreställningar, som gavs inför publik, strejkade gangsterns knallpulverpistol.  Snitsaren, ty det var naturligtvis han som hade fått den bärande rollen på sin lott, stod länge och fumlade med sitt trilskande vapen, alltmer desperat och olycklig, tills läraren räddade honom med ett muntligt ”pang!” och ett basackord på pianot. Det populära uttrycket ”esprit d’escalier” täcker inte på långt när snitsarens tankar decennierna efteråt, ty så långa trappor finns inte. Först idag förstår han hur den sparsmakade rollen skulle ha gestaltats och vilket lysande extranummer han kunde ha gjort av den besvärliga knallpulverpistolen.

Kulolympiad – kul olympiad

Den som väntar sig, att snitsaren i detta inlägg ska sätta ner foten och ondgöra sig över oskicket att särskriva sammansatta ord, kommer att bli djupt besviken. Snitsaren ser felaktiga särskrivningar som en omistlig krydda i språket och en gång konstruerade han själv ett svenskt skriftspråk, som likt kinesiskan bestod av fasta särskrivna enheter. Mer härom vid annat tillfälle.

Om vår tids gigantiska olympiader inte alltid är så skojiga, så var i alla fall de så kallade kulolympiaderna kul olympiader på sin tid. De ägde inte bara rum vart fjärde år som dagens krystade tillställningar utan närhelst lusten föll på. Tiden var sent 1950-tal och platsen var golvet i ett pojkrum i en villa på Vasavägen i Stocksund. Snitsaren berättar (som alltid omständligt och om sig själv i tredje person):

”I kulolympiaderna deltog ett tiotal länder, representerade av stenkulor i olika kulör. I tabellen nedan redovisas åtta av de tävlande nationerna med hänsyn till tävlingsdräkt. Den observante och kunnige inser att snitsaren i sitt färgval utgått från ländernas flaggor snarare än tävlingsdräkterna på ländernas idrottsmän av kött och blod vid denna tid. Ungern och Polen torde också ha haft berättigad representation, men här sviker minnet vad kulornas färger beträffar. Troligen fick Nederländerna avstå den oranga kulören till någon av de två vid denna tid ledande friidrottsnationerna.

Sverige – gul.  
Finland – vit.  
Sovjet – röd.  
Tyskland – svart.  
Frankrike – blå.  
Italien – grön.  
Storbritannien – lila.  
USA – spräcklig

Vid kulolympiaderna förekom på försök flera olika grenar såsom höjdhopp, längdhopp och möjligtvis kulstötning (sic!), men den intressantaste och helt dominerande tävlingsformen var och förblev ”löpning”, eller ”rullning”, som en objektiv iakktagare skulle föredra att kalla det. Sträckan var ungefär fyra meter och de tävlande samlades för start uppradade bakom en linjal på toppen av ett sluttande plan, oftast spelplanen till det numera bortglömda tärningsspelet ”Friidrott”. Varje försöksheat, semifinalheat och slutligen den spännande finalen bokfördes noga. Mot löfte att återlämna detta i helt skick kunde snitsaren också få låna faderns tidtagarur, med vars hjälp inte bara segertider utan även nationsrekord och världsrekord noterades. Troligen fanns det bland dessa olympier sådana, som i kraft av sin jämna form och släta yta sopade golvet med konkurrenterna, men vilka dessa lysande stjärnor än var, så har de nu för evigt slocknat.

Oftast fick snitsaren agera såväl starter som måldomare och tidtagare, men när han någon gång delade nöjet med en kamrat, blev detta, som ordspråket säger, dubbelt. När kamraten senare i tonåren väckte munterhet i sällskapslivet med berättelsen om ”kulolympiaderna”, förnekade snitsaren inte dessas existens men vidhöll, trots kamratens försäkran att de varit ”skitkul”, en lögn om sin ålder vid tiden för evenemangen.

En sommar på annan ort utan tillgång till stenkulor fann snitsaren och hans kusin på att låta mynt rulla ikapp. Startproceduren blev då mer komplicerad men startfälten kunde i gengäld berikas med mynt av olika material, storlek, form och nationalitet. Dessvärre hade snitsaren inte någon globetrotter eller numismatiker i vänkretsen, varför det främst kom att handla om landskamper mellan Sverige och Danmark med deltagarnamn som Gustav, Gammel-Gustav, Oskar, Fredrik och Christian. ”Stålfarfar” var namnet på den stora svenska gråa femöringen, medan den bruna varianten fick heta ”Kopparfarfar”. På den tiden fanns även tvåöringar och ettöringar, medan tioöringarna var allra minst men i gengäld gjorda av silver. I romanen ”En ond man” berättar Hans Alfredsson om en klok byfåne vid namn Sven, som varje gång han fick välja mellan en femöring och en tioöring svarade ”Sven tycker bäst om den store brune pengen”, ett svar som garanterade honom såväl ett glatt skrattande sällskap som en regelbunden inkomst. Romanen ligger till grund för samme Hans Alfredssons prisbelönta film ”Den enfaldige mördaren”, där dock historien om pengen saknas. Kusinen som rullade mynt med snitsaren hette för övrigt också Sven men var (till skillnad från snitsaren) ingen byfåne”.

Black power

Den som lusläser snitsarens originaltext ”Sju sånger och åtta bedrövelser” sådan den presenterades på snitsarens forna forum, Hotmail, ska upptäcka att den tredje meningen i formuleringen av den sjunde frågan där har lydelsen:

”En del, i synnerhet amerikaner, lägger sin högra hand över hjärtat, medan stackars negerslav höjer sin dito, svartbehandskad och knuten”.

Den minnesgode eller i dagarna uppmärksamme vet dock, att av de två åsyftade amerikanerna vid OS i Mexico, Tommie Smith och John Carlos, höjde den senare i stället sin vänstra hand, dock fortfarande svartbehandskad och knuten vilket förklaras av att det bara inhandlades ett enda par svarta handskar inför den berömda demonstrationen. Fiffigt nog symboliserar en knuten högernäve ”Black Power”, medan en vänsterdito enligt Dagens Nyheter sägs stå för ”svart enighet”. Den raljanta formuleringen ”stackars negerslav”, anspelande på den alternativa sovjetiska ”nationalsångstexten” med samma namn, men politiskt korrigerad av en försiktig butler på denna blogg, skall inte missförstås. Snitsaren håller hjältarna från 1968 högt och naturligtvis vet han att ordet ”neger” sedan länge förlorat den neutrala, oskyldiga klang det hade i snitsarens barndom. När jag för saken på tal, skrattar snitsaren gott och berättar (som alltid torrt och omständligt i tredje person) följande:

”I femårsåldern hade snitsaren en kort men intensiv rasistisk period, när han beundrade och idealiserade ”negrer”, som man sa på den tiden. Sådana fanns naturligtvis inte i femtiotalets Stocksund men kunde beskådas i morfaderns ”negerbok”, något slags uppslagsverk med planscher över jordens folkslag, av vilka de svarta, krullhåriga och lättklädda afrikanerna tydligen fångade allt intresse och blev naturliga identifikationsobjekt. Snitsaren hade även en liten docka av hårdplast, bokstavligen knappt en tvärhand hög, helt svart och endast iklädd vita påmålade kortbyxor. Möjligen hade den rörliga armar och ben. I alla händelser var pojken, ty en sådan var det, redo för alla möjliga äventyr i Afrika. Badrummets handfat fick därvid gestalta den runda Victoriasjön och badkaret följaktligen den mer avlånga Tanganyikasjön, allt enligt snitsarens väl tummade kartbok. En dag när den namnlöse afrikanen kämpade med stora farliga fiskar, gjorda av vått, hopknölat toalettpapper, drunknade han i Victoriasjöns utlopp och försvann för gott i det tillräckligt stora, avlånga hål i handfatets sida som skyddar mot översvämning”.

Här gör snitsaren en kort paus för att torka sina tårar och snyta sig innan han fortsätter:

”Senare erfor den lille snitsaren att det bodde ”negrer” även utanför Afrika. Löparna McKenley, Rhoden och Wint kom från Jamaica medan Owens, Sowell, Metcalfe, Dillard, Stanfield och inte minst höjdhopparen Charles Dumas (fig.), som höjde världsrekordet till 215 cm, tävlade i USA’s vita dräkt, men hur dessa mörkhyade män hamnat på andra sidan Atlanten, förstod den oskyldige lille snitsaren lika lite som varför alla sydafrikanska idrottsmän var vita. Några svarta nävar såg han inte knytas och för små barn berättades aldrig något”.