En av denna bloggs flitigare kommentatorer skriver att han ”väntar med spänning på nya djupdykningar bland femtiotalets kvinnliga höjdhoppare, till exempel från Sovjet och Rumänien”. Konfronterad med denna pockande begäran, rynkar snitsaren först på pannan men ber sedan en alltid tjänstvillig butler att leta fram nedanstående berättelse från det femte av ”Sex sakkunniga snitsarsvar” på sidan ”Lek och idrott” ovan. Texten är något ändrad med hänsyn till de år som förflutit sedan den skrevs:
”I snitsarens tidiga ungdom vanns alltid damernas höjdhopp av rumänskan Iolanda Balas. Det hörde liksom till. Balas hade varit obesegrad i elva år och vunnit 140 tävlingar i rad, när hon till slut i juni 1967 förlorade och så småningom drog sig tillbaka. Under hela karriären hade hon hoppat i en egen typ av saxstil med ansatsen nästan rakt framifrån och båda fötterna före kroppen över ribban. Hon hävdade själv att stilen passade hennes kroppskonstitution och hon hade ju heller ingen anledning att fundera på hur hon bar sig åt så länge hon vann med bortåt en decimeter.
Långbenta Iolanda var dock inte den som var den, utan när floppen kom på 70-talet, började hon öva stilen i smyg och 1979 klarade hon oväntat åter 190 cm, vilket gav henne en niondeplats på världsrankingen.
Ha!, trodde ni på det? Nej, tant Balas åldrades tidigt och 1979 hade hon sen länge dragit sig tillbaka till det gods utanför födelsestaden Timisoara, som hon tilldelats i egenskap av “socialismens hjälte”. Där satt hon, delvis förlamad från knäna och neråt, fram till revolutionen 1989, då hon sköts i egenskap av “socialismens hjälte”.
Ha!!!, gick ni på det också? Nej, sanningen att säga vet vi inte mycket mer om Iolanda Balas öde efter 1967 än att hon gifte sig med sin tränare Ion Söter (död 1987), som för övrigt själv var en av världens bästa höjdhoppare i början av 50-talet (rankad fyra 1952), samt att hon så småningom blev något slags internationell friidrottspamp. Om hon ännu lever så har hon nyligen fyllt 72 år”.
¤
Snitsaren tillägger att Balas världsrekord till slut hamnade på 1,91 och han undrar om det finns någon kvinna som idag kan hoppa så högt i liknande stil. Snitsaren prövade varken saxstilen eller den enklare pendelstilen som vuxen men hade nog inte klarat mer än högst 1,75 eller 1,80. Som jämförelse kan nämnas att Stefan Holm lätt hoppar över 2,10 i pendelstil, vilket kan ses här, medan Iolandas teknik kan studeras på ett flertal Googlebilder
¤
Danska* Wikipedia kompletterar:
”Balas var 1,85 meter høj og havde usædvanligt lange ben. Hendes usædvanlige statur betød, at hun ikke formåede at lære datidens mest populære højdespringsteknikker”.
*) Tidigare stod det felaktigt ”norska”, vilket vi ber om ursäkt för. Vi beklagar den förvirring denna språkoreda skapat.
Efteråt hos farbror Steffe 
Ur den danska* visdomskällan hämtar vi också nedanstående sammanfattning av höjdhoppets stilmässiga utveckling. Som trevligt pyssel uppmanas bloggens läsare att med ledning av de målande beskrivningarna lista ut vilka hoppstilar som avses:
Højdespring har gennem årtierne været udført med en række vidt forskelige teknikker kendt under navne som saksespring, ”Eastern Cut-off”, ”Western Roll” og væltespring, der har haft hver deres glansperiode.
Saksespring: De tidligste højdespringere anvendte denne teknik, som den dag i dag ofte anvendes som introduktion til højdespring. Fra et skråt tilløb sættes af på det yderste ben, og svingbenet løftes strakt over, hvorefter det strakte afsætsben følger efter i en sakse-lignende bevægelse.
Eastern Cut-Off: Denne teknik var næste trin i udviklingen, da det omkring 1900 dukkede op som en videre udvikling af saksespring. Afsættet foregår på samme måde, hvorefter springeren i luften læner sig bagover og passerer overliggeren liggende parallelt med denne.
Western Roll: Få år efter skete den første større omvæltning i højdespringsteknik. Western Roll introducerede afsæt på inderste ben efter et skråt tilløb. Svingbenet førtes strakt mod overliggeren, hvorefter kroppen passerede overliggeren sideliggende parallelt med denne.
Væltespring: Omkring 2. verdenskrig begyndte man at udvikle Western Roll. Efter et skråt tilløb og afsæt på inderste ben, roteres kroppen således, at springeren passerer overliggeren parallelt med denne og med maven vendt mod overliggeren.
Fosbury Flop: Den nu dominerende teknik Fosbury Flop-teknik fik sit store gennembrud, da Dick Fosbury vandt Sommer-OL 1968 i Mexico City med denne teknik. Siden har Fosbury-Flop udviklet sig til flere varianter. I dag opererer man således med ”Speed-Flop”” og ”Power-flop””, som er baseret på henholdsvis fart og styrke. Fosbury-Flop udføres med et kurveformet tilløb, hvor et løb vinkelret på forlængelsen af overliggeren de sidste 3-5 skridt løbes i et imaginært spor følgende en cirkels periferi. Afsættet foretages dernæst på yderste fod, mens svingbenet med bøjet knæ føres opad. Springeren roterer efter afsættet om egen længdeakse således, at overliggeren passeres med ryggen vendt mod denne”.
*) Tidigare stod det felaktigt ”norska”, vilket vi ber om ursäkt för. Vi beklagar den förvirring denna språkoreda skapat.
Det finns uppenbarligen inte ett ämne som inte redan är avhandlat av Snitsaren! Hur ska det gå i framtiden, vad ska bloggen handla om. Snitsaren fick ju inte vara med i Let´s dance, till skillnad mot andra (nästan lika) populära bloggare.
Snitsaren ombads vara med i sagda teveprogram, men avstod platsen till Tildo, som dock enligt samstämmiga kvällstidningar gjorde skandal och blev utslängd.
Vad snitsarens blogg ska handla om är en helt annan fråga. Vad föreslår startnumret? Kanske ”dykstilen i höjdhopp”, ett ämne som vi ännu inte berört mer än helt flyktigt. Annars får vi väl kalla in den populäre löparen jumper och pumpa honom på några one-liners.
Jumper berättar för övrigt, att han i går joggade 5,7 km i motionsspåret samman med påhejerskan och sköterskan, vilka som vanligt smälte ihop till en solid joggerska så snart de fick på sig löparkläder. Eftersom jumper fortfarande var lite förkyld och sagda joggerska sprungit 17 km dagen innan, enades de om att ta det lugnt. Joggerskan lärde jumper att det förutom ”snacktempo” finns något som heter ”sångtempo”, en ännu lugnare fart, i vilken man ska kunna sjunga springande. Jumper försökte med första versen av ”Juokse sinä humma” och lyckades väl något så när.
http://www.jogg.se/?sida=tdbok&todo=showsingle&rid=832821&id=
15958
Eastern cut-off och Western roll? Jag som alltid trott att norrmän envist ”förnorskar! allt. Bevis: rikskringkastning. Ack så man kan bedra sig!
Sångtempo låter synnerligen trevligt. Kanske kan likställas med Maffe-tempo? Om inte annat skulle det underlätta definitionen av det senare tempot.
¤
(Eftersom kommentaren bygger på lögnaktig information från en slarvig butler, ber han om ursäkt och säger att bureborn kanske inte alls har bedragit sig (butl.anm.)).
Troligen måste musiken då bestämmas i definitionen. Att springa och sjunga Stenhammars ”Sverige” är inte lätt. Å andra sidan finns det klämkäckare låtar.
Förbistringen är stor när det gäller benämningarna på hoppstilar. Här ett försök att bringa ordning och reda:
1. Sittstil. Tuck Jump.
2. Pendelstil. Enkel saxstil. Scissor Jump. Scissor Kick. Saksestil.
3. Riktig saxstil. Eastern Cut-Off. (Kan indelas i olika varianter beroende på hur överkroppen fälls).
4. Kalifornisk stil. Kalifornisk rullning. Western Roll. California Roll. Horine. (Bokovoj) Perekat.
5. Dykstil. Straddle. Væltespring. Perekidnoj.
6. Flop. Fosbury Flop.
Här visar den outtröttlige Stefan i tur och ordning nr 1, 4, 5 och 6 samt däremellan sin egen ”Holm Roll”
Men vänta nu butlern! Jag vill ogärna kriticera det umärkta arbete som min efterträdare utför, men nog står väl ändå texterna ovan på danska och inte på norska.
På norska (bokmål) heter ”höjdhopp” inte ”højdespring” utan ”høydehopp” och ”dykstil” heter ”dykkstil” och inte ”væltespring”. Något har man lärt sig när man flyger omkring.
Hur är det förresten där uppe i norr? Har talgoxarna börjat fila än?
När jag konsulterar snitsaren, blir han riktigt arg på mig för min blunder. Han fräser och tillgriper det enda vapen han har där han ligger på sin bädd, att sända en salivstråle i mitt ansikte. Sålunda bespottad ändrar jag i inlägget ovan och i min första kommentar.
Bureborn har alltså kanske inte alls bedragit sig, ty vi vet inte vad ”Eastern Cut-Off” och ”Western Roll” heter på norska. Vi ser oss nödsakade att lägga in en ursäkt i bureborns kommentar för att vi i stället bedragit henne.
Eller så borde Bureborn lära sig att se skillnaden på norska och danska….
Gissningsvis är det fler som inte uppmärksammat min blunder. Om startnumret hade sett att det rörde sig om danska, hade han inte dragit sig för att påpeka det. När ord blir skojiga, utgår man från att det är norska.
Jumper kommer just hem efter att ha sprungit den så kallade vintervändbanan till Gustav Vasakullen i Lindholmen och tillbaka, 12,2 km. Fyra centimeter kramsnömodd och piskande snö i ansiktet stoppade tydligen inte honom idag. I motvinden hem tänkte han på den kinesiske höjdhopparen Ni Zhiqin och myten om dennes ovanliga träningsmetoder. Därifrån var jumpers tankesteg inte långt till den irakiske sprintern Amer al-Samarai. Vad dessa asiater har gemensamt skall snitsaren reda ut i ett kommande blogginlägg.
http://www.jogg.se/?sida=tdbok&todo=showsingle&rid=834856&id=15958
Startnumret som var ute och slet i snömodden igår roade sig därvidlag med att prova olika dängor. ”Flamma Stolt” fungerar betydligt bättre än ”Sverige”. Vissa nationalsånger går mycket bra (t ex ”Säg åt Sverki skelögd”) , samt de flesta marscher (Björneborgarnas!) (eller Schuberts militärmarsch nr 1). ”Sverige” kan möjligen fungera efter ett tufft intervallpass med åtföljade illamående: Sverige-”Huark!”, Sverige-”Hulutt!!”, Sverige-”Ouäärk!!”
Enligt den informativa sidan ”jogg.se” sprang startnumret igår tydligen sitt favoritpass, backintervaller på Hagatippen. Låt oss hoppas att han inte sjöng under femhundringarna uppför. Vädret bör annars ha lämpat sig för fullhalsad sång. Övertecknad mötte själv inte en käft på sin vintervändbana.
Funderar en stund över det märkliga stönandet ”Hulutt!!”. Vad illustrerar det? Brukar själv under löpning uttrycka trötthet eller leda med höga och oväntade ”ÖÖÖÖH!!”, alls icke glatt triumferande som Belafonte-Fleksnes ”Tääääoo!!” eller Al Pacinos ”Hoaaah!!”, utan bara som ett ödsligt ”ÖÖÖÖH!!”.
*skrattar*
Vilka underbara träningsstön! Personligen kvider jag mest. På varje utandning. Tror ljudet påminner om någon ovanlig djungelpippi.
På varje utandning? Huvaligen!
(Under Lidingöloppet hördes dock bara norrländsk rapp och ett pärlande skratt)